NATO:s Artikel 5: Vad innebär den egentligen?

NATO-toppmöte i Haag 2025 / NATO

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Iris Weström

Analytiker, OAG.

För lite mer än två år sedan, den 7 mars 2024, markerades slutet på en över 200 år gammal svensk självbild. När medlemskapet i NATO blev ett faktum klev vi in under den mest kända, men också mest mytomspunna och missförstådda, paragrafen i modern diplomati: Artikel 5.

I folkmun sammanfattas den ofta med de tre musketörernas motto ”en för alla, alla för en”. Men i verkligheten är Artikel 5 varken en enkel försäkring eller en automatisk krigsmaskin. Det är en politisk mekanism, vars styrka vilar lika mycket på psykologisk avskräckning som på faktiska vapensystem. För Sverige har detta inneburit ett paradigmskifte där vår säkerhet inte längre definieras av vad vi gör vid våra egna gränser, utan av vår trovärdighet i andras ögon. Så vad är egentligen Artikel 5?

Den juridiska luddigheten

Det är lätt att föreställa sig Artikel 5 som en strömbrytare. Ett angrepp sker, lampan tänds och hela alliansen går i krig. Det står tydligt att ett angrepp mot ett medlemsland bör ses som ett angrepp mot alla andra medlemsländer [1]. Men läser man fördragstexten noga syns det tydligt att den är medvetet diffus. Den förbinder varje medlemsland att vidta de åtgärder som det anser nödvändiga [2]. Denna luddighet är historiskt betingad för att blidka nationell suveränitet, främst den amerikanska kongressens makt över krigsförklaringar. Men flexibiliteten är också en strategisk tillgång. Den skapar osäkerhet för en angripare. En motståndare vet att ett svar kommer, men de vet inte exakt hur massivt eller på vilket sätt det kommer att ske.

Att bidra med det som anses ”nödvändigt” innebär i praktiken att det inte finns någon fastställd kravlista. Det är en behovsprövad solidaritet där varje land bidrar utifrån sin specifika förmåga och det aktuella hotets natur. För en stormakt som USA kan ”nödvändigt” innebära att flytta hangarfartyg och aktivera strategiskt flyg, medan det för ett mindre land kan handla om att upplåta luftrum, bidra med specialistenheter inom minröjning eller erbjuda medicinsk logistik. Det avgörande är inte att alla gör samma sak, utan att den samlade effekten av medlemsländernas åtgärder är tillräcklig för att återställa säkerheten i det nordatlantiska området. Det ger också alliansen möjlighet att trappa upp sitt svar stegvis snarare än att tvingas till en omedelbar total konfrontation.

Det viktigaste att förstå är att Artikel 5 inte är en automatik utan en konsensusprocess. Varje gång artikeln ska åberopas krävs ett enhälligt beslut i NAC (Nordatlantiska rådet) [3]. Det betyder att Sverige nu är med och håller i pennan när alliansens öde avgörs. Sveriges röst väger lika tungt som USA:s eller Tysklands i rummet, men det innebär också att vi aldrig kan abdikera från det politiska ansvaret att agera när en allierad hotas.

Under NATO:s 75-åriga historia har Artikel 5 bara aktiverats en gång, efter 11 september 2001. Som svar på terrorattackerna aktiverade NATO Artikel 5. Kort därefter inleddes operationen Eagle Assist, alliansens första antiterrorinsats och samtidigt den första operativa användningen av NATO:s militära resurser. Sju AWACS-plan, som är en typ av radarspaningsflyg, bemannade av totalt 830 personer från 13 olika medlemsländer sattes in för att patrullera och skydda amerikanskt luftrum. Parallellt lanserades även Operation Active Endeavor, vars syfte var att avskräcka och motverka terroristaktivitet i östra Medelhavet. Utöver dessa operationer fattade NAC enhälligt beslut om åtta ytterligare åtgärder för att stärka underrättelsesamarbetet, öka säkerheten, stärka militära resurser och ge ytterligare stöd i kampen mot terrorism [4].

Gråzonen, där krigets definition suddas ut

När Nordatlantiska fördraget skrevs 1949 var ett väpnat angrepp synonymt med stridsvagnar som rullade över en gräns. År 2026 ser hotbilden fundamentalt annorlunda ut. Idag kan en stat lamslås utan att ett enda skott avlossas. NATO har under de senaste åren tvingats omdefiniera vad ett angrepp faktiskt är. NATO har klargjort att storskaliga cyberattacker mot kritisk infrastruktur, elnät, sjukhus eller finansiella system, kan utlösa Artikel 5 [5]. Vi befinner oss i en tid av ”gråzonskonflikter” där gränsen mellan fred och krig är flytande [6].

Gråzonen är det strategiska utrymmet mellan normal fredstida konkurrens och öppen militär konflikt [7]. För en motståndare är detta den ideala spelplanen. Här kan man uppnå strategiska mål, som att destabilisera en regering eller lamslå en ekonomi, utan att någonsin passera den tröskel som utlöser ett konventionellt militärt svar under Artikel 5. I gråzonen är vapnen inte missiler, utan algoritmer, falska narrativ och ekonomiska påtryckningar. Problemet är attribueringsfrågan: Vem ligger bakom? När ett elnät går ner eller en undervattenskabel i Östersjön klipps av, kan det maskeras som en olycka eller utföras av ”okända aktörer” eller proxies. Om alliansen inte med 100 % säkerhet kan peka ut en angripare, blir det politiskt svårt att nå den konsensus som krävs för att aktivera det kollektiva försvaret. 

Detta är angriparens största vinst, att så tvivel och splittring utan att ett enda skott ens avlossats. NATO kommer att tvingats anpassa sig till denna salamitaktik, där en motståndare skär av små skivor av en stats suveränitet utan att det enskilda snittet känns tillräckligt djupt för att motivera ett krig. Så när blir gråzonen svart? Under de senaste toppmötena har man därför börjat tala om att Artikel 5 kan utlösas av en ackumulering av hybridattacker, om det är till den grad att det lamslår ett samhälles funktionalitet [8]. Det innebär att många mindre, ackumulerande sabotage tillsammans kan ses som ett samlat väpnat angrepp. Detta är en tolkning av Nordatlantiska fördraget som ställer enorma krav på underrättelseutbyte mellan medlemsländerna.

Digitalisering och Östersjön

För Sverige, med vårt extremt digitaliserade samhälle, är gråzonen inte en teoretisk risk utan en daglig realitet. Östersjön är sammanflätad av kablar och ledningar. Ett sabotage här är inte bara ett svenskt problem, det klipper kommunikationen mellan Finland och Tyskland eller energiförsörjningen till Baltikum. För en motståndare är dessa mål ideala, ett sabotage kan utföras av ett civilt fartyg med ett "tappat ankare" vilket gör det extremt svårt att bevisa uppsåt. 

Den centrala utmaningen i gråzonen handlar i grunden, som tidigare beskrivits, om invånarnas motståndskraft. Om en utländsk makt lyckas polarisera det svenska samhället så pass att vi inte kan enas om en gemensam hotbild, har de i praktiken neutraliserat vårt NATO-medlemskap inifrån. En motståndare behöver inte invadera Gotland om de kan få det svenska folket att börja bråka om huruvida ett hot ens existerar. Genom att göda interna konflikter, oavsett om det gäller gängvåld, energipolitik eller religion, skapas en kognitiv dimma [9]. Om vi är djupt splittrade blir den politiska beslutsprocessen i en kris förlamad. Skulle Sverige tveka att skicka stöd till Lettland på grund av interna politiska låsningar, har angriparen uppnått sitt mål.

Avskräckning, en teater som måste vara sann

Artikel 5 fungerar bäst när den aldrig behöver användas. Hela poängen är avskräckning, att övertyga Kreml eller någon annan potentiell angripare om att kostnaden för att testa alliansen är oacceptabelt hög. Men avskräckning är en teater som kräver äkta rekvisita. Den vilar på att vi har:

1. Kapacitet: Att vi faktiskt har planen, fartygen och soldaterna.

2. Planering: Att vi har övat tillsammans så att vi inom NATO kan samarbeta.

3. Vilja: Den mest svårfångade faktorn. Tror omvärlden att vi faktiskt kommer att skicka svenska soldater till en gränspostering i östra Estland?

Många har pratat om NATO som en försäkring man betalar premien för och sedan kan glömma bort. Det är en farlig tankevurpa. Artikel 5 är ett aktivt löfte, inte en passiv garanti. För att artikeln ska ha något värde krävs det att vi i fredstid investerar i Artikel 3[10], kravet på att varje land ska bygga sin egen motståndskraft. Vi kan inte förvänta oss solidaritet om vi inte själva bidrar till den. Det innebär att svensk säkerhetspolitik nu handlar om att ständigt bevisa vår relevans och vår lojalitet.

Slutsats: fredens pris

Artikel 5 är i slutändan ett uttryck för en gemensam värdegrund. Små stater kan inte stå ensamma mot stormakter i en tid av global instabilitet. Det verkliga testet av Artikel 5 sker inte när larmet går, utan i de tusentals timmar av gemensamma övningar, de miljarder kronor som läggs på försvar och totalförsvar samt de politiska samtal som förs dagligen i Bryssel. Genom att knyta vårt öde till våra grannars har vi ökat insatsen dramatiskt, men vi har också köpt oss den starkaste garantin som finns för att kriget aldrig ska behöva nå svensk mark. Artikel 5 är inte en startsignal för krig, utan som en garanti för att kriget förblir för kostsamt att ens påbörja. Solidaritet är inte bara en moralisk handling, i NATO:s fall är det vår viktigaste tillgång.

Iris Weström är analytiker vid OAG.

Referenser:

[1] NATO. Nordatlantiska fördraget (1949).

[2]  Ibid

[3] Myndigheten för civilt försvar. Vad är Nato? (2025) https://www.mcf.se/sv/rad-till-privatpersoner/sa-fungerar-vart-forsvar/NATO/vad-ar-NATO/ (Hämtad: 5/4–2026)

[4]  Green, M. A, Wilson Centre. NATO, Article 5, and 9/11. Stubborn Things. [Blogg]. (2/4–2024) https://www.wilsoncenter.org/blog-post/NATO-article-5-and-911 (Hämtad 2/4–2026)

[5] NATO. Brussels Summit Comminiqué. (2021). https://www.nato.int/en/about-us/official-texts-and-resources/official-texts/2021/06/14/brussels-summit-communique (Hämtad 2/4–2026)

[6] NATO. NATO 2022 Strategic Concept (2022)

[7] Totalförsvarets forskningsinstitut. (2023). Gråzonsläget i krig och fred (FOI-R--5447--SE) https://www.foi.se/rapporter/rapportsammanfattning.html?reportNo=FOI-R--5447--SE

[8] NATO. Madrid Summit Declaration. (2022). https://www.nato.int/en/about-us/official-texts-and-resources/official-texts/2022/06/29/madrid-summit-declaration (Hämtad: 5/4–2026)

[9] Palmgren, A. Gråzonsproblematik. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift NR 2020:1. (2020): ss.156–159. https://kkrva.se/hot/2020:1/palmgren-grazonsproblematik.pdf (Hämtad 11/4–2026)

[10] NATO. Nordatlantiska fördraget (1949).

Japans konstitution i omvandling: Säkerhet, identitet och regional stabilitet

japansk flagga på världskartan

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Sarah Franzén

Analytiker, OAG.

Japans konstitution, som antogs efter andra världskriget, betraktas ofta som en av världens mest fredsorienterade grundlagar. Särskilt artikel 9 har haft en avgörande roll i landets säkerhetspolitiska identitet, då den begränsar Japans möjlighet att använda militärt våld (House of Representatives, Japan, 1946). I dag genomgår denna ordning en förändring. Diskussionen om konstitutionella revideringar har intensifierats i takt med en mer komplex och osäker internationell miljö, inte minst i Östasien.

Den centrala frågan är om dessa förändringar stärker Japans säkerhet eller om de i stället riskerar att öka den regionala instabiliteten.

Från Meiji till Takaichi

Den moderna japanska staten tog form under Meiji-eran (1868–1912), en period präglad av snabb modernisering och centralisering. För att undvika kolonisering antog Japan västerländska institutioner och byggde upp en stark stat med en modern militär (Jansen, 2000). Militärmakten kom att spela en central roll i statens identitet och möjliggjorde en expansiv utrikespolitik.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet etablerade sig Japan som en imperialistisk aktör genom krigen mot Kina (1894–1895) och Ryssland (1904–1905), samt genom kontroll över territorier som Korea och Taiwan (Duus, 1995). Denna utveckling lade grunden för en stark militaristisk tradition som kom att prägla japansk politik fram till 1945 (Gordon, 2003).

Efter nederlaget i andra världskriget genomgick Japan en omfattande transformation under amerikansk ockupation. Den nya konstitutionen från 1947 markerade ett tydligt brott med tidigare militarism, inte minst genom artikel 9, som fastslår att Japan avsäger sig rätten att föra krig samt att upprätthålla militära styrkor för offensiva syften. Trots detta har artikeln tolkats flexibelt, vilket har möjliggjort utvecklingen av Japans självförsvarsstyrkor (Samuels, 2007).

Samtidigt har externa faktorer spelat en viktig roll i denna utveckling. Kinas militära upprustning och Nordkoreas kärnvapenprogram har förändrat Japans säkerhetspolitiska förutsättningar (Hughes, 2015). Detta visar att förändringar i Japans säkerhetspolitik inte sker isolerat, utan i nära samspel med omvärlden.

I dag drivs debatten vidare av politiska aktörer som förespråkar en revidering av artikel 9. En av dessa är premiärminister Sanae Takaichi, som tillträdde 2025. De föreslagna förändringarna syftar bland annat till att tydliggöra självförsvarsstyrkornas konstitutionella status och möjliggöra ett mer aktivt deltagande i kollektivt självförsvar. Förespråkare menar att konstitutionen inte längre motsvarar den aktuella säkerhetsmiljön, medan kritiker varnar för att förändringar kan underminera den pacifistiska ordning som präglat Japan sedan krigsslutet (Pyle, 2018).

Ett nytt militärt handlingsutrymme

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan de föreslagna konstitutionella förändringarna ses som ett svar på ett allt mer komplext regionalt säkerhetsläge. En revidering av artikel 9 framstår som ett sätt att stärka statens handlingsutrymme i en osäker omvärld, där särskilt Kinas militära expansion och Nordkoreas återkommande provokationer påverkar Japans säkerhetsbedömningar (Hughes, 2017; Smith, 2019).

Genom att tydligare legitimera sina självförsvarsstyrkor skulle Japan kunna agera mer proaktivt, exempelvis genom deltagande i kollektivt självförsvar och fördjupat samarbete med allierade, inte minst USA. Detta kan stärka interoperabiliteten och bidra till ökad avskräckning, vilket ur ett realistiskt perspektiv minskar risken för angrepp (Green, 2021). Reformförslagen kan därmed tolkas som ett steg mot att Japan utvecklas till en mer “normal” säkerhetspolitisk aktör med större förmåga att agera självständigt i krissituationer.

Samtidigt aktualiseras säkerhetsdilemmat. Åtgärder som Japan uppfattar som defensiva kan av andra aktörer i regionen uppfattas som offensiva ambitioner. En konstitutionell förändring riskerar därför att leda till motreaktioner, såsom ytterligare upprustning i Kina eller en mer konfrontativ hållning från Nordkorea (Pyle, 2018). Detta kan skapa en negativ spiral där ökade försvarssatsningar leder till minskad säkerhet i regionen som helhet.

Det är också relevant att problematisera hur hotbilder formas. Ur ett kritiskt perspektiv kan hot delvis vara socialt konstruerade genom politisk retorik och strategiska intressen, snarare än enbart objektiva realiteter. Detta väcker frågan om reformerna främst är nödvändiga ur ett säkerhetsperspektiv eller om de också drivs av politiska prioriteringar och diskursiva processer. Sammantaget illustrerar detta spänningen mellan ökad nationell säkerhet och risken för ökad regional instabilitet, vilket gör frågan komplex både strategiskt och politiskt.

En omdefiniering av den japanska statsidentiteten

De föreslagna konstitutionella förändringarna kan även förstås som en potentiell omformning av statens identitet och grundläggande värderingar. Sedan andra världskrigets slut har artikel 9 fungerat som en central symbol för Japans pacifistiska självbild och dess avståndstagande från militarism. Denna norm har haft stor betydelse för landets politiska självförståelse och dess internationella relationer (Berger, 1998; Katzenstein, 1996).

Ur ett konstruktivistiskt perspektiv, där staters agerande formas av normer, identiteter och idéer, innebär en konstitutionell förändring mer än en teknisk justering. Den signalerar ett möjligt skifte i hur Japan uppfattar sin roll i det internationella systemet – från en uttalat pacifistisk stat till en mer traditionell säkerhetspolitisk aktör. Detta kan få konsekvenser både för inrikespolitiska prioriteringar och för Japans utrikespolitiska agerande.

En sådan förändring kan också uppfattas som ett normbrott, både internt och externt. I regionen, särskilt i Kina och Sydkorea där historiska erfarenheter av japansk expansionism fortfarande påverkar den politiska diskursen, kan en revidering skapa oro och misstänksamhet. Detta riskerar att försvaga Japans mjuka makt, det vill säga dess förmåga att påverka genom legitimitet och normativ attraktionskraft (Samuels, 2007).

Samtidigt är normer föränderliga. I en föränderlig säkerhetspolitisk kontext kan det argumenteras att Japan behöver ompröva delar av sin identitet för att möta nya hot och stärka sin säkerhet. Identiteten som fredsnation kan därmed både ses som en styrka och en begränsning, beroende på hur den förhåller sig till omvärldens utveckling.

Denna utveckling sker även i relation till Japans strategiska beroende av USA. Efter andra världskriget har USA fungerat som en central säkerhetsgarant genom utvidgad avskräckning, vilket skapat en stabil men asymmetrisk relation. Om detta engagemang förändras kan det leda till ökad osäkerhet och därmed stärka argumenten för att Japan bygger upp större egen militär kapacitet. På så sätt samspelar identitet, externa relationer och säkerhet i utformningen av Japans framtida strategi.

En diskursiv förändring och historisk kontinuitet

Japans föreslagna konstitutionella förändringar kan även ses som en del av en längre utvecklingsprocess snarare än ett plötsligt brott med tidigare praxis. Sedan 1947 har Japan successivt utökat sitt säkerhetspolitiska handlingsutrymme, bland annat genom utvecklingen av självförsvarsstyrkor och ett fördjupat samarbete med USA (Samuels, 2007; Pyle, 2018). Ur detta perspektiv framstår dagens reformförslag som en formalisering av en redan pågående anpassning till förändrade omvärldsförhållanden, snarare än ett radikalt avsteg från etablerad säkerhetspolitik.

Samtidigt visar säkerhetiseringsteorin hur hot inte enbart är objektiva, utan också skapas och förstärks genom politiska processer. Ett fenomen blir ett säkerhetshot först när det framställs som existentiellt i den politiska diskursen. I Japans fall har hot kopplade till Kina och Nordkorea i ökande grad använts för att motivera behovet av en starkare militär förmåga och konstitutionella förändringar (Hughes, 2017). Detta innebär att reformerna inte enbart kan förstås som reaktioner på faktiska hot, utan också som resultat av hur dessa hot tolkas och kommuniceras.

Historiskt markerade Japans nederlag i andra världskriget ett tydligt avståndstagande från tidigare militarism, vilket institutionaliserades genom artikel 9:s pacifistiska princip. Trots detta har Japan gradvis omtolkat konstitutionens innebörd genom att stärka sina självförsvarsstyrkor och utveckla sitt säkerhetssamarbete. Detta pekar på en kontinuitet i utvecklingen, där förändring sker stegvis snarare än genom plötsliga skiften.

Reformerna kan därav tolkas både som en fortsättning på en långsiktig anpassning och som ett resultat av hur hot konstrueras i den politiska diskursen. Detta skapar utrymme för politiska åtgärder som annars hade varit svåra att genomföra inom ramen för Japans traditionellt pacifistiska identitet. Samtidigt kvarstår frågan om förändringarna främst svarar mot reella hot eller om de i hög grad formas av strategiska och diskursiva processer.

Slutsatser

Japans konstitutionella utveckling sker i en kontext där både säkerhetspolitiska och ekonomiska faktorer påverkar framtiden. Den pacifistiska ordning som artikel 9 representerar ifrågasätts i ljuset av ökade spänningar i Östasien och ett politiskt klimat som i högre grad stödjer förändringar av status quo (The Japan Times, 2025; Financial Times, 2025). I februari 2026 vann premiärminister Sanae Takaichi och Liberal Democratic Party (LDP) en övertygande seger, vilket gav regeringen en supermajoritet i underhuset och därmed stärkt möjlighet att genomdriva politiska reformer, inklusive konstitutionella förändringar (Reuters, 2026).

Regeringens agenda förenar säkerhetspolitiska initiativ med ekonomiska strategier för att stärka Japans “comprehensive national power”. Premiärministerns program betonar både ekonomiska reformer och ett förstärkt försvar, vilket indikerar en integrerad syn där säkerhet och ekonomi ses som sammanlänkade (Nikkei Asia, 2025).

Ekonomiskt befinner sig Japan i en komplex situation. Enligt Bank of Japan förväntas en måttlig tillväxt, främst driven av inhemsk efterfrågan och en gradvis återhämtning i exporten, trots osäkerheter i världsekonomin (Bank of Japan, 2026). IMF bedömer också att tillväxten kommer vara stabil men relativt låg under 2026 (IMF, 2026). Detta innebär att regeringen måste balansera ökade försvarssatsningar med behovet av ekonomisk stabilitet (Financial Times, 2025).

Framöver kommer Japans politiska ledarskap att behöva hantera en komplex balans mellan säkerhetshot, ekonomisk motståndskraft och politiskt stöd. Hur dessa mål prioriteras kommer att ha stor betydelse för Japans roll i regionen och i den globala ordningen (The Japan Times, 2025; Reuters, 2026).

Sarah Franzén är analytiker vid OAG.

Referenser:

The House of Reresentatives, Japan (1946) The Constitution of Japan. https://www.shugiin.go.jp/internet/itdb_english.nsf/html/statics/english/constitution_e.htm

Berger, T.U. (1998) Cultures of Antimilitarism: National Security in Germany and Japan. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Duus, P. (1995) The Rise of Modern Japan. Boston: Houghton Mifflin.

Gordon, A. (2003) A Modern History of Japan: From Tokugawa Times to the Present. Oxford: Oxford University Press.

Green, M. (2021) Japan’s Security Strategy and the Indo-Pacific. Washington, DC: Center for Strategic and International Studies.

Hughes, C.W. (2015) Japan’s Foreign and Security Policy under the “Abe Doctrine”. London: Routledge.

Hughes, C.W. (2017) Japan’s Security Policy: A New Reality. London: Routledge.

Jansen, M.B. (2000) The Making of Modern Japan. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Katzenstein, P.J. (1996) Cultural Norms and National Security: Police and Military in Postwar Japan. Ithaca: Cornell University Press.

Pyle, K.B. (2018) Japan in the American Century. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Samuels, R.J. (2007) Securing Japan: Tokyo’s Grand Strategy and the Future of East Asia. Ithaca: Cornell University Press.

Smith, S. (2019) Japan’s Security Environment in the Indo-Pacific. Tokyo: Policy Studies Institute.

FPRI (2026) Experts React: Sanae Takaichi’s Victory in Japanese Election. https://www.fpri.org/article/2026/02/fpri-experts-react-sanae-takaichis-victory-in-japanese-election/

IMF (2026) IMF Executive Board Concludes 2026 Article IV Consultation with Japan. https://www.imf.org/en/news/articles/2026/04/02/pr-26105-japan-imf-executive-board-concludes-2026-article-iv-consult

Japan Times (2026) With fresh mandate, Japan's Takaichi sets sights on defense and security goals. 22 February. https://www.japantimes.co.jp/news/2026/02/22/japan/politics/japan-takaichi-defense-security-goals/

PBS NewsHour (2026) Japanese prime minister’s party secures supermajority in a key parliamentary election. https://www.pbs.org/newshour/world/japanese-prime-ministers-party-secures-supermajority-in-a-key-parliamentary-election

Reuters (2026a) IMF urges BOJ to keep raising rates even as Iran war poses new risks. 4 April. https://www.reuters.com/world/asia-pacific/imf-urges-boj-keep-raising-rates-even-iran-war-poses-new-risks-2026-04-04/

Reuters (2026b) Japan exports jump, business mood improves as IMF warns of risks to growth. 18 February. https://www.reuters.com/world/asia-pacific/japans-exports-jump-168-january-strong-asia-demand-2026-02-18/

Stanford FSI (2026) What’s Next for Japan After Prime Minister Sanae Takaichi’s Historic Election Victory. 13 February. https://fsi.stanford.edu/news/whats-next-japan-after-prime-minister-sanae-takaichis-historic-election-victory

Röda havets militarisering

Röda Havet / NASA

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Gabriel Behnam

Analytiker, OAG

Röda havet och Bab el-Mandeb har under de senaste åren blivit en geoekonomisk stresspunkt med tydliga effekter på världshandeln. Det som gör utvecklingen särskilt betydelsefull är inte bara att attacker och motåtgärder förekommer i ett begränsat geografiskt område, utan att just detta område fungerar som en av världsekonomins mest koncentrerade “single points of failure”. När risknivån i Röda havet stiger uppstår omedelbara omfördelningar av sjötrafik, kraftiga höjningar i fraktpriser och en växande tendens att behandla handelns infrastruktur som ett säkerhetspolitiskt objekt. Denna text analyserar hur militariseringen av Röda havet omvandlar ett regionalt konfliktmönster till en global systemrisk och hur olika aktörer, både statliga och icke-statliga, använder, reagerar på och ibland förstärker denna geoekonomiska dynamik.

Röda havet som globalt chokepoint och systemrisk

Röda havet binder samman Indiska oceanen med Medelhavet via Bab el-Mandeb och Suezkanalen. I praktiken kopplar det samman Asiens produktionscentra med Europas konsumtions- och industrimarknader och det fungerar samtidigt som en viktig transportväg för energi och insatsvaror. När transit genom området störs blir effekten inte bara en lokal störning i sjöfarten utan en kedjereaktion i flera marknader, såsom logistik, försäkring, energi och i förlängningen inflation och finansiell risk. IMF beskriver tydligt hur transitdata från början av 2024 visade kraftiga fall i Suez-trafiken och hur detta riskerar att störa leveranskedjor och förvränga makroekonomiska indikatorer (Kamali et al., 2024).

Världsbanken visar på liknande sätt att trafiken genom Suez och Bab el-Mandeb vid slutet av mars 2024 hade fallit kraftigt samtidigt som trafiken runt Godahoppsudden (omvägen runt Afrika) ökade markant, vilket illustrerar hur handelsflöden snabbt omdirigeras mellan alternativa rutter (World Bank, 2024).

Det centrala med flaskhalsar är att alternativ finns, men att de är dyrare och mer tidskrävande. För sjöfarten innebär omvägen runt Afrika fler sjödagar, högre bunkerkostnader, längre bindning av fartygskapacitet och fler dagar av kapitalbindning i varor som befinner sig i transit. UNCTAD understryker att omdirigeringar skapar effekter i ton per mil och att den globala efterfrågan på transportarbete ökar när samma mängd gods måste färdas längre sträckor, vilket driver upp fraktkostnader och pressar kapacitet (UNCTAD, 2024, s. 4–8). Detta är en viktig mekanism eftersom den gör att en säkerhetsrisk kan få oproportionerliga pris- och kapacitetsutslag även utan att handelsvolymerna kollapsar totalt.

Sårbarheten förstärks av att det globala handelssystemet länge varit optimerat för effektivitet snarare än redundans. När lager hålls låga och leveranser synkroniseras ökar känsligheten för förseningar och en extra vecka i transit kan i vissa branscher skapa produktionsstopp, brist på komponenter eller tvinga fram kostsamma omläggningar. UNCTAD framhåller också att störningarna i Röda havet sammanföll med andra flaskhalsar som till exempel begränsningar i Panamakanalen, vilket gör att flera samtidiga chocker kan förstärka varandra (UNCTAD, 2024, s. 9–12). Ur ett systemperspektiv betyder det att den globala ekonomin inte bara drabbas av en isolerad störning, utan av en minskning i hela systemets redundans.

Röda havet är dessutom en plats där politiska signaler avläses i realtid av marknader. När attacker sker eller när militära operationer eskalerar prissätts risk direkt i försäkringspremier, val av rutter och fraktkontrakt. På så vis fungerar Röda havet som en mekanism som översätter geopolitik till ekonomi med minimal tidsfördröjning. Det gör militariseringen särskilt relevant i en period där många ekonomier är känsliga för inflationsimpulser och där centralbanker och regeringar ofta är politiskt pressade av prisutveckling.

Asymmetrisk krigföring och geoekonomisk hävstång

Militariseringen av Röda havet visar hur asymmetrisk kapacitet kan skapa global effekt utan att en aktör dominerar havet i klassisk sjömilitär mening. I stället för att blockera farleder fullt ut räcker det att skapa osäkerhet om säkerheten. När hotet blir tillräckligt trovärdigt förändras riskkalkylerna för främst rederier, banker och försäkringsbolag. Detta gör att även sporadiska attacker kan få stora konsekvenser eftersom sjöfarten är ett system med små marginaler och höga tidskostnader.

IMF påpekar att redan under de första två månaderna av 2024 föll Suez-handeln kraftigt och att detta påverkade leveranskedjor och nyckelindikatorer (Kamali et al., 2024). Världsbanken beskriver samma period som en tid då omdirigeringar blev systematiska snarare än tillfälliga, vilket tyder på att riskbedömningarna har etablerats permanent på marknaden (World Bank, 2024). Den ekonomiska logiken är att risk inte behöver realiseras för att bli dyr. Det räcker att sannolikheten för incidenter uppfattas som högre än tidigare, eftersom kostnaden för ett enskilt haveri, till exempel skador och förlust av last, är markant.

Försäkringsmarknaden är i detta fall en central faktor. Premier för krigsrisk fungerar som en snabb prisindikator på geopolitisk risk och påverkar direkt vilka rutter som blir ekonomiskt rationella. När premien stiger kan rederier välja omvägen runt Afrika även om det innebär fler sjödagar. Det är här asymmetriska hävstänger uppstår eftersom en aktör med relativt billig kapacitet (drönare, robotar, båtburna angrepp) kan tvinga fram mycket dyra motanpassningar i ett system där varje extra dag kostar. UNCTAD beskriver hur risker i Röda havet tvingar rederier och logistikaktörer att strukturera om sina nätverk, vilket på sikt kan rita om de marina näten och i förlängningen handelskartan (UNCTAD, 2024, s. 3–5).

Att detta sker i en region där flera konfliktytor överlappar förstärker effekten. Röda havet gränsar till Jemenkriget och påverkas av dynamik kopplad till Iran–Israel och USA:s regionala roll. En icke-statlig aktör kan agera som en förmedlare av instabilitet från lokala konflikter till världsekonomin. Utöver den omedelbara skadan på plats fungerar attackerna som en utlösande faktor för global riskprissättning. Detta gör att Röda havet, i en tid av ökad geopolitisk fragmentering, kan bli en återkommande punkt där ekonomisk stabilitet utmanas genom säkerhetspolitiska metoder.

Aktörslandskapet: fri sjöfart, regional ekonomi och stormaktspolitik

Det ökade hotet mot sjöfarten har lett till att flera statliga aktörer mobiliserat militära och diplomatiska resurser. EU:s operation ASPIDES är ett tydligt exempel på hur handelsskydd blivit en säkerhetspolitisk uppgift. Operationen syftar till att skydda fri sjöfart och bidra till sjöfartssäkerhet, särskilt för kommersiella fartyg genom lägesbild, eskort och skydd inom ett defensivt mandat (EEAS, 2024; EEAS, 2024a). Att EU går in med en militäroperation för att skydda en handelsväg illustrerar en institutionell förändring där handel behandlas i ökande grad som en del av säkerhetspolitiken, inte som en separat ekonomisk sfär.

Utöver de direkta handelsstörningarna medför krisen i Röda havet även omfattande ekonomiska följdverkningar för arabregionen och länderna som har kust mot området. ESCWA understryker i en analys hur kritiska sektorer som turism, fiske och logistik påverkas negativt när stabiliteten i sjöfarten vacklar. Denna dimension är viktig eftersom den visar att militariseringen inte enbart innebär störningar i den globala handeln, utan också regionala utvecklingseffekter som kan förstärka politisk instabilitet genom arbetsmarknad och statsfinanser (UNESCWA, 2024, s. 4–8)

För Iran finns incitament att kunna skapa kostnader utan direkt konfrontation. Även om graden av operativ kontroll varierar, innebär den regionala dynamiken att störningar i Röda havet kan fungera som indirekt hävstång i en bredare konfliktstruktur. Ur ett sådant perspektiv är poängen inte att stoppa all trafik, utan att göra trafiken dyrare och mer osäker så att den politiska kostnaden för deras motståndare stiger.

Sådan osäkerhet har konsekvenser globalt som regionalt. Eftersom Suezkanalen är en hörnsten i Egyptens statsbudget och valutaförsörjning, innebär minskad transitering att landets makroekonomiska sårbarheter förvärras. Detta bekräftas av Associated Press som rapporterar att intäkterna föll kraftigt under 2024, vilket gör Egypten till en av regionens mest direkt drabbade länder (Associated Press, 2025). I en ekonomi med betydande finansieringsbehov och valutapress kan sådana intäktsbortfall snabbt bli ett inrikespolitiskt problem. Därmed får Röda havet en tydlig koppling mellan säkerhet och statlig resiliens då hot mot sjöfarten påverkar staters budgetutrymme och möjligheter att leverera ekonomisk stabilitet.

Samtidigt är Röda havet relevant för aktörer längre bort. Kina och andra asiatiska exportekonomier är beroende av förutsägbara leveranser till Europa. När rutter blir osäkra kan företag behöva öka lager, omförhandla kontrakt mellan olika parter och anpassa produktionsplaner. Även om detta inte alltid leder till omedelbar kollaps kan det gradvis öka kostnader och minska effektiviteten i de globaliserade värdekedjor som passerar området. På så vis blir Röda havet ett exempel på hur ekonomisk interdependens kan omvandlas från en stabiliserande faktor till en sårbarhet när infrastrukturella knutpunkter hotas.

Ekonomiska transmissionsmekanismer: från fraktmarknad till inflation och finansiell risk

Den mest centrala frågan är hur säkerhetshändelser i Röda havet översätts till ekonomiska effekter. Här kan man identifiera tre sammanlänkade transmissionsmekanismer: transportkostnader, ledtider och lager samt riskpremier och finansiella effekter.

För det första påverkas transportkostnader genom längre rutter och högre riskpremier. UNCTAD visar hur omdirigeringar ökar distanser och därmed transportarbete, vilket pressar fraktmarknaden (UNCTAD, 2024, s. 9–12). IMF framhåller att fraktkostnader kan påverka prisnivån och inflationsutsikter särskilt om störningarna blir långvariga (Kamali et al., 2024). Fraktkostnader är dessutom ofta tröga nedåt eftersom när priserna väl har stigit kan de ligga kvar på en högre nivå även om hotnivån sjunker på grund av att rederier och försäkringsbolag inte omedelbart reviderar riskbedömningar. Detta skapar en asymmetri där negativa chocker kan ha längre varaktighet än den utlösande händelsen.

För det andra påverkar längre ledtider företagens beslut eftersom en mindre förutsägbar transporttid ökar behovet av lager. Det är en avvägning mellan effektivitet och robusthet, så kallad just-in-time-logistik minskar kapitalbindning men kräver stabil logistik, medan just-in-case kräver större lager och högre kostnader men minskar risken för produktionsstopp. Om Röda havet förblir osäkert kan fler företag tvingas göra en strukturell omställning, vilket binder kapital, minskar produktiviteten och höjer priser i förlängningen. Detta är särskilt relevant för Europa där många industribranscher är beroende av importerade komponenter och där politiska system är känsliga för inflation och prisnivåer.

För det tredje finns riskpremier som påverkar finansiella marknader. Geopolitiska risker tenderar att öka osäkerheten och riskaversionen vilket kan påverka kreditvillkor, valutaflöden och även investeringar. Även om exakta effekter varierar är mekanismen relevant, när en central handelsrutt uppfattas som osäker påverkas både realekonomi och finansiell ekonomi genom en omprissättning av risk. I en tid där flera geopolitiska risker samverkar kan Röda havet fungera som en trigger som förstärker volatiliteten.

Världsbanken har utvecklat analysen ytterligare i en senare publikation om den fördjupade Röda havet-krisen, där man diskuterar hur störningarna påverkar bland annat hamnaktivitet, transportkostnader och även regional ekonomisk utveckling (World Bank, 2025, s. 1–6). Detta är viktig för att förstå effekterna och att de inte bara är kortsiktiga prisrörelser utan kan bli mer varaktiga förändringar i logistikmönster och hamnflöden.

Geopolitiserad handel och normaliseringen av militariserad infrastruktur

En långtgående implikation är att handelns infrastruktur i ökande grad görs till säkerhetsfråga. När EU och andra aktörer etablerar militära operationer för att skydda handelsrutter normaliseras idén att global handel kräver permanenta säkerhetsgarantier. EU:s ASPIDES-mandat med fokus på lägesbild, eskort och skydd mot multi-domain attacks illustrerar hur handelsskydd institutionaliseras inom säkerhetspolitik (EEAS, 2024; EEAS, 2024a).

Denna situation kan i förlängningen rita om kartan för hur handel organiseras av både politiska och ekonomiska aktörer. Vid bestående risker blir redundans en nödvändig investering som omfattar strategiska lager, diversifierade leverantörer och kortare regionala produktionskedjor. Detta är en omvärdering av globaliseringens logik från maximal effektivitet till en balans mellan effektivitet och resiliens. UNCTAD beskriver även explicit hur störningar i Röda havet kan bidra till att omforma marina nätverk och i förlängningen världshandelns karta (UNCTAD, 2024, s. 3–5).

Samtidigt finns en paradox. Militariserad närvaro kan minska risken marginellt men den kan också skapa en känsla av att rutten är en konfliktzon, vilket får rederier att fortsätta undvika den. När marknaden internaliserar att Röda havet är riskfyllt kan omdirigeringar bli långvariga även om incidenterna minskar. Financial Times rapporterar att även när Houthi-rebellerna signalerat minskade attacker har osäkerheten kvarstått och branschen varit försiktig med att återgå (Financial Times, 2025). Detta tyder på att marknaden inte bara reagerar på faktiska incidenter utan på förväntningar om framtida instabilitet.

Normaliseringen av geopolitiserad handel kan också påverka stormaktsrelationerna eftersom om handel blir mer beroende av säkerhetsallianser, kan handelns mönster gradvis anpassas efter geopolitiska block. Det skulle innebära en mer fragmenterad global ekonomi där fri sjöfart inte bara är en norm utan en resurs som måste försvaras och finansieras. Röda havet blir därmed en symbol för en bredare omvandling där den liberala idén om globalisering som ett neutralt ekonomiskt system utmanas av en verklighet där handelsflöden blir instrument och mål i geopolitisk strategi.

Scenarier: stabilisering, långvarig störning eller eskalation

Det första och sannolikt mest realistiska scenariot är en långvarig lågintensiv störning. I ett sådant scenario fortsätter sporadiska attacker och eskorter vilket innebär att sjöfarten pendlar mellan Röda havet och omvägen runt Afrika beroende på aktuell hotbild. Ekonomiskt innebär det kroniskt förhöjda fraktkostnader och högre försäkringspremier vilket gör att effekten inte är en akut global kris men en strukturell fördyring av global handel, särskilt för flöden mellan Europa och Asien.

Det andra scenariot är stabilisering genom avskräckning och diplomati. Här minskar hotnivån så att transit genom Suez normaliseras, vilket gradvis pressar ned försäkringspremier och fraktpriser. Oavsett scenario kvarstår en central lärdom om att globala flaskhalsar är strukturellt sårbara. Dessa strategiska passager kommer därför att förbli en kritisk faktor i alla framtida riskbedömningar. Företag kan därför fortsätta investera i redundans även efter en stabilisering, vilket betyder att en del av kostnadsökningen kan bli kvar som en resilienspremie.

Det tredje scenariot är eskalation. Om Röda havet kopplas samman med en bredare regional konfrontation kan effekterna bli större och mer abrupta. Då kan marknader reagera med kraftiga riskpremier, större omdirigeringar och en potentiellt tydligare inflationseffekt. En eskalation skulle också kunna påverka energimarknader mer direkt, särskilt om osäkerheten sprider sig till andra regionala flaskhalsar. Även om detta scenario är mindre sannolikt är det viktigt eftersom flera aktörers strategiska logik bygger på att kunna höja kostnader och skapa osäkerhet utan att passera tröskeln till fullskalig krigföring.

Slutsats

Röda havets militarisering visar hur ekonomisk säkerhet blivit en central dimension av geopolitiken. I denna marina korridor översätts säkerhetshändelser snabbt till ekonomiska konsekvenser genom riskpremier, omdirigeringar och kostnadschocker i fraktmarknaden. De direkta effekterna syns i transitdata och fraktpriser men de mer betydelsefulla effekterna är strukturella. Utvecklingen innebär en gradvis förskjutning där effektivitet får ge vika för resiliens. Samtidigt normaliseras en militariserad handel där den globala infrastrukturen i allt högre grad behandlas som en arena för maktutövning.

Samtidigt visar fallet hur olika aktörer har skilda men sammanlänkade intressen. EU ser fri sjöfart som en nödvändighet för ekonomisk stabilitet och har därför institutionaliserat ett militärt skydd via ASPIDES (EEAS, 2024; EEAS, 2024a). Regionala stater som Egypten påverkas direkt i statsfinanser och makroekonomi när intäkter från Suezkanalen faller (Associated Press, 2025). Icke-statliga aktörer kan genom asymmetrisk kapacitet skapa global effekt, medan stormakter kan se indirekt hävstång i att fördyrande störningar sprids över marknader.

Situationen i Röda havet bör därför inte betraktas som en isolerad konflikt i periferin, utan snarare som en indikator på det framtida internationella systemets funktionssätt. Det är ett system som blir alltmer fragmenterat och riskutsatt där geopolitik och världsekonomi nu är oupplösligt sammanflätade.

Gabriel Behnam är analytiker vid OAG.

Referenslista

Associated Press (2025) ‘Egypt's revenue from the Suez Canal plunged sharply in 2024’. AP News. Tillgänglig på: https://apnews.com/article/5a5fe98a74f64144f7aab9ceca9d87d3 (Hämtad: 26 februari 2026).

EEAS (2024) ‘EUNAVFOR Operation ASPIDES’. European External Action Service. Tillgänglig på: https://www.eeas.europa.eu/eunavfor-aspides_en?s=410381 (Hämtad: 26 februari 2026).

EEAS (2024a) ‘About the Operation EUNAVFOR ASPIDES’. European External Action Service. Tillgänglig på: https://www.eeas.europa.eu/eunavfor-aspides/about-operation-eunavfor-aspides_en?s=410381 (Hämtad: 26 februari 2026).

Financial Times (2025) ‘Houthis signal halt to Red Sea shipping attacks’. Financial Times. Tillgänglig på: https://www.ft.com/content/e1b1c16f-ae8d-4788-a3ef-aa644d372708 (Hämtad: 26 februari 2026).

Kamali, P., Koepke, R., Sozzi, A. och Verschuur, J. (2024) ‘Red Sea Attacks Disrupt Global Trade’. IMF Blog, 7 mars. Tillgänglig på: https://www.imf.org/en/blogs/articles/2024/03/07/red-sea-attacks-disrupt-global-trade (Hämtad: 26 februari 2026).

UNCTAD (2024) Navigating troubled waters: Impact to global trade of disruption of shipping routes in the Red Sea, Black Sea and Panama Canal (UNCTAD/OSG/INF/2024/2). Genève: United Nations Conference on Trade and Development. Tillgänglig på: https://unctad.org/system/files/official-document/osginf2024d2_en.pdf (Hämtad: 26 februari 2026).

UNESCWA (2024) Economic impact of the Red Sea crisis on the Arab region (E/ESCWA/C.5/2024/7). Beirut: United Nations Economic and Social Commission for Western Asia. Tillgänglig på: https://www.unescwa.org/sites/default/files/event/materials/10-%20Economic%20impact%20of%20the%20Red%20Sea%20crisis%20on%20the%20Arab%20region%202400595E.pdf (Hämtad: 26 februari 2026).

World Bank (2024) ‘Navigating troubled waters: the Red Sea shipping crisis and its global repercussions’. World Bank Blogs, 16 maj. Tillgänglig på: https://blogs.worldbank.org/en/developmenttalk/navigating-troubled-waters--the-red-sea-shipping-crisis-and-its- (Hämtad: 26 februari 2026).

World Bank (2025) The Deepening Red Sea Shipping Crisis: Impacts and Outlook. Washington, DC: World Bank. Tillgänglig på: https://documents1.worldbank.org/curated/en/099253002102539789/pdf/IDU10b8b59671dbc814cfc19c4a1299ff54854ba.pdf (Hämtad: 26 februari 2026).

En missnöjd ungdom? Globala protester och den svenska kontexten

Protest i Bulgarien / Zerga

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tristan Viel Lamare

Analytiker, OAG

2025 var på många sätt ett omskakande år för världen, med världsomfattande tullar som USA annonserade, militära konflikter som bröt ut, fortsatte eller utökades och fortsatta konsekvenser av klimatförändringar. Mitt i allt det var det en trend som började utmärka sig: decentraliserade protester som främst leddes av generation Z. Dessa Gen Z demonstrationer spred sig över hela världen och även om protesterna varierade i vad de efterfrågade så var många av dem framgångsrika. De protesterna som fick störst internationell uppmärksamhet var dem som efter ett visst tryck lyckades avsätta impopulära ledare och/eller regeringar. Det landet som senast fick uppleva det var Bulgarien i vad som klassats som den första framgångsrika Gen Z proteströrelsen i Europa och EU. Och om nu dessa protester kan nå ända till EU så kan man inte hjälpa att undra om Sverige skulle kunna hamna i en liknande situation och hur sannolikt det är.

Att det bryter ut protester i flera länder som huvudsakligen leds av en specifik generation tätt inpå är inte nytt. Det mest kända exemplet här i Europa är onekligen -68 protesterna när huvudsakligen babyboom-generationen var ledande. Även om det fanns vissa specifika områden som skilde protesterna från land till land så var det också många faktorer som förenade dem, som till exempel motstånd mot Vietnamkriget. Ett annat exempel är -89 protesterna i Östeuropa. Även om det inte var protester som leddes av en specifik generation så var det protester som hade en gemensam, förenande faktor: ett slut på det kommunistiska enpartisystemet och införandet av demokrati. Däremellan så fanns det också efterfrågningar som skilde på protesterna land för land, som efterfrågan att öppna Berlinmuren i Östtyskland.

Det som skiljer Gen Z protesterna från de ovan nämnda är att de är mycket mer utspridda. De tidigare exemplen hade viss internationell spridning men var koncentrerade i Europa och i fallet -68 även i USA. Gen Z protesterna har ägt rum och varit framgångsrika i Asien, Afrika och Europa, vilket av förklarliga skäl gör att det finns skillnader i vad protesterna vill uppnå och vad som fick dem att bryta ut, men det finns ändå faktorer som för dem samman. I den här analysen kommer de huvudsakliga faktorerna som drev demonstrationer i tre olika länder, Nepal, Madagaskar och Bulgarien, att gås igenom och jämföras. Efter att faktorerna lyfts fram kommer nästa steg vara att analysera om Sverige är i en liknande riktning och därigenom slå fast om hur sannolikt det är att Sverige kan uppleva sina egna Gen Z protester.

Nepal

Protesterna i Nepal var inte de första Gen Z protesterna som bröt ut, men det var de första som fick medial uppmärksamhet i västvärlden. Protesterna bröt ut den 8 september efter att den nepalesiska regeringen klubbat igenom en lag som förbjöd 26 sociala medier-tjänster om de inte betalade en avgift. Officiellt genomfördes detta för att kunna begränsa spridningen av falska konton och se till att de sociala medierna hanteras korrekt.[1] Men många drog snabbt en koppling mellan nedstängningen av sociala medier och en trend på sociala medier i Nepal att hänga ut unga familjemedlemmar till inflytelserika politiker och visa hur deras nepotism gjorde att de kunde leva ett liv i lyx medan vardagliga nepaleser lever med en årlig inkomst på 1 400 amerikanska dollar.[2]

Den nepalesiska regeringen drog tillbaka lagen på kvällen den 8 september, men vid det laget var det inte tillräckligt då regeringen under dagen använde dödligt våld mot demonstranterna som nu krävde regeringens avgång. Den efterföljande dagen, 9 september, meddelade den nepalske premiärministern K.P. Sharma Oli, som har innehaft den positionen från och till sedan 2015, att han avsåg att avgå men skulle bli kvar i samma position för en övergångsregering. Det var inte heller tillräckligt för demonstranterna, som svarade med att sätta eld på bland annat parlamentsbyggnaden och premiärministerns residens.[3] Efter samtal mellan presidenten, demonstranter och militären tillsattes Sushila Karki som premiärminister för en övergångsregering den 12 september. Karki kommer att inneha den positionen tills att en ny regering har tillsatts efter valet den 5 mars 2026.[4]

Madagaskar

I september 2025 var den allmänna situationen inte bra för Madagaskar. Ungefär 75% av befolkningen uppskattas leva i fattigdom och i de stora städerna, bland annat huvudstaden Antananarivo fick man regelbundet stå ut med strömavbrott och avbrott av vattenflödet.[5]

Samtidigt investerade regeringen i projekt som ansågs vara irrelevanta och som inte åtgärdade problemen som påverkade befolkningen, som en linbana för att lätta på trafiken i Antananarivo.[6] Mycket av kritiken riktades mot presidenten Andry Rajoelina, som med undantag för perioden mellan åren 2014–2018 varit Madagaskars president sedan 2009. Under den perioden har han och hans familj varit öppna med sin förmögna livsstil, något som skapade stor irritation bland malagassier. Små demonstrationer började äga rum från den 15 september, men exploderade i storlek från den 25 september efter att Antananarivos regionfullmäktige förbjudit att protester fick äga rum i huvudstaden.[7]

Protester ägde i vart fall rum i hela landet, och regeringen instiftade ett nationellt utegångsförbud för att få stopp på demonstrationerna. Men det hjälpte föga. Under demonstrationernas gång använde sig polisen och säkerhetsstyrkor av tårgas och gummikulor mot demonstranterna, men likväl fortsatte de att äga rum. Den 12 oktober genomförde CAPSAT, en kraftfull kontingent från militären som 2009 förde Rajoelina till makten, ett myteri och ställde sig på demonstranternas sida. Dagen efter flydde Rajoelina landet och parlamentet röstade för att avsätta honom.[8] Efteråt utsågs Michael Randrianirina, som ledde CAPSAT, till interimspresident, och han har lovat att nya val kommer äga rum efter att Madagaskar har återuppbyggts och återhämtat sig. Vilket han uppskattar som tidigast kommer ske inom 18–24 månader efter hans övertagande.[9]

Bulgarien

I Bulgarien ägde de första demonstrationerna rum den 25 november i samband med att budgeten för 2026 offentliggjordes. I budgeten ingick bland annat förslag att höja individuella bidrag till pensions- och socialförsäkringsprogram samtidigt som man ville öka lönerna för statsanställda, däribland polismyndigheten.[10] Det var den utlösande faktorn, men det fanns mer som kokade under ytan. Bulgarien är EU:s näst mest korrupta land, bara Ungern är mer korrupt.[11] Många personer, däribland ett flertal läkare, har lämnat landet för att hitta bättre arbetstillfällen i bland annat andra EU-länder under en längre tid.[12]

Korruptionen skylls i huvudsak på två politiker som hade inflytande över regeringen: Boyko Borisov och Delyan Peevski. Borisov är ledare för det styrande partiet GERB och var premiärminister 2009–2021. Han hade ingen direkt roll i regeringen som styrde när protesterna bröt ut, men eftersom det var hans parti som ledde regeringen och han som gjorde alla regeringens uttalanden ansågs han vara regeringens dockmästare. Peeskiv är en oligark som USA och Storbritannien riktat sanktioner mot – som också leder partiet DPS som är ett stödparti för regeringen.[13]

Att de två personerna som anses vara ytterst ansvariga för Bulgariens korruption indirekt styrde landet tillsammans satt inte bra hos befolkningen, och budgetförslaget var droppen som fick bägaren att rinna över. Den 2 december meddelade Borisov att man skulle dra tillbaka budgeten.[14] Men vid det laget hade protesterna redan kommit med krav på att regeringen skulle avgå. Protesterna fortsatte, och den 11 december meddelade regeringen sin avgång. Det här ledde till att ett nyval utlystes som är planerat att äga rum den 19 april 2026.[15]

Gemensamma faktorer

När man ställer protesterna i Nepal, Madagaskar och Bulgarien bredvid varandra är en av de största likheterna att korruptionen är den stora drivande faktorn i att protesterna bröt ut. Det är ingen större överraskning, Åå Transparency Internationals korruptionsindex befinner sig på plats 148 (Madagaskar),[16] 109 (Nepal),[17] och 84 (Bulgarien).[18]

Att korruptionen är så utbredd gör att de andra faktorerna som utlöst protesterna egentligen är biprodukter därav. Exempelvis så styrdes länderna av personer som har haft direkt och indirekt inflytande över landets styre i mer än ett decennium, vilket också har varit en drivande faktor. När samma personer styr under lång tid men inget förbättras är det tydligt vem som bär skulden för det. Det knyter även an till en ökad medvetenhet om ojämlikheter i länderna och en vilja att de ansvariga ska få känna av konsekvenserna av sitt agerande. Eftersom dessa faktorer var så lika så kan man dra paralleller mellan protesterna trots att det fanns så många skillnader mellan dem.

Sverige

Om man då tar de största faktorerna för protesterna, korruption, långt styre av samma personer och/eller partier samt ökad medvetenhet om ojämlika förhållanden, och applicerar dem på Sverige, hur mycket går att känna igen dem och hur sannolikt är det att Gen Z protester bryter ut?

Den faktorn som stämmer minst överens med Sverige är att samma personer och/eller partiuppsättning har styrt under en längre tid. Den nuvarande regeringen består av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd från Sverigedemokraterna, en partiuppsättning som inte har skådats tidigare i svensk historia. Partierna och dess ministrar har dessutom bara innehaft sina positioner sedan 2022, med andra ord bara knappt en mandatperiod vid analysens skrivande, vilket gör att man inte kan säga att Sverige styrts av samma personer/partier under en längre tid.

Vid första anblick det kan det se ut som att Sverige står långt ifrån Nepal, Madagaskar och Bulgarien gällande korruption. Sverige är betydligt mindre korrupt än dem, vilket märks på Transparency Internationals korruptionsindex där Sverige rankas som världens sjätte minst korrupta land med ett index på 80 av 100. Men när man skrapar bort ytan så kan man lägga märke till en oroande trend. 2015 uppnådde Sverige sin bästa registrering hos Transparency International då man hade ett index på 89. Men de efterföljande åren minskade Sveriges index till att det stabiliserade sig på 85 till 2018. Sverige höll sig på den nivån fram till 2022, när Sverige återigen började gå back i indexet fram tills att man uppnådde sin nuvarande position med ett index på 80.[19] Även om det indexet fortfarande visar att Sverige är betydligt mindre korrupt än Nepal, Madagaskar och Bulgarien, så är det oroande att Sverige är i en negativ trend när det gäller korruption. Och även fastän Sverige har en lång väg att gå för att kunna klassas som ett korrupt land så är det tyvärr inte något som kan uteslutas om man inte lyckas vända på utvecklingen.

När det gäller medvetandet av ojämlika förhållanden så är det inte fullt lika uppenbart att den är lika stor i Sverige som i de andra länderna. I Nepal och Madagaskar var det lätt att vara medveten om det då de mest välbärgade familjerna brukade flexa sina inkomster och extravaganta livsstilar på sociala medier så att alla kunde se, vilket möjliggjorde för den allmänna befolkningen att hänga ut dem och därigenom öka medvetenheten ytterligare. Som nämndes tidigare i Nepals fall så var det när den nepalesiska regeringen anklagades för att förtrycka medvetenheten som protesterna där bröt ut.

I fallet med Bulgarien så tog medvetandet form i att många bulgarer lämnar sitt land för att få bättre arbetsmöjligheter, något som gör det svårt att ignorera de svåra ekonomiska förhållandena. I Sverige så har man inte sett de mest välbärgade familjerna flexa sina livsstilar på samma sätt som i Nepal och Madagaskar, och folk lämnar inte heller landet för att hitta bättre möjligheter som i Bulgarien. Däremot har rapporter visat att ojämlikheten i Sverige ökar och att allt fler svenskar lever i fattigdom.[20] Det är återigen inte lika illa som i de andra länderna som lyfts fram här, men likt Sveriges situation med korruptionen så går det inte att utesluta att man kan vara på väg mot ett sådant scenario om utvecklingen inte vänds.

Slutsats

Kortsiktigt är det osannolikt att Sverige kommer att uppleva Gen Z protester liknande de som ägde rum i Nepal, Madagaskar och Bulgarien. Korruptionen är ett betydligt mindre problem i Sverige och det är inte samma personer som styrt landet direkt eller indirekt i över 10 år. Samhällelig ojämlikhet har inte gjort sig påmind i samma utsträckning. Långsiktigt är det dock för tidigt att dra någon lugnande slutsats. Korruptionen och ojämlikheten går i fel riktning och om det fortsätter på det sättet går det inte att utesluta att bägaren rinner över vid något tillfälle. I nuläget är det omöjligt att säga om eller när det skulle ske, men det är ett scenario som inte bör underskattas

Tristan Viel Lamare är analytiker vid OAG.

Referenser

[1] Gurubacharya, B. Nepal blocks Facebook, X, YouTube and others for failing to register with the government. AP News (2025) https://apnews.com/article/nepal-ban-social-media-platform-3b42bbbd07bc9b97acb4df09d42029d5 (hämtad 25-02-2026)

[2] Kharel, S. ‘Topple this government’: Nepal’s Gen Z protesters demand mass resignations. Aljazeera (2025) https://www.aljazeera.com/features/2025/9/9/we-want-mass-resignations-nepals-gen-z-anger-explodes-after-19-killed (hämtad 25-02-2026)

[3] Pokharel, G. How Nepali Army stabilised situation and ushered in a new prime minister. The Kathmandu Post (2025) https://kathmandupost.com/politics/2025/09/30/how-nepali-army-stabilised-situation-and-ushered-in-a-new-prime-minister? (hämtad 25-02-2026)

[4] Vaid, D. Nepal: First woman PM takes charge, calm returns to streets. DW (2025) https://www.dw.com/en/nepal-first-woman-pm-takes-charge-calm-returns-to-streets/a-73982924 (hämtad 25-02-2026)

[5] AFP. Madagascar Police Fire Tear Gas At Protest Over Power, Water Cuts. Barron’s (2025) https://www.barrons.com/news/madagascar-police-fire-tear-gas-at-protest-over-power-water-cuts-8b87c894 (hämtad 26-02-2026)

[6] Razafimanantsoa, V. Madagascar’s capital launches cable cars to ease traffic jam. Africanews (2024) https://www.africanews.com/2024/06/23/madagascars-capital-launches-cable-cars-to-ease-traffic-jam/ (hämtad 26-02-2026)

[7] Tétaud, Sarah. Madagascar imposes nighttime curfew after violent protests over water and power cuts. AP News (2025) https://apnews.com/article/madagascar-protests-curfew-electricity-water-0225f744e674220649fc5a0520cdfcfd (hämtad 26-02-2026)

[8] Reuters. Madagascar’s National Assembly votes to impeach president. Channel News Asia (2025) https://www.channelnewsasia.com/world/madagascar-president-andry-rajoelina-impeached-protests-5401501 (hämtad 26-02-2026)

[9] Elbagir, Y. Madagascar’s new president Michael Randrianirina denies coup after taking office following Gen Z uprising. Sky News (2025) https://news.sky.com/story/madagascars-new-president-michael-randrianirina-denies-coup-after-taking-office-following-gen-z-uprising-13467553 (hämtad 26-02-2026)

[10] Furlong, R. What’s Fueling Bulgaria’s Biggest Protest In Decades? RadioFreeEurope/RadioLiberty (2025) https://www.rferl.org/a/bulgaria-protests-anger-corruption-budget-government/33610871.html (hämtad 03-03-2026)

[11] Ibid

[12] Kirby, E.J. EU migration: Bulgaria’s departing doctors. BBC (2013) https://www.bbc.com/news/world-europe-25014725 (hämtad 03-03-2026)

[13] Detev, A & Kirkova, M. Bulgaria protests: 'Gen Z won't stay silent!' DW (2025) https://www.dw.com/en/bulgaria-anti-government-anti-graft-protests-gen-z-wont-stay-silent-borissov-and-peevski/a-74999252 (hämtad 03-03-2026)

[14] Fouda, M. Bulgaria's government fully withdraws controversial budget plan after latest protests. Euronews (2025) https://www.euronews.com/2025/12/02/bulgarias-government-withdraws-controversial-budget-plan-after-protests (hämtad 03-03-2026)

[15] Henley, J. Bulgarian government resigns after mass anti-corruption protests. The Guardian (2025) https://www.theguardian.com/world/2025/dec/11/bulgarian-government-resigns-mass-anti-corruption-protests (hämtad 03-03-2026)

[16] Transparency International. Madagascar (2026) https://www.transparency.org/en/cpi/2025/index/mdg (hämtad 03-03-2026)

[17] Transparency International. Nepal (2026) https://www.transparency.org/en/cpi/2025/index/npl (hämtad 03-03-2026)

[18] Transparency International. Bulgaria (2026) https://www.transparency.org/en/cpi/2025/index/bgr (hämtad 03-03-2026)

[19] Transparency International. Sweden (2026) https://www.transparency.org/en/cpi/2025/index/swe (hämtad 04-03-2026)

[20] Oxfam. Vårt ojämlika Sverige: Utsatthet och extrem förmögenhet (2026) https://oxfam.se/wp-content/uploads/2026/01/Vart-ojamlika-Sverige-Utsatthet-och-extrem-formogenhet.pdf (hämtad 04-03-2026)

Grön Ungdoms utrikespolitiska analys: säkerhet, solidaritet och global rättvisa i en instabil värld

Oleksii Liskonih / IStock

Denna text är skriven av Hanna Lindqvist, språkrör vid Grön Ungdom på inbjudan av Utrikespolitisk Afton, i anslutning till vårt årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen. Samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund har bjudits in att skriva ett inlägg för oss. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk aftons inställning.

Redaktionell kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Grön Ungdoms utrikespolitiska utgångspunkt tar sin grund i internationell solidaritet, folkrättens okränkbarhet och insikten om att vår tids största säkerhetshot är tätt sammanflätade med klimatkrisen, ökande ojämlikhet och demokratins tillbakagång. I en värld där väpnade konflikter blir fler, stormaktsrivaliteten hårdnar och civila i allt större utsträckning drabbas, krävs en utrikespolitik som kombinerar säkerhet med rättvisa, och militär beredskap med förebyggande insatser.

Den svenska utrikespolitiken kan inte reduceras till reaktiva svar på akuta kriser. Tvärtom krävs ett långsiktigt perspektiv där fred, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling ses som ömsesidigt beroende. Mot denna bakgrund identifierar Grön Ungdom fem centrala utrikespolitiska prioriteringar: ett konsekvent stöd till Ukraina utan att samtidigt finansiera Rysslands krig, ett tydligt folkrättsligt ansvarstagande i Gaza, ett stärkt internationellt bistånd, ett fördjupat europeiskt säkerhetssamarbete samt ett ökat engagemang för Västsaharas rätt till självbestämmande.

Ukraina: stöd till frihet kräver ett slut på fossilt beroende

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina utgör ett flagrant brott mot folkrätten och en direkt attack på den europeiska säkerhetsordningen. Ukrainas rätt till territoriell integritet och självbestämmande måste försvaras politiskt, ekonomiskt, humanitärt och militärt. Samtidigt är det uppenbart att Europas svar präglas av motsägelser. Flera EU-länder har fortsatt att importera rysk olja och gas även efter invasionen, vilket innebär att Rysslands krigsmaskin fortsatt finansieras genom europeiska energibetalningar (International Energy Agency).

Detta blottlägger ett grundläggande säkerhetspolitiskt problem: Europas beroende av fossila bränslen är inte bara ett klimatmisslyckande, utan ett säkerhetshot. En snabb och rättvis omställning bort från fossil energi är därför inte en sidofråga i utrikespolitiken, utan en förutsättning för att underminera auktoritära regimers ekonomiska bas. Detta är också bakgrunden till EU:s satsningar inom ramen för REPowerEU-strategin, vars syfte är att minska unionens beroende av rysk energi (EU-kommissionen).

Samtidigt har EU gett omfattande politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina (Europeiska rådet). För att detta stöd ska vara långsiktigt trovärdigt krävs dock att EU konsekvent bryter sina energiband till Ryssland och betraktar klimatpolitiken som en integrerad del av säkerhetspolitiken.

Gaza: folkrätt, humanitärt ansvar och skydd av civila

Folkmordet i Gaza har lett till en humanitär katastrof av historiska proportioner. Det omfattande och systematiska våldet mot civila, förstörelsen av samhällsbärande infrastruktur och blockaden av livsnödvändig hjälp har aktualiserat allvarliga folkrättsliga frågor. Situationen har också prövats i Internationella domstolen, där domstolen beslutat om provisoriska åtgärder med hänvisning till folkmordskonventionen (International Court of Justice).

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har återkommande varnat för omfattande brott mot internationell humanitär rätt och för de civila konsekvenserna av krigföringen (OHCHR). Oavsett den slutliga juridiska bedömningen är det tydligt att det pågår handlingar som riskerar att utgöra folkmord, och att det internationella samfundet har ett ansvar att agera.

Grön Ungdom menar att Sverige måste inta en tydligare roll för att skydda civila och värna folkrätten. Det innebär bland annat ett fullt och långsiktigt stöd till UNRWA, som i praktiken är den enda organisation som har den infrastruktur, närvaro och legitimitet som krävs för att bedriva humanitärt arbete i Gaza (UNRWA). Att ifrågasätta eller dra in stödet till UNRWA riskerar att förvärra lidandet för civilbefolkningen.

Därtill bör Sverige ta emot patienter från Gaza som är i akut behov av vård. Världshälsoorganisationen har beskrivit situationen som ett sammanbrott för hälso- och sjukvårdssystemet i Gaza (WHO). Svensk sjukvård har uttryckt både vilja och kapacitet att bidra, men har hindrats av politiska beslut. Att neka svårt skadade civila vård är oförenligt med Sveriges humanitära åtaganden.

Biståndet: det mest effektiva fredsverktyget

Ett av de mest oroande dragen i svensk utrikespolitik de senaste åren är de kraftiga nedskärningarna i biståndet. Detta sker trots omfattande forskning och erfarenhet som visar att bistånd är ett av de mest effektiva verktygen för att förebygga konflikter, minska fattigdom och stärka samhällens motståndskraft. Organisationer som OECD och FN lyfter särskilt fram biståndets roll i konfliktförebyggande arbete och långsiktigt fredsbyggande (OECD; UNDP). När biståndet minskar försvagas civilsamhällen, demokratiska institutioner och möjligheten att hantera klimatrelaterade risker – faktorer som i sin tur ökar risken för väpnade konflikter.

Sambandet mellan klimatförändringar och säkerhet är väldokumenterat i säkerhetspolitiska analyser (SIPRI). Grön Ungdom anser därför att biståndet inte bara måste återställas, utan stärkas, med särskilt fokus på klimatfinansiering, jämställdhet och konfliktförebyggande insatser. Europeiskt säkerhetssamarbete i en ny geopolitisk verklighet

Den globala säkerhetsordningen genomgår en snabb förändring. Antalet väpnade konflikter ökar, demokratier är på tillbakagång och USA – länge betraktat som en garant för den liberala världsordningen – uppvisar en alltmer oförutsägbar utrikespolitik. Uttalanden om territoriella anspråk och hot mot allierade illustrerar de risker som följer av ett ensidigt beroende av amerikanskt ledarskap.

Grön Ungdom menar att Sverige, samtidigt som Nato-medlemskapet är ett faktum, måste arbeta för att stärka Europas egen förmåga att agera för fred och säkerhet. EU har redan idag en gemensam säkerhets- och försvarspolitik, men samarbetet är begränsat i omfattning och mandat (EEAS). Flera analyser pekar på behovet av ökad samordning, gemensam materialproduktion och stärkt operativ kapacitet inom EU (European Parliament Research Service). Detta visar tydligt att det civila beredskap samarbetet måste stärkas och att vi inte kan förlita oss helt på USA utan måste bygga upp en självständig och ansvarsfull säkerhetspolitik.

I en ideal värld skulle militära kärnvapenallianser höra till det förflutna. Men i dagens säkerhetspolitiska läge krävs pragmatiska lösningar som minskar sårbarheten och stärker Europas handlingsutrymme, utan att överge grundläggande värderingar om fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi vill se en tydlig ambition och att Sverige ska vara drivande i en ömsesidig nedrustning.

Västsahara: Afrikas sista koloni

Sveriges utrikespolitik bör också omfatta konflikter som under lång tid hamnat i skymundan. Västsahara är fortfarande ett av FN:s klassiska fall av oavslutad avkolonisering, där det sahrawiska folket förnekats rätten till självbestämmande i strid med internationell rätt (FN/MINURSO). Internationella bedömare beskriver konflikten som fastlåst, med betydande humanitära och

politiska konsekvenser (International Crisis Group). Grön Ungdom vill se ett aktivt svenskt stöd för en rättvis och fredlig lösning i enlighet med folkrätten, inklusive rätten till självständighet.

Avslutning

Sammantaget kräver dagens globala utmaningar en utrikespolitik som inte kompromissar med mänskliga rättigheter, som ser klimatpolitiken som det det faktiskt är, en säkerhetspolitik och som vågar tänka långsiktigt. Grön Ungdoms utrikespolitiska mål är tydliga: en värld där säkerhet byggs genom solidaritet, rättvisa och hållbarhet – inte genom dubbelmoral, kortsiktighet eller fortsatt fossilberoende.

Referenslista

1. International Energy Agency. Europe’s Energy Security and Russia’s War on Ukraine. Paris: IEA, 2022.

2. SIPRI. Yearbook: Armaments, Disarmament and International Security. Stockholm: SIPRI.

3. United Nations Development Programme. Preventing Violent Conflict. New York: UNDP, 2021.

4. OECD. States of Fragility. Paris: OECD Publishing.

5. International Crisis Group. Western Sahara: Stalemate or Solution? Bryssel: ICG.

6. European Union External Action Service. Common Security and Defence Policy. Luxemburg: Publications Office of the EU.

7. United Nations. Report of the Secretary-General on the Situation in Western Sahara. New York: United Nations.

Makt i rymden: Kinas strategi i en multipolär värld

Jorden som sedd från månen / PIXABAY

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Sarah Franzén

Analytiker, OAG

Rymdkapacitet blir alltmer avgörande för nationell makt, globalt inflytande och framtida industriell utveckling, eftersom den utgör grunden för kritisk infrastruktur såsom kommunikation, ekonomi, militär avskräckning och vetenskaplig forskning. Mitt i en tid präglad av eskalerande konflikter, stormaktsrivalitet och ekonomisk osäkerhet markerar Kina sina teknologiska och rymdstrategiska ambitioner. Under det kinesiska nyårsfirandet visade landet upp avancerad robotik, artificiell intelligens och rymdteknologi, en tydlig signal om både nationell stolthet och viljan att stärka sin strategiska position på den globala scenen. Rymden som en strategisk och operativ domän är idag central för nationell säkerhet och teknologisk konkurrenskraft, Kinas prioritering av detta område och dess satsningar på rymdinfrastruktur, satellitnätverk och militär kapacitet är därmed inte förvånande.

Rymddrömmen och en strävan efter total nationell säkerhet

Kinas satsning på rymden har djupa historiska rötter. Programmet inleddes på 1950-talet med stöd från Sovjetunionen, främst för att utveckla kärnvapen- och missilteknologi (Chandrashekar, 2022). Efter Sputniks framgångar breddades ambitionerna till att även omfatta satelliter och uppskjutningsfordon (Chandrashekar, 2022:5). Under de följande decennierna har Kina gått från att vara en mindre aktör till att etablera sig som en ledande rymdmakt.

Denna långsiktiga utveckling har under Xi Jinpings ledarskap fått en tydligare ideologisk och strategisk inramning. Sedan han tillträdde som president har Kinas fokus på rymdutforskning intensifierats markant. President Xi har tydligt kopplat dessa satsningar till sin vision om nationell förnyelse och den så kallade "kinesiska drömmen", där rymdframsteg inte bara ses som teknologiska landvinningar utan också som symboler för Kinas återupprättade internationella status och självförtroende (Shaohui, 2017). Genom att framhäva rymdprogrammen som en del av nationens storhet, understryker president Xi att vetenskapliga och teknologiska framsteg är centrala för Kinas långsiktiga utveckling och globala inflytande.

Denna vision förankras i den kinesiska partistatens doktrin om total nationell säkerhet vilken president Xi introducerade efter 2013. Doktrinen utvidgar säkerhetsbegreppet till sexton områden, bland annat politisk, ekonomisk, social, teknologisk, kulturell, miljömässig och ideologisk säkerhet (Nyman, 2023:687–688). Den förenar traditionella och icke-traditionella hot och betonar proaktivt riskförebyggande verksamhet över hela samhället. Inom denna ram betraktas politisk säkerhet som grundläggande och placeras i centrum av det nationella säkerhetssystemet.

I detta bredare säkerhetsperspektiv blir rymdsektorn mer än ett teknologiskt utvecklingsområde, den integreras i statens övergripande säkerhets- och maktstrategi. Kopplingen mellan rymdprogrammet och total nationell säkerhet innebär att rymdsektorn knyts till landets samlade ambitioner, där teknologisk innovation, militär kapacitet och nationell prestige samverkar (China law translate, 2015; Statecouncil, 2019; 2021)

Mot denna bakgrund aktualiseras frågan om vilka konsekvenser Kinas framväxt som rymdmakt får i ett internationellt perspektiv. I takt med att Kinas rymdambitioner och kapaciteter har vuxit, har även behovet ökat att förstå vad denna utveckling innebär för global säkerhet, internationella relationer, teknologisk utveckling och innovation samt framtida rymdsamarbete.

Rymden som stormaktsverktyg

Sedan Xi Jinping tillträdde 2013 har Kinas rymdprogram integrerats tydligt i doktrinen om Total nationell säkerhet (China law translate, 2015; State Council 2021). Inom denna ram betraktas rymden som en strategisk domän som förenar nationell prestige, teknologisk självständighet och geopolitisk positionering (State council, 2021). Rymdpolitiken har därmed blivit ett instrument för att stärka Kinas strukturella makt i en mer multipolär världsordning.

Ett centralt uttryck för denna strategi är etableringen av rymdstationen Tiangong, vars fulla utbyggnad slutfördes 2022 (Golemo, 2024:90). Stationen symboliserar institutionell autonomi efter uteslutningen från International Space Station (ISS) och ger Kina en permanent plattform för bemannad närvaro i omloppsbana (Golemo, 2024:90). Om ISS avvecklas kring 2030 kan Tiangong bli den enda operativa rymdstationen, vilket skulle ge Kina normativ och organisatorisk tyngd i internationellt rymdsamarbete.

Under Xi-eran har även mån- och Marsprogrammen intensifierats. Chang'e 6, som genomförde den första provåterföringen från månens baksida, samt den fortsatta utvecklingen av International Lunar Research Station, positionerar Kina som en systemskapande aktör snarare än en deltagare i västledda initiativ (Pollpeter, 2023:116). Rekordåret 2025 med över 90 uppskjutningar förstärker bilden av ett land som bygger kontinuerlig närvaro i rymden (Jones, 2025).

Ur ett geopolitiskt perspektiv fungerar rymdprogrammet som ett verktyg för att skapa alternativa institutionella nätverk och minska beroendet av USA-ledda strukturer. Den kinesiska partistatens doktrin om Total nationell säkerhet ger den ideologiska legitimiteten för dessa satsningar genom att koppla rymden direkt till nationell suveränitet och global maktbalans.

Rymden som säkerhetsdomän

Under Xi Jinpings ledarskap har rymden formaliserats som en central del av Kinas militära modernisering. I försvarsvitböckerna efter 2015 definieras rymden som en ny strategisk domän, avgörande för informationsdominans, intelligent krigföring och avskräckning (State Council, 2015; 2019). Yttre hot, teknologisk sårbarhet och militär kapacitet behandlas som sammanlänkade dimensioner.

Det globala navigationssystemet BeiDou, fullt operativt sedan 2020, säkerställer oberoende från GPS och stärker både civila och militära funktioner (Golemo, 2024:93). Dubbelsyftes satelliter som Yaogan och Gaofen möjliggör ledning, kommunikation, underrättelseinhämtning och precisionsbekämpning (Golemo, 2024:94). Institutionellt har detta manifesterats genom att People's Liberation Army Strategic Support Force, samordnat rymd-, cyber- och informationsoperationer (U.S Department of Defence, 2023).

Utvecklingen av anti-satellitförmågor och rapporterade manövrerbara satelliter, ibland beskrivna som ”dogfighting”-tekniker i omloppsbana, signalerar att Kina även förbereder sig för potentiella konfliktscenarier i rymden (CNN, 2025). Testerna av Long March 10 och månlandaren Lanyue visar att cislunär kapacitet integreras i långsiktig strategisk planering (CGTN, 2026; Ling, 2025).

Militärt sett är rymdprogrammet därmed en kärnkomponent i Kinas avskräckningsstruktur. Den kinesiska partistatens doktrin om total nationell säkerhet legitimerar civil-militär fusion och suddar ut gränsen mellan kommersiell innovation och försvarspolitik, vilket stärker Kinas operativa flexibilitet i en alltmer konkurrensutsatt säkerhetsmiljö.

Industriell maktuppbyggnad

Rymdsektorn har blivit ett strategiskt verktyg i Kinas ambition att uppnå teknologisk autonomi, beroendet av utländsk högteknologi ses som en risk för nationell säkerhet. Rymd industrin fungerar därför som katalysator för innovation inom AI, avancerade material, kvantkommunikation och precisionsproduktion.

Utvecklingen av återanvändbara bärraketer, såsom Zhuque-3 och Long March-12A, syftar till att minska kostnader och öka uppskjutningsfrekvensen i konkurrens med SpaceX (China Daily, 2026). Rekordet med över 90 uppskjutningar under 2025 visar hur statliga och kommersiella aktörer integreras i en modell präglad av civil-militär fusion.

Djuprymdsatsningar som Tianwen-2 och planerna på Tianwen-3 (Marsprovretur) demonstrerar teknologisk mognad. Det planerade Xuntian-teleskopet, som ska kunna servas från Tiangong, illustrerar hur vetenskaplig prestige kombineras med operativ kapacitet (Thompson, 2025).

Ekonomiskt stärker megakonstellationer som Guowang Kinas digitala infrastruktur och minskar beroendet av västliga nätverk (Chen, 2026). Samtidigt driver satsningen fram industriell uppgradering genom skalproduktion av satelliter, utveckling av avancerade komponenter och integration av AI-baserade system, vilket genererar teknologiska spillover-effekter till andra sektorer. Rymdsektorn bidrar därmed till att expandera Kinas exportkapacitet inom strategisk infrastruktur och högteknologiska tjänster (Rome, 2023).

I dag dominerar USA leveransen av globala satellittjänster, kommersiella uppskjutningar och digital rymdinfrastruktur, inte minst genom aktörer som SpaceX och Starlink. I en tid präglad av ökade geopolitiska spänningar och periodvis konfrontativ amerikansk handelspolitik har Kina dock kunnat positionera sig som ett alternativ för stater som vill diversifiera sina teknologiska beroenden (Chen, 2026). Rymdprogrammet fungerar därmed också som ett medel för att stärka Kinas internationella attraktionskraft och strukturella inflytande i den globala teknologiska ordningen.

Rymden som diplomatiskt verktyg

Rymddiplomati har blivit ett centralt verktyg för att stärka Kinas internationella inflytande och forma globala normer kring rymdverksamhet. I de officiella rymdvitböckerna från 2016 och 2021 betonas öppenhet, fredligt nyttjande och internationellt samarbete, och Kina framställer sin rymdpolitik som ett redskap för mänsklighetens gemensamma utveckling (State council, 2016; 2021). Samtidigt används samarbeten inom ramen för den kinesiska partistatens doktrin om Total Nationell Säkerhet strategiskt för att bygga långsiktiga relationer, teknologiska beroenden och goodwill som stärker Kinas geopolitiska ställning.

Rymdsamarbetet är integrerat i bredare utrikespolitiska initiativ, såsom Belt and Road Initiative (BRI). Genom att erbjuda uppskjutningstjänster, satellittillgång via BeiDou‑navigationssystemet, partnerskap inom jordobservation och utbildningsprogram för ingenjörer och forskare har Kina skapat paketlösningar som lockar utvecklingsländer och medelstora ekonomier (Jiang, 2019). Dessa satsningar kopplar rymdsektorn till större ekonomiska och infrastrukturrelaterade samarbeten, vilket gör rymdstrategin till ett verktyg för både teknologisk spridning och diplomatiskt inflytande.

Kina positionerar sig i förhållande till USA genom att erbjuda ett alternativ till västerländskt dominerade rymdinitiativ. Där USA under Trump‑administrationen driver en mer aggressiv stormaktspolitik med fokus på hård makt, militär upptrappning och protektionistisk ekonomi, profilerar Kina sig som en partner för samarbete, kapacitetsbyggande och fredligt nyttjande av rymden (State council, 2016; 2021). Genom plattformar som Interplanetary Logistics and Research Station (ILRS) och öppna erbjudanden kring Tiangong och BeiDou kan partnerländer diversifiera sina teknologiska beroenden och samtidigt engagera sig i normer och standarder som Kina främjar (State council, 202).

Tiangong fungerar både som forskningsstation och diplomatiskt instrument. Genom att inkludera internationella astronauter, bjuda in forskningssamarbeten och öppna stationen för experiment från flera länder bygger Kina mjuk makt och symbolisk legitimitet som en inkluderande rymdnation (State council, 2021). Om Tiangong blir den enda permanenta rymdstationen efter att International Space Station tas ur drift förstärks Kinas normativa makt över rymdinstitutioner och standarder.

På det juridiska planet har Kina varit aktiv i FN:s kommitté för fredlig användning av rymden (UNCOPUOS) och i diskussioner om ny rymdrätt, exempelvis Space Traffic Management och regler för rymdskräp (State council, 2016; 2021). Genom att engagera sig i multilaterala rymdnormer och betona respekt för staters suveränitet samt fredligt nyttjande bidrar Kina till att forma internationella regelverk i en riktning som står i kontrast till USA:s mer hårdmaktsfokuserade och unilateralistiska agerande.

Avslutning

Sammanfattningsvis fungerar Kinas rymdprogram som ett strategiskt verktyg för att förena teknologisk innovation, ekonomisk utveckling och geopolitisk påverkan. I en tid av stormaktsrivalitet och ökad osäkerhet är rymdkapacitet avgörande för kommunikation, finansiella system, underrättelser och militär avskräckning. Genom satsningar på satellitnätverk, uppskjutningskapacitet och navigationssystem som BeiDou stärker Kina sin teknologiska autonomi och minskar beroendet av USA.

Inom ramen för doktrinen om total nationell säkerhet integreras rymden i statens övergripande maktstrategi. Detta får särskild betydelse i relation till Taiwan, där kontroll över satellitbaserad kommunikation, precisionsnavigering och underrättelser skulle vara central i ett konfliktscenario. Erfarenheter från kriget i Ukraina visar hur avgörande rymdbaserade system är för modern krigföring.

Rymdstrategin stärker därmed Kinas operativa handlingsfrihet, militära avskräckning och internationella inflytande. Samtidigt gör det ökade beroendet av rymdinfrastruktur domänen till en potentiell eskalationsarena med globala konsekvenser.

Sarah Franzén är analytiker vid OAG.

Referenser

CGTN (2026) China takes key step toward manned lunar landing with successful Long March-10 rocket test. CGTN. China moves toward manned lunar landing with Long March-10 rocket test - CGTN

Chandrashekar, S. (2022) China’s Space Programme: From the Era of Mao Zedong to Xi Jinping. Springer: Singapore.

Chen, L. (2026) China plans space‑based AI data centres, challenging Musk's SpaceX ambitions. Reuters. China plans space‑based AI data centres, challenging Musk's SpaceX ambitions | Reuters

China Daily (2026) Nation's space program records stellar year of firsts. People’s Daily Online. Nation's space program records stellar year of firsts - People's Daily Online

China Law Translate (2015) National Security Law of the People’s Republic of China. (English translation) https://www.chinalawtranslate.com/en/2015nsl/

Golemno, K. (2024) The Dragons Reach: China’s Quest for Space Dominance. AstropoliticsThe International Journal of Space Politics and Policy. Vol.22(1-2). Pp. 84-101. https://doiorg.proxy.annalindhbiblioteket.se/10.1080/14777622.2024.2378711

Hui, J. (2019) Programme and Development of the “Belt and Road” Space Information Corridor. CNSA. CNSA April, 2019

Jones, A. (2025) Record launches, reusable rockets and a rescue: China made big strides in space in 2025. Space.com. Record launches, reusable rockets and a rescue: China made big strides in space in 2025 | Space

Ling, X. (2025) China’s lunar rocket test marks milestone in bringing astronauts to moon. South China Morning Post. China’s lunar rocket test marks milestone in bringing astronauts to moon | South China Morning Post

McCarthy, S. (2025) China is practicing ‘dogfighting’ with satellites as it ramps up space capabilities: US Space Force. CNN. China is practicing ‘dogfighting’ with satellites as it ramps up space capabilities: US Space Force | CNN

Pollpeter, K. (2023) Innovation in China’s Space Industry: overcoming decoupling. Asian Security. Vol. 19(2). Pp.114-128. https://doi.org/10.1080/14799855.2023.2256241

Rome, N. (2023) China's Space Export Strategy. Space Policy. https://doi.org/10.1016/j.spacepol.2023.101574

The State Council: The Peoples Republic of China (2019) China’s National Defense in the New Era. (English translation) Full Text: China’s National Defense in the New Era

The State Council: The People Republic of China (2016) White paper on China’s space activities in 2016. (English translation) Full Text: China’s National Defense in the New Era

The State Council: The Peoples Republic of China (2021) White Paper: China’s Space Program: A 2021 Perspective. (English translation) Full Text: China's Space Program: A 2021 Perspective

The State Council: The Peoples Republic of China (2015) White Paper: China’s Military Strategy. (English translation) China’s Military Strategy (full text)

Tian Shaohui (2017) Backgrounder: Xi Jinping's vision for China's space development. Xinhua News. Backgrounder: Xi Jinping's vision for China's space development - Xinhua | English.news.cn

Thompson, M. (2025) China's Flagship Space Telescope Launches in 2027. Here's How it'll Change Cosmology. Universe Today. China's Flagship Space Telescope Launches in 2027. Here's How it'll Change Cosmology - Universe Today

US Department of Defence (2023) Military and Security Developments Involving the People’s Republic of China. 2023 Report on the Military and Security Developments Involving the People's Republic of China (CMPR)

I skuggan av ett instabilt USA

Ursula Von Der Leyen möter Donald Trump / Vita Huset foto av Shealah Craighead

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Iris Weström

Analytiker, OAG

Under större delen av efterkrigstiden har relationen mellan Europa och USA byggt på ett enkelt antagande, den amerikanska makten må vara dominerande, men den är framför allt stabil. Denna stabilitet har varit fundamentet som Europas säkerhet och politiska självbild byggts på. I dag är det inte längre säkert att detta antagande håller. Problemet för Europa är inte nödvändigtvis att USA blivit en motståndare. Problemet är att USA och dess styre har blivit svårare att förutse. 

Ett historiskt skifte

Under kalla kriget och decennierna därefter fungerade USA som garant för den liberala världsordningen. Genom NATO säkrades Europas territoriella säkerhet, och genom öppna marknader stärktes ekonomiska och politiska band mellan USA och Europeiska unionen.[1] Det brukar talas om att utrikespolitik är en av de saker som håller sig relativt stabilt mellan politiska maktskiften och kontinuiteten i amerikansk utrikespolitik kunde länge ses som en av systemets största styrkor. Även när makten växlade mellan demokrater och republikaner bestod grundläggande åtaganden gentemot Europa.

Under de senaste åren har denna kontinuitet blivit mindre självklar. Amerikansk utrikespolitik har i allt större utsträckning kommit att spegla ett mer polariserat och konfliktfyllt inrikespolitiskt landskap i USA. För Europa innebär detta en ny strategisk verklighet, även om USA formellt förblir en allierad kan dess prioriteringar förändras snabbare och mer drastiskt än tidigare vid interna maktskiften i USA.

Den växande polariseringen i amerikansk politik är svår att undgå. Forskning från exempelvis Pew Research Center visar hur ideologiska avstånd mellan republikanska och demokratiska väljare har ökat markant sedan 1990-talet.[2] Denna polarisering påverkar inte bara inrikespolitiken utan också gör långsiktig utrikespolitisk planering svårare, eftersom internationella åtaganden i högre grad blir föremål för partipolitisk konflikt.

Det inrikespolitiska klimatet kan nästan beskrivas likt en tryckkokare: sociala konflikter, ekonomiska spänningar, skandaler och misstro till den politiska ledningen skapar ett politiskt system där utrikespolitiken lätt blir ett verktyg i den inhemska maktkampen. I ett sådant läge blir internationella samarbeten, även långvariga allianser, mindre stabila än tidigare. För Europa innebär detta inte ett brott med USA, utan något mer komplicerat. En partner vars stöd fortfarande är avgörande, men vars politiska kurs i allt högre grad formas av ett inhemskt politiskt landskap som är mer polariserat, mer oförutsägbart och än mer fokuserat på nationella prioriteringar än på global stabilitet.

I detta sammanhang har Donald Trumps presidentskap blivit ett tydligt exempel på hur amerikansk utrikespolitik snabbt förändras. Under hans båda mandatperioder har värdet av Nato ifrågasatts öppet, multilaterala avtal omförhandlades eller övergavs, och handelspolitiken har blivit mer konfrontativ även gentemot traditionella allierade. Trumpadministrationens återkommande krav på att europeiska länder ska öka sina försvarsutgifter, kombinerat med antydningar om att amerikanska säkerhetsgarantier inte var ovillkorliga, har bidragit till att skapa osäkerhet kring stabiliteten av den transatlantiska säkerhetsordningen.

Grönland och en ny säkerhetspolitisk linje

Ett av de tydligaste exemplen på hur amerikansk politik blivit svårare för Europa att hantera har kommit under Donald Trumps tid vid makten, när han öppet uttryckte USA:s intresse att köpa Grönland från Danmark under sin förra mandatperiod och senast hotat med att invadera den arktiska ön.[3] Förklaringen för varför Grönland skulle tillhöra USA blev att ön skulle bidra till amerikanska säkerhetsintressen i den arktiska regionen. Förslaget motades snabbt av både Grönland och Danmark som absurt, och väckte både förvåning och ilska runt om i Europa.

Även om idén inte ännu har omsatts i konkret politik är dock agerandet symboliskt viktig. För Europa visade den att USA:s relation till kontinenten inte längre självklart bygger på traditionell diplomatisk respekt eller förutsägbar strategisk logik. Grönland är en geopolitisk nyckelpunkt i Arktis, med strategisk betydelse för militär närvaro, naturresurser och framtida handelsvägar. När en amerikansk president offentligt behandlar territoriet som ett möjligt förvärv signalerar det en mer transaktionell syn på allierade och deras territorier.

I ett bredare perspektiv illustrerar Grönlandsfrågan hur Europas säkerhetspolitiska miljö förändras mindre genom formella beslut och mer genom förändrade normer. Även utan konkreta åtgärder kan uttalanden som att vilja köpa en allierads territorium bidra till en växande känsla av osäkerhet kring hur stabilt det amerikanska engagemanget egentligen är, och på vilka villkor det ges.

I USA:s nationella säkerhetspolitiska strategi som publicerades förra året beskrivs att Europa präglas av ”censur och undertryckande av politisk opposition”, kraftigt sjunkande födelsetal och ”en förlust av nationell identitet”.[4] I en artikel från DN pekas ett bistert faktum ut: 30 av 32 Nato medlemmar är europeiska länder, EU är USA:s viktigaste handelspartner och en majoritet av amerikanska medborgare är av europeiskt ursprung.[5] Trots detta fortsätter alieneringen mot Europa från det republikanska styret i Washington, en trend som troligen inte kommer att sluta i närtid.

Säkerhetsberoendet som inte försvinner

Trots återkommande ambitioner om ökad strategisk självständighet är Europa fortfarande djupt beroende av amerikanska militärförmågor. Inom NATO utgör USA den enskilt viktigaste militära aktören, inte bara i fråga om truppstyrka utan framför allt när det gäller avancerade förmågor.[6] USA tillhandahåller en stor del av alliansens underrättelser genom satelliter, signalspaning och global övervakning, liksom strategiska transportresurser som möjliggör snabba förstärkningar över Atlanten.[7] Därtill kommer stor del av den kärnvapenavskräckning som ytterst anses garantera alliansens säkerhet.[8]

Detta innebär att Europas försvar inte bara handlar om nationella arméer eller gemensamma EU-initiativ, utan om ett komplext system där amerikanska resurser ofta utgör själva ryggraden. Utan amerikansk logistisk och teknologisk överlägsenhet skulle Europas samlade militära förmåga troligtvis vara avsevärt svagare, särskilt i ett scenario med konflikt mot Ryssland.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har ytterligare belyst detta beroende. Amerikanskt militärt stöd har varit avgörande för Ukrainas förmåga att stå emot rysk aggression. Samtidigt har kriget fått många att öppna ögonen för att Europas egen försvarsindustri och lagerhållning länge varit anpassat för fredstida insatser snarare än för långvarig konflikt. 

Processen har också synliggjort en mer politisk sårbarhet, Europas säkerhet påverkas direkt av förändringar i amerikansk inrikespolitik. När stödet till Ukraina debatteras i den amerikanska kongressen eller blir en fråga i presidentvalskampanjer får det omedelbara konsekvenser för Europas strategiska planering. Det innebär att europeisk säkerhet inte bara formas i Bryssel, Berlin eller Paris, utan också i Washingtons inrikespolitiska dynamik. Om amerikansk politisk vilja skulle minska kan europeiska regeringar snabbt behöva fylla ett säkerhetspolitiskt tomrum. 

Detta gör Europas situation dubbel. Å ena sidan finns en växande politisk vilja att minska beroendet av USA och stärka europeisk försvarsförmåga. Å andra sidan är beroendet här och nu så omfattande att varje verklig omställning måste ske gradvis, och i nära samarbete med just den partner man samtidigt försöker bli mindre beroende av. Säkerhetsberoendet försvinner därför inte över en natt.

Ekonomiskt partnerskap, och rivalitet

Den transatlantiska relationen är inte bara militär utan också ekonomisk. USA är fortfarande en av EU:s viktigaste handelspartner, och investeringarna över Atlanten är enorma.[9] Europeiska och amerikanska företag är integrerade i varandras ekonomier genom leverantörskedjor och marknader. Detta ömsesidiga beroende har länge fungerat som en stabiliserande faktor och byggt på en gemensam syn på den öppna marknaden. Samtidigt växer en tydligare ekonomisk rivalitet fram.

Amerikanska industrisatsningar och subventionsprogram har väckt oro att företag flyttar produktion till USA. Europeiska svar i form av egna industripolitiska paket riskerar i sin tur att skapa en spiral av ekonomisk nationalism mellan två ekonomier som traditionellt har varit starka förespråkare för frihandel och marknadsliberala principer.

Relationen rör sig därmed från ett självklart partnerskap mot något mer transaktionellt. Samarbete där det gagnar nationella intressen men där konflikter uppstår snabbare när ekonomiska eller strategiska prioriteringar går isär. Exemplen på denna volatilitet är många. Handelskonflikter mellan USA och EU har återkommit i vågor, med hot om tullar på europeiska industrivaror och omfattande amerikanska industrisubventioner som riskerar att gynna inhemsk produktion på europeisk bekostnad. [10] Säkerhetspolitiskt har presidenter från olika politiska läger ifrågasatt Europas försvarsutgifter och betonat behovet av större europeiskt ansvar inom Nato.[11] Tillsammans förstärker dessa ekonomiska och säkerhetspolitiska signaler bilden av en relation som fortfarande är grundläggande stark, än dock mindre självklar.

Europas strategiska dilemma

Den nya verkligheten ställer Europa inför ett dilemma utan enkla lösningar. Å ena sidan är det varken realistiskt eller önskvärt att bryta med USA. Den transatlantiska relationen förblir central för europeisk säkerhet, ekonomi, utveckling och globalt inflytande. Europas militära strukturer är i stor utsträckning sammanvävda med amerikanska resurser och garantier. Ett abrupt avståndstagande blir därför både riskfyllt och kostsamt. Å andra sidan innebär återkommande perioder av amerikansk politisk oförutsägbarhet att Europa måste stärka sin egen handlingsförmåga. Om Washington tvekar när krisen är framme behöver europeiska stater kunna agera snabbare och mer samordnat på egen hand. 

En tydlig utväg blir att fokusera mer på europeisk strategisk autonomi. Konceptet blir inte att ersätta den transatlantiska länken utan att komplettera den genom större försvarsinvesteringar, utveckling av den inhemska försvarsindustrin, fördjupat militärt samarbete inom Europa och försök att minska teknologiskt beroende på amerikanska företag. För mindre europeiska stater är frågan särskilt känslig. De är ofta mest beroende av amerikanska säkerhetsgarantier, samtidigt som de har minst resurser att bidra till ett självständigt europeiskt försvar. 

I praktiken handlar Europas utmaning därför mindre om ett val mellan USA och större självständighet, utan mer om att hitta en hållbar kombination av båda. Ett starkare europeiskt ansvarstagande kan på sikt både minska sårbarheten för politiska svängningar i Washington och samtidigt göra Europa till en mer kapabel och attraktiv partner för samarbete. 

Tre möjliga framtider

Om USA:s politiska volatilitet fortsätter finns åtminstone tre tänkbara utvecklingsvägar för den transatlantiska relationen:

1. Ett stabiliserat partnerskap där framtida amerikanska administrationer åter stärker multilateralt samarbete. Detta skulle minska Europas behov av snabb strategisk omställning, men sannolikt inte helt återställa den gamla tilliten.

2. Ett kallare men funktionellt samarbete, där USA förblir Europas viktigaste säkerhetspartner men där relationen präglas av fler handelskonflikter och större europeiskt ansvar för det egna försvaret. Detta framstår som det mest sannolika scenariot.

3. En gradvis strategisk divergens, där USA prioriterar Asien i sådan utsträckning att Europa tvingas bygga en mer självständig säkerhetsstruktur. Detta skulle innebära den största omvandlingen av europeisk säkerhetspolitik sedan andra världskriget.

Avslutning: planera för osäkerhet

I decennier har europeiska regeringar kunnat utgå från att USA ytterst skulle stå fast vid sin roll som garant för Europas säkerhet. Den förutsägbarheten formade inte bara säkerhetspolitiken utan också Europas självbild. Välfärd och ekonomiskt samarbete har kunnat prioriteras i trygg vetskap om att säkerhetsgarantin finns på andra sidan Atlanten. Den tiden är inte nödvändigtvis över, men den är inte längre självklar. Europas ledare kan inte längre utgå från att USA automatiskt kommer att agera som tidigare. I stället måste de planera för en framtid där amerikanskt stöd är möjligt, men inte garanterat.

Den transatlantiska länken genom strukturer som Nato och samarbetet med EU kommer sannolikt att bestå, men dess funktion förändras. Det som tidigare var ett stabilt fundament blir i stället en faktor som måste säkras och i värsta fall kompenseras för. För Europa innebär detta inte bara en policyförändring, utan ett strategiskt uppvaknande. I denna nya verklighet handlar europeisk säkerhet mindre om att lita på en garanti, och mer om att förbereda sig för dagen då den inte räcker till. För Europa innebär detta en historisk omställning, från att leva under en säkerhetsgaranti till att samexistera med en fallande stormakt, vars engagemang inte längre är förutsägbart eller garanterat.

Iris Weström är anayltiker vid OAG.

Referenser

[1]  E. Nilsson. “Stabiliteten är beroende av USA:s maktbalanspolitik”. Försvarshögskolan. (2025-11-24) https://www.fhs.se/arkiv/berattelser/2024-11-25-stabiliteten-ar-beroende-av-usas-maktbalanspolitik.html (Hämtad: 2026-02-17)

[2] Pew Research Center. Political Polarization in the American Public. How Increasing Ideological Uniformity and Partisan Antipathy Affect Politics, Compromise and Everyday Life. (2014) https://www.pewresearch.org/politics/2014/06/12/political-polarization-in-the-american-public/ (Hämtad: 2026-02-17)

[3]  N. Radlovacki, SVT. Trump utesluter inte att ta över Grönland med våld https://www.svt.se/nyheter/utrikes/trump-utesluter-inte-att-ta-over-gronland-med-vald (2025-05-05)

[4]  The White House. National Security Strategy of the United States of America.  https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2025/12/2025-National-Security-Strategy.pdf

[5]  I. Nevéus. Trumps officiella strategi pekar ut Europa som en kontinent på väg att “utraderas”. Dagens Nyheter. (2025-12-05) https://www.dn.se/varlden/trumps-officiella-strategi-pekar-ut-europa-som-en-kontinent-pa-vag-att-utraderas/ (Hämtad: 2026-02-19)

[6] A. Öbrink, A.Kauranen. Tre anledningar: Därför behöver Nato USA. SVT. (2026-01-26) https://www.svt.se/nyheter/utrikes/tre-anledningar-darfor-behover-nato-usa (Hämtad 2026-02-21)

[7] Ibid.

[8] Ibid.

[9]  European Council. EU-US trade: facts and figures (2026-01-22) https://www.consilium.europa.eu/en/infographics/eu-us-trade/#:~:text=The%20European%20Union%20and%20the,and%2043%25%20of%20global%20GDP.

[10]  Europaparlamentet. Handel mellan EU och USA: Hur tullar kan påverka Europa (2025-02-13) https://www.europarl.europa.eu/topics/sv/article/20250210STO26801/handel-mellan-eu-och-usa-hur-tullar-kan-paverka-europa

[11] The White House. National Security Strategy of the United States of America (2025-11)

 https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2025/12/2025-National-Security-Strategy.pdf

Israels balansgång i Syrien: mellan Turkiet och Gulfen

Abraham-avtalen skrivs under / Vita Huset & Tia Dufour

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Mohamad Youssef

Analytiker, OAG

Efter Assads fall har Syrien snabbt gått från att vara en ”låst konflikt” till att bli en öppen arena där flera regionala och globala aktörer ser både risker och möjligheter i den nya situationen i landet. Den nya situationen skapade ett gemensamt incitament för pragmatisk samordning mellan Turkiet och flera Gulfstater, främst Saudiarabien och Qatar, trots att relationerna mellan dessa länder tidigare präglats av tydliga politiska motsättningar av olika anledningar (Reuters, 2026; Arab Center Washington DC, 2025).

För Turkiet handlar starka relationer med det nya Syrien om många oerhört viktiga frågor, såsom säkerhet och stabilitet, gränskontroll, hantering av miliser och att undvika nya vågor av instabilitet som kan spilla över på turkisk inrikespolitik. För Gulfstaterna är drivkrafterna liknande de turkiska men samtidigt delvis andra, såsom att förhindra återkomsten av iranskt inflytande i landet, minska regional turbulens som också kan spilla över till Gulfstaterna, begränsa hot kopplade till smuggling av människor och narkotika samt att positionera sig diplomatiskt och ekonomiskt som en patronstat till det nya Syrien och på det sättet vinna en nära och stabil allierad (Arab Center Washington DC, 2025). För Damaskus innebär detta ett sällsynt och viktigt strategiskt fönster. Genom att öppna kanaler till olika aktörer som Turkiet och Gulfstaterna kan Syrien minska sin isolering och stärka sin legitimitet regionalt och internationellt (Reuters, 2026).

Det är viktigt att understryka att detta inte behöver innebära full försoning eller en ny stabil allians mellan Turkiet, Syrien och Gulfstaterna. Snarare pekar utvecklingen mot en mer transaktionell regional politik, där aktörer som tidigare stod långt ifrån varandra ändå kan hitta gemensamt intresse i en ny verklighet och samarbeta “fråga för fråga” när kostnaden för utebliven dialog blir högre än kostnaden för kontakt. Därav fungerar nya Syrien efter Assadregimen som en intressemagnet för pragmatisk koordinering mellan de olika aktörerna i regionen och även globalt (Arab Center Washington DC, 2025).

1.    Israels syn på de nya närmandena: hanterbart i Gulfen, riskfyllt i Turkiet

Att Syrien efter Assads fall drar till sig nya regionala närmanden är inte i sig överraskande. Men det som däremot väcker israelisk uppmärksamhet är vilka aktörer som närmar sig, hur de gör det, och framför allt vilka kapaciteter som kan följa av ett djupare samarbete. I israeliskt säkerhetstänkande är det centralt att skilja mellan normalisering som främst handlar om diplomatiska eller ekonomiska relationer, och normalisering som kan ändra det militära läget runt Israel (INSS, 2025).

Ur det perspektivet framstår närmandet mellan Gulfstaterna och Syrien ofta som relativt hanterbart, åtminstone jämfört med närmandet till Turkiet. Gulfstaterna, och särskilt Saudiarabien, har visserligen betydande intressen i Syrien, men deras engagemang tenderar att vara mer finansiellt, politiskt och institutionellt än militärt. För Israel kan ett sådant inflytande i vissa lägen till och med uppfattas som potentiellt stabiliserande för regionen nära Israels gränser; ekonomiska incitament och diplomatiska kanaler kan bidra till att binda upp Damaskus i en mer statlig och mindre oförutsägbar logik. Därtill är både Israel och Gulfstaterna nära allierade till USA, och Israel betraktar inte Gulfstaterna som ett direkt hot mot sina grundläggande säkerhetsintressen. Av alla dessa skäl uppfattas Gulfstaternas engagemang i Syrien inte som särskilt destabiliserande ur israeliskt perspektiv. Även om Israel kan vara skeptiskt till en snabb legitimering av den nya makten i Syrien, innebär Gulfstaternas närmande till Syrien sällan någon omedelbar förändring eller ett hot mot Israels operativa handlingsfrihet i dess omgivning (INSS, 2025).

Turkiet är en annan typ av aktör i israelisk riskbedömning. Enligt Israels perspektiv Turkiet vill utöva militärt inflytande och få mer dominans i Syrien. Därför ett närmare samarbete mellan Turkiet och Syrien riskerar att bli ett säkerhetspolitiskt problem av tre skäl. För det första har Turkiet möjlighet att etablera eller stödja militär infrastruktur i Syrien, såsom baser, radar, luftvärn och drönarkapacitet, vilket i praktiken kan begränsa Israels handlingsutrymme i syriskt luftrum (INSS, 2025; Reuters, 2025). För det andra ökar risken för friktion, alltså även om Turkiet och Israel inte söker direkt konfrontation med varandra kan parallella operationer och olika ”röda linjer” skapa incidenter som eskalerar. Särskilt i ett Syrien med svag central kontroll och flera aktörer på marken (Reuters, 2025; Al Jazeera, 2025). För det tredje kan ett starkare turkiskt fotfäste i Syrien fungera som ett politiskt skydd för Damaskus och dess partners, vilket gör att Israel får svårare att påverka utvecklingen i nya Syrien genom traditionella avskräcknings- och påverkansmetoder som militära flyganfall eller hot om eskalation (INSS, 2025).

Sammanfattningsvis, man kan säga att Israel tenderar att se Gulfstaternas och Syriens närmande som en relation som handlar mest om regional stabilisering, diplomati och gradvis ekonomisk påverkan. Däremot så bedöms Turkiets roll i Syrien som mer problematisk från Israelisk säkerhetsperspektiv, då den i större utsträckning drivs av militära ambitioner. Därför blir starkare relationer mellan Turkiet och Syrien en mer känslig fråga, eftersom en sådan utveckling kan förändra den faktiska säkerhetsmiljön på marken (Reuters, 2025; Times of Israel, 2025).

2.    Israels strategiska handlingsalternativ framåt

Israel har historiskt prioriterat att bevara dess operativ handlingsfrihet och att förhindra kapacitetsuppbyggnad i Syrien som kan förändra säkerhetsbalansen i regionen (INSS, 2025). Utifrån detta perspektiv är det rimligt att Israel framöver kombinerar fyra viktiga spår: det första är teknisk koordinering för att undvika incidenter med Turkiet, det andra är förebyggande åtgärder mot sådana kapabiliteter som kan uppfattas som ”game changers” (exempelvis luftvärn och basinfrastruktur), och det tredje är diplomatiskt tryck via USA för att sätta ramar kring Turkiets roll i Syrien. Det fjärde spåret är att Israel kan försöka minska riskerna geografiskt genom att stärka övervakning och avskräckning i södra Syrien, oavsett hur utvecklingen ser ut i norr.

Första spåret kan beskrivas som avstämning och operativ koordinering med Turkiet. Målet är att minska risken för oavsiktliga incidenter i syriskt luftrum eller i närheten av israeliska operationer. Ett sådant spår kan innebära kontaktkanaler och tydligare gränser för var parterna ska operera i Syrien. Det är ett klassiskt israeliskt sätt att hantera en stark regional aktör, reducera eskalationsrisken utan att ge upp egna säkerhetsintressen.

Andra spåret är att aktivt förhindra att Turkiet eller det nya Syrien etablerar kapaciteter i Syrien som Israel uppfattar som farliga eller “game changers”. Här blir särskilt luftvärn, flygvapen, radar, långdistansmissiler och andra lika centrala militära kapaciteter ett problem för Israel, eftersom de kan begränsa Israels operativa rörelsefrihet. Israel har tidigare visat att de är beredda att slå mot militära upplägg i Syrien när de bedömer att dessa kapaciteter ändrar spelreglerna. Därför kan Israel, i ett scenario där Turkiet börjar bygga upp en mer permanent militär närvaro, öka sin preventiva aktivitet, samtidigt som de försöker undvika direkt konfrontation med turkiska styrkor.

Det tredje spåret är diplomatiskt ramverk via USA och andra nyckelaktörer. Israel tenderar att söka extern hävstång när regionala dynamiker riskerar att bli svåra att kontrollera militärt. Här kan målet vara att få Washington att sätta tydliga ramar för Turkiets militära engagemang i Syrien och säkra fortsatt stöd för israeliska “röda linjer” i landet. I praktiken kan detta betyda att Israel kan försöka att minska eller negativt påverka det internationella erkännandet av den nya regimen i Syrien. Genom sina starka relationer med USA och europeiska stater kan Israel använda detta spår genom att säkerhetisera syrisk-turkiska militära arrangemang och framställa dem som hotfulla och destabiliserande, vilket i sin tur kan minska eller skada det internationella erkännandet av den nya syriska ledningen.

Det fjärde spåret handlar om Israels befintliga geografiska riskreducering i södra Syrien. Israel har redan tagit kontroll över delar av FN:s buffertzon och etablerat militära positioner för att höja tröskeln för infiltration och skapa varningsdjup. Detta innebär att Israel nu fokuserar på att upprätthålla denna buffert genom fortsatt avskräckning mot syriska militära styrkor eller väpnade grupper nära gränsen (Reuters, 2024).

Sammanfattningsvis tenderar Israel att se Gulf-Syrien relationerna som relativt hanterbara, till och med stabiliserande för Syrien och regionen, så länge de främst rör sig om diplomatiskt och ekonomiskt engagemang som inte förändrar den militära balansen. Ur israeliskt perspektiv kan ett starkare institutionellt och finansiellt stöd från Gulfstaterna minska risken för maktvakuum, iranskt inflytande, eller uppkomsten av nya extremistiska grupper i Syrien. Turkiets roll, däremot, bedöms vara mer problematisk ur ett israeliskt säkerhetsperspektiv, eftersom den är närmare kopplad till militär närvaro och kapaciteter som kan begränsa Israels operativa handlingsfrihet.

Den mest sannolika vägen framåt är därför inte konfrontation eller passivitet, utan en kombination av alla fyra spåren: operativ koordinering för att undvika incidenter med Turkiet, preventiva åtgärder mot strategiskt avgörande militära kapaciteter, diplomatiskt tryck via USA och Europa samt geografisk riskreducering i södra Syrien. Hur dessa verktyg balanseras eller till vilken nivå de kommer utnyttjas är i hög grad beror på om Turkiets engagemang stannar vid politiskt inflytande eller utvecklas till en mer direkt permanent militär etablering i Syrien.

Mohamad Youssef är analytiker vid OAG.

Referenser

Arab Center Washington DC (2025) ‘Saudi Arabia’s Calculated Re-engagement in Syria and Lebanon’, 8 April (Hämtad: 6 februari 2026). https://arabcenterdc.org/resource/saudi-arabias-calculated-re-engagement-in-syria-and-lebanon/

Al Jazeera (2025) ‘Turkiye and Israel hold talks to avoid clashes in Syria’, 10 April (Hämtad: 6 februari 2026).

https://www.aljazeera.com/news/2025/4/10/turkiye-and-israel-hold-talks-to-avoid-clashes-in-syria

Institute for National Security Studies (INSS) (2025) ‘Beyond the Brink: Israel’s Strategic Opportunity in Syria’, 8 May (Hämtad: 6 februari 2026).

https://www.inss.org.il/publication/new-syria/

Reuters (2024) ‘Israel watching Syria closely after “historic” fall of Assad’, 8 December (Hämtad: 6 februari 2026).

https://www.reuters.com/world/middle-east/israel-watching-syria-closely-after-historic-fall-assad-2024-12-08/

Reuters (2025) ‘Turkey, Israel have begun talks to avoid clashes in Syria, Turkish sources say’, 10 April (Hämtad: 6 februari 2026).

https://www.reuters.com/world/middle-east/turkey-israel-have-begun-talks-avoid-clashes-syria-turkish-sources-say-2025-04-10/

Reuters (2026) ‘Turkey determined to take relations with Saudi Arabia to higher level, Erdogan tells crown prince’, 3 February (Hämtad: 6 februari 2026).

https://www.reuters.com/world/middle-east/turkey-determined-take-relations-with-saudi-arabia-higher-level-erdogan-tells-crown-prince-2026-02-03/

The Times of Israel (2025) ‘Israel confirms talks with Turkey on Syria aimed at preserving security, stability’, 10 April (Hämtad: 6 februari 2026).

https://www.timesofisrael.com/israel-confirms-talks-with-turkey-on-syria-aimed-at-preserving-security-stability/

AI - en ny geopolitisk dimension?

Elon Musk och president Donald Trump vid presskonferens i vita huset / Vita huset/Molly Riley

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Madeleine Örenmark

Analytiker, OAG

AI - en ny geopolitisk dimension?

I den offentliga debatten tenderar artificiell intelligens att beskrivas i ytterligheter, antingen som nästa stora produktivitetsrevolution eller som en spekulativ bubbla där kapital rider på överdrivna förväntningar. I mer kritiska tolkningar framställs AI-utvecklingen som ett existentiellt hot eller som en teknik som kan komma att leda till en ny koncentrerad maktelit. Trots den allmänna lockelsen till dessa sensationella narrativ säger det något om samtidens farhågor och förhoppningar. Dessa diskussioners bidrag till att identifiera AI-utvecklingens inverkan på framtida maktcentrum och geopolitik är dock begränsat. Denna analys undersöker de senare nämnda dimensionerna och hävdar att AI:s geopolitiska betydelse främst avgörs av kontrollen över den infrastruktur som möjliggör AI-utveckling. I fokus står den framväxande relationen mellan stater och privata teknikföretag och hur denna relation omformar makt, beroenden och strategiska handlingsutrymmen.

Varför uppstår flaskhalsar i utvecklingen av AI-applikationer?

Den offentliga AI-debatten präglas av ett starkt fokus på nya funktioner och tillämpningar. Modellernas prestanda och användningsområden är föremål för politisk debatt, inte minst vid otillbörlig användning av AI-modeller för informationspåverkan eller autonoma vapensystem, men också i mer konstruktiva sammanhang såsom krishantering och ökad produktivitet. Frågan om AI bör dock inte begränsas till de enskilda tillämpningsområdena. Tekniken beskrivs som en “general-purpose technology”, vilket har jämförts med elektricitet, och tidigare ångmaskinen.[1] Det är således inte endast de enskilda tillämpningarna av tekniken som bör vara i fokus, utan snarare den grundläggande tekniken bakom den uppsjö av framtida användningsområden som kan växa fram. Den mer varaktiga frågan rör därför vem som kontrollerar den infrastruktur och de resurser som avgör vilka aktörer som kan utveckla AI.

AI-infrastrukturen bakom AI-applikationer är omfattande och bestående av en sammansättning av tekniska komponenter och datavetenskapliga modeller. Tillsammans skapar de förutsättningar för AI-applikationer som möter konsumenter i olika tillämpningsområden. Många av de slutliga modellerna bygger på mer avancerade och resurskrävande fundamentala modeller, där de mest framstående benämns som frontier models. I den geopolitiska diskussionen belyses ofta just utvecklingen av dessa frontier models.[2] I detta ljus kan USA-Kina-rivaliteten lyftas, där en kapplöpning pågår för att utveckla de mest avancerade modellerna i syfte att skapa långsiktiga beroenden till standarder och licensvillkor, vilket i sin tur ger geopolitiskt inflytande.[3]

En annan central del av AI-infrastrukturen utgörs av molnplattformar. AI-applikationer tillhandahålls i tilltagande utsträckning som tjänster via kommersiella molnplattformar. Detta innebär att kontrollen över den infrastrukturen får ökad betydelse.[4] Studier visar att leverantörsbyte ofta är tekniskt och organisatoriskt krävande, bland annat med hänsyn till att flera lager av ett företags teknik är integrerat i molnplattformen. Även begränsad interoperabilitet, plattformsspecifik kompetens, kontraktsvillkor och kostsam administration försvårar leverantörsbyten och bidrar till långsiktiga beroenden. När sådana AI-applikationer används inom säkerhetskritiska sektorer och statlig verksamhet för analys och beslutsstöd får beroendet en säkerhetspolitisk dimension.[5] Processer i säkerhetsrelaterade verksamheter och den offentliga förvaltningen knyts således till ett begränsat antal privata aktörer som kontrollerar applikationernas underliggande infrastruktur.

Vidare är AI-applikationer beroende av andra delar av AI-infrastrukturen, som består av tekniska och industriella komponenter. I utvecklingen av de mest avancerade systemen är ett fåtal kritiska mellanled starkt koncentrerade till ett begränsat antal aktörer, vilket gör dem till strategiska flaskhalsar. Halvledare och mikrochips har länge varit en nödvändig komponent i teknik. Det kravet som AI-modeller ställer på kapacitet innebär dock ett behov av de mest avancerade halvledarna och så kallade logikchip. Produktionen av dessa komponenter är således en central del i AI-infrastrukturen.[6] Majoriteten av den globala kapaciteten, och produktionen, av dessa komponenter är kraftigt koncentrerad till Taiwan. Nvidia, det mest framstående amerikanska semiledarföretaget, är beroende av Taiwans, och i synnerhet företaget TSMCs, kapacitet. Denna kapacitet är i sin tur beroende av nederländska ASML som global leverantör av EUV-litografisystem, vilket är en nyckelteknik för tillverkning av de mest avancerade logikchipen.[7] Denna koncentration skapar strategiska sårbarheter. Om ett enskilt led i kedjan påverkas kan hela värdekedjan bromsas eller tillfälligt avbrytas, med stora spridningseffekter.

Makten i AI-utvecklingen är alltså inte knuten till enskilda applikationer, utan till kontrollen över de flaskhalsar som uppstår av att delar av AI-infrastrukturen koncentreras hos olika aktörer. Koncentrationen och sårbarheten i infrastrukturens värdekedjor skapar strategisk betydelse. Kontroll över centrala delar av denna infrastruktur är därför en avgörande maktresurs för både företagens utveckling och staters strategiska handlingsförmåga.

Det statliga intresset av den privata AI-utvecklingen

När kontrollen över AI-infrastrukturen får strategisk betydelse blir statens relation till privata teknikföretag en central säkerhetspolitisk fråga. AI-utvecklingen kan då inte längre förstås enbart som marknadsdriven innovation eller teknologisk konkurrens, utan som ett område där stater försöker utöva inflytande över privat infrastruktur som de är beroende av. Det är i detta sammanhang som AI i allt högre grad har kommit att inramas i säkerhetspolitiska och geopolitiska termer.

Den växande rivaliteten kring artificiell intelligens beskrivs ofta i säkerhetspolitiska termer, inte minst genom en föreställning om ett ”AI Cold War”. Detta bygger på en idé om att teknologisk dominans i AI är avgörande för militär förmåga, ekonomisk konkurrenskraft och politiskt inflytande. Detta placerar AI-utvecklingen i ett välbekant stormaktspolitiskt narrativ.[8] Liknelsen fångar hur kapplöpningen ramas in, det vill säga föreställningen att den aktör som uppnår teknologiskt försprång i AI också säkrar fördelar i ekonomisk och politisk makt. Däremot byggs, ägs och drivs AI-infrastrukturen av privata företag inom kommersiella ekosystem med transnationell räckvidd. Detta gör kapplöpningen svårare att avgränsa och kan, givet sin bredd, argumenteras vara mer omfattande än tidigare strategiska teknologiska kapplöpningar.

Statlig kontroll och inflytande utövas genom reglering, relationer, standarder och villkorad tillgång till nödvändig infrastruktur. Relationen mellan stat och teknikföretag blir därmed ett centralt säkerhetspolitiskt styrmedel. I USA illustreras denna ordning tydligt. AI-infrastruktur behandlas som en nationell säkerhetsfråga, och staten kombinerar exportkontroller med riktade industripolitiska incitament för att forma AI-utvecklingen. USA har bland annat begränsat Nvidias export av avancerade AI-chip till Kina, med uttryckligt syfte att motverka användning som bedöms strida mot amerikanska säkerhets- och utrikespolitiska intressen.[9] Samtidigt integreras Nvidia i den amerikanska industripolitiska strategin genom bland annat betydande federala investeringar i inhemsk halvledarproduktion.[10]

Den tekniska kapaciteten förblir formellt privat, men statens beslut avgör vilka marknader som är tillgängliga och vilka affärsmodeller som är genomförbara. USAs försvarsdepartement har även ingått betydande kontrakt med ledande AI-bolag såsom OpenAI och Google för utveckling av system för analys, beslutsstöd och autonoma funktioner.[11] Under samma period har personer med bakgrund i Silicon Valleys tekniksektor, såsom Elon Musk och David Sacks, tilldelats rådgivande och operativa roller i federala myndigheter, vilket ytterligare har institutionaliserat kopplingarna mellan statliga säkerhetsintressen och privata teknikföretag.[12] Sammantaget har en ordning vuxit fram där statens intressen är strategiskt beroende av privata aktörer i AI-infrastrukturen, medan företagen förblir formellt autonoma men i praktiken knutna till statlig tillgång och legitimitet.

Samma grundproblem, privat AI-kapacitet med statlig strategisk betydelse, hanteras annorlunda i Kina. Där har AI-utvecklingen tidigt definierats som ett statligt prioriterat område och integrerats i långsiktiga politiska målsättningar. I “New Generation Artificial Intelligence Development Plan” från 2017 fastslogs ambitionen att göra Kina världsledande inom AI före 2030, samtidigt som utvecklingen explicit kopplades till nationell säkerhet och ekonomisk styrning.[13] Kontrollen utövas främst genom politisk inordning av företag i statliga målsättningar, ofta genom statligt delägande och stora offentliga investeringar i AI-industrin.

Under 2025 bedöms kinesiska investeringar i AI ha uppgått till 84–98 miljarder USD, varav ungefär 56 miljarder USD utgjordes av statliga investeringar.[14] Samtidigt bedöms den kinesiska staten genom investeringsfonder vara aktiva investerare i AI-bolag i tidiga skeenden, med totalt omkring 912 miljarder USD placerade under det senaste årtiondet.[15] Detta står i kontrast till USA, där utvecklingen och investeringar i större utsträckning är privata. Under 2025 investerade den amerikanska staten omkring 3.3 miljarder USD i AI, exklusive investeringar i försvarssektorn.[16] Den stora delen offentliga investeringar i Kina visar på det beroende de kinesiska AI bolagen har av den statliga verksamheten, och hur stora incitament det finns för AI bolagen att agera i statens intresse. I kontrast står Europeiska unionen, vilken i stor utsträckning saknar kontroll över egen AI-infrastruktur, som i stället utövar inflytande genom reglering av användning och standarder. Relationerna till teknikföretag formas därmed främst genom normativ styrning snarare än materiell kontroll, vilket gör EU starkt i regelutformning men strukturellt beroende av extraterritoriell AI-infrastruktur.[17]

Sammantaget är maktdimensionen kopplat till AI inte exklusivt fokuserad till teknisk överlägsenhet, utan även av hur relationen mellan AI-infrastruktur som tillgängliggörs av staten respektive privata aktörer organiseras. I USA styrs utvecklingen genom selektiv tillgång till kritiska resurser, i Kina genom offentliga investeringar och politisk inkorporering av företag, medan EU främst reglerar användning utan att kontrollera infrastrukturen. Det strategiska handlingsutrymmet styrs i samspel mellan statliga intressen och privat kontroll, samtidigt som de stora flaskhalsarna innebär multilaterala beroenden mellan stater.

Offentlig-privata dynamiker och framtida förväntningar

När statens säkerhetsintressen inom AI-utvecklingen i tilltagande grad drivs genom kommersiella ekosystem uppstår en ny typ av maktordning. I detta sammanhang undersöks hur relationen mellan stat och företag påverkar tillgången till komponenter för AI‑utveckling och konsekvenserna av statens behov av privata aktörer för att tillgodose offentliga intressen. Mot den bakgrunden diskuteras nu vilka effekter relationen mellan stat och företag får för geopolitiken.

AI-infrastrukturens organisering innebär att staten i praktiken inte styr AI-kapacitet genom ägande. I stället används exportkontroller, upphandlingar, och regulatoriska villkor för att försöka påverka privata aktörer. Samtidigt ligger kontrollen av den faktiska driften hos företag som staten är beroende av i säkerhetskritiska sammanhang. Privata aktörer får därmed operativ kontroll över funktioner med offentliga konsekvenser, utan att omfattas av samma krav på insyn och ansvarsutkrävande som staten. Användandet av AI-system för analys och beslutsstöd i statliga verksamheter riskerar leda till oklarheter för ansvarsutkrävande vid fel eller missbruk.

Samtidigt innebär bristande insyn för lagstiftare och tillsynsmyndigheter i hur systemen byggs, tränas och används, att politiskt ansvar för beslut som fattas med stöd av AI i praktiken blir svårare att utkräva. Frågan om vem som styr och bär ansvar blir därför en politisk kärnfråga i en ordning där centrala statliga funktioner vilar på privat kontrollerad AI-infrastruktur. Denna ansvarsdynamik riskerar få konsekvenser för AI-utvecklingens demokratiska legitimitet genom statens styrning av privata aktörers utveckling, och genom privata aktörers stora inflytande på statens styrning i politiska och regulatoriska frågor. Den demokratiska legitimiteten kan således försvagas i takt med att AI-system i offentlig verksamhet utvecklas och drivs inom privata strukturer utanför parlamentarisk kontroll. Samtidigt kan, när AI-utveckling som formellt sker på marknadsmässiga villkor formas av statliga prioriteringar, utvecklingen ses som ett uttryck för staters politik, och inte minst utrikespolitik.

Utöver inhemska styrningsfrågor leder relationen även till handels- och säkerhetspolitiska konsekvenser. Det uppstår ett avgörande intresse för privata aktörer att staten ska agera för att säkerställa en stabil tillgång till AI-infrastruktur, och likväl för staten att dess privata aktörer ska ha denna tillgång. Extraterritoriella beroenden inom kritiska delar i AI-infrastrukturen utgör ett betydande hot mot statens säkerhet och långsiktiga handlingsförmåga. Utrikespolitiska verktyg, såsom exportrestriktioner, får i dessa sammanhang en påtaglig effekt för mottagarstaten och dess företag genom att skarpt påverka möjligheter till AI-utveckling. Detta förstärker betydelsen av att vara en etablerad och pålitlig samarbetspartner i internationella värdekedjor, där samarbeten inte bör utformas som traditionella handelsrelationer, utan snarare som ett djupare och mer långsiktigt samarbete. I detta sammanhang kan de starkt positionerade företagen påverka staten i riktning att fördjupa sådana samarbeten, även när det råder spänningar till andra politiska överväganden. Till detta kommer att företagens relationer med andra staters företag tillskrivs större vikt för staterna. De privata företagens relationer ligger utanför statens kontrollsfär, men statens intressen på området kan i förlängning vara ett incitament att försöka utöva inflytande över hur företag agerar i sina internationella affärsförehavanden.

Tongivande privata aktörer har länge haft inflytande i handels- och utrikespolitiska överväganden, och stater har haft ett intresse av att beakta dessa aktörers intressen. Det ökade inflytandet kan dock förändra hur diplomatiska och bilaterala förhandlingar på området företas. Privata aktörer är inte bundna av samma hänsyn till internationella relationer och den globala politiska ordningen som stater. Deras alltmer centrala roll riskerar därmed att öka volatiliteten och minska förutsebarheten i den geopolitiska dynamiken i AI-utvecklingen. Därtill kan det leda till en ordning där vikten av att beakta de privata aktörernas inflytande och åsikter intensifieras och statens förhållningssätt i större utsträckning påverkas av de privata aktörerna, antingen bakom kulisserna eller genom att de intar central position i förhandlingar. De privata aktörerna kan alltså vara verktyg som stater använder sig av i förhandling med andra stater, och egna geopolitiska spelare värda att beakta.

Denna struktur, som bygger på enskilda företags avgörande vikt i AI-infrastrukturen, kan även bidra till ett oproportionerligt stort strategiskt inflytande för små och medelstora stater vars företag har kontroll över enskilda, kritiska mellanled i AI-infrastrukturen. Nederländerna genom ASML, Taiwan genom TSMC och Japan genom avancerade material och produktionsutrustning kontrollerar funktioner som är svåra att ersätta och nödvändiga för AI-utvecklingen. Det ger politisk hävstång i relation till både stormakter och företag, men innebär samtidigt ökad exponering för geopolitisk press. Det är tänkbart att denna hävstång kan fungera som en garanti för stabil tillgång till andra länders teknik och kapacitet, en sorts ömsesidigt garanterad tillintetgörelse vad gäller exportrestriktioner. Därtill kan det leda till en politisk hävstång även på andra områden, till exempel i andra handelsfrågor. Mot denna bakgrund kan stora privata aktörer, även i stater som Sverige där en tydlig uppdelning mellan offentlig och privat sektor råder, komma att involveras mer direkt i utrikespolitiska överväganden.

Strategiska resurser innebär också strategiska sårbarheter i takt med att stater och företag söker kontroll över AI-infrastrukturella tillgångar. Det handlar exempelvis om tillgång till materiella resurser såsom energi, vatten och kritiska mineraler. Illustrativt är spänningarna mellan USA och Grönland, där intressen kopplade till privat AI-utveckling sammanfaller med amerikansk geopolitisk maktprojektion. Samtidigt som amerikanska teknikprofiler och riskkapitalister visar ökat intresse genom omfattande investeringar i gruv- och infrastrukturprojekt på Grönland pågår diskussioner på hög politisk nivå om AI-strategiska nationella intressen för USA.[18] Här framträder hur företagsbehov av stabil resursförsörjning för AI-infrastruktur sammanfaller med statliga säkerhetsintressen.

I takt med att AI-infrastrukturens flaskhalsar får ökad strategisk betydelse ökar sannolikheten för att stater hamnar i konflikt om kontrollen över dessa resurser, på ett sätt som påminner om energipolitikens roll i tidigare geopolitiska konflikter. I detta läge hamnar privata företag allt närmare konfliktlinjerna, inte som formella säkerhetspolitiska aktörer, utan som bärare av infrastrukturer som stater uppfattar som säkerhetskritiska.

Avslutning

Analysen visar att AIs geopolitiska betydelse primärt kretsar kring kontrollen över delar i AI-infrastrukturen, där flaskhalsar skapar dels extraterritoriella beroenden, dels statliga beroenden av privata aktörer. Företagens behov och intressen blir avgörande för att tillgodose nationella intressen och en ny dynamik växer fram där företagens roll blir mer framträdande i politiska beslut och geopolitiska avväganden. Detta innebär att både inhemska och utländska företagsintressen i större utsträckning behöver beaktas i den utrikespolitik som bedrivs och i en stats internationella samarbeten. Samtidigt uppstår risker kopplat till företagens inflytande, och staters säkerhetspolitiska beroende av företag. Det är i dessa växande relationer mellan stat och företag som statens faktiska legitimitet i allt högre grad prövas, i en omformad säkerhetspolitisk verklighet.

Madeleine Örenmark är analytiker vid OAG.

 Referenser

[1] Uttrycket “general-purpose technology” återfinns i: Suleyman, Mustafa & Bhaskar, Michael. (2025). The Coming Wave: AI, Power, and Our Future. Crown Publishing Group, New York.

[2] OECD. Competition in Artificial Intelligence Infrastructure. OECD Roundtables on Competition Policy Papers, No. 330. (OECD Publishing, 2025) https://www.oecd.org/content/dam/oecd/en/publications/reports/2025/11/competition-in-artificial-intelligence-infrastructure_69319aee/623d1874-en.pdf (Hämtad 2026-01-25) s. 7-10

[3] Wang, Austin Horng-En & Siler-Evans, Kyle. U.S.-China Competition for Artificial Intelligence Markets: Analyzing Global Use Patterns of Large Language Models (RAND Corporation, 2026) https://www.rand.org/pubs/research_reports/RRA4355-1.html (Hämtad 2026-01-25)

[4] OECD. Competition in Artificial Intelligence Infrastructure. OECD Roundtables on Competition Policy Papers, No. 330. (OECD Publishing, 2025) https://www.oecd.org/content/dam/oecd/en/publications/reports/2025/11/competition-in-artificial-intelligence-infrastructure_69319aee/623d1874-en.pdf (Hämtad 2026-01-25) s. 7

[5] OECD. Competition in Artificial Intelligence Infrastructure. OECD Roundtables on Competition Policy Papers, No. 330. (OECD Publishing, 2025) https://www.oecd.org/content/dam/oecd/en/publications/reports/2025/11/competition-in-artificial-intelligence-infrastructure_69319aee/623d1874-en.pdf (Hämtad 2026-01-25) s. 27-28

[6] OECD. Mapping the Semiconductor Value Chain: Working towards Identifying Dependencies and Vulnerabilities. OECD Science, Technology and Industry Policy Papers No. 182. (OECD Publishing, 2025) https://www.oecd.org/content/dam/oecd/en/publications/reports/2025/06/mapping-the-semiconductor-value-chain_5ba52971/4154cdbf-en.pdf (Hämtad 2026-01-25) s. 7-12

[7] OECD. Competition in Artificial Intelligence Infrastructure. OECD Roundtables on Competition Policy Papers, No. 330. (OECD Publishing, 2025) https://www.oecd.org/content/dam/oecd/en/publications/reports/2025/11/competition-in-artificial-intelligence-infrastructure_69319aee/623d1874-en.pdf (Hämtad 2026-01-25) s. 14-15, 23

[8] Allen, Gregory C. Countering China’s Challenge to American AI Leadership. (Vittnesmål inför USA:s kongress 2 december 2025, publicerat av CSIS) https://www.csis.org/analysis/countering-chinas-challenge-american-ai-leadership (Hämtad 2026-01-27)

[9] Sutter, Karen M. U.S. Export Controls and China: Advanced Semiconductors. CRS Report No. R48642. (Congressional Research Service, Library of Congress, 2025-09-19) https://www.congress.gov/crs-product/R48642 (Hämtad 2026-01-27)

[10] Se: U.S. National Science Foundation. NSF and NVIDIA partnership enables Ai2 to develop fully open AI models to fuel U.S. scientific innovation (NFS News, 2025-08-14) https://www.nsf.gov/news/nsf-nvidia-partnership-enables-ai2-develop-fully-open-ai (Hämtad 2026-01-25) & U.S. Department of Energy. Energy Department Announces New Partnership with NVIDIA and Oracle to Build Largest DOE AI Supercomputer. (DOE News, 2025-10-28) https://www.energy.gov/articles/energy-department-announces-new-partnership-nvidia-and-oracle-build-largest-doe-ai (Hämtad 2026-01-25) 

[11] Chief Digital and Artificial Intelligence Office. CDAO Announces Partnerships with Frontier AI Companies to Address National Security Mission Areas. (CDAO Press Release, 2025-07-14) https://www.ai.mil/latest/news-press/pr-view/article/4242822/cdao-announces-partnerships-with-frontier-ai-companies-to-address-national-secu/ (Hämtad 2026-01-26) 

[12] Hammond, George, Murphy, Hannah & Miller, Joe. The tech ‘courtier’ steering Trump on AI to Silicon Valley’s delight. (Financial Times, 2026-01-27) https://www.ft.com/content/9f715d84-f1e7-4825-b3f5-a80e23d88453 (Hämtad 2026-01-28) 

[13] State Council of the People’s Republic of China. Next Generation Artificial Intelligence Development Plan. (Department of International Cooperation, Ministry of Science and Technology, P.R. China, 2017) https://fi.china-embassy.gov.cn/eng/kxjs/201710/P020210628714286134479.pdf (Hämtad 2026-01-26) 

[14] Shen, Hinmei. China’s AI capital spending set to reach up to US$98 billion in 2025 amid rivalry with US. (South China Morning Post, 2025-06-25) https://www.scmp.com/tech/tech-war/article/3315805/chinas-ai-capital-spending-set-reach-us98-billion-2025-amid-rivalry-us (Hämtad 2026-01-26) 

[15] Stanford Center on China’s Economy and Institutions. Government Venture Capital and AI Development in China. (SCCEI China Briefs, 2024-12-01) https://sccei.fsi.stanford.edu/china-briefs/government-venture-capital-and-ai-development-china (Hämtad 2026-01-10) 

[16] Borges, Chris & Deng, Yutong. Innovation Lightbulb: Federal R&D Funding Matters for U.S. AI Leadership (CSIS, 2025-10-22) https://www.csis.org/blogs/innovation-lightbulb-federal-rd-funding-matters-us-ai-leadership (Hämtad 2026-01-20) 

[17] European Commission. 2025 State of the Digital Decade Package. (EC, Digital Decade - Policy programme, 2025) https://digital-strategy.ec.europa.eu/en/policies/2025-state-digital-decade-package (Hämtad 2026-01-26) 

[18] Se: Di Licosa, Martina. These Billionaires Bet Big On Greenland—After Trump Took Interest. (Forbes, 2026-01-09) https://www.forbes.com/sites/martinadilicosa/2026/01/09/these-billionaires-bet-big-on-greenland-after-trump-took-interest/ (Hämtad 2026-01-24) & Watson, Ben & Peniston, Bradley. The D Brief: Trump’s Greenland fixation undermines alliance; Cui bono?; Lawmakers set flat defense budget; How AI went DOD; And a bit more. (Defense One, 2026-01-21) https://www.defenseone.com/threats/2026/01/the-d-brief-january-21-2026/410821/ (Hämtad 2026-01-24)

Vem äger nationen? Hizbollah och kampen om Libanons identitet

Pro-Libanesisk demonstration i Stockholm / FunkMonk

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Analytiker, OAG

När Libanon 2025 försökte återupprätta statens våldsmonopol genom att kräva att Hizbollah skulle avväpnas, utmanades inte bara en militär ordning utan själva innebörden av nationell tillhörighet. Hizbollahs svar var att omdefiniera libanesisk identitet: motståndet mot Israel framställdes som nationens kärna, och statens krav på avväpning som ett hot mot Libanons existens. 

Bakgrund: 

När Libanons regering i augusti 2025 beslutade att återupprätta statens våldsmonopol genom att avväpna icke-statliga aktörer markerade det ett politiskt vägskäl utan motstycke sedan inbördeskrigets slut 1990. Beslutet knöts till FN:s säkerhetsrådsresolution 1701 och till efterkrigsarrangemangen efter vapenvilan med Israel 2024 (Emirates Policy Center 2025). I centrum för denna process står Hizbollah, den enda milis som efter kriget behållit sina vapen och samtidigt etablerat sig som en central politisk aktör.

Avväpningsinitiativet aktualiserade en grundläggande konflikt om vad det innebär att vara ”libanesisk”. Regeringens linje bygger på en statscentrerad förståelse av suveränitet, där endast staten har legitim rätt att bära vapen. Hizbollahs svar utgår däremot från en alternativ nationalism, där väpnat motstånd mot Israel framställs som en nödvändig och legitim del av nationens identitet.

Tidigare forskning: Från geopolitik till nationell legitimitet

Forskningen om Hizbollah har i huvudsak rört sig i två riktningar. Dels har rörelsen analyserats som en politisk aktör som utmanar staten och bedriver ett eget statsbyggande projekt (Albrecht m.fl. 2022). Dels har den studerats ideologiskt, som nationalistisk, eller islamistisk aktör (Bayat 2005). Andra studier har fokuserat på Hizbollahs omvandling från milis till politiskt parti (Azani 2012; Wiegand 2009), dess motiv för att delta i formell politik (Berti 2011) eller dess relation till Iran (Lob 2018).

Dessa perspektiv har gett viktiga insikter om organisationens strategi och institutionella utveckling, men de säger mindre om hur Hizbollah själv försöker formulera sin roll i termer av libanesisk nationell identitet. I stället för att utgå från rörelsen som ett regionalt verktyg för iransk maktpolitik kan man analysera hur den söker förankra sin legitimitet inom en libanesisk nationell ram.

Avväpningsbeslutet 2025 skapade ett nytt diskursivt sammanhang. Regeringens argument betonade statens suveränitet och internationella åtaganden, medan Hizbollah formulerade ett motnarrativ där dess vapen framställdes som en nationell nödvändighet i ljuset av fortsatt israeliskt hot.

Analytisk utgångspunkt

Den här analysen bygger på en närläsning av sju offentliga tal av Hizbollahs generalsekreterare Naim Qassem hållna efter avväpningsbeslutet i augusti 2025. Utgångspunkten är ett diskursivt perspektiv där nationell identitet inte betraktas som given eller stabil, utan som något som produceras och omförhandlas genom språk (Pernecky 2016; Kratochwil 2008). Fokus ligger därför inte på om Hizbollahs påståenden är empiriskt sanna, utan på hur begrepp som ”nation”, ”suveränitet” och ”motstånd” används för att skapa politisk legitimitet.

Metodologiskt utgår analysen från kritisk diskursanalys och van Dijks modell för ideologisk diskurs, där särskild uppmärksamhet riktas mot hur aktörer kategoriseras, hur ansvar fördelas och hur moraliska värderingar uttrycks. Med utgångspunkt i van Dijks ideologiska diskursmodell uppmärksammas hur talaren framställer den egna gruppen i positiva termer och motståndaren i negativa. Centralt är det som van Dijk beskriver som strategin om positiv självrepresentation och negativ representation av andra. Detta innebär att den egna sidans handlingar betonas som legitima och nödvändiga, medan dess problematiska sidor tonas ned. Samtidigt framställs motpartens agerande som hotfullt eller ansvarslöst, medan dess positiva egenskaper förminskas eller utelämnas. Genom denna typ av språkliga mönster synliggörs hur politisk legitimitet produceras och normaliseras genom diskurs. (van Dijk 2006).

Nationen definierad genom motstånd

I offentliga tal efter regeringens beslut konstruerar Hizbollahs generalsekreterare Naim Qassem ett sammanhängande narrativ om nationen. Motståndet beskrivs inte som ett särintresse vid sidan av staten, utan som en historisk garant för Libanons överlevnad. Befrielsen av södra Libanon år 2000 samt krigen 2006 och 2017 framställs som bevis för att det är det väpnade motståndet, snarare än statliga institutioner som säkrat landets suveränitet.

Genom detta språkbruk placeras Hizbollah i kategorin ”vi”: folket, de ansvarstagande och de som offrat sig för nationen. Regeringen och dess anhängare placeras däremot i kategorin ”de”: svaga, rädda och utsatta för yttre påtryckningar. Detta följer det mönster som van Dijk (2006) beskriver som positiv självrepresentation och negativ representation av motståndaren.

Suveränitet omtolkas därmed från en juridisk princip om våldsmonopol till en moralisk skyldighet att försvara nationen. Att vara nationell innebär inte i första hand att underordna sig staten, utan att erkänna motståndets roll som nationens beskyddare.

Att göra politik till moralfråga

Qassem använder återkommande moraliska analogier för att förstärka denna identitetskonstruktion. Ett exempel är liknelsen mellan regeringen och en far som dödar sitt barn för materiell vinning: Hizbollah framställs som barnet, nationen som familjen, och regeringen som den som offrar sin egen son för pengar och trygghet. På detta sätt förskjuts frågan om avväpning från en juridisk och institutionell nivå till en moralisk.

Genom sådana bilder konstrueras avväpning som ett existentiellt hot snarare än som en administrativ reform. Samtidigt förstärks bilden av Hizbollah som den aktör som bär det yttersta ansvaret för nationens överlevnad.

Tolkning: En konkurrerande nationalism

Hizbollahs diskurs innebär inte ett förnekande av Libanon som stat, utan en omdefiniering av vad staten bör vara. Rörelsen framställs som en integrerad del av nationen snarare än som ett parallellt maktcentrum. Detta utmanar bilden av Hizbollah som en ”stat i staten” och ersätter den med en självbild som nationens sanna försvarare.

Samtidigt de-legitimeras regeringens suveränitetsargument genom att framställas som yttre påtryckningar snarare än inhemska behov. Suveränitet definieras inte genom internationella avtal, utan genom historisk erfarenhet av krig och ockupation. Därmed uppstår två konkurrerande nationalismprojekt: ett statscentrerat och juridiskt, och ett motståndsbaserat och historiskt.

Politisk betydelse

Genom att formulera sitt vapeninnehav som en nationell plikt snarare än som ett partikulärt intresse försöker Hizbollah neutralisera kritiken om illegal militarisering. Samtidigt binds rörelsens legitimitet allt tydligare till en specifik tolkning av libanesisk identitet. Detta kan på kort sikt stärka dess ställning bland sympatisörer, men riskerar också att fördjupa de politiska och symboliska skiljelinjerna i ett redan fragmenterat samhälle.

Analysen visar att konflikten om vapnen också är en konflikt om språket. Det är genom språket som våldet görs legitimt eller illegitimt, nationellt eller ej. Diskursen fungerar därmed inte bara som ett uttryck för makt, utan som ett av dess centrala redskap.

Avslutning

Avväpningsinitiativet 2025 blottlade en grundläggande fråga i libanesisk politik: vem har rätt att definiera nationen? Hizbollahs svar är att nationell identitet inte kan skiljas från motstånd. I denna narrativ är vapnen inte ett hot mot staten, utan ett uttryck för dess historiska uppdrag.

Genom att analysera hur denna narrativ konstrueras blir det möjligt att förstå varför avväpning inte bara är en teknisk reform utan en symbolisk strid om Libanons politiska framtid. Konflikten handlar ytterst inte om säkerhetspolitik i snäv mening, utan om vilket ”vi” som ska erkännas som nationens legitima röst.

Osama Aldyab är analytiker vid OAG.

Referenser:

Albrecht, Holger, Kevin Koehler, Devorah Manekin, och Ora Szekely. 2022. ”Militaries, Militias, and Violence”. S. 108–31 i The Political Science of the Middle East, redigerad av M. Lynch, J. Schwedler, och S. Yom. Oxford University PressNew York. 

Azani, Eitan. 2012. ”Hezbollah’s Strategy of “Walking on the Edge”: Between Political Game and Political Violence”. Studies in Conflict & Terrorism 35(11):741–59. doi:10.1080/1057610X.2012.720238.

Bayat, Asef. 2005. ”Islamism and Social Movement Theory”. Third World Quarterly 26(6):891–908. doi:10.1080/01436590500089240. 

Berti, B. (2011). Armed Groups as Political Parties and Their Role in Electoral Politics: The Case of Hizballah. Studies in Conflict & Terrorism, 34(12), 942–962. https://doi.org/10.1080/1057610X.2011.621115 

Emirates Policy Center. 2025 The Lebanese government approves state monopoly on   arms: Is ‘Zero Hour’ approaching? (n.d.). https://www.epc.ae/en/details/scenario/the-lebanese-government-approves-state-monopoly-on-arms-is-zero-hour-approaching-

Lob, E. (2018). Construction Jihad: state-building and development in Iran and Lebanon’s Shiʿi Territories. Third World Quarterly, 39(11), 2103–2125. https://doi.org/10.1080/01436597.2018.1460197 

Pernecky, Tomas. 2016. Epistemology and Metaphysics for Qualitative Research. 1 Oliver’s Yard, 55 City Road London EC1Y 1SP: SAGE Publications Ltd. 

Van Dijk, T. A. 2006. ”Politics, Ideology, and Discourse”. S. 728–40 i Encyclopedia of Language & Linguistics. Elsevier. 

Wiegand, Krista E. 2009. ”Reformation of a Terrorist Group: Hezbollah as a Lebanese Political Party”. Studies in Conflict & Terrorism 32(8):669–80. doi:10.1080/10576100903039320  

Massakrer i Iran: hur protesterna speglar effekter av internationella sanktioner på den politiska (in)stabiliteten i landet

Protest i solidaritet med Iran

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Neva Galeta

Analytiker, OAG

När inflationen i Iran steg till nästan 50% under 2025 (IMF, u.å.), stängde affärsmän sina butiker och tog till gatorna i Teheran. Bara tre år efter den stora “Woman, Life, Freedom”- rörelsen har landets politiska instabilitet återigen skjutit i höjden, i kombination med ekonomiskt mörka tider. Protesterna blev snabbt omfattande och våldsamma, där redan 12,000 personer misstänks ha dödats av regimen i ett försök att dämpa upproret (UN Watch, 2026). Dessutom har Iran upplevt dagar av internetavbrott och begränsat nätåtkomst på grund av manipulationer av informationsflödet, i syfte att skeva omvärldens bild av händelseförloppet och begränsa humanitärt stöd (Tidy, 2026). Decennier av låg ekonomiskt tillväxt och extrema inflationstakter har ytterligare sårat nationens redan defekta politisk-ekonomiska strukturer, som är präglade av korruption inom den offentliga sektorn, nepotism, och skev resursfördelning. Tack vare fortsatta kränkningar av mänskliga rättigheter, kärnvapenprogrammet, samt stödet för Rysslands aggression mot Ukraina, har allt fler länder och organisationer, inklusive Sverige, EU och USA infört sanktioner mot Iran (Europeiska rådet, 2026).

Sanktionerna, som bl.a. består av förbud mot att tillhandahålla tekniskt bistånd till Iran och frysning av tillgångar tillhörande Irans centralbank, har till en stor del eldat på inflationen, arbetslösheten och försämrat levnadsstandarden. Tillsammans med redan befintliga politiska och socioekonomiska brister har dessa varit drivkrafter för protester. Analysens fokus är därför sanktioner och hur de kan bli en indirekt katalysator – vem försvagar de egentligen, regimen eller befolkningen?

Ekonomiska konsekvenser och protesternas drivkrafter 

Syftet med sanktioner är att ändra Irans beteende gällande kärnvapenprogrammet, regionalpolitiken och mänskliga rättigheter. Genom politisk och ekonomisk isolering av ett land, begränsar sanktionerna landets förmåga att stödja eller genomföra oönskade aktiviteter. Även om sanktioner idag är ett etablerat verktyg, så går de oftast att kringgå eller på olika sätt dämpa från att få önskade effekter. Till exempel; EU:s sanktioner mot Ryssland har varit omfattande, och ändå fortsätter Ryssland att finansiera kriget i Ukraina, samtidigt som deras olje- och gasförsäljning till vissa EU-länder paradoxalt ökat senaste året (TT, 2025). När sanktioner som egentligen varit riktade mot regimen eller specifika individer ändå får effekt, såsom i Iran, verkar istället befolkningen stå för kostnaden och drabbas av konsekvenserna.

Iran:s minskade oljeexport, och hinder för landet att delta i det globala finansiella systemet är några av konsekvenserna orsakade av de omfattande sanktionerna mot landets energi-, finans- och handelssektor. Hårt ekonomiskt tryck från USA och EU bidrog till ännu högre inflation, vilket har drabbat Iran:s låg- och medelinkomsttagare som förlorar sina verksamheter när befolkningen inte har råd med livsmedel. Å andra sidan, har sanktioner kompromissat investeringar och kraftigt minskat produktion, vilket har tvingat företag att skala ner eller helt stänga affärer. Alltihop har försämrad Iran:s levnadsstandard, där tillgången till arbete, vård och framtidsmöjligheter redan var kraftigt begränsade.

Att reducera nuvarande protester i Iran till att enbart bero på sanktioner och ekonomiska orsaker skulle vara ytligt, men dessa är starkt kopplade till politisk oro och missnöje med regimen. Motstånd mot statligt förtryck, bristande mänskliga rättigheter och kvinnors (saknad av) rättigheter har alltid varit centrala. Sanktioner fungerar istället som en indirekt katalysator för protesterna mot regimen. EU och USA:s sanktioner lyckades öka missnöjets intensitet, där regimens misslyckanden i att hantera ekonomin och befolkningens krav genom att ta till våldsamma metoder bidrog till protesternas dödliga dynamik.

Regimens svar och utrikespolitiska effekter

Iran har hittills reagerat med massgripanden, rättsliga åtgärder och dödligt våld mot demonstranter. Landets högste ledare, Ali Khamenei, vägrar att backa och skyller förluster på USA (Faucon, 2026). Detta signalerar ingen demokratisk utveckling som sanktioner siktar på att främja, utan snarare en deja-vu strategi där kontrollen ska återtas så snart som möjligt. Dessvärre understryker regimens internetavbrott ytterligare prioriteringen av censur och propaganda framför fredlig dialog. Eftersom protesterna framställs vara resultat av västs inblandning, speciellt med EU och USA som anklagas för destabiliseringen av Iran genom sanktioner, kan detta ytterligare avlegitimisera protesterna och stärka regimens narrativ om suveränitet och dessutom validera användningen av våldet mot civila.

Iran:s konfrontativa retorik och repressiva agerande kan ytterligare förvärra diplomatiska relationer till EU och USA. Trycket på regeringar i väst att agera ökar på grund av ansvaret kopplat till mänskliga rättigheter. När dialog återigen ersätts av misstro, finns det en risk för en negativ spiral av statligt förtryck, vilken leder till mer internationell kritik mot Iran och nya strängare sanktioner och ännu större motstånd från befolkningen som indirekt följd av detta.

Påverkan på Irans vilja att börja förhandla internationellt, eller gradvis ersätta teokratin mot mer demokratiska alternativ, kan också vara ett tveeggat svärd. Den svåra ekonomiska situationen i landet har potential att öka behovet av ekonomiska lättnader och skapa incitament för samarbete och dialog, men kan också leda Iran till en fientligare utrikespolitisk hållning, fördjupat samarbete med likasinnade länder (som Ryssland), samt reducerad tillit till väst som förhandlingspart.

Slutsats

Det går inte att förstå de pågående protesterna i Iran som enbart ett resultat av internationella sanktioner. Men det är viktigt att inse deras roll som en indirekt katalysator för den politiska instabiliteten i landet, där de förvärrade redan existerande ekonomiska och politiska svagheter som hög inflation och bristande mänskliga rättigheter. Detta har lett till ett klimat i Iran där missnöjet lätt övergick till öppet motstånd mot regimen. Då sanktionernas kostnader till största del burits av befolkningen genom hyperinflation och internetavbrott, och blockerat humanitärt stöd, kan de anses kontraproduktiva och lyfter frågan om vem de faktiskt slår mot, även om de avses mot politiska eliter. Just i Irans fall verkar sanktioner dessutom förskjuta positiv utveckling och elda på instabilitet. Sanktioner, speciellt av ekonomisk karaktär, är ett användbart utrikespolitiskt verktyg, men riskerar knuffa inrikesutvecklingen åt fel håll.

Kanske är det dags för strategibyte, om det är Irans civilbefolkning som bär kostnaden?

Neva Galeta är analytiker vid OAG.

Referenser 

Europeiska rådet. (2026). EU:s sanktioner mot Iran. [online] EU:s sanktioner mot Iran - Consilium

Faucon, B. (2026). Iran’s Supreme Leader Says He Won’t Bow Down to Protests or Trump. [online] Iran’s Supreme Leader Says He Won’t Bow Down to Protests or Trump - WSJ 

IMF. (u.å.). Islamic Republic of Iran and the IMF. [online] Islamic Republic of Iran and the IMF 

Tidy, J. (2026). Fears Iran’s internet shutdown could lead to ‘extreme digital isolation’. [online] Fears Iran's internet shutdown could lead to 'extreme digital isolation' 

 TT (2025). Trots löftena: EU-länder ökar import av rysk gas. [online] Aftonbladet.se. Trots löftena: EU-länder ökar import av rysk gas 

UN Watch. (2026). Global Coalition of 30 NGOs Demands UN Emergency Action to Stop Mass Killings of Iranian Protesters - UN Watch. [online] Global Coalition of 30 NGOs Demands UN Emergency Action to Stop Mass Killings of Iranian Protesters  

Kongo: exploateringen som driver vår vardag

Mineralutvinning i kongo

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Analytiker, OAG

Inledning

Demokratiska republiken Kongo (DRK) är ett av världens mest resursrika länder, men samtidigt ett av de mest konfliktdrabbade och humanitärt utsatta. Sedan decennier tillbaka har landet präglats av väpnade konflikter, massakrer, sexuellt våld och systematisk exploatering av naturresurser genom utnyttjande av slav- och barnarbete (Amnesty International, 2016; UNICEF, 2026). Trots att DRK uppskattas ha resurser värda över 24 biljoner dollar - mer än något annat land i världen - lever majoriteten av befolkningen i extrem utsatthet och fattigdom (Zadeh, 2025; Discovery Alert, 2025). Denna paradox brukar ibland beskrivas som “resursernas förbannelse”, där ett lands naturresurser och rikedomar i marken inte leder till utveckling eller välstånd för det egna folket utan istället till våld, korruption och utländsk exploatering (Cederwall & Persson, 2012).

Situationen i DRK är en berättelse om årtionden av väpnad konflikt som har drivits av etniska spänningar, politiska maktkamper, korruption, och en långtgående kamp mellan diverse aktörer om kontroll över landets värdefulla naturresurser. Enligt Amnesty International har konflikten i DRK krävt över sex miljoner människors liv sedan 1998 och tvingat minst lika många på intern flykt, något som i synnerhet drabbat östra DRK som är mest resursrikt och där de väpnade konflikterna är som värst (2024). Denna text ämnar att ge en överblick av situationen utifrån tre centrala dimensioner: den externa systematiska exploateringen av DRK:s naturresurser, användningen av våld mot civila som medel för krigföring, och den komplexa geopolitiska dynamiken mellan Rwanda och DRK i den redan svåra resurskrisen (Amnesty, 2024; Merchant, 2023).

Mineralutvinning, modernt slaveri och global exploatering

DRK står för cirka 70 procent av världens produktion av kobolt; en mineral som är avgörande för hur en stor del av modern teknologi fungerar och som används för batterier i bland annat mobiltelefoner, datorer, elbilar, vitvaror, och medicinteknik (Bos & Pádros, 2025; Kennedy, 2024). Denna essentiella tillgång till resurser kommer dock till ett dyrt pris för DRK:s eget folk: Enligt rapporter från Amnesty International och andra organisationer arbetar hundratusentals människor - inklusive barn - i DRK:s gruvor under livsfarliga förhållanden (Salama, 2025; Save the Children, 2024). De som arbetar i gruvorna med att utvinna metaller gör ofta detta utan skyddsutrustning och de löper stor risk att drabbas av svår skada, sjukdom eller till och med död på grund av sådant som kollapsade gruvtunnlar och förgiftning från inandning av toxiskt damm (Kennedy, 2024; Amnesty International, 2024).

Barnarbete är utbrett i DRK, särskilt i de mer mineralrika provinserna i den östra delen av landet. UNICEF uppskattar att hundratusentals barn arbetar i gruvor i DRK, många av dem så unga som sju år (Prensa Latina, 2024; Salama, 2025). Ett stort antal av dessa drabbas av brutna ben, kroniska kroppsskador och förgiftning - skador som ej behandlas ordentligt och som kan orsaka livslångt lidande. Värst förhållanden är det i så kallade “artisanal mines”, dvs. småskaliga gruvor som kontrolleras av milisgrupper eller lokala kriminella nätverk (Save the Children, 2024). Där arbetar människor under rent slavliknande villkor med minimal ersättning (1 eller 2 amerikanska dollar per dag, ibland mindre eller inget alls), fastän mineralerna säljs vidare i globala leverantörskedjor för värden som är hundratals eller tusentals gånger högre (Salama, 2025). Det händer att barn endast blir betald i små mängder mat och vatten, vilket ökar utsattheten och gör dem fortsatt beroende av gruvarbete för sin överlevnad. Vissa barn rekryteras genom kidnappning eller tvång, andra tvingas arbeta i gruvorna för att försörja sina familjer och öka chanserna för överlevnad i ett samhälle som präglas av våld och extrem fattigdom (Amnesty International, 2016 & 2024).

Kobolt är inte den enda resursen som utvinns under brutala förhållanden i DRK. Marken är även rik på coltan, en mineral som likt kobolt är nödvändig för tillverkning av mobiltelefoner, datorer och annan avancerad elektronik. Andra åtråvärda mineraler som DRK innehar är guld, diamant, koppar, tungsten och uran. (Bos & Padrós, 2025). Tillsammans utgör dessa mineraler en av de mest strategiskt viktiga råvarubaserna i världen, varav mineraler såsom kobolt och coltan utgör grunden för den moderna globala teknologin. (Cederwall & Persson, 2012). Utan dessa resurser från DRK skulle stora delar av dagens digitala infrastruktur såsom batteriteknik, kommunikationssystem, medicinteknik och försvarsindustri, inte fungera som den gör. Globalt dominerande (och oftast väst-förankrade) techföretag såsom Google, Apple, Tesla, och Microsoft är beroende av dessa mineraler för att producera sin teknologi. Följaktligen köps de via komplexa handelsnätverk, där mellanhänder och globala handelsbolag medvetet blandar mineraler från gruvområden som präglas av tvångsarbete och konflikt, såsom östra DRK, med mineraler från mer reglerade gruvor (Zadeh, 2025; Zane & Chibelushi, 2025). Detta är en metodisk process för de stora techbolagen att kunna “röja spåren” efter sig, och därmed fortsätta köpa oetiskt utvunna råvaror utan att direkt behöva stå till svars för den involvering de har i de människorättsbrott som utvinningen bidrar till.

Trots DRK:s stora rikedomar i mån av naturresurser, så är det ett av de fattigaste länderna vad gäller levnadsstandard (FN-förbundet, 2025). Detta beror till stor del på neo-koloniala strukturer där globala stormakter och multinationella korporationer utövar ekonomisk kontroll över DRK:s naturresurser genom handelsavtal, skuldsättning och politisk påverkan (Sabaratnam, 2020). Flera rapporter, bland annat från Human Rights Watch och Reuters, visar att länder som USA, Kina, Frankrike, Ryssland, och Belgien har ekonomiska intressen i regionen och stödjer milisgrupper och korrupta politiker för att destabilisera landet (Mudge, 2025; Mier, 2025). Det är även dokumenterat hur de väpnade grupperna som kontrollerar gruvorna använder sina inkomster från mineralhandeln för att finansiera sin verksamhet, köpa vapen, och bibehålla kontroll över territorier. Dessutom har IMF och Världsbanken i flera decennier tillhandahållit lån till DRK med krav på privatiseringar och öppna marknader för utländska investeringar, vilket har försvagat statens kontroll över de egna resurserna (Oxfam, 2025; FN-förbundet, 2025). Dessa politisk-ekonomiska mekanismer är utformade för att gynna utländska aktörer och flytta DRK:s rikedomar ut ur landet, samtidigt som det sker på bekostnad av kongolesiska liv.

Konflikten mellan Kongo och Rwanda

En central dimension av den pågående krisen är den komplexa konflikten med Rwanda som har präglat DRK de senaste decennierna och som vuxit i intensitet. Även om konflikten ofta porträtteras som huvudsakligen etnisk eller säkerhetsmässigt motiverad, är den i hög grad sammanflätad med kampen om kontrollen över DRK:s enorma resurser (Zane & Chibelushi, 2025; Bos & Padrós, 2025). Efter folkmordet i Rwanda 1994, där hundratusentals tutsier dödades av hutuextremister, flydde ett stort antal medlemmar från den tidigare Huturegimen och dess miliser över gränsen från Rwanda till östra DRK (Merchant, 2023). Den nya rwandiska regeringen, ledd av den tutsiska Rwandan Patriotic Front (RPF), har fortsatt betrakta dessa grupper som ett säkerhetshot. Att eliminera hutu-miliser blev en motivering för Rwanda att genomföra militära interventioner i DRK, både genom direkta militära operationer och stöd till lokala rebellgrupper (Amnesty International, 2024).

Detta utgör dock inte hela verkligheten: forskning från bl.a. University of Antwerp och International Crisis Group visar att Rwandas inblandning i DRK inte enbart handlar om säkerhet, utan även om ekonomiska intressen (Mudge, 2025). Rwanda är ett litet land med begränsade mineralresurser, men exporterar ändå stora mängder kobolt, coltan och guld - mineraler som i praktiken utvinns i östra DRK (Bos & Padrós, 2024). Det är mycket som pekar på att Rwanda använder rebellgrupper som medel för att kontrollera gruvor och handelsflöden (Wafula, 2025). Genom att stödja väpnade grupper kan Rwanda indirekt säkra sin tillgång till mineraler som är mycket värdefulla inom den globala elektronikindustrin, samtidigt som man undviker internationell granskning och ansvar.

Rwanda - och även Uganda - har stöttat flera rebellgrupper som är aktiva i DRK. Den kanske mest framträdande av dem kallas för M23 (March 23 Movement), och har sedan 2024 attackerat och tagit kontroll över flera städer i östra DRK. En av dessa städer är Goma, som är den största staden i öst och dessutom en av landets mest resursrika städer. (Al Jazeera, 2025) Rapporter från FN-experter har bekräftat att M23 får militärt och finansiellt stöd från Rwanda och Uganda, trots att bägge ländernas regeringar förnekar all involvering (Mudge, 2025; Mier, 2025). 23M:s offensiver i DRK har varit mycket våldsamma och präglats av massakrer på civila, kidnappningar, tvångsrekrytering av barnsoldater, och systematiska attacker mot hela samhällen (Amnesty International, 2024). Milisgrupper som M23 och Rwanda-stödda aktörer, samt hutu-miliser, använder dessutom sexuellt våld som en form av krigföring (United Nations Population Fund, 2025).

Ett stort antal rapporter visar att kvinnor och flickor i DRK utsätts för våldtäkter, gruppvåldtäkter, tortyr och sexuellt slaveri, ofta inför sina familjer eller samhällen för att generera maximal terror och orsaka social upplösning (Lindgren & Svensson, 2022; UNICEF, 2026). FN:s rapporter visar även att det sexuella våldet har ökat i samband med att milisgrupperna expanderat sina territorier och intensifierat sina operationer. Våldet mot civila används inte bara som ett medel för att kontrollera och terrorisera befolkningen, utan också för att fördriva människor som bor i mineralrika områden, vilket möjliggör fortsatt exploatering av resurserna (Bos & Pádros, 2025). På grund av den politiska instabiliteten i DRK har många skyddsprogram för kvinnor och barn stängts ner enligt UNICEF, vilket gör dem än mer sårbara för exploatering och övergrepp (2026).

Världssamfundets respons

Världssamfundets reaktion på konflikten i DRK har sedan 1990-talet präglats av en kombination av diplomatiska initiativ, humanitär hjälp och fredsbevarande insatser. Trots detta har insatserna visat sig vara otillräckliga och i vissa fall kontraproduktiva (Mudge, 2025; United Nations News, 2025). Den internationella närvaron har inte lyckats stoppa konflikten, skydda civilbefolkningen från våld eller bryta de strukturer av exploatering som späder mer eld på konflikten.

Under 2025 intensifierades de diplomatiska ansträngningarna och Washington tog på sig rollen som medlare mellan Rwanda och DRK (Paravicini & Lewis, 2025). I juni 2025 undertecknades ett fredsavtal där båda länder svor att respektera varandras territoriella integritet, avstå från att stödja rebellgrupper, och lovade främja ekonomiskt samarbete (Mudge, 2025). Kort efter avtalet kom dock kritik från Human Rights Watch och andra människorättsorganisationer, som påpekade att avtalet i praktiken fokuserar mer på att säkra handelsflöden av mineraler än på att ställa ansvariga för övergrepp inför rätta eller stärka skyddet för civila. Dessa pekade på att avtalet riskerar att legitimera Rwandas fortsatta ekonomiska intressen i östra DRK och att mekanismer saknades för att dokumentera och åtala människorättsbrott (Mudge 2025; Amnesty International, 2024).

Parallellt med de diplomatiska insatserna har internationellt bistånd spelat en central roll i DRK. USAID, EU och FN har under lång tid givit DRK omfattande humanitärt stöd (World Food Programme, 2024). Biståndet har innefattat allt från förnödenheter och sjukvård, till utbildning och skydd för utsatta grupper. Under perioden 2024–2025 förvärrades dock säkerhetsläget så pass mycket att flera biståndsprogram tvingats avvecklas eller pausas. Humanitära organisationer har rapporterat att milisgrupper även attackerar hjälpfordon, plundrar förråd och hindrar hjälppersonal från att nå fram till behövande. (United Nations News, 2025) Åtminstone 25.6 miljoner människor, en fjärdedel av DRK:s befolkning, lider sedan 2024 av akut matbrist (World Food Programme, 2024). Denna humanitära kris har förvärrat den redan akuta situationen i DRK och gjort civila ännu mer sårbara för sjukdomar, undernäring och exploateringsarbete (Amnesty International, 2024).

FN:s fredsbevarande styrka MONUSCO i DRK, etablerad år 1999, är en av de största och mest påkostade fredsbevarande operationerna i FN:s historia (Stoney, 2023). Trots sin långtgående verksamhet har styrkan ofta kritiserats för ineffektivitet och bristande handlingskraft (Shikwambane, 2024). Civila i östra DRK har vid upprepade tillfällen vittnat om att FN-soldater inte ingriper vid milisattacker, och i rapporter beskrivs situationer där fredsbevarare avlägsnat sig från områden kort innan milisgrupper genomfört massakrer (ibid). Mycket pekar på att MONUSCO:s mandat är begränsat och att styrkan saknar tillräckliga resurser samt att den allmänpolitiska viljan att bekämpa väpnade grupper är svag. Bland lokalbefolkningen råder en känsla av misstro mot världssamfundet, eftersom FN:s närvaro ofta inte erbjuder något egentligt skydd (Stoney, 2023).

Slutsats

Krisen i DRK är en av de mest komplexa och tragiska i modern tid. För att skapa hållbar fred krävs att milisgrupper avväpnas och deras möjlighet till finansiering stoppas, att FN och regionala organisationer stärker sitt skydd av det kongolesiska civilsamhället och humanitär rätt, och att DRK får offentlig kontroll över sina egna resurser. Följaktligen måste sanktioner riktas mot internationella företag så att dessa med juridiska medel hålls ansvariga för sina exploativa leverantörskedjor, och att våld mot civila bekämpas genom rättsliga insatser och tillräckliga militära operationer av MONUSCO. Utan dessa åtgärder riskerar DRK att fastna i den onda cirkeln av att urholkas på både naturresurser och respekt för humanitär rätt. Inte minst behövs en ökad kunskap i media om exploateringen av Kongos resurser och människoliv, i och med att det dessvärre är vad vår teknologiska vardag bygger på.

Tilde Varnestig är Analytiker vid OAG.

Referenslista

Al Jazeera. (2025). “Rwanda-backed M23 strengthens its control over DRC´s Goma”. Tillgängligt via: Rwanda-backed M23 strengthens its control over DRC’s Goma | United Nations News | Al Jazeera (Hämtad 2026-01-10).

Mudge, Lewis. (2025). “Minerals for Peace? How to make the Rwanda-DRC deal stick.” Human Rights Watch. Tillgängligt via: Minerals for peace? How to make the Rwanda-DRC deal stick. | Human Rights Watch (Hämtad 2026-01-09)

Zane, D. & W, Chibelushi. (2025). "What's the fighting in DR Congo all about?”. BBC News. Tillgänglig via: DR Congo's M23 conflict: What is the fighting about and is Rwanda involved? (Hämtad 2026-01-08).

Bos, J. M. & Padrós, A. M. (2025). “Critical minerals contribute to instability in Africa”. DW News. Tillgängligt via: Critical minerals contribute to instability in Africa – DW – 09/15/2025 (Hämtad 2026-01-09)

Oxfam. “IMF and World Bank in Africa: Structural Adjustment and Its Consequences." Tillgängligt via: (PDF) The Impact of IMF and World Bank Policies on Africa (Hämtad 2025-01-10).

Salama, O. (2025). “The current state of child labour in cobalt mines in the Democratic Republic of the Congo.” Humanium. Tillgängligt via: The current state of child labour in cobalt mines in the Democratic Republic of the Congo - Humanium (Hämtat 2026-01-10).

Prensa Latina. (2024). “UNICEF: Over 360.000 children work in artisan mines in DRC”. Tillgängligt via: UNICEF: Over 360,000 children work in artisanal mines in DRC - Prensa Latina (Hämtad 2026-01-10)

Save the Children. (2024). “DRC: Cobalt mines, child labour and the green transition.” Tillgängligt via: DRC: Cobalt mines, child labour and the green transition | Save the Children International (Hämtad 2026-01-10).

Lindgren, M. & Svensson, A. (2022). “Kvinnans kropp - ett slagfält.” Örebro universitet. Tillgängligt via: FULLTEXT01.pdf (Hämtad 2026-01-08). 

Merchant, Z. (2023). “Democratic Republic of the Congo.” Worldwithoutgenocide.org. Tillgängligt via: Democratic Republic of the Congo « World Without Genocide - Making It Our Legacy (Hämtad 2026-01-08).

UNICEF (2026). Sexuellt våld mot barn ökar kraftigt i DR Kongo. Tillgängligt via: UNICEF: Sexuellt våld mot barn ökar kraftigt i DR Kongo - Förenta Nationerna (Hämtad 2026-01-08)

Amnesty International. (2024). “Why is the Democratic Republic of Congo wracked by conflict?” Tillgängligt via: Why is the Democratic Republic of Congo wracked by conflict? - Amnesty International (Hämtad 2026-01-09).

Amnesty International. (2016). “This is what we die for: Human rights abuses in cobalt mining”. Tillgängligt via: Democratic Republic of Congo: "This is what we die for": Human rights abuses in the Democratic Republic of the Congo power the global trade in cobalt - Amnesty International (Hämtad 2026-01-07).

Kennedy, S. (2024). “Dangerous, unregulated cobalt mines boom as the need for batteries grows.” Yale Climate Connections. Tillgängligt via: Dangerous, unregulated cobalt mines boom as the need for batteries grows » Yale Climate Connections (Hämtad 2026-01-09).

United Nations News. (2025). “DR Congo crisis: Ockupation blocks UN mission from protecting civilians. Tillgängligt via: DR Congo crisis: Occupation blocks UN mission from protecting civilians | UN News (Hämtad 2026-01-09).

Cederwall, L. & Persson, R. (2012). “Resursförbannelsen - Myt eller verklighet?”. Lunds universitet. Tillgängligt via: Uppsatsmall (Hämtat 2026-01-08)

Zadeh, John. (2025). “The Democratic Republic of Congo’s $24 Trillion Natural Resource Treasure”. Discovery Alert. Tillgängligt via: DRC's $24 Trillion Mineral Wealth: World's Richest Resources (Hämtat 2026-01-07)

FN-förbundet. (2025). “Demokratiska Republiken Kongo.” Tillgängligt via: Demokratiska Republiken Kongo (Hämtad 2026-01-09).

Sabaratnam, M. (2020). The Globalisation of World Politics, 8th ed. pp. 167-168. Oxford University Press.

Mier, Anna. (2025). “Who profits from conflict in the Democratic Republic of the Congo?” Universidad de Navarra. Tillgängligt via: Who profits from conflict in the Democratic Republic of the Congo. Global Affairs. Universidad de Navarra (Hämtat 2025-01-10).

United Nations Population Fund. (2025). “UNFPA statement on sexual violence perpetrated against women and girls in the Eastern Democratic Republic of the Congo”. Tillgängligt via: UNFPA statement on sexual violence perpetrated against women and girls in the Eastern Democratic Republic of the Congo | United Nations Population Fund (Hämtad 2026-01-10).

Wafula, I. (2025). “The evidence that shows Rwanda is backing rebels in DR Congo.” BBC News. Tillgängligt via: DR Congo fighting: The evidence that shows Rwanda is backing M23 rebels (Hämtad 2026-01-10).

Stoney, A. (2023). “'24 Years of Missed Opportunities': How the UN Failed to Secure Peace in the DRC”. UN-Aligned. Tillgängligt via: '24 Years of Missed Opportunities': How the UN Failed to Secure Peace in the DRC (Hämtad 2026-01-10).

Shikwambane, T. (2024). “The Disengagement of MONUSCO in DRC: Did the UN Peacekeeping Mission Fail in the DRC?” Tillgänglig via: The Disengagement of MONUSCO in DRC: Did the UN Peacekeeping Mission Fail in the DRC? - Institute For Global Dialogue (Hämtad 2026-01-10).

World Food Programme. (2024). “Democratic Republic of the Congo Annual Country Report 2024.” Tillgänglig via: wfp.tind.io/record/130879/files/ACR Democratic Republic of the Congo 2024.pdf (Hämtad 2026-01-10).

Paravicini, G. & Lewis, D. (2025). “Inside the mine that feeds the tech world - and funds Congo’s rebels.” Reuters. Tillgängligt via: Inside the mine that feeds the tech world - and funds Congo’s rebels | Reuters (Hämtad 2026-01-10).

Hizbollahs avväpning: Libanon vid en geopolitisk brytpunkt

Lebanese Presidency Press Office/AP - Libanons regering beslutar att avväpna hezbollah

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Gabriel Behnam

Analytiker, OAG

Inledning

Libanon står under 2025 inför en av dess mest omvälvande säkerhetspolitiska processer sedan inbördeskrigets slut. Regeringens beslut att ge Lebanese Armed Forces (LAF) i uppdrag att utarbeta en plan som ska återupprätta statens våldsmonopol före årets slut markerar en historisk brytpunkt (Arab Centre for Research and Policy Studies, 2025). Men denna utveckling kan inte förstås i ett isolerat nationellt perspektiv. Den sker i ett geopolitiskt landskap där regionala makter som Iran, Israel, Saudiarabien och USA aktivt formar utvecklingen i Levanten och där milisgrupper i hög grad fungerar som verktyg för statlig påverkan.

Denna analys placerar avväpningsprocessen i en bredare utrikespolitisk kontext och visa hur Libanons försök att återta sitt våldsmonopol utgör en testpunkt för regionens framtida säkerhetsordning. Frågan handlar inte enbart om Hizbollahs roll, utan också om statlig resiliens, milisernas politiska ekonomi och den regionala rivalitet som definierat Mellanöstern efter 2010-talet.

Libanon som arena för regional rivalitet

Libanons politiska struktur har länge kännetecknats av svaga institutioner och djup sekteristisk fragmentering, vilket har underminerat statens förmåga att utöva monopol på våld. Detta har öppnat utrymme för väpnade icke-statliga aktörer som Hizbollah att etablera både politiskt och militärt inflytande (Atlas Institute, 2025; Malaeb, 2018, s. 8-14).

Libanon måste förstås som mer än en passiv arena där externa aktörer projicerar sina intressen. Landet fungerar också som ett politiskt laboratorium där regionala maktkamper tar sig uttryck genom exempelvis institutionella blockeringar samt ekonomisk påverkan. Varje större libanesisk politisk aktör är i varierande grad införlivad i transnationella nätverk av stöd och påtryckningar. Detta innebär att inrikespolitiska beslut sällan formuleras isolerat utan måste förankras i en bredare geopolitisk kontext.

I takt med att Israel under de senaste åren har skärpt sin offensiva hållning, inte minst i skuggan av kriget i Gaza 2023–2024, har Libanon åter blivit en potentiell frontlinje. Israeliska beslutsfattare har betonat behovet av att minska Hizbollahs militära kapacitet som en del av en bredare strategi för regional stabilitet (Atlantic Council, 2025). Därmed uppfattas varje förändring i Hizbollahs ställning som en del av en större strategisk kalkyl. Samtidigt har USA intensifierat sina diplomatiska och ekonomiska insatser för att stärka de libanesiska institutionerna och ge LAF ett verkligt statligt monopol på våld, ett stöd som uttryckligen syftar till att skapa en motvikt mot väpnade grupper som Hizbollah (U.S. Department of State, 2025).

För Saudiarabien handlar processen om att begränsa Irans regionala inflytande vilket i förlängningen skulle stärka Riyadhs position bland Libanons sunnitiska aktörer. Av dessa skäl blir avväpningen av Hizbollah en tydligt geopolitisk fråga eftersom den berör bland annat maktbalanser och regionala alliansstrukturer.

Hizbollah utgör en central del av Irans strategi att upprätthålla strategiskt djup genom ett nätverk av allierade väpnade aktörer i Libanon, Syrien, Irak och Jemen vilket möjliggör asymmetrisk avskräckning gentemot Israel och USA (Council on Foreign Relations, 2024). Ur ett israeliskt perspektiv betraktas Hizbollahs militära kapacitet som ett av de mest betydande hoten mot landets norra gräns. Begränsningen av organisationens militära kapacitet har därför blivit en central komponent i Israels regionala säkerhetsdoktrin (INSS, 2025). Samtidigt har USA under lång tid prioriterat stöd till libanesiska statliga institutioner, särskilt Lebanese Armed Forces (LAF), i syfte att stärka statens våldsmonopol och minska utrymmet för miliser i landet (Zanotti, 2023, s. 6–8).

Denna sammankoppling innebär att även begränsade förändringar i Libanons säkerhetspolitiska struktur kan få oproportionerliga effekter på regional nivå eftersom de påverkar den bräckliga jämvikt som präglar relationerna mellan Iran, Israel och Gulfstaterna. Libanons politiska utveckling är så tätt sammanvävd med Mellanösterns regionala rivaler att frågan om Hizbollahs avväpning knappast kan genomföras utan betydande regionalt gensvar eller motreaktioner.

Figur 1: Mellanöstern: Geografisk överblick över Mellanöstern och närliggande områden (November 2011). Källa: United Nations Geospatial (2011).

Hizbollahs roll i Libanons politiska och militära struktur

Hizbollahs militära gren uppstod under Israels ockupation av Libanon under 1980-talet. Sedan dess har Hizbollah transformerats till en av de mest sofistikerade icke-statliga militära aktörerna i världen (House of Commons Library, 2025). Organisationens politiska parti är etablerat i parlamentet, dess sociala institutioner driver skolor, sjukvård och välfärd och dess militära gren besitter en arsenal som vida överstiger kapaciteten hos många mindre staters arméer. Hizbollah brukar beskrivas som en stat inom en stat vilket visar tyngden och betydelsen av gruppen inom framförallt shia-befolkningen i Libanon (Council on Foreign Relations, 2024). 

Hizbollah har därför blivit en hybridaktör och en politisk kraft med egen militär makt som opererar både inom och utanför statens gränser. Avväpningen är en omförhandling av Libanons politiska ordning och inte enbart en teknisk säkerhetsfråga. För Iran skulle en försvagning av Hizbollah innebära en reducering av dess strategiska räckvidd i Levanten. För Israel innebär den ett potentiellt bortfall av en av de främsta militära hotbilderna mot landets nordgräns (Atlantic Council, 2025). För USA och EU framstår processen som ett potentiellt första steg mot att integrera Libanon i en mer stabil säkerhetsarkitektur.

Statens utmaningar i återtagandet av våldsmonopolet

Regeringens beslut att begränsa allt vapeninnehav till staten är ett av de mest långtgående initiativen i modern libanesisk politik men LAF ställs inför betydande strukturella utmaningar (Arab Centre for Research and Policy Studies, 2025). Armén är kroniskt underfinansierad, saknar tillräckliga resurser och är politiskt beroende av internationellt stöd (Carnegie Endowment, 2025). Dessa faktorer gör att armén därför saknar full förmåga att utöva territoriell kontroll i områden där Hizbollah är djupt förankrat, vilket ytterligare försvårar statens möjligheter att återta kontroll över dessa områden.

Ett annat hinder är den lokala legitimitet som Hizbollah åtnjuter i delar av landet. För många i södra Libanon och Bekaa-dalen uppfattas organisationen som en garant för bland annat säkerhet, social stabilitet och välfärd i en stat som under lång tid varit oförmögen att leverera grundläggande tjänster vilket gör processen politiskt känslig. Hizbollah har också beskrivit statens avväpningsinitiativ som “en farlig provokation” och ”en attack på motståndets legitimitet”. Hizbollahs reaktioner visar att de tolkar beslutet inte som en administrativ reform utan som ett strategiskt hot vilket ökar risken för eskalation om processen drivs utan breda politiska överenskommelser (Reuters, 2025a).

Figur 2: Libanon: Områden i Libanon där Hizbollah har kontroll/shia majoritet områden (december 2025). Källa: Wikipedia (2025). 

Lokala konsekvenser i en kontext av regional instabilitet

En central risk är att avväpningen sker snabbare än vad staten kan kompensera för genom att fylla de samhällsfunktioner Hezbollah erbjudit, såsom säkerhet och välfärd. Flera områden i Libanon har redan en historia av lokala väpnade grupper, klanstrukturer och fragmenterade militära nätverk. Om staten inte snabbt lyckas fylla det utrymme som uppstår när Hizbollahs militära dominans minskar, finns en risk att andra aktörer försöker överta rollen som auktoritet, vilket potentiellt skulle destabilisera landet ytterligare (Carnegie Endowment, 2025). Erfarenheter från Irak och Syrien visar att misslyckade milisavväpningar ofta leder till maktvakuum, där alternativa väpnade grupper kan växa och sekteristiska konflikter späs på. I Libanon kan dessa faktorer förstärkas av landets djupa ekonomiska kris, svaga institutioner och låga politiska förtroende hos de olika sekteristiska grupperna i landet - gentemot hela systemet och även mot varandra.

Dessutom kan regionala aktörer komma att utnyttja situationen som uppstår i landet. Israel har vid flera tillfällen framhållit att Libanon måste fullgöra sitt åtagande att avväpna Hizbollah enligt tidigare eldupphöravtal (Reuters, 2025b). Denna typ av yttre press kan både stärka och underminera avväpningsprocessen. Den kan stärkas genom att ge staten legitimitet att insistera på förändring, men den kan även underminera genom att skapa intrycket att processen drivs av yttre faktorer, vilket i sin tur kan skapa motreaktioner i det libanesiska samhället.

Möjliga framtidsscenarier

Ett första optimistiskt scenario är att avväpningen genomförs gradvis, med bred politisk och samhällelig förankring. I ett sådant förlopp skulle processen inte drivas som ett ensidigt beslut uppifrån utan snarare förhandlas fram i etapper där Hizbollah successivt integreras i en statligt definierad säkerhetsordning. LAF skulle då stegvis stärka sin operativa närvaro i de områden där Hizbollah historiskt haft kontroll, samtidigt som organisationen behåller sin politiska roll och sin sociala infrastruktur men avstår från sina tyngre militära förmågor. En sådan utveckling skulle förutsätta att aktörer som Iran (Hizbollahs viktigaste externa garant) samt USA och Frankrike (nyckelpartners för LAF) accepterar en kompromiss där den libanesiska staten förstärks utan att någon sida upplever lidandet av total strategisk förlust. På sikt skulle detta scenario kunna leda till att våldsmonopolet blir mer än en formell princip för staten och att risken för militära sammanstötningar med Israel minskar, eftersom det blir tydligare vem som bär ansvar för gränssäkerhet och avskräckning. En sådan ordnad omställning skulle också kunna öppna för ökat internationellt stöd, eventuella skuld­lättnader och investeringar vilket förstärker statens kapacitet att ersätta Hizbollahs välfärdsfunktioner och samtidigt stärka landets ekonomi.

Ett andra, mer realistiskt scenario är att avväpningen leder till en mindre omstrukturering snarare än en fullständig transformering. I det här fallet skulle Hizbollah acceptera vissa begränsningar och omdefiniera delar av sin militära närvaro som ”lokalt försvar” eller territoriell säkerhet i direkt samordning med LAF, samtidigt som staten på pappret stärker sina institutionella anspråk. Formellt skulle regeringen kunna hävda att de har återtagit kontrollen över vapeninnehavet, medan den praktiska verkligheten präglas av en maktdelning där Hizbollah behåller betydande operativ kapacitet och eget beslutsutrymme. LAF skulle få en större synlig roll längs gränserna och i nyckelområden, men utan att fullt ut tränga undan Hizbollahs strukturer. Detta scenario skulle på många sätt stabilisera den nuvarande maktbalansen där staten framstår som något starkare. Men den djupare beroende strukturen mellan formell suveränitet och informell milismakt kommer fortfarande att bestå. För omvärlden kan detta presenteras som ett framsteg men det minskar inte i grunden risken för regional eskalation eftersom IDF (Israeli Defence Forces) även fortsättningsvis skulle kunna betrakta Hizbollah som ett strategiskt hot. Iran skulle även kunna fortsätta att använda organisationen som ett verktyg för avskräckning och påtryckning.

Det tredje, mest riskfyllda scenariot är att hela avväpningsprocessen kollapsar och i stället blir en katalysator för intern fragmentering eller till och med ett nytt inbördeskrig. Om staten driver processen utan tillräcklig politisk förankring, eller utan att den kan erbjuda trovärdiga säkerhets- och välfärdsalternativ där Hizbollah drar sig tillbaka, finns en påtaglig risk att lokala samhällen upplever sig övergivna och söker skydd hos nya väpnade aktörer. Hizbollah skulle kunna splittras internt där mer kompromissvilliga delar närmar sig staten medan hårdare kärnor bryter sig loss och fortsätter verka utanför statlig kontroll. Samtidigt kan andra grupper som exempelvis klanbaserade miliser, kriminella nätverk eller ideologiskt motiverade aktörer utnyttja vakuumet för att etablera sig. I ett sådant läge skulle Libanon riskera att glida mot fragmentering, liknande den som setts i Irak eller Syrien under perioder av statlig kollaps.

I detta scenario skulle regionala aktörer sannolikt agera snabbt för att skydda sina intressen. Iran kan välja att stödja mer radikaliserade delar eller nya proxygrupper för att behålla inflytande i Libanon. Israel kan samtidigt välja att intensifiera sina militära operationer för att förhindra att nya miliser som hotar dem etableras längs gränsen. Gulfstaterna kan i sin tur stärka vissa libanesiska aktörer ekonomiskt eller politiskt i syfte att motverka Irans inflytande. 

Resultatet skulle kunna bli att Libanon återgår till att fungera som en arena för proxykrig där inhemska konflikter och regional rivalitet förstärker varandra och försvagar staten ytterligare. I ett sådant läge riskerar avväpningen, som egentligen syftade till att stärka statens suveränitet, att istället i praktiken leda till motsatt effekt.

Slutsats

Hizbollahs avväpning utgör en av de mest komplexa säkerhetspolitiska processerna i dagens Mellanöstern. Den handlar om Libanons möjlighet att återupprätta en statlig ordning, men lika mycket om Irans inflytande i Levanten, Israels strategiska mål, USA:s roll i regionen och Gulfstaternas ambitioner att forma politiskt inflytande i Beirut. Om processen lyckas kan Libanon ta avgörande steg mot stabilitet och institutionell konsolidering. Om den misslyckas riskerar landet att förlora ytterligare statlig kontroll och återigen bli ett slagfält för regionala maktkamper. Därför är avväpningen i Libanon inte enbart en intern fråga utan den är även ett geopolitiskt vägval för Mellanöstern i sin helhet.

Gabriel Behnam är analytiker vid OAG.

Referenser

Arab Centre for Research and Policy Studies (2025) Lebanon Seeks a State Monopoly on Arms: Political and Security Implications. Tillgänglig på: https://www.dohainstitute.org/en/PoliticalStudies/Pages/security-and-political-implications-of-the-lebanese-governments-decision-to-establish-state-monopoly-on-arms.aspx (Hämtad: 10 december 2025).

Atlantic Council (2025) With Hezbollah rearming, Israel must heed the lessons of October 7.
Tillgänglig på: https://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/with-hezbollah-rearming-israel-must-heed-the-lessons-of-october-7/ (Hämtad: 10 december 2025).

Atlas Institute (2025) Lebanon’s Fragile State Faces Hezbollah’s Defiance, 1 September 2025.
Tillgänglig på: https://atlasinstitute.org/lebanons-fragile-state-faces-hezbollahs-defiance/ (Hämtad: 19 december 2025).

Carnegie Endowment for International Peace (2025) Disarming Palestinian Factions in Lebanon: Can a Security Experiment Evolve into Sovereign Policy?
Tillgänglig på: https://carnegieendowment.org/sada/2025/09/disarming-palestinian-factions-in-lebanon-can-a-security-experiment-evolve-into-sovereign-policy?lang=en (Hämtad: 10 december 2025).

Council on Foreign Relations (2024) What Is Hezbollah?
Tillgänglig på: https://www.cfr.org/backgrounder/what-hezbollah (Hämtad: 11 december 2025).

House of Commons Library (2025) Lebanon 2025: Plans to disarm Hezbollah.
Tillgänglig på: https://commonslibrary.parliament.uk/research-briefings/cbp-10347/ (Hämtad: 10 december 2025).

Institute for National Security Studies (INSS) (2025) Israel–Lebanon Policy Review.
Tillgänglig på: https://www.inss.org.il/publication/israel-lebanon-policy-2025/ (Hämtad: 18 december 2025).

Malaeb, B. (2018) State fragility in Lebanon: Proximate causes and sources of resilience. IGC Country Report.
Tillgänglig på: https://www.theigc.org/sites/default/files/2018/04/Lebanon-country-report.pdf (Hämtad: 19 december 2025).

Reuters (2025a) Hezbollah says Lebanon cabinet decision to limit arms to state is ‘grave sin’.
Tillgänglig på: https://www.reuters.com/world/middle-east/hezbollah-says-lebanon-cabinet-decision-limit-arms-state-is-grave-sin-2025-08-06/ (Hämtad: 10 december 2025).

Reuters (2025b) Israeli defense minister says Lebanese government must fulfill commitment to disarm Hezbollah. Tillgänglig på: https://www.reuters.com/world/middle-east/israeli-defense-minister-says-lebanese-government-must-fulfill-commitment-disarm-2025-11-02/ (Hämtad: 10 december 2025).

United Nations Geospatial (2011) Middle East.
Tillgänglig på: https://www.un.org/geospatial/content/middle-east (Hämtad: 18 december 2025).

U.S. Department of State (2025) U.S. Security Cooperation With Lebanon.
Tillgänglig på: https://www.state.gov/u-s-security-cooperation-with-lebanon (Hämtad: 19 december 2025).

Wikipedia (2025) Hezbollah.
Tillgänglig på: https://en.wikipedia.org/wiki/Hezbollah (Hämtad: 18 december 2025).

Zanotti, J. (2023) Lebanon: Background and U.S. Relations. Congressional Research Service Report R44759, 19 May 2023. Washington, DC: CRS.
Tillgänglig på: https://www.congress.gov/crs-product/R44759 (Hämtad: 19 december 2025).

Syriens nya utrikespolitik: ett kritiskt instrument för intern stabilisering

USA:s ambassad i turkiet / USA:s ambassadör till Turkiet Tom Barrack möter syriens president Ahmed al-Sharaa i damascus, maj 2025.

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Mohamad Youssef

Analytiker, OAG

Introduktion

Efter mer än ett decennium av brutalt krig och isolering står Syrien inför en ny fas i sin historia där relationerna utåt med regionen och världen blir avgörande. Den här texten analyserar hur Syriens utrikespolitiska ompositionering och policy hänger ihop med landets interna kriser, ekonomi, territoriell splittring, säkerhet och legitimitet.

Bakgrund

När protesterna började i Syrien våren 2011 inspirerades de av den regionala arabiska våren. Demonstranterna krävde först reformer, rättvisa och ett slut på korruption (Encyclopaedia Britannica, 2025; CFR, 2024). Assad-regimens svar blev snabbt och brutalt, den fredliga rörelsen utvecklades till ett väpnat uppror (Human Rights Watch, 2011). Inom ett år hade landet redan fallit in i ett blodigt inbördeskrig där den syriska staten successivt förlorade kontrollen över stora delar av landets territorium (Encyclopaedia Britannica, 2025).

Mellan 2012 och 2015 befann sig Assad-regimen i en djup kris. Rebellstyrkor (med dess olika tillhörigheter) kontrollerade större delen av norra och södra Syrien, flera städer stod i ruiner, och ekonomin hade kollapsat. Dessutom var landet djupt isolerat, och många bedömare trodde att regimens fall var nära. Den syriska armén var utmattad, statsinkomsterna försvann när olje- och gasfält togs över av oppositionen. Statens närvaro begränsades till Damaskus, kusten och vissa centrala provinser. Samtidigt växte extremistgrupper som Islamiska Staten fram och tog kontroll över stora områden i östra Syrien, vilket försvagade oppositionen, tog ännu mer resurser och mark från Assad-regimen och förändrade konfliktens dynamik (CFR, 2024).

Regimen överlevde tack vare vissa lojala säkerhetsstyrkor och hjälp utifrån. Iran och Hizbollah ingrep tidigt med militärt och ekonomiskt stöd som en del av den större Iran's “Axis of Resistance” i regionen, och 2015 kom den mest avgörande vändpunkten när Ryssland inledde sin militära intervention (CFR, 2024; Reuters, 2015). Det gav Assad-regimen övertag i konflikten, och med ryskt flygunderstöd kunde regimen stegvis återta flera förlorade områden (RAND Corporation, 2019; International Crisis Group, 2018). Mellan 2016 och 2018 återtog Assads-regimen viktiga städer såsom Aleppo, Homs, Daraa och förorterna till Damaskus genom intensiva offensiver och lokala kapitulationsavtal (Reuters, 2016; OHCHR, 2018; International Crisis Group, 2019).

Vid den tidpunkten hade regimen lyckats överleva, men till ett mycket högt pris. Landet låg i ruiner, mer än hälften av befolkningen hade tvingats på flykt, antingen internt eller utomlands, och statens struktur hade förvandlats till ett system byggt på ännu mer kontroll och rädsla än hur det var innan kriget började (UNHCR, 2024; CFR, 2024). Efter 2020 stelnade konflikten till ett slags status quo; där regimen behöll makten över västra Syrien, norra och östra delar kontrolleras av Turkiet och SDF styrkor med amerikanskt stöd, nordvästra Syrien i Idlib samlades olika oppositionsgrupper bland annat HTS (Hayat Tahrir al-Sham) och sist ISIS hade mindre delar i den syriska öknen (The Guardian, 2024; CRS, 2025).

Figur 1. Syrien: ungefärliga kontroll- och influensområden (december 2023). Källa: United Nations Geospatial (2023).

Under hösten 2024 förvärrades krisen snabbt. I slutet av november, och fram till den 8 december 2024, inledde en koalition av oppositionsgrupper i Idlib, ledd av HTS, ett elva dagar långt militärt angrepp mot Aleppo under namnet Avskräckande Aggression. Offensiven bröt snabbt lojaliteten inom Assads armé, och den 8 december kollapsade regimens kärnstruktur. Ur detta växte en ny politisk ledning, ledd av den tidigare al-Qaida-aktören i Syrien och före detta HTS-ledaren Ahmad Al-Sharaa. En regim som inte längre vilade på Baathpartiets ideologi, utan på behovet av att omdefiniera sig och sitt syfte i regionen, återuppbygga landets legitimitet regionalt och globalt, samt återvända till omvärlden politiskt och ekonomiskt (Reuters, 2024; CRS, 2025).

Analys

Denna analys använder teori om regionala säkerhetskomplex (RSC) för att förklara hur Syriens interna konflikter och externa relationer är sammanlänkade i en regional säkerhetsdynamik. Där hot, allianser och stabilitet är ömsesidigt beroende av varandra. Regimsäkerhetsperspektivet används för att tolka varför externa aktörer ofta prioriterar ordning och förutsägbarhet framför djupare reformer, samt varför Damaskus söker extern legitimitet och garantier som stärker den nya ledningens kontroll och handlingsutrymme. Tillsammans visar dessa perspektiv hur utrikespolitiken fungerar som ett instrument för intern stabilisering snarare än ett sidospår.

Interna Problem

Syriens utgångsläge efter Assadregimens fall är ett land där de mest akuta problemen är interna, men där nästan varje lösning kräver externt samarbete och garantier. Den nya ledningen står inför ett enormt återuppbyggnadsbehov samtidigt som ekonomin är extremt försvagad och den offentliga sektorn och institutioner har begränsad kapacitet att leverera grundläggande tjänster. Säkerhetssektorn, såsom militären och andra polisiära institutioner, är under ombyggnad och rester av den tidigare regimens nätverk finns kvar i institutioner och vissa lokala maktstrukturer, vilket skapar osäkerhet kring kontroll och ansvar (CRS, 2025).

Samtidigt pågår territoriell och politisk splittring i landet. Nordöstra Syrien domineras av SDF (Syrian Democratic Forces) och frågan om separatism oroar centralmakten i Damaskus. Dessutom, i södra Syrien och särskilt i Suwayda, bidrar lokala maktstrukturer och väpnade grupper till en fortsatt fragmentering. Detta samtidigt som Israels ökade aktivitet i området förstärker osäkerheten och begränsar Damaskus handlingsutrymme. (Reuters, 2025a; CRS, 2025). Efter Assads fall gick israeliska styrkor in i och tog kontroll över den cirka 400 km² stora demilitariserade buffertzonen (UNDOF) på syriskt territorium, vilket ytterligare förändrade styrkebalansen i södra Syrien (Reuters, 2025b; The Guardian, 2025a).

Slutligen kvarstår den känsliga frågan om hur den nya staten ska hantera den gamla regimens centrala figurer, både de som nu sitter fängslade och de som flytt till Libanon, Ryssland och andra länder. Just denna fråga är extremt känslig och den nya ledningen i Damaskus behöver hitta balans i straffen, som inte får vara för extrema och som inte väcker internationell känslighet mot den nya ledningen. Samtidigt får de inte uppfattas som för milda, så att familjer till hundratusentals döda inte känner att rättvisan uteblivit.

Det är mot denna komplexa bakgrund den nya ledningen i Damaskus försöker ompositionera Syrien regionalt och internationellt, alltså inte som ett prestigeprojekt, utan som ett viktigt och nödvändigt försök att öppna de externa kanaler som i praktiken avgör till en hög nivå om de interna kriserna kan hanteras effektivt eller inte.

Utrikespolitik och interna mekanismer 

För att bryta isoleringen och skapa handlingsutrymme efter kriget har Damaskus det senaste året valt en mer pragmatisk regional linje. I stället för ideologisk konfrontation prioriterar den nya ledningen diplomatiska öppningar som kan ge legitimitet, ekonomiska kanaler och säkerhetspolitiska garantier. Målet är att framställa Syrien som en funktionell och pålitlig stat som kan bidra till regional stabilitet, snarare än ett riskobjekt. I denna ompositionering/omdefinieringen blir relationerna till Saudiarabien, Turkiet, USA och EU särskilt centrala.

USA och Europa 

För Damaskus är relationen med USA och Europa den mest avgörande relationen för att kunna hantera många av Syriens interna problem. Detta eftersom denna relation kan ha oerhört stor effekt på tillgång till finansmarknader, handel, investeringar, bistånd, det internationella systemet och mycket annat. I praktiken avgör västliga sanktionsramar om banker och företag vågar arbeta i Syrien, vilket påverkar allt från valuta- och importkapacitet till el, bränsle och löneutbetalningar. Därför blir diplomati mot EU och USA ett instrument för att öppna ekonomiska kanaler och vinna internationell legitimitet. EU och de flesta EU-länder fattade under 2025 beslut om att lätta centrala ekonomiska restriktioner (med vissa undantag av säkerhetsskäl) och samtidigt fortsätta mobilisera betydande stöd via Brysselprocessen (Council of the EU, 2025). Detta visar att öppna kanaler och signaler mot EU har en direkt policypåverkan på ekonomiska relationer med Syrien.

Å andra sidan är USA mest intresserat av att den nya ledningen i Syrien anpassar sig rätt (enligt USA) i den regionala maktbalansen, vilken USA har ett stort inflytande på och inte vill se större ändringar i som riskerar mer osäkerhet. För det första vill USA att den nya ledningen inte ska utgöra något säkerhetshot mot USA:s allierade, framför allt Israel och Gulfstaterna. För det andra att den nya ledningen ska vara redo att samarbeta på alla fronter, framför allt säkerhetsmässigt; varefter de flesta andra ärenden går att diskutera.

Det är just det som den nya ledningen i Syrien har försökt signalera till USA sedan de tog makten, att de är en pålitlig och samarbetsvillig partner. Dessa signaler och öppna diplomatiska kanaler mot USA började snabbt ge Syrien det den hoppades mest på. USA upphävde de flesta av sina sanktioner mot Syrien och mot figurer i den nya ledningen i Damaskus, framför allt president Ahmad Al-Sharaa, med saudiarabisk, qatarisk och turkisk hjälp (The Guardian, 2025b; U.S. Department of State, 2025). En annan effekt av den ökade öppenheten mot USA har varit Syriens återintegrering i det internationella systemet (tillbaka till FN och flera andra internationella organisationer), samt att Syrien gick med i The Global Coalition Against ISIS efter al-Sharaas besök i Vita huset i november 2025, och att hårda Caesar Act-sanktioner mot landet började rivas upp (Reuters, 2025c).

Sammantaget visar detta att Damaskus utrikespolitik inte är ett sidospår utan en direkt förutsättning för att hantera Syriens interna kriser. Utan sanktionslättnader, nya finansiella flöden och säkerhetssamarbeten med EU och USA saknar den nya ledningen både resurser och flexibiliteten för att stabilisera ekonomin och lösa andra interna problem. Teoretiskt illustrerar detta hur RSC-logiken och regimsäkerhet samverkar; västliga sanktions- och säkerhetsvillkor formar Syriens interna stabiliseringsmöjligheter, samtidigt som Damaskus måste anpassa sig till externa prioriteringar för att vinna handlingsutrymme.

Gulfstaterna

För Gulfstaterna har öppningen mot Damaskus under den nya ledningen framförallt handlat om att återintegrera Syrien i en regional ordning där praktisk stabilisering och anpassning av det nya Syrien i den regionala dynamiken väger mycket tyngre än ideologiska orienteringar. I termer av Buzan och Wævers teori om regionala säkerhetskomplex syftar Gulfstaternas öppning mot det nya Syrien till att minska risken för konflikt och instabilitet i Mellanösterns säkerhetskomplex (Buzan och Wæver, 2003). Samtidigt handlar den om att avsäkerhetisera relationerna med Damaskus genom normaliserade diplomatiska band, där Syrien inte längre betraktas som ett primärt säkerhetshot.

Samtidigt kan denna öppning, i linje med litteraturen om regimsäkerhet i auktoritära system, förstås som ett sätt för Gulfstaternas egna ledare att skydda sin makt och ordning, snarare än som ett försök till bredare samhälleliga förbättringar. Forskningen visar att utrikespolitik i sådana system i första hand syftar till att stärka regimens interna stabilitet. De vill minska risker för politiska chocker, undvika att konflikter i andra länder i regionen spiller över gränserna och förhindra att regionala förändringar inspirerar oppositioner eller rivaliserande eliter i dessa länder. I detta perspektiv blir relationen till det nya Syrien mindre ett idealistiskt stöd som byggs på ideologisk bakgrund och mer ett strategiskt verktyg för att säkra status quo i de egna staterna och i regionen (Brownlee, 2007; Bellin, 2004).

För den nya ledningen i Damaskus är Gulfspåret centralt av två skäl: legitimitet och ekonomi. Återupptagna diplomatiska kontakter, såsom Saudiarabiens utnämning av sitt första sändebud till Syrien på över ett decennium och al-Sharaas tre besök i Saudiarabien på under ett år, fungerar som tydliga signaler om regional normalisering och minskad internationell isolering (Reuters, 2025d). Samtidigt kan fördjupade relationer med Gulfstaterna öppna både direkta och indirekta ekonomiska kanaler, exempelvis investeringssignaler, energirelaterat stöd, humanitär finansiering och regional handel. Detta kan bidra till att stabilisera statens grundläggande kapacitet, från löneutbetalningar till service och återuppbyggnad av infrastruktur (CRS, 2025).

Allt detta gör relationerna med Gulfländerna direkt relevanta för Syriens mest pressande interna problem: återuppbyggnad och ekonomisk stabilisering. Om kapital, handel och stöd börjar flöda påverkar det vardagens mest politiskt känsliga variabler: el, bränsle, priser och betalningsförmåga.

Samtidigt finns en tydlig spänning som både säkerhetslogiken i regionen och regimsäkerhetsperspektivet pekar på. Gulfstaternas fokus på ordning, gränskontroll och minskad konfliktrisk gör att kortsiktig stabilitet ofta prioriteras framför svårare frågor som ansvar för tidigare övergrepp och övergångsrättvisa. Detta liknar det som ibland kallas en stabilitetsorienterad eller illiberal fred, där frånvaro av våld och grundläggande statlig funktion ges större vikt än djupare politiska reformer (Brownlee, 2007; Bellin, 2004). I RSC- och regimsäkerhetstermer blir Gulf-relationerna ett stabilitetsinstrument där normalisering och kapitalflöden kan avlasta interna kriser, men samtidigt riskerar att låsa Syrien i ett beroende där ordning prioriteras framför djupare politisk omvandling.

Figur 2: Regionalt säkerhetskomplex (RSC) och subkomplex i Mellanöstern (från 1970-talet och framåt). Källa: Buzan och Wæver (2003, s. 210).

Turkiet

Turkiet utgör en annan central pelare i Syriens nya diplomatiska strategi. Trots att Ankara och Damaskus länge stod på motsatta sidor av kriget (under Assadregimen), har båda regeringarna efter Assads fall börjat inse att deras intressen delvis sammanfaller. Den viktigaste gemensamma nämnaren är motståndet mot de kurdiskt ledda självstyresområdena i nordöstra Syrien, som leds av SDF och stöds av USA. Turkiet betraktar SDF som en gren av terroriststämplade PKK och därmed som ett direkt säkerhetshot, medan Damaskus ser SDF:s självstyre som ett första steg mot en potentiell uppdelning av landet. Denna gemensamma oro har skapat ett samförstånd mellan Ankara och Damaskus (Reuters, 2025e; Reuters, 2025f; CRS, 2025; Associated Press, 2025).

Relationerna med Turkiet berör direkt två av Syriens mest avgörande interna problem, territoriell återintegrering och stabilisering av säkerhetssektorn. Så länge nordöstra Syrien står utanför centralmaktens kontroll och SDF har extern uppbackning, förblir staten fragmenterad, vilket försvagar institutionsbyggande, gränskontroll och nationell sammanhållning. Starkare diplomatiska relationer och samarbete med Ankara kan därför fungera som en yttre ram för att minska risken för eskalation i norr, öppna för praktiska överenskommelser kring gränshandel och återvändande av runt 3 miljoner syriska migranter i Turkiet (UNHCR, 2025).

Samtidigt kan denna relation vara svår att balansera eftersom en lösning som uppfattas som en turkisk dominans eller som ett hot mot kurdiska rättigheter riskerar att öka misstro, radikalisering och separatistiska tendenser. Sammantaget kan relationen med Turkiet förstås som ett centralt yttre verktyg för Damaskus att skapa strategiskt handlingsutrymme i norr, där extern samordning med Turkiet inte ersätter interna lösningar och diskurs, men kan ge den nya ledningen de säkerhetsmässiga, territoriella och diplomatiska förutsättningar som krävs för att kunna hantera en av Syriens mest pressande interna filer.

Diskussion

Analysen visar att olika externa relationer påverkar skilda men sammanlänkade interna spår. USA och EU formar villkoren för ekonomisk återhämtning genom sanktionsramar och finansiell tillgång. Gulfstaterna bidrar med regional legitimitet och potentiella kapitalflöden, Turkiet är centralt för stabilisering i norr. Därmed blir den internationella arenan den plats där Syriens interna kriser i praktiken avgörs. Eftersom förändring inifrån är svår att genomföra på grund av de djupa svagheterna i praktiskt taget alla centrala områden framstår diplomati samt starka internationella och regionala relationer som i stort sett den enda vägen att hantera Syriens mest komplexa problem.

I linje med regimsäkerhet- och regionala säkerhetskomplexperspektiven tenderar externa aktörer att prioritera ordning och förutsägbarhet framför djupare politisk omvandling. Detta utesluter dock inte att gemensamma intressen kan sammanfalla, något som Damaskus sannolikt har insett och börjat kapitalisera på. Externa öppningar kan därmed mildra akuta kriser, men riskerar samtidigt att befästa nya beroendeförhållanden och begränsa utrymmet för intern förändring.

Avslutningsvis bör analysen förstås mot vissa avgränsningar. Fokus ligger på hur Syriens utrikespolitiska ompositionering kopplas till interna stabiliseringsbehov. Detta innebär att andra viktiga externa dynamiker – såsom Rysslands fortsatta militära närvaro, Israels återkommande interventioner och bredare försök att säkerhetisera Syrien – behandlas endast översiktligt. Dessa faktorer påverkar utan tvekan Syriens handlingsutrymme och konfliktmiljö, men faller utanför denna analys huvudsakliga fokus och kräver fördjupade studier i egna analyser.

Slutsats

Denna analys visar att Syriens nya utrikespolitiska orientering i grunden är ett svar på djupa interna kriser snarare än ett uttryck för ideologisk ompositionering. Ekonomisk kollaps, territoriell fragmentering, säkerhetsutmaningar och frågan om legitimitet gör att nästan varje central intern fråga är beroende av externa aktörer.

Utrikespolitiken fungerar därmed som ett instrument för intern stabilisering, där relationer till USA, EU, Gulfstaterna och Turkiet kopplas till viktiga frågor som internationell och regional legitimitet, militärt samarbete, återuppbyggnad, ekonomisk lindring och säkerhetsmässig återintegrering. Samtidigt skapar den diplomatiska strategin en strukturell spänning mellan kortsiktiga stabilitetsvinster och långsiktiga krav på reform, övergångsrättvisa och ett ökat beroende av dessa aktörer. Syriens handlingsutrymme förblir därför kraftigt begränsat, även om diplomatiska öppningar kan mildra de mest akuta kriserna kan de inte ersätta behovet av djupare interna omvandlingar och institutionella reformer.

Mohamad Youssef är analytiker vid OAG.

Referenser

Associated Press (2025) ‘Turkish government warns Kurdish groups in Syria against autonomy’. Available at: https://apnews.com/article/098a9938d930b061ba131276922d2de1 (Accessed: 14 December 2025).

Bellin, E. (2004) ‘The Robustness of Authoritarianism in the Middle East: Exceptionalism in Comparative Perspective’, Comparative Politics, 36(2), pp. 139–157.

Brownlee, J. (2007) Authoritarianism in an Age of Democratization. Cambridge: Cambridge University Press.

Buzan, B. and Wæver, O. (2003) Regions and Powers: The Structure of International Security. Cambridge: Cambridge University Press.

Congressional Research Service (CRS) (2025) Syria: Transition and U.S. Policy (RL33487) (Updated 5 September 2025). Available at: https://www.congress.gov/crs-product/RL33487 (Accessed: 26 November 2025).

Council of the EU (2025) ‘Syria: EU adopts legal acts to lift economic sanctions on Syria, enacting recent political agreement’, 28 May. Available at: https://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2025/05/28/syria-eu-adopts-legal-acts-to-lift-economic-sanctions-on-syria-enacting-recent-political-agreement/ (Accessed: 26 November 2025).

Council on Foreign Relations (CFR) (2024) ‘Syria’s Civil War: The Descent Into Horror’. Available at: https://www.cfr.org/article/syrias-civil-war (Accessed: 26 November 2025).

Encyclopaedia Britannica (2025) ‘Syrian Civil War’. Available at: https://www.britannica.com/event/Syrian-Civil-War (Accessed: 26 November 2025).

Human Rights Watch (2011) ‘Syria: Government Crackdown Leads to Protester Deaths’, 21 March. Available at: https://www.hrw.org/news/2011/03/21/syria-government-crackdown-leads-protester-deaths (Accessed: 26 November 2025).

International Crisis Group (2018) ‘Russia a Reluctant Driver in the Syrian War’, 26 February. Available at: https://www.crisisgroup.org/middle-east-north-africa/syria-russia-internal/russia-reluctant-driver-syrian-war (Accessed: 26 November 2025).

International Crisis Group (2019) Lessons from the Syrian State’s Return to the South, 25 February. Available at: https://www.crisisgroup.org/middle-east-north-africa/syria/196-lessons-syrian-states-return-south (Accessed: 26 November 2025).

Office of the High Commissioner for Human Rights (OHCHR) (2018) ‘UN Commission of Inquiry on Syria: The siege and recapture of Eastern Ghouta marked by war crimes’, 20 June. Available at: https://www.ohchr.org/en/press-releases/2018/06/un-commission-inquiry-syria-siege-and-recapture-eastern-ghouta-marked-war (Accessed: 26 November 2025).

RAND Corporation (2019) Understanding Russia’s Intervention in Syria, 31 October. Available at: https://www.rand.org/pubs/research_reports/RR3180.html (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2015) ‘Russia begins Syria air strikes in its biggest Mideast intervention in decades’, 30 September. Available at: https://www.reuters.com/article/world/russia-begins-syria-air-strikes-in-its-biggest-mideast-intervention-in-decades-idUSKCN0RU0MF/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2016) ‘Battle of Aleppo ends after years of bloodshed with rebel withdrawal’, 13 December. Available at: https://www.reuters.com/article/world/battle-of-aleppo-ends-after-years-of-bloodshed-with-rebel-withdrawal-idUSKBN1420H5/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2024) ‘Syrian rebels topple Assad who flees to Russia in Mideast shakeup’, 9 December. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/syria-rebels-celebrate-captured-homs-set-sights-damascus-2024-12-07/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025a) ‘More than 30 killed in sectarian clashes in Syria’s Sweida, witnesses, medics say’, 13 July. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/least-15-killed-sectarian-clashes-syrias-sweida-witnesses-medics-2025-07-13/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025b) ‘Israel strikes in vicinity of three Syrian cities, Syrian media say’, 8 September. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/israel-strikes-vicinity-three-syrian-cities-syrian-media-say-2025-09-08/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025c) ‘Syria signs cooperation declaration with Global Coalition to Defeat Islamic State, minister says’, Reuters, 10 November. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/syria-signs-cooperation-declaration-with-global-coalition-defeat-islamic-state-2025-11-10/  (Accessed: 12 December 2025).

Reuters (2025d) ‘Syrian President Sharaa meets Saudi Crown Prince in Riyadh on first foreign trip’, 2 February. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/syrian-president-sharaa-meets-saudi-crown-prince-riyadh-first-foreign-trip-2025-02-02/ (Accessed: 27 November 2025).

Reuters (2025e) ‘PKK would leave Syria if Kurdish forces keep leadership role, official says’, 16 January. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/pkk-would-leave-syria-if-kurdish-forces-keep-leadership-role-official-says-2025-01-16/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025f) ‘Turkey stresses opposition to decentralisation in Syria’, 1 May. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/turkey-stresses-opposition-decentralisation-syria-2025-05-01/ (Accessed: 2 December 2025).

The Guardian (2024) ‘Who controls what territory in Syria?’, 3 December. Available at: https://www.theguardian.com/world/2024/dec/03/who-controls-what-territory-in-syria (Accessed: 26 November 2025).

The Guardian (2025a) ‘Israel to occupy Syrian southern territory for “unlimited time”, says minister’. Available at: https://www.theguardian.com/world/2025/mar/12/israel-to-occupy-syrian-southern-territory-for-unlimited-time-says-minister (Accessed: 2 December 2025).

The Guardian (2025b) ‘US declares partial suspension of sanctions on Syria after historic meeting’, 10 November. Available at: https://www.theguardian.com/world/2025/nov/10/us-declares-partial-suspension-of-sanctions-on-syria-after-historic-meeting (Accessed: 27 November 2025).

U.S. Department of State (2025) ‘Sanctions Relief that Gives the Syrian People a Chance at Greatness’, 10 November. Available at: https://www.state.gov/releases/office-of-the-spokesperson/2025/11/sanctions-relief-that-gives-the-syrian-people-a-chance-at-greatness (Accessed: 26 November 2025).

UNHCR (2024) Global Trends Report 2024, 12 June. Available at: https://www.unhcr.org/sites/default/files/2025-06/global-trends-report-2024.pdf (Accessed: 26 November 2025).

UNHCR (2025) ‘Republic of Türkiye’. Available at: https://www.unhcr.org/uk/where-we-work/countries/republic-tuerkiye (Accessed: 4 December 2025).

United Nations Geospatial (2023) ‘Syrian Arab Republic: Approximate areas of influence as of December 2023’. Available at: https://www.un.org/geospatial/content/syrian-arab-republic-approximate-areas-influence-december-2023 (Accessed: 5 December 2025).

Demokratisk nedrivning i USA: en väckarklocka till Europa och Sverige

Ted Eytan / Demonstration i Washington DC

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Neva Galeta

Analytiker, OAG

ICE, Immigration and Customs Enforcement, våldsamma kidnappningar baserade på rasprofilering av både vuxna och barn,[1] Vita Husets klassificeringar av olika nyhetskällor som “partiska” och “vilseledande” på grund av kritiken riktade mot Trump,[2] samt korruptionspräglade tullförhandlingar,[3] är bara några av de senaste utvecklingarna i stormakten USA. De verkar inte mycket förenliga med FN:s grundläggande demokratiska kriterier, som innebär yttrandefrihet, rättsväsendets oberoende samt fria och pluralistiska medier,[4] vilket har lett många till att uppmärksamma en potentiell demokratisk nedrivning i USA.[5] Atlanten må skilja våra två kontinenter åt, men kopplingen blir tydligare när politiker på hemmaplan kallar SVT till kulturutskottet,[6] medan neonazister som skriker “Sverige åt svenskarna” tågar genom centrala Stockholm.[7] Samtidigt som Project 2025 och MAGA fäster sina klor inom Europa med attacker mot aborträtten och genom att påpeka Europas pågående “demografiska kris”.[8] Den senasteV-Dem rapporten gör kopplingen kristallklar, där yttrandefrihet visas ständigt avta, samtidigt som Staffan I. Lindberg, professor vid Göteborgs universitet, påpekar att yttrandefrihet brukar vara autokraternas första offer och uppmärksammar de senaste negativa utvecklingar i USA och Europa.[9] Sverige har dessutom alltid haft en nära politisk, ekonomisk och kulturell relation med USA där omfattande samarbete utförs inom bland annat försvarspolitiken och handeln.[10]

Med detta i åtanke verkar både Sverige och Europa agera ganska passivt mot den amerikanska autokratiseringen, medan högerpopulisternas röster blir allt starkare och genomträngande. När demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter dagligen hotas i världens mäktigaste och mest inflytelserika land, så hotas de i Sverige och Europa också. Därför är det av yttersta vikt för Sverige och Europa att främja demokratiska värderingar, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i en alltmer antidemokratisk och polariserad värld.    

Demokratisk nedrivning i USA - en internationell högerpopulistisk mekanism

Sedan den andra Trumpadministrationen tillträdde har politiken varit präglad av attacker mot medier, politiskt våld, normaliseringen av extremism, institutionell försvagning och demonisering av minoritetsgrupper. Politiseringen av information genom “fake news”-markeringar verkar stå dagligen på agenda, då inte ens klimatkrisen är immun mot Trumps kritik, där han på FN-mötet stolt påstådde att den är “det största bedrägeriet någonsin”.[11] Amerikanska domstolar ifrågasätts oroväckande ofta, där administrationen har anklagats att ignorera omkring 34 procent av domsluten.[12]

Detta är problematiskt i en globaliserad värld, där växande amerikansk högerextrem kultur och strategier tullfritt exporteras genom sociala medier och underminerar allas lika rättigheter. Internet sätter politiskt våld och propaganda inom räckvidd för Sveriges och Europas unga och möjliggör normaliseringen av extremism och antidemokratiska diskurser. När en ledare som är så betydelsefull som Trump benådar sina högerextrema anhängare (låt oss inte glömma stormningen av den amerikanska kongressen 2021), såväl multimiljonärer som miljardärer, signalerar det till resten av världen att korruption och politiskt våld är en acceptabelt och oundviklig del av det politiska systemet. Trump administrationens kriminalisering av minoritetsgrupper genom ICE:s förföljningar och olagliga utvisningar ytterligare legitimerar de invandringsfientliga rörelser som växer sig allt starkare i Sverige och bidrar till ökande våld mot människor med utländsk bakgrund.[13] Demokratisk nedrivning stannar inte vid USA:s gränser, utan konstant exporteras till omvärlden och ges plattform inom och utanför den politiska arenan. 

Passivt Sverige och Europa

Responsen på läget i USA från Sverige och Europa har varit som bäst passiv, försiktigt och otillräcklig. Just denna passivitet kan tyckas förvånande från en region känd för sitt främjande av demokrati, som nu alltmer drabbas av informationsattacker, normaliseringen av extremistiska rörelser och ökande hatbrott. Försiktighet mot USA kan ha olika mångfasetterade förklaringar. Både Sverige och Europa är fortfarande till en stor del ekonomiskt och säkerhetspolitiskt beroende av USA, speciellt efter Rysslands invasion av Ukraina. Å ena sidan skulle att kritisera USA fritt och öppet kunna påverka Natosamarbetet, där att kompromissa USA:s vänlighet riskerar dess motvilja kring potentiella åtaganden i händelse av en kris. USA är också en av Sveriges största handelspartners och en dålig dialog skulle kunna ha stora makroekonomiska konsekvenser för Sverige, med hänsyn till Trumps oförutsägbara tullar. Å andra sidan kan möjligen passivitet förklaras genom den europeiska rädslan att lägga sig i ett annat lands inrikespolitik, speciellt då USA fortfarande anses vara en stormakt med rejäl inflytande.

Demokratiska normer, som yttrandefrihet och oberoende rättsväsende, brukar tas för givet och riskerar nu att försvagas som följd av den amerikanska undermineringen. Sveriges och EU:s försening att ta ställning ger också utrymme för desinformation att växa, vilket gör vårt samhälle mer mottaglig för propaganda som kan ytterligare fördjupa skadliga könsnormer, minska förtroende för institutioner och försvaga ansvarigheten. När icke-demokratiska handlingar normaliseras, suddas linjer mellan det oacceptabla beteendet tills det plötsligt inte längre anses vara avvikande eller oroväckande. Staten och institutionernas passivitet äventyrar import av USA:s attacker mot vetenskap, medier och minoriteter, där tystnaden kan signalera till extremistiska grupper att deras agerande är nu mindre riskabelt, samtidigt som rättsstatsprincipen sakta men säkert försvagas.   

USA + EU = sant? 

Det kan innebära ett någorlunda långskott att jämföra USA och EU, speciellt då utvecklingen inte riktigt är jämförbar mellan två helt olika politiska system. EU har också under upprepade gånger vidtagit åtgärder mot medlemsländernas icke-demokratiska handlingar, till exempel mot Ungern som fortsätter att kompromissa unionens värden,[14] eller mot Polen på grund av tidigare politisk inflytande över landets domstolar.[15] Kritik mot USA kan vidare uppfattas som selektivt då icke-demokratiska stormakter som Ryssland och Kina ofta ignoreras.

Även om USA och EU har två olika politiska system, är de demokratiska riskerna fortfarande relevanta. Demokratisk nedrivning börjar inte spridas genom institutionella kopior, utan genom idéer, retorik och gemensamma strategier som underminerar eller ifrågasätter demokrati, yttrandefrihet och allas lika rättigheter. Trumps retorik och amerikansk högerpopulism har redan stöd från några europeiska partier och politiker; som Viktor Orban, Giorgia Meloni och den svenska Europaparlamentarikern Charlie Weimers (SD), som krävde en tyst minut för att hedra den amerikanska-högerextremistiska aktivisten Charlie Kirk i EU-parlamentet.[16] Det är också viktigt att notera att EU:s institutionella åtgärder mildrar / försöker åtgärda utvecklingar som redan fick fäste i länderna - i detta fall är de reaktiva i stället för förebyggande, samtidigt som det fördröjer utvecklingen. Kritik mot USA utesluter inte fel hos andra stormakter, men just USA:s politiska och kulturella inflytande på EU och Sverige är omfattande jämfört med Kina eller Rysslands genomslag i populärkultur eller lättillgänglig opinion. Det kan därför vara missvisande att tona ned de senaste utvecklingarna i USA som lätt sprider sig över Atlanten, som attacker mot abortfrågan, medier och migration. Denna artikels syfte är inte enbart att diskutera USA i sig själv, utan att försöka belysa USA:s enorma inflytande, vilket inte bör tonas ned med hänsyn till de senaste attackerna mot demokrati.

Vad kan Sverige och Europa göra?

Demokratin avvecklas inte under natten. När det pågår en demokratisk nedrivning i en liberal stormakt kan även det minsta lilla ha en stor betydelse. EU borde också visa starkare motstånd mot desinformation och export av amerikanska högerextrema idéer, särskilt de som sprider ett narrativ om demografisk kris, anti-LHBTQ propaganda, klimatförnekelse och den skadliga “fake news” retoriken. Det skulle vara kontraproduktivt att bryta samarbetet med USA, men att offentligt uttrycka oro över den demokratiska utvecklingen och markera attacker mot pressfrihet skulle bidra stort till de demokratiska normer som Sverige och EU värnar. Samtidigt skulle det signalera att demokrati inte är till salu, speciellt inte till nära allierade länder. Dessutom så illustrerar utvecklingen i USA hur enkelt hatfull politisk retorik förvandlas till våld. Kulturkrig bidrar aktivt till detta, där åtgärder mot hatbrott och organisering av politiska extremer ofta är bristande, otillräckliga eller oklart definierade. Ett transatlantiskt samarbete med amerikanska diplomater, forskare, journalister och universitet är fortsatt viktigt för att signalera att demokrati är ett gemensamt mål, vilket innebär yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Demokrati är tyvärr inte en självklarhet, utan ett privilegium och som förtjänades av de som kämpade för våra rättigheter i hundratals år. Hur länge det dröjer för Europa och Sverige att agera mot demokratisk nedrivning i USA återstår att se.

Neva Galeta är analytiker vid OAG.

Referenser

[1] Macha, A. (2025, October 28). US citizens on the threat of being racially profiled by ICE: ‘I carry my passport card at all times.’ The Guardian. US citizens on the threat of being racially profiled by ICE: ‘I carry my passport card at all times’ | US immigration | The Guardian

[2] Restrictions to freedom of expression as democracy loses ground. (2025, March 13). University of Gothenburg. Restrictions to freedom of expression as democracy loses ground | University of Gothenburg

[3] Lee, C. (2025, December 3). White House escalates Trump attacks on press with ‘Media Offenders’ website and tipline: What to know. TIME. White House Launches ‘Media Offenders’ Site and Tipline | TIME

[4] The Economist. (2025, November 20). In Washington, everything appears to be for sale. The Economist. In Washington, everything appears to be for sale

[5] United Nations. (n.d.). Democracy | United Nations. Democracy | United Nations

[6] Gambino, L. (2025, October 17). US ‘on a trajectory’ toward authoritarian rule, ex-officials warn. The Guardian. US ‘on a trajectory’ toward authoritarian rule, ex-officials warn | Trump administration | The Guardian

[7] TT. (2025, november 25). Inget stöd för att kalla SVT till utskottet. Aftonbladet. Inget stöd för att kalla SVT till utskottet

[8] Ericson, A., Almqvist, A., Forsberg, E., & Melin, M. Q. (2025, November 29). Polisinsats i centrala Stockholm – banderoller med ”Aktivklubb”. Aftonbladet. Polisinsats i centrala Stockholm – banderoller med ”Aktivklubb”

[9] Roberts, H. (2025, November 10). The Heritage Foundation goes from MAGA to MEGA — Make Europe Great Again. POLITICO.  The Heritage Foundation goes from MAGA to MEGA — Make Europe Great Again

[10] Regeringen och Regeringskansliet. (2025, December 2). USA. Regeringskansliet. USA - Regeringen.se

[11] Landale, J. (2025, September 23). Trump UN speech: Seven years ago his audience laughed, this year they were silent. BBC https://www.bbc.com/news/articles/c179p4wvz29o

[12] Baio, A. (2025, July 21). Trump team ignoring one in three major judicial rulings against them, analysis shows. The Independent. What order? Trump team ignoring 1 in 3 major judicial rulings against them, analysis finds

[13] Offer och gärningspersoner vid dödligt våld. (2025, March 25). Brå - Brottsförebyggande Rådet. Offer och gärningspersoner vid dödligt våld | Brå - Brottsförebyggande rådet

[14] Haglund, F. (2025, maj 27). EU-ministrar höjer tonläget mot Ungerns demokratiska brister. Europaportalen. EU-ministrar höjer tonläget mot Ungerns demokratiska brister

[15] Haglund, F. (2024, maj 6) EU: Rättsstatens återkomst – ett nytt kapitel för Polen. Europaportalen. EU: Rättsstatens återkomst – ett nytt kapitel för Polen

[16] Charlie Weimers Ville Hedra Kirk – stoppas direkt i EU-parlamentet. (2025, September 13). Expressen. Charlie Weimers ville hedra Kirk – stoppas direkt i EU-parlamentet

Kinas vitbok: ett uttryck av ambition

Kina / Lucas George Wendt

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Iris Weström

Analytiker, OAG

Den 12 maj 2025 presenterade Kina sin nya vitbok “Kinas nationella säkerhet i den nya eran” (新时代的中国国家安全).[1] Vid en första anblick framstår dokumentet som en sammanställning av begrepp, principer och målsättningar. Men vid en djupare genomgång blir det tydligt att vitboken är mer än ett policydokument, den är en strategisk markering om landets ambitioner i en tid av växande konkurrens, förändrade maktstrukturer och osäkerhet i den internationella ordningen. Genom att sammanföra ekonomisk stabilitet, teknologisk självförsörjning, maritim kontroll och politisk enhet i ett enda säkerhetsramverk visar Kina att man gör anspråk på att definiera inte bara sin egen framtid, utan också den regionala säkerhetsstrukturen.

Vitbokens roll i Kinas strategiska kommunikation

Kina har historiskt använt sina vitböcker som politiska kompasser, dokument som både signalerar regimens prioriteringar, legitimerar redan påbörjade statliga åtgärder och förankrar förändringar i övergripande nationella strategi.[2] De är samtidigt ett fönster in i ledningens strategiska tänkande, där dokumenten ofta speglar både ambitioner och oro över specifika problem. Den nya vitboken bör därför förstås mot bakgrund av en snabbt föränderlig geopolitisk miljö. Den globala maktbalansen är i rörelse och en mer oberäknelig amerikansk regering skapar osäkerhet kring Washingtons långsiktiga engagemang i Asien–Stilla havet. I detta föränderliga landskap försöker Beijing positionera sig som en stabiliserande kraft, dock stabilitet definierad utifrån kinesiska intressen och normer.

USA som både hot och nödvändig partner

Vitboken gör det tydligt att USA betraktas som det främsta externa hotet. Washington anklagas för att säkerhetisera internationell handel, försvaga globala produktionskedjor och upprätta exklusiva försvarssamarbeten riktade mot Kina. Denna bild förstärks av anklagelser om västerländska försök att “splittra” Kina genom stöd till separatistiska rörelser i Taiwan, Tibet, Xinjiang och Hongkong. Här framträder en hotuppfattning där Kina omringas av politiskt, ekonomiskt och ideologiskt tryck, och där den egna säkerheten kräver både intern sammanhållning och extern befästning av inflytande. Dock så beskrivs relationen USA-Kina som samarbetsinriktad om det finns en ömsesidig respekt länderna emellan. Denna dubbla retorik är inte ett misstag utan en medveten konstruktion, genom att beskriva USA som både antagonist och nödvändig partner kan Beijing rättfärdiga en tuffare säkerhetspolitik utan att stänga dörren för ekonomiskt samarbete och stabilitet. Paradoxen gör det möjligt för Kina att samtidigt försvara en hård linje och signalera internationellt ansvarstagande samt lägga ansvar på USA när relationen fallerar.

Maritim säkerhet i Sydkinesiska havet

Vitboken betonar att Asien–Stilla havet utgör kärnan i global tillväxt, vilket understryker att Kina ser regionen som sin primära strategiska arena. Det handlar inte längre bara om att upprätthålla nationell säkerhet utan om att forma regionala normer, ett skifte från defensiv till systemskapande makt. Denna ambition blir särskilt tydlig när det kommer till Sydkinesiska havet, där en tredjedel av världens sjöfart passerar.[3] För Kina utgör området en ekonomiskt livsviktig pulsåder och samtidigt en arena där säkerhet, handel och territoriella anspråk är oupplösligt förenade. Vitbokens starka fokus på maritim säkerhet speglar en övertygelse om att kontroll över dessa handelsrutter är avgörande för landets långsiktiga stabilitet. Genom att formulera sjöfart och territorium som centrala säkerhetsfrågor snarare än handels- eller rättsfrågor legitimeras en mer resolut kinesisk närvaro i området. Detta har redan väckt motreaktioner, särskilt från Filippinerna och Vietnam, där incidenter med kustbevakningsfartyg och blockeringar av försörjningslinjer har blivit allt vanligare.[4]

Det säkerhetspolitiska klimatet i regionen gör situationen än mer känslig. USA har under senare år intensifierat sin militära närvaro genom fördjupade försvarssamarbeten med Japan, Filippinerna och Australien.[5] Samtidigt moderniserar flera ASEAN-länder sina militära kapaciteter för att kunna hävda sina anspråk.[6] Detta skapar en kraftigt polariserad miljö där riskerna för felkalkyleringar ökar. Vitbokens beskrivning av att kinesiska rättigheter står under ökande press förstärker narrativet att Kina reagerar defensivt, trots att omvärlden ofta tolkar dess agerande som expansionistiska. Misstron på båda sidor växer och juridiska processer, såsom skiljedomen i Haag 2016,[7] får allt mindre praktiskt genomslag i takt med att maktpolitiken tränger undan rättsordningen.

I denna kontext blir vitboken ett verktyg för att legitimera fortsatt maritim upprustning och ett mer aktivt kinesiskt agerande till havs. Genom att koppla nationell säkerhet till ekonomisk suveränitet skapas ett narrativ där kinesisk dominans över handelsrutterna framstår som både naturlig och nödvändig. Detta riskerar i sin tur att förvärra spänningarna med ASEAN-länderna som är lika beroende av fria handelsflöden genom Sydkinesiska havet som Kina själv, men som oroas över att Beijings växande makt ska omvandla havet från en öppen passage till ett politiskt verktyg.

Den bredare internationella säkerhetspolitiska utvecklingen, präglad av stormaktsrivalitet, militär modernisering och ideologiska motsättningar, förstärker denna osäkerhet. USA och dess allierade betonar avskräckning, militär interoperabilitet och allianser som vägen till stabilitet, medan Kina framhåller helhetlig nationell säkerhet, politisk enhet och socioekonomisk kontroll som grunden för långsiktig ordning. Båda modellerna är rationella utifrån respektive aktörs strategiska mål, men de är samtidigt svåra att förena. Resultatet blir ett säkerhetsdilemma där varje åtgärd potentiellt kan tolkas som ett steg mot en konfrontation.

Avslutning: Kinas anspråk och regionens vägval

Vitboken gör det tydligt att Kina betraktar sig som en oundviklig ordningsskapare i Asien–Stilla havet. Dokumentet är både ett försök att legitimera en mer omfattande säkerhetspolitik och ett anspråk på ett större strategiskt handlingsutrymme. För regionen innebär detta en framtid där Kinas agerande får allt större betydelse, och där valet mellan ekonomiskt samarbete och säkerhetspolitiskt motstånd blir allt svårare att navigera. Hur omvärlden kommer att välja att tolka och reagera på Kinas säkerhetsdoktrin och kommande engagemang i Sydkinesiska havet kommer därför att vara minst lika avgörande som självaste innehållet i vitboken. I en tid av skiftande maktbalanser framstår vitboken inte bara som en beskrivning av Kinas strategi, utan som ett test för regionens förmåga att hantera en ny säkerhetspolitisk verklighet.

Iris Weström är analytiker vid OAG.

Referenser

[1] 中华人民共和国国务院新闻办公室 (The State Council information Office of the People’s Republic of China -SCIO) (2025). 新时代的中国国家安全http://www.scio.gov.cn/zfbps/zfbps2279/202505/t20250512__894771.html (Hämtad 2025-11-15)

[2] von Sydow. A (2025). Sources of instability - reading China’s new national security White paper. Swedish National China Centre.https://www.ui.se/globalassets/ui.se-eng/publications/other-publications/whitepapernkk__commentary_2025.pdf (Hämtad 2025-11-13)

[3] Cordesman, A. H., Burke, A. A., & Molot, M. (2019). The Critical Role of Chinese Trade in the South China Sea. In China and the U.S.: Cooperation, Competition and/or Conflict An Experimental Assessment (pp. 336–343). Center for Strategic and International Studies (CSIS). http://www.jstor.org/stable/resrep22586.30

[4] Kronholm. A (2025) Vietnamesiska fiskare vittnar om attacker från Kinas kustbevakning. Sveriges radio. 2025-11-4 https://www.sverigesradio.se/artikel/vietnamesiska-fiskare-vittnar-om-attacker-fran-kinas-kustbevakning (Hämtad 2025-11-24)

[5] Marles, R., Nakatani. G & Austin. L. (2024) Australia-Japan-United States Trilateral Defence Ministers Meeting November 2024 Joint Statement. https://www.minister.defence.gov.au/statements/2024-11-17/australia-japan-united-states-trilateral-defence-ministers-meeting-november-2024-joint-statement (Hämtad 2025-11-23)

[6] Rowley. A (2025) Southeast Asia’s new arms race undermines its regional strengths. South China Morning Post. 2025-03-22 https://www.scmp.com/opinion/asiaopinion/article/3303182/southeast-asias-new-arms-race-undermines-its-regional-strengths (Hämtad 2025-11-24)

[7] Ljunggren. B (2016). Kina vägrar underordna sig historisk havsrättsdom. Utrikesmagasinet. 2016-08-05. https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2016/augusti/kina-vagrar-underordna-sig-historisk-havsrattsdom/ (hämtad 2025-11-23)

Skräck är det operativa ordet

Gripen E avfyrar jaktrobot meteor / Saab

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Chefredaktör, OAG

Sedan 2022 har Rysslands hybridaktioner mot väst eskalerat. Klippta kablar i Östersjön, cyberaktioner, sabotage, spioneri, luftrumskränkningar. Svaret som Nato, EU och väst i stort bemött detta med har som bäst varit mjäkigt och som värst kontraproduktivt. Nato har som högsta ambition att verka krigsavhållande genom avskräckning. För att detta ska fungera måste vi påminna både oss själva, såväl som Kreml, att skräck är den operativa delen av avskräckning. Strategisk avskräckning handlar i grunden inte om att vara artig, utan om att framtvinga fred genom att trovärdigt hota motståndaren med oacceptabla (våldsamma) kosekvenser vid ett övertramp. Det är inte menat att vara trevligt. Skräck hos motståndaren är, hur obehagligt det än låter, det avsedda utfallet.

Avskräckning som inte skrämmer motståndaren är bara dyr symbolpolitik.

Sluta göra självmål

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Natoländerna vidtagit kraftiga åtgärder på den östra flanken, bland annat inom ramen för Forward Land Forces, Enhanced Forward Presence, Air Policing med mera. Detta är i sig bra och i sin ordning givet Rysslands agerande, problemet ligger dock i dessa styrkors syfte. Att enbart visa upp militära förband är i sig inte särskilt imponerande för en motståndare om denne inte tror att viljan finns för att använda förbanden skarpt. Till slut blir det till och med rent kontraproduktivt att ställa upp förband som vi bevisligen är ytterst motvilliga att använda för annat än teaterspel.

Tanken går tillbaka till Rysslands, inledningsvis, framgångsrika avskräckning och signalering mot väst under krigets första halvår. Innan kriget var många länder motvilliga att ens ge Ukraina vapen över huvud taget, sedan skulle de endast få så kallade “defensiva” vapen. Sedan inga tunga vapen, sedan inga vapen med lång räckvidd eller hög precision, sedan inga stridsvagnar, sedan inga stridsflygplan, och så vidare… Till slut började sofistikerade, långräckviddiga och precisa västerländska robotar slå ned mot mål inne i Ryssland. Sakta men säkert vågade vi gå steget längre än tidigare – varje gång gastade och rasade Kreml utan vidare motåtgärd. Några kärnvapen har inte utplånat Berlin eller London trots upprepade hot. Ryssland bluffade för högt, för många gånger, och därmed försvann deras trovärdighet – trots att de har förmågan att fullfölja sina hot.

Just nu är det Nato som ropar varg. Ständiga uttalanden, artikel 4-överläggningar, fördömanden och hård retorik. Svagt agerande. Vi höjer rösten men inte kostnaden. Vi har all förmåga att försvara vårt territorium från ryska intrång men väljer konsekvent att göra något annat.

Håll gränsen

Oktober 1981 strandade den sovjetiska ubåten U137/S363 utanför Karlskrona örlogsbas. När Sverige såg vad som misstänktes vara ett sovjetiskt fritagningsförsök närma sig våra territorialvatten gav statsminister Thorbjörn Fälldin sin berömda order: Håll gränsen. Den gången visade det sig vara ett falsklarm, fartygen i fråga var inte stridsfartyg utan harmlösa tyska handelsskepp.

Denna gång är det annorlunda. Skarpa larm går med regelbundenhet på flera håll i Europa.

För att skydda oss själva och återta vår trovärdighet bör Nato ge samma order som Fälldin: håll gränsen. Justera insatsreglerna och kommunicera dem tydligt till Moskva. Ge luftförsvar och stridspiloter stående instruktion att slå på eldledningsradar mot ryska stridsflygplan som kommer inom ett visst avstånd från Natogränsen. Fortsätter de ändå in i Natos luftrum, efter varning och enligt folkrättens ramar, ska de behandlas som vad de är: en kränkning som möts med verkanseld. Förhoppningen här är givetvis att övertala med signalering innan våld blir nödvändigt, men signaleringen blir verkningslös utan trovärdiga förmågor och intentioner.

Ja, detta riskerar eskalation och det kan mycket väl finnas andra medel och metoder som också biter. Eskalationsrisken är reell, men även passivitet har en eskalationslogik: varje obesvarat intrång sänker tröskeln för nästa. Vi saboterar vår trovärdighet och underminerar vår förmåga att avskräcka – vilket på sikt höjer krigsrisken när vi står mot ett risktagande Ryssland. Poängen är dock inte att söka konflikt, utan att göra kostnaden för fortsatt gråzonsangrepp så svidande att Kreml självmant drar i handbromsen.

Ett första steg är att använda de ekonomiska och juridiska verktyg vi redan har. Börja med att konfiskera frysta ryska tillgångar och ge pengarna till Ukraina, ta en femtedel av pengarna nu direkt och ge Kreml varningen att vi tar en femtedel till vid nästa överträdelse. Agera aggressivare mot den så kallade skuggflottan. Stoppa fartygen för inspektion, försena dem. Neka hamntillträde ifall minsta lilla fel eller diskrepans hittas. Låt Rysslands exportvaror staplas upp i kö. Påminn Ryssland om vilken maktfaktor väst är i dessa världsdelar och att det inte finns någonting Ryssland kan göra mot oss som inte vi kan göra mot dem.

Vi har muskler, kraftfullare än Rysslands för den delen. Vi skrämmer oss själva till undergivenhet med mer eller mindre dåligt grundade föreställningar om att minsta användning av de avsevärda förmågor vi har på direkten skulle starta ett tredje världskrig. Vår motståndare testar och sonderar oss och blir bevisligen allt mer vågad. Vi vill inte ha krig, i konventionell eller hybrid form, men det valet har Ryssland gjort åt oss.

Vi måste nu fråga oss själva – tänker vi vinna?

Karl Agell är chefredaktör för OAG samt vice ordförande i Utrikespolitisk Aftons styrelse.

När staten försvinner: Israels inblandning och den sekteristiska splittringen i södra Syrien

As-Suwayda, Berkaysnklf

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Analytiker, OAG

Provinsen as-Suwayda, med en övervägande druzeisk befolkning, upplevde mellan den 13:e och 17:e juli 2025 en våg av sekteristiskt våld som krävde tiotals dödsoffer bland civila, säkerhetsstyrkor och medlemmar av lokala beduinstammar. Händelserna utlöstes efter ett väpnat angrepp mellan drusiska och beduinska miliser längs vägen Damaskus–as-Suwayda, vilket snabbt utvecklades till en regional kris. Israel utnyttjade situationen för att framställa sig som ”druzernas skyddare”, ett narrativ som ytterligare bidrog till att spä på de sekteristiska spänningarna.

Kort före sammandrabbningarna hade övergångsregeringens försök att ta sig in i provinsen avvisats av den drusiske andlige ledaren Hikmat al-Hijri. När konflikten väl bröt ut mellan drusiska och beduinska väpnade grupper, ingrep regeringsstyrkorna formellt som en neutral skiljemakt. Men efter att israeliska flyganfall tvingat regeringsstyrkorna att dra sig tillbaka, uppstod ett säkerhetsvakuum. Detta fylldes snabbt av massakrer och repressiva fördrivningskampanjer mot beduincivila, genomförda av lokala drusiska miliser. Resultatet blev ett tillstånd av kaos i as-Suwayda, vilket i sin tur ledde till mobilisering bland beduinska stammar som svar på den eskalerande våldsspiralen.

Dessa händelser ingår i ett bredare mönster av lokala väpnade sammanstötningar som hotar den nationella sammanhållningen i Syrien, i takt med ett alltmer aktivt israeliskt engagemang i den syriska konflikten.

Vid tiden för denna texts tillkomst hade regeringens handlingsplan för att lösa krisen i as-Suwayda ännu inte omsatts i praktiken. Provinsen präglas av djupa politiska, ekonomiska och samhälleliga motsättningar, där den faktiska drusiska självstyrelsemyndigheten, ledd av Hikmat al-Hijri, kräver självbestämmande och anklagar övergångsregeringen för systematisk förföljelse.

Denna artikel undersöker hur samspelet mellan statens svaghet, extern inblandning och lokala maktkamper i as-Suwayda har bidragit till framväxten av nya och tidigare osedda sekteristiska klyftor.

Denna artikel tar sin utgångspunkt i Usama Makdisis argument att sekterism inte utgör en ”stabil, självklar och ständigt närvarande social verklighet som svävar ovanför historien”, utan snarare är en produkt av specifika historiska, politiska och ideologiska krafter (Makdisi 2017, s. 24).

Medan Makdisi placerar dessa krafter i de omvälvande förändringarna inom det osmanska riket under 1800 och 1900-talet, dess fragmentering, västerländska interventioner och en imperial logik för regional dominans söker denna artikel förlänga hans argument in i samtiden. Artikeln undersöker hur Syriens interna maktkamp och Israels inblandning fortsatt rekonstruerar sekteristiska skiljelinjer i det post-osmanska landskapet.

Genom att placera as-Suwaydas konflikt inom denna analytiska ram bidrar artikeln till den bredare diskussionen om sekterism i postkonflikt-stater. Den hävdar att varken en top-down styrd elitmanipulation (Phillips 2015, s. 363) eller en bottom-up mobilisering grundad i kollektivt minne (Haddad 2013, s. 120) ensamt kan förklara sekterismens uthållighet och att båda perspektiven misslyckas med att erbjuda en väg mot dess upplösning.

Denna artikel tolkar i stället krisen i as-Suwayda som en del av en vidare process där makt, ideologi och extern intervention samverkar i att forma och ständigt pröva den nationella och sekteristiska identitetens bräcklighet

Sekteristisk splittring (al-fitna al-ṭāʾifiyya)

Denna artikel använder begreppet al-fitna al-ṭāʾifiyya (sekteristisk splittring ) som ett mer träffsäkert analytiskt ramverk än den etablerade termen “sekterisering” (sectarianization) för att förstå händelserna i as-Suwayda.

I klassiska arabiska källor, såsom Ibn Munzirs Lisan al-Arab, beskriver fitna inte bara konflikt, utan ett tillstånd av prövning och moraliskt test. Det omfattar tre dimensioner: al-ibtīlāʾ (lidande eller prövning), al-imtiḥān (test i moralisk mening) och al-ikhtibār (verifiering eller prövning av sanningen).

Utifrån denna förståelse beskriver al-fitna al-ṭāʾifiyya (sekteristisk splittring) inte enbart makteliters mobilisering, utan en process där samhällets moraliska och sociala hållfasthet sätts på prov. Det handlar om en övergångsperiod snarare än ett permanent tillstånd där våld, osäkerhet och statens kollaps blottlägger hur sköra de sekteristiska identiteterna egentligen är.

Varför inte sekterisering (Sectarianization)?

Begreppet sekterism (al-ṭāʾifiyya) räcker inte för att förstå den syriska konfliktens komplexitet. Som Paolo Pinto (2017, s.124) påpekar löper våldet ofta längs religiösa linjer. Regimen framställer sig som minoriteternas beskyddare, medan grupper som Jabhat al-Nusra och IS fördjupar splittringen. Men konflikten kan inte reduceras till en medfödd fientlighet mellan trossamfund.

För att förklara detta har forskare lanserat begreppet sekterisering (Sectarianization), ett sätt att beskriva hur sekteristiska identiteter instrumentaliseras politiskt (top-down) av staten, (bottom-up) av lokala grupper, eller från externa aktörer via regional inblandning. Trots sina förtjänster förutsätter även denna modell att fiendskapen redan existerar, vilket inte alltid stämmer. Den förklarar inte varför sekteristiskt våld kan fortsätta även när både lokala aktörer och samhällen aktivt försöker lämna sekteristisk retorik bakom sig.

I kontrast framhåller al-fitna al-ṭāʾifiyya (Sekteristiska splittringen) sekterism som en process av upplösning och prövning, snarare än som en färdig struktur, ett tillstånd där identitet, moral och samhällsordning prövas i gränsläget mellan statens kollaps och lokalt självförsvar.

Förklaring av sekteristisk splittring i as-Suwayda

Fallet as-Suwayda visar tydligt begränsningarna i teorin om sekterisering. Det stämmer att Assadregimen aktivt sekteriserade den syriska konflikten (Sharif 2019, s. 340) och skapade ett flerlagrat mönster av sekteristisk mobilisering (Phillips 2015, s. 359–361). Den drusiska befolkningen förblev dock länge neutral. Först 2023 bröt ett lokalt uppror ut, och sedan dess stod provinsen i praktiken utanför statlig kontroll (Al Jazeera 2023).

I dag har situationen förändrats. Trots fortsatt sekteristiskt våld har övergångsregeringen – oavsett ideologisk inriktning försökt ersätta de tidigare sekteristiska narrativen med en retorik om nationell enhet (Koç 2025, s. 92–96). Därför kan händelserna i as-Suwayda inte förstås enbart genom begreppet sekterisering.

Den drusiska andliga ledningen har visserligen använt sekteristisk identitet i politisk mobilisering, men snarare reaktivt än strategiskt. Här ger social identitetsteori viktiga insikter: när grupper upplever hot mot sin existens, uppstår tendenser till självförsvar, inåtvänd lojalitet och yttre misstänksamhet (Hogg 2016, s. 5–10). Sekteristisk identitet blir därmed inte ett ideologiskt verktyg, utan en psykologisk försvarsmekanism.

Under Assadregimen hade druserna en begränsad men stabil särställning, det vill säga undantag från militärtjänst och vissa privilegier i utbyte mot lojalitet (France24 2018). Efter regimens fall förlorades dessa förmåner, och nya attacker mot alawiter vid kusten skapade en känsla av hot. Detta utlöste rädsla och försvarsbeteenden inom den drusiska gemenskapen.

Våldet i as-Suwayda uppstod därför inte som ett resultat av elitstyrd manipulation, utan ur politisk osäkerhet och upplevt hot. Konflikten började som sammandrabbningar mellan kriminella nätverk och narkotikagäng på både drusisk och beduinsk sida. Regeringsstyrkor ingrep på bådas begäran, men efter motsägelsefulla uppmaningar från den andlige ledaren Hikmat al-Hijri och israeliska flyganfall som tvingade styrkorna att dra sig tillbaka (Al Jazeera 2025), fylldes maktvakuumet av miliser. Bland dessa fanns Suwaydas militärråd (The Military Council of Suweyda), dominerat av tidigare regimofficerare (Majalla 2025), och kriminella grupper anklagade för övergrepp (Rose 2025, s. 6). Samtidigt rapporterades övergrepp mot drusiska civila från vissa enheter inom övergångsregeringen (Amnesty International 2025).

Dessa händelser visar att sekteristiskt våld i as-Suwayda inte är ideologiskt styrt, utan ett symtom på statens sammanbrott. Begreppet fitna fångar därför denna kaotiska och känslomässigt laddade verklighet bättre än teorin om sekterisering, en verklighet präglad av statligt maktvakuum, moralisk upplösning och oreglerat våld (Salloukh 2017, s. 37).

Sekteristisk splittring i as-Suwayda och Israels Periphery doctrin:

Usama Makdisi visar hur de sociala och politiska förändringarna under 1800- och 1900-talen skapade de villkor under vilka sekteristiska identiteter kunde mobiliseras. Den västerländska imperialismen bidrog till att fragmentera det osmanska riket i mindre enheter längs religiösa och etniska linjer och därmed lade grunden till dagens sekteristiska mönster. Makdisi betonar dock att dessa motsättningar inte är tidlösa utan historiskt konstruerade.

Detta resonemang är fortfarande giltigt för dagens Mellanöstern, där externa aktörer fortsätter att manipulera sekteristiska skiljelinjer för att uppnå egna strategiska mål. Den amerikanska invasionen av Irak 2003 försköt maktbalansen och stärkte oavsiktligt ”motståndsaxeln” (Iran, Syrien, Hezbollah och Hamas), en utveckling som suddade ut gränser och normaliserade gränsöverskridande religiös och militär mobilisering. Sekteristiska identiteter blev därmed politiska verktyg i regional maktpolitik, snarare än uttryck för lokal trostillhörighet.

Fallet as-Suwayda är ett tydligt exempel. Israels militära och politiska inblandning i provinsen följer den strategiska logik som formulerades redan av Ben Gurion i 1958. Enligt hans Periphery-doktrin skulle Israel skapa allianser med icke-arabiska stater som Turkiet och Iran för att balansera arabisk nationalism. I den nutida versionen av doktrinen riktas dessa allianser i stället mot minoriteter inom splittrade arabiska stater, med syftet att försvaga centralmakter och ”nationalisera” sekteristiska identiteter, alltså omvandla dem från sociala till politiska projekt, ofta under förevändning av skydd eller humanitär hjälp.

I as-Suwayda tog detta sig uttryck i att Israel framställde sig som drusernas beskyddare nära Golanhöjderna. Det bidrog till att regeringsstyrkorna drog sig tillbaka, vilket skapade ett säkerhetsvakuum fyllt av miliser och kriminella nätverk som hävdade sig representera drusernas intressen och till och med krävde politiskt självstyre. Resultatet blev fördjupad polarisering, druserna stämplades av andra som ”israeliska allierade”, vilket skapade nya fiendskap utan historisk motsvarighet.

På så vis speglar konflikten i as-Suwayda samma imperiallogik som Makdisi beskrev i den osmanska epoken: yttre makter använder sekterism som ett redskap för regional dominans. Israels agerande visar hur lokal otrygghet kan omvandlas till ett instrument för geopolitisk kontroll.

Hikmat al-Hijri och gränserna för elitstyrd sekteristisk mobilisering

Våldet i as-Suwayda kan vid första anblick förstås som ett uttryck för lokal elitmobilisering, där religiösa ledare, snarare än externa aktörer, driver på konflikten. Haddad (2017) visar hur förändrade maktförhållanden i Irak efter 2003 fick sunnitiska grupper att omdefiniera sig själva som en sekteristisk gemenskap. På liknande sätt kan maktskiftet efter Assads fall ha rubbat as-Suwaydas balans, där druserna tidigare haft viss autonomi över säkerheten. Enligt Phillips (2015) kan sådana rubbningar på subnationell nivå aktivera sekteristiska mobiliseringar, vilket skulle kunna förklara Hikmat al-Hijris framträdande roll.

Men parallellen haltar. Till skillnad från Irak påfördes inte maktförändringen i Syrien utifrån, utan växte fram genom inhemska oppositionsrörelser. Hotet mot druserna var därför inte ett resultat av utestängning från makt, utan snarare en reaktion på våldet mot andra minoriteter, särskilt alawiterna vid kusten. Det som brast var det politiska förtroendet inte det sociala. Medan social tillit mellan syriska grupper till viss del bestod, försvann förtroendet för statens institutioner (Gustavsson & Stendahl 2020). As-Suwayda blev därmed en lokal manifestation av statens sönderfall, snarare än av djupt rotad sekterism.

Drusiska ledare har inte heller uttryckt historiskt hat, och förhandlingar med den tillfälliga regeringen pågick ända till timmarna före striderna.

Här är det också viktigt att förstå den interna hierarkin inom det drusiska samhället. Den religiösa kunskapen är monopoliserad av ett fåtal andliga ledare (uqqāl), medan majoriteten (juhhāl) står utanför läran (Firro 2012). Denna struktur skapar fragmentering och osäker identitet, vilket öppnar för maktmissbruk. Al-Hijris försök att omvandla sin religiösa auktoritet till militär makt genom kontrollen av Suwaydas militärråd (Majalla 2025) visar opportunism snarare än ideologisk övertygelse.

Sammantaget visar fallet att elitmanipulation visserligen förekommer, men inte utgör den huvudsakliga drivkraften bakom våldet i as-Suwayda. Snarare är det en följd av försvagat politiskt förtroende, splittrad auktoritet och korrupt ledarskap i ett sammanhang där staten har kollapsat. För att undvika liknande situationer framöver krävs att lokala demokratiskt valda råd stärks, så att inte karismatiska religiösa ledare kan fylla tomrummet av legitimitet och dra sina samhällen in i nya konflikter.

Slutsats

I skrivande stund är situationen i as-Suwayda fortfarande olöst. Den plan som skulle hantera krisen har stannat på papperet, medan konkurrerande narrativ präglar verklighetsbilden. Den andlige ledaren Hikmat al-Hijri beskriver händelserna som en yttre belägring riktad mot provinsen, medan säkerhetschefen Suleiman Abdul Baqi (en drusisk ledare) och övergångsregeringen framställer dem som en intern belägring orkestrerad av al-Hijri och hans miliser.

Denna artikel har visat att våldet i as-Suwayda inte kan reduceras till förmodern sekteristisk fientlighet, vare sig den drivs av eliter eller inte. I stället erbjuder begreppet al-fitna al-ṭāʾifiyya (sekteristisk splittring) ett mer träffsäkert analytiskt ramverk. Det fångar den reaktiva, fragmenterade och kaotiska karaktären hos det lokala våldet och visar på statens oförmåga att upprätthålla social balans, rättvisa och kontroll över väpnade aktörer. Fitna speglar därför eroderat politiskt förtroende och institutionsförfall, snarare än någon tidlös religiös motsättning.

Den externa inblandningen, särskilt Israels, har förvandlat den lokala otryggheten till ett verktyg för geopolitisk dominans och därigenom skapat nya, tidigare otänkta sekteristiska klyftor. As-Suwayda illustrerar därmed hur Makdisis “imperiala logik” reproduceras i samtida interventionsformer.

I slutändan är sekteristiska skiljelinjer inte oundvikliga i mångkulturella samhällen. Al-fitna al-ṭāʾifiyya bör förstås som en prövning av samhällets moraliska och institutionella motståndskraft under kris. Våldet i as-Suwayda är därför inte en konflikt mellan sunniter och druser, utan ett symtom på statens sammanbrott och förlorade legitimitet. För postkonfliktstater som Syrien innebär vägen bort från auktoritär exkludering att återuppbygga politiskt och socialt förtroende kring gemensamma nationella mål, grundade i jämlikhet snarare än påstådd tolerans.

Osama Aldyab är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen

Referenser:

Gustavsson, G. and Stendahl, L. (2020). National identity, a blessing or a curse? The divergent links from national attachment, pride, and chauvinism to social and political trust. European Political Science Review, 12(4), pp.449–468.

Firro, K.M. (2012). Nationalism and Confessionalism: Shiʿis, Druzes and Alawis in Syria and Lebanon. Religious Minorities in the Middle East, pp.245–265. doi: https://doi.org/10.1163/9789004216846_012

Haddad, F. (2013) ‘Sectarian Relations in Arab Iraq: Contextualising the Civil War of 2006–2007’, British Journal of Middle Eastern Studies, 40(2), pp. 115–138.

Haddad, F. (2017) 'Sectarian Relations before “Sectarianization” in pre-2003 Iraq', in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres, pp. 101-122

Hogg, M.A. (2016). Social Identity Theory. In: McKeown, S., Haji, R., Ferguson, N. (eds) Understanding Peace and Conflict Through Social Identity Theory. Peace Psychology Book Series. Springer, Cham. https://doi.org/10.1007/978-3-319-29869-6_1

Koç, R. (2025). Hayat Tahrir al‐Sham: Voices of Syria’s New Leaders. Middle East Policy. doi: https://doi.org/10.1111/mepo.12816

Makdisi, U. (2017) ‘the problem of sectarianism in the middle east in an age of western hegemony’ , in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres, pp. 23-34

Pinto, P. G. H. (2017). The shattered nation: The Sectarianization of the Syrian conflict. , in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres 123-142.

Phillips, C. (2015). Sectarianism and conflict in Syria. Third World Quarterly, 36(2), pp.357–376.

Rose, C. (2025). The future of the illicit Captagon drug trade. In CTC Sentinel.

Salloukh, B.F. (2017). The Sectarianization of Geopolitics in the Middle East. in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres, pp.35–52.

Sharif, S. (2019) ‘Predicting the End of the Syrian Conflict: From Theory to the Reality of a Civil War’, Studies in Conflict & Terrorism, 44(4), pp. 326–345.

Nyheter och media:

Aljazeera (2023.). Antigovernment protesters tear down picture of al-Assad in Syria’s Sweida. [online] Available at: https://www.aljazeera.com/news/2023/9/8/antigovernment-protesters-tear-down-picture-of-al-assad-in-syrias-sweida. [2025-10-22]

Aljazeera (2025). Syria clears Bedouin fighters from Suwayda city, declares halt to clashes [online] Available at:  https://www.aljazeera.com/news/2025/7/20/syrian-troops-clear-bedouin-fighters-from-suwayda-declare-end-to-clashes [2025-10-24]

Amnesty International. (2025). Syria: Government, affiliated forces extrajudicially executed dozens of Druze people in Suwayda. [online] Available at: https://www.amnesty.org/en/latest/news/2025/09/syria-new-investigation-reveals-evidence-government-and-affiliated-forces-extrajudicially-executed-dozens-of-druze-people-in-suwayda/. [2025-10-23]

France24 . (2018) Syria's Druze reject Assad's call to serve . [online] Available at: https://www.france24.com/en/20181121-syrias-druze-reject-assads-call-serve [2025-10-24]

Majalla. (2025). Unravelling the factions, sheikhs, and fighters of Sweida. [online] Available at: https://en.majalla.com/node/326590/politics/unravelling-factions-sheikhs-and-fighters-sweida [2025-10-24]

Arabiska och klassiska referenser:

Ibn Munzer (n.d), ktab lsan al'erb - fsl alfa' - almktbh alshamlh [Book of Lisan al-Arab - Chapter on the letter Fa - Al-Maktabah Al-Shamilah] https://shamela.ws/book/1687/6878#p5 [2025-10-24]

Nordisk rörlighet - svaret på den höga ungdomsarbetslösheten?

Unsplash

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.
Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karolina Boyoli

Nordjobbsambassadör, fd ordförande Utrikespolitisk Afton

Det nordiska samarbetet har sin grund i Helsingforsavtalet från 1962, som utgör den rättsliga och politiska ramen för hur länderna i regionen samarbetar och ser på nordiska medborgares rättigheter. Modellen för nordiskt samarbete är världsunik och omfattar politik, ekonomi, kultur och arbetsmarknad. Internationellt lyfts den nordiska modellen ofta fram som en förebild för samarbete och integration.

I ett europeiskt sammanhang står Norden samtidigt inför betydande arbetsmarknadsutmaningar. Sverige och Finland hör till de medlemsländer i EU som har de högsta arbetslöshetsnivåerna. Som framgår av Tabell 1 ligger EU-genomsnittet för närvarande på 5,9 procent, medan motsvarande siffra i både Sverige och Finland är betydligt högre [1]. Danmark uppvisar en något lägre nivå med 6,4 procent, vilket fortfarande ligger något över EU-snittet (ibid.).

Tabell 1:

Källa: Eurostat.

För ungdomar i Norden är situationen ännu mer utmanande (se Tabell 2 nedan). Samtliga nordiska länder utom Island ligger över EU-genomsnittet på 14,6 procent, där ungdomsarbetslösheten i Sverige uppgår till 24,4 procent och i Finland till 23,2 procent bland personer under 25 år [2;3]. Ungdomsarbetslösheten i Norden har över tid varit fluktuerande med periodvisa toppar, medan Island uppvisat en mer stabil utveckling jämfört med övriga nordiska länder (ibid.).

Tabell 2:

Källa: Eurostat.

Detta väcker frågan om hur negativa trender kan vändas i en geografiskt spridd region med ojämnt fördelad arbetslöshet. Samtidigt kan man argumentera för att länder med särskilt hög arbetslöshet – som Sverige – har ett utrikes- och arbetsmarknadspolitiskt intresse av att främja mobilitet över nordiska gränser, både för att avlasta den inhemska arbetsmarknaden och stärka integrationen i regionen.

Nordiska visioner

Nordiska ministerrådet har en vision om att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till år 2030 [4]. För att nå detta mål arbetar rådet integrerat genom fördjupat samarbete över de nordiska gränserna, internordisk mobilitet och partnerskap mellan länderna. Ett särskilt fokus ligger på mobilitet som ett sätt att stärka regionens konkurrenskraft, främja social sammanhållning och säkerställa näringslivets och samhällets långsiktiga utveckling [5;6].

I skärningspunkten mellan dessa strategiska mål och arbetsmarknadens utmaningar skapades 1985 mobilitetsprogrammet Nordjobb på uppdrag av den så kallade Gyllenhammar–Sundqvist-gruppen, bestående av nordiska företagsledare [7;8]. Nordjobb är ett nordiskt arbetsmarknadsprogram för unga mellan 18 och 30 år som syftar till att öka mobiliteten på den nordiska arbetsmarknaden samt främja kunskap om språk och kultur i regionen (ibid.). Sedan starten har över 29 000 unga nordbor deltagit i programmet och arbetat i Sverige, Norge, Danmark, Finland samt på Åland, Grönland, Island och Färöarna (ibid.).

Programmet verkar aktivt för att motverka den höga nordiska ungdomsarbetslösheten och bidra till ett mer integrerat Norden. Hela 86 % av tidigare deltagare uppger att utbytet gjort att de kan tänka sig att arbeta eller bo i ett annat nordiskt land. Förutom att bidra till en socialt, ekonomiskt och kulturellt sammanhållen region, erbjuder programmet unga värdefulla arbetslivserfarenheter i början av karriären. Nordjobb bidrar härigenom till arbetet om att uppfylla rådets vision om att Norden ska bli världens mest integrerade region.

Att sporra rörlighet på en annars trög arbetsmarknad

Hur kan ett initiativ som Nordjobb skapa positiva trender på den nordiska arbetsmarknaden? Det krävs både politiska åtgärder och praktiska lösningar för att vända de negativa trenderna på ungdomsarbetsmarknaden. Trots den höga ungdomsarbetslösheten i Norden finns det betydande variationer mellan regioner, säsonger och branscher, vilket skapar utrymme för insatser som Nordjobb.

Arbetslösheten är inte heller fördelad jämnt inom länderna. Ungdomar i storstadsregioner eller mindre orter kan möta mättade lokala arbetsmarknader, medan det i andra delar av Norden finns stor efterfrågan på arbetskraft. Genom ett nordiskt perspektiv öppnas nya möjligheter som inte alltid är synliga från hemorten. En ung nordbo i Hässleholm, Hemsedal eller Hirtshals har kanske inte ens slagits av tanken att arbeta på museum på Åland, i en fiskfabrik på Grönland eller som professionell fotbollsspelare på Färöarna  — men sådana möjligheter existerar och är ganska lättillgängliga.

Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden bidrar i hög grad till att underlätta mobilitet, medan initiativ som Nordjobb förenklar de praktiska delarna, såsom att ordna boende, personnummer eller skattekort [9;10]. De positiva effekterna av en öppen arbetsmarknad märks inom områden som regional kompetensförsörjning, tillitsskapande och stärkt nordisk samhörighet mellan nordbor [11].

Samtidigt har kritik riktats mot att onödig byråkrati fortfarande aktivt hämmar nordisk integration och skapar gränshinder (ibid.). För att öka mobiliteten krävs därför att administrativa hinder minimeras och att systemen fungerar mer sömlöst. Samtidigt finns det utrymme för att den nordiska arbetsmarknaden fungerar än mer sömlöst som en gemensam helhet, snarare än att vissa nationella skillnader skapar praktiska hinder. Initiativ som förbättrar resursallokeringen och matchningen mellan arbetssökande och lediga jobb i Norden bör inte bromsas av pappersarbete eller bristen på ett gemensamt elektroniskt identifieringssystem.

Möjligheter genom nordiskt samarbete

Om vi kan minska gränshinder och flaskhalsar inom Norden främjar vi inte bara rörlighet och integration i regionen, utan stärker också ungas position på arbetsmarknaden genom att ge dem erfarenheter som både gynnar individen och ökar chanserna till varaktig sysselsättning på hemmaplan. Detta ligger också i linje med Sveriges roll som en stark förespråkare för fri rörlighet och öppenhet på EU:s inre marknad, där en mer integrerad nordisk arbetsmarknad kan fungera som ett konkret komplement till det europeiska samarbetet.

Ett arbete i ett annat nordiskt land ger inte bara livserfarenhet, lön och praktiska kunskaper, utan också en fördjupad förståelse för Norden i stort. Att förstå sina grannländer är också att förstå mer om sig själv. Det skapar kulturella brobyggare, ökar intresset för språk och stärker viljan till samarbete — något som är särskilt värdefullt i en osäker omvärld.

Karolina Boyoli är Nordjobbsambassadör och tidigare ordförande för Utrikespolitisk Afton.

Källor

[1] Eurostat. Unemployment rate, monthly data (UNE_RT_M) [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/UNE_RT_M__custom_7680578/bookmark/table?lang=en&bookmarkId=2feeff57-57c9-4278-a50b-7e2279d699c2&c=1696497606157

[2] Eurostat. Unemployment rate, monthly data (UNE_RT_M) [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/UNE_RT_M__custom_18321206/default/table

[3] World Bank / Human Capital Data Portal. Youth unemployment rate (WB_HCP_UNE_2EAP_MF_Y) [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://humancapital.worldbank.org/en/indicator/WB_HCP_UNE_2EAP_MF_Y

[4] Norden.org. Om Nordiska ministerrådet [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/information/om-nordiska-ministerradet

[5] Norden.org. Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/information/norden-ska-bli-varldens-mest-hallbara-och-integrerade-region

[6] Nordiska ministerrådet. Finskt och åländskt ordförandeskap i Nordiska ministerrådet 2025: Ett enat och starkt Norden [Internet]. 2024 Oct 29 [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/news/finskt-och-alandskt-ordforandeskap-i-nordiska-ministerradet-2025-ett-enat-och-starkt-norden

[7] Nordjobb. Om Nordjobb [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.nordjobb.org/sv/om-nordjobb

[8] Nordjobb. Anders Bergström – Nordjobbs första år och hur allt startade [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.nordjobb.org/sv/aktuellt/nyheter/anders-bergstroem-nordjobbs-foersta-aar-och-hur-allt-startade

[9] Norden.org. Överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/treaties-and-agreements/overenskommelse-om-gemensam-nordisk-arbetsmarknad

[10] Nordjobb. Vision [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.nordjobb.org/sv/om-nordjobb/vision

[11] Altinget. Onödig byråkrati hämmar nordisk integration [Internet]. 2025 Sep 17 [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.altinget.se/civilsamhalle/artikel/onodig-byraakrati-hammar-nordisk-integration

Folkmord i Gaza konstaterar FN-kommission – vad har Israel gjort och hur har Sverige reagerat?

Skadeverkan i gaza efter israeliskt luftangrepp 9 oktober 2023. Wiki Palestine.

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Analytiker, OAG

Israels gärningar i Gaza

Denna artikel skrevs innan vapenvila och överenskommelse om utbyte av gisslan som tecknades mellan Netanyahu och Hamas den 9 oktober detta år, samt Israels fortsatta attacker mot Gaza trots vapenvilan.

En utredning av en internationell och oberoende FN-kommision tillsatt av UNHCR konstaterade i september att Israel begår ett folkmord i Gaza efter att ha undersökt skeenden i Gaza under och efter den 7e oktober, då Hamas dödade 1.200 människor (mestadels israeliska medborgare) och tog över 240 människor gisslan i Gaza. FN-utredningen fastställer att Israels gärningar uppfyller folkmordskonventionens fyra av fem kriterier för folkmord: Avsiktligt dödande, tillfogande av allvarlig kroppslig eller psykisk skada, uppsåtligt skapande av levnadssituationer menade att helt eller delvis förinta civila, samt vidtagande av åtgärder för att förhindra barnafödslar. Redan i mars detta år anklagades Israel i en FN-rapport för att begå “genocidala handlingar” mot kvinnor i form av sexuellt och reproduktivt och annat könsbaserat våld mot kvinnor i Gaza. Det övergripande beskedet om folkmord från FN-kommissionen kommer efter ett stort antal rapporter om folkmord och etnisk rensning från diverse organisationer, folkmordsexperter, politiker samt hjälppersonal som varit på plats för att hjälpa civila sedan Israels extrema våld mot civila bröt ut. Bland de större aktörer som konstaterat att Gaza utsätts för ett folkmord eller påpekat att det finns en risk för att folkmord begås är Amnesty International, Oxfam International, Palestinian Centre for Human Rights, Human Rights Watch, Haaretz, B´tselem och International Association of Genocide Scholars. Andra organisationer, såsom Läkare utan gränser, har kallat situationen i Gaza för en “avsiktlig humanitär katastrof” och krävt att Israels attacker mot civila upphör omedelbart. 

Den faktiska dödssiffran av palestinier i Gaza är ej fastställd och stiger kontinuerligt, men enligt Palestinian Ministry of Health har över 67.000 människor i Gaza dött mellan 7e oktober 2023 och 5e oktober 2025, och nästan 170.000 har skadats. Enligt en rapport från UNICEF så har mer än 50.000 barn dödats eller skadats i Gaza; i genomsnitt dödas 28 barn i Gaza varje dag och den totala dödssiffran för barn ligger på drygt 20.000. Israels egen militära data uppger dessutom att merparten av alla dödsoffer i Gaza, 83%, är civila. Samtidigt uppskattas åtminstone 10.000 kroppar ligga kvar under bråte efter Israels många bombningar; kroppar som inte räknas med i den officiella dödssiffran.

Israels attacker i Gaza har inte minst slagit hårt mot palestinska barn; Enligt WHO har ett av fyra barn i Gaza livsförändrande skador från attackerna (vilket är 11.000 av 42,000 människor totalt), och enligt FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar UNRWA har Gaza det högsta antalet människor med amputationer i världen. Läkare på plats i Gaza beskriver en fruktansvärd tillvaro med överbelastade sjukhus, där operationer behövs genomföras utan bedövning och där det råder en brist på medicinsk utrustning för att behandla sådant som explosions- och skottskador. Majoriteten av de allvarligt skadade som hamnar på sjukhus är barn. Runt 40.000 barn har förlorat en eller båda av sina föräldrar i Israels attacker enligt Palestinian Ministry of Health, och många människor (ofta barn) är de enda överlevande bland sina familjer. Vittnesmål från hjälppersonal i Gaza bekräftar att israeliska styrkor rutinmässigt har riktat in sig på palestinska barn med skarp ammunition, förhindrat ambulans och räddningspersonal från att nå skadade barn, samt konfiskerat barns kroppar i strid med internationell rätt.

Sedan augusti 2025 har Israel bedrivit en fullskalig markinvasion av Gaza City, där nästan 2.000 människor har dödats och runt 900.000 har tvingats fly från sina hem i skrivande stund. Denna militära offensiv innebär en eskalering av Israels attacker mot Gazas folk trots internationell fördömelse och motreaktioner från omvärlden, inklusive från familjerna till de som hålls gisslan av Hamas. Dessförinnan har Israel systematiskt attackerat skolor (inklusive FN-skolor), sjukhus, mataffärer, och andra civila byggnader såsom religiösa platser. Man har även dödat journalister, sjukvårdpersonal, och annan hjälppersonal. Attacker mot sjukhus och sjukvårdspersonal, skolor, och journalister på detta sätt bryter mot internationell lag. Över 100 FN-anställda har dessutom mördats av Israel, något som i sig innebär en attack mot världssamfundet. Det finns även bevis på att israelisk militär utfört godtyckliga frihetsberövanden och tortyr av palestinier i israeliska fängelser (inklusive palestinsk vårdpersonal). 

Totalt 2,3 miljoner palestinier har utsatts för olagliga tvångsförflyttningar sedan 2023, samtidigt som järnridåer längst med gränsen hindrar civila från att ta sig utanför Gaza. Israel har uppvisat en systematik av att tvångsförflytta Gazas folk till nya “humanitära zoner” för att sedan bomba dessa zoner. FN rapporterar även att 92 procent av alla bostäder i Gaza har förstörts. Följaktligen har Israel anklagats för att bedriva så kallade “double tap”- metoder som går ut på först attackera ett mål och sedan bomba det igen när hjälppersonal, journalister och/eller civila är på plats för att försöka rädda människor och dra ut kroppar från målet: en av dessa attacker fångades nyligen på live-tv, då Israel bombade Nasser-sjukhuset i Gaza och utförde ytterligare en dödlig attack när bland annat press- och hjälppersonal anlänt till platsen en stund senare. 

En av de mest förödande nyheterna från Gaza har varit den konstruerade massvält som uppstått, varav runt 210.000 har drabbats av svält inom kategori 5. Svält på denna nivå innebär att man antingen dör eller drabbas av oåterkalleliga skador på kropp och hjärna även om man skulle överleva. Människor vittnar även om att Israel upprepade gånger har beskjutit människor vid distributionsplatser samtidigt som man blockerat mat, vatten, medicin och andra förnödenheter från att komma in i Gaza. Detta styrks av vittnesmål från visselblåsare inom Israels försvarsstyrka IDF som bekräftar att man beordrats skjuta skarpt mot hjälpsökande Gazabor, trots frånvaro av någon hotbild. 

Följaktligen har besättningar av skepp lastade med förnödenheter till Gaza - exempelvis fartyg tillhörande Global SUMUD Flotilla och Freedom Flotilla - attackerats av israelisk militär på internationellt vatten och tagits tillfånga. Bara häromdagen kom rapporter från bl.a. The Guardian om att Greta Thunberg, tillsammans med andra aktivister från SUMUD-flotillan, har utsatts för tortyrliknande behandling i israelisk fångenskap. 

Trots massvälten i Gaza har många länder stoppat FN:s organ för stöd till palestinska flyktingar, UNRWA, från att förse människor i Gaza med nödhjälp; UNRWA är den enda organisation som kontinuerligt fanns på plats för att förse Gazas folk med mat och förnödenheter. Över 160 NGOer har undertecknat ett upprop för att häva Israels blockad och återgå till FN-ledd samordning av bistånd istället för den nuvarande israelisk-styrda dödliga distributionen. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres uttryckte i ett pressmeddelande att den svält och massdöd som råder i Gaza “saknar motstycke i modern tid”. 

Sedan december 2023 pågår ett brottmålsärende av ICJ som Sydafrika - med stöd av ett tiotal länder - har drivit för att få den israeliska regeringen dömd för brott mot FN:s folkmordskonvention. Dessutom har ICC utfärdat en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och landets försvarsminister Yoav Gallant för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Gaza. I juli 2024 slog ICJ fast att Israels 57 år långa ockupation av och bosättningar i palestinska territorier strider mot internationell rätt. Israel beordrades av ICJ att göra sig av med dessa illegala bosättningar inom ett år från antagandet av domen, något som fortfarande inte skett trots att tidsfristen har gått ut. Fastän Israels premiärminister Benjamin Netanyahu påstår att man inte har för avsikt att bosätta sig permanent i Gaza, har politiskt affilierade till Netanyahu uttryckt sina viljor att etniskt rensa Gaza i just detta syfte. Dessutom konstaterar FN-rapporten om Israels folkmord i Gaza att israeliska tjänstemän visat en “tydlig och konsekvent” avsikt att etablera permanent militär kontroll över Gazas för att ändra dess demokratiska uppbyggnad och samtidigt systematiskt förstöra palestinska liv. 

Trots att Israels regering uttryckt att man endast avser att förgöra Hamas så har israeliska befälhavare enligt interna vittnesmål uttalat att “alla är terrorister” (syftandes på civila i Gaza) och att det “inte finns några oskyldiga i Gaza”. Följaktligen har israeliska politiker, militära ledare, och mediepersonligheter bedrivit en retorik som målar upp palestinier på ett avhumaniserande sätt genom att exempelvis kalla dem “odjur”, “inhumana varelser”, och “kackerlackor” som behöver “utrotas”. 

Sveriges hantering av Gaza

Statsminister Ulf Kristersson har krävt att EU “så snart som möjligt fryser handelsdelen av associationsavtalet” med Israel, med den humanitära katastrofen i Gaza som bakgrund (dock inte hela avtalet). Samtidigt uttrycker utrikesminister Maria Malmer Stenergard att avtalet bör användas som ett verktyg för att diplomatiskt påverka Israel snarare än att avbryta det. Sveriges relativa passivitet och “vilja” att delvis frysa associationsavtalet har kallats otillräcklig av experter, särskilt i ljuset av EU-rapporter som indikerar att Israel brutit artikel 2 i avtalet som rör demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Trots krav på riktade sanktioner från EU mot israeliska ministrar och våldsamma bosättare, har Sverige inte infört egna sanktioner mot israeliska aktörer. 

Sverige är å ena sidan en av EU:s främsta givare av humanitärt stöd till Gaza (bistånd som inte kommer fram pga Israels blockad), men å andra sidan ensamt land i Europa med att helt dra tillbaka stödet till UNRWA och inte återuppta det. Detta har väckt kritik från bland annat svenska politiker, FN-representanter och UNRWA:s generalsekreterare. Sverige har även fortsatt bedriva handel av försvarsmateriel med Israel, det vill säga både import och export av vapen med ett land som bevisligen begår systematiska brott mot civila. Följaktligen har regeringen uttalat haft goda kontakter med Israels ministerium och lagt fokus på att “föra dialog” med Israel, snarare än att sätta tydliga krav på dem och ta avstånd från deras brott mot folkrätt och krigslagar.

Kritik har också riktats mot att ministrar tenderat att ducka från ansvarsutkrävande av Israel, genom att inte vilja ta egen ställning och huvudsakligen hänvisa till att det är internationella domstolar som ska avgöra ifall Israel begått folkrättsbrott eller inte (även efter FN:s rapport som bekräftar detta). 122 experter inom fred, säkerhet, folkrätt och mänskliga rättigheter har i ett gemensamt upprop anklagat Sverige för att inte leva upp till sina skyldigheter enligt folkmordskonventionen. Statsminister Ulf Kristersson har uttalat att den svenska regeringen förvisso är mycket kritisk mot Israels attacker mot och svält av civila i Gaza, men vill fortfarande inte använda folkmord som benämning för det som pågår. Sverige har, sedan den humanitära katastrofen uppstod, även brustit i att ta emot skadade civila från Gaza och själva sända ner svenska läkare till Gaza för att behandla svårt skadade. Utrikesminister Följaktligen bekräftar Maria Malmer Stenergard i ett uttalande att regeringen har en förpliktelse mot ICC i ljuset av domstolens arresteringsorder av Benjamin Netanyahu samt Israels f.d försvarsminister Yoav Gallant för brott mot mänskligheten, men vid frågor om ifall regeringen själva skulle beordra arrestering ifall de befann sig i Sverige så har responsen varit frånvarande. Följaktligen gjorde vice statsminister Ebba Busch ett uppmärksammat uttalande om att “Israel gör världen en tjänst” med sina attacker i Gaza, något som har mött stor kritik bland allmänheten och resulterat i att över 120 000 svenska medborgare skrivit under en namninsamling som kräver hennes avgång från sin roll som vice statsminister. 

Gaza-frågan i sig har skapat viss intern splittring bland Tidöpartierna, något som också kan tänkas ha bidragit till regeringens otydlighet och frånvaro av enhälliga ställningstaganden mot Israels gärningar. 

Det som har hänt i Gaza de senaste två åren har inneburit ett oerhört mörker, och flera sanningar existerar på samma gång: Den attack som Hamas utförde mot civila israeler den 7 oktober 2023 var fruktansvärd, och inga oskyldiga människor ska behöva falla offer för sådant våld. Samtidigt kan en händelse som denna aldrig rättfärdiga sådana systematiska och storskaliga attacker mot civila som vi sett i Gaza de senaste två åren - inte bara genom militära attacker utan även konstruerad svält trots att förnödenheter finns att få - och som dessutom drabbar barn i oproportionerligt hög grad. Hamas existens och dess ageranden kan heller inte betraktas i ett vakuum, som något “utanför” den ockupation och det systematiska förtryck som palestinier upplevt under flera generationer i händerna på Israel. Gazas folk förtjänar frihet och rätten till liv, och det är dags att Sverige återtar rollen som förkämpe för folkrätten. Sverige bör därmed kräva att EU fryser hela sitt associationsavtal med Israel som en markör mot Israels folkrättsbrott, inför egna riktade sanktioner mot israeliska ministrar, återupptar stödet till UNRWA, erkänna rapporterna om folkmord från FN och andra legitima aktörer som trovärdiga samt agera därefter, upphör all vapenhandel med Israel, erbjuda vård till skadade civila både i Sverige och på plats, ställa hårdare krav på Israel i multilaterala forum, och verka för garantin att ICC:s arresteringsorder mot Netanyahu och Gallant efterlevs i Sverige. 

Tilde Varnestig är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.