Kongo: exploateringen som driver vår vardag

Mineralutvinning i kongo

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Analytiker, OAG

Inledning

Demokratiska republiken Kongo (DRK) är ett av världens mest resursrika länder, men samtidigt ett av de mest konfliktdrabbade och humanitärt utsatta. Sedan decennier tillbaka har landet präglats av väpnade konflikter, massakrer, sexuellt våld och systematisk exploatering av naturresurser genom utnyttjande av slav- och barnarbete (Amnesty International, 2016; UNICEF, 2026). Trots att DRK uppskattas ha resurser värda över 24 biljoner dollar - mer än något annat land i världen - lever majoriteten av befolkningen i extrem utsatthet och fattigdom (Zadeh, 2025; Discovery Alert, 2025). Denna paradox brukar ibland beskrivas som “resursernas förbannelse”, där ett lands naturresurser och rikedomar i marken inte leder till utveckling eller välstånd för det egna folket utan istället till våld, korruption och utländsk exploatering (Cederwall & Persson, 2012).

Situationen i DRK är en berättelse om årtionden av väpnad konflikt som har drivits av etniska spänningar, politiska maktkamper, korruption, och en långtgående kamp mellan diverse aktörer om kontroll över landets värdefulla naturresurser. Enligt Amnesty International har konflikten i DRK krävt över sex miljoner människors liv sedan 1998 och tvingat minst lika många på intern flykt, något som i synnerhet drabbat östra DRK som är mest resursrikt och där de väpnade konflikterna är som värst (2024). Denna text ämnar att ge en överblick av situationen utifrån tre centrala dimensioner: den externa systematiska exploateringen av DRK:s naturresurser, användningen av våld mot civila som medel för krigföring, och den komplexa geopolitiska dynamiken mellan Rwanda och DRK i den redan svåra resurskrisen (Amnesty, 2024; Merchant, 2023).

Mineralutvinning, modernt slaveri och global exploatering

DRK står för cirka 70 procent av världens produktion av kobolt; en mineral som är avgörande för hur en stor del av modern teknologi fungerar och som används för batterier i bland annat mobiltelefoner, datorer, elbilar, vitvaror, och medicinteknik (Bos & Pádros, 2025; Kennedy, 2024). Denna essentiella tillgång till resurser kommer dock till ett dyrt pris för DRK:s eget folk: Enligt rapporter från Amnesty International och andra organisationer arbetar hundratusentals människor - inklusive barn - i DRK:s gruvor under livsfarliga förhållanden (Salama, 2025; Save the Children, 2024). De som arbetar i gruvorna med att utvinna metaller gör ofta detta utan skyddsutrustning och de löper stor risk att drabbas av svår skada, sjukdom eller till och med död på grund av sådant som kollapsade gruvtunnlar och förgiftning från inandning av toxiskt damm (Kennedy, 2024; Amnesty International, 2024).

Barnarbete är utbrett i DRK, särskilt i de mer mineralrika provinserna i den östra delen av landet. UNICEF uppskattar att hundratusentals barn arbetar i gruvor i DRK, många av dem så unga som sju år (Prensa Latina, 2024; Salama, 2025). Ett stort antal av dessa drabbas av brutna ben, kroniska kroppsskador och förgiftning - skador som ej behandlas ordentligt och som kan orsaka livslångt lidande. Värst förhållanden är det i så kallade “artisanal mines”, dvs. småskaliga gruvor som kontrolleras av milisgrupper eller lokala kriminella nätverk (Save the Children, 2024). Där arbetar människor under rent slavliknande villkor med minimal ersättning (1 eller 2 amerikanska dollar per dag, ibland mindre eller inget alls), fastän mineralerna säljs vidare i globala leverantörskedjor för värden som är hundratals eller tusentals gånger högre (Salama, 2025). Det händer att barn endast blir betald i små mängder mat och vatten, vilket ökar utsattheten och gör dem fortsatt beroende av gruvarbete för sin överlevnad. Vissa barn rekryteras genom kidnappning eller tvång, andra tvingas arbeta i gruvorna för att försörja sina familjer och öka chanserna för överlevnad i ett samhälle som präglas av våld och extrem fattigdom (Amnesty International, 2016 & 2024).

Kobolt är inte den enda resursen som utvinns under brutala förhållanden i DRK. Marken är även rik på coltan, en mineral som likt kobolt är nödvändig för tillverkning av mobiltelefoner, datorer och annan avancerad elektronik. Andra åtråvärda mineraler som DRK innehar är guld, diamant, koppar, tungsten och uran. (Bos & Padrós, 2025). Tillsammans utgör dessa mineraler en av de mest strategiskt viktiga råvarubaserna i världen, varav mineraler såsom kobolt och coltan utgör grunden för den moderna globala teknologin. (Cederwall & Persson, 2012). Utan dessa resurser från DRK skulle stora delar av dagens digitala infrastruktur såsom batteriteknik, kommunikationssystem, medicinteknik och försvarsindustri, inte fungera som den gör. Globalt dominerande (och oftast väst-förankrade) techföretag såsom Google, Apple, Tesla, och Microsoft är beroende av dessa mineraler för att producera sin teknologi. Följaktligen köps de via komplexa handelsnätverk, där mellanhänder och globala handelsbolag medvetet blandar mineraler från gruvområden som präglas av tvångsarbete och konflikt, såsom östra DRK, med mineraler från mer reglerade gruvor (Zadeh, 2025; Zane & Chibelushi, 2025). Detta är en metodisk process för de stora techbolagen att kunna “röja spåren” efter sig, och därmed fortsätta köpa oetiskt utvunna råvaror utan att direkt behöva stå till svars för den involvering de har i de människorättsbrott som utvinningen bidrar till.

Trots DRK:s stora rikedomar i mån av naturresurser, så är det ett av de fattigaste länderna vad gäller levnadsstandard (FN-förbundet, 2025). Detta beror till stor del på neo-koloniala strukturer där globala stormakter och multinationella korporationer utövar ekonomisk kontroll över DRK:s naturresurser genom handelsavtal, skuldsättning och politisk påverkan (Sabaratnam, 2020). Flera rapporter, bland annat från Human Rights Watch och Reuters, visar att länder som USA, Kina, Frankrike, Ryssland, och Belgien har ekonomiska intressen i regionen och stödjer milisgrupper och korrupta politiker för att destabilisera landet (Mudge, 2025; Mier, 2025). Det är även dokumenterat hur de väpnade grupperna som kontrollerar gruvorna använder sina inkomster från mineralhandeln för att finansiera sin verksamhet, köpa vapen, och bibehålla kontroll över territorier. Dessutom har IMF och Världsbanken i flera decennier tillhandahållit lån till DRK med krav på privatiseringar och öppna marknader för utländska investeringar, vilket har försvagat statens kontroll över de egna resurserna (Oxfam, 2025; FN-förbundet, 2025). Dessa politisk-ekonomiska mekanismer är utformade för att gynna utländska aktörer och flytta DRK:s rikedomar ut ur landet, samtidigt som det sker på bekostnad av kongolesiska liv.

Konflikten mellan Kongo och Rwanda

En central dimension av den pågående krisen är den komplexa konflikten med Rwanda som har präglat DRK de senaste decennierna och som vuxit i intensitet. Även om konflikten ofta porträtteras som huvudsakligen etnisk eller säkerhetsmässigt motiverad, är den i hög grad sammanflätad med kampen om kontrollen över DRK:s enorma resurser (Zane & Chibelushi, 2025; Bos & Padrós, 2025). Efter folkmordet i Rwanda 1994, där hundratusentals tutsier dödades av hutuextremister, flydde ett stort antal medlemmar från den tidigare Huturegimen och dess miliser över gränsen från Rwanda till östra DRK (Merchant, 2023). Den nya rwandiska regeringen, ledd av den tutsiska Rwandan Patriotic Front (RPF), har fortsatt betrakta dessa grupper som ett säkerhetshot. Att eliminera hutu-miliser blev en motivering för Rwanda att genomföra militära interventioner i DRK, både genom direkta militära operationer och stöd till lokala rebellgrupper (Amnesty International, 2024).

Detta utgör dock inte hela verkligheten: forskning från bl.a. University of Antwerp och International Crisis Group visar att Rwandas inblandning i DRK inte enbart handlar om säkerhet, utan även om ekonomiska intressen (Mudge, 2025). Rwanda är ett litet land med begränsade mineralresurser, men exporterar ändå stora mängder kobolt, coltan och guld - mineraler som i praktiken utvinns i östra DRK (Bos & Padrós, 2024). Det är mycket som pekar på att Rwanda använder rebellgrupper som medel för att kontrollera gruvor och handelsflöden (Wafula, 2025). Genom att stödja väpnade grupper kan Rwanda indirekt säkra sin tillgång till mineraler som är mycket värdefulla inom den globala elektronikindustrin, samtidigt som man undviker internationell granskning och ansvar.

Rwanda - och även Uganda - har stöttat flera rebellgrupper som är aktiva i DRK. Den kanske mest framträdande av dem kallas för M23 (March 23 Movement), och har sedan 2024 attackerat och tagit kontroll över flera städer i östra DRK. En av dessa städer är Goma, som är den största staden i öst och dessutom en av landets mest resursrika städer. (Al Jazeera, 2025) Rapporter från FN-experter har bekräftat att M23 får militärt och finansiellt stöd från Rwanda och Uganda, trots att bägge ländernas regeringar förnekar all involvering (Mudge, 2025; Mier, 2025). 23M:s offensiver i DRK har varit mycket våldsamma och präglats av massakrer på civila, kidnappningar, tvångsrekrytering av barnsoldater, och systematiska attacker mot hela samhällen (Amnesty International, 2024). Milisgrupper som M23 och Rwanda-stödda aktörer, samt hutu-miliser, använder dessutom sexuellt våld som en form av krigföring (United Nations Population Fund, 2025).

Ett stort antal rapporter visar att kvinnor och flickor i DRK utsätts för våldtäkter, gruppvåldtäkter, tortyr och sexuellt slaveri, ofta inför sina familjer eller samhällen för att generera maximal terror och orsaka social upplösning (Lindgren & Svensson, 2022; UNICEF, 2026). FN:s rapporter visar även att det sexuella våldet har ökat i samband med att milisgrupperna expanderat sina territorier och intensifierat sina operationer. Våldet mot civila används inte bara som ett medel för att kontrollera och terrorisera befolkningen, utan också för att fördriva människor som bor i mineralrika områden, vilket möjliggör fortsatt exploatering av resurserna (Bos & Pádros, 2025). På grund av den politiska instabiliteten i DRK har många skyddsprogram för kvinnor och barn stängts ner enligt UNICEF, vilket gör dem än mer sårbara för exploatering och övergrepp (2026).

Världssamfundets respons

Världssamfundets reaktion på konflikten i DRK har sedan 1990-talet präglats av en kombination av diplomatiska initiativ, humanitär hjälp och fredsbevarande insatser. Trots detta har insatserna visat sig vara otillräckliga och i vissa fall kontraproduktiva (Mudge, 2025; United Nations News, 2025). Den internationella närvaron har inte lyckats stoppa konflikten, skydda civilbefolkningen från våld eller bryta de strukturer av exploatering som späder mer eld på konflikten.

Under 2025 intensifierades de diplomatiska ansträngningarna och Washington tog på sig rollen som medlare mellan Rwanda och DRK (Paravicini & Lewis, 2025). I juni 2025 undertecknades ett fredsavtal där båda länder svor att respektera varandras territoriella integritet, avstå från att stödja rebellgrupper, och lovade främja ekonomiskt samarbete (Mudge, 2025). Kort efter avtalet kom dock kritik från Human Rights Watch och andra människorättsorganisationer, som påpekade att avtalet i praktiken fokuserar mer på att säkra handelsflöden av mineraler än på att ställa ansvariga för övergrepp inför rätta eller stärka skyddet för civila. Dessa pekade på att avtalet riskerar att legitimera Rwandas fortsatta ekonomiska intressen i östra DRK och att mekanismer saknades för att dokumentera och åtala människorättsbrott (Mudge 2025; Amnesty International, 2024).

Parallellt med de diplomatiska insatserna har internationellt bistånd spelat en central roll i DRK. USAID, EU och FN har under lång tid givit DRK omfattande humanitärt stöd (World Food Programme, 2024). Biståndet har innefattat allt från förnödenheter och sjukvård, till utbildning och skydd för utsatta grupper. Under perioden 2024–2025 förvärrades dock säkerhetsläget så pass mycket att flera biståndsprogram tvingats avvecklas eller pausas. Humanitära organisationer har rapporterat att milisgrupper även attackerar hjälpfordon, plundrar förråd och hindrar hjälppersonal från att nå fram till behövande. (United Nations News, 2025) Åtminstone 25.6 miljoner människor, en fjärdedel av DRK:s befolkning, lider sedan 2024 av akut matbrist (World Food Programme, 2024). Denna humanitära kris har förvärrat den redan akuta situationen i DRK och gjort civila ännu mer sårbara för sjukdomar, undernäring och exploateringsarbete (Amnesty International, 2024).

FN:s fredsbevarande styrka MONUSCO i DRK, etablerad år 1999, är en av de största och mest påkostade fredsbevarande operationerna i FN:s historia (Stoney, 2023). Trots sin långtgående verksamhet har styrkan ofta kritiserats för ineffektivitet och bristande handlingskraft (Shikwambane, 2024). Civila i östra DRK har vid upprepade tillfällen vittnat om att FN-soldater inte ingriper vid milisattacker, och i rapporter beskrivs situationer där fredsbevarare avlägsnat sig från områden kort innan milisgrupper genomfört massakrer (ibid). Mycket pekar på att MONUSCO:s mandat är begränsat och att styrkan saknar tillräckliga resurser samt att den allmänpolitiska viljan att bekämpa väpnade grupper är svag. Bland lokalbefolkningen råder en känsla av misstro mot världssamfundet, eftersom FN:s närvaro ofta inte erbjuder något egentligt skydd (Stoney, 2023).

Slutsats

Krisen i DRK är en av de mest komplexa och tragiska i modern tid. För att skapa hållbar fred krävs att milisgrupper avväpnas och deras möjlighet till finansiering stoppas, att FN och regionala organisationer stärker sitt skydd av det kongolesiska civilsamhället och humanitär rätt, och att DRK får offentlig kontroll över sina egna resurser. Följaktligen måste sanktioner riktas mot internationella företag så att dessa med juridiska medel hålls ansvariga för sina exploativa leverantörskedjor, och att våld mot civila bekämpas genom rättsliga insatser och tillräckliga militära operationer av MONUSCO. Utan dessa åtgärder riskerar DRK att fastna i den onda cirkeln av att urholkas på både naturresurser och respekt för humanitär rätt. Inte minst behövs en ökad kunskap i media om exploateringen av Kongos resurser och människoliv, i och med att det dessvärre är vad vår teknologiska vardag bygger på.

Tilde Varnestig är Analytiker vid OAG.

Referenslista

Al Jazeera. (2025). “Rwanda-backed M23 strengthens its control over DRC´s Goma”. Tillgängligt via: Rwanda-backed M23 strengthens its control over DRC’s Goma | United Nations News | Al Jazeera (Hämtad 2026-01-10).

Mudge, Lewis. (2025). “Minerals for Peace? How to make the Rwanda-DRC deal stick.” Human Rights Watch. Tillgängligt via: Minerals for peace? How to make the Rwanda-DRC deal stick. | Human Rights Watch (Hämtad 2026-01-09)

Zane, D. & W, Chibelushi. (2025). "What's the fighting in DR Congo all about?”. BBC News. Tillgänglig via: DR Congo's M23 conflict: What is the fighting about and is Rwanda involved? (Hämtad 2026-01-08).

Bos, J. M. & Padrós, A. M. (2025). “Critical minerals contribute to instability in Africa”. DW News. Tillgängligt via: Critical minerals contribute to instability in Africa – DW – 09/15/2025 (Hämtad 2026-01-09)

Oxfam. “IMF and World Bank in Africa: Structural Adjustment and Its Consequences." Tillgängligt via: (PDF) The Impact of IMF and World Bank Policies on Africa (Hämtad 2025-01-10).

Salama, O. (2025). “The current state of child labour in cobalt mines in the Democratic Republic of the Congo.” Humanium. Tillgängligt via: The current state of child labour in cobalt mines in the Democratic Republic of the Congo - Humanium (Hämtat 2026-01-10).

Prensa Latina. (2024). “UNICEF: Over 360.000 children work in artisan mines in DRC”. Tillgängligt via: UNICEF: Over 360,000 children work in artisanal mines in DRC - Prensa Latina (Hämtad 2026-01-10)

Save the Children. (2024). “DRC: Cobalt mines, child labour and the green transition.” Tillgängligt via: DRC: Cobalt mines, child labour and the green transition | Save the Children International (Hämtad 2026-01-10).

Lindgren, M. & Svensson, A. (2022). “Kvinnans kropp - ett slagfält.” Örebro universitet. Tillgängligt via: FULLTEXT01.pdf (Hämtad 2026-01-08). 

Merchant, Z. (2023). “Democratic Republic of the Congo.” Worldwithoutgenocide.org. Tillgängligt via: Democratic Republic of the Congo « World Without Genocide - Making It Our Legacy (Hämtad 2026-01-08).

UNICEF (2026). Sexuellt våld mot barn ökar kraftigt i DR Kongo. Tillgängligt via: UNICEF: Sexuellt våld mot barn ökar kraftigt i DR Kongo - Förenta Nationerna (Hämtad 2026-01-08)

Amnesty International. (2024). “Why is the Democratic Republic of Congo wracked by conflict?” Tillgängligt via: Why is the Democratic Republic of Congo wracked by conflict? - Amnesty International (Hämtad 2026-01-09).

Amnesty International. (2016). “This is what we die for: Human rights abuses in cobalt mining”. Tillgängligt via: Democratic Republic of Congo: "This is what we die for": Human rights abuses in the Democratic Republic of the Congo power the global trade in cobalt - Amnesty International (Hämtad 2026-01-07).

Kennedy, S. (2024). “Dangerous, unregulated cobalt mines boom as the need for batteries grows.” Yale Climate Connections. Tillgängligt via: Dangerous, unregulated cobalt mines boom as the need for batteries grows » Yale Climate Connections (Hämtad 2026-01-09).

United Nations News. (2025). “DR Congo crisis: Ockupation blocks UN mission from protecting civilians. Tillgängligt via: DR Congo crisis: Occupation blocks UN mission from protecting civilians | UN News (Hämtad 2026-01-09).

Cederwall, L. & Persson, R. (2012). “Resursförbannelsen - Myt eller verklighet?”. Lunds universitet. Tillgängligt via: Uppsatsmall (Hämtat 2026-01-08)

Zadeh, John. (2025). “The Democratic Republic of Congo’s $24 Trillion Natural Resource Treasure”. Discovery Alert. Tillgängligt via: DRC's $24 Trillion Mineral Wealth: World's Richest Resources (Hämtat 2026-01-07)

FN-förbundet. (2025). “Demokratiska Republiken Kongo.” Tillgängligt via: Demokratiska Republiken Kongo (Hämtad 2026-01-09).

Sabaratnam, M. (2020). The Globalisation of World Politics, 8th ed. pp. 167-168. Oxford University Press.

Mier, Anna. (2025). “Who profits from conflict in the Democratic Republic of the Congo?” Universidad de Navarra. Tillgängligt via: Who profits from conflict in the Democratic Republic of the Congo. Global Affairs. Universidad de Navarra (Hämtat 2025-01-10).

United Nations Population Fund. (2025). “UNFPA statement on sexual violence perpetrated against women and girls in the Eastern Democratic Republic of the Congo”. Tillgängligt via: UNFPA statement on sexual violence perpetrated against women and girls in the Eastern Democratic Republic of the Congo | United Nations Population Fund (Hämtad 2026-01-10).

Wafula, I. (2025). “The evidence that shows Rwanda is backing rebels in DR Congo.” BBC News. Tillgängligt via: DR Congo fighting: The evidence that shows Rwanda is backing M23 rebels (Hämtad 2026-01-10).

Stoney, A. (2023). “'24 Years of Missed Opportunities': How the UN Failed to Secure Peace in the DRC”. UN-Aligned. Tillgängligt via: '24 Years of Missed Opportunities': How the UN Failed to Secure Peace in the DRC (Hämtad 2026-01-10).

Shikwambane, T. (2024). “The Disengagement of MONUSCO in DRC: Did the UN Peacekeeping Mission Fail in the DRC?” Tillgänglig via: The Disengagement of MONUSCO in DRC: Did the UN Peacekeeping Mission Fail in the DRC? - Institute For Global Dialogue (Hämtad 2026-01-10).

World Food Programme. (2024). “Democratic Republic of the Congo Annual Country Report 2024.” Tillgänglig via: wfp.tind.io/record/130879/files/ACR Democratic Republic of the Congo 2024.pdf (Hämtad 2026-01-10).

Paravicini, G. & Lewis, D. (2025). “Inside the mine that feeds the tech world - and funds Congo’s rebels.” Reuters. Tillgängligt via: Inside the mine that feeds the tech world - and funds Congo’s rebels | Reuters (Hämtad 2026-01-10).

Hizbollahs avväpning: Libanon vid en geopolitisk brytpunkt

Lebanese Presidency Press Office/AP - Libanons regering beslutar att avväpna hezbollah

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Gabriel Behnam

Analytiker, OAG

Inledning

Libanon står under 2025 inför en av dess mest omvälvande säkerhetspolitiska processer sedan inbördeskrigets slut. Regeringens beslut att ge Lebanese Armed Forces (LAF) i uppdrag att utarbeta en plan som ska återupprätta statens våldsmonopol före årets slut markerar en historisk brytpunkt (Arab Centre for Research and Policy Studies, 2025). Men denna utveckling kan inte förstås i ett isolerat nationellt perspektiv. Den sker i ett geopolitiskt landskap där regionala makter som Iran, Israel, Saudiarabien och USA aktivt formar utvecklingen i Levanten och där milisgrupper i hög grad fungerar som verktyg för statlig påverkan.

Denna analys placerar avväpningsprocessen i en bredare utrikespolitisk kontext och visa hur Libanons försök att återta sitt våldsmonopol utgör en testpunkt för regionens framtida säkerhetsordning. Frågan handlar inte enbart om Hizbollahs roll, utan också om statlig resiliens, milisernas politiska ekonomi och den regionala rivalitet som definierat Mellanöstern efter 2010-talet.

Libanon som arena för regional rivalitet

Libanons politiska struktur har länge kännetecknats av svaga institutioner och djup sekteristisk fragmentering, vilket har underminerat statens förmåga att utöva monopol på våld. Detta har öppnat utrymme för väpnade icke-statliga aktörer som Hizbollah att etablera både politiskt och militärt inflytande (Atlas Institute, 2025; Malaeb, 2018, s. 8-14).

Libanon måste förstås som mer än en passiv arena där externa aktörer projicerar sina intressen. Landet fungerar också som ett politiskt laboratorium där regionala maktkamper tar sig uttryck genom exempelvis institutionella blockeringar samt ekonomisk påverkan. Varje större libanesisk politisk aktör är i varierande grad införlivad i transnationella nätverk av stöd och påtryckningar. Detta innebär att inrikespolitiska beslut sällan formuleras isolerat utan måste förankras i en bredare geopolitisk kontext.

I takt med att Israel under de senaste åren har skärpt sin offensiva hållning, inte minst i skuggan av kriget i Gaza 2023–2024, har Libanon åter blivit en potentiell frontlinje. Israeliska beslutsfattare har betonat behovet av att minska Hizbollahs militära kapacitet som en del av en bredare strategi för regional stabilitet (Atlantic Council, 2025). Därmed uppfattas varje förändring i Hizbollahs ställning som en del av en större strategisk kalkyl. Samtidigt har USA intensifierat sina diplomatiska och ekonomiska insatser för att stärka de libanesiska institutionerna och ge LAF ett verkligt statligt monopol på våld, ett stöd som uttryckligen syftar till att skapa en motvikt mot väpnade grupper som Hizbollah (U.S. Department of State, 2025).

För Saudiarabien handlar processen om att begränsa Irans regionala inflytande vilket i förlängningen skulle stärka Riyadhs position bland Libanons sunnitiska aktörer. Av dessa skäl blir avväpningen av Hizbollah en tydligt geopolitisk fråga eftersom den berör bland annat maktbalanser och regionala alliansstrukturer.

Hizbollah utgör en central del av Irans strategi att upprätthålla strategiskt djup genom ett nätverk av allierade väpnade aktörer i Libanon, Syrien, Irak och Jemen vilket möjliggör asymmetrisk avskräckning gentemot Israel och USA (Council on Foreign Relations, 2024). Ur ett israeliskt perspektiv betraktas Hizbollahs militära kapacitet som ett av de mest betydande hoten mot landets norra gräns. Begränsningen av organisationens militära kapacitet har därför blivit en central komponent i Israels regionala säkerhetsdoktrin (INSS, 2025). Samtidigt har USA under lång tid prioriterat stöd till libanesiska statliga institutioner, särskilt Lebanese Armed Forces (LAF), i syfte att stärka statens våldsmonopol och minska utrymmet för miliser i landet (Zanotti, 2023, s. 6–8).

Denna sammankoppling innebär att även begränsade förändringar i Libanons säkerhetspolitiska struktur kan få oproportionerliga effekter på regional nivå eftersom de påverkar den bräckliga jämvikt som präglar relationerna mellan Iran, Israel och Gulfstaterna. Libanons politiska utveckling är så tätt sammanvävd med Mellanösterns regionala rivaler att frågan om Hizbollahs avväpning knappast kan genomföras utan betydande regionalt gensvar eller motreaktioner.

Figur 1: Mellanöstern: Geografisk överblick över Mellanöstern och närliggande områden (November 2011). Källa: United Nations Geospatial (2011).

Hizbollahs roll i Libanons politiska och militära struktur

Hizbollahs militära gren uppstod under Israels ockupation av Libanon under 1980-talet. Sedan dess har Hizbollah transformerats till en av de mest sofistikerade icke-statliga militära aktörerna i världen (House of Commons Library, 2025). Organisationens politiska parti är etablerat i parlamentet, dess sociala institutioner driver skolor, sjukvård och välfärd och dess militära gren besitter en arsenal som vida överstiger kapaciteten hos många mindre staters arméer. Hizbollah brukar beskrivas som en stat inom en stat vilket visar tyngden och betydelsen av gruppen inom framförallt shia-befolkningen i Libanon (Council on Foreign Relations, 2024). 

Hizbollah har därför blivit en hybridaktör och en politisk kraft med egen militär makt som opererar både inom och utanför statens gränser. Avväpningen är en omförhandling av Libanons politiska ordning och inte enbart en teknisk säkerhetsfråga. För Iran skulle en försvagning av Hizbollah innebära en reducering av dess strategiska räckvidd i Levanten. För Israel innebär den ett potentiellt bortfall av en av de främsta militära hotbilderna mot landets nordgräns (Atlantic Council, 2025). För USA och EU framstår processen som ett potentiellt första steg mot att integrera Libanon i en mer stabil säkerhetsarkitektur.

Statens utmaningar i återtagandet av våldsmonopolet

Regeringens beslut att begränsa allt vapeninnehav till staten är ett av de mest långtgående initiativen i modern libanesisk politik men LAF ställs inför betydande strukturella utmaningar (Arab Centre for Research and Policy Studies, 2025). Armén är kroniskt underfinansierad, saknar tillräckliga resurser och är politiskt beroende av internationellt stöd (Carnegie Endowment, 2025). Dessa faktorer gör att armén därför saknar full förmåga att utöva territoriell kontroll i områden där Hizbollah är djupt förankrat, vilket ytterligare försvårar statens möjligheter att återta kontroll över dessa områden.

Ett annat hinder är den lokala legitimitet som Hizbollah åtnjuter i delar av landet. För många i södra Libanon och Bekaa-dalen uppfattas organisationen som en garant för bland annat säkerhet, social stabilitet och välfärd i en stat som under lång tid varit oförmögen att leverera grundläggande tjänster vilket gör processen politiskt känslig. Hizbollah har också beskrivit statens avväpningsinitiativ som “en farlig provokation” och ”en attack på motståndets legitimitet”. Hizbollahs reaktioner visar att de tolkar beslutet inte som en administrativ reform utan som ett strategiskt hot vilket ökar risken för eskalation om processen drivs utan breda politiska överenskommelser (Reuters, 2025a).

Figur 2: Libanon: Områden i Libanon där Hizbollah har kontroll/shia majoritet områden (december 2025). Källa: Wikipedia (2025). 

Lokala konsekvenser i en kontext av regional instabilitet

En central risk är att avväpningen sker snabbare än vad staten kan kompensera för genom att fylla de samhällsfunktioner Hezbollah erbjudit, såsom säkerhet och välfärd. Flera områden i Libanon har redan en historia av lokala väpnade grupper, klanstrukturer och fragmenterade militära nätverk. Om staten inte snabbt lyckas fylla det utrymme som uppstår när Hizbollahs militära dominans minskar, finns en risk att andra aktörer försöker överta rollen som auktoritet, vilket potentiellt skulle destabilisera landet ytterligare (Carnegie Endowment, 2025). Erfarenheter från Irak och Syrien visar att misslyckade milisavväpningar ofta leder till maktvakuum, där alternativa väpnade grupper kan växa och sekteristiska konflikter späs på. I Libanon kan dessa faktorer förstärkas av landets djupa ekonomiska kris, svaga institutioner och låga politiska förtroende hos de olika sekteristiska grupperna i landet - gentemot hela systemet och även mot varandra.

Dessutom kan regionala aktörer komma att utnyttja situationen som uppstår i landet. Israel har vid flera tillfällen framhållit att Libanon måste fullgöra sitt åtagande att avväpna Hizbollah enligt tidigare eldupphöravtal (Reuters, 2025b). Denna typ av yttre press kan både stärka och underminera avväpningsprocessen. Den kan stärkas genom att ge staten legitimitet att insistera på förändring, men den kan även underminera genom att skapa intrycket att processen drivs av yttre faktorer, vilket i sin tur kan skapa motreaktioner i det libanesiska samhället.

Möjliga framtidsscenarier

Ett första optimistiskt scenario är att avväpningen genomförs gradvis, med bred politisk och samhällelig förankring. I ett sådant förlopp skulle processen inte drivas som ett ensidigt beslut uppifrån utan snarare förhandlas fram i etapper där Hizbollah successivt integreras i en statligt definierad säkerhetsordning. LAF skulle då stegvis stärka sin operativa närvaro i de områden där Hizbollah historiskt haft kontroll, samtidigt som organisationen behåller sin politiska roll och sin sociala infrastruktur men avstår från sina tyngre militära förmågor. En sådan utveckling skulle förutsätta att aktörer som Iran (Hizbollahs viktigaste externa garant) samt USA och Frankrike (nyckelpartners för LAF) accepterar en kompromiss där den libanesiska staten förstärks utan att någon sida upplever lidandet av total strategisk förlust. På sikt skulle detta scenario kunna leda till att våldsmonopolet blir mer än en formell princip för staten och att risken för militära sammanstötningar med Israel minskar, eftersom det blir tydligare vem som bär ansvar för gränssäkerhet och avskräckning. En sådan ordnad omställning skulle också kunna öppna för ökat internationellt stöd, eventuella skuld­lättnader och investeringar vilket förstärker statens kapacitet att ersätta Hizbollahs välfärdsfunktioner och samtidigt stärka landets ekonomi.

Ett andra, mer realistiskt scenario är att avväpningen leder till en mindre omstrukturering snarare än en fullständig transformering. I det här fallet skulle Hizbollah acceptera vissa begränsningar och omdefiniera delar av sin militära närvaro som ”lokalt försvar” eller territoriell säkerhet i direkt samordning med LAF, samtidigt som staten på pappret stärker sina institutionella anspråk. Formellt skulle regeringen kunna hävda att de har återtagit kontrollen över vapeninnehavet, medan den praktiska verkligheten präglas av en maktdelning där Hizbollah behåller betydande operativ kapacitet och eget beslutsutrymme. LAF skulle få en större synlig roll längs gränserna och i nyckelområden, men utan att fullt ut tränga undan Hizbollahs strukturer. Detta scenario skulle på många sätt stabilisera den nuvarande maktbalansen där staten framstår som något starkare. Men den djupare beroende strukturen mellan formell suveränitet och informell milismakt kommer fortfarande att bestå. För omvärlden kan detta presenteras som ett framsteg men det minskar inte i grunden risken för regional eskalation eftersom IDF (Israeli Defence Forces) även fortsättningsvis skulle kunna betrakta Hizbollah som ett strategiskt hot. Iran skulle även kunna fortsätta att använda organisationen som ett verktyg för avskräckning och påtryckning.

Det tredje, mest riskfyllda scenariot är att hela avväpningsprocessen kollapsar och i stället blir en katalysator för intern fragmentering eller till och med ett nytt inbördeskrig. Om staten driver processen utan tillräcklig politisk förankring, eller utan att den kan erbjuda trovärdiga säkerhets- och välfärdsalternativ där Hizbollah drar sig tillbaka, finns en påtaglig risk att lokala samhällen upplever sig övergivna och söker skydd hos nya väpnade aktörer. Hizbollah skulle kunna splittras internt där mer kompromissvilliga delar närmar sig staten medan hårdare kärnor bryter sig loss och fortsätter verka utanför statlig kontroll. Samtidigt kan andra grupper som exempelvis klanbaserade miliser, kriminella nätverk eller ideologiskt motiverade aktörer utnyttja vakuumet för att etablera sig. I ett sådant läge skulle Libanon riskera att glida mot fragmentering, liknande den som setts i Irak eller Syrien under perioder av statlig kollaps.

I detta scenario skulle regionala aktörer sannolikt agera snabbt för att skydda sina intressen. Iran kan välja att stödja mer radikaliserade delar eller nya proxygrupper för att behålla inflytande i Libanon. Israel kan samtidigt välja att intensifiera sina militära operationer för att förhindra att nya miliser som hotar dem etableras längs gränsen. Gulfstaterna kan i sin tur stärka vissa libanesiska aktörer ekonomiskt eller politiskt i syfte att motverka Irans inflytande. 

Resultatet skulle kunna bli att Libanon återgår till att fungera som en arena för proxykrig där inhemska konflikter och regional rivalitet förstärker varandra och försvagar staten ytterligare. I ett sådant läge riskerar avväpningen, som egentligen syftade till att stärka statens suveränitet, att istället i praktiken leda till motsatt effekt.

Slutsats

Hizbollahs avväpning utgör en av de mest komplexa säkerhetspolitiska processerna i dagens Mellanöstern. Den handlar om Libanons möjlighet att återupprätta en statlig ordning, men lika mycket om Irans inflytande i Levanten, Israels strategiska mål, USA:s roll i regionen och Gulfstaternas ambitioner att forma politiskt inflytande i Beirut. Om processen lyckas kan Libanon ta avgörande steg mot stabilitet och institutionell konsolidering. Om den misslyckas riskerar landet att förlora ytterligare statlig kontroll och återigen bli ett slagfält för regionala maktkamper. Därför är avväpningen i Libanon inte enbart en intern fråga utan den är även ett geopolitiskt vägval för Mellanöstern i sin helhet.

Gabriel Behnam är analytiker vid OAG.

Referenser

Arab Centre for Research and Policy Studies (2025) Lebanon Seeks a State Monopoly on Arms: Political and Security Implications. Tillgänglig på: https://www.dohainstitute.org/en/PoliticalStudies/Pages/security-and-political-implications-of-the-lebanese-governments-decision-to-establish-state-monopoly-on-arms.aspx (Hämtad: 10 december 2025).

Atlantic Council (2025) With Hezbollah rearming, Israel must heed the lessons of October 7.
Tillgänglig på: https://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/with-hezbollah-rearming-israel-must-heed-the-lessons-of-october-7/ (Hämtad: 10 december 2025).

Atlas Institute (2025) Lebanon’s Fragile State Faces Hezbollah’s Defiance, 1 September 2025.
Tillgänglig på: https://atlasinstitute.org/lebanons-fragile-state-faces-hezbollahs-defiance/ (Hämtad: 19 december 2025).

Carnegie Endowment for International Peace (2025) Disarming Palestinian Factions in Lebanon: Can a Security Experiment Evolve into Sovereign Policy?
Tillgänglig på: https://carnegieendowment.org/sada/2025/09/disarming-palestinian-factions-in-lebanon-can-a-security-experiment-evolve-into-sovereign-policy?lang=en (Hämtad: 10 december 2025).

Council on Foreign Relations (2024) What Is Hezbollah?
Tillgänglig på: https://www.cfr.org/backgrounder/what-hezbollah (Hämtad: 11 december 2025).

House of Commons Library (2025) Lebanon 2025: Plans to disarm Hezbollah.
Tillgänglig på: https://commonslibrary.parliament.uk/research-briefings/cbp-10347/ (Hämtad: 10 december 2025).

Institute for National Security Studies (INSS) (2025) Israel–Lebanon Policy Review.
Tillgänglig på: https://www.inss.org.il/publication/israel-lebanon-policy-2025/ (Hämtad: 18 december 2025).

Malaeb, B. (2018) State fragility in Lebanon: Proximate causes and sources of resilience. IGC Country Report.
Tillgänglig på: https://www.theigc.org/sites/default/files/2018/04/Lebanon-country-report.pdf (Hämtad: 19 december 2025).

Reuters (2025a) Hezbollah says Lebanon cabinet decision to limit arms to state is ‘grave sin’.
Tillgänglig på: https://www.reuters.com/world/middle-east/hezbollah-says-lebanon-cabinet-decision-limit-arms-state-is-grave-sin-2025-08-06/ (Hämtad: 10 december 2025).

Reuters (2025b) Israeli defense minister says Lebanese government must fulfill commitment to disarm Hezbollah. Tillgänglig på: https://www.reuters.com/world/middle-east/israeli-defense-minister-says-lebanese-government-must-fulfill-commitment-disarm-2025-11-02/ (Hämtad: 10 december 2025).

United Nations Geospatial (2011) Middle East.
Tillgänglig på: https://www.un.org/geospatial/content/middle-east (Hämtad: 18 december 2025).

U.S. Department of State (2025) U.S. Security Cooperation With Lebanon.
Tillgänglig på: https://www.state.gov/u-s-security-cooperation-with-lebanon (Hämtad: 19 december 2025).

Wikipedia (2025) Hezbollah.
Tillgänglig på: https://en.wikipedia.org/wiki/Hezbollah (Hämtad: 18 december 2025).

Zanotti, J. (2023) Lebanon: Background and U.S. Relations. Congressional Research Service Report R44759, 19 May 2023. Washington, DC: CRS.
Tillgänglig på: https://www.congress.gov/crs-product/R44759 (Hämtad: 19 december 2025).

Syriens nya utrikespolitik: ett kritiskt instrument för intern stabilisering

USA:s ambassad i turkiet / USA:s ambassadör till Turkiet Tom Barrack möter syriens president Ahmed al-Sharaa i damascus, maj 2025.

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Mohamad Youssef

Analytiker, OAG

Introduktion

Efter mer än ett decennium av brutalt krig och isolering står Syrien inför en ny fas i sin historia där relationerna utåt med regionen och världen blir avgörande. Den här texten analyserar hur Syriens utrikespolitiska ompositionering och policy hänger ihop med landets interna kriser, ekonomi, territoriell splittring, säkerhet och legitimitet.

Bakgrund

När protesterna började i Syrien våren 2011 inspirerades de av den regionala arabiska våren. Demonstranterna krävde först reformer, rättvisa och ett slut på korruption (Encyclopaedia Britannica, 2025; CFR, 2024). Assad-regimens svar blev snabbt och brutalt, den fredliga rörelsen utvecklades till ett väpnat uppror (Human Rights Watch, 2011). Inom ett år hade landet redan fallit in i ett blodigt inbördeskrig där den syriska staten successivt förlorade kontrollen över stora delar av landets territorium (Encyclopaedia Britannica, 2025).

Mellan 2012 och 2015 befann sig Assad-regimen i en djup kris. Rebellstyrkor (med dess olika tillhörigheter) kontrollerade större delen av norra och södra Syrien, flera städer stod i ruiner, och ekonomin hade kollapsat. Dessutom var landet djupt isolerat, och många bedömare trodde att regimens fall var nära. Den syriska armén var utmattad, statsinkomsterna försvann när olje- och gasfält togs över av oppositionen. Statens närvaro begränsades till Damaskus, kusten och vissa centrala provinser. Samtidigt växte extremistgrupper som Islamiska Staten fram och tog kontroll över stora områden i östra Syrien, vilket försvagade oppositionen, tog ännu mer resurser och mark från Assad-regimen och förändrade konfliktens dynamik (CFR, 2024).

Regimen överlevde tack vare vissa lojala säkerhetsstyrkor och hjälp utifrån. Iran och Hizbollah ingrep tidigt med militärt och ekonomiskt stöd som en del av den större Iran's “Axis of Resistance” i regionen, och 2015 kom den mest avgörande vändpunkten när Ryssland inledde sin militära intervention (CFR, 2024; Reuters, 2015). Det gav Assad-regimen övertag i konflikten, och med ryskt flygunderstöd kunde regimen stegvis återta flera förlorade områden (RAND Corporation, 2019; International Crisis Group, 2018). Mellan 2016 och 2018 återtog Assads-regimen viktiga städer såsom Aleppo, Homs, Daraa och förorterna till Damaskus genom intensiva offensiver och lokala kapitulationsavtal (Reuters, 2016; OHCHR, 2018; International Crisis Group, 2019).

Vid den tidpunkten hade regimen lyckats överleva, men till ett mycket högt pris. Landet låg i ruiner, mer än hälften av befolkningen hade tvingats på flykt, antingen internt eller utomlands, och statens struktur hade förvandlats till ett system byggt på ännu mer kontroll och rädsla än hur det var innan kriget började (UNHCR, 2024; CFR, 2024). Efter 2020 stelnade konflikten till ett slags status quo; där regimen behöll makten över västra Syrien, norra och östra delar kontrolleras av Turkiet och SDF styrkor med amerikanskt stöd, nordvästra Syrien i Idlib samlades olika oppositionsgrupper bland annat HTS (Hayat Tahrir al-Sham) och sist ISIS hade mindre delar i den syriska öknen (The Guardian, 2024; CRS, 2025).

Figur 1. Syrien: ungefärliga kontroll- och influensområden (december 2023). Källa: United Nations Geospatial (2023).

Under hösten 2024 förvärrades krisen snabbt. I slutet av november, och fram till den 8 december 2024, inledde en koalition av oppositionsgrupper i Idlib, ledd av HTS, ett elva dagar långt militärt angrepp mot Aleppo under namnet Avskräckande Aggression. Offensiven bröt snabbt lojaliteten inom Assads armé, och den 8 december kollapsade regimens kärnstruktur. Ur detta växte en ny politisk ledning, ledd av den tidigare al-Qaida-aktören i Syrien och före detta HTS-ledaren Ahmad Al-Sharaa. En regim som inte längre vilade på Baathpartiets ideologi, utan på behovet av att omdefiniera sig och sitt syfte i regionen, återuppbygga landets legitimitet regionalt och globalt, samt återvända till omvärlden politiskt och ekonomiskt (Reuters, 2024; CRS, 2025).

Analys

Denna analys använder teori om regionala säkerhetskomplex (RSC) för att förklara hur Syriens interna konflikter och externa relationer är sammanlänkade i en regional säkerhetsdynamik. Där hot, allianser och stabilitet är ömsesidigt beroende av varandra. Regimsäkerhetsperspektivet används för att tolka varför externa aktörer ofta prioriterar ordning och förutsägbarhet framför djupare reformer, samt varför Damaskus söker extern legitimitet och garantier som stärker den nya ledningens kontroll och handlingsutrymme. Tillsammans visar dessa perspektiv hur utrikespolitiken fungerar som ett instrument för intern stabilisering snarare än ett sidospår.

Interna Problem

Syriens utgångsläge efter Assadregimens fall är ett land där de mest akuta problemen är interna, men där nästan varje lösning kräver externt samarbete och garantier. Den nya ledningen står inför ett enormt återuppbyggnadsbehov samtidigt som ekonomin är extremt försvagad och den offentliga sektorn och institutioner har begränsad kapacitet att leverera grundläggande tjänster. Säkerhetssektorn, såsom militären och andra polisiära institutioner, är under ombyggnad och rester av den tidigare regimens nätverk finns kvar i institutioner och vissa lokala maktstrukturer, vilket skapar osäkerhet kring kontroll och ansvar (CRS, 2025).

Samtidigt pågår territoriell och politisk splittring i landet. Nordöstra Syrien domineras av SDF (Syrian Democratic Forces) och frågan om separatism oroar centralmakten i Damaskus. Dessutom, i södra Syrien och särskilt i Suwayda, bidrar lokala maktstrukturer och väpnade grupper till en fortsatt fragmentering. Detta samtidigt som Israels ökade aktivitet i området förstärker osäkerheten och begränsar Damaskus handlingsutrymme. (Reuters, 2025a; CRS, 2025). Efter Assads fall gick israeliska styrkor in i och tog kontroll över den cirka 400 km² stora demilitariserade buffertzonen (UNDOF) på syriskt territorium, vilket ytterligare förändrade styrkebalansen i södra Syrien (Reuters, 2025b; The Guardian, 2025a).

Slutligen kvarstår den känsliga frågan om hur den nya staten ska hantera den gamla regimens centrala figurer, både de som nu sitter fängslade och de som flytt till Libanon, Ryssland och andra länder. Just denna fråga är extremt känslig och den nya ledningen i Damaskus behöver hitta balans i straffen, som inte får vara för extrema och som inte väcker internationell känslighet mot den nya ledningen. Samtidigt får de inte uppfattas som för milda, så att familjer till hundratusentals döda inte känner att rättvisan uteblivit.

Det är mot denna komplexa bakgrund den nya ledningen i Damaskus försöker ompositionera Syrien regionalt och internationellt, alltså inte som ett prestigeprojekt, utan som ett viktigt och nödvändigt försök att öppna de externa kanaler som i praktiken avgör till en hög nivå om de interna kriserna kan hanteras effektivt eller inte.

Utrikespolitik och interna mekanismer 

För att bryta isoleringen och skapa handlingsutrymme efter kriget har Damaskus det senaste året valt en mer pragmatisk regional linje. I stället för ideologisk konfrontation prioriterar den nya ledningen diplomatiska öppningar som kan ge legitimitet, ekonomiska kanaler och säkerhetspolitiska garantier. Målet är att framställa Syrien som en funktionell och pålitlig stat som kan bidra till regional stabilitet, snarare än ett riskobjekt. I denna ompositionering/omdefinieringen blir relationerna till Saudiarabien, Turkiet, USA och EU särskilt centrala.

USA och Europa 

För Damaskus är relationen med USA och Europa den mest avgörande relationen för att kunna hantera många av Syriens interna problem. Detta eftersom denna relation kan ha oerhört stor effekt på tillgång till finansmarknader, handel, investeringar, bistånd, det internationella systemet och mycket annat. I praktiken avgör västliga sanktionsramar om banker och företag vågar arbeta i Syrien, vilket påverkar allt från valuta- och importkapacitet till el, bränsle och löneutbetalningar. Därför blir diplomati mot EU och USA ett instrument för att öppna ekonomiska kanaler och vinna internationell legitimitet. EU och de flesta EU-länder fattade under 2025 beslut om att lätta centrala ekonomiska restriktioner (med vissa undantag av säkerhetsskäl) och samtidigt fortsätta mobilisera betydande stöd via Brysselprocessen (Council of the EU, 2025). Detta visar att öppna kanaler och signaler mot EU har en direkt policypåverkan på ekonomiska relationer med Syrien.

Å andra sidan är USA mest intresserat av att den nya ledningen i Syrien anpassar sig rätt (enligt USA) i den regionala maktbalansen, vilken USA har ett stort inflytande på och inte vill se större ändringar i som riskerar mer osäkerhet. För det första vill USA att den nya ledningen inte ska utgöra något säkerhetshot mot USA:s allierade, framför allt Israel och Gulfstaterna. För det andra att den nya ledningen ska vara redo att samarbeta på alla fronter, framför allt säkerhetsmässigt; varefter de flesta andra ärenden går att diskutera.

Det är just det som den nya ledningen i Syrien har försökt signalera till USA sedan de tog makten, att de är en pålitlig och samarbetsvillig partner. Dessa signaler och öppna diplomatiska kanaler mot USA började snabbt ge Syrien det den hoppades mest på. USA upphävde de flesta av sina sanktioner mot Syrien och mot figurer i den nya ledningen i Damaskus, framför allt president Ahmad Al-Sharaa, med saudiarabisk, qatarisk och turkisk hjälp (The Guardian, 2025b; U.S. Department of State, 2025). En annan effekt av den ökade öppenheten mot USA har varit Syriens återintegrering i det internationella systemet (tillbaka till FN och flera andra internationella organisationer), samt att Syrien gick med i The Global Coalition Against ISIS efter al-Sharaas besök i Vita huset i november 2025, och att hårda Caesar Act-sanktioner mot landet började rivas upp (Reuters, 2025c).

Sammantaget visar detta att Damaskus utrikespolitik inte är ett sidospår utan en direkt förutsättning för att hantera Syriens interna kriser. Utan sanktionslättnader, nya finansiella flöden och säkerhetssamarbeten med EU och USA saknar den nya ledningen både resurser och flexibiliteten för att stabilisera ekonomin och lösa andra interna problem. Teoretiskt illustrerar detta hur RSC-logiken och regimsäkerhet samverkar; västliga sanktions- och säkerhetsvillkor formar Syriens interna stabiliseringsmöjligheter, samtidigt som Damaskus måste anpassa sig till externa prioriteringar för att vinna handlingsutrymme.

Gulfstaterna

För Gulfstaterna har öppningen mot Damaskus under den nya ledningen framförallt handlat om att återintegrera Syrien i en regional ordning där praktisk stabilisering och anpassning av det nya Syrien i den regionala dynamiken väger mycket tyngre än ideologiska orienteringar. I termer av Buzan och Wævers teori om regionala säkerhetskomplex syftar Gulfstaternas öppning mot det nya Syrien till att minska risken för konflikt och instabilitet i Mellanösterns säkerhetskomplex (Buzan och Wæver, 2003). Samtidigt handlar den om att avsäkerhetisera relationerna med Damaskus genom normaliserade diplomatiska band, där Syrien inte längre betraktas som ett primärt säkerhetshot.

Samtidigt kan denna öppning, i linje med litteraturen om regimsäkerhet i auktoritära system, förstås som ett sätt för Gulfstaternas egna ledare att skydda sin makt och ordning, snarare än som ett försök till bredare samhälleliga förbättringar. Forskningen visar att utrikespolitik i sådana system i första hand syftar till att stärka regimens interna stabilitet. De vill minska risker för politiska chocker, undvika att konflikter i andra länder i regionen spiller över gränserna och förhindra att regionala förändringar inspirerar oppositioner eller rivaliserande eliter i dessa länder. I detta perspektiv blir relationen till det nya Syrien mindre ett idealistiskt stöd som byggs på ideologisk bakgrund och mer ett strategiskt verktyg för att säkra status quo i de egna staterna och i regionen (Brownlee, 2007; Bellin, 2004).

För den nya ledningen i Damaskus är Gulfspåret centralt av två skäl: legitimitet och ekonomi. Återupptagna diplomatiska kontakter, såsom Saudiarabiens utnämning av sitt första sändebud till Syrien på över ett decennium och al-Sharaas tre besök i Saudiarabien på under ett år, fungerar som tydliga signaler om regional normalisering och minskad internationell isolering (Reuters, 2025d). Samtidigt kan fördjupade relationer med Gulfstaterna öppna både direkta och indirekta ekonomiska kanaler, exempelvis investeringssignaler, energirelaterat stöd, humanitär finansiering och regional handel. Detta kan bidra till att stabilisera statens grundläggande kapacitet, från löneutbetalningar till service och återuppbyggnad av infrastruktur (CRS, 2025).

Allt detta gör relationerna med Gulfländerna direkt relevanta för Syriens mest pressande interna problem: återuppbyggnad och ekonomisk stabilisering. Om kapital, handel och stöd börjar flöda påverkar det vardagens mest politiskt känsliga variabler: el, bränsle, priser och betalningsförmåga.

Samtidigt finns en tydlig spänning som både säkerhetslogiken i regionen och regimsäkerhetsperspektivet pekar på. Gulfstaternas fokus på ordning, gränskontroll och minskad konfliktrisk gör att kortsiktig stabilitet ofta prioriteras framför svårare frågor som ansvar för tidigare övergrepp och övergångsrättvisa. Detta liknar det som ibland kallas en stabilitetsorienterad eller illiberal fred, där frånvaro av våld och grundläggande statlig funktion ges större vikt än djupare politiska reformer (Brownlee, 2007; Bellin, 2004). I RSC- och regimsäkerhetstermer blir Gulf-relationerna ett stabilitetsinstrument där normalisering och kapitalflöden kan avlasta interna kriser, men samtidigt riskerar att låsa Syrien i ett beroende där ordning prioriteras framför djupare politisk omvandling.

Figur 2: Regionalt säkerhetskomplex (RSC) och subkomplex i Mellanöstern (från 1970-talet och framåt). Källa: Buzan och Wæver (2003, s. 210).

Turkiet

Turkiet utgör en annan central pelare i Syriens nya diplomatiska strategi. Trots att Ankara och Damaskus länge stod på motsatta sidor av kriget (under Assadregimen), har båda regeringarna efter Assads fall börjat inse att deras intressen delvis sammanfaller. Den viktigaste gemensamma nämnaren är motståndet mot de kurdiskt ledda självstyresområdena i nordöstra Syrien, som leds av SDF och stöds av USA. Turkiet betraktar SDF som en gren av terroriststämplade PKK och därmed som ett direkt säkerhetshot, medan Damaskus ser SDF:s självstyre som ett första steg mot en potentiell uppdelning av landet. Denna gemensamma oro har skapat ett samförstånd mellan Ankara och Damaskus (Reuters, 2025e; Reuters, 2025f; CRS, 2025; Associated Press, 2025).

Relationerna med Turkiet berör direkt två av Syriens mest avgörande interna problem, territoriell återintegrering och stabilisering av säkerhetssektorn. Så länge nordöstra Syrien står utanför centralmaktens kontroll och SDF har extern uppbackning, förblir staten fragmenterad, vilket försvagar institutionsbyggande, gränskontroll och nationell sammanhållning. Starkare diplomatiska relationer och samarbete med Ankara kan därför fungera som en yttre ram för att minska risken för eskalation i norr, öppna för praktiska överenskommelser kring gränshandel och återvändande av runt 3 miljoner syriska migranter i Turkiet (UNHCR, 2025).

Samtidigt kan denna relation vara svår att balansera eftersom en lösning som uppfattas som en turkisk dominans eller som ett hot mot kurdiska rättigheter riskerar att öka misstro, radikalisering och separatistiska tendenser. Sammantaget kan relationen med Turkiet förstås som ett centralt yttre verktyg för Damaskus att skapa strategiskt handlingsutrymme i norr, där extern samordning med Turkiet inte ersätter interna lösningar och diskurs, men kan ge den nya ledningen de säkerhetsmässiga, territoriella och diplomatiska förutsättningar som krävs för att kunna hantera en av Syriens mest pressande interna filer.

Diskussion

Analysen visar att olika externa relationer påverkar skilda men sammanlänkade interna spår. USA och EU formar villkoren för ekonomisk återhämtning genom sanktionsramar och finansiell tillgång. Gulfstaterna bidrar med regional legitimitet och potentiella kapitalflöden, Turkiet är centralt för stabilisering i norr. Därmed blir den internationella arenan den plats där Syriens interna kriser i praktiken avgörs. Eftersom förändring inifrån är svår att genomföra på grund av de djupa svagheterna i praktiskt taget alla centrala områden framstår diplomati samt starka internationella och regionala relationer som i stort sett den enda vägen att hantera Syriens mest komplexa problem.

I linje med regimsäkerhet- och regionala säkerhetskomplexperspektiven tenderar externa aktörer att prioritera ordning och förutsägbarhet framför djupare politisk omvandling. Detta utesluter dock inte att gemensamma intressen kan sammanfalla, något som Damaskus sannolikt har insett och börjat kapitalisera på. Externa öppningar kan därmed mildra akuta kriser, men riskerar samtidigt att befästa nya beroendeförhållanden och begränsa utrymmet för intern förändring.

Avslutningsvis bör analysen förstås mot vissa avgränsningar. Fokus ligger på hur Syriens utrikespolitiska ompositionering kopplas till interna stabiliseringsbehov. Detta innebär att andra viktiga externa dynamiker – såsom Rysslands fortsatta militära närvaro, Israels återkommande interventioner och bredare försök att säkerhetisera Syrien – behandlas endast översiktligt. Dessa faktorer påverkar utan tvekan Syriens handlingsutrymme och konfliktmiljö, men faller utanför denna analys huvudsakliga fokus och kräver fördjupade studier i egna analyser.

Slutsats

Denna analys visar att Syriens nya utrikespolitiska orientering i grunden är ett svar på djupa interna kriser snarare än ett uttryck för ideologisk ompositionering. Ekonomisk kollaps, territoriell fragmentering, säkerhetsutmaningar och frågan om legitimitet gör att nästan varje central intern fråga är beroende av externa aktörer.

Utrikespolitiken fungerar därmed som ett instrument för intern stabilisering, där relationer till USA, EU, Gulfstaterna och Turkiet kopplas till viktiga frågor som internationell och regional legitimitet, militärt samarbete, återuppbyggnad, ekonomisk lindring och säkerhetsmässig återintegrering. Samtidigt skapar den diplomatiska strategin en strukturell spänning mellan kortsiktiga stabilitetsvinster och långsiktiga krav på reform, övergångsrättvisa och ett ökat beroende av dessa aktörer. Syriens handlingsutrymme förblir därför kraftigt begränsat, även om diplomatiska öppningar kan mildra de mest akuta kriserna kan de inte ersätta behovet av djupare interna omvandlingar och institutionella reformer.

Mohamad Youssef är analytiker vid OAG.

Referenser

Associated Press (2025) ‘Turkish government warns Kurdish groups in Syria against autonomy’. Available at: https://apnews.com/article/098a9938d930b061ba131276922d2de1 (Accessed: 14 December 2025).

Bellin, E. (2004) ‘The Robustness of Authoritarianism in the Middle East: Exceptionalism in Comparative Perspective’, Comparative Politics, 36(2), pp. 139–157.

Brownlee, J. (2007) Authoritarianism in an Age of Democratization. Cambridge: Cambridge University Press.

Buzan, B. and Wæver, O. (2003) Regions and Powers: The Structure of International Security. Cambridge: Cambridge University Press.

Congressional Research Service (CRS) (2025) Syria: Transition and U.S. Policy (RL33487) (Updated 5 September 2025). Available at: https://www.congress.gov/crs-product/RL33487 (Accessed: 26 November 2025).

Council of the EU (2025) ‘Syria: EU adopts legal acts to lift economic sanctions on Syria, enacting recent political agreement’, 28 May. Available at: https://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2025/05/28/syria-eu-adopts-legal-acts-to-lift-economic-sanctions-on-syria-enacting-recent-political-agreement/ (Accessed: 26 November 2025).

Council on Foreign Relations (CFR) (2024) ‘Syria’s Civil War: The Descent Into Horror’. Available at: https://www.cfr.org/article/syrias-civil-war (Accessed: 26 November 2025).

Encyclopaedia Britannica (2025) ‘Syrian Civil War’. Available at: https://www.britannica.com/event/Syrian-Civil-War (Accessed: 26 November 2025).

Human Rights Watch (2011) ‘Syria: Government Crackdown Leads to Protester Deaths’, 21 March. Available at: https://www.hrw.org/news/2011/03/21/syria-government-crackdown-leads-protester-deaths (Accessed: 26 November 2025).

International Crisis Group (2018) ‘Russia a Reluctant Driver in the Syrian War’, 26 February. Available at: https://www.crisisgroup.org/middle-east-north-africa/syria-russia-internal/russia-reluctant-driver-syrian-war (Accessed: 26 November 2025).

International Crisis Group (2019) Lessons from the Syrian State’s Return to the South, 25 February. Available at: https://www.crisisgroup.org/middle-east-north-africa/syria/196-lessons-syrian-states-return-south (Accessed: 26 November 2025).

Office of the High Commissioner for Human Rights (OHCHR) (2018) ‘UN Commission of Inquiry on Syria: The siege and recapture of Eastern Ghouta marked by war crimes’, 20 June. Available at: https://www.ohchr.org/en/press-releases/2018/06/un-commission-inquiry-syria-siege-and-recapture-eastern-ghouta-marked-war (Accessed: 26 November 2025).

RAND Corporation (2019) Understanding Russia’s Intervention in Syria, 31 October. Available at: https://www.rand.org/pubs/research_reports/RR3180.html (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2015) ‘Russia begins Syria air strikes in its biggest Mideast intervention in decades’, 30 September. Available at: https://www.reuters.com/article/world/russia-begins-syria-air-strikes-in-its-biggest-mideast-intervention-in-decades-idUSKCN0RU0MF/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2016) ‘Battle of Aleppo ends after years of bloodshed with rebel withdrawal’, 13 December. Available at: https://www.reuters.com/article/world/battle-of-aleppo-ends-after-years-of-bloodshed-with-rebel-withdrawal-idUSKBN1420H5/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2024) ‘Syrian rebels topple Assad who flees to Russia in Mideast shakeup’, 9 December. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/syria-rebels-celebrate-captured-homs-set-sights-damascus-2024-12-07/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025a) ‘More than 30 killed in sectarian clashes in Syria’s Sweida, witnesses, medics say’, 13 July. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/least-15-killed-sectarian-clashes-syrias-sweida-witnesses-medics-2025-07-13/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025b) ‘Israel strikes in vicinity of three Syrian cities, Syrian media say’, 8 September. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/israel-strikes-vicinity-three-syrian-cities-syrian-media-say-2025-09-08/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025c) ‘Syria signs cooperation declaration with Global Coalition to Defeat Islamic State, minister says’, Reuters, 10 November. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/syria-signs-cooperation-declaration-with-global-coalition-defeat-islamic-state-2025-11-10/  (Accessed: 12 December 2025).

Reuters (2025d) ‘Syrian President Sharaa meets Saudi Crown Prince in Riyadh on first foreign trip’, 2 February. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/syrian-president-sharaa-meets-saudi-crown-prince-riyadh-first-foreign-trip-2025-02-02/ (Accessed: 27 November 2025).

Reuters (2025e) ‘PKK would leave Syria if Kurdish forces keep leadership role, official says’, 16 January. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/pkk-would-leave-syria-if-kurdish-forces-keep-leadership-role-official-says-2025-01-16/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025f) ‘Turkey stresses opposition to decentralisation in Syria’, 1 May. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/turkey-stresses-opposition-decentralisation-syria-2025-05-01/ (Accessed: 2 December 2025).

The Guardian (2024) ‘Who controls what territory in Syria?’, 3 December. Available at: https://www.theguardian.com/world/2024/dec/03/who-controls-what-territory-in-syria (Accessed: 26 November 2025).

The Guardian (2025a) ‘Israel to occupy Syrian southern territory for “unlimited time”, says minister’. Available at: https://www.theguardian.com/world/2025/mar/12/israel-to-occupy-syrian-southern-territory-for-unlimited-time-says-minister (Accessed: 2 December 2025).

The Guardian (2025b) ‘US declares partial suspension of sanctions on Syria after historic meeting’, 10 November. Available at: https://www.theguardian.com/world/2025/nov/10/us-declares-partial-suspension-of-sanctions-on-syria-after-historic-meeting (Accessed: 27 November 2025).

U.S. Department of State (2025) ‘Sanctions Relief that Gives the Syrian People a Chance at Greatness’, 10 November. Available at: https://www.state.gov/releases/office-of-the-spokesperson/2025/11/sanctions-relief-that-gives-the-syrian-people-a-chance-at-greatness (Accessed: 26 November 2025).

UNHCR (2024) Global Trends Report 2024, 12 June. Available at: https://www.unhcr.org/sites/default/files/2025-06/global-trends-report-2024.pdf (Accessed: 26 November 2025).

UNHCR (2025) ‘Republic of Türkiye’. Available at: https://www.unhcr.org/uk/where-we-work/countries/republic-tuerkiye (Accessed: 4 December 2025).

United Nations Geospatial (2023) ‘Syrian Arab Republic: Approximate areas of influence as of December 2023’. Available at: https://www.un.org/geospatial/content/syrian-arab-republic-approximate-areas-influence-december-2023 (Accessed: 5 December 2025).

Demokratisk nedrivning i USA: en väckarklocka till Europa och Sverige

Ted Eytan / Demonstration i Washington DC

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Neva Galeta

Analytiker, OAG

ICE, Immigration and Customs Enforcement, våldsamma kidnappningar baserade på rasprofilering av både vuxna och barn,[1] Vita Husets klassificeringar av olika nyhetskällor som “partiska” och “vilseledande” på grund av kritiken riktade mot Trump,[2] samt korruptionspräglade tullförhandlingar,[3] är bara några av de senaste utvecklingarna i stormakten USA. De verkar inte mycket förenliga med FN:s grundläggande demokratiska kriterier, som innebär yttrandefrihet, rättsväsendets oberoende samt fria och pluralistiska medier,[4] vilket har lett många till att uppmärksamma en potentiell demokratisk nedrivning i USA.[5] Atlanten må skilja våra två kontinenter åt, men kopplingen blir tydligare när politiker på hemmaplan kallar SVT till kulturutskottet,[6] medan neonazister som skriker “Sverige åt svenskarna” tågar genom centrala Stockholm.[7] Samtidigt som Project 2025 och MAGA fäster sina klor inom Europa med attacker mot aborträtten och genom att påpeka Europas pågående “demografiska kris”.[8] Den senasteV-Dem rapporten gör kopplingen kristallklar, där yttrandefrihet visas ständigt avta, samtidigt som Staffan I. Lindberg, professor vid Göteborgs universitet, påpekar att yttrandefrihet brukar vara autokraternas första offer och uppmärksammar de senaste negativa utvecklingar i USA och Europa.[9] Sverige har dessutom alltid haft en nära politisk, ekonomisk och kulturell relation med USA där omfattande samarbete utförs inom bland annat försvarspolitiken och handeln.[10]

Med detta i åtanke verkar både Sverige och Europa agera ganska passivt mot den amerikanska autokratiseringen, medan högerpopulisternas röster blir allt starkare och genomträngande. När demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter dagligen hotas i världens mäktigaste och mest inflytelserika land, så hotas de i Sverige och Europa också. Därför är det av yttersta vikt för Sverige och Europa att främja demokratiska värderingar, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i en alltmer antidemokratisk och polariserad värld.    

Demokratisk nedrivning i USA - en internationell högerpopulistisk mekanism

Sedan den andra Trumpadministrationen tillträdde har politiken varit präglad av attacker mot medier, politiskt våld, normaliseringen av extremism, institutionell försvagning och demonisering av minoritetsgrupper. Politiseringen av information genom “fake news”-markeringar verkar stå dagligen på agenda, då inte ens klimatkrisen är immun mot Trumps kritik, där han på FN-mötet stolt påstådde att den är “det största bedrägeriet någonsin”.[11] Amerikanska domstolar ifrågasätts oroväckande ofta, där administrationen har anklagats att ignorera omkring 34 procent av domsluten.[12]

Detta är problematiskt i en globaliserad värld, där växande amerikansk högerextrem kultur och strategier tullfritt exporteras genom sociala medier och underminerar allas lika rättigheter. Internet sätter politiskt våld och propaganda inom räckvidd för Sveriges och Europas unga och möjliggör normaliseringen av extremism och antidemokratiska diskurser. När en ledare som är så betydelsefull som Trump benådar sina högerextrema anhängare (låt oss inte glömma stormningen av den amerikanska kongressen 2021), såväl multimiljonärer som miljardärer, signalerar det till resten av världen att korruption och politiskt våld är en acceptabelt och oundviklig del av det politiska systemet. Trump administrationens kriminalisering av minoritetsgrupper genom ICE:s förföljningar och olagliga utvisningar ytterligare legitimerar de invandringsfientliga rörelser som växer sig allt starkare i Sverige och bidrar till ökande våld mot människor med utländsk bakgrund.[13] Demokratisk nedrivning stannar inte vid USA:s gränser, utan konstant exporteras till omvärlden och ges plattform inom och utanför den politiska arenan. 

Passivt Sverige och Europa

Responsen på läget i USA från Sverige och Europa har varit som bäst passiv, försiktigt och otillräcklig. Just denna passivitet kan tyckas förvånande från en region känd för sitt främjande av demokrati, som nu alltmer drabbas av informationsattacker, normaliseringen av extremistiska rörelser och ökande hatbrott. Försiktighet mot USA kan ha olika mångfasetterade förklaringar. Både Sverige och Europa är fortfarande till en stor del ekonomiskt och säkerhetspolitiskt beroende av USA, speciellt efter Rysslands invasion av Ukraina. Å ena sidan skulle att kritisera USA fritt och öppet kunna påverka Natosamarbetet, där att kompromissa USA:s vänlighet riskerar dess motvilja kring potentiella åtaganden i händelse av en kris. USA är också en av Sveriges största handelspartners och en dålig dialog skulle kunna ha stora makroekonomiska konsekvenser för Sverige, med hänsyn till Trumps oförutsägbara tullar. Å andra sidan kan möjligen passivitet förklaras genom den europeiska rädslan att lägga sig i ett annat lands inrikespolitik, speciellt då USA fortfarande anses vara en stormakt med rejäl inflytande.

Demokratiska normer, som yttrandefrihet och oberoende rättsväsende, brukar tas för givet och riskerar nu att försvagas som följd av den amerikanska undermineringen. Sveriges och EU:s försening att ta ställning ger också utrymme för desinformation att växa, vilket gör vårt samhälle mer mottaglig för propaganda som kan ytterligare fördjupa skadliga könsnormer, minska förtroende för institutioner och försvaga ansvarigheten. När icke-demokratiska handlingar normaliseras, suddas linjer mellan det oacceptabla beteendet tills det plötsligt inte längre anses vara avvikande eller oroväckande. Staten och institutionernas passivitet äventyrar import av USA:s attacker mot vetenskap, medier och minoriteter, där tystnaden kan signalera till extremistiska grupper att deras agerande är nu mindre riskabelt, samtidigt som rättsstatsprincipen sakta men säkert försvagas.   

USA + EU = sant? 

Det kan innebära ett någorlunda långskott att jämföra USA och EU, speciellt då utvecklingen inte riktigt är jämförbar mellan två helt olika politiska system. EU har också under upprepade gånger vidtagit åtgärder mot medlemsländernas icke-demokratiska handlingar, till exempel mot Ungern som fortsätter att kompromissa unionens värden,[14] eller mot Polen på grund av tidigare politisk inflytande över landets domstolar.[15] Kritik mot USA kan vidare uppfattas som selektivt då icke-demokratiska stormakter som Ryssland och Kina ofta ignoreras.

Även om USA och EU har två olika politiska system, är de demokratiska riskerna fortfarande relevanta. Demokratisk nedrivning börjar inte spridas genom institutionella kopior, utan genom idéer, retorik och gemensamma strategier som underminerar eller ifrågasätter demokrati, yttrandefrihet och allas lika rättigheter. Trumps retorik och amerikansk högerpopulism har redan stöd från några europeiska partier och politiker; som Viktor Orban, Giorgia Meloni och den svenska Europaparlamentarikern Charlie Weimers (SD), som krävde en tyst minut för att hedra den amerikanska-högerextremistiska aktivisten Charlie Kirk i EU-parlamentet.[16] Det är också viktigt att notera att EU:s institutionella åtgärder mildrar / försöker åtgärda utvecklingar som redan fick fäste i länderna - i detta fall är de reaktiva i stället för förebyggande, samtidigt som det fördröjer utvecklingen. Kritik mot USA utesluter inte fel hos andra stormakter, men just USA:s politiska och kulturella inflytande på EU och Sverige är omfattande jämfört med Kina eller Rysslands genomslag i populärkultur eller lättillgänglig opinion. Det kan därför vara missvisande att tona ned de senaste utvecklingarna i USA som lätt sprider sig över Atlanten, som attacker mot abortfrågan, medier och migration. Denna artikels syfte är inte enbart att diskutera USA i sig själv, utan att försöka belysa USA:s enorma inflytande, vilket inte bör tonas ned med hänsyn till de senaste attackerna mot demokrati.

Vad kan Sverige och Europa göra?

Demokratin avvecklas inte under natten. När det pågår en demokratisk nedrivning i en liberal stormakt kan även det minsta lilla ha en stor betydelse. EU borde också visa starkare motstånd mot desinformation och export av amerikanska högerextrema idéer, särskilt de som sprider ett narrativ om demografisk kris, anti-LHBTQ propaganda, klimatförnekelse och den skadliga “fake news” retoriken. Det skulle vara kontraproduktivt att bryta samarbetet med USA, men att offentligt uttrycka oro över den demokratiska utvecklingen och markera attacker mot pressfrihet skulle bidra stort till de demokratiska normer som Sverige och EU värnar. Samtidigt skulle det signalera att demokrati inte är till salu, speciellt inte till nära allierade länder. Dessutom så illustrerar utvecklingen i USA hur enkelt hatfull politisk retorik förvandlas till våld. Kulturkrig bidrar aktivt till detta, där åtgärder mot hatbrott och organisering av politiska extremer ofta är bristande, otillräckliga eller oklart definierade. Ett transatlantiskt samarbete med amerikanska diplomater, forskare, journalister och universitet är fortsatt viktigt för att signalera att demokrati är ett gemensamt mål, vilket innebär yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Demokrati är tyvärr inte en självklarhet, utan ett privilegium och som förtjänades av de som kämpade för våra rättigheter i hundratals år. Hur länge det dröjer för Europa och Sverige att agera mot demokratisk nedrivning i USA återstår att se.

Neva Galeta är analytiker vid OAG.

Referenser

[1] Macha, A. (2025, October 28). US citizens on the threat of being racially profiled by ICE: ‘I carry my passport card at all times.’ The Guardian. US citizens on the threat of being racially profiled by ICE: ‘I carry my passport card at all times’ | US immigration | The Guardian

[2] Restrictions to freedom of expression as democracy loses ground. (2025, March 13). University of Gothenburg. Restrictions to freedom of expression as democracy loses ground | University of Gothenburg

[3] Lee, C. (2025, December 3). White House escalates Trump attacks on press with ‘Media Offenders’ website and tipline: What to know. TIME. White House Launches ‘Media Offenders’ Site and Tipline | TIME

[4] The Economist. (2025, November 20). In Washington, everything appears to be for sale. The Economist. In Washington, everything appears to be for sale

[5] United Nations. (n.d.). Democracy | United Nations. Democracy | United Nations

[6] Gambino, L. (2025, October 17). US ‘on a trajectory’ toward authoritarian rule, ex-officials warn. The Guardian. US ‘on a trajectory’ toward authoritarian rule, ex-officials warn | Trump administration | The Guardian

[7] TT. (2025, november 25). Inget stöd för att kalla SVT till utskottet. Aftonbladet. Inget stöd för att kalla SVT till utskottet

[8] Ericson, A., Almqvist, A., Forsberg, E., & Melin, M. Q. (2025, November 29). Polisinsats i centrala Stockholm – banderoller med ”Aktivklubb”. Aftonbladet. Polisinsats i centrala Stockholm – banderoller med ”Aktivklubb”

[9] Roberts, H. (2025, November 10). The Heritage Foundation goes from MAGA to MEGA — Make Europe Great Again. POLITICO.  The Heritage Foundation goes from MAGA to MEGA — Make Europe Great Again

[10] Regeringen och Regeringskansliet. (2025, December 2). USA. Regeringskansliet. USA - Regeringen.se

[11] Landale, J. (2025, September 23). Trump UN speech: Seven years ago his audience laughed, this year they were silent. BBC https://www.bbc.com/news/articles/c179p4wvz29o

[12] Baio, A. (2025, July 21). Trump team ignoring one in three major judicial rulings against them, analysis shows. The Independent. What order? Trump team ignoring 1 in 3 major judicial rulings against them, analysis finds

[13] Offer och gärningspersoner vid dödligt våld. (2025, March 25). Brå - Brottsförebyggande Rådet. Offer och gärningspersoner vid dödligt våld | Brå - Brottsförebyggande rådet

[14] Haglund, F. (2025, maj 27). EU-ministrar höjer tonläget mot Ungerns demokratiska brister. Europaportalen. EU-ministrar höjer tonläget mot Ungerns demokratiska brister

[15] Haglund, F. (2024, maj 6) EU: Rättsstatens återkomst – ett nytt kapitel för Polen. Europaportalen. EU: Rättsstatens återkomst – ett nytt kapitel för Polen

[16] Charlie Weimers Ville Hedra Kirk – stoppas direkt i EU-parlamentet. (2025, September 13). Expressen. Charlie Weimers ville hedra Kirk – stoppas direkt i EU-parlamentet

Kinas vitbok: ett uttryck av ambition

Kina / Lucas George Wendt

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Iris Weström

Analytiker, OAG

Den 12 maj 2025 presenterade Kina sin nya vitbok “Kinas nationella säkerhet i den nya eran” (新时代的中国国家安全).[1] Vid en första anblick framstår dokumentet som en sammanställning av begrepp, principer och målsättningar. Men vid en djupare genomgång blir det tydligt att vitboken är mer än ett policydokument, den är en strategisk markering om landets ambitioner i en tid av växande konkurrens, förändrade maktstrukturer och osäkerhet i den internationella ordningen. Genom att sammanföra ekonomisk stabilitet, teknologisk självförsörjning, maritim kontroll och politisk enhet i ett enda säkerhetsramverk visar Kina att man gör anspråk på att definiera inte bara sin egen framtid, utan också den regionala säkerhetsstrukturen.

Vitbokens roll i Kinas strategiska kommunikation

Kina har historiskt använt sina vitböcker som politiska kompasser, dokument som både signalerar regimens prioriteringar, legitimerar redan påbörjade statliga åtgärder och förankrar förändringar i övergripande nationella strategi.[2] De är samtidigt ett fönster in i ledningens strategiska tänkande, där dokumenten ofta speglar både ambitioner och oro över specifika problem. Den nya vitboken bör därför förstås mot bakgrund av en snabbt föränderlig geopolitisk miljö. Den globala maktbalansen är i rörelse och en mer oberäknelig amerikansk regering skapar osäkerhet kring Washingtons långsiktiga engagemang i Asien–Stilla havet. I detta föränderliga landskap försöker Beijing positionera sig som en stabiliserande kraft, dock stabilitet definierad utifrån kinesiska intressen och normer.

USA som både hot och nödvändig partner

Vitboken gör det tydligt att USA betraktas som det främsta externa hotet. Washington anklagas för att säkerhetisera internationell handel, försvaga globala produktionskedjor och upprätta exklusiva försvarssamarbeten riktade mot Kina. Denna bild förstärks av anklagelser om västerländska försök att “splittra” Kina genom stöd till separatistiska rörelser i Taiwan, Tibet, Xinjiang och Hongkong. Här framträder en hotuppfattning där Kina omringas av politiskt, ekonomiskt och ideologiskt tryck, och där den egna säkerheten kräver både intern sammanhållning och extern befästning av inflytande. Dock så beskrivs relationen USA-Kina som samarbetsinriktad om det finns en ömsesidig respekt länderna emellan. Denna dubbla retorik är inte ett misstag utan en medveten konstruktion, genom att beskriva USA som både antagonist och nödvändig partner kan Beijing rättfärdiga en tuffare säkerhetspolitik utan att stänga dörren för ekonomiskt samarbete och stabilitet. Paradoxen gör det möjligt för Kina att samtidigt försvara en hård linje och signalera internationellt ansvarstagande samt lägga ansvar på USA när relationen fallerar.

Maritim säkerhet i Sydkinesiska havet

Vitboken betonar att Asien–Stilla havet utgör kärnan i global tillväxt, vilket understryker att Kina ser regionen som sin primära strategiska arena. Det handlar inte längre bara om att upprätthålla nationell säkerhet utan om att forma regionala normer, ett skifte från defensiv till systemskapande makt. Denna ambition blir särskilt tydlig när det kommer till Sydkinesiska havet, där en tredjedel av världens sjöfart passerar.[3] För Kina utgör området en ekonomiskt livsviktig pulsåder och samtidigt en arena där säkerhet, handel och territoriella anspråk är oupplösligt förenade. Vitbokens starka fokus på maritim säkerhet speglar en övertygelse om att kontroll över dessa handelsrutter är avgörande för landets långsiktiga stabilitet. Genom att formulera sjöfart och territorium som centrala säkerhetsfrågor snarare än handels- eller rättsfrågor legitimeras en mer resolut kinesisk närvaro i området. Detta har redan väckt motreaktioner, särskilt från Filippinerna och Vietnam, där incidenter med kustbevakningsfartyg och blockeringar av försörjningslinjer har blivit allt vanligare.[4]

Det säkerhetspolitiska klimatet i regionen gör situationen än mer känslig. USA har under senare år intensifierat sin militära närvaro genom fördjupade försvarssamarbeten med Japan, Filippinerna och Australien.[5] Samtidigt moderniserar flera ASEAN-länder sina militära kapaciteter för att kunna hävda sina anspråk.[6] Detta skapar en kraftigt polariserad miljö där riskerna för felkalkyleringar ökar. Vitbokens beskrivning av att kinesiska rättigheter står under ökande press förstärker narrativet att Kina reagerar defensivt, trots att omvärlden ofta tolkar dess agerande som expansionistiska. Misstron på båda sidor växer och juridiska processer, såsom skiljedomen i Haag 2016,[7] får allt mindre praktiskt genomslag i takt med att maktpolitiken tränger undan rättsordningen.

I denna kontext blir vitboken ett verktyg för att legitimera fortsatt maritim upprustning och ett mer aktivt kinesiskt agerande till havs. Genom att koppla nationell säkerhet till ekonomisk suveränitet skapas ett narrativ där kinesisk dominans över handelsrutterna framstår som både naturlig och nödvändig. Detta riskerar i sin tur att förvärra spänningarna med ASEAN-länderna som är lika beroende av fria handelsflöden genom Sydkinesiska havet som Kina själv, men som oroas över att Beijings växande makt ska omvandla havet från en öppen passage till ett politiskt verktyg.

Den bredare internationella säkerhetspolitiska utvecklingen, präglad av stormaktsrivalitet, militär modernisering och ideologiska motsättningar, förstärker denna osäkerhet. USA och dess allierade betonar avskräckning, militär interoperabilitet och allianser som vägen till stabilitet, medan Kina framhåller helhetlig nationell säkerhet, politisk enhet och socioekonomisk kontroll som grunden för långsiktig ordning. Båda modellerna är rationella utifrån respektive aktörs strategiska mål, men de är samtidigt svåra att förena. Resultatet blir ett säkerhetsdilemma där varje åtgärd potentiellt kan tolkas som ett steg mot en konfrontation.

Avslutning: Kinas anspråk och regionens vägval

Vitboken gör det tydligt att Kina betraktar sig som en oundviklig ordningsskapare i Asien–Stilla havet. Dokumentet är både ett försök att legitimera en mer omfattande säkerhetspolitik och ett anspråk på ett större strategiskt handlingsutrymme. För regionen innebär detta en framtid där Kinas agerande får allt större betydelse, och där valet mellan ekonomiskt samarbete och säkerhetspolitiskt motstånd blir allt svårare att navigera. Hur omvärlden kommer att välja att tolka och reagera på Kinas säkerhetsdoktrin och kommande engagemang i Sydkinesiska havet kommer därför att vara minst lika avgörande som självaste innehållet i vitboken. I en tid av skiftande maktbalanser framstår vitboken inte bara som en beskrivning av Kinas strategi, utan som ett test för regionens förmåga att hantera en ny säkerhetspolitisk verklighet.

Iris Weström är analytiker vid OAG.

Referenser

[1] 中华人民共和国国务院新闻办公室 (The State Council information Office of the People’s Republic of China -SCIO) (2025). 新时代的中国国家安全http://www.scio.gov.cn/zfbps/zfbps2279/202505/t20250512__894771.html (Hämtad 2025-11-15)

[2] von Sydow. A (2025). Sources of instability - reading China’s new national security White paper. Swedish National China Centre.https://www.ui.se/globalassets/ui.se-eng/publications/other-publications/whitepapernkk__commentary_2025.pdf (Hämtad 2025-11-13)

[3] Cordesman, A. H., Burke, A. A., & Molot, M. (2019). The Critical Role of Chinese Trade in the South China Sea. In China and the U.S.: Cooperation, Competition and/or Conflict An Experimental Assessment (pp. 336–343). Center for Strategic and International Studies (CSIS). http://www.jstor.org/stable/resrep22586.30

[4] Kronholm. A (2025) Vietnamesiska fiskare vittnar om attacker från Kinas kustbevakning. Sveriges radio. 2025-11-4 https://www.sverigesradio.se/artikel/vietnamesiska-fiskare-vittnar-om-attacker-fran-kinas-kustbevakning (Hämtad 2025-11-24)

[5] Marles, R., Nakatani. G & Austin. L. (2024) Australia-Japan-United States Trilateral Defence Ministers Meeting November 2024 Joint Statement. https://www.minister.defence.gov.au/statements/2024-11-17/australia-japan-united-states-trilateral-defence-ministers-meeting-november-2024-joint-statement (Hämtad 2025-11-23)

[6] Rowley. A (2025) Southeast Asia’s new arms race undermines its regional strengths. South China Morning Post. 2025-03-22 https://www.scmp.com/opinion/asiaopinion/article/3303182/southeast-asias-new-arms-race-undermines-its-regional-strengths (Hämtad 2025-11-24)

[7] Ljunggren. B (2016). Kina vägrar underordna sig historisk havsrättsdom. Utrikesmagasinet. 2016-08-05. https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2016/augusti/kina-vagrar-underordna-sig-historisk-havsrattsdom/ (hämtad 2025-11-23)

Skräck är det operativa ordet

Gripen E avfyrar jaktrobot meteor / Saab

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Chefredaktör, OAG

Sedan 2022 har Rysslands hybridaktioner mot väst eskalerat. Klippta kablar i Östersjön, cyberaktioner, sabotage, spioneri, luftrumskränkningar. Svaret som Nato, EU och väst i stort bemött detta med har som bäst varit mjäkigt och som värst kontraproduktivt. Nato har som högsta ambition att verka krigsavhållande genom avskräckning. För att detta ska fungera måste vi påminna både oss själva, såväl som Kreml, att skräck är den operativa delen av avskräckning. Strategisk avskräckning handlar i grunden inte om att vara artig, utan om att framtvinga fred genom att trovärdigt hota motståndaren med oacceptabla (våldsamma) kosekvenser vid ett övertramp. Det är inte menat att vara trevligt. Skräck hos motståndaren är, hur obehagligt det än låter, det avsedda utfallet.

Avskräckning som inte skrämmer motståndaren är bara dyr symbolpolitik.

Sluta göra självmål

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Natoländerna vidtagit kraftiga åtgärder på den östra flanken, bland annat inom ramen för Forward Land Forces, Enhanced Forward Presence, Air Policing med mera. Detta är i sig bra och i sin ordning givet Rysslands agerande, problemet ligger dock i dessa styrkors syfte. Att enbart visa upp militära förband är i sig inte särskilt imponerande för en motståndare om denne inte tror att viljan finns för att använda förbanden skarpt. Till slut blir det till och med rent kontraproduktivt att ställa upp förband som vi bevisligen är ytterst motvilliga att använda för annat än teaterspel.

Tanken går tillbaka till Rysslands, inledningsvis, framgångsrika avskräckning och signalering mot väst under krigets första halvår. Innan kriget var många länder motvilliga att ens ge Ukraina vapen över huvud taget, sedan skulle de endast få så kallade “defensiva” vapen. Sedan inga tunga vapen, sedan inga vapen med lång räckvidd eller hög precision, sedan inga stridsvagnar, sedan inga stridsflygplan, och så vidare… Till slut började sofistikerade, långräckviddiga och precisa västerländska robotar slå ned mot mål inne i Ryssland. Sakta men säkert vågade vi gå steget längre än tidigare – varje gång gastade och rasade Kreml utan vidare motåtgärd. Några kärnvapen har inte utplånat Berlin eller London trots upprepade hot. Ryssland bluffade för högt, för många gånger, och därmed försvann deras trovärdighet – trots att de har förmågan att fullfölja sina hot.

Just nu är det Nato som ropar varg. Ständiga uttalanden, artikel 4-överläggningar, fördömanden och hård retorik. Svagt agerande. Vi höjer rösten men inte kostnaden. Vi har all förmåga att försvara vårt territorium från ryska intrång men väljer konsekvent att göra något annat.

Håll gränsen

Oktober 1981 strandade den sovjetiska ubåten U137/S363 utanför Karlskrona örlogsbas. När Sverige såg vad som misstänktes vara ett sovjetiskt fritagningsförsök närma sig våra territorialvatten gav statsminister Thorbjörn Fälldin sin berömda order: Håll gränsen. Den gången visade det sig vara ett falsklarm, fartygen i fråga var inte stridsfartyg utan harmlösa tyska handelsskepp.

Denna gång är det annorlunda. Skarpa larm går med regelbundenhet på flera håll i Europa.

För att skydda oss själva och återta vår trovärdighet bör Nato ge samma order som Fälldin: håll gränsen. Justera insatsreglerna och kommunicera dem tydligt till Moskva. Ge luftförsvar och stridspiloter stående instruktion att slå på eldledningsradar mot ryska stridsflygplan som kommer inom ett visst avstånd från Natogränsen. Fortsätter de ändå in i Natos luftrum, efter varning och enligt folkrättens ramar, ska de behandlas som vad de är: en kränkning som möts med verkanseld. Förhoppningen här är givetvis att övertala med signalering innan våld blir nödvändigt, men signaleringen blir verkningslös utan trovärdiga förmågor och intentioner.

Ja, detta riskerar eskalation och det kan mycket väl finnas andra medel och metoder som också biter. Eskalationsrisken är reell, men även passivitet har en eskalationslogik: varje obesvarat intrång sänker tröskeln för nästa. Vi saboterar vår trovärdighet och underminerar vår förmåga att avskräcka – vilket på sikt höjer krigsrisken när vi står mot ett risktagande Ryssland. Poängen är dock inte att söka konflikt, utan att göra kostnaden för fortsatt gråzonsangrepp så svidande att Kreml självmant drar i handbromsen.

Ett första steg är att använda de ekonomiska och juridiska verktyg vi redan har. Börja med att konfiskera frysta ryska tillgångar och ge pengarna till Ukraina, ta en femtedel av pengarna nu direkt och ge Kreml varningen att vi tar en femtedel till vid nästa överträdelse. Agera aggressivare mot den så kallade skuggflottan. Stoppa fartygen för inspektion, försena dem. Neka hamntillträde ifall minsta lilla fel eller diskrepans hittas. Låt Rysslands exportvaror staplas upp i kö. Påminn Ryssland om vilken maktfaktor väst är i dessa världsdelar och att det inte finns någonting Ryssland kan göra mot oss som inte vi kan göra mot dem.

Vi har muskler, kraftfullare än Rysslands för den delen. Vi skrämmer oss själva till undergivenhet med mer eller mindre dåligt grundade föreställningar om att minsta användning av de avsevärda förmågor vi har på direkten skulle starta ett tredje världskrig. Vår motståndare testar och sonderar oss och blir bevisligen allt mer vågad. Vi vill inte ha krig, i konventionell eller hybrid form, men det valet har Ryssland gjort åt oss.

Vi måste nu fråga oss själva – tänker vi vinna?

Karl Agell är chefredaktör för OAG samt vice ordförande i Utrikespolitisk Aftons styrelse.

När staten försvinner: Israels inblandning och den sekteristiska splittringen i södra Syrien

As-Suwayda, Berkaysnklf

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Analytiker, OAG

Provinsen as-Suwayda, med en övervägande druzeisk befolkning, upplevde mellan den 13:e och 17:e juli 2025 en våg av sekteristiskt våld som krävde tiotals dödsoffer bland civila, säkerhetsstyrkor och medlemmar av lokala beduinstammar. Händelserna utlöstes efter ett väpnat angrepp mellan drusiska och beduinska miliser längs vägen Damaskus–as-Suwayda, vilket snabbt utvecklades till en regional kris. Israel utnyttjade situationen för att framställa sig som ”druzernas skyddare”, ett narrativ som ytterligare bidrog till att spä på de sekteristiska spänningarna.

Kort före sammandrabbningarna hade övergångsregeringens försök att ta sig in i provinsen avvisats av den drusiske andlige ledaren Hikmat al-Hijri. När konflikten väl bröt ut mellan drusiska och beduinska väpnade grupper, ingrep regeringsstyrkorna formellt som en neutral skiljemakt. Men efter att israeliska flyganfall tvingat regeringsstyrkorna att dra sig tillbaka, uppstod ett säkerhetsvakuum. Detta fylldes snabbt av massakrer och repressiva fördrivningskampanjer mot beduincivila, genomförda av lokala drusiska miliser. Resultatet blev ett tillstånd av kaos i as-Suwayda, vilket i sin tur ledde till mobilisering bland beduinska stammar som svar på den eskalerande våldsspiralen.

Dessa händelser ingår i ett bredare mönster av lokala väpnade sammanstötningar som hotar den nationella sammanhållningen i Syrien, i takt med ett alltmer aktivt israeliskt engagemang i den syriska konflikten.

Vid tiden för denna texts tillkomst hade regeringens handlingsplan för att lösa krisen i as-Suwayda ännu inte omsatts i praktiken. Provinsen präglas av djupa politiska, ekonomiska och samhälleliga motsättningar, där den faktiska drusiska självstyrelsemyndigheten, ledd av Hikmat al-Hijri, kräver självbestämmande och anklagar övergångsregeringen för systematisk förföljelse.

Denna artikel undersöker hur samspelet mellan statens svaghet, extern inblandning och lokala maktkamper i as-Suwayda har bidragit till framväxten av nya och tidigare osedda sekteristiska klyftor.

Denna artikel tar sin utgångspunkt i Usama Makdisis argument att sekterism inte utgör en ”stabil, självklar och ständigt närvarande social verklighet som svävar ovanför historien”, utan snarare är en produkt av specifika historiska, politiska och ideologiska krafter (Makdisi 2017, s. 24).

Medan Makdisi placerar dessa krafter i de omvälvande förändringarna inom det osmanska riket under 1800 och 1900-talet, dess fragmentering, västerländska interventioner och en imperial logik för regional dominans söker denna artikel förlänga hans argument in i samtiden. Artikeln undersöker hur Syriens interna maktkamp och Israels inblandning fortsatt rekonstruerar sekteristiska skiljelinjer i det post-osmanska landskapet.

Genom att placera as-Suwaydas konflikt inom denna analytiska ram bidrar artikeln till den bredare diskussionen om sekterism i postkonflikt-stater. Den hävdar att varken en top-down styrd elitmanipulation (Phillips 2015, s. 363) eller en bottom-up mobilisering grundad i kollektivt minne (Haddad 2013, s. 120) ensamt kan förklara sekterismens uthållighet och att båda perspektiven misslyckas med att erbjuda en väg mot dess upplösning.

Denna artikel tolkar i stället krisen i as-Suwayda som en del av en vidare process där makt, ideologi och extern intervention samverkar i att forma och ständigt pröva den nationella och sekteristiska identitetens bräcklighet

Sekteristisk splittring (al-fitna al-ṭāʾifiyya)

Denna artikel använder begreppet al-fitna al-ṭāʾifiyya (sekteristisk splittring ) som ett mer träffsäkert analytiskt ramverk än den etablerade termen “sekterisering” (sectarianization) för att förstå händelserna i as-Suwayda.

I klassiska arabiska källor, såsom Ibn Munzirs Lisan al-Arab, beskriver fitna inte bara konflikt, utan ett tillstånd av prövning och moraliskt test. Det omfattar tre dimensioner: al-ibtīlāʾ (lidande eller prövning), al-imtiḥān (test i moralisk mening) och al-ikhtibār (verifiering eller prövning av sanningen).

Utifrån denna förståelse beskriver al-fitna al-ṭāʾifiyya (sekteristisk splittring) inte enbart makteliters mobilisering, utan en process där samhällets moraliska och sociala hållfasthet sätts på prov. Det handlar om en övergångsperiod snarare än ett permanent tillstånd där våld, osäkerhet och statens kollaps blottlägger hur sköra de sekteristiska identiteterna egentligen är.

Varför inte sekterisering (Sectarianization)?

Begreppet sekterism (al-ṭāʾifiyya) räcker inte för att förstå den syriska konfliktens komplexitet. Som Paolo Pinto (2017, s.124) påpekar löper våldet ofta längs religiösa linjer. Regimen framställer sig som minoriteternas beskyddare, medan grupper som Jabhat al-Nusra och IS fördjupar splittringen. Men konflikten kan inte reduceras till en medfödd fientlighet mellan trossamfund.

För att förklara detta har forskare lanserat begreppet sekterisering (Sectarianization), ett sätt att beskriva hur sekteristiska identiteter instrumentaliseras politiskt (top-down) av staten, (bottom-up) av lokala grupper, eller från externa aktörer via regional inblandning. Trots sina förtjänster förutsätter även denna modell att fiendskapen redan existerar, vilket inte alltid stämmer. Den förklarar inte varför sekteristiskt våld kan fortsätta även när både lokala aktörer och samhällen aktivt försöker lämna sekteristisk retorik bakom sig.

I kontrast framhåller al-fitna al-ṭāʾifiyya (Sekteristiska splittringen) sekterism som en process av upplösning och prövning, snarare än som en färdig struktur, ett tillstånd där identitet, moral och samhällsordning prövas i gränsläget mellan statens kollaps och lokalt självförsvar.

Förklaring av sekteristisk splittring i as-Suwayda

Fallet as-Suwayda visar tydligt begränsningarna i teorin om sekterisering. Det stämmer att Assadregimen aktivt sekteriserade den syriska konflikten (Sharif 2019, s. 340) och skapade ett flerlagrat mönster av sekteristisk mobilisering (Phillips 2015, s. 359–361). Den drusiska befolkningen förblev dock länge neutral. Först 2023 bröt ett lokalt uppror ut, och sedan dess stod provinsen i praktiken utanför statlig kontroll (Al Jazeera 2023).

I dag har situationen förändrats. Trots fortsatt sekteristiskt våld har övergångsregeringen – oavsett ideologisk inriktning försökt ersätta de tidigare sekteristiska narrativen med en retorik om nationell enhet (Koç 2025, s. 92–96). Därför kan händelserna i as-Suwayda inte förstås enbart genom begreppet sekterisering.

Den drusiska andliga ledningen har visserligen använt sekteristisk identitet i politisk mobilisering, men snarare reaktivt än strategiskt. Här ger social identitetsteori viktiga insikter: när grupper upplever hot mot sin existens, uppstår tendenser till självförsvar, inåtvänd lojalitet och yttre misstänksamhet (Hogg 2016, s. 5–10). Sekteristisk identitet blir därmed inte ett ideologiskt verktyg, utan en psykologisk försvarsmekanism.

Under Assadregimen hade druserna en begränsad men stabil särställning, det vill säga undantag från militärtjänst och vissa privilegier i utbyte mot lojalitet (France24 2018). Efter regimens fall förlorades dessa förmåner, och nya attacker mot alawiter vid kusten skapade en känsla av hot. Detta utlöste rädsla och försvarsbeteenden inom den drusiska gemenskapen.

Våldet i as-Suwayda uppstod därför inte som ett resultat av elitstyrd manipulation, utan ur politisk osäkerhet och upplevt hot. Konflikten började som sammandrabbningar mellan kriminella nätverk och narkotikagäng på både drusisk och beduinsk sida. Regeringsstyrkor ingrep på bådas begäran, men efter motsägelsefulla uppmaningar från den andlige ledaren Hikmat al-Hijri och israeliska flyganfall som tvingade styrkorna att dra sig tillbaka (Al Jazeera 2025), fylldes maktvakuumet av miliser. Bland dessa fanns Suwaydas militärråd (The Military Council of Suweyda), dominerat av tidigare regimofficerare (Majalla 2025), och kriminella grupper anklagade för övergrepp (Rose 2025, s. 6). Samtidigt rapporterades övergrepp mot drusiska civila från vissa enheter inom övergångsregeringen (Amnesty International 2025).

Dessa händelser visar att sekteristiskt våld i as-Suwayda inte är ideologiskt styrt, utan ett symtom på statens sammanbrott. Begreppet fitna fångar därför denna kaotiska och känslomässigt laddade verklighet bättre än teorin om sekterisering, en verklighet präglad av statligt maktvakuum, moralisk upplösning och oreglerat våld (Salloukh 2017, s. 37).

Sekteristisk splittring i as-Suwayda och Israels Periphery doctrin:

Usama Makdisi visar hur de sociala och politiska förändringarna under 1800- och 1900-talen skapade de villkor under vilka sekteristiska identiteter kunde mobiliseras. Den västerländska imperialismen bidrog till att fragmentera det osmanska riket i mindre enheter längs religiösa och etniska linjer och därmed lade grunden till dagens sekteristiska mönster. Makdisi betonar dock att dessa motsättningar inte är tidlösa utan historiskt konstruerade.

Detta resonemang är fortfarande giltigt för dagens Mellanöstern, där externa aktörer fortsätter att manipulera sekteristiska skiljelinjer för att uppnå egna strategiska mål. Den amerikanska invasionen av Irak 2003 försköt maktbalansen och stärkte oavsiktligt ”motståndsaxeln” (Iran, Syrien, Hezbollah och Hamas), en utveckling som suddade ut gränser och normaliserade gränsöverskridande religiös och militär mobilisering. Sekteristiska identiteter blev därmed politiska verktyg i regional maktpolitik, snarare än uttryck för lokal trostillhörighet.

Fallet as-Suwayda är ett tydligt exempel. Israels militära och politiska inblandning i provinsen följer den strategiska logik som formulerades redan av Ben Gurion i 1958. Enligt hans Periphery-doktrin skulle Israel skapa allianser med icke-arabiska stater som Turkiet och Iran för att balansera arabisk nationalism. I den nutida versionen av doktrinen riktas dessa allianser i stället mot minoriteter inom splittrade arabiska stater, med syftet att försvaga centralmakter och ”nationalisera” sekteristiska identiteter, alltså omvandla dem från sociala till politiska projekt, ofta under förevändning av skydd eller humanitär hjälp.

I as-Suwayda tog detta sig uttryck i att Israel framställde sig som drusernas beskyddare nära Golanhöjderna. Det bidrog till att regeringsstyrkorna drog sig tillbaka, vilket skapade ett säkerhetsvakuum fyllt av miliser och kriminella nätverk som hävdade sig representera drusernas intressen och till och med krävde politiskt självstyre. Resultatet blev fördjupad polarisering, druserna stämplades av andra som ”israeliska allierade”, vilket skapade nya fiendskap utan historisk motsvarighet.

På så vis speglar konflikten i as-Suwayda samma imperiallogik som Makdisi beskrev i den osmanska epoken: yttre makter använder sekterism som ett redskap för regional dominans. Israels agerande visar hur lokal otrygghet kan omvandlas till ett instrument för geopolitisk kontroll.

Hikmat al-Hijri och gränserna för elitstyrd sekteristisk mobilisering

Våldet i as-Suwayda kan vid första anblick förstås som ett uttryck för lokal elitmobilisering, där religiösa ledare, snarare än externa aktörer, driver på konflikten. Haddad (2017) visar hur förändrade maktförhållanden i Irak efter 2003 fick sunnitiska grupper att omdefiniera sig själva som en sekteristisk gemenskap. På liknande sätt kan maktskiftet efter Assads fall ha rubbat as-Suwaydas balans, där druserna tidigare haft viss autonomi över säkerheten. Enligt Phillips (2015) kan sådana rubbningar på subnationell nivå aktivera sekteristiska mobiliseringar, vilket skulle kunna förklara Hikmat al-Hijris framträdande roll.

Men parallellen haltar. Till skillnad från Irak påfördes inte maktförändringen i Syrien utifrån, utan växte fram genom inhemska oppositionsrörelser. Hotet mot druserna var därför inte ett resultat av utestängning från makt, utan snarare en reaktion på våldet mot andra minoriteter, särskilt alawiterna vid kusten. Det som brast var det politiska förtroendet inte det sociala. Medan social tillit mellan syriska grupper till viss del bestod, försvann förtroendet för statens institutioner (Gustavsson & Stendahl 2020). As-Suwayda blev därmed en lokal manifestation av statens sönderfall, snarare än av djupt rotad sekterism.

Drusiska ledare har inte heller uttryckt historiskt hat, och förhandlingar med den tillfälliga regeringen pågick ända till timmarna före striderna.

Här är det också viktigt att förstå den interna hierarkin inom det drusiska samhället. Den religiösa kunskapen är monopoliserad av ett fåtal andliga ledare (uqqāl), medan majoriteten (juhhāl) står utanför läran (Firro 2012). Denna struktur skapar fragmentering och osäker identitet, vilket öppnar för maktmissbruk. Al-Hijris försök att omvandla sin religiösa auktoritet till militär makt genom kontrollen av Suwaydas militärråd (Majalla 2025) visar opportunism snarare än ideologisk övertygelse.

Sammantaget visar fallet att elitmanipulation visserligen förekommer, men inte utgör den huvudsakliga drivkraften bakom våldet i as-Suwayda. Snarare är det en följd av försvagat politiskt förtroende, splittrad auktoritet och korrupt ledarskap i ett sammanhang där staten har kollapsat. För att undvika liknande situationer framöver krävs att lokala demokratiskt valda råd stärks, så att inte karismatiska religiösa ledare kan fylla tomrummet av legitimitet och dra sina samhällen in i nya konflikter.

Slutsats

I skrivande stund är situationen i as-Suwayda fortfarande olöst. Den plan som skulle hantera krisen har stannat på papperet, medan konkurrerande narrativ präglar verklighetsbilden. Den andlige ledaren Hikmat al-Hijri beskriver händelserna som en yttre belägring riktad mot provinsen, medan säkerhetschefen Suleiman Abdul Baqi (en drusisk ledare) och övergångsregeringen framställer dem som en intern belägring orkestrerad av al-Hijri och hans miliser.

Denna artikel har visat att våldet i as-Suwayda inte kan reduceras till förmodern sekteristisk fientlighet, vare sig den drivs av eliter eller inte. I stället erbjuder begreppet al-fitna al-ṭāʾifiyya (sekteristisk splittring) ett mer träffsäkert analytiskt ramverk. Det fångar den reaktiva, fragmenterade och kaotiska karaktären hos det lokala våldet och visar på statens oförmåga att upprätthålla social balans, rättvisa och kontroll över väpnade aktörer. Fitna speglar därför eroderat politiskt förtroende och institutionsförfall, snarare än någon tidlös religiös motsättning.

Den externa inblandningen, särskilt Israels, har förvandlat den lokala otryggheten till ett verktyg för geopolitisk dominans och därigenom skapat nya, tidigare otänkta sekteristiska klyftor. As-Suwayda illustrerar därmed hur Makdisis “imperiala logik” reproduceras i samtida interventionsformer.

I slutändan är sekteristiska skiljelinjer inte oundvikliga i mångkulturella samhällen. Al-fitna al-ṭāʾifiyya bör förstås som en prövning av samhällets moraliska och institutionella motståndskraft under kris. Våldet i as-Suwayda är därför inte en konflikt mellan sunniter och druser, utan ett symtom på statens sammanbrott och förlorade legitimitet. För postkonfliktstater som Syrien innebär vägen bort från auktoritär exkludering att återuppbygga politiskt och socialt förtroende kring gemensamma nationella mål, grundade i jämlikhet snarare än påstådd tolerans.

Osama Aldyab är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen

Referenser:

Gustavsson, G. and Stendahl, L. (2020). National identity, a blessing or a curse? The divergent links from national attachment, pride, and chauvinism to social and political trust. European Political Science Review, 12(4), pp.449–468.

Firro, K.M. (2012). Nationalism and Confessionalism: Shiʿis, Druzes and Alawis in Syria and Lebanon. Religious Minorities in the Middle East, pp.245–265. doi: https://doi.org/10.1163/9789004216846_012

Haddad, F. (2013) ‘Sectarian Relations in Arab Iraq: Contextualising the Civil War of 2006–2007’, British Journal of Middle Eastern Studies, 40(2), pp. 115–138.

Haddad, F. (2017) 'Sectarian Relations before “Sectarianization” in pre-2003 Iraq', in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres, pp. 101-122

Hogg, M.A. (2016). Social Identity Theory. In: McKeown, S., Haji, R., Ferguson, N. (eds) Understanding Peace and Conflict Through Social Identity Theory. Peace Psychology Book Series. Springer, Cham. https://doi.org/10.1007/978-3-319-29869-6_1

Koç, R. (2025). Hayat Tahrir al‐Sham: Voices of Syria’s New Leaders. Middle East Policy. doi: https://doi.org/10.1111/mepo.12816

Makdisi, U. (2017) ‘the problem of sectarianism in the middle east in an age of western hegemony’ , in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres, pp. 23-34

Pinto, P. G. H. (2017). The shattered nation: The Sectarianization of the Syrian conflict. , in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres 123-142.

Phillips, C. (2015). Sectarianism and conflict in Syria. Third World Quarterly, 36(2), pp.357–376.

Rose, C. (2025). The future of the illicit Captagon drug trade. In CTC Sentinel.

Salloukh, B.F. (2017). The Sectarianization of Geopolitics in the Middle East. in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres, pp.35–52.

Sharif, S. (2019) ‘Predicting the End of the Syrian Conflict: From Theory to the Reality of a Civil War’, Studies in Conflict & Terrorism, 44(4), pp. 326–345.

Nyheter och media:

Aljazeera (2023.). Antigovernment protesters tear down picture of al-Assad in Syria’s Sweida. [online] Available at: https://www.aljazeera.com/news/2023/9/8/antigovernment-protesters-tear-down-picture-of-al-assad-in-syrias-sweida. [2025-10-22]

Aljazeera (2025). Syria clears Bedouin fighters from Suwayda city, declares halt to clashes [online] Available at:  https://www.aljazeera.com/news/2025/7/20/syrian-troops-clear-bedouin-fighters-from-suwayda-declare-end-to-clashes [2025-10-24]

Amnesty International. (2025). Syria: Government, affiliated forces extrajudicially executed dozens of Druze people in Suwayda. [online] Available at: https://www.amnesty.org/en/latest/news/2025/09/syria-new-investigation-reveals-evidence-government-and-affiliated-forces-extrajudicially-executed-dozens-of-druze-people-in-suwayda/. [2025-10-23]

France24 . (2018) Syria's Druze reject Assad's call to serve . [online] Available at: https://www.france24.com/en/20181121-syrias-druze-reject-assads-call-serve [2025-10-24]

Majalla. (2025). Unravelling the factions, sheikhs, and fighters of Sweida. [online] Available at: https://en.majalla.com/node/326590/politics/unravelling-factions-sheikhs-and-fighters-sweida [2025-10-24]

Arabiska och klassiska referenser:

Ibn Munzer (n.d), ktab lsan al'erb - fsl alfa' - almktbh alshamlh [Book of Lisan al-Arab - Chapter on the letter Fa - Al-Maktabah Al-Shamilah] https://shamela.ws/book/1687/6878#p5 [2025-10-24]

Nordisk rörlighet - svaret på den höga ungdomsarbetslösheten?

Unsplash

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.
Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karolina Boyoli

Nordjobbsambassadör, fd ordförande Utrikespolitisk Afton

Det nordiska samarbetet har sin grund i Helsingforsavtalet från 1962, som utgör den rättsliga och politiska ramen för hur länderna i regionen samarbetar och ser på nordiska medborgares rättigheter. Modellen för nordiskt samarbete är världsunik och omfattar politik, ekonomi, kultur och arbetsmarknad. Internationellt lyfts den nordiska modellen ofta fram som en förebild för samarbete och integration.

I ett europeiskt sammanhang står Norden samtidigt inför betydande arbetsmarknadsutmaningar. Sverige och Finland hör till de medlemsländer i EU som har de högsta arbetslöshetsnivåerna. Som framgår av Tabell 1 ligger EU-genomsnittet för närvarande på 5,9 procent, medan motsvarande siffra i både Sverige och Finland är betydligt högre [1]. Danmark uppvisar en något lägre nivå med 6,4 procent, vilket fortfarande ligger något över EU-snittet (ibid.).

Tabell 1:

Källa: Eurostat.

För ungdomar i Norden är situationen ännu mer utmanande (se Tabell 2 nedan). Samtliga nordiska länder utom Island ligger över EU-genomsnittet på 14,6 procent, där ungdomsarbetslösheten i Sverige uppgår till 24,4 procent och i Finland till 23,2 procent bland personer under 25 år [2;3]. Ungdomsarbetslösheten i Norden har över tid varit fluktuerande med periodvisa toppar, medan Island uppvisat en mer stabil utveckling jämfört med övriga nordiska länder (ibid.).

Tabell 2:

Källa: Eurostat.

Detta väcker frågan om hur negativa trender kan vändas i en geografiskt spridd region med ojämnt fördelad arbetslöshet. Samtidigt kan man argumentera för att länder med särskilt hög arbetslöshet – som Sverige – har ett utrikes- och arbetsmarknadspolitiskt intresse av att främja mobilitet över nordiska gränser, både för att avlasta den inhemska arbetsmarknaden och stärka integrationen i regionen.

Nordiska visioner

Nordiska ministerrådet har en vision om att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till år 2030 [4]. För att nå detta mål arbetar rådet integrerat genom fördjupat samarbete över de nordiska gränserna, internordisk mobilitet och partnerskap mellan länderna. Ett särskilt fokus ligger på mobilitet som ett sätt att stärka regionens konkurrenskraft, främja social sammanhållning och säkerställa näringslivets och samhällets långsiktiga utveckling [5;6].

I skärningspunkten mellan dessa strategiska mål och arbetsmarknadens utmaningar skapades 1985 mobilitetsprogrammet Nordjobb på uppdrag av den så kallade Gyllenhammar–Sundqvist-gruppen, bestående av nordiska företagsledare [7;8]. Nordjobb är ett nordiskt arbetsmarknadsprogram för unga mellan 18 och 30 år som syftar till att öka mobiliteten på den nordiska arbetsmarknaden samt främja kunskap om språk och kultur i regionen (ibid.). Sedan starten har över 29 000 unga nordbor deltagit i programmet och arbetat i Sverige, Norge, Danmark, Finland samt på Åland, Grönland, Island och Färöarna (ibid.).

Programmet verkar aktivt för att motverka den höga nordiska ungdomsarbetslösheten och bidra till ett mer integrerat Norden. Hela 86 % av tidigare deltagare uppger att utbytet gjort att de kan tänka sig att arbeta eller bo i ett annat nordiskt land. Förutom att bidra till en socialt, ekonomiskt och kulturellt sammanhållen region, erbjuder programmet unga värdefulla arbetslivserfarenheter i början av karriären. Nordjobb bidrar härigenom till arbetet om att uppfylla rådets vision om att Norden ska bli världens mest integrerade region.

Att sporra rörlighet på en annars trög arbetsmarknad

Hur kan ett initiativ som Nordjobb skapa positiva trender på den nordiska arbetsmarknaden? Det krävs både politiska åtgärder och praktiska lösningar för att vända de negativa trenderna på ungdomsarbetsmarknaden. Trots den höga ungdomsarbetslösheten i Norden finns det betydande variationer mellan regioner, säsonger och branscher, vilket skapar utrymme för insatser som Nordjobb.

Arbetslösheten är inte heller fördelad jämnt inom länderna. Ungdomar i storstadsregioner eller mindre orter kan möta mättade lokala arbetsmarknader, medan det i andra delar av Norden finns stor efterfrågan på arbetskraft. Genom ett nordiskt perspektiv öppnas nya möjligheter som inte alltid är synliga från hemorten. En ung nordbo i Hässleholm, Hemsedal eller Hirtshals har kanske inte ens slagits av tanken att arbeta på museum på Åland, i en fiskfabrik på Grönland eller som professionell fotbollsspelare på Färöarna  — men sådana möjligheter existerar och är ganska lättillgängliga.

Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden bidrar i hög grad till att underlätta mobilitet, medan initiativ som Nordjobb förenklar de praktiska delarna, såsom att ordna boende, personnummer eller skattekort [9;10]. De positiva effekterna av en öppen arbetsmarknad märks inom områden som regional kompetensförsörjning, tillitsskapande och stärkt nordisk samhörighet mellan nordbor [11].

Samtidigt har kritik riktats mot att onödig byråkrati fortfarande aktivt hämmar nordisk integration och skapar gränshinder (ibid.). För att öka mobiliteten krävs därför att administrativa hinder minimeras och att systemen fungerar mer sömlöst. Samtidigt finns det utrymme för att den nordiska arbetsmarknaden fungerar än mer sömlöst som en gemensam helhet, snarare än att vissa nationella skillnader skapar praktiska hinder. Initiativ som förbättrar resursallokeringen och matchningen mellan arbetssökande och lediga jobb i Norden bör inte bromsas av pappersarbete eller bristen på ett gemensamt elektroniskt identifieringssystem.

Möjligheter genom nordiskt samarbete

Om vi kan minska gränshinder och flaskhalsar inom Norden främjar vi inte bara rörlighet och integration i regionen, utan stärker också ungas position på arbetsmarknaden genom att ge dem erfarenheter som både gynnar individen och ökar chanserna till varaktig sysselsättning på hemmaplan. Detta ligger också i linje med Sveriges roll som en stark förespråkare för fri rörlighet och öppenhet på EU:s inre marknad, där en mer integrerad nordisk arbetsmarknad kan fungera som ett konkret komplement till det europeiska samarbetet.

Ett arbete i ett annat nordiskt land ger inte bara livserfarenhet, lön och praktiska kunskaper, utan också en fördjupad förståelse för Norden i stort. Att förstå sina grannländer är också att förstå mer om sig själv. Det skapar kulturella brobyggare, ökar intresset för språk och stärker viljan till samarbete — något som är särskilt värdefullt i en osäker omvärld.

Karolina Boyoli är Nordjobbsambassadör och tidigare ordförande för Utrikespolitisk Afton.

Källor

[1] Eurostat. Unemployment rate, monthly data (UNE_RT_M) [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/UNE_RT_M__custom_7680578/bookmark/table?lang=en&bookmarkId=2feeff57-57c9-4278-a50b-7e2279d699c2&c=1696497606157

[2] Eurostat. Unemployment rate, monthly data (UNE_RT_M) [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/UNE_RT_M__custom_18321206/default/table

[3] World Bank / Human Capital Data Portal. Youth unemployment rate (WB_HCP_UNE_2EAP_MF_Y) [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://humancapital.worldbank.org/en/indicator/WB_HCP_UNE_2EAP_MF_Y?utm_source=chatgpt.com

[4] Norden.org. Om Nordiska ministerrådet [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/information/om-nordiska-ministerradet

[5] Norden.org. Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/information/norden-ska-bli-varldens-mest-hallbara-och-integrerade-region

[6] Nordiska ministerrådet. Finskt och åländskt ordförandeskap i Nordiska ministerrådet 2025: Ett enat och starkt Norden [Internet]. 2024 Oct 29 [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/news/finskt-och-alandskt-ordforandeskap-i-nordiska-ministerradet-2025-ett-enat-och-starkt-norden

[7] Nordjobb. Om Nordjobb [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.nordjobb.org/sv/om-nordjobb

[8] Nordjobb. Anders Bergström – Nordjobbs första år och hur allt startade [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.nordjobb.org/sv/aktuellt/nyheter/anders-bergstroem-nordjobbs-foersta-aar-och-hur-allt-startade

[9] Norden.org. Överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/treaties-and-agreements/overenskommelse-om-gemensam-nordisk-arbetsmarknad

[10] Nordjobb. Vision [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.nordjobb.org/sv/om-nordjobb/vision

[11] Altinget. Onödig byråkrati hämmar nordisk integration [Internet]. 2025 Sep 17 [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.altinget.se/civilsamhalle/artikel/onodig-byraakrati-hammar-nordisk-integration

Folkmord i Gaza konstaterar FN-kommission – vad har Israel gjort och hur har Sverige reagerat?

Skadeverkan i gaza efter israeliskt luftangrepp 9 oktober 2023. Wiki Palestine.

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Analytiker, OAG

Israels gärningar i Gaza

Denna artikel skrevs innan vapenvila och överenskommelse om utbyte av gisslan som tecknades mellan Netanyahu och Hamas den 9 oktober detta år, samt Israels fortsatta attacker mot Gaza trots vapenvilan.

En utredning av en internationell och oberoende FN-kommision tillsatt av UNHCR konstaterade i september att Israel begår ett folkmord i Gaza efter att ha undersökt skeenden i Gaza under och efter den 7e oktober, då Hamas dödade 1.200 människor (mestadels israeliska medborgare) och tog över 240 människor gisslan i Gaza. FN-utredningen fastställer att Israels gärningar uppfyller folkmordskonventionens fyra av fem kriterier för folkmord: Avsiktligt dödande, tillfogande av allvarlig kroppslig eller psykisk skada, uppsåtligt skapande av levnadssituationer menade att helt eller delvis förinta civila, samt vidtagande av åtgärder för att förhindra barnafödslar. Redan i mars detta år anklagades Israel i en FN-rapport för att begå “genocidala handlingar” mot kvinnor i form av sexuellt och reproduktivt och annat könsbaserat våld mot kvinnor i Gaza. Det övergripande beskedet om folkmord från FN-kommissionen kommer efter ett stort antal rapporter om folkmord och etnisk rensning från diverse organisationer, folkmordsexperter, politiker samt hjälppersonal som varit på plats för att hjälpa civila sedan Israels extrema våld mot civila bröt ut. Bland de större aktörer som konstaterat att Gaza utsätts för ett folkmord eller påpekat att det finns en risk för att folkmord begås är Amnesty International, Oxfam International, Palestinian Centre for Human Rights, Human Rights Watch, Haaretz, B´tselem och International Association of Genocide Scholars. Andra organisationer, såsom Läkare utan gränser, har kallat situationen i Gaza för en “avsiktlig humanitär katastrof” och krävt att Israels attacker mot civila upphör omedelbart. 

Den faktiska dödssiffran av palestinier i Gaza är ej fastställd och stiger kontinuerligt, men enligt Palestinian Ministry of Health har över 67.000 människor i Gaza dött mellan 7e oktober 2023 och 5e oktober 2025, och nästan 170.000 har skadats. Enligt en rapport från UNICEF så har mer än 50.000 barn dödats eller skadats i Gaza; i genomsnitt dödas 28 barn i Gaza varje dag och den totala dödssiffran för barn ligger på drygt 20.000. Israels egen militära data uppger dessutom att merparten av alla dödsoffer i Gaza, 83%, är civila. Samtidigt uppskattas åtminstone 10.000 kroppar ligga kvar under bråte efter Israels många bombningar; kroppar som inte räknas med i den officiella dödssiffran.

Israels attacker i Gaza har inte minst slagit hårt mot palestinska barn; Enligt WHO har ett av fyra barn i Gaza livsförändrande skador från attackerna (vilket är 11.000 av 42,000 människor totalt), och enligt FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar UNRWA har Gaza det högsta antalet människor med amputationer i världen. Läkare på plats i Gaza beskriver en fruktansvärd tillvaro med överbelastade sjukhus, där operationer behövs genomföras utan bedövning och där det råder en brist på medicinsk utrustning för att behandla sådant som explosions- och skottskador. Majoriteten av de allvarligt skadade som hamnar på sjukhus är barn. Runt 40.000 barn har förlorat en eller båda av sina föräldrar i Israels attacker enligt Palestinian Ministry of Health, och många människor (ofta barn) är de enda överlevande bland sina familjer. Vittnesmål från hjälppersonal i Gaza bekräftar att israeliska styrkor rutinmässigt har riktat in sig på palestinska barn med skarp ammunition, förhindrat ambulans och räddningspersonal från att nå skadade barn, samt konfiskerat barns kroppar i strid med internationell rätt.

Sedan augusti 2025 har Israel bedrivit en fullskalig markinvasion av Gaza City, där nästan 2.000 människor har dödats och runt 900.000 har tvingats fly från sina hem i skrivande stund. Denna militära offensiv innebär en eskalering av Israels attacker mot Gazas folk trots internationell fördömelse och motreaktioner från omvärlden, inklusive från familjerna till de som hålls gisslan av Hamas. Dessförinnan har Israel systematiskt attackerat skolor (inklusive FN-skolor), sjukhus, mataffärer, och andra civila byggnader såsom religiösa platser. Man har även dödat journalister, sjukvårdpersonal, och annan hjälppersonal. Attacker mot sjukhus och sjukvårdspersonal, skolor, och journalister på detta sätt bryter mot internationell lag. Över 100 FN-anställda har dessutom mördats av Israel, något som i sig innebär en attack mot världssamfundet. Det finns även bevis på att israelisk militär utfört godtyckliga frihetsberövanden och tortyr av palestinier i israeliska fängelser (inklusive palestinsk vårdpersonal). 

Totalt 2,3 miljoner palestinier har utsatts för olagliga tvångsförflyttningar sedan 2023, samtidigt som järnridåer längst med gränsen hindrar civila från att ta sig utanför Gaza. Israel har uppvisat en systematik av att tvångsförflytta Gazas folk till nya “humanitära zoner” för att sedan bomba dessa zoner. FN rapporterar även att 92 procent av alla bostäder i Gaza har förstörts. Följaktligen har Israel anklagats för att bedriva så kallade “double tap”- metoder som går ut på först attackera ett mål och sedan bomba det igen när hjälppersonal, journalister och/eller civila är på plats för att försöka rädda människor och dra ut kroppar från målet: en av dessa attacker fångades nyligen på live-tv, då Israel bombade Nasser-sjukhuset i Gaza och utförde ytterligare en dödlig attack när bland annat press- och hjälppersonal anlänt till platsen en stund senare. 

En av de mest förödande nyheterna från Gaza har varit den konstruerade massvält som uppstått, varav runt 210.000 har drabbats av svält inom kategori 5. Svält på denna nivå innebär att man antingen dör eller drabbas av oåterkalleliga skador på kropp och hjärna även om man skulle överleva. Människor vittnar även om att Israel upprepade gånger har beskjutit människor vid distributionsplatser samtidigt som man blockerat mat, vatten, medicin och andra förnödenheter från att komma in i Gaza. Detta styrks av vittnesmål från visselblåsare inom Israels försvarsstyrka IDF som bekräftar att man beordrats skjuta skarpt mot hjälpsökande Gazabor, trots frånvaro av någon hotbild. 

Följaktligen har besättningar av skepp lastade med förnödenheter till Gaza - exempelvis fartyg tillhörande Global SUMUD Flotilla och Freedom Flotilla - attackerats av israelisk militär på internationellt vatten och tagits tillfånga. Bara häromdagen kom rapporter från bl.a. The Guardian om att Greta Thunberg, tillsammans med andra aktivister från SUMUD-flotillan, har utsatts för tortyrliknande behandling i israelisk fångenskap. 

Trots massvälten i Gaza har många länder stoppat FN:s organ för stöd till palestinska flyktingar, UNRWA, från att förse människor i Gaza med nödhjälp; UNRWA är den enda organisation som kontinuerligt fanns på plats för att förse Gazas folk med mat och förnödenheter. Över 160 NGOer har undertecknat ett upprop för att häva Israels blockad och återgå till FN-ledd samordning av bistånd istället för den nuvarande israelisk-styrda dödliga distributionen. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres uttryckte i ett pressmeddelande att den svält och massdöd som råder i Gaza “saknar motstycke i modern tid”. 

Sedan december 2023 pågår ett brottmålsärende av ICJ som Sydafrika - med stöd av ett tiotal länder - har drivit för att få den israeliska regeringen dömd för brott mot FN:s folkmordskonvention. Dessutom har ICC utfärdat en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och landets försvarsminister Yoav Gallant för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Gaza. I juli 2024 slog ICJ fast att Israels 57 år långa ockupation av och bosättningar i palestinska territorier strider mot internationell rätt. Israel beordrades av ICJ att göra sig av med dessa illegala bosättningar inom ett år från antagandet av domen, något som fortfarande inte skett trots att tidsfristen har gått ut. Fastän Israels premiärminister Benjamin Netanyahu påstår att man inte har för avsikt att bosätta sig permanent i Gaza, har politiskt affilierade till Netanyahu uttryckt sina viljor att etniskt rensa Gaza i just detta syfte. Dessutom konstaterar FN-rapporten om Israels folkmord i Gaza att israeliska tjänstemän visat en “tydlig och konsekvent” avsikt att etablera permanent militär kontroll över Gazas för att ändra dess demokratiska uppbyggnad och samtidigt systematiskt förstöra palestinska liv. 

Trots att Israels regering uttryckt att man endast avser att förgöra Hamas så har israeliska befälhavare enligt interna vittnesmål uttalat att “alla är terrorister” (syftandes på civila i Gaza) och att det “inte finns några oskyldiga i Gaza”. Följaktligen har israeliska politiker, militära ledare, och mediepersonligheter bedrivit en retorik som målar upp palestinier på ett avhumaniserande sätt genom att exempelvis kalla dem “odjur”, “inhumana varelser”, och “kackerlackor” som behöver “utrotas”. 

Sveriges hantering av Gaza

Statsminister Ulf Kristersson har krävt att EU “så snart som möjligt fryser handelsdelen av associationsavtalet” med Israel, med den humanitära katastrofen i Gaza som bakgrund (dock inte hela avtalet). Samtidigt uttrycker utrikesminister Maria Malmer Stenergard att avtalet bör användas som ett verktyg för att diplomatiskt påverka Israel snarare än att avbryta det. Sveriges relativa passivitet och “vilja” att delvis frysa associationsavtalet har kallats otillräcklig av experter, särskilt i ljuset av EU-rapporter som indikerar att Israel brutit artikel 2 i avtalet som rör demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Trots krav på riktade sanktioner från EU mot israeliska ministrar och våldsamma bosättare, har Sverige inte infört egna sanktioner mot israeliska aktörer. 

Sverige är å ena sidan en av EU:s främsta givare av humanitärt stöd till Gaza (bistånd som inte kommer fram pga Israels blockad), men å andra sidan ensamt land i Europa med att helt dra tillbaka stödet till UNRWA och inte återuppta det. Detta har väckt kritik från bland annat svenska politiker, FN-representanter och UNRWA:s generalsekreterare. Sverige har även fortsatt bedriva handel av försvarsmateriel med Israel, det vill säga både import och export av vapen med ett land som bevisligen begår systematiska brott mot civila. Följaktligen har regeringen uttalat haft goda kontakter med Israels ministerium och lagt fokus på att “föra dialog” med Israel, snarare än att sätta tydliga krav på dem och ta avstånd från deras brott mot folkrätt och krigslagar.

Kritik har också riktats mot att ministrar tenderat att ducka från ansvarsutkrävande av Israel, genom att inte vilja ta egen ställning och huvudsakligen hänvisa till att det är internationella domstolar som ska avgöra ifall Israel begått folkrättsbrott eller inte (även efter FN:s rapport som bekräftar detta). 122 experter inom fred, säkerhet, folkrätt och mänskliga rättigheter har i ett gemensamt upprop anklagat Sverige för att inte leva upp till sina skyldigheter enligt folkmordskonventionen. Statsminister Ulf Kristersson har uttalat att den svenska regeringen förvisso är mycket kritisk mot Israels attacker mot och svält av civila i Gaza, men vill fortfarande inte använda folkmord som benämning för det som pågår. Sverige har, sedan den humanitära katastrofen uppstod, även brustit i att ta emot skadade civila från Gaza och själva sända ner svenska läkare till Gaza för att behandla svårt skadade. Utrikesminister Följaktligen bekräftar Maria Malmer Stenergard i ett uttalande att regeringen har en förpliktelse mot ICC i ljuset av domstolens arresteringsorder av Benjamin Netanyahu samt Israels f.d försvarsminister Yoav Gallant för brott mot mänskligheten, men vid frågor om ifall regeringen själva skulle beordra arrestering ifall de befann sig i Sverige så har responsen varit frånvarande. Följaktligen gjorde vice statsminister Ebba Busch ett uppmärksammat uttalande om att “Israel gör världen en tjänst” med sina attacker i Gaza, något som har mött stor kritik bland allmänheten och resulterat i att över 120 000 svenska medborgare skrivit under en namninsamling som kräver hennes avgång från sin roll som vice statsminister. 

Gaza-frågan i sig har skapat viss intern splittring bland Tidöpartierna, något som också kan tänkas ha bidragit till regeringens otydlighet och frånvaro av enhälliga ställningstaganden mot Israels gärningar. 

Det som har hänt i Gaza de senaste två åren har inneburit ett oerhört mörker, och flera sanningar existerar på samma gång: Den attack som Hamas utförde mot civila israeler den 7 oktober 2023 var fruktansvärd, och inga oskyldiga människor ska behöva falla offer för sådant våld. Samtidigt kan en händelse som denna aldrig rättfärdiga sådana systematiska och storskaliga attacker mot civila som vi sett i Gaza de senaste två åren - inte bara genom militära attacker utan även konstruerad svält trots att förnödenheter finns att få - och som dessutom drabbar barn i oproportionerligt hög grad. Hamas existens och dess ageranden kan heller inte betraktas i ett vakuum, som något “utanför” den ockupation och det systematiska förtryck som palestinier upplevt under flera generationer i händerna på Israel. Gazas folk förtjänar frihet och rätten till liv, och det är dags att Sverige återtar rollen som förkämpe för folkrätten. Sverige bör därmed kräva att EU fryser hela sitt associationsavtal med Israel som en markör mot Israels folkrättsbrott, inför egna riktade sanktioner mot israeliska ministrar, återupptar stödet till UNRWA, erkänna rapporterna om folkmord från FN och andra legitima aktörer som trovärdiga samt agera därefter, upphör all vapenhandel med Israel, erbjuda vård till skadade civila både i Sverige och på plats, ställa hårdare krav på Israel i multilaterala forum, och verka för garantin att ICC:s arresteringsorder mot Netanyahu och Gallant efterlevs i Sverige. 

Tilde Varnestig är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Frihandelsavtal mellan EU och Indien

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Christian Utheim

Analytiker, OAG

Introduktion

Hur går förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Indien? I den mediala skuggan av kriget i Ukraina, handelskonflikten med USA och svälten i Gaza pågår det febril aktivitet i Bryssel och New Delhi för att få till en helt annan utrikespolitisk prioritet. Nämligen ett frihandelsavtal. Förhandlingarna har pågått formellt sedan 2007 med varierande framgång, men efter att ha varit stillastående sedan 2013 återupptogs förhandlingarna 2022 och de diplomatiska flygresorna mellan huvudstäderna går numera på högvarv igen. Med kyligare transatlantiska handelsrelationer söker EU andra likasinnade och lönsamma handelspartners i ställen som Sydamerika, Sydostasien, Australien, Förenade Arabemiraterna och Indien. Tillsammans med Indiens ambitiösa ekonomiska mål med fokus på uppbyggnaden av sin industriella export har det här projektet sammanfallit väl med båda parternas strategiska intressen och skapat en återuppstådd optimism.

Trots den politiska viljan som finns hos Kommissionen och Indiens premiärminister Modi är det mycket krävande arbete som kvarstår. Samma skillnader som har låst förhandlingarna i 20 år är fortfarande högst närvarande och måste nu mödosamt nystas upp innan projektet kan ge de önskade effekterna. Mot den bakgrunden ämnar den här artikeln alltså att klargöra var parterna står i förhandlingarna, hur de låser sig och hur lösningen kan se ut i och efter förhandlingarna.

Parternas intressen

För EU är vinsterna av ett frihandelsavtal i första hand strategiska. Delvis är syftet att möjliggöra en diversifiering av sina försörjningskedjor bort från Kina och motverka kinesiskt inflytande regionalt. Samtidigt vill man också stärka banden till den indopacifiska regionen, bygga tillit med världens största demokrati och därigenom bidra till att stabilisera den demokratiska och regelbaserade alliansen i världen. De målen har nu blivit allt viktigare i och med det amerikanska tillbakadragandet och alienerandet av flera asiatiska stater, inte minst Indien. Därtill kommer såklart också ekonomiska vinster. Indien är en snabbt växande ekonomi och en mycket stor exportmarknad för europeiska maskiner, grön teknik, företagstjänster och lyxvaror, som alla skulle gynnas av en förenklad handel.

De ekonomiska fördelarna ska dock inte överdrivas. Kommissionen uppskattar att avtalet (beroende på slutgiltig omfattning och implementering) kan bidra med 3-4.4 miljarder euro i reella årliga inkomstökningar på kort sikt [1]. Alltså mindre än 0.1% av EU:s totala BNP. Det väntas dessutom minskas över tid när vissa fördelar neutraliseras. Då vinsterna skulle vara koncentrerade till vissa sektorer (såsom exportfokuserade maskiner, företagstjänster och transportmedel) ger det däremot påtagliga effekter för enskilda sektorer och samhällsgrupper trots att den totala effekten är försumbar, vilket gör avtalet politiskt relevant. Viktigt att poängtera är att denna uppskattning gjordes för 17 år sedan (2008) och kan därför vara utdaterad, men är trots allt de siffror som användes av Europaparlamentets egna forskningsorgan i sin briefing om förhandlingarna i 2024.

Indiens intressen i avtalet är istället mer ekonomiskt grundade än de europeiska. Avtalet är en central del av deras exportfokuserade ”Make in India”-kampanj där de vill industrialisera landet och göra det till ett medelinkomstland inom de närmsta decennierna. Med den övergripande målsättningen vill New Delhi möjliggöra stora industriella investeringar i landet och få tillgång till avancerad teknologi från den europeiska industrin [2]. Trots den stora inhemska marknaden är Indiens största företag relativt små på världsmarknaden och inkapabla till de enorma investeringarna som krävs. Därtill kommer de allomfattande infrastruktursatsningarna som behöver ske från privat eller offentligt kapital för att kunna attrahera utländska aktörer från första början. Med bakgrund i bristen på inhemskt kapital blir utländska investeringar avgörande för att Indien ska uppnå sina ekonomiska mål.

Bidragsberoenden, domstolar och hållbarhetskrav

Parternas intressen är alltså kompatibla med varandra: EU vill hitta nya försörjningskedjor och Indien vill gärna fylla det behovet genom en utbyggd exportindustri. Så varför låser sig förhandlingarna? Där får vi se till Bryssels konkreta mål i förhandlingarna för att förverkliga detta och hur de går på problem i mötet med Indiens politiska prioriteringar och verklighet.

Först och främst vill EU se ett öppnande av den indiska marknaden genom tullättnader för europeiska produkter och tjänster. Indisk handelspolitik präglas däremot av stark protektionism där tullar och industristöd är politiskt mycket svåra att avveckla med en bidragsberoende inhemsk industri. EU har skalat ned sina ambitioner under loppet av de decennielånga förhandlingarna, men New Delhi bibehåller ett starkt skydd över sina största sektorer såsom jordbruk och textilier. På grund av Indiens stora interna skillnader mellan regioner när det kommer till allt ifrån ekonomi och politik till kultur, språk och religion, finns det många inrikespolitiska hänsyn att ta. För att inte äventyra den enighet som Modi behöver för sitt politiska projekt att ena landet till ett folk, en kultur och en styrning, blir det alltså viktigt att skydda vissa regionalt prioriterade industrier. Kopplat till det har Modi också i bredare bemärkelse byggt mycket av sitt politiska ämbete på att premiera indisk suveränitet och ”styrka”, vilket ofta går framför internationella partnerskap och globalisering.

Som en del av denna protektionism och regionala komplexitet har det byggts upp en mycket tung regelbörda i Indien med, enligt utländska investerare, obegripligt komplex byråkrati. Ännu värre än den europeiska. Därför är en europeisk prioritet också att Indien förpliktar sig till att förenkla investeringsklimatet och minska den därtill kopplade byråkratin. Det är inget som nödvändigtvis går emot Modis vilja, men är desto svårare att genomföra i praktiken på alla nivåer av den indiska styrningen.

Utöver att möjliggöra investeringar av europeisk industri genom öppen marknad och förenklat investeringsklimat menar Bryssel också att investeringarna behöver skyddas bättre. Därför är EU:s tredje mål i avtalet att förbättra det juridiska skyddet för europeiska immaterialrättigheter i rättvisa och effektiva domstolar. Detta dels i den europeiska industrins intressen, men inte desto mindre av säkerhetsskäl i och med de väldokumenterade fallen av spridningen av militärt kritiska teknologier till Ryssland [2]. Som en del av att säkerställa det juridiska skyddet ser europeiska aktörer allvarligt på att Indiens domstolar präglas av kolossala köer och eftersläpande väntetider som bara har blivit värre de senaste decennierna [3]. Över 50 miljoner olika fall står i kö att bli prövade, varav 80 000 i kö till högsta domstolen som bara består av 34 domare [4]! Vissa fall kan prioriteras framför kön, men i kombination med en dokumenterad osjälvständighet och politiska påtryckningar i rättsväsendet, är det en rättsosäkerhet som ökar risken för europeiska företag och investerare. Detta är därför en central prioritering för Bryssel i förhandlingarna.

Sist men inte minst är det viktigt för Bryssel att Indien kan garantera vissa miljö-, klimat- och arbetsmiljökrav [1]. EU har oberoende av Indien beslutat om att införa ett tullpaket, det s.k. Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM), för att säkerställa hållbarhets- och arbetsmiljöstandarder även på varor som importeras till EU och för att likställa dess konkurrenskraft med europeiska produkter som produceras inom ramen för unionens utsläppshandelssystem. Det ställer höga ekonomiska och administrativa krav på många utvecklande länder, som till och med ibland uppfattar det som orättvist. I förhandlingarna med Indien är det alltså ytterligare en låsning där New Delhi har uttryckt sitt tydliga missnöje, vilket kan förstås mot bakgrund av landets kapitalbrist. EU kan dock inte ge undantag för en handelspartner utan att bryta mot WTO-regleringar, utan att öppna pandoras ask i relation till andra handelspartners, eller utan att urvattna paketens kredibilitet och grundläggande syfte. Därför behöver andra mer kreativa lösningar hittas, möjligtvis genom anknutna europeiska åtaganden att finansiera reduceringen av indiska utsläpp.

Situationen kan sammanfattas med att den politiska viljan finns, men inte tilliten. Varken europeisk tillit till indisk regelefterlevnad och rättsväsende, eller indisk tillit till att Europa inte överreglerar inhemska frågor. I detta kolliderar Bryssels fyra avtalsprioriteringar direkt med New Delhis politiska verklighet: landets institutionaliserade protektionism för viktiga sektorer, deras vilja att få tillgång till europeisk industriell teknologi, och deras ineffektivitet och osjälvständighet i byråkratin och rättsväsende.

Kan design skapa funktion?

Trots den optimism som har uppstått de senaste åren återstår det alltså svåra förhandlingar. För att öka chanserna denna gång förhandlar parterna sedan 2022 i tre separata delar med det explicita syftet att ”öka chanserna att uppnå resultat i minst en eller två delar” [1, s. 4]. De delarna betecknas som Handel, Investeringsskydd, och Geografiska Indikatorer (alltså skydd för varor med specifika processer från specifika regioner, ex. Champagne, Parmigiano Reggiano och Kalixlöjrom). Vissa insatta föreslår dessutom att denna modulära avtalsdesign bör utökas ytterligare genom att dela upp avtalet efter olika ekonomiska sektorer för att möjliggöra sektorsspecifika reservationer samtidigt som de tydligt förpliktar sig till bredare handelsliberaliseringar på sikt genom fortsatta förhandlingar om de reserverade delarna. En sådan lösning skulle exempelvis kunna underlätta låsningen om EU:s hållbarhetskrav då man kan prioritera de sektorer som inte omfattas av unionens utsläppshandelssystem och därmed inte heller av CBAM. Likaså för att reservera för de sektorer med strategiska teknologier där tilliten ännu inte är tillräcklig för ett öppet utbyte. Med en sådan avtalsdesign kan parterna alltså ta hem de redan överenskomna vinsterna nu när det politiska fönstret för ett avtal finns, samtidigt som de tydligt förpliktar sig till fortsatta liberaliseringar över tid. Möjliga nackdelar med den modulära avtalsdesignen är dock att det kan bli svårt att nå en samlad strategisk balans, att förutsägbarheten för investerare försämras, att varje delavtal riskerar att bli kompromissartat och mindre ambitiöst, och såklart att det skulle vara en tids- och resurskrävande process som ökar risken för förhandlingsutmattning i politisk vilja och administrativ kapacitet. Den balanserade vägen med uppdelade förhandlingar i Handel, Investeringsskydd och Geografiska Indikatorer, men inte ända ner på sektorsnivå, är kanske därför det bästa alternativet.

Oavsett designen eller innehållet av ett signerat avtal ska det sedan godkännas av Europaparlamentet och det indiska underhuset Lok Sabha. Indien har ingen formell skyldighet att lägga fram internationella avtal för omröstning i Lok Sabha eller Rajya Sabha (överhuset), men om det kräver ändringar i inhemsk lagstiftning, vilket är mycket troligt i detta fall, behövs parlamentariskt stöd. Om det därtill rör sig om ett ”blandat avtal” som täcker både EU:s exklusiva befogenheter (ex. tullar) och medlemsstaternas befogenheter, krävs dessutom att alla(!) medlemsstaternas nationella parlament ratificerar avtalet. Något som historiskt har visat sig kan ta tid. Slutligen behöver det också implementeras över många år i konkreta lag- och regelförändringar. Allt för att få igenom ett sannolikt ganska reserverat avtal med hopp om bredare handelsliberaliseringar framåt. Men! Bara för att något tar tid är det inte en anledning att inte göra det. Snarare understryker det vikten av rätt förväntningar hos politiker, industrin och konsumenter, och att varken överspela risker eller ta ut vinster i förskott. Inte minst för att ett avtal oavsett bredd innebär strategiska vinster i relation till andra aktörer och för att hålla liv i ett handelsoptimistiskt och regelbaserat momentum i världspolitiken.

Tack för att du har tagit del av den här övergripande kartläggningen av en viktig, om än underdiskuterad, utrikespolitisk händelse och vad de realistiska utfallen är. Hör gärna av dig om du vill diskutera detta vidare.

Christian Utheim är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Källor

[1] Delivorias, A. (2024). BRIEFING: EU-India free trade agreement. European Parliamentary Research Service, PE 757.588. Hämtad från: Länk

[2] Bomassi, L., & Nixon, C. (2025). Breaking the deadlock on the EU-India FTA. European Union Institute for Security Studies. Hämtad från: Länk

[3] Agarwal, S., & Behera, S.R. (2024). Mammoth backlog of court cases pending in India: A spatial visualisation. Regional Studies, Regional Science, 11(1), 757-760. Länk

[4] Root, R. (2024). Access to justice: Indian Supreme Court’s backlog is ’serious issue’. International Bar Association. Hämtad från: Länk

Sydkorea - hopp för demokratin i en polariserad värld

estherpoon/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Sarah Franzén

Analytiker

Introduktion

Sydkorea har sedan Koreahalvön delades 1948 utvecklats till ett av de rikaste länderna i Asien och anses internationellt vara en av de mest avancerade och framgångsrika demokratierna i regionen. Med sin gräns mot Nordkorea symboliserar Sydkorea globalt en liberal kraft och har ett omfattande samarbete med både USA och EU, landet har även en geopolitiskt strategisk position med gränser maritimt både mot Japan och Kina. När president Yoon Suk-Yeol den 3 december 2024 utlyste militärt undantagstillstånd är det därav föga förvånande att omvärlden och den sydkoreanska befolkningen chockades över presidentens beslut. Nationellt chocktillstånd övergick dock snabbt till handlingskraftigt motstånd. Denna artikel syftar till att analysera orsaker och bakgrund till utlysningen av undantagstillstånd och det sydkoreanska folkets demokratiska resiliens i ljuset av detta.

Deja vu av ett mörkt förflutet

Inte långt efter att självständighet utropades på den södra sidan av Koreahalvön 1948, utlystes landets första undantagstillstånd i syfte att slå ner kommunistiska uppror. Undantagstillståndet drogs inte tillbaka förrän sex år senare år 1954, vilket kan argumenteras legitimt då Sydkorea och Nordkorea låg i krig med varandra mellan år 1950–1953 [1]. Detta var dock upptakten till fyra årtionden präglade av autokratiskt militärstyre, under vilka 16 undantagstillstånd utlystes [1]. Denna period karaktäriserades av politisk oro, uppror och frekventa protester, därtill kan det noteras att det inte ännu uppnåtts ett fredsavtal mellan Sydkorea och Nordkorea. Kriget avslutades i ett vapenstillestånd år 1953, konflikten är pågående och animositet dominerar relationen med Nordkorea [2].

Undantagstillstånd användes som ett verktyg för att kontrollera det som påstods vara pro-kommunistiska uppror [3]. Protesterna var dock en del i det sydkoreanska folkets kamp om ett slut på det autokratiska styret av landet [1]. Sydkorea blev till slut en demokrati år 1987, en process som tog sin början på riktigt i Gwanju-upproret år 1980, vilket slogs ner brutalt efter utlysning av undantagstillstånd och 1000-tals människor dödades [1]. Processen avslutades samma år som Sydkorea blev en demokrati med det rikstäckande uppror som kom att kallas Junikampen. Både Gwanju- upproret och Junikampen var en del av Minjung (bet. folket eller massorna), Minjung symboliserar för koreaner de människor som är förtryckta [1]. Minjung i sin tur identifierar och informerar den pro-demokratiska rörelse vilka både Gwanju-upproret och Junikampen är hörnstenar i, och som symboliserar det sydkoreanska folkets motstånd [1, 4].

Att Sydkoreas framgångssaga härrör från ett mörkt förflutet går inte att förneka, med det konstaterat är sannolikheten stor att president Yoon’s utlysning av undantagstillstånd den 3 december 2024 medförde för många sydkoreaner en stark känsla av deja-vu. Ännu mer så när några av de favoritvapen som autokratins förespråkare gärna använder aktiverades, all media sattes under statlig kontroll samt all politisk och av civilsamhället organiserad aktivitet förbjöds [5]. Vad var då motivationen till att detta anmärkningsvärda beslut togs? Dels i fredstid, dels i en konstitutionell demokrati utan en omröstning i parlamentet? I likhet med sina föregångare ville presidenten skydda demokratin mot anti-statliga och kommunistiska krafter, vilket han menade att landet utsatts för genom oppositionens kollaboration med Nordkorea [3]. Beslutsfattare väljer ofta att rama in beslut eller problem baserat på sina individuella normer, vanor och karaktärsdrag [6]. Vidare kan det noteras att President Yoon generellt framställts som en person med högerextrema åsikter och narcissistiska karaktärsdrag, en kompromisslös beslutsfattare med lite eller ingen hänsyn till andras åsikter [7]. Med detta i åtanke är president Yoon’s beslut att utlysa undantagstillstånd inte lika häpnadsväckande. Däremot kan det konstateras att beslutet och händelseutvecklingen som följde synliggjort de brister som existerar i den sydkoreanska demokratin.

En bristfällig demokrati

Globalt har demokrati varit på tillbakagång de senaste 30 åren, demokrati i Sydkorea har däremot varit på framgång [5]. Den interna politiken i Sydkorea har dock länge präglats av hårda politiska strider och stark polarisering [8]. Polarisering ökar risken för extrema åsikter, radikalisering och konflikt, detta leder ofta till minskad dialog och samarbete, vilket i sin tur försvagar demokratin [5]. I likhet har polariseringen i Sydkorea haft en negativ effekt på demokratin i landet, politiska konflikter, inte minst i den nuvarande mandatperioden mellan president Yoon och Demokratiska Partiet’s majoritet i parlamentet, har underblåst den redan existerande fientligheten. Vilket i sin tur markant försvårat det politiska beslutsfattandet och samarbetet, vilket bidrar till den bristfälliga demokratin i landet.

I praktiken så har Sydkorea institutionellt de strukturella egenskaperna för att kunna vara en fungerande, pålitlig och representativ demokrati [9]. Dessa strukturer inkluderar en skriftlig konstitution, ett fungerande rättsväsende, olika medier och lokala och nationella val [9]. Trots detta, försvagas demokratin av lagstiftning som t. ex. National Security Act [2]. Lagen ska skydda staten mot hot främst från Nordkorea, dock innefattar detta all aktivitet med koppling till Nordkorea vilket bäddar för godtycklig tolkning och inskränkning av yttrandefrihet.

De institutionella strukturerna överskuggas även av återkommande brister hos de politiska ledarna. Anklagelser om korruption är inte ovanligt, även dåligt beslutsfattande, överdriven partiskhet och missbruk av presidentmakten är återkommande [9]. Detta bekräftas av att de senaste 3 presidenterna har åtalats och/ eller dömts för korruption eller brott kopplade till missbruk av presidentmakten. Även oppositionsledaren Lee Jae-Myung har anklagats för valfusk. Dessa brister påvisar att demokratiska normer urholkas både systematiskt och godtyckligt i Sydkorea. Det kan tolkas som indikationer på att demokratin är i förfall, vilket ökar risken för att odemokratiska beslut fortsatt tas såsom utlysningen av undantagstillstånd den 3 december och att autokratiska strukturer får fäste. I efterhand kan det argumenteras att den demokratiska framgången kunde förutspåtts bli kortlivad. Förutsättningar vilka behövs för att stärka demokratin, har motverkats av dessa brister vilka funnits sedan demokrati fick fäste i Sydkorea.

Det kollektiva minnet av ’Minjung’.

Att konstatera att president Yoon’s inramning av sitt beslut att utlysa undantagstillstånd både misslyckades och skapade kontraproduktiva effekter är ingen överdrift [6]. I stället för att underkasta sig beslutet, organiserade sig det sydkoreanska folket i massprotester och motstånd utan fördröjning [10]. Politiker både från opposition och apposition tog sig tillsammans in i parlamentet trots att polis stängt av byggnaden för att rösta ned undantagstillståndet [10]. Det finns en ihållande tendens att väljare och aktivister på både den högra och vänstra sidan av politiken förlitar sig på mass-protester för att utmana det som orsakar den bristfälliga demokratin i Sydkorea [9]. Detta har även diskuterats som ett tecken på att demokratin i Sydkorea är i förfall. Samtidigt kan det argumenteras att det med stor sannolikhet är detta motstånd från folket som säkerställer demokratins fortsatta fäste i landet.

Hur kan vi då förstå det sydkoreanska folkets ihållande motstånd och kamp för demokrati? Idén om att det kollektiva minnet formar och bär den nationella identiteten över tid är inte ny inom studiet av internationella relationer, det är inte heller antagandet att kollektivt minne kan vara en källa till ontologisk säkerhet [11]. Med detta som bakgrund kan det resoneras att det kollektiva minnet av det förtryck som gav upphov och innebörd till Minjung, vilket i sin tur informerade och identifierade kampen för demokrati har format och bär det sydkoreanska folkets identitet. Det kan även konstateras att demokrati förvärvades med stora uppoffringar från folket, därav vilar den nationella identiteten på idén om att staten Sydkorea är en demokrati och som resultat är en källa till ontologisk säkerhet. Det kan vidare argumenteras att president Yoon’s utlysning av undantagstillstånd hotade demokratin i landet, vilket med stor sannolikhet gav upphov till ontologisk osäkerhet hos det sydkoreanska folket. Med detta som bakgrund är en möjlig slutsats att det är genom den pro-demokratiska rörelsens motstånd som det sydkoreanska folket uppnår kontinuitet i sin identitet och med det ontologisk säkerhet.

Slutsatser

Sydkorea står inte bara i kölvattnet av president Yoon’s utlysning av undantagstillstånd, men också det faktum att Yoon, nu avsatt president har dömts i riksrätt för försök till statskupp. Det kan argumenteras en vinst för den pro-demokratiska rörelsen i Sydkorea. Samtidigt har polariseringen i landet förstärkts efter händelserna den 3 december 2024 och den politiska krisen består. Landet har en fortsatt osäker framtid framför sig. Nyligen stod oppositionsledaren Lee Jae-Myung som segrare i presidentvalet och det återstår att se i vilken riktning den nya presidenten väljer att leda landet. Oavsett hur framtiden i landet ter sig så kan det konstateras att det sydkoreanska folket visar på en betydande demokratisk resiliens, vilket inger hopp i en alltmer polariserad värld och att denna tredje våg av autokratisering som världen just nu står inför kan bekämpas.

Sarah Franzén är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1.     Park, E.Y. (2022) Korea: A History. Stanford University Press.

2.     Globalis. (2022) Sydkorea. FN-Förbundet Sverige. https://globalis.se/laender/sydkorea

3.     Wong, T., Choi, L. & Ku, Y. (2024) 'Are we about to repeat history?': Martial law's traumatic legacy in South Korea. BBC News. https://www.bbc.com/news/articles/c1el7xxp0gyo

4.     Asia Media Centre. (2024) Korea’s dark history of Martial Law. Asia Media Centre. https://www.asiamediacentre.org.nz/korea-s-dark-history-of-martial-law

5.     V-Dem Institute. (2025) Democracy Report 2025- Democracy Trumped? chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/https://www.v-dem.net/documents/61/v-dem-dr__2025_lowres_v2.pdf  

6.     Alex, M. (2003) Framing Effects in International Relations. Vol.135 (2). P.193-213. Dordrecht: Kluwer Academic Publishing.

7.     McKenzie, J. (2025) The unravelling of Yoon Suk-Yeol: South Korea’s stubborn and hot-tempered martial law president. BBC News.

8.     Martina Johannesson. (2025) Sydkorea- Inrikes politik och författning. Utrikepolitiska Institutet. https://www.ui.se/landguiden/lander-och- omraden/asien/sydkorea/inrikespolitik-och-forfattning/

9.     Nilsson-Wright, J. (2022) Contested politics in South Korea- Democratic evolution, national identity and political partisanship. Chatham House, Asia-Pacific Programme. chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/https://www.chathamhouse.org/sites/default/files/2022-07/2022-07-28-contested-politics-south-korea-nilsson-wright.pdf

10.  Arranz, A., Aluckal, A. Huang, H., Gu, J., Chowdhury, J. Munjal, M. & Kiyada, S. (2024) South Korea’s short-lived martial law: How it unfolded and what’s next. Reuters. https://www.reuters.com/graphics/SOUTHKOREA-POLITICS/GRAPHICS/lgpdjajkbpo/

11.  Bachleitner, K. (2021) Collective Memory in International Relations. Oxford University Press. https://academic.oup.com/book/39491?login=true 

12.  Lee, J-S & Lee D-J. (2025) 2024 Martial Law Crisis in South Korea and Democratic Resilience. Australian Institute of International Affairs. https://www.internationalaffairs.org.au/australianoutlook/2024-martial-law-crisis-in-south-korea-and-democratic-resilience/  

13.  BBC News. (2025) South Korea Country Profile. BBC News. https://www.bbc.com/news/world-asia-pacific-15289563

14.  Cha, V. & Kim, E. (2025) South Korea’s Ongoing Political Crisis. Center for Strategic & International Studies. https://www.csis.org/analysis/south-koreas-ongoing-political-crisis

Europas Nato-länder möter en ny verklighet

asbe/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Sixten Norrby

Analytiker

Karl Agell

Analytiker

Introduktion

Tre år efter att Rysslands fullskaliga krig inleddes mot Ukraina har det säkerhetspolitiska allvaret ökat i närtid för Europa. Sedan maktskiftet i januari har Trump-administrationen – utan att samordna med vare sig Ukraina eller sina europeiska allierade – öppnat upp för förhandlingar med Ryssland om att göra upp en ”deal” om Ukraina. Samtidigt har den amerikanska administrationen antagit en utpressningslinje gentemot Ukraina. USA:s diplomatiska agerande har inneburit en chock för de europeiska Natoländerna. Mycket pekar på att detta kan vara den punkt i historien då Europa fullt ut inser allvaret i hotet från Ryssland och börjar rusta med skyndsamhet. Trump-administrationens nya linje har väckt Europa, och det geopolitiska och strategiska klimatet skiftar hastigt.

Chockterapi för Europa

Vad flera europeiska underrättelsetjänster och tankesmedjor de senaste åren offentligt rapporterat om, däribland dansk underrättelsetjänst, är hur brådskande läget kan komma att bli för de europeiska Natoländerna efter ett eventuellt eldupphör i Ukraina. Den danska underrättelsetjänsten FE bedömer att Ryssland redan cirka två år efter ett eldupphör skulle kunna utgöra ett trovärdigt hot mot ett eller flera Natoländer, och vara redo för ett regionalt krig i Östersjöregionen. Detta förutsätter att Rysslands militära förmågeökning under den perioden skulle överträffa Natoländernas dito. Risken för en sådan attack bedöms särskilt hög om Ryssland vid det skedet inte bedömer sig därigenom hamna i krig med USA.

Sedan kalla kriget har Europas försvar till stor del vilat på USA:s vilja och förmåga att försvara sina europeiska allierade – och det är just Europas försvarsallians med USA som denna artikel vill beröra. Bortom den viktiga storpolitiken om Ukrainas framtid, är osäkerheten kring Trumps Natopolitik en obehaglig faktor för Europa. Det är svårt att överskatta USA:s vikt i den kollektiva avskräckningen mot Ryssland. Att kompensera för USA:s tunga roll i Nato, innefattande kärnvapen, dess nyckelroll vad gäller logistik, förmågor kopplat till satellitkommunikation och dess cirka 84 000 soldater stationerade i Europa vore en mycket utmanande uppgift för de övriga Natoländerna. Just med anledning av det amerikanska kärnvapenparaplyet har Europa sedan slutet på 1940-talet avstått från att utveckla särskilt stora kärnvapenstyrkor på egen hand – något som nu kan sätta oss i en svår sits.

En fingervisning om den utmaning det allierade Europa nu står inför är att Rysslands militära utgifter så sent som 2024, mätt i köpkraftsparitet, översteg de europeiska Natoländernas samlade försvarsanslag. Även om det allierade Europas totala ekonomi är mångfalt större än den ryska ekonomin, så lär det dröja ett antal år innan Europas ekonomiska övertag har omsatts till ett övertag vad gäller produktion av militär materiel. Beträffande materiel som vore viktig i ett framtida utnötningskrig översteg exempelvis den ryska produktionen av artillerigranater Europas plus USA:s samlade produktion under 2024, och det ryska produktionsövertaget bedöms vara åtminstone år 2025 ut.

Det är lätt att konstatera, att det ligger i det allierade Europas starka intresse att USA förblir en del av Nato. Och samtidigt finns det ingen garanti mot att Trump, i egenskap av överbefälhavare, beordrar avsluta den amerikanska militära närvaron i Europa och/eller i praktiken tar USA ut ur Nato genom att deklarera att USA inte längre förbinder sig till det kollektiva försvar som ryms under artikel 5. Vad talar då för att USA på kort sikt inte lämnar Nato? Traditionellt har argument om transatlantisk värdegemenskap, västerländska liberala värden kunnat åberopas. Men det är inte självklart att detta väger tungt hos Trump-administrationen. Frågan kvarstår då: hur är Europa en säkerhetspolitiskt viktig allierad för USA? Denna artikel kan inte ge ett definitivt svar på denna fråga, men lyfter ett antal centrala faktorer.

Europa en viktig tillgång för USA

I sitt öppningsanförande vid sammanträdet för Ukraine Defence Contact Group den 12 februari konstaterade USA:s nye försvarsminister Pete Hegseth att landets högsta geostrategiska prioritet nu rör rivaliteten med Kina, och att undvika ett krig mot Kina i Stilla havet. Inom ramen för denna rivalitet är ett välvilligt Europa mycket värdefullt för USA. Detta gäller inte minst intresset att avskräcka Kina från att militärt försöka ta Taiwan. Under de senaste åren har exempelvis Europas fyra största ekonomier – Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien – skickat militära fartyg till den Sydkinesiska sjön. Jämfört med den amerikanska militära närvaron i regionen är Europas bidrag förhållandevis litet. Däremot sänder Europa signaler till Peking att de vid en militär aktion mot Taiwan riskerar att få USA och dess nära partnerländer i Stilla havs-regionen plus Europa emot sig i något slags koordinerad ekonomisk krigföring.

I centrum för USA:s teknologiska kapplöpning med Kina står idag den spetsteknologi och kunskap som behövs för att tillverka världens mest avancerade halvledare. Dessa komponenter behövs i datorer som driver avancerad teknologi av idag – allt från moderna stridsflygplan till AI-modeller. På denna front leder alltjämt den fria världen, och nästan all tillverkningen av de världsledande halvledarna sker i Taiwan (TSMC) och i Sydkorea (Samsung). Sedan 2019 deltar det nederländska företaget ASML, som åtnjuter en monopolställning på avancerade EUV-maskiner vilka behövs för att tillverka de främsta halvledarna, i USA:s exportrestriktioner för halvledarteknologi till Kina. Detta har skett efter amerikanska påtryckningar mot Nederländerna. Fallet ASML är ett viktigt exempel på europeisk strategisk oumbärlighet för USA tillika ett konkret exempel på säkerhetspolitiska fördelar med att ha lojala allierade i Europa.

Allierades nytta för USA

En uppenbar säkerhetspolitisk fördel som Nato innebär för USA är att allierades territorier underlättar för amerikansk maktprojicering utanför eget territorium. Detta gäller inte minst den amerikanska militärens expeditionära räckvidd. Det är till exempel inte svårt att konstatera, att USA:s förutsättningar för militära operationer i Mellanöstern underlättas av tillgången till marina baser och flygbaser vid Medelhavet. Dit hör framför allt baser på italienskt, grekiskt och turkiskt territorium.

Motsvarande fördelar för USA med att ha Natoallierade gäller i högsta grad Arktis och dess tilltagande geostrategiska betydelse. Kanadensiska och nordiska territorier i Arktis ger den amerikanska militären utökad räckvidd. Regionen har under de senaste åren blivit en allt större säkerhetspolitisk prioritering för USA. Detta gäller inte minst mot bakgrund av regionens militärstrategiskt viktiga geografi, Rysslands och även Kinas framflyttade positioner i regionen parat med att smältande isar gör viktiga handelsrutter och oexploaterade naturfyndigheter allt tillgängligare. Det nya strategiska djup Nato nu har fått vid sin nordflank tack vare Finlands och Sveriges Natointräde har förbättrat alliansens förutsättningar att försvara Norden och norra Europa samt givit ökade förutsättningar att militärt kunna kontrollera utflödet till Atlanten. Övningen Nordic Response 2024, som bland andra innefattade förband från USA, Kanada, Storbritannien och de nordiska länderna, illustrerar vilka nya möjligheter som nu finns för en gemensam förmågeökning i regionen.

En viktig aspekt av Arktis betydelse för USA är danska Grönland, där USA åtnjuter stora fördelar med att vara en Natoallierad. Man har redan omfattande militär tillgång till ön, något som exempelvis kan ses i flygbasen Pituffik Space Base (f.d. Thule Air Base) som bland annat rymmer ett tidig varningssystem designat för att upptäcka interkontinentala kärnvapenbärande robotar. Tillgången till Grönlands stora kvantiteter av sällsynta jordartsmetaller är viktig för USA och EU för att på sikt kunna bryta Kinas nuvarande dominanta ställning på världsmarknaden. Dessvärre har under de senaste månaderna spänningar över Grönland uppstått mellan USA och Europa. Trump-administrationen är inte nöjd med den nästintill fria militära tillgång till ön USA redan har – utan vill äga Grönland i sin helhet. I administrationens offentliga plan för att annektera Grönland föreslås en charmkampanj och utbetalningar till grönländarna. Administrationen har tidigare inte velat utesluta användandet av militära medel för att uppnå detta mål. Om USA, mot all förmodan, skulle ta till våld för att ta Grönland så vore det såklart en dödsstöt för Nato och transatlantismen i stort.

Exportmarknad för amerikansk försvarsindustri

Europa är i flera hänseenden en förlängning av den amerikanska försvarsindustrin. Europa är en värdefull exportmarknad för den amerikanska försvarsindustrin. I sina europeiska allierade har USA många betrodda och köpstarka kunder och ett flertal nära försvarssamarbeten. Det kanske mest talande aktuella exemplet är det historiskt kostsamma F-35-systemet, vilket fordrar köpstarka länder som USA litar på. För närvarande har exempelvis cirka 600 F-35-stridsplygplan levererats till eller beställts av europeiska allierade. Flera europeiska länder, däribland Sverige, använder även amerikanska luftvärnssystem med mera. Att vara en köpkraftig exportmarknad för USA är en tillgång att nyttja – men vi vill samtidigt inte att USA enbart ser oss som en kund. En sådan kan man trots allt lämna om relationen inte längre är lönsam.

Slutsats

Sett till USA:s säkerhetspolitiska intressen framstår för författarna ett amerikanskt Natoutträde under Trumps mandatperiod som osannolikt. Allra tyngst i sammanhanget väger de fördelar USA idag har av ett lojalt och välvilligt Europa inom ramen för sin rivalitet med Kina.

Det finns givetvis en risk för att Trump kommer att vilja överge den för Nato essentiella kollektiva försvarsprincipen och i stället försöka plocka russinen ur kakan och bilateralt utlova säkerhetsgarantier bara till vissa europeiska Natoländer. Ett sådant förfarande bedömer författarna mindre sannolikt ju mer Europa agerar enhetligt i försvars- och säkerhetspolitiken.

Europa behöver gå en balansgång där de flera fördelar vi har USA att erbjuda framhävs, utan att vi på samma gång gör oss till en dörrmatta. Ett enat Europa har flera styrkor. Detta ses just nu genom kollektiv aktion i frågan om tullar mot USA – samt de stora investeringar EU såväl som individuella länder genomför inom försvars- och säkerhetssektorn. Här kan Europa å ena sidan visa för USA att vi på lång sikt är beredda att utveckla sann strategisk autonomi – men å andra sidan visa att vi helst fortsätter det transatlantiska samarbetet som gynnat oss båda i snart ett sekel.

Att bibehålla goda transatlantiska relationer är i vårt intresse och något vi ska värna. Europa bör försöka att i god tro bemöta USA:s krav. Det bästa vore att fortsätta den transatlantiska alliansen i sin tidigare anda, där Europa och USA är oumbärliga allierade och partners i ett ömsesidigt gynnsamt förhållande. Men för sin egen skull måste Europa satsa på inhemska förmågor. Sådana satsningar är också helt i linje med amerikanska klagomål på hur Europa i årtionden underinvesterat i sin egen säkerhet.

Sixten Norrby och Karl Agell är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Europas kärnvapen och dess betydelse

Topuria Design/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

Introduktion

Denna artikel skrivs i första hand som ett tillägg till den större diskussion som just nu förs om Europas självständighet från USA och vad för roll europeiska kärnvapen skulle spela. Jag ser att det i diskussionen ofta missas vad kärnvapen egentligen är, hur avskräckning fungerar, vad för verkan kärnvapen kan ha och hur komplicerat det är att ha en modern kärnvapenavskräckningsförmåga. Jag kommer övergripande tala om vad det amerikanska paraplyet inneburit för Europa och en del om vad kontinentens två kärnvapenmakter – Frankrike och Storbritannien, har att erbjuda. Avslutningsvis kommer jag presentera en skiss för vilka kärnvapenförmågor jag menar Europa rimligen skulle behöva förskaffa sig för att självständigt ersätta USA:s paraply.

Det amerikanska paraplyet

Sedan slutet av 1940-talet har USA, via Nato och bilaterala avtal, erbjudit ett så kallat kärnvapenparaply till vissa allierade. Detta innebär kort att USA förbinder sig att, ifall det blir nödvändigt, avfyra sina kärnvapen i försvar av dessa länder. En central anledning varför amerikanarna varit villiga att göra detta är för att de sett det som ett ytterst viktigt utrikes- och säkerhetspolitiskt mål att hålla mängden kärnvapenstater lågt. När europeiska stater under kalla kriget oroade sig för Sovjetunionen klev därmed USA in med kärnvapengarantier.(1)

Detta är vad som kallas för förlängd kärnvapenavskräckning – och dess trovärdighet har alltid varit ifrågasatt. Detta utrycktes kanske mest berömt av Charles de Gaulle till Kennedy: ”Skulle du byta New York för Paris?” Det har aldrig varit självklart att svaret på denna fråga varit ja – men det har i alla fall ansetts trovärdigt nog.(2) Det sätt amerikanarna försäkrat sina europeiska allierade om att de menar allvar har traditionellt varit genom att ställa upp stora förband, konventionella och kärnvapenbestyckade, i Europa. De delar kärnvapen med vissa Natoländer och gör på detta sätt det betydligt mer trovärdigt att USA skulle ta till kärnvapen (KV) ifall av krig. Under kalla kriget uttrycktes det av den på området kända teoretikern Thomas Schelling som att amerikanarna utfärdade ett hot som lämnade något åt slumpen. Även om Kreml kanske inte trodde att Vita Huset ”ville” ge order att avfyra kärnvapen i fall av krig i Europa, så skulle en kärnvapenutväxling kunna starta av ren olycka eller slump. Allt eftersom spänningarna, friktionerna, kaoset eskalerar ifall av krig blir riskerna högre för tekniska fel, eller kanske till och med ett Dr. Strangelove scenario. På detta sätt så blev USA:s avsikt och vilja en mindre avgörande faktor – Sovjet skulle inte kunna räkna med att bristfällig vilja hos amerikanska beslutsfattare skulle förhindra kärnvapeneskalering.(3)

Efter kalla kriget har USA:s militära närvaro givetvis minskat. Gällande kärnvapen finns idag ungefär 100 amerikanska KV-bomber utspridda i Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. Detta är enkla gravitationsbomber som fälls från värdlandets flygplan ifall Nato beslutar om att KV-uppdrag ska flygas och USA ger slutgodkännande. Bomberna, av modell B-61, är så kallade taktiska, eller substrategiska vapen. De är med andra ord inte huvudsakligen avsedda för att angripa städer eller militärstrategiska mål – utan mot ryska förband eller andra mer frontnära, operativa och taktiska mål. Annars förfogar USA över totalt kring 1700 operativa kärnvapen – ungefär lika många som Ryssland. De har ytterligare ett antal tusen i lager men dessa skulle kräva mycket arbete för att göras redo innan de kan användas. USA:s strategiska kärnvapen, främst de i robotsilos och på ubåtar, är vad som utgjort Natos yttersta existentiella garanti. Dessa kan tillintetgöra hela det ryska kärnvapenkomplexet, dess ekonomi och dess förmåga att fortsätta fungera som en stat.(4)

Men det är idag kanske mer osannolikt än någonsin att USA:s president skulle vara villig att beordra sina kärnvapenförband att verkställa ett angrepp i försvar av Europa.

Europeiska kärnvapen

Två europeiska länder har egna kärnvapen, Storbritannien och Frankrike. Storbritannien har enbart ubåtsburna kärnvapen medan Frankrike också har flygplansburna kryssningsrobotar och bomber. De franska strategiska styrkorna är helt självständiga. I de Gaulles anda såg Frankrike till att på egen hand utveckla teknologi, design- och produktionskomplex, lednings- och varningssystem och vapenbärare. Storbritanniens situation är en annan. Deras KV-styrkor kan givetvis verkställa på premiärministerns order, oavsett USA, men de är till stor del integrerade i amerikanarnas strategiska planer. Britterna använder den ubåtsburna roboten Trident II på leasing från USA. De förlitar sig även sannolikt på USA för design och utveckling av stridsspetsar, samt för teknologi för sina ubåtar.(5) Totalt förfogar länderna över omkring 500 stridsspetsar – endast en mindre del av dessa är operativt redo.(6) Storbritannien har exempelvis en ubåt på patrull vid varje givet tillfälle, bestyckad med omkring 40 stridsspetsar av totalt 225.(7)

Detta sätter Europa i en svår sits utan USA:s paraply. De kärnvapenstyrkor vi har är förhållandevis små och de kan inte snabbt eller enkelt skalas upp. Även dessa blygsamma styrkor är väldigt kostsamma – Frankrikes kärnvapenförmåga beräknas stå för omkring en femtedel av landets försvarsutgifter.(8) De kring 100 amerikanska bomberna som finns förhandslagrade i Europa är obrukbara innan order utfärdats från USA, så givet att det amerikanska paraplyet anses opålitligt kan man inte räkna med dessa.

En skiss för framtiden

Som jag ser det står Europa inför följande huvudsakliga problem:

• För få stridsspetsar för att på egen hand adekvat verka som strategisk avskräckning mot Ryssland.

• Beroendeställningen gentemot ett alltmer europaskeptiskt USA.

• Begränsad produktions- och utvecklingsförmåga för egna kärnvapen.

• Begränsad egen lednings- och varningssystemsförmåga.

Givet läget med Ryssland och de antagonistiska stämningarna från Trumpadministrationen menar jag att Europa måste vidta åtgärder. Nedan kommer jag ge en skiss över vad jag menar att Europa skulle kunna göra för att ersätta det amerikanska paraplyet med en självständig och trovärdig strategisk avskräckningsförmåga. Dessa förslag förutsätter ett fortsatt dystert läge som också mycket möjligt kan försämras. Jag berör också bara kärnvapenaspekten av det geopolitiska läget gentemot Ryssland, detta är givetvis bara en liten del av en mycket stor och komplex uppsättning utmaningar Europa står inför.

Först och främst står vi inför ett svårt politiskt problem. Endast den amerikanska presidenten äger rätt att beordra en KV-insats, om denne är ovillig försvinner de facto paraplyet. Att Frankrike klivit fram och tagit ett första steg till att erbjuda ett eget paraply är välkommet – men förskjuter eventuellt bara problemet. Vad händer om Marine Le Pens parti vinner nästa presidentval och beslutar att Frankrike inte längre ska erbjuda ett KV-paraply? Att Frankrike är ett europeiskt land bidrar till att göra ett franskt paraply mer trovärdigt, men risken finns hur som helst kvar att Europa i sådant fall bara byter ett problem mot ett annat.

På europeisk nivå, via EU eller via en nystartad mellanstatlig organisation, bör europeiska länder tillsammans bilda en struktur för en europeisk strategisk avskräckning. Detta är ingen enkel uppgift och många komplicerade politiska frågor skulle behöva lösas. Exempelvis vem som äger beslutsrätt att beordra en KV-insats och när, samt hur den civila kontrollen ska se ut. Hur ska länderna delegera beslutsrätt till ett gemensamt organ, behålla kontroll men samtidigt inte göra beslutsprocesserna långsamma och opålitliga? Vi måste också kunna hantera finansiering och vad som händer ifall ett deltagarland senare drar sig ut. Även folkligt stöd inom Europa och konsekvenserna av att göra avsteg från rådande icke-spridningsavtal måste övervägas. Hur forsknings- utveckling- och produktionskomplexet ska lösas är ännu en utmaning, såväl som uranutvinning och anrikning för stridsspetsproduktion. Trots de många utmaningarna menar jag att detta är det enda kostnadseffektiva sättet för Europa att ha en egen och självständig kärnvapenförmåga som varje deltagande land kan lita på.

Sedan måste det omfattande problemet med lednings- och varningssystem lösas. Om Ryssland avfyrar KV-bestyckade robotar mot militärstrategiska mål i Europa kan de första nedslagen börja inom fem till tio minuter. Inom denna tidsrymd måste europeiska system kunna upptäcka att de avfyrats, kommunicera detta och en order om vedergällande eld utfärdas. Detta kommer kräva kvalificerade och i hög grad automatiserade system. På marken, till sjöss och inte minst i rymden. Satelitvarningssystem kommer vara oumbärliga. De nukleära stridskrafternas ledningscentraler kommer behöva vara spridda och härdade på ett sätt så att de med säkerhet kommer kunna fortsätta verka även efter att merparten av lednings- och kommunikationssystemen nedkämpats. Vi måste även betänka att ett ryskt KV-angrepp skulle medföra flertalet elektromagnetiska pulser och annan strålning, vilket skulle kunna omöjliggöra all reguljär kommunikation och sannolikt slå ut den stora merparten av Europas kraftnät. Vi måste alltså ha luftburna samt redundanta, gärna underjordiska förbindelser för strategisk kommunikation. Givet de mycket korta ledtider Europa har att arbeta med bör vi överväga ett så kallat Launch on Warning system, där kärnvapen kan avfyras i vedergällning så fort satelitvarningen att Ryssland avfyrat kommer.(9) Den stora risken med ett sådant system är dock felaktiga varningar eller mjukvarufel som skulle kunna utlösa en kärnvapenutväxling – därav kraven på tämligen tekniskt kvalificerade lösningar som är felsäkra och inte havererar under press. Dessa måste också vara motståndskraftiga mot elektroniska motmedel.

Hur skulle sedan europeiska kärnvapen användas? Det finns i princip tre breda målkategorier: 1) Substrategiska mål. Att bekämpa dessa kan ge gynnsam verkan på stridsfältet. 2) militärstrategiska mål, främst fiendens kärnvapenkomplex. Att bekämpa dessa slår mot motståndarens förmåga att föra krig, 3) ekonomiska mål, industri, infrastruktur, ekonomiska, politiska, administrativa centrum. Att slå ut dessa förhindrar motståndaren från att i framtiden återhämta sin krigförande förmåga.810) Det är egentligen enbart USA och Ryssland som har en riktig militärstrategisk angreppsförmåga. Ett sådant anfall är väldigt krävande, uppemot tusen amerikanska stridsspetsar skulle behövas för att fullskaligt angripa Rysslands KV-komplex. Att attackera ekonomiska mål är dock relativt sett billigt och enkelt.(11)

Exakt hur många kärnvapen som behövs för att vara tillräckligt avskräckande är omöjligt att veta, sådana avväganden har alltid hängt på mer eller mindre lösa antaganden och kapprustningsiver. Under kalla krigets ömsesidigt garanterade ödeläggelse (MAD) menade Robert McNamara, USA:s försvarsminister under bland annat Kennedy, att tillräcklig förmågas var när landets kärnvapenstyrkor, efter att ha absorberat ett första angrepp från Sovjetunionen, fortfarande kunde destruera hälften av Sovjets ekonomiska värden och döda 20 till 25 procent av dess befolkning.(12) Huruvida dessa kriterier fortfarande används är oklart, men förmågan att verkställa därefter finns kvar.

USA spenderar just nu ungefär 75 miljarder dollar per år på sina kärnvapenförband.(13) Över de kommande tre årtiondena väntas de spendera kring hela 1 500 miljarder dollar på att modernisera och utveckla desamma.(14) Dessa kostnader vore helt orealistiska för Europa att bära, betänk också att vi inte bara skulle behöva underhålla och utveckla utan till stor del nybygga. Vi måste sikta lägre – vi kommer inte kunna ersätta de amerikanska förmågorna 1:1. Det är inte heller uppenbart att det ens vore önskvärt att ha en så pass omfattande kärnvapenstyrka. En kärnvapenupprustning får inte heller ske på bekostnad av konventionella stridskrafter – kärnvapen ersätter inte dessa utan kompletterar dem.

För att på ett kostnadseffektivt sätt ersätta USA:s paraply borde Europa fokusera på två saker; en substrategisk och en ekonomisk KV-förmåga. Den militärstrategiska blir för det första för dyr, för det andra destabiliserande då Ryssland skulle kunna se det som att Europa försöker förskaffa sig en aggressiv förstaslagsförmåga snarare än något defensivt och avskräckande. Vi behöver inte kunna slå mot det ryska KV-komplexet för att ha all den avskräckning vi behöver.

Jag menar att Europa skulle behöva bibehålla en operativ förmåga omfattandes mellan 400 och 500 stridsspetsar för att vara tillräcklig. Hälften av dessa, 200 till 250, vore strategiska vapen – på ubåtar och riktade mot ryska städer och andra ekonomiska centra. För att bibehålla beständig avskräckning skulle vi sannolikt behöva ha två eller tre strategiska ubåtar på patrull vid varje givet tillfälle – med möjlighet att snabbt sjösätta en eller två till i fall av ökade spänningar. Detta är den existentiella garantin – ifall Ryssland avfyrar mot europeiska städer, eller militärstrategiska mål som angränsar städer, är det dessa vapen vi svarar med.

Den andra hälften vore substrategiska vapen fördelade mellan rörliga robotförband och flygbaser. Dess främsta syfte vore att se till att Ryssland inte kan utpressa Europa med kärnvapen vid lägre konfliktnivåer. Om vi enbart har de strategiska ubåtsbaserade stridsspetsarna vet Ryssland mycket väl att tröskeln för användning är hög. Vi är med all sannolikhet inte beredda att döda på den nivån, eller ta emot vedergällning på den nivån, även om Ryssland använder substrategiska kärnvapen. Vi måste därför ha en egen sådan förmåga som visar motståndaren att vi inte kan domineras eller utsättas för kärnvapenutpressning. Vi måste kunna eskalera i takt med Ryssland.

Förslagen ovan skulle ta över ett decennium att verkställa och kosta tusentals miljarder kronor. Men jag menar att det är en realistisk och pragmatisk skiss för vad Europa kan behöva för att komplettera sin konventionella upprustning och förskaffa sig en KV-förmåga som är tillräcklig för att avskräcka vår geopolitiska motståndare Ryssland. Jag hoppas också att denna skiss kan fungera som en nyansering av vad jag menar ofta är slentrianmässiga och ogenomtänkta förslag om svenska, nordiska, eller europeiska kärnvapen i den mediala debatten.

Att bruka kärnvapen är dyrt, teknologiskt svårt och existentiellt farligt. Frågan är om obeslutsamhet är än farligare än så.

Karl Agell är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1. Bradley, Jennifer., Preventing the Nuclear Jungle: Extended Deterrence, Assurance, and Nonproliferation., National Defence University Press., 2024-02-15.. https://ndupress.ndu.edu/Media/News/News-Article-View/Article/3679143/preventing-the-nuclear-jungle-extended-deterrence-assurance-and-nonproliferation/

2. RAND Corp., Nuclear Deterrence: Can Britain and France Take on America's Role in Defending Europe Against Russian Aggression?,, 2025-03-19. https://www.rand.org/pubs/commentary/2025/03/nuclear-deterrence-can-britain-and-france-take-on-americas.html

3. Schelling, Thomas., The Threat that Leaves Something to Chance., RAND Corporation., 1959.

4. Kristensen, Hans M., & Korda, Matt., United States nuclear weapons, 2021., Bulletin of the Atomic Scientists., 2021, Vol. 77, No. 1, 43–63. Se också om Natos kärnvapendelning: https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/2022/2/pdf/220204-factsheet-nuclear-sharing-arrange.pdf

5. IISS., Forum: Towards a European Nuclear Deterrent., 2024-09-27., https://www.iiss.org/online-analysis/survival-online/2024/09/forum-towards-a-european-nuclear-deterrent/

6. Ibid.

7. Kristensen, Hans M., Korda, Matt., Johns, Eliana., Knight, Mackenzie., United Kingdom nuclear weapons., 2024., Bulletin of the Atomic Scientists., november 2024. https://thebulletin.org/premium/2024-11/united-kingdom-nuclear-weapons-2024/

8. IISS., Forum: Towards a European Nuclear Deterrent.

9. Se: https://www.britannica.com/topic/launch-on-warning

10. Översatt från engelska: 1) sub-strategic targets, 2) counterforce targets, 3) countervalue targets.

11. McKinzie, Matthew G., Cochran, Thomas B., Norris, Robert S., Arkin, William M., The U.S. Nuclear War

Plan: A Time for Change., National Resources Defense Council., Juni 2001., Se som exempel för målöverväganden och attacksimuleringar, i synnerhet kapitel fyra och fem: https://www.nrdc.org/sites/default/files/us-nuclear-war-plan-report.pdf

12. Correll, John T., The Making of MAD., The Air and Space Forces Magazine., 2018-07-27. https://www.airandspaceforces.com/article/the-making-of-mad/

13. Se: https://www.cbo.gov/publication/59054

14. Se: https://www.armscontrol.org/factsheets/us-modernization-2024-update

När kriget bryter själar: Sexuellt våld och kvinnors kamp för rättvisa

TUNATURA/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Elin Parviainen

Analytiker, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

Sexuellt våld mot kvinnor har länge varit en tragisk och strategisk komponent i väpnade konflikter. Kvinnokroppen används inte bara som ett direkt vapen i krig utan också som ett medel för att förnedra, demoralisera och splittra fiendesidans samhälle. Detta våld är inte en oavsiktlig eller spontan handling av individuella soldater, utan snarare en systematisk och strategisk del av krigsföringen, där sexuella övergrepp används för att kontrollera och dominera befolkningen.

Historiska och nutida exempel

Under andra världskriget utsattes kvinnor i flera krigszoner för systematiska våldtäkter, där exempelvis de s.k. "tröstekvinnorna" (eng. Comfort women) i det japanska imperiet användes för att institutionalisera sexuellt slaveri. Till en början bestod dessa “comfort stations” av frivilliga prostituerade, men med den militära expansionen ökade tvångsrekryteringen. Unga flickor och kvinnor, många av dem från Korea, lurades med falska löften om arbete som sjuksköterskor eller fabriksarbetare, eller bortfödes med våld till dessa stationer för att tjäna som sex slavar runt om det japanska imperiet. Cirka 200 000 kvinnor och flickor uppskattas ha varit del av detta slaveri. “comfort stations” var avsedda att användas exklusivt av trupper och officerare. Den japanska militären har länge försökt rättfärdiga skapandet av systemet, med anledningar som: att stärka arméns moral, kontrollera soldaternas beteende, begränsa spridningen av könssjukdomar bland trupperna samt förhindra våldtäkter av japanska soldater och därigenom undvika ökad fientlighet bland invånarna i de ockuperade områdena. I vissa vittnesmål om händelserna berättar kvinnorna att de kunde tvingas betjäna upp till 60 män per dag. Trots officiella riktlinjer om vård och skydd var misshandel, tortyr och avrättningar vanliga för de kvinnor som försökte fly eller blev för sjuka för att "arbeta".

Efterkrigstidens väpnade konflikter har inte varit något undantag till ovanstående. Under Balkankrigen på 1990-talet användes våldtäkt i stor skala, särskilt i Bosnien och Hercegovina. Serbiska styrkor utförde gruppvåldtäkter, tortyr och sexuellt slaveri för att etniskt rensa områden och demoralisera den muslimska befolkningen. Åklagare Dirk Ryneveld konstaterade vid en av Haag-rättegångarna 2000: "These crimes were committed during an armed conflict and were widespread and systematic. What happened to the Muslim women of Foca occurred purely because of their ethnicity or religion, and because they were women."

I nutida konflikter, som i Demokratiska republiken Kongo, har sexuellt våld använts systematiskt för att kontrollera och underkuva befolkningen. Denis Mukwege, en kongolesisk läkare och fredspristagare, har dokumenterat tusentals fall av sexuellt våld och betonar att detta inte bara förstör individer, utan också deras familjer och hela samhällen. 2019 dömdes Bosco “The terminator” Ntaganda till 30 års fängelse för sina krigsbrott i Demokratiska republiken Kongo under perioden 2002-2003. Ntaganda dömdes för mord, våldtäkt, sexuellt slaveri och tvångsförflyttning av den civila Lendu-befolkningen. Vidare inträffade nyligen en rymning från ett av fängelserna i DRC, där manliga fångar, innan de flydde, brutalt bröt sig in i den kvinnliga avdelningen och våldtog över 100 kvinnor, varefter de satte eld på offren och närliggande byggnader.

Liknande mönster har rapporterats i konflikten i Tigray-regionen i Etiopien, där Amnesty International har dokumenterat sexuella övergrepp av soldater med syftet att terrorisera och etniskt rensa befolkningen. Vid konflikten i Tigray-regionen har chockerande, våldsamt och brutalt sexuellt våld dokumenterats, bestående av 1288 fall mellan februari och april 2021. Dock förväntas mörkertalet vara stort, där flertalet av de som utsatts inte har sökt vård. Offren består av kvinnor och flickor i åldrarna 10 till 62 år, vissa av dem gravida, när rapporten genomfördes. Vissa av de som blivit utsatta har hållits fängslade i flera veckor under omständigheter som kan likställas med sexuellt slaveri. Andra har blivit våldtagna framför familjemedlemmar och vissa extrema fall sina egna barn.

Internationella åtgärder och rättsliga ramar

Det internationella samfundet har vidtagit flera åtgärder för att motverka sexuellt våld i konflikter. FN:s säkerhetsråd antog år 2000 resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, vilken förstärker kvinnors roll i konfliktlösning och betonar vikten av att skydda kvinnor i krigsområden. Mer specifikt syftade denna resolution till att bekräfta den viktiga roll som kvinnor spelar i förebyggande och lösning av konflikter, fredsförhandlingar, fredsbyggande, fredsbevarande, humanitära insatser och återuppbyggnad efter konflikter. Vidare kräver den att alla parter i konflikter vidtar åtgärder för att skydda kvinnor och flickor från könsbaserat våld, särskilt våldtäkt och andra former av sexuella övergrepp, i väpnade konflikter. Senare resolutioner, såsom 1820 och 2467, har fördömt våldtäkt som en krigsstrategi och uppmanat till ökat ansvarstagande och rättslig påföljd för förövare. Vidare har Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag spelat en central roll i att hålla förövare ansvariga. Rättsfall, som domen mot den kongolesiske krigsherren Bosco Ntaganda, har skapat prejudikat genom att sexuellt våld definieras som en krigsförbrytelse och ett brott mot mänskligheten. Trots dessa framsteg är rättsskipningen ofta otillräcklig, och många förövare går fortfarande fria.

Kvinnors motstånd och mobilisering

Sexuellt våld i konflikter har inte enbart varit ett instrument för förtryck, utan har även lett till mobilisering och motstånd. Kvinnor i konfliktzoner har organiserat sig för att dokumentera övergrepp, kräva rättvisa och delta i fredsprocesser. I Colombia har statliga-och paramilitära grupper likväl som rebellerna använt sig av sexslaveri, påtvingad prostitution, sexuell stympning och våldtäkt i konflikten. Kvinnorna kom senare att spela en avgörande roll i fredsförhandlingarna mellan FARC-gerilla och regeringen.

Andra exempel inkluderar kvinnorörelsen i Liberia, där fredsaktivisten Leymah Gbowee ledde massiva kvinno protester som bidrog till att avsluta inbördeskriget 2003. Detta bland annat genom att de tvingade president Charles Taylor till fredssamtal med andra ledare i ECOWAS (Economic Community of West African States). Deras engagemang fortsatte efter kriget, och genom medborgarutbildning och mobilisering av röster hjälpte de Ellen Johnson Sirleaf att bli Afrikas första demokratiskt valda kvinnliga president. Kvinnorna har även etablerat "fredshyddor", där de arbetar för långsiktigt fredsbyggande och kvinnors egenmakt. I Kongo och andra konfliktdrabbade regioner har kvinnorörelser bidragit till att skapa medvetenhet och förändra lagstiftning. Deras kamp visar på kvinnors centrala roll i fredsbyggande och återuppbyggnad av samhällen efter krig.

Utrikespolitiska implikationer

Sexuellt våld i konflikter har omfattande utrikespolitiska konsekvenser, särskilt inom internationella relationer och säkerhetspolitik. Systematiskt sexuellt våld destabiliserar samhällen, vilket leder till massflykt, ökad humanitär kris och försämrad regional säkerhet. FN:s säkerhetsråd har betonat att sexuellt våld i konflikter inte bara är en fråga om brott mot mänskliga rättigheter, utan också en säkerhetsfråga som påverkar internationell stabilitet. Västvärlden har i vissa fall använt förekomsten av sexuellt våld som en del av sin diplomatiska och militära strategi. Till exempel har rättfärdiganden för internationella interventioner, som i Libyen 2011, delvis baserats på rapporter om sexuellt våld. En Amnesty-utredning kunde dock senare inte verifiera anklagelserna, och en brittisk granskning ifrågasatte trovärdigheten i de rapporter som rättfärdigade ingripandet.

Kritik har även riktats mot att ekonomiska och geopolitiska intressen ofta sammanflätas med humanitära argument i sådana interventioner. FN och världssamfundet måste inte bara fokusera på att bestraffa förövare utan också på att förebygga att sexuellt våld används i framtida konflikter. Att involvera kvinnor i fredsprocesser, satsa på utbildning och öka straffen för förövare är avgörande steg för att bryta denna cykel av våld.

Slutsats

Sexuellt våld i konflikter är inte enbart en individuell tragedi utan ett verktyg för att kontrollera och försvaga samhällen. Trots internationella insatser fortsätter detta våld att vara ett utbrett problem. Genom att erkänna den systematiska och strategiska karaktären av dessa övergrepp kan det internationella samfundet bättre adressera både rättsliga och preventiva åtgärder. Att inkludera kvinnor i fredsprocesser, förstärka rättsliga mekanismer och satsa på utbildning och rehabilitering är avgörande steg för att minska förekomsten av sexuellt våld i framtida konflikter. Slutligen krävs en global vilja att inte enbart se detta som en följd av krig, utan som ett avsiktligt maktmedel som kan och måste bekämpas.

Elin Parviainen är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen

Referenser

Asian Studies. (2019). Teaching About the Comfort Women During World War II and the Use of Personal Stories of the Victims. Education About Asia, 12(2). Available at: https://www.asianstudies.org/publications/eaa/archives/teaching-about-the-comfort-women-during-wo rld-war-ii-and-the-use-of-personal-stories-of-the-victims/

BBC. (2023). Japan ordered to compensate wartime “comfort women”. Available at: https://www.bbc.com/news/world-asia-67512578 [Accessed 18 March 2025].

BBC. (2025). Goma jailbreak: More than 100 women raped and burned alive in DR Congo jailbreak, UN says. Available at: https://www.bbc.com/news/articles/ckgyrxz4k6zo [Accessed 23 March 2025].

House of Commons, Foreign Affairs Committee. (2016). Libya: Examination of intervention and collapse and the UK’s future policy options. Available at: https://publications.parliament.uk/pa/cm201617/cmselect/cmfaff/119/119.pdf [Accessed 16 March 2025].

Kvinna till Kvinna. (2022). Vi måste fortsätta att prata om våldtäkt i krig. Available at: https://kvinnatillkvinna.se/vi-maste-fortsatta-att-prata-om-valdtakt-i-krig/ [Accessed 17 March 2025]. The Guardian. (2000).

Serbs “enslaved Muslim women at rape camps”. Available at: https://www.theguardian.com/world/2000/mar/21/warcrimes.balkans [Accessed 20 March 2025].

United Nations, Security Council. (2019). Security Council Resolution 2467 (2019). Available at: https://docs.un.org/en/S/RES/2467(2019) [Accessed 20 March 2025].

United Nations. (2020). Landmark resolution on Women, Peace and Security. Available at: https://www.un.org/womenwatch/osagi/wps/ [Accessed 20 March 2025].

Turkiets lyckade strategi i Afrika

globalp/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Christian Utheim

Analytiker, OAG

Introduktion

Under de senaste två decennierna har Turkiet blivit en av de mest produktiva och minst kontroversiella utrikesrelationerna för flera afrikanska länder. Turkiska företag har fått viktiga utvecklingsprojekt och landets diplomater har blivit anförtrodda medlare. Detta utan att ha provocerat den storpolitiska konkurrensen i regionen eller skapat lokal animositet. Liksom mycket av Turkiets övriga engagemang och afrikanska händelser i stort, har det gått under radarn för den västliga publiken. Mot denna bakgrund anser jag att det är på tiden med en övergripande kartläggning av Turkiets afrikanska ”rise to fame”, dess lyckosamma strategi som effektivt utnyttjar synergier mellan parternas säkerhets- och industripolitik, dess effekter och vad Europa kan lära sig för sina egna strategiska partnerskap.

Fokus på afrikanska relationer

Sedan millenieskiftet har Turkiet som sagt stadigt utvecklat sina afrikanska relationer, med turkisk-afrikanska toppmöten sedan 2003 och ett strategiskt partnerskap med Afrikanska unionen sedan 2007. De bilaterala samarbetena var – likt många andra internationella aktörer på kontinenten – humanitära och militära. Under 00-talet hade flera islamistiska terrorgrupper och andra rebellgrupper runt om på kontinenten blivit ett alltmer systemhotande hot: al-Shabaab på Afrikas horn (Somalia och Etiopien), JNIM och Tuaregrebellerna i Sahel (Mali, Niger och Burkina Faso) och Algeriet, och dylika systemhotande grupper längre söderut i Kenya, Tanzania och Uganda. Den turkiska militärens erfarenhet av terrorbekämpning mot PKK samt dess utvecklande försvarsindustri som var specialiserade just på den produktkategorin, gjorde då säkerhet och försvar till ett mycket givande samarbetsområde – både för Turkiets industriella utveckling och de afrikanska regeringarnas militära kapacitet [1].

Den tillit som skapades då rann senare på 10-talet och 20-talet över till att Ankara blev förstahandsvalet för många andra projekt. Det ser man tydligast i Somalia som kom att bli deras afrikanska fotfäste. De fick snabbt affärer att förse Somalia med annat försvarsmateriel och flera turkiska företag, privata som statskontrollerade, fick betydelsefulla kontrakt för utvinning av naturresurser och utbyggnad av infrastruktur. En utveckling som gick hand i handske med Turkiets industriella strategi att bygga en ledande inhemsk försvarsindustri samt att utvecklas till den regionala knutpunkten för energiresurser från Kaukasus, Kaspiska havet, Ryssland, Mellanöstern och nu Nordafrika och Afrikas horn, till Europa [2].

Under 20-talet har de ekonomiska banden knutits allt starkare och visat på hur affärerna konkret, ömsesidigt gynnsamt och pragmatiskt knyter samman industri med säkerhet. Det tydligaste exemplet på detta är under 2024 då ett avtal undertecknades som gav Turkiet rätt till 30 procent av skatteintäkterna från Somalias havsbaserade olja och gas i gengäld mot att de stöttar och tränar återutbyggnaden av den somaliska flottan [3]. Det avtalet har sedermera utvecklas till att det turkiska statsägda företaget TPAO under året fått koncessioner att prospektera och utvinna havs- och landbaserad olja och gas, något som Somalia inte alls hade haft den tekniska expertisen att genomföra själva [4]. Genom partnerskapet har alltså Somalia fått en stabil samarbetspartner som är villig att gå in med kapital och teknisk expertis för att möjliggöra utbyggnaden av landets resursutvinning, samt (!) att bygga ut en egen flotta för att säkra dessa naturresurser och motverka det utbredda illegala fisket. Alltså en mycket givande strategi för Somalia, samtidigt som det går i linje med Turkiets regionala energistrategi och positionering.

Affärer som banar väg

Det somaliska partnerskapet har också gett ringar på vattnet med affärer runt om i Afrika. I Etiopien har Turkiet försett regeringen med avancerade drönare i sin kamp mot Tigrayrebellerna, i Sahelregionen likaså mot JNIM och Tuaregrebellerna, och dylikt längre söderut. Därtill också att man nu i januari 2025 börjar etablera lokala försörjningskedjor med produktion och underhåll av drönare i Marocko för den regionala marknaden [5]. De affärerna, och tilliten det har gett, har dessutom skapat en positiv spiral för Ankaras politiska arbete och globala anseende med att det är just turkiska diplomater som under sommaren och hösten 2024 har fått uppdraget att medla mellan Somalia och Etiopien i de allvarliga spänningarna om erkännandet av utbrytarregionen Somaliland. Något som nu i årsskiftet har gett positiva resultat, med den så kallade Ankaradeklarationen, efter att Turkiets President Erdogan personligen medlade den tredje förhandlingsrundan i Ankara [6].

Vad är alltså strategin? I korta drag kan man säga att det, i likhet med andras engagemang i regionen, bygger på försvarsrelaterat och humanitärt samarbete – men med en stor skillnad: en upplevd och strukturell långsiktighet. Man bidrar inte bara militärt eller humanitärt i stunden, utan stöttar också upp det med långsiktigt investerat kapital och förutsättningarna för att göra det kapitalet produktivt. Detta med ett tydligt fokus på länder där det finns synergier mellan ländernas säkerhets- och industribehov och de turkiska säkerhets- och industripolitiska strategierna. I projekten möjliggör man för ett långsiktigt partnerskap med den regionalt svårfunna tekniska kompetensen och långa (ibland över 80-åriga!) operativa kontrakt. Det skapar en helt annan upplevelse och tillit där hjälpen – vare sig ekonomisk eller militär – inte är kortsiktig och villkorad, utan snarare ett gemensamt projekt för konkret industriell utveckling.

Bröder emellan

Utöver detta kommer den ”kortsiktiga” men nödvändiga humanitära hjälpen när den behövs som en del i det strategiska narrativet om ett ”muslimskt brödraskap”. Samtidigt skiljer de sig från andra aktörer i sin långsiktiga satsning även inom det humanitära, exempelvis med utbildningsprogram för afrikanska studenter vid turkiska universitet som också det bidrar till den industriella utvecklingen. I slutändan är det det långsiktiga industriella och säkerhetspolitiska partnerskapet – stöttat av konkreta privata och statliga investeringar, och inte bara ord eller bistånd – som skapar ”brödraskapet”, och i förlängningen, inflytande.

Med det sagt, finns det en hel del problem. För det första är det inte säkert att industripolitik som denna faktiskt är marknadsekonomiskt värdeskapande eller om det istället blir en ineffektiv snedvridning av marknaden och av var turkiskt kapital investeras. För det andra, lägger Ankara inte så stor vikt vid upprätthållandet av mänskliga rättigheter eller att man oproportionerligt stöttar auktoritära regimer med stora konsekvenser för vissa minoritetsbefolkningar. Något man tydligt ser i Etiopien där turkiskt försvarsmaterial ibland används för sådana handlingar. Förutom det kortsiktiga lidandet det innebär, vet vi också att ignorans av mänskliga rättigheter i många fall är drivande för ytterligare långsiktiga konflikter. Klart negativt för den regionala utvecklingen och Turkiets anknutna tillit. Men det verkar tyvärr stå som en, för Turkiet, irrelevant fotnot. Strategin har i stort varit mycket lyckosam för Ankara under de senaste två decennierna och skapat stora möjligheter för landets strategiska positionering.

Med den amerikanska isolationeringen och biståndsstrypningen, den kinesiska inhemska överbelåningen och därav minskade möjlighet till globala projekt, samt Europas kapitalbehov till industri och försvar på hemmaplan, öppnas den diplomatiska spelplanen upp för Turkiet och andra Gulfstater. Vissa lokala alternativ, såsom Saudiarabien och Förenade arabemiraten, har visat intresse att konkurrera om inflytande genom att distribuera stora mängder pengar och vapen – något som inte tyr särskilt långsiktigt produktivt för någon av partnerna, snarare det motsatta. Med sin lokalt unika industriella kompetens och långsiktighet ska det mycket till för att Turkiet inte tar ledarrollen i detta.

Vissa afrikanska länder tar också emot militär hjälp från Ryssland men den visar sig vara tämligen kortsiktig och exploaterande. Även det ryska industriella engagemanget har det pratats om i vissa fall, men har hitintills varit mycket ord utan verkstad. Inte så konstigt kanske när fokuset för Moskva och dess industri ligger närmare hem. Hur Ryssland dessutom logistiskt och tekniskt skulle kunna konkurrera med Turkiet i Afrika när de inte ens har tillräckligt med teknisk kompetens eller ingångsprodukter för sin inhemska industri låter jag vara osagt [7].

Konsekvenser för Europa

Vad detta betyder för Europa får framtiden avgöra. Ett betrott engagemang och inflytande av en NATO-allierad med relativ respekt för den regelbaserade världsordningen och en potential till regional ekonomisk utveckling är å ena sidan en god framtidsutsikt. I alla fall i relation till det ryska eller kinesiska alternativet när Europa själva inte har tilliten eller det investerbara kapitalet att göra detsamma. Å andra sidan kan man notera bristen av de tidigare nämnda perspektiven på mänskliga rättigheter och en möjlig snedvridning av marknaden. Oavsett finns det några viktiga lärdomar från den turkiska strategin som Europa kan dra till sina intresseregioner i Kaukasus och Östeuropa där man söker liknande strategiska partnerskap:

•  Att skapa en strukturellt inbyggd långsiktighet i sitt industriella engagemang där långsiktiga operativa kontrakt och avgörande tekniska beroenden cementerar partnerskapen bortom politiken och humanitära projekt.

• Att konkret sammanfoga industriella samarbeten med egna regionala säkerhetsmål.

• Att kreativt exploatera synergier mellan parternas industri- och säkerhetspolitiska mål och motsvarande kapaciteter (likt synergierna mellan den turkiska energistrategin och Somalias marina säkerhet).

Jag hoppas att denna kartläggning har upplyst om en relativt odiskuterad aktör i afrikansk politik som under de senaste decennierna har fått en alltmer betydande roll. Framförallt intressant för dess lokalt uppskattade strategi byggt på ekonomiska och säkerhetspolitiska synergier med en strukturell långsiktighet.

Christian Utheim är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

[1] Nogueira Pinto, T. (2024). Turkey’s push for influence in Africa is Working. Geopolitical Intelligence Services. 9 april. https://www.gisreportsonline.com/r/turkey-influence-africa/

[2] Novikau, A. & Muhasilovic, J. (2023). Turkey’s quest to become a regional energy hub: Challenges and Opportunities. Heliyon Vol. 9(11). doi.org/10.1016/j.heliyon.2023.e21535

[3] Baez, K. (2024). Turkey signed two major deals with Somalia. Will it be able to implement them? Atlantic Council. 18 juni. https://www.atlanticcouncil.org/blogs/turkeysource/turkey-signed two-major-deals-with-somalia-will-it-be-able-to-implement-them/

[4] Gumrukcu, T. (2024). Turkey’s TPAO, Somalia’s petrol authority sign onshore exploration deal. Reuters. 25 oktober. https://www.reuters.com/business/energy/turkeys-tpao-somalias-petrol authority-sign-onshore-exploration-deal-2024-10-25/

[5] Williams, L. (2025). Morocco Emerges as Africa’s Drone Powerhouse Through Strategic Turkish Partnership. The Rio Times. 4 februari. https://www.riotimesonline.com/morocco-emerges as-africas-drone-powerhouse-through-strategic-turkish-partnership/

[6] Yibeltal, K. & Rukanga B. (2024). Ethiopia and Somalia agree to end bitter Somaliland port feud. BBC. 12 december. https://www.bbc.com/news/articles/cvgr7v1evvgo

[7] Luzin, P. (2024). Workforce Shortages Plague Russian Arms Manufacturing. Eurasia Daily Monitor Vol. 21(98). Hämtad från https://jamestown.org/program/workforce-shortages-plague russian-arms-manufacturing/

Centerpartiets Ungdomsförbund om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi deras texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Idag publicerar vi en analys av Melinda Prick, försvars- & utrikespolitisk talesperson för Centerpartiets Ungdomsförbund.

Världsordningen skakar – är Sverige redo att navigera i det nya landskapet?

Centerpartiets Ungdomsförbund har i många år haft sin grund i den liberala ideologin. Men det är en svår tid för liberalismen internationellt, och har varit under mitt politiska liv. Säkerhetsläget förändras snabbt. Sverige firar ett år i Nato medan USA:s ledarskap svajar under Trumps återkomst. Ukraina kämpar för Europas säkerhet, och EU inser att det måste axla en större försvarsroll. Samtidigt ökar hoten i Nordkalotten, i Asien med Kinas aggressioner och Irans påverkan på kriminella nätverk. Europa vaknar – men är det för sent? Och är Sverige redo att möta de nya hoten?

Centerpartiets Ungdomsförbund har länge förespråkat svenskt Nato-medlemskap, vilket till slut blev en verklighet i svensk politik. Den 7 mars firar Sverige ett års medlemskap. Förra året deltog Sverige i gemensamma operationer med marina- och luftstridskrafter med Nato. Efter årsskiftet åkte en pansarbataljon till Lettland för att bemanna Nato Forward Land Forces. Utrikesdeklarationen som regeringen deklarerade den 12 februari går i linje med detta.

Samtidigt har den internationella politiken blivit alltmer instabil, särskilt efter att Donald Trump återtagit positionen som USA:s president. Han har kallat Zelensky för en diktator, för att sedan glömma sina egna ord, samtidigt som han undvikit att ge Putin samma beskrivning. Som liberal är det naturligt att oroa sig för den framtida världsordningen. När till och med USA, en gång symbolen för frihet och demokrati, rör sig i en mer auktoritär riktning, väcks allvarliga frågor om vart världen är på väg. Världens rikaste person närmar sig makten, vilket kommer bli en svår fråga för framtiden. Hur nära är det lämpligt att näringslivet, med oerhörda resurser, är politiken? Det går inte att undgå att Musk påverkade politiken, till exempel genom sitt ägandeskap och förändringar i användning av plattformen X (Twitter).

Ukraina står fast och försvarar inte bara sin egen överlevnad, utan hela Europas säkerhet. Landet visar på en enorm försvarsvilja men frågan är vilken vilja andra europeiska länder har. Ukraina gör det till det värsta priset; livet hos sina egna soldater och medborgare. Därför måste Europa arbeta för Ukraina, som offrar sig även för Europas säkerhet. Det är en självklarhet att välkomna landet in i den europeiska gemenskapen.

Med USA:s nya styre har Europa tvingats inse att det inte längre kan förlita sig på USA i samma utsträckning som tidigare. Ledarskapet för Europas försvar måste nu komma inifrån kontinenten. Det är ett uppvaknande som politiker hade behövt tidigare men bättre sent än aldrig om Europa nu agerar. Att Sverige ska vara ledande är inte rimligt då vi fortsatt är en liten stat i en världsordning där stora stater styr. Däremot kan Sverige, och bör så göra, genom att bidra genom fortsatt stöd till Ukraina och aktivt deltagande i Natos försvarsarbete. Svenska förband kommer behöva finnas närvarande i både Lettland och Finland för att stärka försvarslinjerna.

Ett fredsavtal i Ukraina skulle kunna ge Ryssland möjlighet att omfördela sina trupper och återuppta aggressionen på andra fronter. Alternativt kan Kreml välja att rikta sin nästa "specialoperation" mot ett annat europeiskt land. Svenska politiker håller på att vakna ur dvalan, men måste inse vilka beslut som kommer behöva tas. Är det aktuellt med svensk fredsbevarande trupp i Ukraina? Det kan komma att bli en icke-fråga om Ryssland väljer att attackera ett land som Lettland, där svensk trupp finns och övar i detta nu.

Som kadett under utbildning har jag nyligen återvänt från en intensiv vinterutbildning i Boden, en erfarenhet som både utmanade och utvecklade mig. Under utbildningen diskuterades Nordkalotten som ett potentiellt framtida slagfält, en region vars betydelse ökar i takt med klimatförändringarna och dess strategiska position. Det arktiska området har länge varit av geopolitiskt intresse, men i dagens säkerhetspolitiska läge har dess militära och logistiska betydelse blivit allt mer påtaglig. Som ofta påtalas så saknar Norrland sjukvårdsresurser för en konflikt i norr. Sverige kommer även tvingas förbättra sina järnvägar för att klara av en sådan konflikt i och med att förstärkning av logistik kommer behöva komma från söder.

Det finns även platser längre ifrån vårt närområde som kommer att påverka oss. Kinas aggressioner mot Taiwan kommer påverka Nato och ställa USA inför en prioritering av konflikter. Påverkan från länder mot svensk inre säkerhet som Kinas inköpande av infrastruktur och Irans samröre med gängkriminella är potentiella hot. Det behöver hanteras genom internationella samarbeten.

Slutligen är Sverige en liten aktör i ett stormaktsspel. Det innebär inte att vi inte kan dra vårt strå till stacken för den europeiska säkerheten. Sverige står inför många rena försvarspolitiska utmaningar men även ekonomiska som påverkar vår inre säkerhet.

MUF om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi dessa texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Idag skriver Oliver Andersson, Internationell sekreterare, Moderata ungdomsförbundet.

Sveriges roll i en osäker värld

I en tid präglad av geopolitiska skiften, auktoritära tendenser och ekonomisk fragmentering måste Sverige driva på för ytterligare samarbete och sammanhållning på den globala arenan. Moderata Ungdomsförbundet vill se ett ovillkorligt stöd till Ukraina, ett robust försvar genom NATO, en expansiv frihandelspolitik och ett starkt EU.

Stödet till Ukraina måste öka

Rysslands illegala krigföring i Ukraina utgör en systematisk attack mot den europeiska säkerhetsordningen. När stödet från USA sviktar, är det av yttersta vikt att stödet till Ukraina är och ska vara Sveriges viktigaste utrikespolitiska prioritering. Utan ett fritt Ukraina, har vi inget fritt Europa. Sverige har hittills allokerat över 70 miljarder kronor i militärt, ekonomiskt och humanitärt bistånd. Men det är uppenbart att vi kan göra mer. Det är dags att Sverige levererar JAS Gripen till Ukraina.

Sverige måste också, utöver militärt och humanitärt bistånd fortsätta stötta Ukraina i dess vilja att bli medlemmar i EU och Nato.

Säkerhet genom Nato

För drygt ett år sedan blev Sverige medlemmar i Nato, efter en nästan två års lång ansökningsprocess. Att Sverige blivit medlemmar i Nato stärker inte bara Sveriges säkerhet och försvar, utan gör även Nato starkare och säkrare. De senaste åren har även Sverige kraftigt utökat sina försvarsutgifter, efter decennier av ett haltande försvar. Sverige kommer att fram till 2028 allokera 2,6 procent av BNP till försvaret. Drygt 173 miljarder kronor. Men detta räcker inte. Sveriges långsiktiga mål bör vara att allokera 3 procent av BNP till försvaret.

När vi nu snart kan summera vårt första år som Nato-medlem kan man konstatera att man kan vara stolt över det svenska försvaret och det svenska bidraget till alliansen. Att vi är medlemmar i Nato innebär att vi ingår i Natos försvarsplanering men också att vi bidrar till Natos förband. Tidigare i år stationerades 600 svenska soldater på Lettland i Sveriges första markinsats som allierad. En tydlig illustration på hur vårt försvar inte längre stannar vid Sveriges gränser, utan Europas och Baltikum som exempel. Detta belyser även vikten av det nordisk-baltiska samarbetet.

Frihandel är vägen till tillväxt

Världen ser inte likadan ut idag som den gjorde för en till två månader sedan. I en era av ekonomisk osäkerhet, ökande protektionism och hot om handelskrig gläder det mig att Sverige nu är de mest frihandelsvänliga landet i världen. Sverige fattar som bekant inte några frihandelsavtal själva, utan det är genom EU vi får våra frihandelsavtal på plats. Det är nu av yttersta vikt att vi diversifierar vår handel och ratificerar frihandelsavtalet med Mercosur-länderna Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay. Samtidigt måste vi se till att förhandlingarna med länder som Australien och Indien går framåt. Det är genom handel som EU har byggt sitt välstånd och vi vet att en diversifierad handel skapar motståndskraft och gör oss mindre beroende.

EU är vår viktigaste utrikespolitiska arena

EU är och förblir Sveriges främsta utrikespolitiska plattform. Genom unionen kan Sverige inte bara påverka globala frågor utan också säkerställa att våra nationella intressen får genomslag i internationell politik. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ger Sverige en starkare röst i världspolitiken och möjliggör en kraftfull respons mot hot som Rysslands aggression, Kinas ekonomiska expansion och auktoritära regimers destabiliserande verksamhet. I en tid av ökade säkerhetshot och geopolitiska utmaningar är det avgörande att Sverige driver på för en mer enhetlig och handlingskraftig EU-politik, särskilt inom försvar, energi och handel.

Dags att ta på ledartröjan

Passivitet är inte ett alternativ i en alltmer komplex och konfliktfylld värld. Sverige måste vara en drivande kraft i att försvara demokrati, stärka försvarssamarbeten och främja ekonomisk frihet. MUF kräver ett fortsatt och utökat stöd till Ukraina, en kraftfull svensk närvaro inom Nato, en expansiv frihandelspolitik och ett starkt EU inom utrikespolitiken.

Ung vänster om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi dessa texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Idag skriver Mika Brovall, förbundssekreterare, från Ung vänster.

Sverige - en självklar röst för internationell solidaritet

Det är ett svårt läge i utrikes- och säkerhetspolitiken. Om man ska tro statsministerns uttalande under Folk och Försvars rikskonferens så är vi i något slags mellanläge mellan krig och fred. Vi måste rusta upp både det militära och civila försvaret och alla medborgare ska vara redo på det eventuella kriget eller krisen. Samtidigt tampas det militära försvaret med åratal av nedmontering och har en svårighet att ta emot alla ungdomar som är intresserade av värnplikten, vår infrastruktur går sönder hela tiden, och färre än hälften av medborgarna har faktiskt preppat för kris. Regeringen och Socialdemokraternas konststycke att få in oss i en militärallians och på så sätt bryta 200 år av alliansfrihet har uppenbarligen heller inte gått som man tänkt.

Det tog inte lång tid efter Trump svurits in innan han gjorde anspråk på Grönland, Panamakanalen och Kanada. Han har förespråkat att samtliga palestinier ska lämna Gaza, något som bara kan klassas som etnisk rensning, och för bara några dagar sen lade han dessutom upp en AI-genererad bild på sin vision för Gaza. Swimmingpool, överflöd och lyx är målet, men helt utan några palestinier. Att han dessutom anser att Ukraina skulle vara ansvariga för Rysslands invasion kan inte ha undgått någon. Nato har en folkmordsuppviglande, Putinvänlig och imperialistisk amerikansk president i spetsen, och det är den alliansen vi nu behöver förhålla oss till som medlem, och inte som självständig aktör. Tack vare DCA-avtalet har den amerikanska militären också tillgång till 17 svenska militärbaser, ett avtal vi måste riva upp.

Utspelen och kommentarerna från Trumpadministrationen ska tas på allvar. Det är varken förvånande eller en nyhet att han har imperialistiska ambitioner, och att vifta bort det som hård och agiterande, men i slutändan tom, retorik är vad som lett till att han nu har fria tyglar att göra vad han vill.

Det är lätt för oss som var emot Nato-inträdet att säga “vad var det vi sa.” För ja, vi sa ju att det inte var en bra idé att kasta oss in i en allians med USA, framför allt inte utan någon som helst demokratisk förankring.

En sannolik konsekvens av USA:s uttalanden om kriget i Ukraina är att EU och andra europeiska länder sannolikt kommer börja prata om ett eget europeiskt försvar. Samtidigt är det politiska klimatet i Europa starkt lutat åt höger, med nationalistiska partier och koalitioner. Ett sådant samarbete hade i nuläget oundvikligen varit färgat av europeisk nationalism och ett starkare fort Europa. Gränsen till Europa ska hållas, och den redan svåra processen för flyktingar att få amnesti ska försvåras ytterligare.

Internationellt samarbete är viktigt, inte minst i säkerhetsfrågor. Men vi kan aldrig låta ett sådant samarbete kompromissa med det grundläggande människovärdet och mänskliga rättigheter, och grundförutsättningen måste vara fred.

Ett mer lokalt säkerhetspolitiskt problem är vår infrastruktur. I samband med utförsäljningarna av det gemensamt och statligt ägda som började under 80-talet har en stor mängd internationella aktörer tagit sig in på vad som nu är en marknad, och stora delar av den svenska infrastrukturen ägs inte längre i Sverige. Det har dels inneburit en försämring i kvaliteten, där järnvägen inte underhålls i tillräcklig utsträckning och tågen kommer försent, men det innebär också att vi inte har kontroll över infrastrukturen vi faktiskt har. Vi kan inte låta utländska intressen styra om vi får järnväg eller utbildning eller inte.

Det är heller inte enbart allianser med andra länder på gemensamma grunder som behövs för att värna om demokratin och säkerheten. Den nuvarande regeringen har under sin mandatperiod skurit ner på både civilsamhället och bistånd. Vi märker ett ökat misstänkliggörande mot studieförbund och ideella organisationer. Det är högre krav och hårdare granskningar för att få bidrag, samtidigt som pengarna minskar. Organisationer och folkrörelser är den viktigaste instansen för demokrati vi har. Man ska heller inte underskatta vikten de har för försvaret. Att känna ett socialt sammanhang och gemenskap är livsviktigt. Att människor lär sig göra saker tillsammans med andra, utifrån gemensamma intressen och på demokratiska grunder måste värnas för att demokratin ska säkras, inte skäras ner på.

Sverige ska vara en självklar röst för internationell solidaritet, folkrätt och jämlikhet på den internationella arenan. Tyvärr är det ett arv den nuvarande regeringen förvanskar, och agerandet de senaste tre åren kan i många fall bara beskrivas som ryggradslöst och utan egna visioner utöver att göra som USA tycker. Men det måste inte vara så. Det går att bygga ett Sverige där folkrörelser och internationell rätt värnas. Där våra politiker vågar sätta ner foten mot länder som bryter mot folkrätten, oavsett om de är allierade eller inte. Som ser rättvis och bestående fred som det självklara slutmålet.

KDU om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi deras texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Först ut är Kristdemokratiska ungdomsförbundet representerade av Myden Tanriver, utrikes- och migrationspolitisk talesperson samt Internationell sekreterare.

Framtiden för svensk utrikespolitik

Sveriges roll på den globala scenen har genomgått betydande förändringar under det senaste decenniet. Från att ha varit känt för sin neutralitet och diplomatiska hållning, där landets utrikespolitik präglades av passivitet och undvikande av konflikt till att nu ha tagit en mer aktiv roll i internationella frågor. Landet har blivit en stark röst i olika internationella frågor såsom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, kriget mellan Israel och Hamas, västerländska värderingar och inte minst Nato-medlemskapet. Denna förändring innebär både möjligheter och utmaningar för Sveriges framtida utrikespolitik, som nu behöver balansera traditionella värderingar med nya säkerhetsbehov.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har tydliggjort och förstärkt gapet mellan det demokratiska väst, som vilar på mänskliga rättigheter och individuell frihet, och de auktoritära regimer som söker att utplåna dessa grundläggande värden. Sverige har länge varit en internationell förebild för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter och har ofta toppat internationella rankningar inom dessa områden. Det har i sin tur förstärkt Sveriges position som en inflytelserik aktör i världspolitiken, exemplifierat av svenska företrädare som Carl Bildt och hans diplomatiska arbete i Bosnien-Hercegovina eller Alice Teodorescu-Måwe och hennes engagemang för Israel efter Hamas terrordåd 7 oktober. Samtidigt innebär det att Sverige blivit en starkt växande symbol för väst och således en måltavla för både våldsbejakande islamism såväl som auktoritära regimer. Exempel på detta är bland annat LVU-kampanjen, som vilseledande påstod att svenska myndigheter systematiskt omhändertog barn från muslimska föräldrar för att indoktrinera dem i västerländsk kultur. Forskare omnämner desinformationskampanjen som tagen ur de radikalislamistiska miljöerna. Al-Jazeera, som ägs av en auktoritär diktatur, rapporterade felaktigt och kända internationella figurer i den radikalislamistiska miljön spred det på sina kanaler. Ett annat exempel är den internationella kritiken mot koranbränningarna i Sverige och desinformationen som spreds i samband med det som i sin tur påverkade Sveriges internationella anseende och utgjort en konkret grund för ökad hotbild mot Sverige..

Sveriges Nato-medlemskap markerar en historisk förändring i vår säkerhetspolitik och innebär ett avgörande steg för nationell säkerhet. Det ger oss tillgång till en stark allians med gemensamma försvarsgarantier, vilket stärker vår trygghet i en orolig omvärld. Den tidigare politiken av neutralitet och alliansfrihet har gjort Sveriges säkerhetsläge mer utsatt, begränsat vårt inflytande och i vissa sammanhang skapat en bild av landet som labilt och inkonsekvent. Genom medlemskapet markerar Sverige nu en tydligare linje och stärker sin position som en pålitlig och principfast aktör i internationella säkerhetssammanhang. Samtidigt måste Sverige fortsätta satsa på sin egen försvarsförmåga och minska beroendet av externa aktörer. Till följd av senaste tidens bisarra uttalanden från Trump om att lämna Nato och exkludera Europa ur de så kallade fredssamtalen mellan Ryssland och Ukraina är det tydligare än någonsin att Sverige även behöver minska sitt beroende av stormakter för att garantera den nationella säkerheten. Med en försvarsbudget som på sikt kommer uppgå till 2 procent av BNP och en stark inhemsk vapenindustri finns goda förutsättningar för att bygga upp en robust militär förmåga. Det bör inte heller vara uteslutet att Norden bör utveckla en gemensam strategi för kärnvapenavskräckning, inklusive potentiella diskussioner om kärnvapen på svensk mark. Vid sidan av satsningar på vapenindustrin och Försvarsmakten bör Sverige även satsa på fördjupade samarbeten med närliggande länder med gemensamma intressen. I takt med att fler europeiska länder blir mer EU-kritiska och isolerade blir det allt viktigare för Sverige att säkerställa starka bilaterala och multilaterala samarbeten för att skydda gemensamma intressen.

Ytterligare en central fråga för Sverige framtida utrikespolitik är att fortsätta stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet i internationella sammanhang. Engagemanget är allt viktigare i en värld där många länder, och medborgare till dessa länder utmanar de västerländska värderingarna.

Företrädare bör vara tydliga i sitt försvar av dessa värderingar och undvika kompromisser som riskerar att underminera dem, som exempelvis när svenska företrädare vid besöket i Iran 2017 anpassade sig efter iranska krav på klädkod istället för att tydligt markera för jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att vår hållning kan leda till diplomatiska spänningar med diktaturer är i sig ett bevis på vår konsekventa linje. Genom att ständigt vara en förkämpe för dessa värderingar och inte backa från att kritisera regimer som förtrycker, förföljer sin befolkning och begår krigsbrott kan Sverige fortsätta positionera sig som en stark och trovärdig aktör i internationella diplomatiska sammanhang.

Sveriges roll i världen är inte längre en fråga om neutralitet. Som en del av det demokratiska väst har vi både möjligheter och utmaningar – vi är en förebild men också en måltavla. En stark försvarsförmåga, strategiska samarbeten och en kompromisslös hållning i frågor om frihet och demokrati kommer att avgöra vår framtid. I en tid där auktoritära krafter utmanar det vi står för måste Sverige ha en aktiv och beslutsam roll för att försvara det vi står för.

Är Kinas stagnerande ekonomi USA:s viktigaste allierade?

nate Hovee/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

John Viklund

Introduktion

De flesta är rörande överens om att Kinas ekonomiska transformation har varit makalös. Landet är världens näst största ekonomi med en BNP på nästan 18 trillioner dollar. Den snabba ekonomiska utvecklingen har inneburit att miljontals människor lyfts ur fattigdom men också att Peknings stormaktsambitioner har vuxit sig större. Kinas militära upprustning har vuxit i samma takt som den ekonomiska framgången och utmanar USA:s dominans i Östasien. En aggressiv politik i sydkinesiska havet och målsättningar om att invadera Taiwan gör att det säkerhetspolitiska läget är spänt. Detta är en del av den strategiska kamp som pågår mellan USA och Kina. Länderna tävlar idag inom alla sektorer och många förutspådde att Kina:s BNP skulle gå om USA:s vid 2030. Detta blir alltmer osannolikt. 

Storleken på en stats ekonomi är en grundpelare när man utformar en långsiktig strategi. Oron i USA var att ett ekonomiskt övertag från Kina skulle göra det svårare att behålla dominansen i östra Asien. Det som kan få Washington att pusta ut är att Kina fått ekonomiska problem de senaste 5 åren. Sedan 2020 har USA:s ekonomi växt betydligt snabbare än Kinas och möjligheten att gå om USA blir allt mer osannolik. Denna analys ämnar att beskriva de strukturella och akuta problemen i Kinas ekonomi och vilka följder det får på Kinas geopolitiska ambitioner. Är Kinas stagnerande ekonomi USA:s viktigaste allierade?

Fastighetssektorns betydelse

En drivande faktor i Kinas stagnerande ekonomi är fastighetssektorn. Branschen stod för 25 procent av både BNP och sysselsättningen innan krisens start 2020. Priset på bostäder hade länge accelererat och blivit spekulativt, delvis för att kinesiska hushåll inte tillåts att investera fritt i sitt sparande och därmed vänt sig till bostadsmarknaden. I Kina står 70 procent av hushållens förmögenhet av fastigheter, i USA är siffran 30 procent.

Krisens crescendo blev när Kinas största byggbolag Evergrande kollapsade. Kinesiska fastighetsbolag hade haft omfattande garantier under 2010 talet men Peking hade sett orosmolnen och införde lånetak för bolag 2020. Evergrande var ett av de företag som fick problem med likviditeten och blev oförmögna att fortsätta. Många hushåll hade köpt bostäder före fastigheterna var byggda och fick nu se sina pengar försvinna. Fastighetsbranschens förtroende urholkades och många kineser började avvakta med att köpa bostäder. Fastighetspriserna sjönk med 40 till 60 procent mellan 2021 och 2024. Kinas fastighetssektor är långt från återställd och dess stora andel av BNP gör att krisen kommer att fortsätta ha en negativ effekt på tillväxten under en överskådlig tid. Det finns inte heller någon annan sektor som lyckats ersätta fastighetssektorn som motor i Kinas ekonomi. Peking har svarat med kraftiga stimulanser, någonting som blir allt svårare eftersom den kinesiska statsskulden är över 80 procent av BNP.

Tyngden av statsskulden

Detta leder oss in på Kinas nästa strukturella problem, den ökade statsskulden. Statsskulden uppgår till 80 procent av BNP och enligt IMF prognoser väntas skulden passera 100 procent före 2027. Sedan Xi Jingping tog över makten har budgetunderskottet ökat kraftigt. Sedan 2013 har statens intäkter har ökat med ca 80 procent medan utgifterna har ökat med 95 procent. 2023 noterades det hittills största budgetunderskottet sedan data blev tillgängligt; ett underskott på 6,8 procent. Mellan 2013 och 2023 ökade utgifterna till räntor med hela 283 procent. Det är betydligt större än någon annan utgiftspost. Räntor till statsskuld uppgår nu till 4 procent av statsskulden, detta är dock mindre än USA:s motsvariga siffra på 11 procent och Japans 25 procent. Det huvudsakliga underskottet kommer från de 22 provinsregeringarna, där de flesta redan har en skuld på över 100 procent av den regionala BNP:n. Avstyckningar av land till fastighetssektorn var länge en viktig inkomstkälla för provinsregeringarna, men sedan fastighetssektorns kris har denna inkomst minskat.

Förutom dessa nationalekonomiska förklaringar, finns det även politiska faktorer som påverkar Kinas ekonomiska utveckling. Xi Jingpings stenhårda covidpolitik skapar osäkerhet vilket gör att konsumenter inte vågar spendera. De kinesiska covid vaccinen har inte varit lika effektiva som de västliga motsvarigheterna, det gör att utbrott och lockdowns fortfarande utgör ett problem.

Politiken påverkar investeringsviljan

Årets vinnare av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne kom till slutsatsen att vägen till välstånd går igenom demokratiska institutioner. Ett ytterligare problem i Kina är kommunistpartiets regleringar för privat företagande. 2021 lanserade kommunistpartiet idén om “common prosperity” vilket skapar oro bland investerare om avkastningen verkligen kommer att gå till deras kassor. Det skapar en lägre investeringsvilja vilket också bromsar den ekonomiska tillväxten. I centrum för denna maktcentrering är Techbolagens minskade friheter. 2020 hindrades Alipays börsnotering av regeringen och bolaget ägs idag till stor del av provinsregeringar. Ägaren Jack Ma har lämnat Kina och bolagsledningen måste få beslut godkända av särskilda kommittéer som består av representanter från kommunistpartiet.

Den kinesiska ekonomin ska inte förkastas, tillväxttakten är fortfarande hög och andra sektorer går starkt. Genom en strategisk politik, har Kina lyckats etablera stora marknadsandelar inom grön energi och fordonstillverkning. Under 2025 har förväntningarna på kinesisk AI ökat, senast genom mjukvaran Deepseek. Deepseek har lyckats skapa en chatrobot till ett betydligt lägre pris i jämförelse med Silicon valleys AI-projekt. Mjukvaran fungerar också som ett instrument för att sprida kinesiska narrativ och historieskrivningar. Testa till exempel att ladda ner Deepseek och fråga om massakern på Himmelska fridens torg. Sammanfattningsvis står Kinas ekonomi för både akuta och strukturella utmaningar och drömmen om att bli världens största ekonomi blir allt mer osannolik.

Den inbromsande ekonomins påverkan

Den inbromsande ekonomin ger följdeffekter för Kinas stormaktsambitioner. Militär upprustning, globala investeringsprogram och rymdprogram slukar stora resurser och om Kinas ekonomi fortsätter att bromsa in kan de behöva förändra sin storstrategiska strategi. Det kinesiska ledordet ”harmoni” är någonting som Xi Jinping kommer behöva adressera vid sin balansering av mål, medel och metoder.

Samtidigt är det en fråga om vilka mål Xi Jinping väljer att prioritera. I Ryssland ser vi hur 40 procent av statens utgifter går till kriget i Ukraina medan andra utgiftsområden som välfärd nedprioriteras. Försvarets utgifter i Kina uppgår till 6 procent av statens budget. Om Kina verkligen avser att invadera Taiwan kommer denna siffra att behöva öka rejält. Det leder till minskade utgifter inom välfärd och social säkerhet. En sådan konflikt skulle dessutom slå hårt mot Kinas export och lamslå ekonomin ytterligare.

Den slutgiltiga frågan är om Kommunistpartiets legitimitet är byggd utifrån samma premisser som Rysslands eller om stagnerad levnadsstandard underbygger legitimiteten och skapar nationellt uppror. Sedan Mao Zedongs död har legitimiteten för kommunistpartiet (CCP) byggts genom ökad levnadsstandard i kombination med statlig repression. Det har blivit en tyst överenskommelse där den kinesiska befolkningen inte protesterar men får en positiv samhällsutveckling i gengäld.

Sedan Xi Jingpings övertagande 2013 har CCP arbetat systematiskt för att öka nationalismen hos den kinesiska befolkningen. Beskrivandet av Kinas unika roll i världen, det förödmjukande århundradet och det kollektiva minnet från Boxarupproret eller massakern i Nanjing är olika narrativ för att driva på nationalismen. Kommunistpartiet beskriver hur de återfört Kinas “naturliga roll” i världen och kastat ut imperialistiska krafter. Det parti drivna narrativet där Kina beskrivs som den civiliserade civilisationen medan resten av världen ses som hotet är en tydlig form av “othering” som syftar till att driva på den nationella enigheten. Vid ett Kina som börjar stagnera i levnadsstandard, kan detta narrativ utvecklas och förmedla att Väst försöker motarbeta Kinas exceptionella utveckling. Ironiskt nog kan sammanslutningen runt CCP öka av en stagnerande ekonomi. Det kan göra det lättare för kommunistpartiet att sälja in en invasion av Taiwan.

Hoppet för USA är att Kina halkar efter i teknologisk utveckling vilket gör det svårare att slå ut USA:s stillahavsflotta vid en konfrontation om Taiwan. Om Kina inte lyckas förneka USA rörelsefrihet i Stilla havet kommer USA säkra sin militära närvaro och slå på sin enorma militära apparat. Vid ett sådant scenario har Kina inte möjligheten att ta över kontrollen av Taiwan.

Emellertid måste Kinas potentiella stagnering alltid sättas i relation mot USA. En reell stagnering är en ökad differens mot USA. Donald Trumps försämrade relationer med omvärlden skapar ett utrymme som Kina kan fylla. Under säkerhetskonferensen i München höll Kinas utrikesminister Wang Yi ett tal där han talade gott om Europa och tryckte på vikten av samarbete. Både Berlin och Paris är i allmänhet mer vänligt inställda till Peking i jämförelse med Washington. Tyskland har ett betydande handelsutbyte med Kina och Emmanuel Macron har blivit kritiserad för att inte ta tillräckligt tydlig ställning för Taiwan. Trumps inhemska politik är dessutom fyllda med häpnadsväckande idéer som vi inte vet utfallet av. Om USA också stagnerar kan Kinas nedgång bli osynlig. Avslutningsvis kan man ställa sig frågan om Donald Trump är Kinas viktigaste allierade.

John Viklund är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

Borg, A. (2024). Vart är vi på väg; svensk ekonomi och framåt. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

China Power Project. (2024). Making Sense of China’s Government Budget. Hämtat från China Power: https://chinapower.csis.org/making-sense-of-chinas-government-budget/

Kennedy, S. (2023). Experts React: China’s Economic Slowdown: Causes and Implications. Hämtat från Center for international and strategic studies: https://www.csis.org/analysis/experts-react-chinas-economic-slowdown-causes-and-implications

Ljunggren, B. (2017). Den kinesiska drömmen; Xi, makten och utmaningarna. Stockholm: Hjalmarson och Högberg.

Shih, T., Sjöholm, F., & Cappelin, B. (2023). Kinas ekonomiska utveckling. Stockholm: Utrikespolitiska institutet.

Tze Ern Ho, B. (2021). Chinas Political worldview and Chinese Exceptionalism. Amsterdam: Amsterdam University Press.

Wright, L. (2022). China’s Slow-Motion Financial Crisis Is Unfolding as Expected. Hämtat från Center for strategic and international studies: https://www.csis.org/analysis/chinas-slow-motion-financial-crisis-unfolding-expected