Europas Nato-länder möter en ny verklighet

asbe/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Sixten Norrby

Analytiker

Karl Agell

Analytiker

Introduktion

Tre år efter att Rysslands fullskaliga krig inleddes mot Ukraina har det säkerhetspolitiska allvaret ökat i närtid för Europa. Sedan maktskiftet i januari har Trump-administrationen – utan att samordna med vare sig Ukraina eller sina europeiska allierade – öppnat upp för förhandlingar med Ryssland om att göra upp en ”deal” om Ukraina. Samtidigt har den amerikanska administrationen antagit en utpressningslinje gentemot Ukraina. USA:s diplomatiska agerande har inneburit en chock för de europeiska Natoländerna. Mycket pekar på att detta kan vara den punkt i historien då Europa fullt ut inser allvaret i hotet från Ryssland och börjar rusta med skyndsamhet. Trump-administrationens nya linje har väckt Europa, och det geopolitiska och strategiska klimatet skiftar hastigt.

Chockterapi för Europa

Vad flera europeiska underrättelsetjänster och tankesmedjor de senaste åren offentligt rapporterat om, däribland dansk underrättelsetjänst, är hur brådskande läget kan komma att bli för de europeiska Natoländerna efter ett eventuellt eldupphör i Ukraina. Den danska underrättelsetjänsten FE bedömer att Ryssland redan cirka två år efter ett eldupphör skulle kunna utgöra ett trovärdigt hot mot ett eller flera Natoländer, och vara redo för ett regionalt krig i Östersjöregionen. Detta förutsätter att Rysslands militära förmågeökning under den perioden skulle överträffa Natoländernas dito. Risken för en sådan attack bedöms särskilt hög om Ryssland vid det skedet inte bedömer sig därigenom hamna i krig med USA.

Sedan kalla kriget har Europas försvar till stor del vilat på USA:s vilja och förmåga att försvara sina europeiska allierade – och det är just Europas försvarsallians med USA som denna artikel vill beröra. Bortom den viktiga storpolitiken om Ukrainas framtid, är osäkerheten kring Trumps Natopolitik en obehaglig faktor för Europa. Det är svårt att överskatta USA:s vikt i den kollektiva avskräckningen mot Ryssland. Att kompensera för USA:s tunga roll i Nato, innefattande kärnvapen, dess nyckelroll vad gäller logistik, förmågor kopplat till satellitkommunikation och dess cirka 84 000 soldater stationerade i Europa vore en mycket utmanande uppgift för de övriga Natoländerna. Just med anledning av det amerikanska kärnvapenparaplyet har Europa sedan slutet på 1940-talet avstått från att utveckla särskilt stora kärnvapenstyrkor på egen hand – något som nu kan sätta oss i en svår sits.

En fingervisning om den utmaning det allierade Europa nu står inför är att Rysslands militära utgifter så sent som 2024, mätt i köpkraftsparitet, översteg de europeiska Natoländernas samlade försvarsanslag. Även om det allierade Europas totala ekonomi är mångfalt större än den ryska ekonomin, så lär det dröja ett antal år innan Europas ekonomiska övertag har omsatts till ett övertag vad gäller produktion av militär materiel. Beträffande materiel som vore viktig i ett framtida utnötningskrig översteg exempelvis den ryska produktionen av artillerigranater Europas plus USA:s samlade produktion under 2024, och det ryska produktionsövertaget bedöms vara åtminstone år 2025 ut.

Det är lätt att konstatera, att det ligger i det allierade Europas starka intresse att USA förblir en del av Nato. Och samtidigt finns det ingen garanti mot att Trump, i egenskap av överbefälhavare, beordrar avsluta den amerikanska militära närvaron i Europa och/eller i praktiken tar USA ut ur Nato genom att deklarera att USA inte längre förbinder sig till det kollektiva försvar som ryms under artikel 5. Vad talar då för att USA på kort sikt inte lämnar Nato? Traditionellt har argument om transatlantisk värdegemenskap, västerländska liberala värden kunnat åberopas. Men det är inte självklart att detta väger tungt hos Trump-administrationen. Frågan kvarstår då: hur är Europa en säkerhetspolitiskt viktig allierad för USA? Denna artikel kan inte ge ett definitivt svar på denna fråga, men lyfter ett antal centrala faktorer.

Europa en viktig tillgång för USA

I sitt öppningsanförande vid sammanträdet för Ukraine Defence Contact Group den 12 februari konstaterade USA:s nye försvarsminister Pete Hegseth att landets högsta geostrategiska prioritet nu rör rivaliteten med Kina, och att undvika ett krig mot Kina i Stilla havet. Inom ramen för denna rivalitet är ett välvilligt Europa mycket värdefullt för USA. Detta gäller inte minst intresset att avskräcka Kina från att militärt försöka ta Taiwan. Under de senaste åren har exempelvis Europas fyra största ekonomier – Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien – skickat militära fartyg till den Sydkinesiska sjön. Jämfört med den amerikanska militära närvaron i regionen är Europas bidrag förhållandevis litet. Däremot sänder Europa signaler till Peking att de vid en militär aktion mot Taiwan riskerar att få USA och dess nära partnerländer i Stilla havs-regionen plus Europa emot sig i något slags koordinerad ekonomisk krigföring.

I centrum för USA:s teknologiska kapplöpning med Kina står idag den spetsteknologi och kunskap som behövs för att tillverka världens mest avancerade halvledare. Dessa komponenter behövs i datorer som driver avancerad teknologi av idag – allt från moderna stridsflygplan till AI-modeller. På denna front leder alltjämt den fria världen, och nästan all tillverkningen av de världsledande halvledarna sker i Taiwan (TSMC) och i Sydkorea (Samsung). Sedan 2019 deltar det nederländska företaget ASML, som åtnjuter en monopolställning på avancerade EUV-maskiner vilka behövs för att tillverka de främsta halvledarna, i USA:s exportrestriktioner för halvledarteknologi till Kina. Detta har skett efter amerikanska påtryckningar mot Nederländerna. Fallet ASML är ett viktigt exempel på europeisk strategisk oumbärlighet för USA tillika ett konkret exempel på säkerhetspolitiska fördelar med att ha lojala allierade i Europa.

Allierades nytta för USA

En uppenbar säkerhetspolitisk fördel som Nato innebär för USA är att allierades territorier underlättar för amerikansk maktprojicering utanför eget territorium. Detta gäller inte minst den amerikanska militärens expeditionära räckvidd. Det är till exempel inte svårt att konstatera, att USA:s förutsättningar för militära operationer i Mellanöstern underlättas av tillgången till marina baser och flygbaser vid Medelhavet. Dit hör framför allt baser på italienskt, grekiskt och turkiskt territorium.

Motsvarande fördelar för USA med att ha Natoallierade gäller i högsta grad Arktis och dess tilltagande geostrategiska betydelse. Kanadensiska och nordiska territorier i Arktis ger den amerikanska militären utökad räckvidd. Regionen har under de senaste åren blivit en allt större säkerhetspolitisk prioritering för USA. Detta gäller inte minst mot bakgrund av regionens militärstrategiskt viktiga geografi, Rysslands och även Kinas framflyttade positioner i regionen parat med att smältande isar gör viktiga handelsrutter och oexploaterade naturfyndigheter allt tillgängligare. Det nya strategiska djup Nato nu har fått vid sin nordflank tack vare Finlands och Sveriges Natointräde har förbättrat alliansens förutsättningar att försvara Norden och norra Europa samt givit ökade förutsättningar att militärt kunna kontrollera utflödet till Atlanten. Övningen Nordic Response 2024, som bland andra innefattade förband från USA, Kanada, Storbritannien och de nordiska länderna, illustrerar vilka nya möjligheter som nu finns för en gemensam förmågeökning i regionen.

En viktig aspekt av Arktis betydelse för USA är danska Grönland, där USA åtnjuter stora fördelar med att vara en Natoallierad. Man har redan omfattande militär tillgång till ön, något som exempelvis kan ses i flygbasen Pituffik Space Base (f.d. Thule Air Base) som bland annat rymmer ett tidig varningssystem designat för att upptäcka interkontinentala kärnvapenbärande robotar. Tillgången till Grönlands stora kvantiteter av sällsynta jordartsmetaller är viktig för USA och EU för att på sikt kunna bryta Kinas nuvarande dominanta ställning på världsmarknaden. Dessvärre har under de senaste månaderna spänningar över Grönland uppstått mellan USA och Europa. Trump-administrationen är inte nöjd med den nästintill fria militära tillgång till ön USA redan har – utan vill äga Grönland i sin helhet. I administrationens offentliga plan för att annektera Grönland föreslås en charmkampanj och utbetalningar till grönländarna. Administrationen har tidigare inte velat utesluta användandet av militära medel för att uppnå detta mål. Om USA, mot all förmodan, skulle ta till våld för att ta Grönland så vore det såklart en dödsstöt för Nato och transatlantismen i stort.

Exportmarknad för amerikansk försvarsindustri

Europa är i flera hänseenden en förlängning av den amerikanska försvarsindustrin. Europa är en värdefull exportmarknad för den amerikanska försvarsindustrin. I sina europeiska allierade har USA många betrodda och köpstarka kunder och ett flertal nära försvarssamarbeten. Det kanske mest talande aktuella exemplet är det historiskt kostsamma F-35-systemet, vilket fordrar köpstarka länder som USA litar på. För närvarande har exempelvis cirka 600 F-35-stridsplygplan levererats till eller beställts av europeiska allierade. Flera europeiska länder, däribland Sverige, använder även amerikanska luftvärnssystem med mera. Att vara en köpkraftig exportmarknad för USA är en tillgång att nyttja – men vi vill samtidigt inte att USA enbart ser oss som en kund. En sådan kan man trots allt lämna om relationen inte längre är lönsam.

Slutsats

Sett till USA:s säkerhetspolitiska intressen framstår för författarna ett amerikanskt Natoutträde under Trumps mandatperiod som osannolikt. Allra tyngst i sammanhanget väger de fördelar USA idag har av ett lojalt och välvilligt Europa inom ramen för sin rivalitet med Kina.

Det finns givetvis en risk för att Trump kommer att vilja överge den för Nato essentiella kollektiva försvarsprincipen och i stället försöka plocka russinen ur kakan och bilateralt utlova säkerhetsgarantier bara till vissa europeiska Natoländer. Ett sådant förfarande bedömer författarna mindre sannolikt ju mer Europa agerar enhetligt i försvars- och säkerhetspolitiken.

Europa behöver gå en balansgång där de flera fördelar vi har USA att erbjuda framhävs, utan att vi på samma gång gör oss till en dörrmatta. Ett enat Europa har flera styrkor. Detta ses just nu genom kollektiv aktion i frågan om tullar mot USA – samt de stora investeringar EU såväl som individuella länder genomför inom försvars- och säkerhetssektorn. Här kan Europa å ena sidan visa för USA att vi på lång sikt är beredda att utveckla sann strategisk autonomi – men å andra sidan visa att vi helst fortsätter det transatlantiska samarbetet som gynnat oss båda i snart ett sekel.

Att bibehålla goda transatlantiska relationer är i vårt intresse och något vi ska värna. Europa bör försöka att i god tro bemöta USA:s krav. Det bästa vore att fortsätta den transatlantiska alliansen i sin tidigare anda, där Europa och USA är oumbärliga allierade och partners i ett ömsesidigt gynnsamt förhållande. Men för sin egen skull måste Europa satsa på inhemska förmågor. Sådana satsningar är också helt i linje med amerikanska klagomål på hur Europa i årtionden underinvesterat i sin egen säkerhet.

Europas kärnvapen och dess betydelse

Topuria Design/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

Introduktion

Denna artikel skrivs i första hand som ett tillägg till den större diskussion som just nu förs om Europas självständighet från USA och vad för roll europeiska kärnvapen skulle spela. Jag ser att det i diskussionen ofta missas vad kärnvapen egentligen är, hur avskräckning fungerar, vad för verkan kärnvapen kan ha och hur komplicerat det är att ha en modern kärnvapenavskräckningsförmåga. Jag kommer övergripande tala om vad det amerikanska paraplyet inneburit för Europa och en del om vad kontinentens två kärnvapenmakter – Frankrike och Storbritannien, har att erbjuda. Avslutningsvis kommer jag presentera en skiss för vilka kärnvapenförmågor jag menar Europa rimligen skulle behöva förskaffa sig för att självständigt ersätta USA:s paraply.

Det amerikanska paraplyet

Sedan slutet av 1940-talet har USA, via Nato och bilaterala avtal, erbjudit ett så kallat kärnvapenparaply till vissa allierade. Detta innebär kort att USA förbinder sig att, ifall det blir nödvändigt, avfyra sina kärnvapen i försvar av dessa länder. En central anledning varför amerikanarna varit villiga att göra detta är för att de sett det som ett ytterst viktigt utrikes- och säkerhetspolitiskt mål att hålla mängden kärnvapenstater lågt. När europeiska stater under kalla kriget oroade sig för Sovjetunionen klev därmed USA in med kärnvapengarantier.(1)

Detta är vad som kallas för förlängd kärnvapenavskräckning – och dess trovärdighet har alltid varit ifrågasatt. Detta utrycktes kanske mest berömt av Charles de Gaulle till Kennedy: ”Skulle du byta New York för Paris?” Det har aldrig varit självklart att svaret på denna fråga varit ja – men det har i alla fall ansetts trovärdigt nog.(2) Det sätt amerikanarna försäkrat sina europeiska allierade om att de menar allvar har traditionellt varit genom att ställa upp stora förband, konventionella och kärnvapenbestyckade, i Europa. De delar kärnvapen med vissa Natoländer och gör på detta sätt det betydligt mer trovärdigt att USA skulle ta till kärnvapen (KV) ifall av krig. Under kalla kriget uttrycktes det av den på området kända teoretikern Thomas Schelling som att amerikanarna utfärdade ett hot som lämnade något åt slumpen. Även om Kreml kanske inte trodde att Vita Huset ”ville” ge order att avfyra kärnvapen i fall av krig i Europa, så skulle en kärnvapenutväxling kunna starta av ren olycka eller slump. Allt eftersom spänningarna, friktionerna, kaoset eskalerar ifall av krig blir riskerna högre för tekniska fel, eller kanske till och med ett Dr. Strangelove scenario. På detta sätt så blev USA:s avsikt och vilja en mindre avgörande faktor – Sovjet skulle inte kunna räkna med att bristfällig vilja hos amerikanska beslutsfattare skulle förhindra kärnvapeneskalering.(3)

Efter kalla kriget har USA:s militära närvaro givetvis minskat. Gällande kärnvapen finns idag ungefär 100 amerikanska KV-bomber utspridda i Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. Detta är enkla gravitationsbomber som fälls från värdlandets flygplan ifall Nato beslutar om att KV-uppdrag ska flygas och USA ger slutgodkännande. Bomberna, av modell B-61, är så kallade taktiska, eller substrategiska vapen. De är med andra ord inte huvudsakligen avsedda för att angripa städer eller militärstrategiska mål – utan mot ryska förband eller andra mer frontnära, operativa och taktiska mål. Annars förfogar USA över totalt kring 1700 operativa kärnvapen – ungefär lika många som Ryssland. De har ytterligare ett antal tusen i lager men dessa skulle kräva mycket arbete för att göras redo innan de kan användas. USA:s strategiska kärnvapen, främst de i robotsilos och på ubåtar, är vad som utgjort Natos yttersta existentiella garanti. Dessa kan tillintetgöra hela det ryska kärnvapenkomplexet, dess ekonomi och dess förmåga att fortsätta fungera som en stat.(4)

Men det är idag kanske mer osannolikt än någonsin att USA:s president skulle vara villig att beordra sina kärnvapenförband att verkställa ett angrepp i försvar av Europa.

Europeiska kärnvapen

Två europeiska länder har egna kärnvapen, Storbritannien och Frankrike. Storbritannien har enbart ubåtsburna kärnvapen medan Frankrike också har flygplansburna kryssningsrobotar och bomber. De franska strategiska styrkorna är helt självständiga. I de Gaulles anda såg Frankrike till att på egen hand utveckla teknologi, design- och produktionskomplex, lednings- och varningssystem och vapenbärare. Storbritanniens situation är en annan. Deras KV-styrkor kan givetvis verkställa på premiärministerns order, oavsett USA, men de är till stor del integrerade i amerikanarnas strategiska planer. Britterna använder den ubåtsburna roboten Trident II på leasing från USA. De förlitar sig även sannolikt på USA för design och utveckling av stridsspetsar, samt för teknologi för sina ubåtar.(5) Totalt förfogar länderna över omkring 500 stridsspetsar – endast en mindre del av dessa är operativt redo.(6) Storbritannien har exempelvis en ubåt på patrull vid varje givet tillfälle, bestyckad med omkring 40 stridsspetsar av totalt 225.(7)

Detta sätter Europa i en svår sits utan USA:s paraply. De kärnvapenstyrkor vi har är förhållandevis små och de kan inte snabbt eller enkelt skalas upp. Även dessa blygsamma styrkor är väldigt kostsamma – Frankrikes kärnvapenförmåga beräknas stå för omkring en femtedel av landets försvarsutgifter.(8) De kring 100 amerikanska bomberna som finns förhandslagrade i Europa är obrukbara innan order utfärdats från USA, så givet att det amerikanska paraplyet anses opålitligt kan man inte räkna med dessa.

En skiss för framtiden

Som jag ser det står Europa inför följande huvudsakliga problem:

• För få stridsspetsar för att på egen hand adekvat verka som strategisk avskräckning mot Ryssland.

• Beroendeställningen gentemot ett alltmer europaskeptiskt USA.

• Begränsad produktions- och utvecklingsförmåga för egna kärnvapen.

• Begränsad egen lednings- och varningssystemsförmåga.

Givet läget med Ryssland och de antagonistiska stämningarna från Trumpadministrationen menar jag att Europa måste vidta åtgärder. Nedan kommer jag ge en skiss över vad jag menar att Europa skulle kunna göra för att ersätta det amerikanska paraplyet med en självständig och trovärdig strategisk avskräckningsförmåga. Dessa förslag förutsätter ett fortsatt dystert läge som också mycket möjligt kan försämras. Jag berör också bara kärnvapenaspekten av det geopolitiska läget gentemot Ryssland, detta är givetvis bara en liten del av en mycket stor och komplex uppsättning utmaningar Europa står inför.

Först och främst står vi inför ett svårt politiskt problem. Endast den amerikanska presidenten äger rätt att beordra en KV-insats, om denne är ovillig försvinner de facto paraplyet. Att Frankrike klivit fram och tagit ett första steg till att erbjuda ett eget paraply är välkommet – men förskjuter eventuellt bara problemet. Vad händer om Marine Le Pens parti vinner nästa presidentval och beslutar att Frankrike inte längre ska erbjuda ett KV-paraply? Att Frankrike är ett europeiskt land bidrar till att göra ett franskt paraply mer trovärdigt, men risken finns hur som helst kvar att Europa i sådant fall bara byter ett problem mot ett annat.

På europeisk nivå, via EU eller via en nystartad mellanstatlig organisation, bör europeiska länder tillsammans bilda en struktur för en europeisk strategisk avskräckning. Detta är ingen enkel uppgift och många komplicerade politiska frågor skulle behöva lösas. Exempelvis vem som äger beslutsrätt att beordra en KV-insats och när, samt hur den civila kontrollen ska se ut. Hur ska länderna delegera beslutsrätt till ett gemensamt organ, behålla kontroll men samtidigt inte göra beslutsprocesserna långsamma och opålitliga? Vi måste också kunna hantera finansiering och vad som händer ifall ett deltagarland senare drar sig ut. Även folkligt stöd inom Europa och konsekvenserna av att göra avsteg från rådande icke-spridningsavtal måste övervägas. Hur forsknings- utveckling- och produktionskomplexet ska lösas är ännu en utmaning, såväl som uranutvinning och anrikning för stridsspetsproduktion. Trots de många utmaningarna menar jag att detta är det enda kostnadseffektiva sättet för Europa att ha en egen och självständig kärnvapenförmåga som varje deltagande land kan lita på.

Sedan måste det omfattande problemet med lednings- och varningssystem lösas. Om Ryssland avfyrar KV-bestyckade robotar mot militärstrategiska mål i Europa kan de första nedslagen börja inom fem till tio minuter. Inom denna tidsrymd måste europeiska system kunna upptäcka att de avfyrats, kommunicera detta och en order om vedergällande eld utfärdas. Detta kommer kräva kvalificerade och i hög grad automatiserade system. På marken, till sjöss och inte minst i rymden. Satelitvarningssystem kommer vara oumbärliga. De nukleära stridskrafternas ledningscentraler kommer behöva vara spridda och härdade på ett sätt så att de med säkerhet kommer kunna fortsätta verka även efter att merparten av lednings- och kommunikationssystemen nedkämpats. Vi måste även betänka att ett ryskt KV-angrepp skulle medföra flertalet elektromagnetiska pulser och annan strålning, vilket skulle kunna omöjliggöra all reguljär kommunikation och sannolikt slå ut den stora merparten av Europas kraftnät. Vi måste alltså ha luftburna samt redundanta, gärna underjordiska förbindelser för strategisk kommunikation. Givet de mycket korta ledtider Europa har att arbeta med bör vi överväga ett så kallat Launch on Warning system, där kärnvapen kan avfyras i vedergällning så fort satelitvarningen att Ryssland avfyrat kommer.(9) Den stora risken med ett sådant system är dock felaktiga varningar eller mjukvarufel som skulle kunna utlösa en kärnvapenutväxling – därav kraven på tämligen tekniskt kvalificerade lösningar som är felsäkra och inte havererar under press. Dessa måste också vara motståndskraftiga mot elektroniska motmedel.

Hur skulle sedan europeiska kärnvapen användas? Det finns i princip tre breda målkategorier: 1) Substrategiska mål. Att bekämpa dessa kan ge gynnsam verkan på stridsfältet. 2) militärstrategiska mål, främst fiendens kärnvapenkomplex. Att bekämpa dessa slår mot motståndarens förmåga att föra krig, 3) ekonomiska mål, industri, infrastruktur, ekonomiska, politiska, administrativa centrum. Att slå ut dessa förhindrar motståndaren från att i framtiden återhämta sin krigförande förmåga.810) Det är egentligen enbart USA och Ryssland som har en riktig militärstrategisk angreppsförmåga. Ett sådant anfall är väldigt krävande, uppemot tusen amerikanska stridsspetsar skulle behövas för att fullskaligt angripa Rysslands KV-komplex. Att attackera ekonomiska mål är dock relativt sett billigt och enkelt.(11)

Exakt hur många kärnvapen som behövs för att vara tillräckligt avskräckande är omöjligt att veta, sådana avväganden har alltid hängt på mer eller mindre lösa antaganden och kapprustningsiver. Under kalla krigets ömsesidigt garanterade ödeläggelse (MAD) menade Robert McNamara, USA:s försvarsminister under bland annat Kennedy, att tillräcklig förmågas var när landets kärnvapenstyrkor, efter att ha absorberat ett första angrepp från Sovjetunionen, fortfarande kunde destruera hälften av Sovjets ekonomiska värden och döda 20 till 25 procent av dess befolkning.(12) Huruvida dessa kriterier fortfarande används är oklart, men förmågan att verkställa därefter finns kvar.

USA spenderar just nu ungefär 75 miljarder dollar per år på sina kärnvapenförband.(13) Över de kommande tre årtiondena väntas de spendera kring hela 1 500 miljarder dollar på att modernisera och utveckla desamma.(14) Dessa kostnader vore helt orealistiska för Europa att bära, betänk också att vi inte bara skulle behöva underhålla och utveckla utan till stor del nybygga. Vi måste sikta lägre – vi kommer inte kunna ersätta de amerikanska förmågorna 1:1. Det är inte heller uppenbart att det ens vore önskvärt att ha en så pass omfattande kärnvapenstyrka. En kärnvapenupprustning får inte heller ske på bekostnad av konventionella stridskrafter – kärnvapen ersätter inte dessa utan kompletterar dem.

För att på ett kostnadseffektivt sätt ersätta USA:s paraply borde Europa fokusera på två saker; en substrategisk och en ekonomisk KV-förmåga. Den militärstrategiska blir för det första för dyr, för det andra destabiliserande då Ryssland skulle kunna se det som att Europa försöker förskaffa sig en aggressiv förstaslagsförmåga snarare än något defensivt och avskräckande. Vi behöver inte kunna slå mot det ryska KV-komplexet för att ha all den avskräckning vi behöver.

Jag menar att Europa skulle behöva bibehålla en operativ förmåga omfattandes mellan 400 och 500 stridsspetsar för att vara tillräcklig. Hälften av dessa, 200 till 250, vore strategiska vapen – på ubåtar och riktade mot ryska städer och andra ekonomiska centra. För att bibehålla beständig avskräckning skulle vi sannolikt behöva ha två eller tre strategiska ubåtar på patrull vid varje givet tillfälle – med möjlighet att snabbt sjösätta en eller två till i fall av ökade spänningar. Detta är den existentiella garantin – ifall Ryssland avfyrar mot europeiska städer, eller militärstrategiska mål som angränsar städer, är det dessa vapen vi svarar med.

Den andra hälften vore substrategiska vapen fördelade mellan rörliga robotförband och flygbaser. Dess främsta syfte vore att se till att Ryssland inte kan utpressa Europa med kärnvapen vid lägre konfliktnivåer. Om vi enbart har de strategiska ubåtsbaserade stridsspetsarna vet Ryssland mycket väl att tröskeln för användning är hög. Vi är med all sannolikhet inte beredda att döda på den nivån, eller ta emot vedergällning på den nivån, även om Ryssland använder substrategiska kärnvapen. Vi måste därför ha en egen sådan förmåga som visar motståndaren att vi inte kan domineras eller utsättas för kärnvapenutpressning. Vi måste kunna eskalera i takt med Ryssland.

Förslagen ovan skulle ta över ett decennium att verkställa och kosta tusentals miljarder kronor. Men jag menar att det är en realistisk och pragmatisk skiss för vad Europa kan behöva för att komplettera sin konventionella upprustning och förskaffa sig en KV-förmåga som är tillräcklig för att avskräcka vår geopolitiska motståndare Ryssland. Jag hoppas också att denna skiss kan fungera som en nyansering av vad jag menar ofta är slentrianmässiga och ogenomtänkta förslag om svenska, nordiska, eller europeiska kärnvapen i den mediala debatten.

Att bruka kärnvapen är dyrt, teknologiskt svårt och existentiellt farligt. Frågan är om obeslutsamhet är än farligare än så.

Referenser

1. Bradley, Jennifer., Preventing the Nuclear Jungle: Extended Deterrence, Assurance, and Nonproliferation., National Defence University Press., 2024-02-15.. https://ndupress.ndu.edu/Media/News/News-Article-View/Article/3679143/preventing-the-nuclear-jungle-extended-deterrence-assurance-and-nonproliferation/

2. RAND Corp., Nuclear Deterrence: Can Britain and France Take on America's Role in Defending Europe Against Russian Aggression?,, 2025-03-19. https://www.rand.org/pubs/commentary/2025/03/nuclear-deterrence-can-britain-and-france-take-on-americas.html

3. Schelling, Thomas., The Threat that Leaves Something to Chance., RAND Corporation., 1959.

4. Kristensen, Hans M., & Korda, Matt., United States nuclear weapons, 2021., Bulletin of the Atomic Scientists., 2021, Vol. 77, No. 1, 43–63. Se också om Natos kärnvapendelning: https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/2022/2/pdf/220204-factsheet-nuclear-sharing-arrange.pdf

5. IISS., Forum: Towards a European Nuclear Deterrent., 2024-09-27., https://www.iiss.org/online-analysis/survival-online/2024/09/forum-towards-a-european-nuclear-deterrent/

6. Ibid.

7. Kristensen, Hans M., Korda, Matt., Johns, Eliana., Knight, Mackenzie., United Kingdom nuclear weapons., 2024., Bulletin of the Atomic Scientists., november 2024. https://thebulletin.org/premium/2024-11/united-kingdom-nuclear-weapons-2024/

8. IISS., Forum: Towards a European Nuclear Deterrent.

9. Se: https://www.britannica.com/topic/launch-on-warning

10. Översatt från engelska: 1) sub-strategic targets, 2) counterforce targets, 3) countervalue targets.

11. McKinzie, Matthew G., Cochran, Thomas B., Norris, Robert S., Arkin, William M., The U.S. Nuclear War

Plan: A Time for Change., National Resources Defense Council., Juni 2001., Se som exempel för målöverväganden och attacksimuleringar, i synnerhet kapitel fyra och fem: https://www.nrdc.org/sites/default/files/us-nuclear-war-plan-report.pdf

12. Correll, John T., The Making of MAD., The Air and Space Forces Magazine., 2018-07-27. https://www.airandspaceforces.com/article/the-making-of-mad/

13. Se: https://www.cbo.gov/publication/59054

14. Se: https://www.armscontrol.org/factsheets/us-modernization-2024-update

När kriget bryter själar: Sexuellt våld och kvinnors kamp för rättvisa

TUNATURA/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Elin Parviainen

Analytiker, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

Sexuellt våld mot kvinnor har länge varit en tragisk och strategisk komponent i väpnade konflikter. Kvinnokroppen används inte bara som ett direkt vapen i krig utan också som ett medel för att förnedra, demoralisera och splittra fiendesidans samhälle. Detta våld är inte en oavsiktlig eller spontan handling av individuella soldater, utan snarare en systematisk och strategisk del av krigsföringen, där sexuella övergrepp används för att kontrollera och dominera befolkningen.

Historiska och nutida exempel

Under andra världskriget utsattes kvinnor i flera krigszoner för systematiska våldtäkter, där exempelvis de s.k. "tröstekvinnorna" (eng. Comfort women) i det japanska imperiet användes för att institutionalisera sexuellt slaveri. Till en början bestod dessa “comfort stations” av frivilliga prostituerade, men med den militära expansionen ökade tvångsrekryteringen. Unga flickor och kvinnor, många av dem från Korea, lurades med falska löften om arbete som sjuksköterskor eller fabriksarbetare, eller bortfödes med våld till dessa stationer för att tjäna som sex slavar runt om det japanska imperiet. Cirka 200 000 kvinnor och flickor uppskattas ha varit del av detta slaveri. “comfort stations” var avsedda att användas exklusivt av trupper och officerare. Den japanska militären har länge försökt rättfärdiga skapandet av systemet, med anledningar som: att stärka arméns moral, kontrollera soldaternas beteende, begränsa spridningen av könssjukdomar bland trupperna samt förhindra våldtäkter av japanska soldater och därigenom undvika ökad fientlighet bland invånarna i de ockuperade områdena. I vissa vittnesmål om händelserna berättar kvinnorna att de kunde tvingas betjäna upp till 60 män per dag. Trots officiella riktlinjer om vård och skydd var misshandel, tortyr och avrättningar vanliga för de kvinnor som försökte fly eller blev för sjuka för att "arbeta".

Efterkrigstidens väpnade konflikter har inte varit något undantag till ovanstående. Under Balkankrigen på 1990-talet användes våldtäkt i stor skala, särskilt i Bosnien och Hercegovina. Serbiska styrkor utförde gruppvåldtäkter, tortyr och sexuellt slaveri för att etniskt rensa områden och demoralisera den muslimska befolkningen. Åklagare Dirk Ryneveld konstaterade vid en av Haag-rättegångarna 2000: "These crimes were committed during an armed conflict and were widespread and systematic. What happened to the Muslim women of Foca occurred purely because of their ethnicity or religion, and because they were women."

I nutida konflikter, som i Demokratiska republiken Kongo, har sexuellt våld använts systematiskt för att kontrollera och underkuva befolkningen. Denis Mukwege, en kongolesisk läkare och fredspristagare, har dokumenterat tusentals fall av sexuellt våld och betonar att detta inte bara förstör individer, utan också deras familjer och hela samhällen. 2019 dömdes Bosco “The terminator” Ntaganda till 30 års fängelse för sina krigsbrott i Demokratiska republiken Kongo under perioden 2002-2003. Ntaganda dömdes för mord, våldtäkt, sexuellt slaveri och tvångsförflyttning av den civila Lendu-befolkningen. Vidare inträffade nyligen en rymning från ett av fängelserna i DRC, där manliga fångar, innan de flydde, brutalt bröt sig in i den kvinnliga avdelningen och våldtog över 100 kvinnor, varefter de satte eld på offren och närliggande byggnader.

Liknande mönster har rapporterats i konflikten i Tigray-regionen i Etiopien, där Amnesty International har dokumenterat sexuella övergrepp av soldater med syftet att terrorisera och etniskt rensa befolkningen. Vid konflikten i Tigray-regionen har chockerande, våldsamt och brutalt sexuellt våld dokumenterats, bestående av 1288 fall mellan februari och april 2021. Dock förväntas mörkertalet vara stort, där flertalet av de som utsatts inte har sökt vård. Offren består av kvinnor och flickor i åldrarna 10 till 62 år, vissa av dem gravida, när rapporten genomfördes. Vissa av de som blivit utsatta har hållits fängslade i flera veckor under omständigheter som kan likställas med sexuellt slaveri. Andra har blivit våldtagna framför familjemedlemmar och vissa extrema fall sina egna barn.

Internationella åtgärder och rättsliga ramar

Det internationella samfundet har vidtagit flera åtgärder för att motverka sexuellt våld i konflikter. FN:s säkerhetsråd antog år 2000 resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, vilken förstärker kvinnors roll i konfliktlösning och betonar vikten av att skydda kvinnor i krigsområden. Mer specifikt syftade denna resolution till att bekräfta den viktiga roll som kvinnor spelar i förebyggande och lösning av konflikter, fredsförhandlingar, fredsbyggande, fredsbevarande, humanitära insatser och återuppbyggnad efter konflikter. Vidare kräver den att alla parter i konflikter vidtar åtgärder för att skydda kvinnor och flickor från könsbaserat våld, särskilt våldtäkt och andra former av sexuella övergrepp, i väpnade konflikter. Senare resolutioner, såsom 1820 och 2467, har fördömt våldtäkt som en krigsstrategi och uppmanat till ökat ansvarstagande och rättslig påföljd för förövare. Vidare har Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag spelat en central roll i att hålla förövare ansvariga. Rättsfall, som domen mot den kongolesiske krigsherren Bosco Ntaganda, har skapat prejudikat genom att sexuellt våld definieras som en krigsförbrytelse och ett brott mot mänskligheten. Trots dessa framsteg är rättsskipningen ofta otillräcklig, och många förövare går fortfarande fria.

Kvinnors motstånd och mobilisering

Sexuellt våld i konflikter har inte enbart varit ett instrument för förtryck, utan har även lett till mobilisering och motstånd. Kvinnor i konfliktzoner har organiserat sig för att dokumentera övergrepp, kräva rättvisa och delta i fredsprocesser. I Colombia har statliga-och paramilitära grupper likväl som rebellerna använt sig av sexslaveri, påtvingad prostitution, sexuell stympning och våldtäkt i konflikten. Kvinnorna kom senare att spela en avgörande roll i fredsförhandlingarna mellan FARC-gerilla och regeringen.

Andra exempel inkluderar kvinnorörelsen i Liberia, där fredsaktivisten Leymah Gbowee ledde massiva kvinno protester som bidrog till att avsluta inbördeskriget 2003. Detta bland annat genom att de tvingade president Charles Taylor till fredssamtal med andra ledare i ECOWAS (Economic Community of West African States). Deras engagemang fortsatte efter kriget, och genom medborgarutbildning och mobilisering av röster hjälpte de Ellen Johnson Sirleaf att bli Afrikas första demokratiskt valda kvinnliga president. Kvinnorna har även etablerat "fredshyddor", där de arbetar för långsiktigt fredsbyggande och kvinnors egenmakt. I Kongo och andra konfliktdrabbade regioner har kvinnorörelser bidragit till att skapa medvetenhet och förändra lagstiftning. Deras kamp visar på kvinnors centrala roll i fredsbyggande och återuppbyggnad av samhällen efter krig.

Utrikespolitiska implikationer

Sexuellt våld i konflikter har omfattande utrikespolitiska konsekvenser, särskilt inom internationella relationer och säkerhetspolitik. Systematiskt sexuellt våld destabiliserar samhällen, vilket leder till massflykt, ökad humanitär kris och försämrad regional säkerhet. FN:s säkerhetsråd har betonat att sexuellt våld i konflikter inte bara är en fråga om brott mot mänskliga rättigheter, utan också en säkerhetsfråga som påverkar internationell stabilitet. Västvärlden har i vissa fall använt förekomsten av sexuellt våld som en del av sin diplomatiska och militära strategi. Till exempel har rättfärdiganden för internationella interventioner, som i Libyen 2011, delvis baserats på rapporter om sexuellt våld. En Amnesty-utredning kunde dock senare inte verifiera anklagelserna, och en brittisk granskning ifrågasatte trovärdigheten i de rapporter som rättfärdigade ingripandet.

Kritik har även riktats mot att ekonomiska och geopolitiska intressen ofta sammanflätas med humanitära argument i sådana interventioner. FN och världssamfundet måste inte bara fokusera på att bestraffa förövare utan också på att förebygga att sexuellt våld används i framtida konflikter. Att involvera kvinnor i fredsprocesser, satsa på utbildning och öka straffen för förövare är avgörande steg för att bryta denna cykel av våld.

Slutsats

Sexuellt våld i konflikter är inte enbart en individuell tragedi utan ett verktyg för att kontrollera och försvaga samhällen. Trots internationella insatser fortsätter detta våld att vara ett utbrett problem. Genom att erkänna den systematiska och strategiska karaktären av dessa övergrepp kan det internationella samfundet bättre adressera både rättsliga och preventiva åtgärder. Att inkludera kvinnor i fredsprocesser, förstärka rättsliga mekanismer och satsa på utbildning och rehabilitering är avgörande steg för att minska förekomsten av sexuellt våld i framtida konflikter. Slutligen krävs en global vilja att inte enbart se detta som en följd av krig, utan som ett avsiktligt maktmedel som kan och måste bekämpas.

Referenser

Asian Studies. (2019). Teaching About the Comfort Women During World War II and the Use of Personal Stories of the Victims. Education About Asia, 12(2). Available at: https://www.asianstudies.org/publications/eaa/archives/teaching-about-the-comfort-women-during-wo rld-war-ii-and-the-use-of-personal-stories-of-the-victims/

BBC. (2023). Japan ordered to compensate wartime “comfort women”. Available at: https://www.bbc.com/news/world-asia-67512578 [Accessed 18 March 2025].

BBC. (2025). Goma jailbreak: More than 100 women raped and burned alive in DR Congo jailbreak, UN says. Available at: https://www.bbc.com/news/articles/ckgyrxz4k6zo [Accessed 23 March 2025].

House of Commons, Foreign Affairs Committee. (2016). Libya: Examination of intervention and collapse and the UK’s future policy options. Available at: https://publications.parliament.uk/pa/cm201617/cmselect/cmfaff/119/119.pdf [Accessed 16 March 2025].

Kvinna till Kvinna. (2022). Vi måste fortsätta att prata om våldtäkt i krig. Available at: https://kvinnatillkvinna.se/vi-maste-fortsatta-att-prata-om-valdtakt-i-krig/ [Accessed 17 March 2025]. The Guardian. (2000).

Serbs “enslaved Muslim women at rape camps”. Available at: https://www.theguardian.com/world/2000/mar/21/warcrimes.balkans [Accessed 20 March 2025].

United Nations, Security Council. (2019). Security Council Resolution 2467 (2019). Available at: https://docs.un.org/en/S/RES/2467(2019) [Accessed 20 March 2025].

United Nations. (2020). Landmark resolution on Women, Peace and Security. Available at: https://www.un.org/womenwatch/osagi/wps/ [Accessed 20 March 2025].

Turkiets lyckade strategi i Afrika

globalp/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Christian Utheim

Analytiker, OAG

Introduktion

Under de senaste två decennierna har Turkiet blivit en av de mest produktiva och minst kontroversiella utrikesrelationerna för flera afrikanska länder. Turkiska företag har fått viktiga utvecklingsprojekt och landets diplomater har blivit anförtrodda medlare. Detta utan att ha provocerat den storpolitiska konkurrensen i regionen eller skapat lokal animositet. Liksom mycket av Turkiets övriga engagemang och afrikanska händelser i stort, har det gått under radarn för den västliga publiken. Mot denna bakgrund anser jag att det är på tiden med en övergripande kartläggning av Turkiets afrikanska ”rise to fame”, dess lyckosamma strategi som effektivt utnyttjar synergier mellan parternas säkerhets- och industripolitik, dess effekter och vad Europa kan lära sig för sina egna strategiska partnerskap.

Fokus på afrikanska relationer

Sedan millenieskiftet har Turkiet som sagt stadigt utvecklat sina afrikanska relationer, med turkisk-afrikanska toppmöten sedan 2003 och ett strategiskt partnerskap med Afrikanska unionen sedan 2007. De bilaterala samarbetena var – likt många andra internationella aktörer på kontinenten – humanitära och militära. Under 00-talet hade flera islamistiska terrorgrupper och andra rebellgrupper runt om på kontinenten blivit ett alltmer systemhotande hot: al-Shabaab på Afrikas horn (Somalia och Etiopien), JNIM och Tuaregrebellerna i Sahel (Mali, Niger och Burkina Faso) och Algeriet, och dylika systemhotande grupper längre söderut i Kenya, Tanzania och Uganda. Den turkiska militärens erfarenhet av terrorbekämpning mot PKK samt dess utvecklande försvarsindustri som var specialiserade just på den produktkategorin, gjorde då säkerhet och försvar till ett mycket givande samarbetsområde – både för Turkiets industriella utveckling och de afrikanska regeringarnas militära kapacitet [1].

Den tillit som skapades då rann senare på 10-talet och 20-talet över till att Ankara blev förstahandsvalet för många andra projekt. Det ser man tydligast i Somalia som kom att bli deras afrikanska fotfäste. De fick snabbt affärer att förse Somalia med annat försvarsmateriel och flera turkiska företag, privata som statskontrollerade, fick betydelsefulla kontrakt för utvinning av naturresurser och utbyggnad av infrastruktur. En utveckling som gick hand i handske med Turkiets industriella strategi att bygga en ledande inhemsk försvarsindustri samt att utvecklas till den regionala knutpunkten för energiresurser från Kaukasus, Kaspiska havet, Ryssland, Mellanöstern och nu Nordafrika och Afrikas horn, till Europa [2].

Under 20-talet har de ekonomiska banden knutits allt starkare och visat på hur affärerna konkret, ömsesidigt gynnsamt och pragmatiskt knyter samman industri med säkerhet. Det tydligaste exemplet på detta är under 2024 då ett avtal undertecknades som gav Turkiet rätt till 30 procent av skatteintäkterna från Somalias havsbaserade olja och gas i gengäld mot att de stöttar och tränar återutbyggnaden av den somaliska flottan [3]. Det avtalet har sedermera utvecklas till att det turkiska statsägda företaget TPAO under året fått koncessioner att prospektera och utvinna havs- och landbaserad olja och gas, något som Somalia inte alls hade haft den tekniska expertisen att genomföra själva [4]. Genom partnerskapet har alltså Somalia fått en stabil samarbetspartner som är villig att gå in med kapital och teknisk expertis för att möjliggöra utbyggnaden av landets resursutvinning, samt (!) att bygga ut en egen flotta för att säkra dessa naturresurser och motverka det utbredda illegala fisket. Alltså en mycket givande strategi för Somalia, samtidigt som det går i linje med Turkiets regionala energistrategi och positionering.

Affärer som banar väg

Det somaliska partnerskapet har också gett ringar på vattnet med affärer runt om i Afrika. I Etiopien har Turkiet försett regeringen med avancerade drönare i sin kamp mot Tigrayrebellerna, i Sahelregionen likaså mot JNIM och Tuaregrebellerna, och dylikt längre söderut. Därtill också att man nu i januari 2025 börjar etablera lokala försörjningskedjor med produktion och underhåll av drönare i Marocko för den regionala marknaden [5]. De affärerna, och tilliten det har gett, har dessutom skapat en positiv spiral för Ankaras politiska arbete och globala anseende med att det är just turkiska diplomater som under sommaren och hösten 2024 har fått uppdraget att medla mellan Somalia och Etiopien i de allvarliga spänningarna om erkännandet av utbrytarregionen Somaliland. Något som nu i årsskiftet har gett positiva resultat, med den så kallade Ankaradeklarationen, efter att Turkiets President Erdogan personligen medlade den tredje förhandlingsrundan i Ankara [6].

Vad är alltså strategin? I korta drag kan man säga att det, i likhet med andras engagemang i regionen, bygger på försvarsrelaterat och humanitärt samarbete – men med en stor skillnad: en upplevd och strukturell långsiktighet. Man bidrar inte bara militärt eller humanitärt i stunden, utan stöttar också upp det med långsiktigt investerat kapital och förutsättningarna för att göra det kapitalet produktivt. Detta med ett tydligt fokus på länder där det finns synergier mellan ländernas säkerhets- och industribehov och de turkiska säkerhets- och industripolitiska strategierna. I projekten möjliggör man för ett långsiktigt partnerskap med den regionalt svårfunna tekniska kompetensen och långa (ibland över 80-åriga!) operativa kontrakt. Det skapar en helt annan upplevelse och tillit där hjälpen – vare sig ekonomisk eller militär – inte är kortsiktig och villkorad, utan snarare ett gemensamt projekt för konkret industriell utveckling.

Bröder emellan

Utöver detta kommer den ”kortsiktiga” men nödvändiga humanitära hjälpen när den behövs som en del i det strategiska narrativet om ett ”muslimskt brödraskap”. Samtidigt skiljer de sig från andra aktörer i sin långsiktiga satsning även inom det humanitära, exempelvis med utbildningsprogram för afrikanska studenter vid turkiska universitet som också det bidrar till den industriella utvecklingen. I slutändan är det det långsiktiga industriella och säkerhetspolitiska partnerskapet – stöttat av konkreta privata och statliga investeringar, och inte bara ord eller bistånd – som skapar ”brödraskapet”, och i förlängningen, inflytande.

Med det sagt, finns det en hel del problem. För det första är det inte säkert att industripolitik som denna faktiskt är marknadsekonomiskt värdeskapande eller om det istället blir en ineffektiv snedvridning av marknaden och av var turkiskt kapital investeras. För det andra, lägger Ankara inte så stor vikt vid upprätthållandet av mänskliga rättigheter eller att man oproportionerligt stöttar auktoritära regimer med stora konsekvenser för vissa minoritetsbefolkningar. Något man tydligt ser i Etiopien där turkiskt försvarsmaterial ibland används för sådana handlingar. Förutom det kortsiktiga lidandet det innebär, vet vi också att ignorans av mänskliga rättigheter i många fall är drivande för ytterligare långsiktiga konflikter. Klart negativt för den regionala utvecklingen och Turkiets anknutna tillit. Men det verkar tyvärr stå som en, för Turkiet, irrelevant fotnot. Strategin har i stort varit mycket lyckosam för Ankara under de senaste två decennierna och skapat stora möjligheter för landets strategiska positionering.

Med den amerikanska isolationeringen och biståndsstrypningen, den kinesiska inhemska överbelåningen och därav minskade möjlighet till globala projekt, samt Europas kapitalbehov till industri och försvar på hemmaplan, öppnas den diplomatiska spelplanen upp för Turkiet och andra Gulfstater. Vissa lokala alternativ, såsom Saudiarabien och Förenade arabemiraten, har visat intresse att konkurrera om inflytande genom att distribuera stora mängder pengar och vapen – något som inte tyr särskilt långsiktigt produktivt för någon av partnerna, snarare det motsatta. Med sin lokalt unika industriella kompetens och långsiktighet ska det mycket till för att Turkiet inte tar ledarrollen i detta.

Vissa afrikanska länder tar också emot militär hjälp från Ryssland men den visar sig vara tämligen kortsiktig och exploaterande. Även det ryska industriella engagemanget har det pratats om i vissa fall, men har hitintills varit mycket ord utan verkstad. Inte så konstigt kanske när fokuset för Moskva och dess industri ligger närmare hem. Hur Ryssland dessutom logistiskt och tekniskt skulle kunna konkurrera med Turkiet i Afrika när de inte ens har tillräckligt med teknisk kompetens eller ingångsprodukter för sin inhemska industri låter jag vara osagt [7].

Konsekvenser för Europa

Vad detta betyder för Europa får framtiden avgöra. Ett betrott engagemang och inflytande av en NATO-allierad med relativ respekt för den regelbaserade världsordningen och en potential till regional ekonomisk utveckling är å ena sidan en god framtidsutsikt. I alla fall i relation till det ryska eller kinesiska alternativet när Europa själva inte har tilliten eller det investerbara kapitalet att göra detsamma. Å andra sidan kan man notera bristen av de tidigare nämnda perspektiven på mänskliga rättigheter och en möjlig snedvridning av marknaden. Oavsett finns det några viktiga lärdomar från den turkiska strategin som Europa kan dra till sina intresseregioner i Kaukasus och Östeuropa där man söker liknande strategiska partnerskap:

•  Att skapa en strukturellt inbyggd långsiktighet i sitt industriella engagemang där långsiktiga operativa kontrakt och avgörande tekniska beroenden cementerar partnerskapen bortom politiken och humanitära projekt.

• Att konkret sammanfoga industriella samarbeten med egna regionala säkerhetsmål.

• Att kreativt exploatera synergier mellan parternas industri- och säkerhetspolitiska mål och motsvarande kapaciteter (likt synergierna mellan den turkiska energistrategin och Somalias marina säkerhet).

Jag hoppas att denna kartläggning har upplyst om en relativt odiskuterad aktör i afrikansk politik som under de senaste decennierna har fått en alltmer betydande roll. Framförallt intressant för dess lokalt uppskattade strategi byggt på ekonomiska och säkerhetspolitiska synergier med en strukturell långsiktighet.

Referenser

[1] Nogueira Pinto, T. (2024). Turkey’s push for influence in Africa is Working. Geopolitical Intelligence Services. 9 april. https://www.gisreportsonline.com/r/turkey-influence-africa/

[2] Novikau, A. & Muhasilovic, J. (2023). Turkey’s quest to become a regional energy hub: Challenges and Opportunities. Heliyon Vol. 9(11). doi.org/10.1016/j.heliyon.2023.e21535

[3] Baez, K. (2024). Turkey signed two major deals with Somalia. Will it be able to implement them? Atlantic Council. 18 juni. https://www.atlanticcouncil.org/blogs/turkeysource/turkey-signed two-major-deals-with-somalia-will-it-be-able-to-implement-them/

[4] Gumrukcu, T. (2024). Turkey’s TPAO, Somalia’s petrol authority sign onshore exploration deal. Reuters. 25 oktober. https://www.reuters.com/business/energy/turkeys-tpao-somalias-petrol authority-sign-onshore-exploration-deal-2024-10-25/

[5] Williams, L. (2025). Morocco Emerges as Africa’s Drone Powerhouse Through Strategic Turkish Partnership. The Rio Times. 4 februari. https://www.riotimesonline.com/morocco-emerges as-africas-drone-powerhouse-through-strategic-turkish-partnership/

[6] Yibeltal, K. & Rukanga B. (2024). Ethiopia and Somalia agree to end bitter Somaliland port feud. BBC. 12 december. https://www.bbc.com/news/articles/cvgr7v1evvgo

[7] Luzin, P. (2024). Workforce Shortages Plague Russian Arms Manufacturing. Eurasia Daily Monitor Vol. 21(98). Hämtad från https://jamestown.org/program/workforce-shortages-plague russian-arms-manufacturing/

Centerpartiets Ungdomsförbund om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi deras texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Idag publicerar vi en analys av Melinda Prick, försvars- & utrikespolitisk talesperson för Centerpartiets Ungdomsförbund.

Världsordningen skakar – är Sverige redo att navigera i det nya landskapet?

Centerpartiets Ungdomsförbund har i många år haft sin grund i den liberala ideologin. Men det är en svår tid för liberalismen internationellt, och har varit under mitt politiska liv. Säkerhetsläget förändras snabbt. Sverige firar ett år i Nato medan USA:s ledarskap svajar under Trumps återkomst. Ukraina kämpar för Europas säkerhet, och EU inser att det måste axla en större försvarsroll. Samtidigt ökar hoten i Nordkalotten, i Asien med Kinas aggressioner och Irans påverkan på kriminella nätverk. Europa vaknar – men är det för sent? Och är Sverige redo att möta de nya hoten?

Centerpartiets Ungdomsförbund har länge förespråkat svenskt Nato-medlemskap, vilket till slut blev en verklighet i svensk politik. Den 7 mars firar Sverige ett års medlemskap. Förra året deltog Sverige i gemensamma operationer med marina- och luftstridskrafter med Nato. Efter årsskiftet åkte en pansarbataljon till Lettland för att bemanna Nato Forward Land Forces. Utrikesdeklarationen som regeringen deklarerade den 12 februari går i linje med detta.

Samtidigt har den internationella politiken blivit alltmer instabil, särskilt efter att Donald Trump återtagit positionen som USA:s president. Han har kallat Zelensky för en diktator, för att sedan glömma sina egna ord, samtidigt som han undvikit att ge Putin samma beskrivning. Som liberal är det naturligt att oroa sig för den framtida världsordningen. När till och med USA, en gång symbolen för frihet och demokrati, rör sig i en mer auktoritär riktning, väcks allvarliga frågor om vart världen är på väg. Världens rikaste person närmar sig makten, vilket kommer bli en svår fråga för framtiden. Hur nära är det lämpligt att näringslivet, med oerhörda resurser, är politiken? Det går inte att undgå att Musk påverkade politiken, till exempel genom sitt ägandeskap och förändringar i användning av plattformen X (Twitter).

Ukraina står fast och försvarar inte bara sin egen överlevnad, utan hela Europas säkerhet. Landet visar på en enorm försvarsvilja men frågan är vilken vilja andra europeiska länder har. Ukraina gör det till det värsta priset; livet hos sina egna soldater och medborgare. Därför måste Europa arbeta för Ukraina, som offrar sig även för Europas säkerhet. Det är en självklarhet att välkomna landet in i den europeiska gemenskapen.

Med USA:s nya styre har Europa tvingats inse att det inte längre kan förlita sig på USA i samma utsträckning som tidigare. Ledarskapet för Europas försvar måste nu komma inifrån kontinenten. Det är ett uppvaknande som politiker hade behövt tidigare men bättre sent än aldrig om Europa nu agerar. Att Sverige ska vara ledande är inte rimligt då vi fortsatt är en liten stat i en världsordning där stora stater styr. Däremot kan Sverige, och bör så göra, genom att bidra genom fortsatt stöd till Ukraina och aktivt deltagande i Natos försvarsarbete. Svenska förband kommer behöva finnas närvarande i både Lettland och Finland för att stärka försvarslinjerna.

Ett fredsavtal i Ukraina skulle kunna ge Ryssland möjlighet att omfördela sina trupper och återuppta aggressionen på andra fronter. Alternativt kan Kreml välja att rikta sin nästa "specialoperation" mot ett annat europeiskt land. Svenska politiker håller på att vakna ur dvalan, men måste inse vilka beslut som kommer behöva tas. Är det aktuellt med svensk fredsbevarande trupp i Ukraina? Det kan komma att bli en icke-fråga om Ryssland väljer att attackera ett land som Lettland, där svensk trupp finns och övar i detta nu.

Som kadett under utbildning har jag nyligen återvänt från en intensiv vinterutbildning i Boden, en erfarenhet som både utmanade och utvecklade mig. Under utbildningen diskuterades Nordkalotten som ett potentiellt framtida slagfält, en region vars betydelse ökar i takt med klimatförändringarna och dess strategiska position. Det arktiska området har länge varit av geopolitiskt intresse, men i dagens säkerhetspolitiska läge har dess militära och logistiska betydelse blivit allt mer påtaglig. Som ofta påtalas så saknar Norrland sjukvårdsresurser för en konflikt i norr. Sverige kommer även tvingas förbättra sina järnvägar för att klara av en sådan konflikt i och med att förstärkning av logistik kommer behöva komma från söder.

Det finns även platser längre ifrån vårt närområde som kommer att påverka oss. Kinas aggressioner mot Taiwan kommer påverka Nato och ställa USA inför en prioritering av konflikter. Påverkan från länder mot svensk inre säkerhet som Kinas inköpande av infrastruktur och Irans samröre med gängkriminella är potentiella hot. Det behöver hanteras genom internationella samarbeten.

Slutligen är Sverige en liten aktör i ett stormaktsspel. Det innebär inte att vi inte kan dra vårt strå till stacken för den europeiska säkerheten. Sverige står inför många rena försvarspolitiska utmaningar men även ekonomiska som påverkar vår inre säkerhet.

MUF om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi dessa texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Idag skriver Oliver Andersson, Internationell sekreterare, Moderata ungdomsförbundet.

Sveriges roll i en osäker värld

I en tid präglad av geopolitiska skiften, auktoritära tendenser och ekonomisk fragmentering måste Sverige driva på för ytterligare samarbete och sammanhållning på den globala arenan. Moderata Ungdomsförbundet vill se ett ovillkorligt stöd till Ukraina, ett robust försvar genom NATO, en expansiv frihandelspolitik och ett starkt EU.

Stödet till Ukraina måste öka

Rysslands illegala krigföring i Ukraina utgör en systematisk attack mot den europeiska säkerhetsordningen. När stödet från USA sviktar, är det av yttersta vikt att stödet till Ukraina är och ska vara Sveriges viktigaste utrikespolitiska prioritering. Utan ett fritt Ukraina, har vi inget fritt Europa. Sverige har hittills allokerat över 70 miljarder kronor i militärt, ekonomiskt och humanitärt bistånd. Men det är uppenbart att vi kan göra mer. Det är dags att Sverige levererar JAS Gripen till Ukraina.

Sverige måste också, utöver militärt och humanitärt bistånd fortsätta stötta Ukraina i dess vilja att bli medlemmar i EU och Nato.

Säkerhet genom Nato

För drygt ett år sedan blev Sverige medlemmar i Nato, efter en nästan två års lång ansökningsprocess. Att Sverige blivit medlemmar i Nato stärker inte bara Sveriges säkerhet och försvar, utan gör även Nato starkare och säkrare. De senaste åren har även Sverige kraftigt utökat sina försvarsutgifter, efter decennier av ett haltande försvar. Sverige kommer att fram till 2028 allokera 2,6 procent av BNP till försvaret. Drygt 173 miljarder kronor. Men detta räcker inte. Sveriges långsiktiga mål bör vara att allokera 3 procent av BNP till försvaret.

När vi nu snart kan summera vårt första år som Nato-medlem kan man konstatera att man kan vara stolt över det svenska försvaret och det svenska bidraget till alliansen. Att vi är medlemmar i Nato innebär att vi ingår i Natos försvarsplanering men också att vi bidrar till Natos förband. Tidigare i år stationerades 600 svenska soldater på Lettland i Sveriges första markinsats som allierad. En tydlig illustration på hur vårt försvar inte längre stannar vid Sveriges gränser, utan Europas och Baltikum som exempel. Detta belyser även vikten av det nordisk-baltiska samarbetet.

Frihandel är vägen till tillväxt

Världen ser inte likadan ut idag som den gjorde för en till två månader sedan. I en era av ekonomisk osäkerhet, ökande protektionism och hot om handelskrig gläder det mig att Sverige nu är de mest frihandelsvänliga landet i världen. Sverige fattar som bekant inte några frihandelsavtal själva, utan det är genom EU vi får våra frihandelsavtal på plats. Det är nu av yttersta vikt att vi diversifierar vår handel och ratificerar frihandelsavtalet med Mercosur-länderna Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay. Samtidigt måste vi se till att förhandlingarna med länder som Australien och Indien går framåt. Det är genom handel som EU har byggt sitt välstånd och vi vet att en diversifierad handel skapar motståndskraft och gör oss mindre beroende.

EU är vår viktigaste utrikespolitiska arena

EU är och förblir Sveriges främsta utrikespolitiska plattform. Genom unionen kan Sverige inte bara påverka globala frågor utan också säkerställa att våra nationella intressen får genomslag i internationell politik. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ger Sverige en starkare röst i världspolitiken och möjliggör en kraftfull respons mot hot som Rysslands aggression, Kinas ekonomiska expansion och auktoritära regimers destabiliserande verksamhet. I en tid av ökade säkerhetshot och geopolitiska utmaningar är det avgörande att Sverige driver på för en mer enhetlig och handlingskraftig EU-politik, särskilt inom försvar, energi och handel.

Dags att ta på ledartröjan

Passivitet är inte ett alternativ i en alltmer komplex och konfliktfylld värld. Sverige måste vara en drivande kraft i att försvara demokrati, stärka försvarssamarbeten och främja ekonomisk frihet. MUF kräver ett fortsatt och utökat stöd till Ukraina, en kraftfull svensk närvaro inom Nato, en expansiv frihandelspolitik och ett starkt EU inom utrikespolitiken.

Ung vänster om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi dessa texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Idag skriver Mika Brovall, förbundssekreterare, från Ung vänster.

Sverige - en självklar röst för internationell solidaritet

Det är ett svårt läge i utrikes- och säkerhetspolitiken. Om man ska tro statsministerns uttalande under Folk och Försvars rikskonferens så är vi i något slags mellanläge mellan krig och fred. Vi måste rusta upp både det militära och civila försvaret och alla medborgare ska vara redo på det eventuella kriget eller krisen. Samtidigt tampas det militära försvaret med åratal av nedmontering och har en svårighet att ta emot alla ungdomar som är intresserade av värnplikten, vår infrastruktur går sönder hela tiden, och färre än hälften av medborgarna har faktiskt preppat för kris. Regeringen och Socialdemokraternas konststycke att få in oss i en militärallians och på så sätt bryta 200 år av alliansfrihet har uppenbarligen heller inte gått som man tänkt.

Det tog inte lång tid efter Trump svurits in innan han gjorde anspråk på Grönland, Panamakanalen och Kanada. Han har förespråkat att samtliga palestinier ska lämna Gaza, något som bara kan klassas som etnisk rensning, och för bara några dagar sen lade han dessutom upp en AI-genererad bild på sin vision för Gaza. Swimmingpool, överflöd och lyx är målet, men helt utan några palestinier. Att han dessutom anser att Ukraina skulle vara ansvariga för Rysslands invasion kan inte ha undgått någon. Nato har en folkmordsuppviglande, Putinvänlig och imperialistisk amerikansk president i spetsen, och det är den alliansen vi nu behöver förhålla oss till som medlem, och inte som självständig aktör. Tack vare DCA-avtalet har den amerikanska militären också tillgång till 17 svenska militärbaser, ett avtal vi måste riva upp.

Utspelen och kommentarerna från Trumpadministrationen ska tas på allvar. Det är varken förvånande eller en nyhet att han har imperialistiska ambitioner, och att vifta bort det som hård och agiterande, men i slutändan tom, retorik är vad som lett till att han nu har fria tyglar att göra vad han vill.

Det är lätt för oss som var emot Nato-inträdet att säga “vad var det vi sa.” För ja, vi sa ju att det inte var en bra idé att kasta oss in i en allians med USA, framför allt inte utan någon som helst demokratisk förankring.

En sannolik konsekvens av USA:s uttalanden om kriget i Ukraina är att EU och andra europeiska länder sannolikt kommer börja prata om ett eget europeiskt försvar. Samtidigt är det politiska klimatet i Europa starkt lutat åt höger, med nationalistiska partier och koalitioner. Ett sådant samarbete hade i nuläget oundvikligen varit färgat av europeisk nationalism och ett starkare fort Europa. Gränsen till Europa ska hållas, och den redan svåra processen för flyktingar att få amnesti ska försvåras ytterligare.

Internationellt samarbete är viktigt, inte minst i säkerhetsfrågor. Men vi kan aldrig låta ett sådant samarbete kompromissa med det grundläggande människovärdet och mänskliga rättigheter, och grundförutsättningen måste vara fred.

Ett mer lokalt säkerhetspolitiskt problem är vår infrastruktur. I samband med utförsäljningarna av det gemensamt och statligt ägda som började under 80-talet har en stor mängd internationella aktörer tagit sig in på vad som nu är en marknad, och stora delar av den svenska infrastrukturen ägs inte längre i Sverige. Det har dels inneburit en försämring i kvaliteten, där järnvägen inte underhålls i tillräcklig utsträckning och tågen kommer försent, men det innebär också att vi inte har kontroll över infrastrukturen vi faktiskt har. Vi kan inte låta utländska intressen styra om vi får järnväg eller utbildning eller inte.

Det är heller inte enbart allianser med andra länder på gemensamma grunder som behövs för att värna om demokratin och säkerheten. Den nuvarande regeringen har under sin mandatperiod skurit ner på både civilsamhället och bistånd. Vi märker ett ökat misstänkliggörande mot studieförbund och ideella organisationer. Det är högre krav och hårdare granskningar för att få bidrag, samtidigt som pengarna minskar. Organisationer och folkrörelser är den viktigaste instansen för demokrati vi har. Man ska heller inte underskatta vikten de har för försvaret. Att känna ett socialt sammanhang och gemenskap är livsviktigt. Att människor lär sig göra saker tillsammans med andra, utifrån gemensamma intressen och på demokratiska grunder måste värnas för att demokratin ska säkras, inte skäras ner på.

Sverige ska vara en självklar röst för internationell solidaritet, folkrätt och jämlikhet på den internationella arenan. Tyvärr är det ett arv den nuvarande regeringen förvanskar, och agerandet de senaste tre åren kan i många fall bara beskrivas som ryggradslöst och utan egna visioner utöver att göra som USA tycker. Men det måste inte vara så. Det går att bygga ett Sverige där folkrörelser och internationell rätt värnas. Där våra politiker vågar sätta ner foten mot länder som bryter mot folkrätten, oavsett om de är allierade eller inte. Som ser rättvis och bestående fred som det självklara slutmålet.

KDU om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi deras texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Först ut är Kristdemokratiska ungdomsförbundet representerade av Myden Tanriver, utrikes- och migrationspolitisk talesperson samt Internationell sekreterare.

Framtiden för svensk utrikespolitik

Sveriges roll på den globala scenen har genomgått betydande förändringar under det senaste decenniet. Från att ha varit känt för sin neutralitet och diplomatiska hållning, där landets utrikespolitik präglades av passivitet och undvikande av konflikt till att nu ha tagit en mer aktiv roll i internationella frågor. Landet har blivit en stark röst i olika internationella frågor såsom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, kriget mellan Israel och Hamas, västerländska värderingar och inte minst Nato-medlemskapet. Denna förändring innebär både möjligheter och utmaningar för Sveriges framtida utrikespolitik, som nu behöver balansera traditionella värderingar med nya säkerhetsbehov.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har tydliggjort och förstärkt gapet mellan det demokratiska väst, som vilar på mänskliga rättigheter och individuell frihet, och de auktoritära regimer som söker att utplåna dessa grundläggande värden. Sverige har länge varit en internationell förebild för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter och har ofta toppat internationella rankningar inom dessa områden. Det har i sin tur förstärkt Sveriges position som en inflytelserik aktör i världspolitiken, exemplifierat av svenska företrädare som Carl Bildt och hans diplomatiska arbete i Bosnien-Hercegovina eller Alice Teodorescu-Måwe och hennes engagemang för Israel efter Hamas terrordåd 7 oktober. Samtidigt innebär det att Sverige blivit en starkt växande symbol för väst och således en måltavla för både våldsbejakande islamism såväl som auktoritära regimer. Exempel på detta är bland annat LVU-kampanjen, som vilseledande påstod att svenska myndigheter systematiskt omhändertog barn från muslimska föräldrar för att indoktrinera dem i västerländsk kultur. Forskare omnämner desinformationskampanjen som tagen ur de radikalislamistiska miljöerna. Al-Jazeera, som ägs av en auktoritär diktatur, rapporterade felaktigt och kända internationella figurer i den radikalislamistiska miljön spred det på sina kanaler. Ett annat exempel är den internationella kritiken mot koranbränningarna i Sverige och desinformationen som spreds i samband med det som i sin tur påverkade Sveriges internationella anseende och utgjort en konkret grund för ökad hotbild mot Sverige..

Sveriges Nato-medlemskap markerar en historisk förändring i vår säkerhetspolitik och innebär ett avgörande steg för nationell säkerhet. Det ger oss tillgång till en stark allians med gemensamma försvarsgarantier, vilket stärker vår trygghet i en orolig omvärld. Den tidigare politiken av neutralitet och alliansfrihet har gjort Sveriges säkerhetsläge mer utsatt, begränsat vårt inflytande och i vissa sammanhang skapat en bild av landet som labilt och inkonsekvent. Genom medlemskapet markerar Sverige nu en tydligare linje och stärker sin position som en pålitlig och principfast aktör i internationella säkerhetssammanhang. Samtidigt måste Sverige fortsätta satsa på sin egen försvarsförmåga och minska beroendet av externa aktörer. Till följd av senaste tidens bisarra uttalanden från Trump om att lämna Nato och exkludera Europa ur de så kallade fredssamtalen mellan Ryssland och Ukraina är det tydligare än någonsin att Sverige även behöver minska sitt beroende av stormakter för att garantera den nationella säkerheten. Med en försvarsbudget som på sikt kommer uppgå till 2 procent av BNP och en stark inhemsk vapenindustri finns goda förutsättningar för att bygga upp en robust militär förmåga. Det bör inte heller vara uteslutet att Norden bör utveckla en gemensam strategi för kärnvapenavskräckning, inklusive potentiella diskussioner om kärnvapen på svensk mark. Vid sidan av satsningar på vapenindustrin och Försvarsmakten bör Sverige även satsa på fördjupade samarbeten med närliggande länder med gemensamma intressen. I takt med att fler europeiska länder blir mer EU-kritiska och isolerade blir det allt viktigare för Sverige att säkerställa starka bilaterala och multilaterala samarbeten för att skydda gemensamma intressen.

Ytterligare en central fråga för Sverige framtida utrikespolitik är att fortsätta stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet i internationella sammanhang. Engagemanget är allt viktigare i en värld där många länder, och medborgare till dessa länder utmanar de västerländska värderingarna.

Företrädare bör vara tydliga i sitt försvar av dessa värderingar och undvika kompromisser som riskerar att underminera dem, som exempelvis när svenska företrädare vid besöket i Iran 2017 anpassade sig efter iranska krav på klädkod istället för att tydligt markera för jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att vår hållning kan leda till diplomatiska spänningar med diktaturer är i sig ett bevis på vår konsekventa linje. Genom att ständigt vara en förkämpe för dessa värderingar och inte backa från att kritisera regimer som förtrycker, förföljer sin befolkning och begår krigsbrott kan Sverige fortsätta positionera sig som en stark och trovärdig aktör i internationella diplomatiska sammanhang.

Sveriges roll i världen är inte längre en fråga om neutralitet. Som en del av det demokratiska väst har vi både möjligheter och utmaningar – vi är en förebild men också en måltavla. En stark försvarsförmåga, strategiska samarbeten och en kompromisslös hållning i frågor om frihet och demokrati kommer att avgöra vår framtid. I en tid där auktoritära krafter utmanar det vi står för måste Sverige ha en aktiv och beslutsam roll för att försvara det vi står för.

Är Kinas stagnerande ekonomi USA:s viktigaste allierade?

nate Hovee/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

John Viklund

Introduktion

De flesta är rörande överens om att Kinas ekonomiska transformation har varit makalös. Landet är världens näst största ekonomi med en BNP på nästan 18 trillioner dollar. Den snabba ekonomiska utvecklingen har inneburit att miljontals människor lyfts ur fattigdom men också att Peknings stormaktsambitioner har vuxit sig större. Kinas militära upprustning har vuxit i samma takt som den ekonomiska framgången och utmanar USA:s dominans i Östasien. En aggressiv politik i sydkinesiska havet och målsättningar om att invadera Taiwan gör att det säkerhetspolitiska läget är spänt. Detta är en del av den strategiska kamp som pågår mellan USA och Kina. Länderna tävlar idag inom alla sektorer och många förutspådde att Kina:s BNP skulle gå om USA:s vid 2030. Detta blir alltmer osannolikt. 

Storleken på en stats ekonomi är en grundpelare när man utformar en långsiktig strategi. Oron i USA var att ett ekonomiskt övertag från Kina skulle göra det svårare att behålla dominansen i östra Asien. Det som kan få Washington att pusta ut är att Kina fått ekonomiska problem de senaste 5 åren. Sedan 2020 har USA:s ekonomi växt betydligt snabbare än Kinas och möjligheten att gå om USA blir allt mer osannolik. Denna analys ämnar att beskriva de strukturella och akuta problemen i Kinas ekonomi och vilka följder det får på Kinas geopolitiska ambitioner. Är Kinas stagnerande ekonomi USA:s viktigaste allierade?

Fastighetssektorns betydelse

En drivande faktor i Kinas stagnerande ekonomi är fastighetssektorn. Branschen stod för 25 procent av både BNP och sysselsättningen innan krisens start 2020. Priset på bostäder hade länge accelererat och blivit spekulativt, delvis för att kinesiska hushåll inte tillåts att investera fritt i sitt sparande och därmed vänt sig till bostadsmarknaden. I Kina står 70 procent av hushållens förmögenhet av fastigheter, i USA är siffran 30 procent.

Krisens crescendo blev när Kinas största byggbolag Evergrande kollapsade. Kinesiska fastighetsbolag hade haft omfattande garantier under 2010 talet men Peking hade sett orosmolnen och införde lånetak för bolag 2020. Evergrande var ett av de företag som fick problem med likviditeten och blev oförmögna att fortsätta. Många hushåll hade köpt bostäder före fastigheterna var byggda och fick nu se sina pengar försvinna. Fastighetsbranschens förtroende urholkades och många kineser började avvakta med att köpa bostäder. Fastighetspriserna sjönk med 40 till 60 procent mellan 2021 och 2024. Kinas fastighetssektor är långt från återställd och dess stora andel av BNP gör att krisen kommer att fortsätta ha en negativ effekt på tillväxten under en överskådlig tid. Det finns inte heller någon annan sektor som lyckats ersätta fastighetssektorn som motor i Kinas ekonomi. Peking har svarat med kraftiga stimulanser, någonting som blir allt svårare eftersom den kinesiska statsskulden är över 80 procent av BNP.

Tyngden av statsskulden

Detta leder oss in på Kinas nästa strukturella problem, den ökade statsskulden. Statsskulden uppgår till 80 procent av BNP och enligt IMF prognoser väntas skulden passera 100 procent före 2027. Sedan Xi Jingping tog över makten har budgetunderskottet ökat kraftigt. Sedan 2013 har statens intäkter har ökat med ca 80 procent medan utgifterna har ökat med 95 procent. 2023 noterades det hittills största budgetunderskottet sedan data blev tillgängligt; ett underskott på 6,8 procent. Mellan 2013 och 2023 ökade utgifterna till räntor med hela 283 procent. Det är betydligt större än någon annan utgiftspost. Räntor till statsskuld uppgår nu till 4 procent av statsskulden, detta är dock mindre än USA:s motsvariga siffra på 11 procent och Japans 25 procent. Det huvudsakliga underskottet kommer från de 22 provinsregeringarna, där de flesta redan har en skuld på över 100 procent av den regionala BNP:n. Avstyckningar av land till fastighetssektorn var länge en viktig inkomstkälla för provinsregeringarna, men sedan fastighetssektorns kris har denna inkomst minskat.

Förutom dessa nationalekonomiska förklaringar, finns det även politiska faktorer som påverkar Kinas ekonomiska utveckling. Xi Jingpings stenhårda covidpolitik skapar osäkerhet vilket gör att konsumenter inte vågar spendera. De kinesiska covid vaccinen har inte varit lika effektiva som de västliga motsvarigheterna, det gör att utbrott och lockdowns fortfarande utgör ett problem.

Politiken påverkar investeringsviljan

Årets vinnare av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne kom till slutsatsen att vägen till välstånd går igenom demokratiska institutioner. Ett ytterligare problem i Kina är kommunistpartiets regleringar för privat företagande. 2021 lanserade kommunistpartiet idén om “common prosperity” vilket skapar oro bland investerare om avkastningen verkligen kommer att gå till deras kassor. Det skapar en lägre investeringsvilja vilket också bromsar den ekonomiska tillväxten. I centrum för denna maktcentrering är Techbolagens minskade friheter. 2020 hindrades Alipays börsnotering av regeringen och bolaget ägs idag till stor del av provinsregeringar. Ägaren Jack Ma har lämnat Kina och bolagsledningen måste få beslut godkända av särskilda kommittéer som består av representanter från kommunistpartiet.

Den kinesiska ekonomin ska inte förkastas, tillväxttakten är fortfarande hög och andra sektorer går starkt. Genom en strategisk politik, har Kina lyckats etablera stora marknadsandelar inom grön energi och fordonstillverkning. Under 2025 har förväntningarna på kinesisk AI ökat, senast genom mjukvaran Deepseek. Deepseek har lyckats skapa en chatrobot till ett betydligt lägre pris i jämförelse med Silicon valleys AI-projekt. Mjukvaran fungerar också som ett instrument för att sprida kinesiska narrativ och historieskrivningar. Testa till exempel att ladda ner Deepseek och fråga om massakern på Himmelska fridens torg. Sammanfattningsvis står Kinas ekonomi för både akuta och strukturella utmaningar och drömmen om att bli världens största ekonomi blir allt mer osannolik.

Den inbromsande ekonomins påverkan

Den inbromsande ekonomin ger följdeffekter för Kinas stormaktsambitioner. Militär upprustning, globala investeringsprogram och rymdprogram slukar stora resurser och om Kinas ekonomi fortsätter att bromsa in kan de behöva förändra sin storstrategiska strategi. Det kinesiska ledordet ”harmoni” är någonting som Xi Jinping kommer behöva adressera vid sin balansering av mål, medel och metoder.

Samtidigt är det en fråga om vilka mål Xi Jinping väljer att prioritera. I Ryssland ser vi hur 40 procent av statens utgifter går till kriget i Ukraina medan andra utgiftsområden som välfärd nedprioriteras. Försvarets utgifter i Kina uppgår till 6 procent av statens budget. Om Kina verkligen avser att invadera Taiwan kommer denna siffra att behöva öka rejält. Det leder till minskade utgifter inom välfärd och social säkerhet. En sådan konflikt skulle dessutom slå hårt mot Kinas export och lamslå ekonomin ytterligare.

Den slutgiltiga frågan är om Kommunistpartiets legitimitet är byggd utifrån samma premisser som Rysslands eller om stagnerad levnadsstandard underbygger legitimiteten och skapar nationellt uppror. Sedan Mao Zedongs död har legitimiteten för kommunistpartiet (CCP) byggts genom ökad levnadsstandard i kombination med statlig repression. Det har blivit en tyst överenskommelse där den kinesiska befolkningen inte protesterar men får en positiv samhällsutveckling i gengäld.

Sedan Xi Jingpings övertagande 2013 har CCP arbetat systematiskt för att öka nationalismen hos den kinesiska befolkningen. Beskrivandet av Kinas unika roll i världen, det förödmjukande århundradet och det kollektiva minnet från Boxarupproret eller massakern i Nanjing är olika narrativ för att driva på nationalismen. Kommunistpartiet beskriver hur de återfört Kinas “naturliga roll” i världen och kastat ut imperialistiska krafter. Det parti drivna narrativet där Kina beskrivs som den civiliserade civilisationen medan resten av världen ses som hotet är en tydlig form av “othering” som syftar till att driva på den nationella enigheten. Vid ett Kina som börjar stagnera i levnadsstandard, kan detta narrativ utvecklas och förmedla att Väst försöker motarbeta Kinas exceptionella utveckling. Ironiskt nog kan sammanslutningen runt CCP öka av en stagnerande ekonomi. Det kan göra det lättare för kommunistpartiet att sälja in en invasion av Taiwan.

Hoppet för USA är att Kina halkar efter i teknologisk utveckling vilket gör det svårare att slå ut USA:s stillahavsflotta vid en konfrontation om Taiwan. Om Kina inte lyckas förneka USA rörelsefrihet i Stilla havet kommer USA säkra sin militära närvaro och slå på sin enorma militära apparat. Vid ett sådant scenario har Kina inte möjligheten att ta över kontrollen av Taiwan.

Emellertid måste Kinas potentiella stagnering alltid sättas i relation mot USA. En reell stagnering är en ökad differens mot USA. Donald Trumps försämrade relationer med omvärlden skapar ett utrymme som Kina kan fylla. Under säkerhetskonferensen i München höll Kinas utrikesminister Wang Yi ett tal där han talade gott om Europa och tryckte på vikten av samarbete. Både Berlin och Paris är i allmänhet mer vänligt inställda till Peking i jämförelse med Washington. Tyskland har ett betydande handelsutbyte med Kina och Emmanuel Macron har blivit kritiserad för att inte ta tillräckligt tydlig ställning för Taiwan. Trumps inhemska politik är dessutom fyllda med häpnadsväckande idéer som vi inte vet utfallet av. Om USA också stagnerar kan Kinas nedgång bli osynlig. Avslutningsvis kan man ställa sig frågan om Donald Trump är Kinas viktigaste allierade.

Referenser

Borg, A. (2024). Vart är vi på väg; svensk ekonomi och framåt. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

China Power Project. (2024). Making Sense of China’s Government Budget. Hämtat från China Power: https://chinapower.csis.org/making-sense-of-chinas-government-budget/

Kennedy, S. (2023). Experts React: China’s Economic Slowdown: Causes and Implications. Hämtat från Center for international and strategic studies: https://www.csis.org/analysis/experts-react-chinas-economic-slowdown-causes-and-implications

Ljunggren, B. (2017). Den kinesiska drömmen; Xi, makten och utmaningarna. Stockholm: Hjalmarson och Högberg.

Shih, T., Sjöholm, F., & Cappelin, B. (2023). Kinas ekonomiska utveckling. Stockholm: Utrikespolitiska institutet.

Tze Ern Ho, B. (2021). Chinas Political worldview and Chinese Exceptionalism. Amsterdam: Amsterdam University Press.

Wright, L. (2022). China’s Slow-Motion Financial Crisis Is Unfolding as Expected. Hämtat från Center for strategic and international studies: https://www.csis.org/analysis/chinas-slow-motion-financial-crisis-unfolding-expected

Kärnvapens avskräckande effekt, del 2

wadimrysev/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

Detta är den andra av två delar i en miniserie om Ukrainastödet. I denna andra del bjuds på en analys om hur kärnvapen och avskräckningsdynamik verkat mellan Ryssland och Väst under Ukrainakrigets gång. Vi rekommenderar att läsa del ett först där centrala koncept och fakta introduceras

Del två – Om kärnvapens begränsade makt

I del ett skriv jag om George H.W. Bush argument för en intervention mot Irak i Kuwait. Det tredje argumentet var att Saddam hade kemiska vapen och ansträngde sig för att bygga kärnvapen. En intervention kunde hindra detta.

Läget är givetvis annat med Ryssland. Landets strategiska styrkor har idag mer eller mindre paritet med USA:s. Natos kärnvapenförband, Storbritannien och Frankrike medräknat, har dock ett övertag i mängd stridsspetsar och synnerligen i kvaliteten på vapenbärare.(12) Båda sidornas operativa arsenaler är hur som helst tillräckligt stora för att tillintetgöra varandra. Medan Ryssland i de allra flesta avseenden egentligen är underlägset väst får de en relativt stark position givet sin strategiska förmåga och vad de kan signalera med den.

När Ryssland signalerar sin avsikt och sin vilja kan de göra det med kärnvapen, konventionella styrkor, samt icke-militära medel. De är ofta skickliga i att avgöra vad de vill signalera, samt hur detta ska göras. Men Ryssland är traditionellt sämre på att överväga hur mottagaren kommer uppfatta meddelandet. Det tas mer eller mindre för givet att signaleringen kommer uppfattas som avsett. Ryssland uppnådde framgångar med kulminering 2014 och annekteringen av Krim. Därefter, i synnerhet efter februari 2022, har framgångarna minskat och signaleringen snarast blivit kontraproduktiv.(13)

Det är lätt att se hur; gång på gång under Ukrainakrigets gång har Ryssland skramlat om att gränser är nådda, att väst riskerar död och undergång. Alltjämt har inget vidare stort hänt. Sabotage och subversiv verksamhet mot Natos intressen, men inga kärnvapensalvor har utväxlats. Kom ihåg från del ett, för att kärnvapenavskräckning ska vara existentiell och trovärdig avskräckning kräver ett mått av proportionalitet. Om Ryssland faktiskt väljer att avfyra kärnvapen för att stoppa västs stöd till Ukraina får Ryssland räkna med att risken att Nato svarar med samma medel är överhängande. Ryssland kan verkställa sina hot, London, Berlin, Washington och Stockholm kan alla jämnas med marken inom minuter från att Putin ger order. Men detta är ett så oproportionerligt hot att det knappast är trovärdigt. Ryssland har underminerat sin trovärdighet genom att vid upprepade tillfällen inte ha fullföljt diverse hot. Signaleringen var sannolikt effektiv till att börja med, som diskuterat i del ett var stödtakten förhållandevis låg vid krigets början – fruktan för eskalation i västs huvudstäder vägde tungt. Allt eftersom månaderna gick eroderades denna fruktan till fördel för mod.

Rysslands kraftigaste vapen har inte meningsfullt hindrat Ukraina från att få ett omfattande militärt stöd. Men har de verkat på andra sätt? Ja. En militär intervention mot ryska styrkor i Ukraina borde vara tämligen lättare än interventionen mot Irak i Kuwait. Natos infrastruktur och förband finns redan vid den ukrainska gränsen, USA har förhandlagrat materiel och trupper i Europa.

Avskräckning i praktiken

Här ser vi kärnvapenavskräckning i praktik. Saddam Husseins styrkor gjorde Irak till en regional maktfaktor, men kunde inte hota världen i stort. Han hade ingen möjlighet att hota centrala värden hos koalitionsstaterna. Exakt hur alvarligt Ryssland ser sina positioner i Ukraina är svårt att säga – är de ockuperade territorierna så pass viktiga att Ryssland skulle försvara dem med kärnvapen?

Förhoppningsvis får vi aldrig svar på den frågan. Men i västmakternas kalkyl måste det nog antas att svaret med betydligt större sannolikhet än inte är ja. Kärnvapnet är den avgörande faktorn för varför Ukraina inte kunnat få det stöd Kuwait fick just för att kärnvapen framgångsrikt avskräcker sådan eskalation. De två stora aktörerna i sammanhanget, Nato och Ryssland, vill inte riskera direkt konfrontation. Även om kriget knappast gått som Ryssland hoppats, är Ukraina inte ett existentiellt militärt hot mot staten. Det är bättre att acceptera dryga förluster än att avfyra kärnvapen. Rysk kärnvapendoktrin gör dock gällande att kärnvapen kan avfyras för att stoppa konventionella angrepp som hotar statens suveränitet och överlevnad.(14) Om Natoförband gick in i Ukraina och började uppnå framgångar skulle det med sannolikhet kunna uppfattas som ett konkret hot mot den ryska statens överlevnad.

Avskräckning som påverkar Ukraina

Rysslands kärnvapen, på gott eller ont, verkar alltså uppfylla exakt den roll de är tänkta att uppfylla. Trots hur snarlika omständigheterna är, har Ukraina inte fått och kommer med all sannolikhet inte att få, en intervention. Kärnvapenmakterna måste hålla ett visst avstånd från varandra. Men denna avskräckande verkan är, som diskuterats, begränsad. Existentiellt kraftfull men utan mindre alternativ. Kärnvapnen är helt enkelt inte trovärdiga i sammanhang med stödleveranser till Ukraina – även om dessa innehåller sofistikerade vapen, även om dessa används mot mål i Ryssland, även om leveranserna går över en signalerad gräns. Ryssland försökte använda sin strategiska arsenal för att skapa kärnvapeninstabilitet vis-a-vis väst till fördel för ökad konventionell stabilitet i Ukraina genom förhindrandet av stödleveranser. Trots en verkan på takten måste dessa försök ses som tandlösa på sikt. Men hotet har avvärjt intervention – vilket visar att stabilitets-instabilitets paradoxen håller vid en viss konfliktnivå.

Inom ekonomi talas om marknadens osynliga hand som en mekanism för hur en vara eller tjänst hittar sitt jämviktspris, dvs punkten där så många transaktioner som möjligt genomförs mellan köpare och säljare och där den ekonomiska nyttan maximeras. Konfliktnivån mellan väst och Ryssland över Ukraina kan också ses som en sorts jämvikt, där parterna under snart tre års tid ”förhandlat” fram en acceptabel konfliktnivå. Kärnvapnen, i denna liknelse, är ett pristak som inte låter det naturliga jämviktspriset, krig, nås. Denna jämvikt skulle nog annars vara en direkt militär intervention mot Rysslands styrkor i Ukraina.

Det må vara frustrerande – men just att Ukraina inte fått mer hjälp visar att kärnvapenavskräckning fortfarande uppfyller sin tänkta roll. Det är en våt filt över eskalation mellan kärnvapenmakterna, en regional konflikt förhindras från att bli global.

Referenser

12. Se: https://fas.org/initiative/status-world-nuclear-forces/

13. Adamsky, Dima, The Russian Way of Deterrence: Strategic Culture, Coercion, and War, Stanford University Press, Stanford, UK, 2023, s 130–136.

14. Se doktrin från november 2024: https://www.mid.ru/en/foreign_policy/international_safety/1434131/

Kärnvapens avskräckande effekt

wadimrysev/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

I denna miniserie utforskas kärnvapnets verkan under Ukrainakriget – med fokus på det militära stödet. Detta är första delen av två, där läsaren introduceras till strategisk, mellanstatlig avskräckning, vilket sätts i relation till Ukrainastödet. Med hjälp av en historisk parallell till Gulfkriget 1991 och Kuwaits dåvarande situation ges ett annat perspektiv på Ukraina-frågan.

När begreppet väst används i denna artikel avses främst Natoländerna, men även brett de länder som deltar inom Rammsteingruppen.(1) När begreppet strategiska styrkor eller avskräckande styrkor används avses kärnvapenförband.

Del ett – Om avskräckning och Ukraina

Först och främst, vad är avskräckning? Avskräckning är konsten att hota utan att verka aggressiv – hot menade att få någon annan att avstå från att göra något du oroar dig för att de annars skulle göra. Det är ett av många politiska verktyg en stat kan använda för att försöka bevara status quo. Kärnvapnet innebär en existentiell, bestraffande form av avskräckning – med syfte att förhindra krig.(2) Den potentiella kostnaden av en kärnvapenutväxling är helt enkelt för hög för att risken någonsin är värd att ta. Jämförelsevis skulle ett amerikanskt kärnvapenangrepp mot Rysslands strategiska styrkor enligt en simulering från 2001 leda till mellan 8 och 12 miljoner dödsfall. Ett angrepp mot ryska ekonomiska mål, såsom infrastruktur, industri, politiska och finansiella center, skulle leda till uppemot 60 miljoner dödsfall.(3)

För att kunna använda kärnvapen effektivt krävs mer än enbart ett antal stridsspetsar och skramlande med dessa. Just för att vapnen är så synnerligen destruktiva är de svåra att hota med på ett trovärdigt sätt. Historien tyder på att kärnvapenmakter är ytterst ovilliga att avfyra kärnvapen även vid höga konfliktnivåer. Tänk exempelvis Ryssland just nu i Ukraina, eller USA under Koreakriget och Vietnamkriget. Kärnvapenavskräckning, för att vara trovärdig, kräver att essentiella värden, kanske statens själva överlevnad, står på spel.(4) Kärnvapenmakter verkar föredra utdragna krig med dryga förluster över att avfyra kärnvapen.

Ett kärnvapenhots verkan är alltså inte nödvändigtvis så god. För att övertyga måste det avskräckande hotet vara trovärdigt. Du måste ha förmågan att utföra hotet, mottagaren måste tro att du har avsikt att utföra hotet – och hotet måste kommuniceras på ett sådant sätt att mottagaren förstår hotet korrekt. Dålig signalering kan enkelt få vad som är menat som avskräckande att i stället framstå som aggression hos mottagaren vilket kan leda till oönskad eskalation.(5) Ett kärnvapenhot är så pass extremt och oproportionerligt att det inte är trovärdigt under de allra flesta omständigheter.

Kärnvapenavskräckningsdynamik mellan land A och B existerar inom vad som kallas stabilitets–instabilitets paradoxen. Denna säger att, när kärnvapenstabilitet ökar så minskar konventionell stabilitet och vice versa. Om A och B båda har kärnvapen och båda lovar att aldrig under några omständigheter använda sina kärnvapen först – ökar kärnvapenstabiliteten. Men samtidigt förlorar de sitt avskräckande värde för allting annat, alltså minskar den konventionella stabiliteten. Om A och B, trovärdigt, signalerar att kärnvapen kan användas mot konventionella angrepp också minskar kärnvapenstabiliteten, men den konventionella stabiliteten ökar.(6) Samtidigt finns det en logik i att inte vara för tydlig när hot och gränser kommuniceras. Det finns ett värde i att lämna något åt slumpen, att skapa osäkerhet och tveksamhet i motståndarens beslutsfattande och analys. Om motståndaren inte är säker på exakt när gränsen är nådd, om motståndaren oroar sig för att höga spänningar kan leda till felkalkyler hos den andra sidan – kan detta leda till att motståndaren blir mer återhållsam.(7)

I grund och botten vilar avskräckning på antaganden. Antaganden om vad motståndaren har för intressen och intentioner. Antaganden om vad du behöver göra för att hålla denna motståndare i schack. Antaganden om vilka förmågor som bäst uppfyller dina behov. Sedan inte minst antaganden om hur din motståndare uppfattar dig och antaganden om motståndarens antaganden om dig.(8)

Ukraina och Kuwait

Den 27 februari 2014 startade Rysslands annektering av Krim, i mars samma år började striderna om Donetsk och Luhansk. Åtta år senare, den 24 februari 2022, började Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

I anslutning till invasionen i slutet av februari 2022 har Ukraina fått stöd, militärt, finansiellt och humanitärt, från flera länder världen runt. Till att börja med, under krigets första halvår ungefär, var stödet i viss mån långsamt och trevande. Det talades om att Ukraina endast skulle få ”defensiva” vapen – en distinktion som i praktiken är mycket svår att förstå. De skulle inte få tunga vapen, inte vapen med lång räckvidd eller med hög precision. Mycket av de tidiga leveranserna bestod av Sovjetiskt överskottsmateriel – dvs system Ukraina sedan innan haft i inventariet. Fram mot sommaren 2022 anlände mer sofistikerade system – i synnerhet den amerikanska raketartilleriplattformen HIMARS. Kring årsskiftet 22/23 kom västerländska stridsvagnar och infanteristridsfordon – sommaren 2024 stridsflygplanet F16. Ungefär samtidigt med F16 började Ukraina också få tillstånd att använda västerländska långräckviddsvapen (exempelvis kryssningsroboten Storm Shadow/SCALP) för att bekämpa militära mål inne i Ryssland.(9)

Omständigheterna kring Ukraina är egentligen väldigt snarlika de som rådde 1990 när Saddam Husseins Irak invaderade grannlandet Kuwait. Omvärldens reaktioner skiljer sig dock. När den USA-ledda koalitionen den 16 januari 1991 började bekämpa irakiska mål i Kuwait höll president George H.W. Bush tal till nationen för att förklara varför detta skedde. Anledningarna han gav för varför en militär lösning var nödvändig var i kort:

• Ekonomiska sanktioner var otillräckliga för att uppnå ett önskvärt utfall.

• Saddams styrkor utförde oacceptabla övergrepp mot Kuwait och dess folk.

• Iraks massförstörelsevapenprogram expanderade.

• Världsekonomin hotades.

• Alla diplomatiska försök misslyckades.

• Saddams aggression utmanade den regelbaserade världsordningen.(10)

Med bara några namnbyten – Kuwait till Ukraina, Irak till Ryssland, Saddam till Putin – kunde Bush likväl ha talat om Rysslands invasion av Ukraina. De kriterier Bush hävdar är också, förutom det tredje, uppfyllda. Ekonomiska sanktioner biter mot Ryssland, men inte tillräckligt för att framtvinga ett tillbakadragande. Ryska styrkor har genomfört många övergrepp, mord, våldtäkter, tvångsdeporteringar med mera mot den ukrainska befolkningen. Hotet mot världsekonomin är visserligen mindre klart – nästan tre år senare har marknader kunnat anpassa sig. Men kriget har medfört stora störningar inom bland annat energisektorn.

Uteblivna framgångar för diplomatin

Diplomati har inte heller lett någon vart. Under hösten 2021 försökte Nato vid ett antal tillfällen, utan framgång, signalera till Ryssland om tillbakadragande. I december 2021 krävde Ryssland i sin tur en omförhandling om den europeiska säkerhetsordningen – också utan framgång.(11) Inga uppenbara meningsfulla diplomatiska framgångar verkar ha uppnåtts sedan krigsutbrottet – även om det är omöjligt att avgöra vad som sker bakom stängda dörrar. Slutligen, Putin bedriver ett folkrättsvidrigt expansionskrig vilket klart hotar världsordningen. 1991 lyckades koalitionen mot Saddam få ett FN-mandat (resolution 678), vilket vore omöjligt att driva igenom säkerhetsrådet givet Rysslands veto. Men även utan ett sådant mandat måste rimligen Rysslands agerande ses som oacceptabelt i en fredlig och regelbaserad värld.

Sidorna ovan ger en enkel överblick av vad avskräckning är och om utvecklingen kring Ukrainastödet än så länge. I nästa del kommer teorin och empirin sättas ihop i en analys och några centrala frågor besvaras. Hur har kärnvapenavskräckningen verkat vad gäller Ukrainastödet? Hur har den lyckats och misslyckats?

Referenser

1. https://www.defense.gov/News/Releases/Release/Article/3897721/fact-sheet-on-efforts-of-ukraine-defense-contact-group-national-armaments-direc/

2. Freedman, Lawrence., Deterrence, Polity Press, UK, 2004, s 26–28.

3. McKinzie, Matthew G., Cochran, Thomas B., Norris, Robert S., Arkin, William M., The U.S. Nuclear War Plan: A Time for Change, National Resources Defense Council, USA, juni 2001, s 112, 126.

4. Ring, Stefan., ’Mångsidigheten hos militära maktmedel’, i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och Tidskrift, Nr 3/2017, KKRVA, Sverige, 2017, s 29–31.

5. Sörenson, Karl., Kort om avskräckning, Totalförsvarets forskningsinstitut, Sverige, 2022, s 1–3.

6. Kapur, S. Paul, ‘Stability-Instability Paradox’, in The SAGE Encyclopedia of Political Behavior, SAGE Publications, Thousand Oaks, USA, 2017, s 1–5. (Se:https://nps.edu/documents/105858948/106279825/Kapur_Sage+Encyclopedia_Stability-Instability_OCt17/c7952c37-2f5d-4462-9630-5bff04f6cd8f)

7. Schelling, Thomas, The Threat that Leaves Something to Chance, RAND Corporation, 1959, s 3–4.

8. Geist, Edward., Qualities Precede Quantities: Deciding How Much is Enough for U.S. Nuclear Forces, RAND Corporation, USA, 2023, s 17.

9. Hagström Frisell, Eva., Gustafsson, Jakob., Dalsjö, Robert., Agell, Karl., Western Military Capability in Northern Europe 2024: Part III: NATO’s Strategy for Deterrence and Defence towards 2030 — Matching Ambition and Capabilities., Totalförsvarets forskningsinstitut, Sverige, 2024, s 30–31.

10. Se George H.W. Bush tal, i synnerhet 3:20 till 6:10: https://www.youtube.com/watch?v=KJ6qpFpIFkY

11. Hagström Frisell et al, Western Military Capability in Northern Europe 2024, s 28.

Kollapsad Atlantström - en klimatmässig mardröm

Andrej67/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Analytiker

Introduktion

I oktober 2024 publicerade Klimatgranskaren en artikel om att ett 40-tal forskare utlyst en varning till Nordiska Ministerrådet för en potentiell kollaps av Atlantströmmen, som även benämns AMOC. Källan till denna instabilitet är ökade mängder smältvatten från Grönlandsisarna och ökad nederbörd, som tillsammans rubbar AMOC:s stabilitet. Denna information är dock inte ny för forskare. Redan under klimatförhandlingarna på COP 28-konferensen i Dubai 2023 redovisade en grupp forskare en rapport som varnade för en kollaps av Atlantströmmen och den förödelse det skulle medföra. Denna kollaps, som riskerar att ske inom de kommande decennierna, skulle innebära katastrofala följder för natur och ekosystem över stora delar av världen - inte minst i Norden.

Strömmarnas funktion

AMOC (engelsk förkortning för Atlantic Meridional Overturning Circulation) består av ett system av havsströmmar som transporterar varmt havsvatten till de nordligaste breddgraderna. Bland dessa är golfströmmen, som vi i Nord- och Västeuropa är välbekanta med eftersom den är av stor betydelse för vårt klimat. Utan den skulle Nordens medeltemperatur vara 5 till 10 grader lägre och delar av Sverige skulle behöva stå ut med vintertemperaturer på minst 50 grader. AMOC transporterar både varmt och kallt vatten via alla de tre världshaven, med tre punkter i Atlanten där värme från strömmarna släpps ut i atmosfären, varav en som ligger utanför Norges kust. Med andra ord är havströmssystemet av stor betydelse för klimatet i länder över hela världen.

Risken för kollaps

I brevet till Nordiska Ministerrådet lyfter klimatforskarna även fram att den förödande utvecklingen av AMOC riskerar att nå en “tipping point” vilket innebär att det, viss en viss punkt, sker permanenta förändringar i havströmssystemet som är oåterkalleliga när “tipping point” väl har överskridits. Dessutom specificerar FN:s klimatpanel IPCC att “risker i samband med storskaliga enskilda händelser eller brytpunkter (tipping points) övergår till hög risk mellan 1,5 C och 2,5 C av den globala uppvärmningen.”* I nuläget ser möjligheten att hålla sig inom det globala 1,5-gradersmålet, i enlighet med Parisavtalet, mycket liten ut och med länders nuvarande klimatpolitik förväntas vi kliva långt över 2,5-gradersgränsen. Med denna rasande fart som den globala temperaturen ökar - med direkt effekt på AMOC - så finns risken att strömmen kollapsar tidigare än vad vi tror. Medan vissa forskare visar på att kollapsen skulle kunna ske från och med år 2050, finns det annan forskning som visar att det kan ske vid något tillfälle mellan 2025 och 2095, det vill säga ännu tidigare. Dessa slutsatser grundar sig på antagandet att den fortsatta ökningen av växthusgasutsläppen sker med samma kontinuitet som har varit hittills. (*översatt citat från engelska till svenska)

Exakt när AMOC riskerar att kollapsa är ännu svårt för forskare att förutsäga, men detta innebär inte att vi tillsvidare kan vara hur optimistiska som helst. Sett till den allmänna klimatsituationen så visar The Climate Clock att mänskligheten har knappt sju år på sig att minska utsläppen helt innan en global “tipping point” nås. Klarar vi inte dessa mål så menar klimatforskare att vi hädanefter inte kan skydda oss från de värsta klimateffekterna, däribland en kollapsad Atlantström. Konsekvenserna av denna kollaps blir kolossala, samtidigt som det alltså inte är något vi kommer kunna göra något åt när tiden för klimatförebyggande åtgärder är förbi.

Konsekvenserna av en potentiell kollaps

Vilka blir då följderna av en potentiell kollaps av AMOC? Konsekvenserna blir så klart inte bara klimatmässiga, utan kommer även slå tillbaka på oss i form av sociala och ekonomiska kristillstånd. Inledningsvis kommer en avstanning av AMOC leda till en extrem nedkylning av stora delar av Europa, med fortgående minskningar på uppåt 1,5 grader per decennium. I nutid gör AMOC så att vi i Europa upplever milda vintrar och den skyddar oss från farligt kalla temperaturer. Kollapsen riskerar en stor del av Europas jordbruk - och därmed livsmedelsproduktion - samt påverkar den naturliga växtligheten och ekosystemen. Jordbruks- och livsmedelssektorn i både Europa och Afrika kommer även påverkas av en kraftig minskning av nederbörd. Detta kommer att särskilt drabba vatten- och resursmässigt känsliga länder och regioner. Afrika, en kontinent som redan är akut drabbad av torka och svält på många håll, förväntas alltså få ännu mer problem med detta om AMOC kollapsar. Även i Sydeuropa råder utbredd torka och vattenbrist, särskilt sedan början av 2000-talet. Följaktligen skulle en AMOC-kollaps leda till en storskalig ansamling av varmvatten längs med USA:s östkust, vilket skulle höja havsnivån med upp till en meter. Detta leder i sin tur till att kustnära områden blir mer sårbara för till exempel översvämningar och orkaner. Risken ökar för en infrastruktur och ekonomi i spillror på grund av mer frekventa naturkatastrofer i kustområdena.

Som tidigare nämnts bär AMOC den viktiga funktionen att fördela värme runt jorden, det vill säga en distribuering av varmare temperaturer till naturligt kalla områden och vice versa. Utan detta fördelningssystem i funktion så skulle varmare havstemperaturer ansamlas på södra halvklotet, vilket leder till mer frekventa och intensiva värmeböljor. Detta skapar och förstärker torka, svält, sjukdomsspridning, förstörda ekosystem och försvagat jordbruk. Samtidigt kommer norra halvklotet bli rejält avkylt, däribland norra Europa, vilket också kan leda till bland annat försvagat jordbruk och svält. Det kommer alltså bli en extrem obalans i temperatur och klimat på jordens respektive halvor.

Slutligen har klimatforskning och data visat att tidigare, naturligt förorsakade, kollapser av AMOC lett till oväntade klimatförändringar. Forskare hänvisar bland annat till den så kallade “Young Dryas-perioden”, en period i slutet av den sista istiden cirka 12 000 år sedan som gjorde att isavsmältning i södra Sverige avstannade och glaciärer växte fram på stora landmassor. Man varnar alltså för att en kollaps av AMOC i nutid skulle kunna frambringa en ny period med snabba klimatväxlingar, som gör det nästan omöjligt för ekosystem och hela samhällen att anpassa sig i tid.

Vad krävs för att undvika en kollaps?

Med alla dessa följder av en kollapsad AMOC finns det inget skäl till att dröja med förebyggande åtgärder. Forskarnas varningar om en möjlig kollaps har ökat i intensitet, särskilt med hänsyn till ökade mängder smältvatten från Grönlandsisarna och ökad nederbörd. Det är av yttersta vikt att vidta omedelbara åtgärder för att både bevara ekosystemet och skydda framtida generationer. Forskare uppmanar därför ministrar i olika länder, däribland de nordiska ministrarna, att göra allt de kan för att kraftigt reducera utsläppen och arbeta mer intensivt för att uppnå målet från Parisavtalet om max 1,5 grader i global temperaturökning. För Sveriges del är nuvarande regeringens strategi att “lagra upp” nu för att kunna sänka dem senare inte funktionell i längden, eftersom det kan ta flera år - ibland flera decennier - för koldioxid att omvandlas till värme och skapa höjda temperaturer. Bland annat vill regeringen sänka ambitionsnivån i EU:s klimatpolitik (inklusive framskjutningar av klimattullar med minst två år), slopa flygskatten och öppna för köp av utsläppsrätter från andra länder. Denna typ av klimat- och energipolitik är just det som riskerar att tippa oss över gränsen.

Syriens stora utmaningar, del 3

elevationare/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den tredje och avslutande delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt. Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. I denna tredje och avslutande del diskuteras de utmaningar som ligger i en rättvis övergång.

Militär utmaning

Som en del av sin strävan att övergå från en revolutionär idé till en statlig struktur, arbetar den nya syriska administrationen för att stärka och konsolidera sin makt genom att etablera en nationell armé som inkluderar alla militära grupper och fraktioner som uppstod under den syriska revolutionen. I detta sammanhang förblir de syriska demokratiska styrkorna (SDF) den enda militärkomponenten som vägrar att upplösa sig och insisterar på att integreras i den nationella armén som ett block, vilket den nya administrationen avvisar av flera skäl.

SDF har fått sitt stöd direkt från USA sedan de utfärdade sitt första uttalande den 10 oktober 2015, där angav att deras främsta mål var att besegra ISIS och återta de områden som extremistorganisationen hade invaderat. Än idag spelar SDF på de maktmedel de har tillgång till, inklusive sitt nära samarbete med USA och deras förmåga att använda ”ISIS-kortet” för att legitimera sitt fortsatta militärengagemang.

När man ser på den nya syriska regeringen och Turkiets mål, framstår det klart att de syftar till att återfå kontrollen över alla territorier och att få SDF att överlämna sina vapen. Det enda kort som den syriska regeringen och Turkiet har är hotet om militär operation, men utan att USA drar sig tillbaka från Syrien, kommer detta hot sannolikt inte att avskräcka SDF, som räknar med amerikanskt skydd.

Lösningen kan ligga i att inleda en militär operation mot SDF från flera fronter. Om SDF börjar förlora territorium kan de tvingas att ompröva sin ståndpunkt och acceptera en fredlig lösning, eftersom de i så fall inte har något val: antingen acceptera en fredlig lösning eller riskera att upphöra att existera helt. En sådan militär lösning skulle dock också medföra kostnader, där Turkiet och den syriska regeringen kan utsättas för västerländska sanktioner. Det är tydligt att SDF har stängt alla dörrar för dialog och lämnat endast en väg öppen för en militär lösning.

Sammanfattningsvis kan det nya Syrien leda till en omdefiniering av relationerna mellan de Astana-involverade länderna, där varje aktör måste anpassa sina strategier för att hantera de förändrade maktförhållandena och säkerställa sina egna intressen i en instabil och osäker region.

En rättvis övergång

Frågan om övergångsrättvisa är central för att upprätthålla demokrati och rättsstaten i Syrien efter åratal av förtryck och väpnad konflikt. Tyvärr har sådana processer inte lyckats fullt ut i andra arabländer som genomgått politiska omvälvningar, såsom Egypten, Tunisien och Jemen.

I det syriska fallet är det primärt viktigt att återupprätta rättsstatens principer och återställa rättigheter för dem som lidit under den tidigare Al-Assad-regimen. Detta innefattar att ställa de ansvariga för krigsbrott och andra allvarliga övergrepp inför rätta, även om många offer har flytt landet. En positiv faktor är att den nya administrationen leds av Ahmad Al-Sharaa hittills lyckats kontrollera spontana hämndaktioner, vilket är en bedrift på säkerhetsmässig nivå.

Samtidigt är kravet på rättvisa och ansvarsutkrävande från det syriska folket starkt. Utan en process för övergångsrättvisa riskerar den nya regimen att sakna legitimitet och folkligt stöd, eftersom medborgarna inte kommer att känna att deras moraliska och materiella rättigheter respekteras. I detta avseende utgör den Alawitiska sektens, från vilken den tidigare presidenten Bashar al-Assad tillhör, krav på allmän amnesti. En särskilt utmanande aspekt som övergångsregeringen måste hantera. Dessa krav uppfattas som svåra och avlägsna från offren och revolutionärernas perspektiv.

Den nya administrationen i Syrien lovade att upprätta en preliminär lista över ansvariga höga ämbetsmän och säkerhetstjänstemän, som har begått krigsbrott mot den syriska befolkningen under konflikåren. Utmaningen blir att balansera kravet på rättvisa med behovet av nationell försoning och stabilitet. Där implementeringen av social rättvisa handlar inte om hämnd, utan snarare om att ställa de främsta ansvariga för krigsbrott och systematiska kränkningar inför rätta.

Sammanfattningsvis utgör frågan om övergångsrättvisa en central del i den syriska övergångsprocessen. Att hantera detta på ett sätt som tillgodoser offren och folkets rättmätiga krav, samtidigt som stabilitet och nationell försoning upprätthålls, blir en av de största utmaningarna för den nya regimen.

Slutsatser

Syrien befinner sig i ett avgörande skede i sin historia, där landet står inför valet att antingen bygga en stabil stat genom ett omfattande nationellt projekt, eller riskera att falla djupare in i kaos och inre konflikter. För att navigera genom denna kritiska period krävs det att alla berörda parter fattar strategiska och avgörande beslut.

Först och främst är det avgörande att häva de internationella sanktionerna som har förlamat landets ekonomi. Detta kräver diplomatiska ansträngningar för att vinna internationellt erkännande. Samtidigt måste säkerhetsstrukturen återuppbyggas för att skydda allmänheten och respektera mänskliga rättigheter. Detta inkluderar att samla in spridda vapen och omorganisera armén utan att upprepa tidigare misstag.

Syriens stora utmaningar, del 2

elevationare/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den andra delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt. Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. I denna andra del diskuteras de intressekonflikter som uppstår i relationen till Israel, Turkiet, Ryssland och Iran.

Relationen till Israel

Den israeliska politiken har historiskt sett präglats av en pragmatisk inställning till den syriska regimen under Bashar al-Assad, särskilt efter utbrottet av den syriska revolutionen 2011. Inledningsvis fanns det en intern debatt i Israel om det var i landets intresse att Syriens regim skulle falla eller överleva. Israel betraktade Assads regim som svag och relativt oförmögen att utgöra ett hot, vilket skapade en situation där Israel föredrog en känd regim framför ett osäkert alternativ.

Efter oktober 2023 skedde dock en märkbar förändring i Israels strategi. I stället för att fokusera på regimens överlevnad eller fall, började Israel förlita sig mer på sin egen militära makt för att skydda sina intressen, oavsett de regionala konsekvenserna. Det markerade ett avsteg från tidigare politiska överväganden, där Israel ansåg att ett om Assad eventuellt skulle falla skulle det vara en potentiell seger över det iranska inflytandet i regionen. Israel har dock inte aktivt försökt störta den syriska regimen; snarare har landet fokuserat på att motverka iransk positionering och vapenöverföringar till Hizbollah. Genom att hota den syriska regimen med att inte söka stöd från Iran har Israel positionerat sig för att kunna hantera sina fiender med en ren militär logik. Denna strategi har lett till en situation där Israel, trots regimens svaghet, inte agerat för att direkt påverka dess existens, vilket understryker en pragmatisk och militärcentrerad syn på regionala relationer.

Så fort Al-Assads regim kollapsade, deklarerade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att Israel inte skulle tillåta fientliga styrkor vid dess gränser, med hänvisning till att 1974 års konfliktlösningsavtal mellan Israel och Syrien hade brutit samman. Som ett resultat har Israel utökat sin kontroll över regionen, inklusive genom en omfattande flygoperation riktad mot den syriska arméns infrastruktur. Israel fokuserar på att förstöra luftförsvarsanläggningar och vapendepåer, vilket syftar till att göra Syrien till en demilitariserad stat och försvaga framtida syriska militära förmågor. Israels försvarsminister Esrael Katz har meddelat att Israel inte kommer att dra sig tillbaka från buffertzonen och Hermonberget, och kommer förbli där på ”obestämd tid”. Hermonberget betraktas som en strategisk plats i Syrien, belägen vid gränsen mellan Syrien, det ockuperade Golanhöjderna och Libanon, och ger en utsikt över stora områden. Denna strategi syftar till att dra in de nya syriska myndigheterna i förhandlingar och stärka Israels position i regionen, samtidigt som frågan om det ockuperade Golanhöjderna marginaliseras. Dessutom påverkar den israeliska aggressionen moralen hos det syriska folket och framhäver en förändrad maktbalans i regionen, där Israel eftersträvar att bli den obestridda makten. Detta agerande väcker oro i de arabiska huvudstäder som har normaliserat sina relationer med Israel, och det betraktas som oacceptabelt av många i regionen.

Irans betydande nederlag i Syrien innebär inte att landet saknar allierade; i stället har Syrien övergått från Irans inflytande till att knyta an till Turkiets axel, vilket Israel ser som ett potentiellt hot. Utmaningen för den syriska administrationen ligger i att balansera sina relationer med Turkiet på ett sätt som inte uppfattas som hotande av Israel, samtidigt som den upprätthåller stabilitet och en militär närvaro i södra Syrien. Detta är avgörande för att förhindra att potentiella grupper eller organisationer etablerar sig som motstånd mot den israeliska närvaron.

En sådan militär opposition från okända grupper kan ge Israel en förevändning att permanent behålla sina styrkor i de ockuperade områdena, vilket ytterligare komplicerar den syriska administrationens strävan efter suveränitet och kontroll. Det är därför nödvändigt för den syriska regeringen att navigera dessa komplexa relationer noggrant för att säkerställa både inhemsk stabilitet och internationell legitimitet.

Intressekonflikter en utmaning

Efter Doha-forumet, där länderna involverade i Astana-processen – Iran, Turkiet och Ryssland – samlades, blev det tydligt att dessa länder var villiga att acceptera ett möjligt fall av Bashar al-Assad. Denna möjlighet för försoning med det syriska folket utnyttjades dock inte av Assad-regimen. Dagen efter forumet föll regimen, vilket markerade en ny verklighet för de involverade Astana-länderna.

I kölvattnet av Assad-regimens fall ser Turkiet ut att ha stärkt sin strategiska position som en av de största förmånstagarna av den syriska oppositionens framgångar. Med fokus på att säkra sina gränser och hantera flyktingfrågan kan Ankara potentiellt skörda betydande vinster, särskilt i samband med de regionala och internationella förändringar som äger rum.

Framtiden för Turkiets seger beror dock på landets förmåga att omvandla sina militära framgångar till hållbara politiska arrangemang som skyddar dess intressen, särskilt med tanke på de komplexa utmaningar som kvarstår inom Syrien och i regionen. Under denna period har Turkiet prioriterat två centrala frågor: att adressera den syriska flyktingkrisen och att konfrontera hotet från Kurdistans arbetarparti (PKK) samt de kurdiska skyddsenheterna (YPG).

Betydelsen av norra Syrien för Turkiet sträcker sig bortom kampen mot terrorism; det handlar också om att säkerställa skyddet av en gräns på cirka 900 kilometer. Genom sin militära närvaro och stöd till den syriska nationella armén (SNA) har Turkiet kunnat säkra den västra sidan av Eufratfloden, även om hot kvarstår öster om floden.

Ankara är fast beslutet att inte acceptera PKK:s närvaro i norra Syrien som en permanent styrka och ser detta som en icke-förhandlingsbar princip. Partiets fortsatta strävan att behålla kontrollen över regionen kan tvinga Turkiet att ingripa militärt tillsammans med oppositionsstyrkor för att skydda sin nationella säkerhet och stabiliteten i gränsregionen.

USA:s position i denna fråga uppfattas som av sekundär betydelse för Turkiet, som anser att den amerikanska närvaron i regionen är temporär och sannolikt kommer att upphöra i framtiden.

Ryssland och Iran tvingas till anpassningar

Rysslands engagemang i Ukraina-kriget har inneburit stora bördor, medan Iran och Hizbollah distraheras av pågående konflikter med Israel. De resurser som dessa parter investerat i stöd till Al-Assads regimen har långt överstigit de vinster som uppnåtts, vilket tvingat dem att omorganisera sina prioriteringar i Syrien. Ryssland och Iran försöker nu anpassa sig till den nya verkligheten i Syrien och arbetar för att stärka samarbetet med Turkiet, som har blivit en oumbärlig partner i alla framtida försök att uppnå stabilitet. Ryssland, baserat på sin militära närvaro och strategiska intressen i Medelhavet, kommer att sträva efter att behålla sitt inflytande i Syrien genom att intensifiera samarbetet och dialogen med Turkiet.

Iran, som är medvetet om de regionala förändringarna, kan också komma att omformulera sin politik i samordning med Ankara för att säkerställa att landets intressen tillgodoses, särskilt genom sitt inflytande i Irak.

Denna dynamiska situation kräver att Ryssland och Iran anpassar sig till den nya maktkonfigurationen i Syrien, där Turkiet har stärkt sin ställning som en nyckelaktör. Förmågan att bygga strategiska partnerskap, särskilt med Turkiet, blir avgörande för dessa länders fortsatta inflytande och möjligheter att forma utvecklingen i Syrien.

Syriens stora utmaningar, del 1

Joel Carillet/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den första delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt.

Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. Samordning och samarbete mellan olika politiska krafter blir avgörande för att stabilisera landet och bygga en hållbar framtid. Denna text kommer att belysa de stora utmaningarna som övergångsregeringen står inför för att leda landet som har genomlevt över 50 år av tyranni till politisk stabilitet, samt förbereda klimatet för en fri, demokratisk politisk framtid.

Sanktioner och internationellt erkännande

Sedan 2011 har internationella sanktioner mot Syrien införts som svar på regimens förtryck av civila, vilket har haft en betydande inverkan på landets ekonomi. FN, EU, Storbritannien och USA har alla infört olika sanktioner, inklusive reseförbud, tillgångsfrysningar och restriktioner på handel, särskilt inom oljesektorn. EU:s sanktioner har utökats för att inkludera personer och företag som stöder regimen, medan USA:s ”Caesar Act” skärpte sanktionerna ytterligare och bidrog till ökade kostnader för basvaror och medicinska produkter. Dessa åtgärder har drastiskt reducerat Syriens ekonomiska kapacitet. Sanktionerna inkluderar även specifika restriktioner mot den syriska centralbanken och förbud mot export av amerikanska varor och tjänster till Syrien.

Den nya övergångsregeringen står inför stora utmaningar i sina försök att häva de internationella sanktionerna, särskilt med tanke på klassificeringen av grupper som Hayat Tahrir al-Sham (HTS) som terroristorganisationer av FN, EU och USA. Denna klassificering hindrar erkännandet av övergångsregeringen som en legitim politisk partner internationellt, vilket försvårar ekonomiskt och diplomatiskt samarbete. USA har ställt specifika villkor för att erkänna den nya regeringen, inklusive respekten för minoriteters rättigheter och underlättandet av humanitärt bistånd. Vidare förvärrar sanktionerna den ekonomiska krisen och hindrar humanitära insatser, vilket kräver en internationell och regional konsensus för att kunna hävas. Lösningar inkluderar garantier att inte samarbeta med terroristklassificerade grupper, att bekämpa extremism, och att öka transparensen, vilket kan hjälpa till att återskapa internationellt förtroende och gradvis lyfta sanktionerna.

Sammanfattningsvis, efter att den avsatte presidenten Bashar Al-Assad flydde till Moskva, var de västerländska och internationella reaktionerna försiktiga och återhållsamma i förhållande till den politiska situationen i Syrien. Riyadh-konferensen markerar verkligen en viktig vändpunkt i synen på Syrien, där vi ser en klyfta mellan det arabiska och västerländska stödet. Medan arabländerna tycks vara mer villiga att ge omedelbart stöd till det syriska folket, insisterar väst på att politiska reformer måste föregå lättnader av sanktionerna.

Det ekonomiska läget i Syrien är kritiskt, och det är avgörande att adressera bristen på grundläggande behov. Arabiska länder, särskilt de i Gulfregionen, har en nyckelroll att spela. Genom att ge direkt ekonomiskt stöd kan de hjälpa till att lindra den akuta humanitära krisen. Dessutom kan de använda sitt inflytande gentemot väst för att förhandla fram undantag från sanktionerna, vilket skulle underlätta ekonomisk hjälp och återuppbyggnad.

Denna dynamik kan potentiellt leda till en mer enad och effektiv strategi för att stödja Syrien, där både direkta och indirekta metoder används för att förbättra situationen för befolkningen.

Säkerhetsutmaningar

Efter den syriska regimens kollaps, till skillnad från andra länder där ordningen bröts när säkerhetsinstitutionerna föll, agerade det syriska samhället generellt ansvarigt. Oppositionsfraktionerna lyckades snabbt återställa lugnet, men de står inför betydande framtida utmaningar. Det handlar om att bygga upp nya säkerhetstjänster som främjar allmänhetens intresse, respekterar mänskliga rättigheter och skyddar samhället. Denna process kräver också att man säkerställer rättvisa, skyddar individuella och äganderättigheter, samt förhindrar förekomsten av flera konkurrerande myndigheter.

Alla har bevittnat hur Assads styrkor flydde sina baser och lämnade efter sig stora mängder militär utrustning och ammunition. Detta ledde till kaotiska situationer där civila och okända grupper tog över den militära utrustningen, vilket skapade oro och instabilitet. Därför en av de mest brådskande uppgifterna är att samla in de många vapen som har spridits under konfliktåren och begränsa deras användning till statligt kontrollerade institutioner, den syriska armen i detta fall. Det är också nödvändigt att återkalla armén till baserna och omorganisera dess ledarskap utan att upprepa misstag som gjorts i Libyen och Irak, där armén upplöstes.

Ytterligare en komplicerande faktor är att HTS bildades 2017 genom en sammanslagning av olika väpnade fraktioner med varierande ideologiska hemvist. Därtill den största utmaningen i detta område kommer att vara att hantera organiserade väpnade fraktioner och grupper, inklusive Syrian Democratic Forces (SDF) och Free Syrian Army, som amerikanerna stödjer i Al-Tanf-området, de sydliga fraktionerna som leds av Ahmed Al-Awda, och de nationella arméns fraktioner som stöds av Turkiet i norr. Detta utgör en annan kritisk utmaning för att kunna återställa statens suveränitet över hela landet. Vilket inkluderar också att hantera hot från jihadistiska grupper som IS. Det finns flera länder som tycks ha intresse av att fördjupa Syrien i en spiral av kaos. Trots de negativa återverkningarna för samtliga involverade parter kan detta kaos ge möjligheter för dem som har förlorat inflytande i Syrien att återfå en plats i den framtida maktstrukturen.

Irak har, å sin sida, betydande bekymmer relaterade till den nya syriska administrationen och dess ledare, Ahmed Al-Sharaa, som tidigare fängslades av amerikanska styrkor i Bagdad. Det kan vara dessa bekymmer som signalerades genom den irakiska delegationen som besökte Syrien, en delegation som präglades av säkerhetsperspektiv snarare än politiska förhandlingar, till skillnad från vad andra grannländer hade för avsikter.

Utan tvekan är säkerhetsoro en gemensam faktor mellan Bagdad och Damaskus. Irak befarar en konsolidering av makt i Syrien, medan Syrien å sin sida är oroligt över Iraks potentiella roll inom den iranska axeln och de sekteristiska spänningar som detta kan medföra.

Ytterligare måste övergångsregeringen och administrationen neutralisera hot från den tidigare regimens kvarvarande styrkor för att förhindra att de åter organiserar sig, eftersom många av den gamla säkerhets- och militära ledningen fortfarande är på fri fot. I ljuset av detta har övergångsregeringen beslutat att tillfälligt frysa arbetet med den nuvarande konstitutionen och parlamentet. Istället planerar de att bilda en kommitté bestående av experter inom juridik och mänskliga rättigheter för att omarbeta konstitutionen och genomföra nödvändiga reformer. Detta betraktas som en strategiskt klok åtgärd, eftersom det kan förhindra att anhängare av den tidigare regimen återtar makten och att dess institutioner återupplivas. Om den befintliga konstitutionen och parlamentet hade bibehållits, skulle risken för en kontrarevolution vara överhängande inom kort tid. Två centrala frågor framträder i diskussionen här, den första rör hur staten kommer att styras under övergångsfasen, särskilt i avsaknad av en effektiv och fungerande konstitution. Den andra frågan handlar om möjligheten att återinföra 1950 års konstitution som en potentiell lösning för att hantera denna känsliga period i Syriens historia. Att använda en äldre konstitution kan ge stabilitet och kontinuitet, men det väcker också frågor om dess relevans och anpassning till dagens politiska och sociala verklighet

Sammanfattningsvis står Syrien inför komplexa utmaningar i att bygga en ny, rättvis och solid säkerhetsstruktur som säkerställer fred och nationell enhet.

Georgien står inför ett viktigt vägskäl

MGstudyo/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Nugzari Batsikadze

Analytiker, Utrikespolitisk afton

Introduktion

Sedan det georgiska partiet ”Georgian Dream” tog makten i Georgien 2012 har partiet anklagats för att vara alltmer Rysslandsvänligt och rört sig bort från EU och grundläggande demokratiska värderingar. Anknytningarna till Ryssland blev desto mer tydliga när parlamentet tidigare i år antog lagen om ”öppenhet för utländskt inflytande” (transparency of foreign influence law), även kallad för den ryska lagen då Ryssland införde den 2012. Lagstiftningen innebär att icke-statliga organisationer och medier som erhåller mer än 20 procent av sin finansiering från utländska källor, måste registrera sig som organisationer som ”driver en främmande makts intressen”. Både EU och USA uttryckte sitt missnöje då lagen inte är förenlig med EU:s grundläggande normer och värderingar.

Den 26:e oktober 2024 hölls vad många anser vara ett ödesval i Georgien. Maktpartiet Georgian Dream utropade sig till vinnare och landets valmyndigheter offentliggjorde slutresultatet dagen efter. Ett resultat som ifrågasatts av utländska observatörer och valfusk misstänkts.

När Georgiens premiärminister Irakli Kobakhidze meddelade att landet kommer att avbryta sina förhandlingar om EU-medlemskap fram till 2028, fylldes huvudstaden Tbilisi av omfattande protester och demonstranter. Beslutet, som av regeringen beskrivs som ett försök till ”värdig integration”, har resulterat i hård kritik och anklagelser om att Georgien backar från sina demokratiska åtaganden. Demonstrationerna har i slutet på december hållit i sig i en månad.

Massprotester skakar Tbilisi

Den 28:e november började Tbilisis gator fyllas och blockeras runt om det georgiska parlamentet. Demonstranterna byggde barrikader och skanderade slagord med krav på ett omedelbart återupptagande av EU-samtalen och nyval. Situationen eskalerade när polisen började använda sig av vattenkanoner, tårgas och gummikulor för att skingra folkmassorna. Demonstranterna svarade med att avfyra fyrverkerier mot poliserna och natten till den 1 december skadades totalt 44 personer. När demonstrationerna fortgått i åtta dagar rapporterades det att över 325 demonstranter gripits,18 personer anklagas för att ha begått ett brott och 150 poliser har skadats.

Kobakhidze har upprepade gånger berömt polisen för ett väl genomfört arbete medan människorättsorganisationer och journalister ger en helt annan bild av situationen. Enligt Georgian Young Lawyers' Association (GYLA) misshandlades 319 demonstranter under de första åtta dagarna varav många av dem behövde läkarvård. En person behövde akut återupplivning.

Online började olika videor spridas där det tydligt gick att se misshandeln som polisen utsatte demonstranterna för. Särskild utsatta var journalister. Under de första sex dagarna rapporterades fler än 70 fall av våld mot journalister. Det här är inte första gången journalister utsätts för våld i Georgien. 2021 misshandlades en kameraman så pass brutalt att han avled av skadorna när han rapporterade om en Pride parad som aldrig blev av i Tbilisi.

De politiska följderna

De avbrutna samtalen om EU-medlemskap har fördjupat de redan djupa politiska klyftorna i Georgien. Landets president, Salome Zurabishvili anslöt sig till demonstranterna och beskrev regeringens beslut som ”ett övergivande av nationens europeiska strävanden”.

I ett tv-sänt tal meddelande Zurabishvili att hon inte tänker avgå från sin presidentpost när en ny president valdes den 14 december. Trots detta valde Georgiens parlament en ny president, den tidigare proffsfotbollsspelaren, Mikheil Kavelashvili, som är lojal mot den sittande regering.

2017 ersatte ett valkollegium med 300 platser det direkta presidentvalet i Georgien. Med tanke på att Georgian Dream kontrollerar majoriteten av dessa 300 platser var det en enkel seger för Kavelashvili. Rösterna kommer från elektorer som består av parlamentsledamöter och representanter för lokala myndigheter. Av de 225 elektorer som var närvarande vid omröstningen röstade 224 på Kavelashvili. Kavelashvili var även den enda nominerade kandidaten.

Kavelashvili valdes in i parlamentet första gången 2016 som medlem av Georgian Dream och 2022 var han med och grundade den politiska rörelsen People's Power, som var allierad med Georgian Dream och blev känd för sin starka anti-västliga retorik. Kavelashvili var också en av upphovsmännen till den ”ryska lagen” som antogs 2024.

Det är ett välkänt faktum att den före detta fotbollsspelaren och före detta parlamentarikern, Kavelashvili, inte har någon högre utbildning. Därav kunde Kavelashvili år 2015 inte kandidera till ordförandeposten för Georgiens fotbollsförbund. Till skillnad från fotbollsförbundets presidentkandidat krävs det inte att Georgiens presidentkandidat har högre utbildning.

Till följd av detta har USA bland annat avbrutit sitt strategiska partnerskap med Georgien och den georgiska ambassadören i USA, David Zalkaliani lämnade sin post. Dessutom sanktionerade USA lagstiftare i Georgian Dream som man anser är ansvariga för den demokratiska tillbakagången i landet. Den 16 december införde även EU visumrestriktioner för georgiska diplomater och regeringstjänstemän.

Vägen framåt

Georgiens politiska framtid är idag svår att förutspå. Landet befinner sig i ett kritiskt skede med ett brett missnöje bland allmänheten, politiska klyftor och ett ovisst läge på den globala arenan.

Sedan rosenrevolutionen 2003 har EU medlemskap och europeisk integration varit en hörnsten i landets utrikespolitik. Den sittande regeringens beslut att avbryta samtalen med EU tyder dock på en annan verklighet idag. Ett uteblivet EU-medlemskap skulle kunna förvärra den ekonomiska stagnationen, avskräcka utländska investeringar och försvaga de institutionella reformer som är knutna till europeiska riktmärken. Därmed skulle Georgien bli mer sårbart för yttre påverkan och eventuellt föra landet ännu närmre Ryssland, vilket skulle fördjupa den inhemska polariseringen. Är det något demonstrationerna på Tbilisis gator visat den senaste månanden är det att det georgiska folket är starkt pro-europeiska.

En närmare anknytning till Ryssland kan få ett flertal påtagliga restriktioner, inte enbart för politiker och diplomater men även för den georgiska befolkningen. Visarestriktioner, en svagare valuta, inflation och högre priser på importerade varor från EU kan vara eventuella påföljder.

Anklagelserna om valfusk och överdrivet våld mot demonstranter pekar på systematiska svagheter i Georgiens demokratiska institutioner. För att återupprätta allmänhetens förtroende krävs omfattande reformer, bland annat ökad insyn i valen, rättsväsendets oberoende och ansvarsutkrävande för polisens tjänstefel. Det internationella samfundets engagemang i övervakningen av dessa reformer kan visa sig vara avgörande för att säkerställa framsteg.

Sammanfattning

Georgien står vid ett vägskäl och slits mellan olika vägar: den ena leder mot europeisk integration och demokratiska reformer, den andra mot auktoritärt styre och närmare band med Ryssland. Protesterna i Tbilisi understryker det georgiska folkets orubbliga engagemang för en europeisk framtid, även om deras regering rör sig i motsatt riktning. För att ta sig igenom detta kritiska skede måste Georgien ta itu med interna missförhållanden genom demokratiska reformer och en förnyad dialog med sina västerländska partner.

Det internationella samfundets roll när det gäller att stödja och övervaka dessa reformer kommer att vara avgörande för att säkerställa Georgiens stabilitet och framsteg. I slutändan kommer nationens utveckling att bero på om dess ledarskap kan förena sin politik med folkets strävanden och på så sätt bekräfta Georgiens plats som en demokratisk och suverän nation med ett starkt engagemang för sin europeiska identitet.

Ursprungsbefolkningarnas utmaningar i modern tid

multiart/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Elin Parviainen

Analytiker, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

Trots att samerna har levt i Sápmi, som sträcker sig över norra Nordkalotten och inkluderar delar av Sverige, Norge, Finland och Ryssland, i tusentals år, erkändes de som ett urfolk av Sveriges riksdag först 1977 och i grundlagen 2011. Detta medför vissa rättigheter och skydd enligt FN:s deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP). Sverige en historia av olika övergrepp mot samer vilket inkluderar rasbiologi, tvångsförflyttningar, assimileringspolitik, politisk diskriminering och medicinska övergrepp. Detta är inget unikt för samerna utan är en historisk, och till viss del, nutida verklighet ursprungsbefolkningar världen över stått inför. Liknande övergrepp har drabbat den amerikanska ursprungsbefolkningen. Från tvångsförflyttningar under "Trail of Tears" till dagens exploatering av marker och kulturell marginalisering möter de fortsatt stora utmaningar. Trots geografiska och politiska skillnader står samerna och den amerikanska ursprungsbefolkningen inför likartade problem: rasism, hot mot traditionella näringar, socioekonomiska utmaningar och försämrad folkhälsa. Denna analys undersöker dessa aspekter och jämför de två gruppernas situationer ur ett utrikespolitiskt perspektiv.

Rasism och diskriminering

Trots erkännandet av samer som urfolk och allt vad det medför har den svenska riksdagen fått kritik från det internationella samfundet för att de inte gör nog. FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) har tidigare riktat kritik mot Sverige om att svenska minoritetsgrupper, däribland samer, diskrimineras, att hatbrott sällan leder till åtal och att Sverige inte upplever konventionens krav gällande rasistiska organisationer. Rasism och marginalisering är vardag för både samerna och den amerikanska ursprungsbefolkningen. I Sverige är rasismen mot samer ofta subtil men ändå djupt rotad i historiska stereotyper och brist på erkännande. Samiska ungdomar vittnar om diskriminering i skolan och vuxna möter hinder i arbetslivet på grund av fördomar om sin etnicitet. Samer vittnar om allt från att ha blivit kallade rasistiska uttryck till att mottagit dödshot. Hoten sker både online på sociala medier och ansikte mot ansikte. En studie från Sametinget 2021 visar att rasism och osynliggörande av samisk kultur är vanligt, vilket bidrar till en känsla av alienation och identitetsförlust.

Liknande problem finns i USA, där den amerikanska ursprungsbefolkningen har varit föremål för systematisk rasism sedan den europeiska koloniseringen. Urfolkens kultur har ofta reducerats till stereotyper och deras bidrag till samhället har osynliggjorts. Samtidigt möter de diskriminering i rättssystemet och i kontakten med myndigheter. I USA kan man säga att diskrimineringen mot urfolk ofta är mer systematisk. Den amerikanska ursprungsbefolkningen är en av de folkgrupper som är överrepresenterade i fängelsesystemet och möter högre grad av polisbrutalitet än andra grupper. Enligt en rapport från Health Services Research känner många urfolk i USA att deras rättigheter och kultur inte respekteras av majoritetssamhället, vilket förstärks av fortsatta ekonomiska och politiska ojämlikheter. Trots skillnader i omfattning är den gemensamma nämnaren för båda grupperna att de inte har likvärdig tillgång till rättvisa och att deras kultur och språk ofta hotas av majoritetssamhällets bristande erkännande.

Ett viktigt område där grupperna skiljer sig åt är internationellt politiskt erkännande. Den amerikanska ursprungsbefolkningen har ofta fått större global uppmärksamhet, särskilt genom protester som Standing Rock. Samernas situation är däremot mindre känd internationellt, vilket försvagar deras politiska påtryckningar på global nivå. FN:s deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP) är ett viktigt ramverk för båda grupperna, men implementeringen varierar. Sverige har exempelvis inte ratificerat ILO-konventionen 169, som ger starkare rättigheter till urfolk, vilket kritiserats av FN. Medan samerna har vissa rättigheter erkända inom ramen för Sametinget i Sverige, har den amerikanska ursprungsbefolkningen ett mer utvecklat självstyre genom sina erkända stammar och reservationer. Men även detta självstyre begränsas ofta av statlig inblandning och resursbrist.

Hot mot traditionella näringar

Hoten mot samernas rennäring är omfattande och utgör en av de största utmaningarna för deras kultur och försörjning. Klimatförändringar påverkar renbetet negativt, medan industriella projekt som gruvdrift och vindkraftsutbyggnad inskränker deras traditionella marker. Detta har lett till konflikter om landrättigheter, där staten ofta prioriterar exploatering framför samiska intressen. Vidare uttrycker sig inte rasism mot samer endast via hot eller liknande mot samerna själva, utan här får även renar stå offer. Ett uppmärksammat fall är från 2022 där en lastbilschaufför jagade en flock med renar, något han senare dömdes för djurplågeri för. Året innan i april körde en man på en ren med sin skoter så att den bröt benet, mannen klev av skotern för att slänga bort renens GPS-utrustning innan han lämnade platsen. Samebyn hittade renen dagen efter, som avlivades för sina skador.

Den amerikanska ursprungsbefolkningen står inför liknande utmaningar. Projekt som Dakota Access Pipeline har skapat globala rubriker och visat på hur olje- och gasbolag ignorerar urfolks rättigheter och heliga marker. Trots protester från urfolken och stöd från internationella organisationer, såsom FN, har ekonomiska intressen ofta prioriterats över urfolkens rättigheter. Ett annat exempel är protesterna mot oljeledningen vid Standing Rock i USA. Trots intensiva protester har oljeledningarna byggts och oljebolagen bedriver rättsprocesser mot flertalet demonstranter i form av stämningar på uppåt fyra miljoner dollar per person, samtidigt har Greenpeace USA stämts på 300 miljoner dollar för sitt deltagande vid protesterna. Om oljebolaget vinner skulle det stänga ned hela organisationens verksamhet i USA.

En viktig skillnad är dock att den amerikanska ursprungsbefolkningen har större internationellt erkännande för sin kamp, medan samernas utmaningar sällan uppmärksammas utanför Skandinavien. USA:s urfolk har även tillgång till vissa juridiska ramverk, såsom domstolsbeslut som stärker deras självbestämmande, medan samerna fortfarande saknar rättsligt erkännande av sin mark i många delar av Norden. Ytterligare en skillnad är att den amerikanska ursprungsbefolkningen ofta har större juridiska möjligheter att hävda sin rätt genom erkända stammar och reservationer. Samtidigt saknar samerna i många delar av Norden ett lika omfattande rättsligt skydd för sina marker.

Folkhälsa

Både samerna och den amerikanska ursprungsbefolkningen lider av sämre folkhälsa jämfört med majoritetsbefolkningen. Psykisk ohälsa är särskilt framträdande, där självmordsfrekvensen bland unga är alarmerande hög. Likaså är alkoholmissbruk och kroniska sjukdomar vanligare i samiska områden än i resten av befolkningen.

Den amerikanska ursprungsbefolkningen står inför liknande utmaningar. Självmordsfrekvensen är fyra gånger högre bland unga på reservationer än det nationella genomsnittet, enligt U.S. Department of Health and Human Services (2018). Missbruk av alkohol och opioider är också utbrett, vilket förvärras av brist på tillgång till vård. Samtidigt är kroniska sjukdomar som diabetes och hjärtsjukdomar utbredda.

Skillnaden är att USA har investerat i särskilda vårdprogram för urfolk som exempelvis Indian HealthService (IHS), även om dessa inte alltid är tillräckliga. I Sverige saknas många gånger vård som är kulturellt anpassad till samiska behov, vilket förvärrar hälsoklyftorna.

Avslutning

Trots olika historiska och politiska kontexter möter både samerna och den amerikanska ursprungsbefolkningen liknande utmaningar. Rasism, hot mot traditionella näringar, socioekonomisk marginalisering och hälsoklyftor är några av de största hindren. För att förbättra situationen krävs internationellt samarbete, ökat erkännande av urfolks rättigheter och kulturellt anpassade lösningar som stärker deras självbestämmande. Sverige och USA har mycket att lära av varandra, både i framgångar och misslyckanden, för att säkerställa en rättvis och hållbar framtid för dessa grupper

Referenser

Kulturdepartementet. Riksdagen. “Samernas nationaldag”. 06/02/2023

Amnesty Internationeal. “Samers rättigheter”. Amnesty

Sullivan, T. Sveriges Radio. “UN report slams Sweden over treatment of Samis”. 13/01/2011 Sveriges radio

FN. “Sverige i förhör med FN:s kommitté mot rasism, maj 2018”. FN

Lisa, Wallin. Lou, Huuva. “Hatbrott mot samer”. BRÅ. 2024:5 BRÅ (01/12/2024)

Findling MG, Casey LS, Fryberg SA, et al. Discrimination in the United States: Experiences of Native Americans. Health Serv Res. 2019; 54: 1431–1441. Health Ser Res

Högre risk för psykisk ohälsa hos unga samer Maja Lundbäck. 3/12/202. Forte

Key Moments In The Dakota Access Pipeline Fight. Rebecca Hersher. 22/02/2017. NPR

Folkhälsomyndigheten. Samers hälsa och levnadsvanor undersökta i stor enkätstudie. 28/03/2023 FHM

Söderlund, A. Johansson, K. A. “Urfolkens larm efter stämningarna: “Försöker skrämma folk från att arbeta med oss””. SVT. 26/11/2024. SVT

Perjus, M. “Plågade renar med lastbil i Arjeplog - chauf ören döms för djurplågeri”. SVT. 08/06/2022. SVT

Andersson, N. “Skoterförare körde på ren - döms för djurplågeri”. NSD. 03/01/2024. NSD

United States Sentencing Commission. “Federally Sentenced Native Americans”. ussc.gov

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. “Diskriminering av samer - samers rättigheter ur ett diskrimineringsperspektiv”. sametinget

Lejonmannens arv: Vad väntar Kamerun efter Biya?

HomoCosmicos/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Hannes Romare

Gästskribent och studerar freds- och konfliktvetenskap vid Lunds universitet. Han arbetar som Junior Research Fellow för den tyska tankesmedjan EPIS ThinkTank, med fokus på säkerhets- och utrikespolitiska frågor i Afrika söder om Sahara.

Introduktion

42 år. Så länge har Kameruns president, Paul Biya, suttit vid makten. President Biya är 91 år gammal, och rykten om hans hälsotillstånd har cirkulerat. Biya visar dock inga tecken på att vilja avgå och han uppmanas av anhängare att kandidera för en åttonde mandatperiod som president. Presidentval är planerade till 2025, och även om Biya blir omvald är det mycket osäkert om han skulle överleva ytterligare en 7-årsperiod på grund av sin höga ålder. Efter att ha tjänstgjort som president sedan 1982 finns det ingen uppenbar efterträdare till 'Lejonmannen'. Detta väcker frågan, vad händer med Kamerun efter hans död?

En samlad makt

Frågan om ett Kamerun efter Biya är en utan ett säkert svar. Genom ett neo-patrimonialt system har Biya kunnat spela ut olika eliter mot varandra och koncentrerat makten till en enda person, sig själv. Genom att urholka konstitutionen och institutionalisera nepotism och patronage har Biya skapat ett Kamerun avsett att styras av honom och ingen annan. Även om detta har varit en framgång för honom, har det nu skapat en situation som banar väg för kaos den dag han går bort.

Lokala eliter, både inom och utanför hans politiska parti, "Cameroon People’s Democratic Movement" (CPDM), kommer att kämpa om makten över landet och tillgången till dess rika reserver av olja, gas, mineraler och timmer. Detta kan leda till erratisk och splittrad styrning av landet eftersom korruptionen redan är hög. Ännu värre, det kan spirala in i våldsamma konflikter och inbördeskrig.

Interna konflikter skapar lidande

Kamerun upplever redan inomstatlig konflikt. Det pågår en konflikt mellan regeringsstyrkor och separatiststyrkor i de anglofona regionerna i landet. Det våldsamma konflikten började 2017 när Ambazonia Defence Forces började attackera regeringsstyrkor i ett försök att etablera en ny stat kallad Ambazonia, bestående av Kameruns anglofona regioner. Sedan dess har konflikten krävt över 6000 liv och fördrivit 765 000 människor, för att inte nämna de 2,2 miljoner människor som behöver humanitär hjälp.

I ett Kamerun efter Biya skulle de ambazoniska separatisterna kunna utnyttja statens bräcklighet för att driva sin agenda vidare. Mer våld och lidande skulle följa eftersom regeringen inte skulle låta sina anglofona regioner bryta sig loss från staten. Staten skulle inte lätt ge upp sina oljeutvinningar i regionen, varken de redan existerande vid Rio del Rey eller de olika oljeprospekteringar som har hittats. Båda sidor anklagas redan för att kränka mänskliga rättigheter och intensifierade strider och en eskalering av konflikten skulle leda till fler människorättskränkningar och lidande.

Situationen i Kamerun är inte bara en inhemsk fråga utan en som kan påverka regionens stabilitet och säkerhet. En eskalering av den anglofona krisen skulle fördriva fler civila och skapa migrationsvågor till grannlandet Nigeria, som redan upplever en minskad stabilitet. Man bör också inte glömma de omkring 352 000 flyktingar från Centralafrikanska republiken som är bosatta i Kamerun. Om landet faller i kaos skulle många av dessa troligen fördrivas på nytt. Kamerun är också en nyckelaktör i Multinational Joint Task Force (MNJTF) som bekämpar Boko Haram. Om Kamerun skulle kollapsa skulle inte bara MNJTF förlora värdefull militärmakt, det skulle också stärka Boko Haram som redan är verksamma i landets norra delar. Ett Kamerun i kaos skulle därför inte bara påverka dess egen befolkning utan också resultera i spill-over-effekter till de redan instabila grannarna Tchad, Centralafrikanska republiken och Nigeria.

Kameruns framtid

Frågan om Kameruns öde efter Biya bör oroa det internationella samfundet om vi vill skapa stabilitet och välstånd i Väst- och Centralafrika. Det internationella samfundet behöver stödja och hjälpa det civila samhället inom Kamerun för att skapa en stark demokratisk rörelse redo att träda in när Biya avgår. Med ett starkt civilt samhälle, redo att hålla politiker och beslutsfattare ansvariga, kombinerat med externt internationellt tryck, skulle successionsprocessen efter Biya faktiskt kunna gå smidigt och utan att spira in i kaos och konflikt. Ett starkt, pro-demokratiskt civilt samhälle skulle kunna leda vägen för mycket behövliga reformer i Kamerun, vilket leder till ett säkrare och rättvisare samhälle för alla. Om det internationella samfundet inte gör något, och dagen för Biyas död anländer, kan Kamerun mycket väl kollapsa och bli ytterligare ett exempel på ett land som faller sönder efter en despot.

Väderleksrapport: När blir det stiltje i Röda havet?

gorsh13/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

John Viklund

Introduktion

Röda havet är ett litet men ett betydelsefullt hav som klämmer sig in mellan Afrikas östkust och den arabiska halvöns västkust. Dessa farvatten var länge en sekundär del av den globala sjöfarten men fick en radikal förändring när Suezkanalen invigdes 1869. Tanken på att bygga en genväg mellan Europa och Asien aktualiserades när den industriella revolutionen blomstrade och handeln mellan världens länder ökade. Idag passerar cirka 30 procent av all världens containertrafik genom Röda havet och platsen är av stor politisk och ekonomisk betydelse. Med hjälp av Suezkanalen är dessa farleder den kortaste vägen för sjöfart mellan Asien och Europa, samt Persiska viken och Nordamerikas västkust. Många av våra vardagliga ägodelar som mobiltelefoner och bilar tillverkas i Asien och färdats genom dessa vatten på sin väg till Sverige. Röda havet och Adenviken varit utsatta för en stor maritim instabilitet under 2000 talet med sjöröveri och väpnade attacker riktade mot handelsfartyg. Denna analys ämnar att beskriva de aktuella hoten med en särskild tyngd på Huthirebellerna och analysera framtidsutsikterna för säkra farvatten i Röda havet.

Vilka är hoten; Vad är anledningarna till det dåliga vädret?

1991 drabbades Somalia av ett statssammanbrott som efterföljdes av väpnade strider. Statens sammanbrott genererade ett maktvakuum som övertogs av klanmiliser, kriminella ligor och extremistgrupper. Sjöröveri för profit intensifierades under 2000 talet och uppskattades kosta 6.7 miljarder dollar år 2011. 2008–2012 var crescendot då det registrerades över 200 attacker årligen. Detta problem möttes med stor kraft då flera initiativ etablerades för att återställa säkerheten. Sverige har deltagit fem gånger i EU ledda operation Atalanta och under 2010 talet lyckades insatserna trycka tillbaka hotet från sjöröveri.

Ett annat maritimt hot som växts fram under andra delen av 2010 talet är Huthirebellernas attacker mot fartyg i Röda havet. Efter Huthiernas regeringskupp år 2014 och de territoriala vinsterna inrättades en operation i ledning av Saudi Arabien med mål att isolera Huthirebellerna och försvaga deras möjligheter till att bygga upp militära förmågor. Inbördeskriget har lett till en humanitär katastrof där miljontals människor riskerar svält. Denna konflikt beskrivs som ett Proxykrig där Huthirebellerna agerar ombud för Iran. Irans stöd till Huthirebellerna intensifierades efter 2015 vilket har givit rörelsen ökade militära förmågor.

I samband med Saudi Arabiens intervention och ökat stöd från Iran började Huthirebellerna använde den maritima domänen för att skapa instabilitet och straffa länder som deltog i koalitionen eller hade nära stöd till Saudi Arabien. Huthirebellernas ledare Saleh al Samad hotade med att skära av strategiska farleder i Röda havet om koalitionen fortsatte att trycka tillbaka Huthirebellerna. År 2016 attackerades U.S Navys jagare USS Mason vilket resulterade i en missilattack på order av president Obama. Mellan 2016–2022 attackerades ett antal civila fartyg och Huthirebellerna har även använt mer kvalificerade system som land-fartygs missiler mot dessa fartyg.

Huthirebellernas attacker på handelsfartyg i Röda havet intensifieras; Stormens öga.

Denna instabilitet har varit en fråga för människor i sjöfarten, militärer och diplomater men det allmänna intresset har överskuggats av större politiska händelser. Detta kom att förändras efter starten av kriget mellan Hamas och Israel under 2024. I slutet av november började Huthirebellerna att kraftigt intensifiera sina attacker mot fartyg i röda havet utifrån ett narrativ som baserades på ett stöd till Hamas. Huthirebellerna hävdade att de attackerade fartygen hade en koppling till Israel men samtliga seglade med en annan flagg. Civila handelsfartyg är för övrigt inte legitima mål i krig och har rätt att få segla fritt på internationellt vatten enligt FN:s havsrättskonvention. Intensifieringen skedde också utifrån en kvalitativ synvinkel när Bahamas flaggade fartyget Galaxy leader kapades och besättningen togs som gisslan den 19 november.

14 attackerade fartyg under december månad gjorde att rederier succesivt valde att navigera om från Röda havet till att runda Godahoppsudden. Enligt finansbolaget JP Morgan riskerade detta att driva upp kostnaderna upp till fem gånger. De ökade kostnaderna måste sättas i en kontext där stora delar av världen genomgick en inflationskris drivet av ett högt utbud på energi och detta kom att hota staternas kamp mot inflationen. Inflationen generade också en kost och levnadskris för vanliga hushåll vilket gjorde att krisen i Röda havet blev intressant för den enskilda medborgaren.

Internationella samfundets svar: Är lågtrycket på väg?

Den uppkomna situationen blev en perfekt storm eftersom konsekvenserna sträckte sig över både politiska och ekonomiska fält. 1 december gjorde FN:s säkerhetsråd ett uttalande som fördömde attackerna och kapningen av fartyget Galaxy leader. De krävde också en omedelbar frigivning av gisslan. Den 18 december annonserades Operation Prosperity Guardian av USA och 20 andra länder, enligt försvarsminister Lloyd Austin hade säkerhetsinitiativet som mål att säkra Freedom of navigation och stärka den regionala säkerheten. I början av januari skickade delar av koalitionen ett krav om att Huthirebellerna skulle avsluta attackerna och att de skulle bli ansvarsutkrävda om de fortsatte. Någon stiltje uteblev och den 11 januari började USA och Storbritannien att flygbomba militära mål i Huthikontrollerade områden med syfte att slå ut infrastruktur som möjliggjorde attackerna. Attackerna från länderna har fortsatt under hela 2024 men Huthirebellerna har lyckats att upprätthålla sina attacker mot handelsfartyg. EU har startat operation Aspides där framför allt Frankrike deltar med militära fartyg men får stöd av andra EU länder. Sverige har valt att bidra med stabsofficerare.

Farvatten som fortsätter vara oroliga: Finns det förutsättningar för stiltje?

USA och de europeiska stormakterna måste se över sina strategier för att uppnå säkra farleder i Röda havet. USA:s metod har hitintills varit att slå mot Huthirebellernas förmåga att utföra attacker, inte att förändra dess avsikt. Relationen mellan avsikt och förmåga är viktig att adressera i denna kontext. USA:s begränsade framgång riskerar att stärka Huthiernas avsikt eftersom strategin visar sig framgångsrik. Attackerna ger dessutom Huthirebellerna uppmärksamhet, relevans och ära vilket är incitament för att fortsätta. I teorin hade en effektiv bombkampanj från USA kunnat slå ut Huthiernas förmågor och därmed generera en avskräckning till framtida attacker. Minskad förmåga skulle generera minskad avsikt eftersom de kvarvarande resurserna skulle allokeras till annat. I nuläget är detta scenario inte särskilt troligt och Huthirebellernas partnerskap med Iran ger organisationen en ökad resiliens mot västlig påtryckning.

USA kan välja att fortsätta med samma strategi eller ta intensiteten åt något specifikt håll. En mjukare approach hade kunnat likna operation Aspides som utgår från att försvara handelsfartyg men inte genomföra offensiva attacker i Jemens territorium. Syftet skulle vara trötta ut Huthierna och sända signaler om att dessa attacker inte skapar någon dimensionerande kostnad för dess motståndare. Statsmakterna och näringslivet hade också kunnat utveckla instrument för att lyckas genomföra säkra passager trots säkerhetshot i området. Detta genomfördes för att hantera sjöröveriet i början av 2010 talet.

En viktig sak som måste ta i beaktning är att regionen som helhet kommer att vara instabil över en överskådlig tid vilket påverkar situationen i Röda havet. Israel har vänt sig mot Libanon och spänningarna med Iran är de allvarligaste på 2000 talet. Donald Trumps presidentskap kommer kännetecknas av stor volatilitet och en nära relation till Benjamin Netanyahus regering. Irans motståndsaxel har tagit stora förluster och Huthirebellerna är en av få grupperingar som är relativt orörda vilket kan öka deras betydelse för Iran. Totalförsvarets forskningsinstitut släppte en rapport i juni som adresserar risken för en ny våg av sjöröveri i skuggan av Huthirebellernas attacker. Även om FOI inte ser några risker för en situation likt den i 10-talets början kan det ändå komma att medföra mänskligt och materiellt lidande.

Sammanfattningsvis finns det alltså ingenting som tyder på att Röda havet kommer att bli ett säkrare farvatten inom den närmaste tiden. De huvudsakliga eventen som kommer avgöra riktningen är relationerna mellan USA/Israel och Iran samt utvecklingen i Jemen. Det som är till sjöfartens fördel är att regeringar tar denna fråga på stort allvar vilket praktiseras i den mängd operationer som finns i området. Operation Atalanta, Prosperity Guardian och Aspides är alla initierade för att ge förutsättningar för säkerhet. Samtidigt riskerar militärt användande att föda mer våld och den militära makten måste därför arbeta med precision.

Referenser

Congressional Research Service. (2024). U.S. Sanctions on Iran. Washington D.C.: Congressional Research Service.

House of Commons library. (2024). UK and international response to Houthis in the Red Sea 2024. London: House of Commons.

JP Morgan. (2024, February 08). What are the impacts of the Red Sea shipping crisis? Retrieved Sebtember 24, 2024, from JP Morgan, global research: https://www.jpmorgan.com/insights/global-research/supply-chain/red-sea-shipping

Juneau, T. (2024). How War in Yemen Transformed the Iran-Houthi Partnership. Studies in Conflict & terrorism, 278-300.

Karlsson, M. (2024). A Preliminary Analysis of Naval Operations in the Red Sea: Aspides and Operation Prosperity Guardian. Stockholm: Swedish Defence Research Agency.

Lloyds List. (2024, October 10). Reported Houthi attacks in the Red Sea and Gulf of Aden. Retrieved October 23, 2024, from https://www.lloydslist.com/hot-topics/red-sea-risk/map-and-list-of-attacks

Lund, A. (2024). Somaliskt sjöröveri under houthikrisen. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut.

Shay, S. (2019). The Red Sea Region Between War and Reconciliation. Liverpool: Liverpool University Press.

U.S Department of Defense. (2023, December 18). Statement from Secretary of Defense Lloyd J. Austin III on Ensuring Freedom of Navigation in the Red Sea. Retrieved September 24, 2024, from https://www.defense.gov/News/Releases/Release/Article/3621110/statement-from-secretary-of-defense-lloyd-j-austin-iii-on-ensuring-freedom-of-n/

U.S. Central Command. (den 16 October 2024). U.S. Central Command Conducts Multiple Strikes on Underground Iran-Backed Houthi Weapons Facilities. Hämtat från https://www.centcom.mil/MEDIA/PRESS-RELEASES/Press-Release-View/Article/3937643/us-central-command-conducts-multiple-strikes-on-underground-iran-backed-houthi/ den 23 October 2024

Zimmerman, K. (2022). Yemen’s Houthis and the Expansion of Iran’s Axis of Resistance. Washington: American Enterprise Institute.

Hawala - En global livlina och en riskfylld kanal, del 2

imaginima/istock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Gustav Christensson

Ordförande, Utrikespolitisk afton

Serie i två delar om banksystemet hawala

Denna text är en utforskning av hawalasystemet, ett tusenårigt banksystem som fortsätter att spela en central roll i världens informella ekonomi. I del ett fokuserade vi på hawalas traditionella funktion som en remitteringskanal som ger människor möjlighet att överföra pengar snabbt och billigt, särskilt i regioner där tillgången till formella banktjänster är begränsad. Samtidigt belystes de säkerhetsutmaningar som systemets anonymitet innebär, med särskilt fokus på dess potentiella missbruk för penningtvätt och terrorfinansiering.

I del två fördjupar vi oss i hur hawala används i internationella sammanhang, särskilt för olagliga aktiviteter som vapensmuggling och finansiering av terrorgrupper. Genom konkreta fall från Iran, Hamas och andra konfliktdrabbade regioner undersöker vi hur systemet har anpassat sig till digitala teknologier och blivit ett verktyg för både välgörenhet och kriminalitet. Detta ger oss en djupare förståelse av hawalas dubbla natur och de utmaningar som följer med att reglera ett system som är både en livlina och en riskfylld kanal.

Del 2: Hawalas mörka baksida

I den andra delen av vår analys utforskar vi hur hawala används i internationell terrorfinansiering och illegala aktiviteter, exemplifierat här av två fall.

1. Iran och Hamas: Tidigare användes traditionell hawala för överföring av pengar och varor, men numera ingår även kryptovalutor, vilket speglar systemets digitala utveckling.

2. Vapensmuggling mellan Jemen och Somalia: Här framträder hawala som ett viktigt verktyg inom den informella ekonomin där lagliga och olagliga flöden ofta blandas.

Internationellt används hawala ibland också för biståndsförmedling, även om det finns begränsningar för de betalningsvolymer systemet kan hantera vid enskilda tillfällen. Enligt uppskattningar från Forbes, 2019, hanterar hawalanätverket cirka 258,9 miljarder pund årligen och är en livlina för miljontals människor världen över.

Terrorfinansiering och kryptovalutor

Iran har länge finansierat Hamas, men i takt med ökade övervakningar och svårigheter att flytta kontanter över gränser har Hamas sökt alternativa finansieringsvägar. I ett reportage från Wall Street Journal visar man hur de tidigare använde en traditionell hawalastruktur, där betrodda agenter överförde fysiska pengar och varor, men att man nu i stor utsträckning övergått till kryptovalutor. Denna digitala metod ger dem ett säkrare och svårare spårbart sätt att överföra pengar i större skala.

Under de två år som föregick Hamas attacker mot Israel den sjunde oktober 2023 blev kryptovalutor avgörande för finansieringen av deras militära verksamhet. Hamas egna penningväxlingar i Gazaremsan hanterade digitala valutor och erbjöd växlingstjänster, vilket möjliggjorde konvertering av kryptovalutor till kontanter för lokala operatörer. Enligt israeliska myndigheter har detta skett genom ett nätverk av hawala-aktörer som sträcker sig från Gaza till Libanon, Syrien och Turkiet. Genom att övergå till kryptovalutor har Hamas kunnat minska risken för upptäckter, då dessa transaktioner är svåra att spåra av både israeliska och internationella myndigheter.

Flera västerländska underrättelsekällor bekräftar att Iran och dess allierade har starka kopplingar till växlingskontor i regionen och att de aktivt använder kryptovalutor för att finansiera Hamas och andra närstående grupper. Detta utgör en växande utmaning för säkerhetsmyndigheter, som söker sätt att motverka den finansiella infrastrukturen bakom terrorism och förhindra ytterligare digitalt missbruk.

Den israeliska cybermyndigheten och National Bureau for Counter Terror Financing (NBCTF) har identifierat och försökt beslagta kryptotillgångar kopplade till Hamas och andra islamistiska grupper för att hindra deras tillgång till resurser. Trots dessa insatser fortsätter hawala-nätverk att erbjuda en säker kanal för stora överföringar, ofta under förevändning av legitima internationella transaktioner. Denna digitala anpassning visar hur hawalanätverken utnyttjar ny teknik för att stödja olagliga verksamheter, trots internationella åtgärder för att blockera dess roll i finansiering av terrorism.

Vapensmuggling mellan Jemen och Somalia

Ett annat exempel på hawalasystemets globala inverkan är dess koppling till vapensmuggling mellan Jemen och Somalia. I en region där formella banksystem är bristfälliga och ekonomin huvudsakligen är informell, spelar hawala en central roll för finansieringen av olagliga vapenaffärer. De kulturella och ekonomiska banden mellan Jemen och Somalia möjliggör smidiga vapenöverföringar över Adenviken, och hawala-systemet ger en diskret och flexibel kanal för att flytta pengar utan att följa internationella regler för identitetskontroller och rapportering.

Somalias bristande nationella ID-system och förekomsten av förfalskade identiteter gör det i princip omöjligt för myndigheterna att verifiera de individer som skickar och tar emot pengar. Vapenhandlare utnyttjar detta genom alias, proxyagenter och ständigt växlande telefonnummer för att undvika upptäckt. Lokala hawala-agenter i Somalia tar emot betalningar från köpare, varpå medlen överförs till Jemen för vapeninköp som sedan transporteras tillbaka till Somalia. Enligt en rapport från Royal United Services Institute (RUSI) utgör denna vapensmuggling ett betydande säkerhetshot i regionen och möjliggörs just av hawalasystemets anonymitet och decentraliserade natur.

Hawalasystemet är dock inte bara en kanal för illegala aktiviteter. För många familjer i Jemen och Somalia är hawala avgörande för att överföra remitteringar, och för biståndsorganisationer är det en nödvändighet i områden utan fungerande banksystem. Att avskaffa hawalasystemet skulle få allvarliga ekonomiska konsekvenser för lokalsamhällen och försvåra humanitära insatser. Internationella humanitära organisationer varnar för att utan tillgång till banksystem kan remitteringar till Somalia minska, vilket i sin tur kan tvinga finansiering till att ske underjordiskt och främja kriminella nätverk.

Royal United Services Institute noterar även att minskad tillgång för finansiella institut till banktjänster har tvingat dem att använda alternativa kanaler utan tillsyn för AML/CFT (Anti-Money Laundering/Countering the Financing of Terrorism), vilket förvärrar riskerna för finansiell brottslighet inom hawalasektorn. Många förespråkar därför reformer snarare än förbud, till exempel genom bättre AML/CFT-kontroller eller införandet av biometrisk identifiering i länder utan formella ID-handlingar.

Sammanfattning av del två: En global balansgång

Hawalasystemets internationella användning belyser dess roll som både ekonomisk infrastruktur för legitima syften och som kanal för illegitima aktiviteter. I Hamas-fallet möjliggör hawala, i kombination med kryptovalutor, finansiering av terrorverksamhet på ett svårspårat sätt. På samma sätt är systemet avgörande för vapensmuggling mellan Jemen och Somalia, särskilt där banksystemen är svaga och identitetskontroll saknas.

För samhällen med låg banktillgänglighet fungerar hawala ofta som en ekonomisk trygghet. Även i Europa använder vissa hawaladarer tjänsten för diskreta transaktioner och för att skydda inkomster från oregistrerat arbete. FN-konventionen mot organiserad brottslighet skiljer mellan penningtvätt, som döljer tillgångars olagliga ursprung, och terrorfinansiering, som direkt stöder brottsliga handlingar. Nyligen har över 100 amerikanska lagstiftare uttryckt oro över kryptovalutors roll i finansieringen av terrorism, vilket signalerar ökade säkerhetsrisker på nationell nivå.

De fallstudier som undersökts visar hur hawalasystemet både är en ekonomisk livlina för många familjer och en kanal för kriminella nätverk. Den svåra uppgiften för internationella aktörer blir att reglera systemet för att motverka missbruk, utan att underminera dess legitima ekonomiska roll. Striktare regler, förbättrade identifieringssystem och internationellt samarbete kan skapa större transparens och ansvar.

När vi nu avslutar denna diskussion står vi inför en kritisk fråga: Hur kan vi skydda de mest sårbara grupperna från hawalasystemets negativa konsekvenser samtidigt som vi bevarar dess centrala roll i både globala och lokala ekonomier? Den fortsatta utvecklingen av hawala och dess påverkan på både legitima och illegitima flöden kommer att vara avgörande för framtiden.