Tsoj Zhiv! Kino och den nya ryska antikrigsgenerationen

Tsojmuren i Moskva 2022 med kinos låttext “våra hjärtan kräver förändring” / Tisse e

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Ludwig Nordin

Analytiker, OAG

Musik har alltid varit en viktig del i den ryska kulturen; något som speglar och sätter känslor på den rådande samhällssituationen och något ryssarna kan finna upplyftande i dystra tider. Under perioder av stora och svåra samhällsförändringar har musiken spelat en central roll i att frambringa kraft i folket. Både under det ryska inbördeskriget och andra världskriget - det stora fosterländska kriget enligt deras benämning - florerade otaliga folkvisor som skildrade livet för såväl soldater som civila. Även från statligt håll skapades propagandasånger för att understryka känslan av den gemensamma kampen. När Sovjetunionen föll samman spelade musiken också en viktig roll, men på ett helt annat sätt. Den unga generationens frihetskämpar som stod på barrikaderna präglades istället av ett rockband som sjöng om friare och bättre tider bortom kommunismen: Kino. Där och då föddes den ryska antikrigsgenerationen; den som eftersträvade ett demokratiskt samhälle i andan av 90-talets optimism, liberalism och pacifism. Händelser de senaste månaderna i Ryssland har lett till tecken på att en ny rysk antikrigsgeneration fötts, präglad av en ny kamp men fortfarande samlad kring Kinos budskap om fred och framtidstro.

Glasnostperiodens eviga rockstjärna

Den 24 juni 1990, samtidigt som Sovjetunionen började falla samman och kommunismen i Europa kollapsade, samlades 70 000 människor på Luzjnikistadion i Moskva för att se Viktor Tsoj äntra scenen. Som sångare och frontman i Kino var han vid den tiden Rysslands starkast lysande rockstjärna, och namnet på hela landets läppar. Kinos enorma genomslag under den sena Sovjeteran föranleddes av Gorbatjovs glasnostreformer som öppnade samhället och möjliggjorde att artister som tidigare behövt hålla sig under jord kunde blomstra. Under denna tid, när den sovjetiska befolkningen drömde om frihet, fångade Viktor Tsoj folkets känslor på ett sätt som ingen annan kunde. Han sjöng om frihet, samhällsförändringar och pacifism på ett sätt som gav den unga och rebelliska generationen något att samlas kring. Han satte ton på den kamp som kom att störta ett imperium, och den framtidstro som unga ryssar så desperat längtade efter. Denna period, som kulminerade i spelningen på Luzjnikistadion, kom att bli känd som Kinomania.

Viktor Tsoj fick inte uppleva tiden som rockstjärna särskilt länge; knappt två månader efter spelningen omkom han tragiskt i en bilolycka i Lettland. Något ironiskt kom detta att göra honom odödlig i den ryska historien. På en mur i Moskva som idag är känd som Tsojmuren, skrev någon efter olyckan: “Viktor Tsoj har dött idag”, varpå någon svarade genom att skriva “Tsoj Zhiv!” (Tsoj lever). Frasen “Tsoj Zhiv!” blev snabbt ett sätt för fansen att bära med sig hans budskap, och en symbol för att visa att han skulle förbli en evig stjärna. Den kommande tidsperioden efter hans död kom dessutom att präglas av precis de typer av förändringar Tsoj inspirerade till och som den ryska antikrigsgenerationen ville se: Sovjetunionens upplösning, demokratiska reformer och kalla krigets slut. 

Den nybildade ryska federationen leddes av Boris Jeltsin, som trots en enorm ekonomisk kris till följd av övergången från plan- till marknadsekonomi styrde in landet på en mer positiv bana från ett västerländskt perspektiv, åtminstone under första halvan av 90-talet (Hawn, 2024). Ryssarna fick, för första gången i landets historia, rösta i fria val. Dessutom bedrev Jeltsin en framgångsrik bilateral agenda gentemot Väst som kraftigt förbättrade relationerna mellan de forna fiendeblocken i kalla kriget. Det började till och med pratas bland vissa experter och politiker om att Ryssland skulle kunna bli en framtida NATO-kandidat (Radtjenko, 2021). Detta blev dock aldrig en aktuell fråga på den högsta nivån, och de positiva relationerna blev inte alltför långvariga. Alkoholism, korruptionsskandaler och en kraftigt sviktande hälsa gjorde i slutet av 90-talet att Jeltsin blev oförmögen att fortsätta leda landet, och han började sondera terrängen för efterträdare. Vladimir Putin hade vid det laget stigit genom de politiska rankerna i Moskva och gjort sig känd hos presidenten som en fixare, som tack vare sin bakgrund i KGB kunde få de flesta problem att försvinna, ofta genom tveksamma metoder laglighetsmässigt. Till slut utsåg Jeltsin honom till premiärminister, och när Jeltsin sedermera avgick i ett berömt TV-sänt tal på nyårsafton 1999 förkunnade han att Ryssland skulle inleda det nya millenniet med en ny president vid rodret: Vladimir Putin (McKevitt, 2024). 

Putins hårda linje

Redan från början av sin tid vid makten gjorde Putin det tydligt att han inte skulle vika en tum eller visa minsta hänsyn till de som stod i hans väg. Under det andra tjetjenska kriget som pågick i början av hans presidentskap sa han att “vi förhandlar inte med terrorister - vi förgör dem”, (Saradzhyan, 2004) och jämnade sedan den tjetjenska huvudstaden Groznyj till marken med bomber. I ett uttalande från FN utsågs Groznyj till världens mest förstörda stad i början av 2000-talet, och det estimerades att inte en enstaka byggnad hade lämnats oskadd (BBC, 2007). Bara några år senare stod Georgien på tur. År 2003 hade man genomgått den så kallade Rosenrevolutionen, som förde in landet på en pro-västlig bana och medförde starka relationsförbättringar med EU och NATO. På så sätt hamnade Georgien på kollisionskurs med Putin, som inte kunde tolerera västallierade länder nära Rysslands gränser. En diplomatisk kris uppstod, som kulminerade i att Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008 (Nichol, 2009; Karumidze & Wertsch, 2009). Några år senare drabbades även Ukraina av samma öde, när Majdanrevolutionen 2013-14 störtade den pro-ryske presidenten Janukovytj och Putin svarade med att annektera Krimhalvön samtidigt som rysstödda separatister utropade självständighet i Donetsk och Luhansk. 

Det är tydligt att Putin förkastat de värden som den ryska antikrigsgenerationen stod för under 90-talet. Man kan hävda att han, i termer av internationella relationer, tillhör skolan av klassiska realister: att det internationella systemet består av egenintresserade stater som först och främst måste garantera sin säkerhet och överlevnad. Den starkes rätt ska premieras, och att växa sig stark på bekostnad av andra länder är inte bara oproblematiskt utan rent av nödvändigt (Wohlforth, 2009). Han ser troligen inte krig som något destruktivt att undvika, utan som ett vitalt verktyg för att uppnå geopolitiska ambitioner. Att krig och konflikt är så sammanflätat med Putins världsbild skapar en stark kontrast mot Jeltsin, framför allt i relationen till Väst med institutioner som EU och NATO. Där Jeltsin intensifierade den töväderspolitik som Gorbatjov påbörjade innan Sovjetunionen föll har Putins världsbild istället framställt relationen till Väst som fundamentalt konfliktfylld, inte bara i nutid utan även historiskt. Han har gjort det tydligt att Ryssland utkämpar ett existentiellt krig i Ukraina, men ser inte Ukraina som en självständig aktör utan påpekar att den sanna fienden är Väst (Stepanenko et al., 2024). Samtidigt har den rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kirill, som står mycket nära Kreml, betonat att Väst är en “andlig fiende” till Ryssland, och att man inte kan acceptera att Väst undergräver “mänsklig moral” under täckmanteln “mänskliga rättigheter” (Bogdanovski & Pazderka, 2026).

Att inte bara den politiska ledningen utan även det största religiösa samfundet i Ryssland börjat bedriva propagandistisk retorik belyser en intressant förändring som skett i det ryska samhället på senare år: Kremls strategi att förändra den ryska mentaliteten från grunden upp. Idén är att den så kallade ryska “nationalideologin” är något som ska överskrida politiska partier och delas av hela den ryska civilisationen. I denna ingår tankar om patriotism, religiös hängivenhet, traditionella värderingar, militarism, imperialism och inte minst den fundamentala civilisationskonflikten med Väst (Kolesnikov, 2023). Att skapa en ny identitet och nationalideologi kräver enorma resurser, men arbetet är redan igång. Framför allt har stora förändringar gjorts inom utbildningsväsendet. BBCs Steve Rosenberg, en av världens främsta Rysslandskorrespondenter, rapporterar om förändringar för skolbarnen som påbörjade det nya läsåret i september. I årskurs 5-7 har ett nytt skolämne lagts till i schemat: “Rysslands spirituella och moraliska kultur”. Lärarna i detta ämne ska diskutera “traditionella värden” med barnen. Detta är inte det första nya skolämnet som tillkommit efter den fullskaliga invasionen av Ukraina; år 2024 tillkom även “Grunderna för säkerhet och försvar av Moderlandet”. Nytt för i år är dessutom omgjorda SO-böcker. I en av dem, gjord för niondeklassare, får eleverna bland annat lära sig att Ukraina under flera generationer uppfostrat sina barn med nynazistiska ideal, att en fundamental del av den ryska nationalideologin är en “stark stat”, samt att kalla krigets slut förde med sig ensidiga uppoffringar som gjorde Väst starkt på Rysslands bekostnad, exempelvis genom NATOs expansion österut (Rosenberg, 2026).

Kremls plan att genomsyra hela samhället med den nya nationalideologin är inte mer än en strategi för Ukrainakriget. Det är ett sätt att få folket att acceptera militarism, krig och existentiell konflikt, och indirekt vad som händer i Ukraina, i en tid där det utdragna kriget får allt fler att tvivla på dess positiva effekter (Russia Post, 2026). Att göra kriget till hela folkets och inte bara sitt eget gör att Putin kan sitta säkrare vid makten, för om kriget misslyckas är det hela den ryska civilisationens tillkortakommande och inte bara hans eget. Egentligen handlar det om samma instruktionsbok som Joseph Goebbels följde när han frågade Nazitysklands folk “vill ni ha det totala kriget?” så fort krigslyckan vände till deras nackdel 1943. Om befolkningen accepterar nationalideologin som ett nytt normaltillstånd så skapas ett slags samhällskontrakt mellan befolkningen och staten, där Putin alltid kan hävda att han agerar enligt nationalideologins intresse. Därmed blir det lättare att finna folkligt stöd för kriget i Ukraina oavsett negativa bieffekter i form av förlust av mänskligt liv, ekonomiska kriser samt internationell isolering. 

Den nya ryska antikrigsgenerationen

Den 21 juni 2026, på dagen Viktor Tsoj skulle fyllt 64 år, samlades återigen 70 000 människor på Luzjnikistadion i Moskva för att ta del av en hyllningskonsert till hans liv och budskap, och kanske för att återuppleva nostalgin från en förlorad period av hopp. En kvinna som befann sig på konserten har blivit viral på sociala medier när hon gråtande sjunger med i sången Zvezda po imeni solntse (Stjärna vid namn solen) och textraderna:

I tvåtusen år har vi haft krig
Krig utan verklig mening
Krig som är de ungas uppdrag
En medicin mot åldrande
Rött, rött blod
Inom en timme finns där bara jord
Inom två finns blommor och gräs
Inom tre finns där liv igen

För många ryssar har Tsojs texter fått personlig betydelse, då den brutala verkligheten av krig drabbat såväl soldater som civila. Att unga människor samlas kring Tsoj och att dessa typer av texter blir virala är blott ett av många tecken på att Putin ännu inte lyckats med att göra kriget till hela ryska folkets. Siffror från juli 2025 jämfört med juli 2026 visar att antalet ryssar som ser positivt på att armén är i Ukraina sjunkit från 78% till 66% (Russia Post, 2026). Bland unga är siffrorna ännu tydligare. Av ryssar mellan 18-24 år vill 78% se fredsförhandlingar, jämfört med 59% bland dem som är 55 år och äldre (Levada, 2026). Kriget har drabbat den ryska befolkningen hårt, och inte bara de miljontals som förlorat nära och kära. Exempelvis har kilometerlånga köer till bensinstationer blivit vanligt efter ukrainska drönarattacker mot bränsleinfrastruktur, matpriser har skjutit i höjden och ekonomisk isolering från omvärlden har åtföljt sanktioner (Kaur & Singh, 2024). Det ökande missnöjet mot Putins krig sannolikt en effekt av detta. 

Är det växande missnöjet mot kriget, framför allt bland unga, ett tecken på framväxten av en ny rysk antikrigsgeneration? Frågan blev särskilt aktuell när partiet Jabloko den 10 augusti portades från att ställa upp i valet till statsduman. Jabloko är det enda registrerade partiet i Ryssland som ställer sig emot Kremls politiska ledarskap samt kriget i Ukraina. Inför dumavalet i september ställde man som enda parti upp med ett tydligt antikrigsbudskap, och när domen till slut kom som förbjöd dem från att ställa upp i valet tog sig hundratals, framför allt unga, ut på gatorna för att protestera (Eckel, 2026). Även när Putin själv kommenterade kriget och frågade retoriskt “När [kriget] tar slut, vad ska vi ens ägna oss åt då?”, sköljdes sociala medier fullständigt över av unga som svarade i stil med “leva livet” eller “ta hand om varandra” (Govorit Nemoskva, 2026). Många inlägg ackompanjerades av musik från Kino. När vi ser hur Viktor Tsoj, 36 år efter sin död, fortfarande fyller Luzjnikistadion med unga, rebelliska ryssar som samlas kring ett budskap om en bättre framtid, kan man inte låta bli att dra paralleller till 90-talets ryska antikrigsgeneration som gjorde precis samma sak. När unga, rebelliska ryssar gör sina röster hörda på gatorna och motsätter sig den repressiva regimen, kan man inte låta bli att undra ifall deras krav på en friare och rättvisare framtid kommer få så pass stor följarskara att den till slut orsakar samhällsförändring precis som 90-talets gjorde. 

Putin och kriget framöver

För varje dag kriget fortgår blir både det och Kreml mindre populära, något Putin är väl medveten om. När det inte längre handlar om sporadiska missnöjesyttringar utan mer organiserade former av motstånd, såsom det kring Jabloko-rörelsen, blir det av yttersta vikt för honom att hitta nya sätt att hålla folket i schack. Om inte, kommer den nya ryska antikrigsgenerationen vinna mer och mer momentum. Dessutom vet Putin att kriget förvandlats till ett stillastående utmattningskrig och att det inte kommer vara realistiskt att uppnå vinst inom en överskådlig framtid. Eftersom så mycket av Putins trovärdighet som ledare ligger i att kriget ska gå åt rätt håll kommer han inte kunna lämna Ukraina utan att troligen behöva avgå, på ett eller annat sätt. Därför kommer sannolikt propagandan som genomsyrar Ryssland intensifieras. Den nya nationalideologin måste införlivas så snart som möjligt för att göra Putins världsbild samt kriget till hela folkets. Detta stärker hans chanser att behålla makten även om kriget drar ut på tiden eller slutar ofördelaktigt. Att skolbarn får lära sig om Ukrainas nynazism är därför bara början. Till slut kommer kanske propagandan vara så omfattande, historien så omskriven och samhället så isolerat från omvärlden att ingen längre kommer ihåg det Ryssland som på 90-talet närmade sig Väst. 

Frågan är ifall den isolering och propaganda som samhället i allt högre grad omgärdas av skadar Rysslands relation till västvärlden permanent eller om landet i framtiden kan närma sig det internationella samfundet som en likasinnad stat igen. Med en åldrande president och en ny ung antikrigsgeneration, åtföljd av en rockstjärna med framtidstro som aldrig verkar dö, är det upp till framtiden att utvisa. 

Ludwig Nordin är analytiker vid OAG.

Referenser

BBC, 2007. Scars remain amid Chechen revival. BBC News. 3 mars, [online]. Tillgänglig på <http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/from_our_own_correspondent/6414603.stm> [Använd 29 september 2026]

Bogdanovski, A. & Pazderka, J., 2026. Kirill claims Russia is ‘spiritual adversary’ of the West. The Tablet. 9 januari, [online]. Tillgänglig på <https://www.thetablet.co.uk/news/kirill-claims-russia-is-spiritual-adversary-of-the-west/> [Använd 4 oktober 2026]

Eckel, M., 2026. Behind the Hobbling of Russia’s Yabloko Party: A Swirl of Legal Contortions. Radio Free Europe/Radio Liberty. 11 augusti, [online]. Tillgänglig på <https://www.rferl.org/a/russia-political-party-yabloko-disqualifying/33826730.html> [Använd 4 oktober 2026]

Govorit Nemoskva, 2026. Peacetime plan: love and live: Russians know exactly what to do after finishing the “SVO”. Говорит Немосква. 2 augusti, [online]. Tillgänglig på <https://nemoskva.net/en/2026/08/02/rossiyane-otvetili-putinu-chem-zajmutsya-posle-okonchaniya-svo/> [Använd 5 oktober 2026]

Hawn, J., 2024. How Yeltsin really paved the way for Putin. Riddle. 21 maj, [online]. Tilllgänglig på <https://ridl.io/how-yeltsin-really-paved-the-way-for-putin/> [Använd 28 september 2026]

Karumidze, Z. & Wertsch, J., 2009. Enough! The Rose Revolution in the Republic of Georgia 2003. I: Monson, G., 2009 (eds.). Georgia after the Rose Revolution. Sid. 49-173. Hauppauge: Nova Science Publishers

Kaur, H. & Singh, R., 2024. Socio-Economic Impacts of International Sanctions on Russian Citizens. International Journal of Research Pedagogy and Technology in Education and Movement Sciences, 13 (2). Sid. 54-60

Kolesnikov, A., 2023. Blood and Iron: How Nationalist Imperialism Became Russia’s State Ideology. Carnegie Russia Eurasia Center. 6 december, [online]. Tillgänglig på <https://carnegieendowment.org/russia-eurasia/research/2023/11/blood-and-iron-how-nationalist-imperialism-became-russias-state-ideology> [Använd 5 oktober 2026]

Levada, 2026. Ukraine conflict in January 2026: attention, support for Russian armed forces, ideas on negotiations, views on what to do if agreements cannot be reached, duration and outcome of military actions. Yuri Levada Analytical Center. 4 februari, [online]. Tillgänglig på <https://www.levada.ru/en/2026/02/04/ukraine-conflict-in-january-2026> [Använd 4 oktober 2026]

McKevitt, G., 2024. ‘He is an introvert - a man of deeds, not words’: How Vladimir Putin rose to power in Russia. BBC News. 30 december, [online]. Tillgänglig på <https://www.bbc.com/culture/article/20241220-how-vladimir-putin-rose-to-power-in-russia> [Använd 6 oktober 2026]

Nichol, J., 2009. Russia-Georgia Conflict in South Ossetia: Context and Implications for U.S. Interests. I: Monson, G., 2009 (eds.). Georgia after the Rose Revolution. Sid. 1-18. Hauppauge: Nova Science Publishers

Radtjenko, S., 2021. Russia and the West - the path not taken. Engelsberg Ideas. 23 februari, [online]. Tillgänglig på <https://engelsbergideas.com/essays/russia-and-the-west-the-path-not-taken/> [Använd 25 september 2026]

Rosenberg, S., 2026. I read some of the new textbooks for Russian schools. Steve’s Reading Russia. 30 augusti, [online]. Tillgänglig på <https://www.youtube.com/watch?v=UkxRa1M_x9A> [Använd 4 oktober 2026]

Russia Post, 2026. Russians Continue to Want ‘Peace, But on Russia’s Terms’ Even as Pessimism Spreads Across the Country. Russia Post. 16 augusti, [online]. Tillgänglig på <https://russiapost.info/articles/russia-polling-in-2026> [Använd 2 oktober 2026]

Saradzhyan, S., 2004. Putin Says Moscow Will Not Negotiate. The Moscow Times. 9 februari, [online]. Tillgänglig på <https://www.themoscowtimes.com/archive/putin-says-moscow-will-not-negotiate> [Använd 23 september 2026]

Stepanenko, K. et al., 2024. Russian Offensive Campaign Assessment, January 2, 2024. Institute for the Study of War. 2 januari, [online]. Tillgänglig på <https://understandingwar.org/research/russia-ukraine/russian-offensive-campaign-assessment-11/> [Använd 28 september 2026]

Wohlforth, W., 2009. Realism. I: Reus-Smit, C. & Snidal, D., 2008 (eds.). The Oxford Handbook of International Relations. Sid. 131-149. Oxford: Oxford University Press

Löftet om säkerhet och den nationella identiteten

Alice Weidel, medordförande för AfD, vid den konservativa konferensen CPAC i Budapest 2025 / elekes Andor

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Ebba Gustafsson

Analytiker, OAG

Den 6 september 2026 vann Alternativ för Tyskland (Alternative für Deutschland, AfD) en historisk vinst med 43,8% av rösterna över regerande Tyska Kristdemokraterna (CDU) som fick 17,2% i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt. Den tyska underrättelsetjänsten har klassat AfD som högerextremt och vinsten innebär således det bästa resultatet för ett högerextremt parti i ett tyskt delstatsval sedan andra världskriget. [1] En vecka senare gick Sverigedemokraterna (SD) bakåt i det svenska riksdagsvalet för första gången sedan partiet kom in i riksdagen 2010. [2]

Två valresultat, samma månad, samma partifamilj, med två olika utfall. Man skulle kunna läsa valresultaten som ett bevis på ytterligare en framryckning från den politiska högern samt den alltmer växande polariseringen som tagit form över världen. Det svenska valet skulle då kunna tolkas som ett bevis på hur uppdelad politiken har blivit, där det bara skiljer tre mandat från en 50/50-situation. [3] Men det är inte den diskussion jag vill föra. I stället vill jag vända blicken mot en annan läsning och fokusera på vad valen kan säga om den mekanism som gör högerpopulistiska löften så kraftfulla och om vad som förändras när de prövas. 

Jämförelsen i denna artikel är inte symmetrisk, eftersom det å ena sidan diskuteras ett delstatsval i östra Tyskland, vilket inte är detsamma som ett riksdagsval. Å andra sidan är det inte den enda möjliga förklaringen. Däremot kan de tänkas fånga något som block, mandat och kampanjer kanske missar.

En rörelse som slutade vara marginell

Det senaste decenniet har högerpopulistiska partier i Europa gått från att vara ett marginalfenomen till att bli en etablerad del av det politiska landskapet. [4] Partier som tidigare hade svårt att ta sig in i de politiska finrummen sitter i dag i regeringar, formar regeringsunderlag eller är sitt lands näst största kraft, exempelvis i Italien (2022), Sverige (2022), Nederländerna (2023) och Österrike (2024).

Det som skiljer dem åt är kontext, historia och inflytande, medan det som förenar dem är liknande sakfrågor, retorik och ett gemensamt löfte om att återställa den tidigare ordningen med fokus på säkerhet. [4] Politiska positioner som för en generation sedan varit otänkbara i en regeringsförklaring har blivit genomförbara. En av dessa sakfrågor rör migrationspolitiken, där asylrättens vara eller inte vara diskuteras. [4] Migrationsrestriktioner, som en gång betraktades som en extrem hållning, har letat sig in i etablerade och regeringsbärande partiers ordinarie politik. [5] [6] Ibland grundar sig åtstramningen på praktiska eller ekonomiska problem som är svåra för en regering att bortse från. Det kan faktiskt vara brist på förskolor, skolor, sjukvårdsplatser eller språklärare, men de senaste åren har argument som grundas på upplevd osäkerhet fått mer utrymme. [5]

En stor del av förskjutningen har inte drivits av partierna själva, utan av de traditionella partiernas svar på dem. När ett parti till höger om den traditionella högern vinner väljare genom att tala om migration, nationell identitet och säkerhet på ett sätt som tidigare var otänkbart, står de etablerade partierna inför ett val. Antingen isolera det nya partiet, eller möta dem. [4] I land efter land har svaret alltmer blivit det senare. Konservativa men även liberala och socialdemokratiska partier som en gång definierade sig i kontrast till den radikala högern har i stället glidit mot dem. [7] Det återspeglas exempelvis i den svenska invandringspolitikens tvära kast från Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan” till tonårsutvisningar. Den politiska spelplanen har förskjutits, inte genom att bli identiska, utan genom att anamma de frågor och den ton som en gång var förbehållna ytterkanten. Genom glidningen har de etablerade partierna inte bara övertagit sakfrågor och retorik, utan även ett löfte.

Löftet om den nationella identiteten och att bli ”great” again

Uttrycket ”great again”, lånat från president Donald Trump, fångar det löfte jag vill diskutera väl. Det innebär inte att bygga något nytt, utan att återställa något som påstås ha gått förlorat. Även om Trumps närvaro i sig har bidragit till normaliseringen av högerpopulistiska politiska åsikter, ska analysen inte ägna Trump mer tid än denna passus. 

För att undersöka grunden till det löfte jag vill tala om behövs ett teoretiskt begrepp hämtat från det samhällsvetenskapliga fältet ontological security studies (OSS). Fältet tar avstamp i begreppet ontologisk säkerhet, vilket används för att analysera upplevda hot mot identitet, berättelser och självidentifiering. Begreppet används för att förstå behovet av stabilitet och kontinuitet genom förutsägbara rutiner och tillhörighet. [8] För en stat och ett samhälle innebär det ett sökande inte bara efter fysisk säkerhet (såsom mot våld, gränser och försvar) utan även efter identitet och en berättelse om vem man är, var man kommer ifrån och vart man är på väg. [8]

Enligt Laing är ontologisk osäkerhet ett tillstånd där identiteten ifrågasätts, vilket ger upphov till ångest och hot. [9] Här är det viktigt att särskilja mellan rädsla och ångest. Rädsla har ett direkt objekt som rädslan kopplas till som dess orsak. [10] Ångest är en mer diffus känsla utan ett tydligt objekt. [11] Och det är här som det politiska språket gör sitt arbete. Inom OSS har detta resonemang förts över till statlig nivå, där staten och politiken förväntas ge medborgarna ontologisk säkerhet genom berättelser om vilka “vi” är. [9]

Hur ser detta ut i politiken, och vad kan det säga oss om de tyska och svenska valen?

Ett återkommande drag som högerpopulistiska partier behärskar bättre än många andra partier är att ge enkla lösningar på komplicerade problem. [12] Ofta innebär det att en viss grupp utpekas som orsak till diverse samhälleliga problem. Det ger slagkraftiga politiska program där ett tydligt ”problem” målas upp med ett erbjudande om att saker kommer att förändras om ”problemet” åtgärdas. [4] [13] Detta är inte primärt en beskrivning av verkligheten, utan snarare ett verktyg för emotionell styrning där den diffusa känslan av oro får ett direkt objekt och således kan ångesten övergå till konkret rädsla. [14] 

Om det stämmer kan septembermånadens olika valresultat peka på att AfD:s framgångar är ett resultat av att AfD ännu inte behövt infria löftet om ökad trygghet genom sin politik. AfD gick till val på ett program om ”remigration”, med stort fokus på ökade utvisningar av migranter, utbyggnad av massförvaring och en stramare migrationspolitik. [15] Det är ett program AfD menar inte bara syftar till att öka säkerheten, utan som också ska återställa en nationell identitet som AfD menar “utnyttjats till fullo” och ett samhälle som inte längre känns igen. [16] 

Sverigedemokraterna har å andra sidan de senaste fyra åren haft stort politiskt inflytande som stödparti till regeringen som har genomfört en omfattande åtstramning av den svenska migrationspolitiken, vilket i princip alla partier har stått bakom. En förändring där de uppmärksammade tonårsutvisningarna under 2026 blev ett tydligt exempel. 

Ungdomsutvisningarna innebar att ungdomar som vuxit upp i Sverige men nu fyllt 18 år inte längre räknades som anknutna till familjen och därmed inte längre omfattades av föräldrarnas uppehållstillstånd. Reaktionerna blev så starka att regeringspartierna tvingades införa blixtförändringar i lagen för att göra det möjligt för ungdomarna att få ett fortsatt uppehållstillstånd. [17] Det intressanta här är inte enbart hur stor debatten om dessa utvisningar blev, utan snarare frågan om varför utvisningarna skar så djupt i det svenska samhället. En anonym grupp människor, tidigare kategoriserade som “invandrare” förändrades från att vara en fråga om nummer och antal till att bli en fråga om mänskliga individer. I och med det kraschade den förda politiken och SD:s löfte om att göra ”Sverige svenskt igen” mot ett annat nationellt narrativ, det om Sverige som ett progressivt och öppet land. [18] Det vill säga den ontologiska säkerheten, den självbild vi skapat för oss själva, vilka vi är och hur vi är. 

Avslutningsvis 

Vad kan då denna läsning säga oss om de två olika valresultaten? Att det nödvändigtvis inte är två motsatser, utan två olika stadier av liknande löften. Det som skapas är ett politiskt löfte om att återupprätta en nostalgisk och igenkännbar nationell identitet. Ett löfte om att de grupper som pekats ut som hot mot den igenkännbara nationella identiteten ska begränsas om de populistiska partierna ges politiskt inflytande. 

Men vad är det egentligen som sägs vara under attack när ett politiskt parti beskriver hot mot en nations identitet, kultur eller tradition? Tre begrepp som är historiskt flytande och föränderliga i takt med att världen förändras, människor förflyttas och händelser omtolkas och omformar ett samhälle. Vad som är Sveriges identitet idag är inte samma identitet som innan den industriella revolutionen eller ens före 1986 och mordet på Olof Palme. Kan vi då säga att den svenska identiteten har en fast, oföränderlig form som borde beaktas och bevaras på precis samma sätt som tidigare? 

Det är just därför löftet är svårt att infria och just därför är det så slagkraftigt under tiden det inte prövas mot verkligheten. Berättelser om att den nationella identiteten är under hot skapar en form av diffus oro som leder till splittring och emotionellt engagemang, och utpekandet av specifika grupper ger den ett objekt för rädsla. Den igenkännbara rutinen och självidentifieringen av vad som utgör ett lands identitet beskrivs som i gungning. I Sverige innebar det politiska löftets kollision med verkliga livsöden att det populistiska löftet om ordning fick ge vika för en annan källa till ontologisk säkerhet, bilden av Sverige som ett progressivt och öppet samhälle, vilket syntes i den stora samhälleliga motreaktionen. Hur en liknande sammanstötning mellan löfte och verklighet i Tyskland kan komma att utvecklas är ännu höljt i dunkel. 

Ebba Gustafsson är analytiker vid OAG.

Referenser

[1] Shukla et al. "Germany's far-right AfD win historic victory, but fall short of majority in Saxony-Anhalt", CNN, 6 september 2026, https://edition.cnn.com/2026/09/06/europe/germany-afd-state-election-majority-intl 

[2] Valmyndigheten, "Tidigare valresultat i riksdags-, region- och kommunval", Valmyndigheten, publicerad 20 april 2026, https://www.val.se/valresultat-och-statistik/riksdags--region--och-kommunval/tidigare-valresultat#h-Valresultat2010

[3] Valmyndigheten, Riksdagsvalet: Hela riket, Valresultatet 2026, https://resultat.val.se/val2026/RD?r=S 

[4] Mudde, C. (2019) The Far Right Today. 1st edn. Polity.

[5] Özdemir, G. (ed) (2025). Chapter 4: Anti-Immigration, Populism and Security Discourses: The Rising Far-Right in Europe. In: International Immigration and Security Policies. Özgür Publications. 

[6]  Henley, J. (2026). Nearly a quarter of voters in Europe now back far-right parties. The Guardian. 24 June 2026. Available at: https://www.theguardian.com/politics/2026/jun/24/nearly-quarter-votes-europe-now-cast-far-right-parties 

[7]  Häusermann, S., Bornschier, S., Zollinger, D., & Steenbergen, M. (2026). Realignment within the right field: competition between the mainstream right and the far right. West European Politics, 49(3), 812–840.

[8]  Steele, B. J., & Homolar, A. (2019). Ontological insecurities and the politics of contemporary populism. Cambridge Review of International Affairs, 32(3), 214–221.

[9]  Kinnvall, C. et al. (2020) Ontological Insecurity in the European Union. 1st edn. Routledge.

[10]  Ahmed, S. (2004). The cultural politics of emotion. Edinburgh: Edinnebärinburgh University Press

[11]  Kinnvall, C, & Mitzen, J. (2020). Anxiety, fear, and ontological security in world politics: thinking with and beyond Giddens. International Theory. 12, 240–25

[12]  Wodak, R. (2021). The politics of fear: the shameless normalization. Second edition London: SAG

[13]  Kuhar, R. & Paternotte, D. (2017). Anti-gender campaigns in Europe: mobilizing against equality. London: Rowman & Littlefield International, Ltd.

[14]  Kisić-Merino, P. and Kinnvall, C. (2023) ‘Governing Emotions: Hybrid media, Ontological Insecurity and the Normalisation of Far-Right Fantasies’, Alternatives, 48(1), pp. 54–73.

[15]  Alternative für Deutschland, "Wie die AfD den Begriff 'Remigration' definiert", 29 januari 2024, Alternative für Deutschland, https://www.afd.de/remigration/

[16]  Tanno et al., "Mass deportations and separate schools for refugees: The far-right AfD's vision for Germany", CNN, 7 september 2026, https://edition.cnn.com/2026/09/07/europe/afd-first-place-saxony-germany-election-intl 

[17]  Migrationsverket. Migrationsverket stoppar verkställigheter efter regeringens förslag om unga vuxna. 2 juni 2026. Migrationsverket. https://www.migrationsverket.se/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv/2026-06-02-migrationsverket-stoppar-verkstalligheter-efter-regeringens-forslag-om-unga-vuxna.html 

[18] Sverigedemokraterna, "Folder – Vi gör Sverige till Sverige igen", Sverigedemokraterna, senast uppdaterad 3 augusti 2026, https://www.sd.se/vad-vi-vill/folder-vi-gor-sverige-till-sverige-igen/ 

Jemenkriget och den globala ekonomin

Gamla staden i sanaa, Jemens huvudstad / Rod Waddington

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Mohamad Youssef

Analytiker, OAG

Kriget i Jemen har vuxit fram ur en långvarig kamp om statsmakten och landets politiska ordning. Nord- och Sydjemen förenades 1990, men motsättningarna bestod och ledde till inbördeskrig 1994. I norr växte huthirörelsen, även kallad Ansar Allah, fram under 1990-talet med rötter i den zayditiska grenen av shiaislam. Rörelsens motstånd mot president Ali Abdullah Saleh utvecklades till upprepade väpnade konfrontationer under 2000-talet (Riedel, 2017). 

ECFR

Efter protesterna under den arabiska våren 2011 tvingades Saleh lämna makten, och vicepresident Abd Rabbu Mansur Hadi övertog presidentposten 2012. Den efterföljande politiska övergången misslyckades dock med att skapa en hållbar uppgörelse om maktfördelningen. Huthierna avvisade förslaget att dela landet i sex federala regioner. Genom en taktisk allians med sin tidigare fiende Saleh kunde de utnyttja splittringen inom staten och militären (Riedel, 2017). 

I september 2014 intog huthierna huvudstaden Sanaa. Hadi flydde till Saudiarabien. I mars 2015 inledde en saudiledd koalition, där bland annat Förenade Arabemiraten ingick, en militär intervention för att återinsätta Hadis regering. Därmed fick den interna maktkampen en tydligare regional dimension, där Saudiarabiens säkerhetsintressen och huthiernas kopplingar till Iran blev centrala (Council on Foreign Relations, 2026; Riedel, 2017). 

Kriget splittrade landet mellan konkurrerande lokala och regionala aktörer. Huthierna har behållit makten i Sanaa än idag och i stora delar av nordvästra Jemen, medan deras motståndare förblev politiskt splittrade. I söder växte separatistiska grupper, vilket också skapade konflikter inom det regeringsvänliga lägret. En FN-förmedlad vapenvila 2022 minskade striderna, men grundfrågorna om statens legitimitet och territoriell kontroll förblev olösta. (Council on Foreign Relations, 2026). 

Den relativa stillheten sedan 2022 

Vapenvilan löpte ut i oktober 2022, men följdes inte omedelbart av ett återupptaget fullskaligt krig. Situationen beskrivs som relativt lugn av FN:s Jemensändebud Hans Grundberg (Associated Press, 2023). Under 2023 förde Saudiarabien och huthierna direkta samtal om en politisk process, men något fredsavtal nåddes inte (Ghobari, 2023). Gazakriget förändrade läget när huthierna började attackera sjöfarten i Röda havet. Detta följdes av amerikanska och brittiska flyganfall och senare även israeliska angrepp mot Huthi-positioner i Jemen, vilket ökade risken för regional eskalering (Landay, 2024). Den relativa stillheten var snarare en minskning av inbördeskrigets strider än fred. Förhandlingarna öppnade en möjlig väg mot en politisk uppgörelse, men den regionala konfrontationen efter Gazakriget skapade nya hinder och förändrade den strategiska verkligheten i Jemen. 

Al Jazeera

Aktörerna och deras mål

Jemens strategiska läge vid Saudiarabiens sydgräns och nära Bab al-Mandab ger konflikten effekter långt utanför landets gränser. Saudiarabien stöder den internationellt erkända regeringen och vill begränsa huthiernas militära hot utan att åter dras in i ett dyrt och långvarigt krig. Iran har gett Huthierna militärt och tekniskt stöd och ser rörelsen som ett sätt att sätta press på Saudiarabien och USA, men Huthierna har också egna mål och bör inte beskrivas som helt kontrollerade av Teheran (Hafezi, Ghobari och Azhari, 2026).

Förenade Arabemiraten byggde länge upp inflytande genom sydjemenitiska grupper, särskilt STC, vilket splittrade anti-huthilägret. (Reuters, 2025a; Reuters, 2025b). USA fokuserar främst på säkerheten för internationell sjöfart och på att begränsa Irans regionala inflytande. Jemenkriget är därmed både ett inbördeskrig och en del av en bredare regional maktkamp med internationell räckvidd. (Ghobari, Abouhassira och Cartier, 2026). 

Den senaste upptrappningen  

I början av september 2026 återupptogs storskaliga strider i Jemen. Medan saudistödda regeringsstyrkor var bundna vid andra fronter, avancerade Huthierna snabbt längs Röda havets kust och intog den 10 september hamnstaden Mokha. Dagen efter nådde de Dhubab och ön Perim/Mayun i Bab al-Mandab, vilket gav rörelsen en betydligt starkare position vid en av världens viktigaste sjöfartsleder. Regeringssidan har därefter försökt omgruppera och genomfört flyganfall mot Huthipositioner, men dessa försök har inte haft stor framgång eller vänt på situationen (Hafezi, Ghobari och Azhari, 2026; Ghobari, Abouhassira och Cartier, 2026).  

Den 10 september slogs Saudiarabiens strategiska East–West Pipeline ut efter en drönarattack som Riyadh och Bagdad uppgav hade utförts av Iranstödda miliser i Irak. Ledningen är oerhört viktig, särskilt nu när sjöfarten i Hormuzsundet är störd. Den transporterar 4 miljoner fat per dag, vilket motsvarar ungefär fyra procent av den globala tillgången. East–West ledningen, som används för att föra saudisk olja till Röda havet och kringgå det störda Hormuzsundet, stängdes och kan enligt AP behöva flera veckor för full reparation. Samtidigt har konflikten spridits utanför Jemen. Huthierna har fortsatt med missil- och drönarattacker mot södra Saudiarabien och uppgav den 14 september att de angripit flygbasen Khamis Mushait.  

Den 14 september tog Huthierna dessutom Greater och Lesser Hanish-öarna norr om Bab al-Mandab. Ett planerat möte i Oman samma dag mellan Iran och flera Gulfstater om säkerheten och trafiken genom Hormuz sköts upp. Oman hänvisade till behovet av större konsensus, medan Iran uppgav att Saudiarabien hade begärt uppskjutandet efter oenighet om villkoren. Utvecklingen knyter Jemenkriget allt närmare den bredare regionala konflikten. Huthiernas grepp om Bab al-Mandab, störningarna i Hormuz och attackerna mot Saudiarabiens alternativa exportvägar förstärker varandra och ökar både Saudiarabiens sårbarhet och konfliktens betydelse för global handel och energiförsörjning.

Konsekvenser för världsekonomin och den internationella handeln

Critical Threats

Den senaste upptrappningen har placerat Saudiarabien och Gulfstaterna i ett mycket svårt strategiskt läge. Hormuzsundet är redan kraftigt stört samtidigt som huthiernas framryckning mot Bab al-Mandab ökar osäkerheten kring Röda havet. Attacken mot Saudiarabiens East–West ledning har dessutom visat att även den viktigaste alternativa exportvägen runt Hormuz är sårbar.  

Konsekvenserna går därför långt utanför regionen. Under andra kvartalet 2026 passerade omkring 8,1 miljoner fat olja och petroleumprodukter dagligen genom Bab al-Mandab. Osäkerhet kring både detta sund och Hormuz höjer oljepriser, försäkringspremier och transportkostnader och kan tvinga fartyg till längre rutter. Även relativt begränsade attacker kan därför få stora ekonomiska effekter utan att huthierna behöver stänga sundet helt.  

För Saudiarabien och GCC finns tre huvudsakliga handlingsvägar. Den första är en större militär offensiv, som skulle kunna försöka återställa avskräckningen och pressa tillbaka huthierna, men tidigare erfarenheter visar hur kostsamt och svårt ett sådant krig kan bli. Den andra är starkare regionalt och internationellt försvar, genom luftförsvar, sjöeskorter och samarbeten som Mekkapakten. Det kan skydda handel och infrastruktur utan ett fullskaligt krig, men paktens trovärdighet har redan ifrågasatts efter att Pakistan inte signalerat någon omedelbar militär respons på attackerna mot Saudiarabien.  

Det tredje alternativet, och möjligen det mest sannolika, är diplomati med Iran och huthierna. Det kan snabbast minska trycket på handel och energiexporten, men riskerar att belöna användningen av militära hot som politiskt påtryckningsmedel. Det uppskjutna mötet i Oman visar dessutom hur svårt en sådan överenskommelse är att nå. På längre sikt behöver Gulfstaterna sannolikt kombinera diplomati med starkare gemensamt försvar och fler alternativa exportvägar. Den centrala utmaningen är att återställa säkerheten utan att utlösa ett ännu större regionalt krig.

Avslutning

Situationen blivit betydligt mer komplex än för bara en månad sedan, och eskaleringen får nu följder långt utanför regionen. Vi börjar redan se dessa konsekvenser: Saudiarabien har ställt in vissa oljeleveranser till Europa med lastning i slutet av september, samtidigt som de globala oljepriserna har stigit kraftigt. Om situationen fortsätter, där Saudiarabien fortsatt får svårt att exportera, och varken Hormuzsundet eller Bab al-Mandab är säkra, kan konsekvenserna för den internationella ekonomin bli enorma. Fler stater kan därför dras in för att skydda sina intressen och sjöfarten. Jemenkriget rör därmed inte längre bara regionens säkerhet utan också den globala ekonomins stabilitet.

Mohamad Youssef är analytiker vid OAG.

Referenser

Associated Press (2023). UN votes unanimously to extend sanctions on Yemen’s Houthis. 16 februari 2023.  

Associated Press (2026a). Saudi pipeline hit by drones will be out of service for weeks, further restricting oil flow. 14 september 2026.  

Associated Press (2026b). Houthis seize 2 strategic Red Sea islands, and other Mideast developments. 14 september 2026.  

Chatham House (2026). The next Strait of Hormuz crisis could be even worse. 17 juni 2026.  

Council on Foreign Relations (2026). Conflict in Yemen and the Red Sea. Global Conflict Tracker. Uppdaterad 3 augusti 2026.  

Ghobari, M. (2023). Yemen’s warring parties commit to ceasefire steps, U.N. special envoy says. Reuters, 23 december 2023.  

Ghobari, M., Abouhassira, E. och Cartier, C. (2026). Yemen’s Houthis reach strategic island at mouth of vital shipping lane. Reuters, 11 september 2026.  

Hafezi, P., Ghobari, M. och Azhari, T. (2026). Iranian arms and advice helped Yemen’s Houthis seize key Red Sea city, sources say. Reuters, 10 september 2026.  

Landay, J. (2024). Houthi threat to Red Sea shipping is growing, says UN envoy to Yemen. Reuters, 23 juli 2024.  

Reuters (2025a). UAE to pull remaining forces from Yemen in crisis with Saudi Arabia. 30 december 2025.  

Reuters (2025b). UAE says it ends mission of remaining forces in Yemen voluntarily. 30 december 2025.  

Reuters (2026a). Gulf states call off meeting with Iran; Houthis launch new attack on Saudi. 13 september 2026.  

Reuters (2026b). Saudi pipeline outage threatens loss of 4% of global oil supply. 13 september 2026.  

Reuters (2026c). Pakistan says no military response discussed under Mecca pact over Houthi attacks on Saudi Arabia. 10 september 2026.  

Reuters (2026d). Houthis’ Yemen advance leaves Gulf states with uncomfortable choice. 13 september 2026.  

Riedel, B. (2017). Who are the Houthis, and why are we at war with them? Brookings Institution, 18 december 2017.  

U.S. Energy Information Administration (EIA) (2026). Short-Term Energy Outlook: Global Energy Security Data. Augusti 2026. Washington, DC: U.S. Energy Information Administration. 

Ännu en våg? Brasiliens val och Sydamerikas politiska tidvatten

Brasiliens president Lula håller valmöte inför presidentvalet 2026 / Lula Oficial

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tristan Viel Lamare

Analytiker, OAG

I oktober väljer Brasilien president för de kommande fyra åren. Brasilianska opinionsmätningar pekar mot en jämn strid mellan den sittande presidenten Lula och Flávio Bolsonaro, som är son till den tidigare presidenten Jair Bolsonaro. [1] Valet handlar inte bara om Brasiliens egen riktning, utan ger också en fingervisning om vart Sydamerika är på väg. Kontinenten har de senaste åren genomgått en högervåg, efter att en vänstervåg svept över den åren innan. Det är inte första gången det sker, utan den senaste cykeln i vad man kan kalla Sydamerikas politiska tidvatten.

Den första vågen 

Den första vågen inleddes den 6 december 1998, när Hugo Chávez valdes till president i Venezuela. Därefter fick allt fler sydamerikanska länder vänsterledare, även sådana utan tidigare historia av vänsterstyre. Brasilien tillhör den senare kategorin, med Lulas första valseger 2002. [2] Den första vågen blev den mest långvariga, till stor del tack vare en råvaruboom driven av exporten till Kina. Intäkterna användes bland annat till att finansiera välfärdsprogram. [3] Vågen kom att nå sin peak 2010 när endast Colombia hade en högerorienterad regering.  Kort därefter började vågen att dra sig tillbaka. 

Det första tillbakadragandet

Liksom vågen inleddes tillbakadragandet med Hugo Chávez, denna gång genom hans död den 5 mars 2013. Venezuela förblev visserligen vänsterstyrt, i huvudsak med icke-demokratiska medel, men dödsfallet var ett hårt slag mot vänstern i regionen eftersom Chávez var en av dess främsta galjonsfigurer. Den andra galjonsfiguren, Lula, var fortfarande politiskt aktiv men hade lämnat presidentposten efter två mandatperioder och efterträtts av Dilma Rousseff 2010. Samtidigt mattades råvaruboomen av och de kinesiska investeringarna minskade. Fattigdomen ökade, och med den missnöjet med de styrande vänsterregeringarna. Tillbakadragandet tog fart på allvar 2015, när Argentina valde den högerorienterade Mauricio Macri. [4] Under 2016 avsattes president Rousseff, med korruptionsskandalen Lava Jato som politisk fond. Lula dömdes senare och satt fängslad mellan 2018 och 2019. Det första tillbakadragandet nådde sin kulmen 2018, när Jair Bolsonaro valdes till president i Brasilien. [5]

Den andra vågen och tillbakadragandet 

Det tog inte lång tid innan en andra våg av vänsterorienterade segrar svepte över Sydamerika. Redan under det första tillbakadragandet bröt protester ut mot flera högerregeringar i bland annat Chile och Colombia. 2019 tog den andra vågen fart när Argentina valde en ny vänsterorienterad president. [6] Genomslaget kom 2021 och 2022, när Peru, Chile och Colombia valde vänsterpresidenter. Colombias val väckte störst internationell uppmärksamhet, eftersom det var första gången en vänsterkandidat vann där. [7] I slutet av 2022 blev Lula åter president efter en knapp seger över Bolsonaro. [8] Att många sittande regeringar föll under 2020-talets första år var väntat eftersom den globala trenden var att sittande makthavare förlorade de första valen efter covid-19-pandemin.

Ett återkommande drag under den andra vågen var att vänsterkandidaterna sällan vann stort, utan med knappa marginaler. Att vågen drog sig tillbaka snabbt var därför ingen överraskning. En bidragande faktor var att någon ekonomisk boom uteblev. Reformerna kunde inte finansieras utan att kostnaderna föll över på väljarna. När tillbakagången väl drog igång ledde Argentina vägen igen, med valet 2023 av den radikalt högerorienterade Javier Milei. [9] Trenden har fortsatt sedan dess, då Peru, Chile och Colombia under 2026 valde högerpresidenter, återigen med små marginaler mellan kandidaterna.

Brasiliens nuvarande läge i det andra tillbakadragandet 

Som nämndes i början står Brasilien inför ett presidentval som ser ut att avgöras mellan Lula och Jair Bolsonaros son Flávio. Precis som 2018 hålls det mitt under ett pågående tillbakadragande, men det är inte den enda likheten. I båda fallen var en av förhandsfavoriterna frihetsberövad, Lula 2018 och Jair Bolsonaro 2026, vilket påverkade kandidatfältet. Utifrån mönstret från det första tillbakadragandet borde det innebära en ny seger för en Bolsonaro, eftersom vinden i Sydamerika blåser åt det hållet just nu.

En viktig skillnad mellan 2018 och 2026 är att Lula inte kunde delta i valet 2018 så han satt i fängelse. Innan uteslutningen fastställdes ledde han opinionsmätningarna och hade sannolikt vunnit valet även från sin fängelsecell. [10] Inför 2026 är läget delvis detsamma. Lula leder i samtliga mätningar och är i skrivande stund favorit till omval. Skillnaden är att marginalen till Bolsonarokandidaten är betydligt mindre, vilket gör en ny president Bolsonaro fullt möjlig.

En detalj som också skulle kunna påverka hur valet och det politiska läget i Sydamerika utspelar sig är Donald Trumps återkomst till Vita huset. Sedan Trump återvaldes 2024 har hans uttalanden mot flera länder, och deras efterföljande gensvar, påverkat flera val. De tydligaste exemplen är valen i Kanada och Danmark. I båda fallen låg regeringen illa till i opinionsmätningarna och allt talade för att oppositionen skulle komma till makten. Men efter att Trump talade om att annektera antingen hela landet i Kanadas fall eller delar av det i Danmarks fall, och båda regeringarna gjorde ett tydligt motstånd mot uttalanden, så vände opinionen och de sittande partierna behöll makten.

Trump har visserligen inte gjort några liknande uttalanden mot Brasilien, men då han och Lula står så långt ifrån varandra ideologiskt är det inte förvånande om de har råkat i luven på varandra. Trump har visat att han är beredd att ingripa i andra länders politik om de beter sig på ett sätt han ogillar, där det mest dramatiska exemplet var när han kidnappade Venezuelas president Maduro i början av 2026. Men det är inte helt lätt att sätta fingret på hur det kommer påverka valet i Brasilien. Sannolikheten att det kan leda till att fler ställer sig bakom Lula för att stå upp mot USA är lika stor som att fler ställer sig bakom Bolsonaro för att vara säker på att man kommer vara på Trumps goda sida. I ett land med röstplikt kan även små opinionsförskjutningar bli avgörande.

Det som är tydligt är att valet i Brasilien kommer att vara som en metronom för vilket håll inte bara Sydamerika, utan även stora delar av omvärlden kan röra sig politiskt. Vinner Lula kan det tolkas som att vänsterpolitik fortfarande har en plats i Sydamerika och omvärlden, och att det lönar sig att stå emot påtryckningar från USA. En ny Bolsonaro-seger kan istället tolkas som att högern blir den ledande kraften i Sydamerika. Det är inte heller uteslutet att detsamma gäller Europa, där högerpartier har gått framåt både i opinionen och i lokala val i flera av de mest inflytelserika länderna. Det är förstås svårt att dra säkra slutsatser av ett enskilt val, men politiska svallvågor ska inte underskattas.

Avslutning 

Åt vilket håll går Brasilien och Sydamerika? Utifrån intervallen mellan de senaste vågorna och tillbakadragandena framstår det politiska läget som volatilt, och nästa svängning bör inte dröja. Beroende på utfallet kan det brasilianska valet antingen bli början på den vågen eller kulmen på det senaste tillbakadragandet. Oavsett vilket måste omvärlden räkna med att den sittande presidenten sannolikt inte sitter kvar efter nästa val, och att motparten i förhandlingar därför kan föra en helt annan politik inom kort. Sydamerika kan förstås vara på väg mot en stabilare period, liknande den under den första vågen. Fram till dess bör man utgå från att den politiska inriktningen fortsätter att gå fram och tillbaka likt tidvattnet.

Tristan Viel Lamare är analytiker vid OAG.

Referenser

[1] UOL. Agregador de pesquisas. (2026) https://noticias.uol.com.br/eleicoes/agregador-de-pesquisas-eleitorais/ (hämtad 2026-09-08)

[2] Miroff, N. Latin America’s political right in decline as leftist governments move to middle. The Guardian. (28/1 2014). https://www.theguardian.com/world/2014/jan/28/colombia-latin-america-political-shift (hämtad 2026-09-05) 

[3] Landsberg-Rodríguez, D. Life after Populism? Reforms in the Wake of the Receding Pink Tide. Georgetown Journal of International Affairs. 17:2 (2016) s. 56-65 https://www.jstor.org/stable/26396172 

[4] Noel, A. The Year the ‘Pink Tide’ Turned: Latin America in 2015. Vice. (29/12 2015). https://www.vice.com/en/article/the-year-the-pink-tide-turned-latin-america-in-2015/ (hämtad 2026-09-05)

[5] Watmough, S. P. Jair Bolsonaro: Far-Right Firebrand and Cheerleader for Dictatorship. (2021) ECPS Leader Profiles. European Center for Populism Studies (ECPS). https://doi.org/10.55271/lp0008 

[6] Resurgence of the ‘Pink Tide’? Revisiting Left Politics in Latin America. EWP Engage. (23/12 2019) https://www.epw.in/engage/article/resurgence-pink-tide-revisiting-left-politics (hämtad 2026-09-07)

[7]  Galindo, J. How Colombia shifted to the left. El País. (20/6 2022). https://english.elpais.com/international/2022-06-20/how-colombia-shifted-to-the-left.html (hämtad 2026-09-07) 

[8] Grattan, F. Latin America’s 'pink tide' leaders congratulate Brazil’s Lula on election win. Reuters. (31/10 2022). https://www.reuters.com/world/americas/latin-americas-pink-tide-leaders-congratulate-brazils-lula-elec tion-win-2022-10-31/ (hämtad 2026-09-07) 

[9] Buschlüter, V. Javier Milei: Argentina’s far-right outsider wins presidential election. BBC (20/11 2023). https://www.bbc.com/news/world-latin-america-67470549 (hämtad 2026-09-07)

[10] Mortari, M. Bolsonaro vê rejeição chegar a 61% e risco de “voto útil” contrário crescer, mostra XP/Ipespe. InfoMoney. (31/8 2018). https://www.infomoney.com.br/politica/bolsonaro-ve-rejeicao-chegar-a-61-e-risco-de-voto-util-contrario -crescer-mostra-xp-ipespe/ (hämtad 2026-09-07) 

Mellan beroende och autonomi: Gulfstaternas sökande efter en ny säkerhetsordning

GCC:s 167:e ministerrådsmöte,10 juni 2026 / GCC

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Gabriel Behnam

Analytiker, OAG

Konflikten mellan Iran, Israel och USA under 2026 har förändrat de säkerhetspolitiska förutsättningarna i Gulfregionen. För Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och de övriga staterna i Gulf Cooperation Council (GCC) har utvecklingen blottlagt en grundläggande motsättning. USA förblir den viktigaste externa militära partnern för flera av staterna, samtidigt som amerikansk närvaro inte har förhindrat att deras territorier och sjöfart dragits in i den regionala konfrontationen. Iran betraktar i sin tur den omfattande amerikanska militära närvaron i närområdet som ett säkerhetshot, medan USA och Israel motiverar sina militära operationer med behovet av att bemöta iranska hot. Gulfstaterna befinner sig därmed mellan konkurrerande parter som de själva endast delvis kan påverka. Frågan är om erfarenheterna från 2026 leder till ett fördjupat beroende av externa säkerhetsgarantier eller påskyndar framväxten av en mer regionalt förankrad och diversifierad säkerhetsordning. 

En säkerhetsordning i förändring 

Redan före 2026 befann sig Gulfstaternas säkerhetsordning i förändring. Under flera decennier hade USA fungerat som den dominerande externa säkerhetsaktören samtidigt som relationerna mellan Iran och flera av de arabiska Gulfstaterna präglades av rivalitet och återkommande spänningar. Under de första åren efter 2020 började dock Saudiarabien och Förenade Arabemiraten att vid sidan av sina traditionella säkerhetsrelationer med USA utveckla förbättrade relationer till Iran och djupare ekonomiska band till Kina (Kamrava, 2025, ss. 115-116; Bakir och Al Shamari, 2025, ss. 778-779). 

Den tydligaste symbolen var överenskommelsen mellan Saudiarabien och Iran i mars 2023, då länderna med kinesisk medling beslutade att återupprätta diplomatiska relationer (Saudi Press Agency, 2023). För Gulfstaterna innebar detta inte ett strategiskt skifte bort från USA. Snarare var det en del av en bredare strävan att minska riskerna med ett alltför stort beroende av en enskild stormakt och samtidigt undvika en direkt konfrontation med Iran. 

Denna politik kan förstås genom begreppet strategisk hedging. Bakir och Al Shamari beskriver hedging som ett försök att bevara flexibilitet under osäkerhet genom att undvika ett fullständigt val mellan konkurrerande makter och samtidigt hålla flera handlingsalternativ öppna (Bakir och 

Al Shamari, 2025, ss. 775-776). I Gulfstaternas fall har detta bland annat inneburit fortsatt säkerhetssamarbete med USA samtidigt som de ekonomiska relationerna med Kina vuxit och diplomatiska kanaler till Iran hållits öppna (Bakir och Al Shamari, 2025, ss. 778-779). 

Kamrava beskriver på liknande sätt Gulfens säkerhetsordning som föränderlig och präglad av både fortsatt amerikansk närvaro och en regional strävan efter minskade spänningar (Kamrava, 2025, ss. 115-116). Före krigsutbrottet 2026 fanns det därför redan en rörelse mot större strategiskt handlingsutrymme. Konflikten har inte skapat denna utveckling, men den har förändrat dess förutsättningar. 

Kriget blottlägger ett regionalt säkerhetsdilemma 

Den 28 februari 2026 inledde USA och Israel omfattande militära operationer mot Iran. Iran svarade med robot- och drönarangrepp mot Israel, amerikanska militära installationer i regionen och mål på flera regionala staters territorier.  FN:s generalsekreterare fördömde samma dag både de amerikanska och israeliska angreppen mot Iran och de efterföljande iranska angreppen som kränkte suveräniteten och den territoriella integriteten hos bland annat Bahrain, Kuwait, Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (United Nations, 2026). 

Utvecklingen synliggör ett säkerhetsdilemma där olika aktörers försök att öka sin egen säkerhet samtidigt kan minska andras säkerhet. Teheran har länge motiverat sin regionala strategi som ett sätt att skapa avskräckning och strategiskt djup. Akbarzadeh, Gourlay och Ehteshami framhåller att det som den iranska ledningen beskriver som ett framflyttat försvar samtidigt har uppfattats av motståndare som ett uttryck för hegemoniska ambitioner. Författarna argumenterar för att strategin kan ge Iran strategiska fördelar samtidigt som den ökar misstänksamheten och fientligheten mot landet (Akbarzadeh, Gourlay och Ehteshami, 2023, s. 683). 

Den iranska hotuppfattningen har också en tydlig geografisk dimension. Kamrava visar att Teheran länge har betraktat den amerikanska militära närvaron i och kring Persiska viken som en form av strategisk inringning. Denna uppfattning har bidragit till Irans satsningar på sin robotförmåga, regionala partners och strategiskt djup samt till ambitionen att minska grannstaternas säkerhetsberoende av USA (Kamrava, 2025, s. 125). 

Efter krigsutbrottet framställde Iran sina egna militära operationer som självförsvar. I ett brev till FN den 3 mars skrev den iranska regeringen att operationerna riktades mot amerikanska och israeliska baser och anläggningar samt att de genomfördes med stöd av artikel 51 i FN-stadgan. Iran hävdade samtidigt att detta inte innebar något anspråk på de värdländer där sådana installationer fanns (Islamic Republic of Iran, 2026, s. 1). Detta är Irans egen juridiska och strategiska argumentation och bör inte behandlas som ett neutralt fastställande av angreppets rättsliga status. 

GCC-staterna har gjort en helt annan bedömning. Vid ministerrådets möte den 10 juni beskrev GCC de iranska robot- och drönarangreppen mot medlemsstater som kränkningar av deras suveränitet och betonade att säkerheten för organisationens medlemsstater är odelbar. GCC framhöll samtidigt att ett angrepp mot en medlemsstat ska betraktas som ett angrepp mot samtliga (Gulf Cooperation Council, 2026a). Den 23 juli uppgav GCC och Jordanien att angrepp mot deras territorier och civila infrastruktur hade fortsatt sedan den 28 februari (Gulf Cooperation Council, 2026b). Den 1 augusti fördömde GCC ett nytt angrepp mot mål i Kuwait (Gulf Cooperation Council, 2026c). 

Det centrala analytiska problemet är därför inte att avgöra vilken säkerhetsuppfattning som är legitim, utan att förstå hur de kolliderar. Vad Teheran beskriver som avskräckning mot USA och Israel uppfattas i Gulfstaterna som ett hot mot deras territoriella säkerhet. Samtidigt kan den militära infrastruktur som Gulfstaterna ser som nödvändig för sitt försvar förstärka Irans uppfattning om strategisk inringning. 

USA och Israel: hotuppfattningar och militär maktanvändning 

USA och Israel utgår från andra säkerhetsbedömningar. I ett brev till FN:s säkerhetsråd den 10 mars framställde USA operationerna som självförsvar och kollektivt självförsvar av Israel. Washington angav skyddet av amerikanska styrkor, fri sjöfart genom Hormuzsundet och skyddet av regionala partners som centrala motiv, samtidigt som den amerikanska regeringen hänvisade till Irans robotprogram, kärntekniska program och regionala nätverk (United States, 2026, s. 1). 

Israel har på liknande sätt beskrivit Irans robotkapacitet, kärntekniska verksamhet och stöd till väpnade aktörer som långsiktiga säkerhetshot. När den gemensamma operationen inleddes den 28 februari uppgav den israeliska försvarsmakten att målet var att kraftigt reducera Irans militära kapacitet och undanröja vad Israel betraktade som existentiella hot mot landet (Israel Defense Forces, 2026). 

Även här är det viktigt att skilja mellan aktörernas motiveringar och analysens egna slutsatser. Att USA och Israel hänvisar till självförsvar och hotreduktion avgör inte i sig de folkrättsliga frågorna kring operationerna. Samtidigt visar argumentationen vilken strategisk logik som ligger bakom deras agerande. Konflikten drivs därmed av säkerhetsuppfattningar som delvis förstärker varandra. Iransk avskräckning ökar den israeliska och amerikanska hotuppfattningen, medan amerikansk och israelisk militär maktanvändning förstärker Irans upplevelse av utsatthet. 

För Gulfstaterna är konsekvensen särskilt problematisk. Förenade Arabemiraten betonade den 3 mars att landet inte betraktade sig som part i kriget och inte hade tillåtit att dess territorium, territorialvatten eller luftrum användes för angrepp mot Iran (UAE Ministry of Foreign Affairs, 2026). Gulfstaternas dilemma är därmed att den amerikanska militära närvaron både kan bidra till deras försvar och samtidigt koppla deras territorier till en konflikt mellan externa och regionala makter. 

Beroende utan full kontroll 

USA förblir trots detta svårt att ersätta som säkerhetspartner. Amerikanska styrkor, underrättelsesamarbete, baser och avancerade vapensystem är djupt integrerade i flera GCC-staters försvarsstrukturer. Kamrava framhåller att särskilt mindre Gulfstater fortfarande är starkt beroende av amerikansk militär närvaro för sin säkerhet (Kamrava, 2025, s. 115). Bakir och Al Shamari visar samtidigt att relationerna till Kina och andra aktörer inte har ersatt denna grundläggande säkerhetsrelation (Bakir och Al Shamari, 2025, ss. 786-788). 

Det är därför missvisande att beskriva Gulfstaternas situation som ett val mellan USA och strategisk autonomi. Det centrala dilemmat är snarare att hantera två risker samtidigt. Den ena är risken att amerikanskt stöd i en framtida kris inte motsvarar Gulfstaternas behov eller prioriteringar. Den andra är risken att ett alltför omfattande beroende av Washington gör deras säkerhet känslig för amerikanska beslut som de själva inte kontrollerar.

Kriget kan därför både förstärka och försvaga den amerikanska positionen. På kort sikt ökar behovet av amerikanska försvarssystem, underrättelser och militär samordning. På längre sikt skapar samma erfarenheter incitament att utveckla fler alternativ och större egen kapacitet. 

Gulfstaterna är inte en enhetlig aktör 

En annan viktig begränsning är att GCC inte bör behandlas som en enda strategisk aktör. Qatar, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait och Oman har olika geografiska förutsättningar, ekonomiska modeller och utrikespolitiska prioriteringar. 

Bakir och Al Shamari visar att skillnaderna är tydliga även i staternas hedgingstrategier. Qatar har ett större behov av den amerikanska säkerhetsrelationen och mindre utrymme för omfattande militär diversifiering. Förenade Arabemiraten har varit mer benäget att utveckla försvarsrelationer med flera externa aktörer. Saudiarabien har genom sin storlek och sina resurser större strategiskt handlingsutrymme och tydligare ambitioner om autonomi (Bakir och Al Shamari, 2025, ss. 786-788). 

För Saudiarabien är regional stabilitet dessutom nära förbunden med den ekonomiska omvandlingen inom Vision 2030. Kamrava noterar att ambitionen att genomföra den saudiska utvecklingsagendan har skapat starka incitament för att minska regionala spänningar (Kamrava, 2025, s. 121). Detta talar för att Riyadh även under ett försämrat säkerhetsläge har skäl att kombinera avskräckning med diplomati. 

Samtidigt har konflikten skapat starkare incitament för praktisk samordning inom GCC. Organisationens generalsekreterare uppgav i juni att fler än 150 extraordinära möten på ministeriell och teknisk nivå hade hållits för att hantera konsekvenserna av konflikten, bland annat genom informationsutbyte, försörjningsfrågor och diplomatiskt samarbete (Gulf Cooperation Council, 2026d). Detta visar en ökad förmåga till krissamordning, men innebär inte automatiskt att medlemsstaternas långsiktiga säkerhetspolitiska prioriteringar har blivit identiska. 

Kina och en bredare diversifiering 

Kina utgör en annan viktig del av Gulfstaternas kalkyl. Men Pekings betydelse bör inte bedömas enbart utifrån om Kina kan ersätta USA militärt. Den kinesiska strategin i Gulfen har en annan karaktär. 

Sun, Yang och Liu beskriver Kinas regionala politik som en form av hedging där Peking försöker upprätthålla relationer med konkurrerande stater och minimera geopolitiska risker och samtidigt maximera ekonomiska intressen. Författarna beskriver detta som en strävan efter så få fiender som möjligt snarare än en traditionell alliansstrategi (Sun, Yang och Liu, 2024, s. 192). 

Det bidrar till att förklara varför Kina kunnat utveckla omfattande relationer med Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Iran och samtidigt spela en diplomatisk roll i överenskommelsen mellan Saudiarabien och Iran 2023 (Saudi Press Agency, 2023; Sun, Yang och Liu, 2024, s. 192). Kinas ekonomiska och diplomatiska roll är därför inte nödvändigtvis ett första steg mot att ersätta den amerikanska säkerhetsstrukturen. För Gulfstaterna kan den istället fungera som ytterligare ett verktyg för att bredda de externa relationerna och minska kostnaden för att vara beroende av en enda stormakt. 

Detta talar för en mer skiktad säkerhetsordning. USA kan även fortsättningsvis utgöra den viktigaste militära partnern, medan Kina spelar en större ekonomisk och diplomatisk roll och andra externa aktörer får betydelse inom specifika områden. Samtidigt kan GCC försöka stärka sin egen samordning. 

Mot en mer skiktad regional ordning 

På kort sikt är ett fördjupat militärt beroende av USA fortfarande sannolikt. Konflikten har visat att avancerat luftförsvar, underrättelseförmåga och gemensam militär planering inte snabbt kan ersättas. Samtidigt har kriget också visat begränsningarna i en säkerhetsordning där flera regionala staters säkerhet påverkas av beslut som fattas i Washington, Tel Aviv och Teheran. 

På längre sikt kan därför en mer diversifierad ordning växa fram. En sådan utveckling skulle inte innebära att USA försvinner från regionen. Snarare skulle Gulfstaterna försöka kombinera den amerikanska säkerhetsrelationen med större nationell kapacitet, bättre samordning inom GCC, fortsatt diplomati med Iran och djupare relationer med andra externa aktörer. 

Det finns samtidigt tydliga begränsningar. Iran eftersträvar en regional ordning där den amerikanska militära närvaron minskar. USA har starka intressen av att behålla sin strategiska position och skydda partners och sjöfart. Israel kommer sannolikt att fortsätta prioritera begränsning av de iranska militära förmågor som landet uppfattar som hotfulla. Kina har större intresse av stabila handels- och energiflöden än av att ta över Washingtons säkerhetsroll. Gulfstaterna själva delar dessutom inte alltid samma prioriteringar. 

Resultatet kan därför bli en säkerhetsordning där ingen enskild aktör fullt ut kontrollerar utvecklingen och där flera parallella relationer blir viktigare än en traditionell alliansstruktur. 

Slutsats 

Konflikten under 2026 har blottlagt ett grundläggande säkerhetsdilemma i Gulfregionen. Iran betraktar amerikansk militär närvaro och israelisk militär kapacitet som centrala hot och har byggt delar av sin regionala strategi kring avskräckning, strategiskt djup och möjligheten att slå mot motståndarens militära infrastruktur. USA och Israel betraktar samtidigt delar av denna iranska strategi som hot mot den egna och sina partners säkerhet och har använt dessa hotuppfattningar för att motivera militära operationer. Gulfstaterna befinner sig mellan dessa logiker och riskerar att bära kostnaderna för en konfrontation som flera av dem har försökt undvika. 

Att förklara dessa strategiska logiker innebär inte att likställa aktörernas agerande eller acceptera deras juridiska motiveringar. Tvärtom gör en sådan distinktion det möjligt att analysera varför samma åtgärd kan beskrivas som defensiv av en aktör och samtidigt uppfattas som offensiv av en annan. 

För Gulfstaterna är den centrala frågan därför inte om de ska välja mellan USA och fullständig självständighet. USA kommer under överskådlig tid att förbli en central militär partner. Samtidigt stärker erfarenheterna från 2026 argumenten för större regional kapacitet, fler externa partners och fortsatt diplomati med Iran. 

Den säkerhetsordning som växer fram kommer därmed sannolikt att bli mer skiktad men fortsatt starkt beroende av externa aktörer. Om GCC:s medlemsstater lyckas kombinera kollektiv försvarsförmåga med diplomatiska mekanismer som minskar säkerhetsdilemmat kan deras egen betydelse för regionens säkerhet öka. Om motsättningarna mellan Iran, USA och Israel däremot fortsätter att dominera regionens strategiska utveckling riskerar Gulfstaterna även framöver att vara beroende av en säkerhetsarkitektur vars viktigaste beslut fattas utanför deras egen kontroll. 

Gabriel Behnam är analytiker vid OAG.

Referenser 

Akbarzadeh, S., Gourlay, W. och Ehteshami, A. (2023) ‘Iranian proxies in the Syrian conflict: Tehran’s ‘forward-defence’ in action’, Journal of Strategic Studies, 46(3), ss. 683–706. DOI: 10.1080/01402390.2021.2023014. Tillgänglig på: https://doi.org/10.1080/01402390.2021.2023014. 

Bakir, A. och Al-Shamari, N. (2025) ‘The art of hedging: Qatar, Saudi Arabia, and the UAE manoeuvres amid US–China great power competition’, Third World Quarterly, 46(7), ss. 773–794. DOI: 10.1080/01436597.2025.2509574. Tillgänglig på: https://doi.org/10.1080/01436597.2025.2509574. 

Gulf Cooperation Council (2026a) Statement issued by the 167th Ministerial Council meeting of the Gulf Cooperation Council (GCC), in the Kingdom of Bahrain, 10 juni 2026. Tillgänglig på: https://gcc-sg.org/en/MediaCenter/News/Pages/news-2026-6-10-1.aspx (Hämtad: 20 augusti 2026). 

Gulf Cooperation Council (2026b) GCC Member States and Hashemite Kingdom of Jordan Condemn Continuation of Iranian Attacks on Their Territories, 23 juli 2026. Tillgänglig på: https://www.gcc-sg.org/en/MediaCenter/News/Pages/news-2026-7-23-7.aspx (Hämtad: 20 augusti 2026). 

Gulf Cooperation Council (2026c) HE GCCSG: Sinful Iranian Attacks on Civilian Facilities in the State of Kuwait Are a Continuation of Its Hostile Approach to Destabilise Security and Stability in the Region, 1 augusti 2026. Tillgänglig på: https://www.gcc-sg.org/en/MediaCenter/News/Pages/News2026-8-1-1.aspx (Hämtad: 20 augusti 2026). 

Gulf Cooperation Council (2026d) During 167th Ministerial Council Meeting, HE GCCSG Praises High Level of Coordination Among Council States to Address Iranian Aggressions' Repercussions, Noting That Over 150 Extraordinary Ministerial & Technical Meetings Held to Facilitate Procedures, 10 juni 2026. Tillgänglig på:https://gcc-sg.org/en/MediaCenter/News/Pages/news-2026-6-10-2.aspx (Hämtad: 20 augusti 2026). 

Islamic Republic of Iran (2026) Letter dated 3 March 2026 from the Permanent Representative of the Islamic Republic of Iran to the United Nations addressed to the Secretary General. United Nations Security Council, S/2026/121. Tillgänglig på: https://digitallibrary.un.org/record/4104928 (Hämtad: 20 augusti 2026). 

Israel Defense Forces (2026) Press Briefing by IDF Spokesperson BG Effie Defrin, February 28, 2026, 28 februari 2026. Tillgänglig på: https://www.idf.il/en/mini-sites/israel-at-war/briefings-by-idf-spokesperson-bg-effie-defrin/febru ary-26-press-briefings/press-briefing-by-idf-spokesperson-bg-effie-defrin-february-28-2026 (Hämtad: 20 augusti 2026). 

Kamrava, M. (2025) ‘Structure, Agency, and Persian Gulf Security: Continuity amid change’, Comparative Strategy, 44(1), ss. 115–129. DOI: 10.1080/01495933.2024.2445493. Tillgänglig på: https://doi.org/10.1080/01495933.2024.2445493. 

Saudi Press Agency (2023) Joint Trilateral Statement by the Kingdom of Saudi Arabia, the Islamic Republic of Iran, and the People’s Republic of China, 10 mars 2023. Tillgänglig på: https://www.spa.gov.sa/en/ed7aabfefaw (Hämtad: 20 augusti 2026). 

Sun, D., Yang, Y. och Liu, S. (2024) ‘China’s Hedging Strategy in the Gulf: A Case of ‘Even handedness’ Diplomacy’, Asian Journal of Middle Eastern and Islamic Studies, 18(3), ss. 192–208. DOI: 10.1080/25765949.2024.2405385. Tillgänglig på: https://doi.org/10.1080/25765949.2024.2405385. 

UAE Ministry of Foreign Affairs (2026) UAE Retains Its Right to Self Defense, 3 mars 2026. Tillgänglig på: https://www.mofa.gov.ae/en/MediaHub/News/2026/3/3/UAE (Hämtad: 20 augusti 2026). 

United Nations (2026) Secretary General's remarks to the Security Council meeting on the situation in the Middle East, 28 februari 2026. Tillgänglig på: https://www.un.org/sg/en/content/sg/statements/2026-02-28/secretary-generals-remarks-the-secu rity-council-meeting-the-situation-the-middle-east-delivered (Hämtad: 20 augusti 2026). 

United States (2026) Letter dated 10 March 2026 from the Permanent Representative of the United States of America to the United Nations addressed to the President of the Security Council. United Nations Security Council, S/2026/161. Tillgänglig på: https://digitallibrary.un.org/record/4105908 (Hämtad: 20 augusti 2026).

Pride och Ungern efter Orbán

Budapest pride 2026 / Envagyokabela

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Iris Weström

Analytiker, OAG.

Under sommaren har Pride firats runt om i världen. Samtidigt har HBTQI+-personers rättigheter blivit en allt mer central politisk fråga i många länder, och i många fall i inskränkande riktning. Samtidigt som rättigheterna för HBTQI+-personer har stärkts på många håll ses också en motreaktion. Internationella kartläggningar visar att utvecklingen är ojämn och att juridiska framsteg på vissa håll följs av inskränkningar på andra håll. [1] Runt om i världen har rubriker om politiska förslag som begränsar HBTQI+-personers rättigheter blivit allt vanligare. Frågor om sexualitet och transpersoners rättigheter har under det senaste årtiondet hamnat högt på den politiska agendan, inte minst i samband med framväxten av konservativa och nationalistiska politiska rörelser. [2] 

I ljuset av denna globala utveckling utgör vårens historiska maktskifte i Ungern ett av de mest betydelsefulla exemplen på hur den politiska pendeln kan svänga. Efter 16 år vid makten förlorade Viktor Orbán och hans parti Fidesz regeringsmakten till Péter Magyar och partiet Tisza. Tisza vann en tvåtredjedelsmajoritet i parlamentet, vilket ger den nya regeringen möjlighet att genomföra omfattande institutionella förändringar. [3] För ett land som under Orbán blivit en symbol för den högernationalistiska politiska utvecklingen i Europa kan maktskiftet därför innebära en betydande förändring. 

Orbáns tid som premiärminister 

När Orbán återvände till makten 2010 inleddes en omfattande förändring av det ungerska politiska systemet. Fidesz hade en tvåtredjedelsmajoritet i parlamentet och kunde därför genomföra omfattande konstitutionella och institutionella förändringar. Den nya grundlagen, som antogs 2011, förändrade bland annat förutsättningarna för flera av de institutioner som skulle kontrollera den politiska makten. [4][5] 

Orbán har själv beskrivit sitt politiska projekt som en ”illiberal demokrati”, där nationell suveränitet och konservativa, kristna värderingar ges en central plats. [6] Europaparlamentet har under senare år beskrivit utvecklingen i Ungern som en allvarlig demokratisk tillbakagång och konstaterade 2022 att landet inte längre kunde betraktas som en fullvärdig demokrati, utan snarare som en ”hybridregim av valautokrati”. [7] Den politiska förändringen har bland annat handlat om rättsväsendets oberoende, mediefrihet, korruptionsbekämpning och de institutioner som ska fungera som kontrollmekanismer för den verkställande makten. EU-kommissionens återkommande rapporter om rättsstatsläget i Ungern har under flera år pekat på problem inom dessa områden. [5] 

Denna utveckling har också påverkat minoritetsgrupper. Under Orbáns regering har HBTQI+-personers rättigheter gradvis blivit en del av den politiska kulturkampen. Regeringen har framställt frågor om sexualitet och könsidentitet som kopplade till barns skydd och den traditionella familjen, samtidigt som lagstiftning begränsat tillgången till HBTQI+-relaterat innehåll. [2]

Utvecklingen ledde till en långvarig konflikt med EU. Europaparlamentet har vid flera tillfällen kritiserat Ungern för brister i rättsstaten och mänskliga rättigheter, medan EU-kommissionen har drivit rättsliga processer mot den ungerska regeringen. [5][7] Konflikten mellan Budapest och Bryssel har därmed handlat om mer än enskilda politiska frågor, den har i grunden handlat om vilken typ av demokrati och rättsstat som ska prägla ett EU-land.

Kulturkriget som politiskt verktyg 

Kulturkriget har inte bara varit en ideologisk diskussion i Ungern, utan har blivit en central del av Fidesz politiska strategi. Frågor om migration, nationell identitet, familj, kön och sexualitet har använts för att skapa en tydlig skiljelinje mellan den ungerska regeringen och vad den beskrivit som liberala värderingar från framför allt västeuropeiska länder och EU. [2][7] 

HBTQI+-frågor har blivit en av de tydligaste frontlinjerna i denna utveckling. Ett avgörande steg var den så kallade barnskyddslagen från 2021, som begränsade tillgången till innehåll som skildrar eller främjar homosexualitet och könsidentitet för minderåriga. EU-kommissionen ansåg att lagen stred mot EU-rätten och förde frågan vidare till EU-domstolen. I april 2026 slog EU-domstolen fast att den ungerska lagstiftningen var oförenlig med EU-rätten och bidrog till att stigmatisera och marginalisera HBTQI+-personer. [8] 

Situationen förvärrades ytterligare under 2025. Det ungerska parlamentet antog då lagstiftning som möjliggjorde förbud mot Pride och andra offentliga evenemang som myndigheterna ansåg främja homosexualitet. [9] Budapest Pride 2025 genomfördes trots förbudet och utvecklades till en omfattande protest mot Orbánregeringen. [10] 

Trots maktskiftet lever delar av den politiska och institutionella strukturen från Orbán-eran kvar. Den nya regeringen har visserligen signalerat en vilja att förändra lagstiftningen och återupprätta relationen till EU, men Péter Magyar har samtidigt intagit en mer försiktig hållning i HBTQI+-frågor. [11][12] Det visar på den utmaning som den nya regeringen står inför, att förändra lagstiftningen utan att samtidigt bortse från den politiska kultur som har präglat Ungern under mer än ett decennium. 

Vad innebär maktskiftet? 

I april 2026 vann Péter Magyar och Tisza valet stort. Partiet fick 141 av parlamentets 199 mandat, vilket motsvarar en tvåtredjedelsmajoritet. [3] Det är avgörande eftersom en sådan majoritet ger regeringen möjlighet att ändra grundlagen och annan central lagstiftning utan stöd från oppositionen. Samtidigt skapar detta ett dilemma. För att montera ned delar av Orbáns politiska system kan Magyar behöva använda den starka parlamentariska majoritet som tidigare gjorde det möjligt för Fidesz att förändra samma institutioner. Den nya regeringen har redan presenterat planer på en ny grundlag och på att ersätta personer och institutioner som förknippas med Orbán-eran. [13][14] 

Frågan blir därför om det går att återställa en försvagad demokrati genom att använda de starka konstitutionella verktyg som bidrog till att försvaga den från början. Human Rights Watch har varnat för att snabba konstitutionella förändringar riskerar att undergräva rättsstaten även när de genomförs av en regering som säger sig vilja återupprätta den. [14] 

Maktskiftet innebär inte bara att en ny premiärminister har tagit över. Det är ett försök att förändra ett politiskt system som under 16 år blivit allt mer centraliserat. Den nya regeringen har samtidigt tagit steg för att förbättra relationen med EU och ändra lagstiftning som strider mot europeisk rätt. [13]

HBTQI+-rättigheterna visar samtidigt varför förändringen inte kommer att ske över en natt. Den första Budapest Pride efter Orbáns valförlust kunde genomföras i juni 2026 och blev en symbol för den nya politiska situationen. Samtidigt kvarstår flera av de lagar och strukturer som infördes under Orbán, och den nya regeringen har signalerat att förändringarna kommer att behöva ske stegvis. [11] 

Det verkliga testet för det nya Ungern handlar därför inte bara om att Orbán är borta, utan om landet lyckas bygga ett politiskt system där makten faktiskt kan begränsas, granskas och lämnas över till nästa regering. 

Iris Weström är analytiker vid OAG.

Referenslista 

[1] ILGA World (2026) Pride Month: new ILGA World data and maps on laws affecting LGBTI people globally. 1 June. https://ilga.org/news/pride-month-2026-lgbti-maps-data/ 

[2] Human Rights Watch (2026) World Report 2026: Hungary. New York: Human Rights Watch. https://www.hrw.org/world-report/2026/country-chapters/hungary 

[3] Reuters (2026) ‘Magyar's parliamentary majority in Hungary increases after final count’, 18 april. https://www.reuters.com/world/magyars-parliamentary-majority-hungary-increases-after-final-count-2 026-04-18/ 

[4] European Parliament (2011) European Parliament resolution of 5 July 2011 on the Revised Hungarian Constitution. Strasbourg: European Parliament.  https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/TA-7-2011-0315_EN.html 

[5] European Commission (2025) 2025 Rule of Law Report – Country Chapter on the rule of law situation in Hungary. Brussels: European Commission. https://commission.europa.eu/document/download/524bd8d4-33ba-4802-891f-d8959831ed5a_en?file name=2025%20Rule%20of%20Law%20Report%20-%20Country%20Chapter%20Hungary.pdf 

[6] European Parliament (2022) MEPs: Hungary can no longer be considered a full democracy. 15 September. https://www.europarl.europa.eu/news/en/press-room/20220909IPR40137/meps-hungary-can-no-longe r-be-considered-a-full-democracy 

[7] European Parliament (2022) European Parliament resolution of 15 September 2022 on the proposal for a Council decision determining, pursuant to Article 7(1) of the Treaty on European Union, the existence of a clear risk of a serious breach by Hungary of the values on which the Union is founded. Strasbourg: European Parliament. https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/TA-9-2022-0324_EN.html 

[8] Reuters (2026) ‘EU court says Hungary's anti-LGBTQ rules breach law’, 21 April. https://www.reuters.com/world/eu-court-says-hungarys-anti-lgbtq-rules-breach-law-2026-04-21/ 

[9] Human Rights Watch (2025) Hungary Bans LGBT Pride Events. 20 March. https://www.hrw.org/news/2025/03/20/hungary-bans-lgbt-pride-events

[10] Reuters (2025) ‘Huge crowds pack Budapest as banned Pride swells into anti-Orban rally’, 28 June. https://www.reuters.com/world/tens-thousands-expected-attend-budapest-pride-defiance-ban-2025-06 -28/ 

[11] Reuters (2026) ‘Hungary's LGBTQ+ community marches for its rights after years of rollback’, 24 June. https://www.reuters.com/business/media-telecom/hungarys-lgbtq-community-marches-its-rights-after years-rollback-2026-06-24/ 

[12] Reuters (2026) ‘Hungary's new government must revise anti-LGBTQ laws, says justice minister nominee’, 12 May. https://www.reuters.com/world/hungarys-new-government-must-revise-anti-lgbtq-laws-says-justice-m inister-2026-05-12/ 

[13] Reuters (2026) ‘What are the main policy plans of Hungary's new government?’, 13 May. https://www.reuters.com/business/what-are-main-policy-plans-hungarys-new-government-2026-05-13 / 

[14] Human Rights Watch (2026) Hungary: Rushed Constitutional Changes Undermine Rule of Law. 25 June. https://www.hrw.org/news/2026/06/25/hungary-rushed-constitutional-changes-undermine-rule-of-law .

Syrien och EU: ett partnerskap mellan återuppbyggnad och ekonomisk sårbarhet

Syriens och EU:s flaggor / AI-genererad illustration

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Analytiker, OAG

När Syrien åter närmar sig EU öppnas nya möjligheter för handel, investeringar och ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden. Samtidigt är landets produktionskapacitet, infrastruktur och näringsliv fortfarande kraftigt försvagad efter kriget. Ett närmare partnerskap med EU kan därför bli en viktig resurs för återhämtningen, men också skapa nya påfrestningar om marknaden öppnas snabbare än syriska företag och institutioner hinner anpassa sig. Frågan är alltså inte bara vad Syrien kan vinna, utan hur partnerskapet kan utformas utan att öka landets ekonomiska sårbarhet.

Inledning

Efter mer än ett decennium av krig står Syrien inför en ekonomisk återuppbyggnad vars omfattning är svår att överskatta. Samtidigt har relationerna mellan Syrien och Europeiska unionen gått in i en ny fas. EU har signalerat en vilja att återuppta det ekonomiska samarbetet och har presenterat ekonomiskt stöd för återhämtning och återuppbyggnad (European Commission, 2026). För Syrien innebär detta en möjlighet att återknyta till en av världens största marknader. Men ett återupplivat partnerskap är inte nödvändigtvis enbart en möjlighet. Det kan också utsätta ett redan försvagat syriskt näringsliv för en konkurrens som det i dagsläget har begränsade möjligheter att hantera.

Frågan är därför inte bara om Syrien bör utveckla sitt partnerskap med EU, utan hur partnerskapet ska utformas.

Ett försvagat ekonomiskt utgångsläge

Syrien går inte in i eventuella förhandlingar från samma ekonomiska utgångsläge som när ett associationsavtal med EU förhandlades fram i december 2008. Avtalet byggde bland annat på gradvis handelsliberalisering, sänkta tullar, ömsesidigt marknadstillträde och anpassning av delar av det syriska regelverket till europeiska och internationella handelsregler (EU trade relations with Syria, n.d.). Kriget har sedan dess förändrat landets produktionsstruktur i grunden. Syrian Center for Policy Research uppskattar att Syriens BNP 2025 fortfarande endast motsvarade omkring 45 procent av nivån 2010. Jordbrukets produktion hade fallit kraftigt och tillverkningsindustrins produktion uppskattades till omkring en femtedel av nivån före kriget (SCPR, 2026).

Samtidigt har förstörelsen av kapital och infrastruktur varit omfattande. En skadebedömning som används av Världsbanken uppskattar de fysiska skadorna mellan 2011 och 2024 till omkring 108 miljarder dollar. Infrastruktur stod för en betydande del av förlusterna, vid sidan av bostäder och andra byggnader (World Bank, 2025).

Detta är centralt för förståelsen av ett möjligt partnerskap med EU. Handelsliberalisering fungerar annorlunda i en ekonomi med fungerande energiförsörjning, moderna fabriker och tillgång till kapital än i en ekonomi där företag samtidigt försöker återuppbygga produktionskapaciteten. Därmed, när tullskydd avvecklas, ställs syriska företag direkt mot europeiska producenter med större kapitalresurser, modernare teknologi och effektivare produktionskedjor.

Ett partnerskap präglat av ekonomisk asymmetri

Begreppet partnerskap kan ge intrycket av ett förhållande mellan jämbördiga ekonomier. I praktiken finns dock en betydande asymmetri mellan EU och Syrien.

Det tidigare syrisk-europeiska samarbetet byggde till stor del på att europeiska marknader öppnades för syriska produkter och på finansiellt och tekniskt stöd. De senare Europa-Medelhavsavtalen har däremot lagt större tonvikt på ömsesidig handelsliberalisering, harmonisering av regelverk och skapandet av frihandelsområden (Mr.Henri C. Ghesquière, 1998).

Problemet är att ömsesidighet i juridisk mening inte nödvändigtvis innebär ekonomisk jämlikhet. Om både EU och Syrien sänker tullarna kan reglerna formellt vara desamma, samtidigt som effekterna blir mycket olika. Europeiska företag får tillträde till en mindre och betydligt svagare marknad, medan syriska företag förväntas konkurrera på en avancerad europeisk marknad.

Det har varnats sedan 2000-talet för att framför allt mindre syriska industriföretag och verksamheter med låg teknisk nivå riskerar få svårt att möta konkurrensen från europeiska producenter när tullskyddet gradvis avvecklades. Detta betyder dock inte att Syrien bör undvika konkurrens. Tvärtom kan ökad konkurrens skapa incitament till modernisering. Men tidpunkten och ordningsföljden är avgörande. Om tullskyddet avvecklas innan syriska företag hunnit modernisera sin produktion och stärka sin konkurrenskraft riskerar delar av industrin att slås ut snarare än att effektiviseras.

Hur långt bör liberaliseringen gå?

En annan fråga som lätt försvinner i diskussionen om handel gäller tjänster och kapitalrörelser. Ett omfattande partnerskap handlar inte bara om tullar på varor. Det kan även innebära liberalisering av investeringar, kapitalöverföringar, offentlig upphandling och konkurrensregler.

För ett land i återuppbyggnad är dessa frågor särskilt känsliga. Syrien behöver utländskt kapital för att finansiera investeringar, återuppbygga produktionskapacitet och återknyta ekonomin till internationella marknader. Samtidigt innebär ett långtgående åtagande om fria kapitalrörelser att staten får mindre handlingsutrymme om stora kapitalflöden snabbt lämnar landet. I ett läge där valutareserverna är begränsade och betalningsbalansen redan är sårbar kan en sådan utveckling skapa ytterligare press på valutan och det finansiella systemet. Den syrisk-europeiska avtalsmodellen har tidigare innehållit bestämmelser om fria överföringar av investeringar och vinster, något som blir betydligt mer känsligt i dagens ekonomiska situation än när avtalet ursprungligen förhandlades fram.

Liknande avvägningar gäller statligt ägande och konkurrensregler. EU:s partnerskapsmodell bygger i stor utsträckning på principen att privata och offentliga aktörer ska behandlas lika och att statliga monopol inte ska ges särskilda konkurrensfördelar. Ur ett effektivitetsperspektiv kan sådana regler minska godtycke och bidra till mer öppna marknader. Men i en efterkrigsekonomi kan staten samtidigt vilja behålla kontroll över sektorer som energi, bränsleförsörjning och vissa delar av livsmedelsförsörjningen, inte enbart av ekonomiska skäl utan också för att säkra grundläggande samhällsfunktioner. Den ursprungliga avtalslogiken utgår därmed inte från samma statliga behov som präglar en omfattande återuppbyggnadsfas.

Den centrala frågan blir därmed inte om Syrien ska liberalisera eller inte, utan i vilken ordning och under vilka villkor liberaliseringen sker. Ett snabbt öppnande kan underlätta investeringar och integration med den europeiska ekonomin, men om institutioner, finanssektor och strategiska sektorer ännu är svaga kan samma reformer samtidigt minska statens möjlighet att hantera ekonomiska chocker. Därför blir övergångsperioder, undantag och förhandlingsutrymme minst lika viktiga som själva principen om marknadsöppning.

Vad Syrien faktiskt kan vinna på partnerskapet

Trots de risker som följer ett närmare ekonomiskt partnerskap finns tydliga möjligheter för Syrien. I nuläget handlar möjligheterna inte enbart om lägre tullar eller ökad handel, utan framför allt om tillgång till teknologi, kompetens, finansiering och institutionellt stöd.

För många syriska företag är behovet av modernisering stort. Ett närmare samarbete med europeiska aktörer skulle kunna bidra till förbättrade produktionsmetoder, högre kvalitetsstandarder och bättre möjligheter att nå internationella marknader. Även utbildningsprogram, tekniskt bistånd, forskningssamarbeten och investeringar kan spela en viktig roll, särskilt om de kopplas till de sektorer som Syrien själv bedömer som prioriterade för återuppbyggnaden.

Tunisien visar att ett partnerskap med EU kan öppna nya möjligheter utan att automatiskt lösa landets ekonomiska problem. Associationsavtalet skapade frihandel för industrivaror mellan Tunisien och EU, men Tunisien har samtidigt fortsatt kämpa med hög arbetslöshet och stora regionala skillnader (EU trade relations with Tunisia, 2024)

För Syrien innebär detta att frågan inte bara är vilka resurser EU kan erbjuda, utan också hur dessa resurser används. Om tekniskt och finansiellt stöd kopplas till en bredare syrisk strategi för industriell utveckling, kompetensuppbyggnad och återuppbyggnad kan partnerskapet få större långsiktig betydelse. Om fokus däremot främst hamnar på snabb handelsliberalisering blir utfallet mer osäkert.

Osama Aldyab är analytiker vid OAG

Referenser

EU trade relations with Syria. (n.d.). [online] policy.trade.ec.europa.eu. Available at: https://policy.trade.ec.europa.eu/eu-trade-relationships-country-and-region/countries-and-regions/syria_en  

EU trade relations with Tunisia. (2024). [online] Trade and Economic Security. Available at: https://policy.trade.ec.europa.eu/eu-trade-relationships-country-and-region/countries-and-regions/tunisia_en  

European Commission (2026) EU coordinates international support for the recovery of Syria\’s economy and reconstruction process: https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/ip_26_105

Mr.Henri C. Ghesquière (1998). Impact of European Union Assocation Agreements on Mediterranean Countries. International Monetary Fund. https://doi.org/10.5089/9781451942477.001 

SCPR (2026). Rhetorical Recovery and Real GDP Stagnation in Syria - SCPR - Syrian Center for Policy Research. https://scpr-syria.org/publications2/rhetorical-recovery-and-real-gdp-stagnation-in-syria/ 

World Bank (2025). The Syrian Conflict Physical Damage and Reconstruction Assessment (2011–2024). http://documents.worldbank.org/curated/en/099102025095540101 

Fast i en dragkamp: Armeniens svåra navigering mellan Öst och Väst

Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan och Rysslands president Vladimir Putin / Kremlin.ru

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Ludwig Nordin

Analytiker, OAG

Söder om bergskedjan Kaukasus, alldeles utanför Europas geografiska gräns, ligger Armenien. Landet, och regionen det befinner sig i, präglas av närheten till stora makter och geopolitiskt viktiga områden såsom Ryssland, Europa, Turkiet samt övriga Mellanöstern. Genom historiens gång har därför regionen varit föremål för dragkamper mellan de närliggande makterna, något som präglat det armeniska samhället och kulturen. I modern tid har de ryska influenserna satt djupast spår i Armenien då landet först blev annekterat av det ryska imperiet och senare övergick till en republik inom Sovjetunionen. Av denna anledning ställdes Armenien, likt alla forna Sovjetrepubliker, inför en ovan situation efter kommunismens fall. Landet och dess befolkning hade under lång tid blivit alltmer integrerat i den rysktalande världen, och skulle nu navigera en egen väg. Dragkampen stod nu mellan det expanderande EU- och NATO-blocket och det forna östblocket. Under Vladimir Putins styre har denna spänning blivit både alltmer påtaglig men också infekterad, något som kulminerade i ett uppmärksammat armeniskt parlamentsval i början av sommaren.

Det omstridda valet

Det armeniska valet den 7 juni beskrevs i media som ett avgörande vägval mellan den europeiska och ryska vägen. Den sittande premiärministern Nikol Pasjinjan och hans parti Samhällskontraktet har under senare år ansträngt sig för att fördjupa relationen med EU och USA, efter att landet tidigare under den post-sovjetiska eran varit en nära allierad till Ryssland. Oppositionspartiet Starka Armenien, med oligarken Samvel Karapetyan i spetsen, är istället pro-ryskt och har förespråkat återupprättande av den nära relationen till Moskva (SVT, 2026). Mot bakgrund av den internationella isolering det pro-ryska blocket hamnat i efter 2022 fick valet stor uppmärksamhet i västerländsk media, där en oppositionsvinst framställdes som en risk för att landet skulle hamna bakom en ny järnridå.

Under valrörelsen utsattes Armenien för omfattande yttre påverkan från Ryssland. Den oberoende ryska nyhetssajten The Insider släppte i maj en rapport som avslöjar den enorma magnituden av ryska försök till valpåverkan. Rapporten kartlägger de avancerade nätverk av ryska underrättelseofficerare, spioner, diplomater och politiker som alla fått i uppdrag av Kreml att sabotera för Nikol Pasjinjan och stötta Starka Armenien samt övriga pro-ryska oppositionspartier (The Insider, 2026).

Den ryska påverkanskampanjen koordineras genom Kreml av ett nybildat direktorat för “strategiskt partnerskap och samarbete”, en omorganisation av det tidigare direktoratet för “kulturella band” som upplöstes efter dess misslyckande att påverka utgången av valen i Ungern och Moldavien. I Jerevan finns flera FSB-agenter på plats som koordinerar med den armeniska oppositionen samt utför spionuppdrag. Två av dem är Sergej Kivatjuk, som både spionerar på Pasjinjan samt regimkritiska ryssar i exil i Armenien, samt Vitalij Kutjeruk, som tidigare utfört sabotage mot Armeniens chef för utrikesunderrättelse Kristinne Grigorjan (The Insider, 2026). Den mjuka påverkan bedrivs bland andra Rossotrudnitjestvo (myndigheten för rysk kulturell export), Ryska Institutet för Strategiska Studier samt ett flertal tankesmedjor och politiska organisationer, ekonomiska medel från Kreml för att bedriva påverkansarbete i Armenien (The Insider, 2026).

Det finns anledning att tro att Putin ser ytterligare en omorganisering bland Kremls direktorat som nödvändig. Detta då trots alla resurser som lades ned på det armeniska valet blev utgången den 7 juni en förkrossande seger för Pasjinjan, som sannolikt kan bilda regering med egen majoritet (SVT, 2026). Med detta drar Väst en lättnadens suck, för resultatet innebär att Armenien kommer fortsätta sin inslagna väg med närmanden till EU och USA. Men hur kommer det sig att ett land som fram till nyligen var en av Moskvas mest pålitliga allierade gjort en sådan helomvändning?

Armeniens vändning mot Väst

Redan tre år efter självständighet från Sovjetunionen 1991 blev Armenien en fullvärdig medlem av CSTO, försvarsalliansen som blivit Rysslands svar på NATO. Det blev snabbt tydligt att relationen mellan Armenien och Ryssland skulle präglas av ett säkerhetskontrakt där Ryssland garanterade militär uppbackning mot att Armenien förblev lojala till den ryska intressesfären (Akgün, 2026). I det ekonomiska och politiska kaos som drabbade de postsovjetiska staterna under 90-talet såg antagligen Jerevan detta som en nödvändig åtgärd för att garantera framtida stabilitet. Även ekonomiskt växte beroendet av Ryssland, som 2025 var Armeniens största importpartner och näst största exportpartner (ITA, 2025). Det som avgjorde Armeniens svängning bort från Ryssland och mot Väst var istället den militära konflikten med Azerbajdzjan.

Armenien och Azerbajdzjan har länge haft ett spänt förhållande över den omstridda regionen Nagorno-Karabakh - Artsakh på armeniska - som geografiskt ligger i Azerbajdzjan men är etniskt armenisk. I september 2023 eskalerade spänningarna när Azerbajdzjan invaderade regionen för att upplösa den självutnämnda republiken Artsakh och rebellstyrkorna som huserade där (UCDP, 2026). Som svar på detta förväntade sig Armenien att Ryssland skulle hedra sitt säkerhetskontrakt och komma till militär uppbackning, men så blev inte fallet. Moskva, som hade sina prioriteringar i Ukraina, valde istället att retirera de fredsbevarande styrkor man hade stationerat i regionen. Plötsligt betydde inte de säkerhetsgarantier Armenien hängivit sin lojalitet till någonting, och man insåg att Ryssland inte längre kunde ses som en pålitlig säkerhetspartner. I ljuset av den spända geopolitiska situationen Armenien befann sig i behövde man därför vända blicken åt ett annat håll för att leta säkerhetspartners. Det stod snabbt klart att de som var mest villiga att utforska ett sådant partnerskap med Jerevan var EU och USA (Akgün, 2026). I praktiken innebär detta dock att Armenien står utan konkreta försvarsgarantier, då relationen med Väst är mer inriktad på mjukt inflytande och politiskt partnerskap snarare än konkreta försvarssamarbeten (Akgün, 2026). Givet närområdet är detta en riskfylld väg. Ledningen i Jerevan tycks betrakta risken som en investering, i förhoppningen att relationen på sikt kan utvidgas till försvarssamarbete.

Kremls reaktion

När Sovjetunionen upplöstes förlorade Moskva kontrollen över miljontals människor och kvadratkilometer, en förlust som Putin öppet beskrivit som en katastrof. Han har också definierat en tydlig rysk intressesfär där många av de postsovjetiska staterna ingår. Idén är att Ryssland på olika sätt ska dominera och i olika grad kontrollera länderna i sin intressesfär, ekonomiskt, politiskt, militärt eller kulturellt. Hur reagerar då Ryssland när ett land som Armenien, som till stor grad varit en integrerad del av den ryska intressesfären, börjar förkasta partnerskapet och istället vända sig till Väst?

Där polariserade val sammanfaller med ett ryssvänligt oppositionsalternativ sker i regel valpåverkan, och Kreml har en omfattande apparat för ändamålet. Ett annat verktyg är hot om ekonomiska påföljder. Ryssland har efter valet i Armenien hotat Pasjinjan med att en enorm ekonomisk katastrof väntar om samtalen med EU och USA fortsätter. I Armeniens fall är hoten inte tomma då Ryssland, som tidigare nämnt, har haft stort inflytande i den armeniska ekonomin. Dessutom har man möjligheten att slå särskilt hårt mot kritiska sektorer, exempelvis energisektorn där Gazprom kontrollerar stora delar av naturgasindustrin (Akgün, 2026). Detta skapar onekligen ett dilemma för den omvalda regeringen i Jerevan. Slutligen finns det ytterligare en eskalerande åtgärd Kreml kan ta till för att hålla kvar Armenien i sin intressesfär: att hota med militär eskalering. Detta har ännu inte skett, troligtvis för att man fortfarande inväntar en reaktion på hoten om att strypa den armeniska ekonomin, samt för att man fortfarande rent formellt är allierad genom CSTO. Samtidigt väntas CSTO med största sannolikhet ta upp ett ärende om att frånta Armenien dess rösträtt i alliansen under ett kommande möte den 11 november (Caucasian Knot, 2026). Att successivt frånta Armenien dess rättigheter inom alliansen, sannolikt med uteslutning som slutmål, utvidgar Kremls verktygslåda och öppnar för mer formella hot om militära åtgärder i händelse av fortsatt armeniskt närmande till Väst.

Vad händer härnäst?

Det är svårt att skriva om Armeniens framtid utan att nämna de svåra politiska beslut som måste tas för att navigera rätt mellan Väst och Öst samtidigt som man behåller sin självständighet. Framför allt påminner Armeniens situation om ett klassiskt säkerhetsdilemma på kalla kriget-manér; Upprustning krävs för att stärka den egna statens säkerhet, vilket ses som ett hot av en rivaliserande stat, som i sin tur vidtar åtgärder och tvingar den egna staten att rusta upp ytterligare. Armenien står utan konkreta säkerhetsgarantier, och att gå tillbaka till Ryssland och CSTO är inte ett alternativ efter händelserna 2023. Därför måste landet närma sig EU och USA ytterligare för att ännu konkretisera säkerhetsgarantierna. Detta kan tolkas som ett hot i Kreml vilket riskerar att eskalera situationen mellan länderna, och i sin tur tvinga Armenien att intensifiera närmandet till Väst. Om närmandet ändå inte resulterar i konkreta säkerhetsgarantier finns risken att Ryssland uppfattar det som en möjlighet att eliminera styret i Jerevan med militära medel. Detta vet vi att Putin är kapabel till, vilket tvingar Pasjinjan att navigera beslutsamt och klokt på sin inslagna väg för att inte äventyra landets säkerhet. Framtiden är oviss, men Armenien och dess folk har valt att gå en ny väg och lämna östblocket bakom sig. Frågan är hur hårt landet prövas i processen.

Ludwig Nordin är analytiker vid OAG.

Referenser

Akgün, E., 2026. Armenia’s Geopolitical Pivot: Strategic Ambiguity and the Search for New Security Anchors. Central Asia-Caucasus Analyst. [online] Tillgänglig på: <https://cacianalyst.org/publications/analytical-articles/item/13934-armenia%E2%80%99s-geopolitical-pivot-strategic-ambiguity-and-the-search-for-new-security-anchors.html> [3 mars 2026]

Caucasian Knot, 2026. Representatives of the CSTO threatened Armenia with restrictions. [online] Tillgänglig på: <https://www.eng.kavkaz-uzel.eu/articles/77791> [16 augusti 2026]

ITA, 2025. Armenia - Market Overview. International Trade Administration. [online] Tillgänglig på: <https://www.trade.gov/country-commercial-guides/armenia-market-overview> [15 december 2025]

SVT, 2026. Premiärminister Nikol Pasjinjan vinner Armeniens parlamentsval. SVT Nyheter. [online] Tillgänglig på: <https://www.svt.se/nyheter/utrikes/vallokalerna-har-stangt-valjer-armenien-vast-eller-ost> [8 juni 2026]

The Insider, 2026. Grabbing him by the “Beard”: The Insider identifies the FSB, GRU, and SVR agents Russia sent to Armenia to take on PM Nikol Pashinyan. The Insider. [online] Tillgänglig på: <https://theins.press/en/inv/292740_gl=1*1cek91r*_ga*MjEzNDI0NTg5Mi4xNzc5MzQ1NDA1*_ga_KDNQBDSQ5N*czE3NzkzNDU0MDUkbzEkZzAkdDE3NzkzNDU0MDUkajYwJGwwJGgw> [19 maj 2026]

UCDP, 2026. Azerbaijan: Artsakh (Nagorno-Karabakh). State-based violence page. UCDP Conflict Encyclopedia, Uppsala University, Department of Peace and Conflict Research. [online] Tillgänglig på: <https://ucdp.uu.se/conflict/388> [17 augusti 2026]

Libanon som arena för Mellanösterns maktkamper

Världskarta som visar Libanons läge och form / Sanjay Rao

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Analytiker, OAG

Trots sin begränsade storlek har Libanon länge varit en central arena i Mellanösterns regionala maktkamp. Landets geografiska läge mellan Syrien, Israel och östra Medelhavet, i kombination med ett politiskt system präglat av konfessionell maktdelning och starka externa allianser, har gjort landet särskilt sårbart för utländsk inblandning. Artikeln visar hur Libanon har gått från att vara en buffertstat mellan rivaliserande makter till att bli en aktiv konfliktzon där regionala motsättningar utspelas genom lokala aktörer. Den senaste konflikten mellan Iran, Israel och Hizbollah illustrerar denna utveckling. Samtidigt är den libanesiska statens svaghet inte bara en orsak till de återkommande interventionerna, utan också en konsekvens av dem. Varje ny konflikt försvagar statens kontroll över territoriet, våldsmonopolet och besluten om krig och fred.

Libanons regionala betydelse

Libanon är varken en militär eller ekonomisk stormakt, men landet har trots detta under större delen av sin moderna historia varit en central arena för regionens konflikter. För att förstå maktkampen i Mellanöstern behöver man därför också förstå kampen om Libanon. En del av förklaringen ligger i landets geografiska läge mellan Syrien, Israel och östra Medelhavet. Geografin är dock inte den enda förklaringen.  Libanons betydelse har också skapats av en politisk ordning där religiösa grupper, partier och politiska ledare har upprätthållit egna relationer till externa makter. Landets svaga stat är därför inte bara en orsak till utländsk inblandning, utan också ett resultat av att regionala makter och deras libanesiska allierade under lång tid har motverkat framväxten av en stat som självständigt kan kontrollera territorium, sina vapen och sin utrikespolitik.

Från buffertstat till aktiv konfliktzon

Begreppet buffertstat används för att beskriva en mindre stat som ligger mellan två rivaliserande makter. En buffertstat kan minska risken för direkt konfrontation genom att skapa geografisk separation. Men den kan också utvecklas till vad Benjamin Atzili beskriver som en aktiv buffertzon; ett territorium där rivalerna inte hålls isär, utan istället konkurrerar genom lokala allierade, militär närvaro och politiska påtryckningar (Atzili, 2023).

Libanon har till stor del fungerat på detta sätt. Landet har inte bara legat mellan Syrien och Israel eller mellan Iran och Israel. Det har också blivit en plats där konflikterna mellan dessa stater har utspelats (Traboulsi, 2012). Under vissa perioder har södra Libanon dessutom fungerat som en direkt säkerhetszon. Israel motiverade sin ockupation av delar av södra Libanon fram till år 2000 med att området behövdes för att skydda norra Israel. Samma tanke återkom efter den senaste konflikten, när Israel skapade en omkring tio kilometer djup zon på libanesiskt område. Erfarenheten från den tidigare ockupationen visar dock att sådana zoner inte alltid leder till större säkerhet. De kan istället öka motståndet mot ockupationen och göra gränsområdet till ett centrum för en långvarig konflikt.

Redan under Libanonkrisen 1958 sammanflätades en intern konflikt om landets politiska identitet med motsättningen mellan den västvänliga ordningen och Gamal Abdel Nassers panarabism (Salloukh, 2017). Efter det palestinska motståndets etablering i Libanon under 1960- och 1970-talen blev landet en central front i den arabisk-israeliska konflikten. Det libanesiska inbördeskriget mellan 1975 och 1990 hade djupa interna sociala och politiska orsaker, men utvecklades samtidigt till en konflikt där Syrien, Israel, Iran, Irak, Saudiarabien, palestinska organisationer och västmakter stödde olika aktörer.

Israel invaderade Libanon 1978 och 1982, medan Syrien etablerade en militär och politisk dominans som bestod långt efter inbördeskrigets slut. Efter den iranska revolutionen 1979 bidrog Iran dessutom till uppbyggnaden av Hizbollah. Organisationen växte fram både som ett svar på den israeliska ockupationen och som en del av Irans regionala strategi.

Hizbollah bör därför inte beskrivas enbart som ett redskap för Iran. Organisationen har ett eget socialt och politiskt stöd i Libanon och växte fram under särskilda libanesiska förhållanden. Samtidigt har stödet från Iran gett Hizbollah en militär styrka som den libanesiska staten inte har full kontroll över. Samarbetet mellan Iran, Syrien och Hizbollah har därför påverkat både maktbalansen i regionen och förhållandet mellan Hizbollah och den libanesiska staten (El Badry, 2013).

Den svaga staten som både orsak och resultat

Libanons politiska system bygger på att de viktigaste posterna i staten delas mellan landets religiösa grupper. Tanken är att ingen grupp ensam ska kunna styra landet. Samtidigt har systemet gjort staten beroende av att ledare från olika grupper kan komma överens. När dessa eliter inte kan enas blockeras presidentval, regeringsbildningar och centrala beslut. Regionala makter kan då påverka den politiska processen genom sina relationer till lokala partier. Men den utländska påverkan kommer inte bara utifrån. Libanesiska aktörer söker också stöd från andra stater för att stärka sin egen ställning i förhållande till politiska motståndare. Det betyder att utländsk inblandning både drivs av regionala makter och av aktörer inne i Libanon.

Det skapar en självförstärkande cirkel. En svag stat gör det möjligt för partier, miliser och externa makter att agera självständigt. Deras agerande försvagar i sin tur staten ytterligare (Salloukh et al., 2015). Politiska ledare får begränsade incitament att bygga starka och opartiska institutioner, eftersom deras egen makt ofta bygger på konfessionella nätverk, klientelism och utländskt stöd.

Att endast beskriva Libanon som en ”misslyckad stat” är emellertid missvisande (Mouawad, 2018). Staten är inte helt frånvarande. Dess institutioner fungerar selektivt, och de politiska eliterna använder staten för att fördela tjänster, resurser och positioner. Svagheten är därför inte bara ett administrativt misslyckande, utan en del det sätt på vilket det politiska systemet reproduceras. Libanon är i detta avseende en stat med fragmenterad suveränitet: staten existerar, men delar kontrollen över säkerhet, välfärd och territorium med andra aktörer (Fregonese, 2012). 

Iran, Israel och den senaste konflikten

Den senaste konflikten mellan Iran, Israel och Hizbollah visar ännu en gång att Libanons konflikter inte stannar inom landets gränser. När Hizbollah angriper Israel sker det inte bara som en del av en konflikt mellan Hizbollah och Israel. Organisationen är också en viktig del av Irans strategi i regionen. Iran använder Hizbollah för att avskräcka Israel och skapa militärt tryck mot landet. Israel ser därför Hizbollahs vapen och militära anläggningar som en del av det större hotet från Iran. På så sätt blir Libanon en viktig front i den regionala maktkampen mellan Iran och Israel. 

Konsekvensen är att Libanon får bära en stor del av kostnaderna. Den libanesiska staten har bara begränsad kontroll över beslut som kan leda till krig eller större militära strider. Samtidigt är det staten och det libanesiska folket som får hantera följderna. Det handlar bland annat om förstörda byggnader och vägar, människor som tvingas lämna sina hem, en försvagad ekonomi och fortsatt israelisk militär närvaro.

Det amerikansk-iranska samförståndsavtalet från juni 2026 visar dessutom hur Libanon kan behandlas som en del av förhandlingar mellan större makter. Avtalet inkluderade enligt offentlig rapportering ett upphörande av militära operationer även på den libanesiska fronten. Men Israel var inte själv part i avtalet och motsatte sig att dess handlingsfrihet i Libanon skulle begränsas av en amerikansk-iransk uppgörelse. Det illustrerar buffertstatens dilemma: beslut om Libanons säkerhet fattas i förhandlingar där Libanon inte alltid är den avgörande parten. Ramavtalet mellan Libanon och Israel den 26 juni 2026 kan ses som ett försök att förändra denna ordning. Avtalet knyter ett gradvis israeliskt tillbakadragande till den libanesiska arméns utplacering och avväpningen av väpnade grupper. De fortsatta förhandlingarna om pilotzoner visar dock att den grundläggande motsättningen kvarstår: Libanon kräver israeliskt tillbakadragande, medan Israel kopplar tillbakadragandet till Hizbollahs avväpning. Hizbollah motsätter sig i sin tur att dess vapen avvecklas genom en uppgörelse som organisationen inte accepterar.

Libanon speglar och producerar regional makt

Libanon är inte bara en spegelbild av Mellanösterns maktbalans. Landet är en av de platser där denna balans skapas, förhandlas och militärt prövas. När Irans ställning stärks eller försvagas förändras Hizbollahs handlingsutrymme. När Israel förändrar sin säkerhetsdoktrin påverkas maktbalansen i södra Libanon. När Syrien, Saudiarabien, USA eller Frankrike förändrar sina prioriteringar påverkas regeringsbildningar och politiska allianser i Beirut.

Men det vore fel att göra utländska makter ensamt ansvariga för Libanons tillstånd. Regionala aktörer har kunnat ingripa eftersom de har haft lokala allierade inom det libanesiska systemet. Landets politiska eliter har i sin tur använt regionala konflikter för att mobilisera sina anhängare, marginalisera rivaler och bevara sina positioner.

En varaktig lösning kräver därför mer än ett eldupphör mellan Israel och Hizbollah eller en överenskommelse mellan USA och Iran. Den kräver en stat som har kapacitet och legitimitet att kontrollera hela sitt territorium och fatta beslut om krig och fred. Utan detta riskerar varje nytt regionalt avtal endast att förändra vilka makter som dominerar Libanon, inte själva systemet som gör landet till ett centrum för deras konflikter

Osama Aldyab är analytiker vid OAG.

Referenser

Atzili, B. (2023). ”Buffer Zones and International Rivalry: Internal and External Geographic Separation Mechanisms”. International Affairs, 99(2), s. 645–664.

El Badry, M.H. (2013). ”Relationen mellan Iran, Syrien och Hizbollah och dess konsekvenser för den libanesiska staten” [العلاقة بين إيران وسورية وحزب الله وآثارها في الدولة اللبنانية]. Siyāsāt ʿArabiyya, 1(5), s. 34–45.

Fregonese, S. (2012). ”Beyond the ‘Weak State’: Hybrid Sovereignties in Beirut”. Environment and Planning D: Society and Space, 30(4), s. 655–674.

Mouawad, J. (2018). ”Locating the Lebanese State in Social Theory”. Arab Studies Journal, 26(1), s. 90–119.

Salloukh, B.F. (2017). ”The State of Consociationalism in Lebanon”. Nationalism and Ethnic Politics, 23(4), s. 1–20.

Salloukh, B.F., Barakat, R., Al-Habbal, J.S., Khattab, L.W. och Mikaelian, S. (2015). The Politics of Sectarianism in Postwar Lebanon. London: Pluto Press.

Traboulsi, F. (2012). A History of Modern Lebanon. 2 uppl. London: Pluto Press.

Vattenkraftens framtid: internationella spänningar och konflikter

Vattenkraftverket Srisailam Dam viD Krishnafloden i Indien / Unsplash

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tristan Viel Lamare

Analytiker, OAG

Under året har transporterna av olja och fossila bränslen diskuterats mycket, liksom dess påverkan på världen och hur denna kan minskas framöver. Det förslag som har lyfts fram långt före det nuvarande läget är att slå över till grön energiproduktion och göra fossila bränslen helt överflödiga. Men bland de gröna alternativen för energiproduktion finns det ett alternativ som har potential att utlösa internationella kriser och försätta världen i ett läge likt idag: vattenkraft. Det finns ett historiskt exempel på detta i Centralasien, ett aktuellt exempel i Afrika och det är möjligt att ett nytt exempel kan uppstå, men med två kärnvapenmakter inblandade. Det är svårt att säga vad det skulle betyda på sikt, men utifrån informationen vi redan har så går det att utläsa vissa möjligheter. 

Centralasien 

I slutet av 1980-talet, när Sovjetunionen sjöng på sin sista vers, uppstod spänningar mellan flera sovjetrepubliker, bland annat de centralasiatiska republikerna Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Uzbekistan och Turkmenistan. En av anledningarna till spänningarna mellan republikerna var dammarna som hade byggts längs med floderna Syr Darya och Amu Darya. Floderna hade sitt ursprung i Kirgizistan och Tadzjikistan, där också dammarna byggdes. Framförallt Uzbekistan befarade att dessa länder skulle kunna använda dammarna för att kontrollera flödet av vatten, vilket skulle slå hårt mot Uzbekistans bomullsskörd, som utgör en stor del av landets ekonomi. För att lugna dessa spänningar förhandlade den sovjetiska regeringen fram ett avtal mellan republikerna. Kirgizistan och Tadzjikistan skulle låta vattenflödet vara större under sommaren, i utbyte mot att Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan gav dem billig gas, kol och el under vintern när flodströmmarna var svagare. Men efter Sovjetunionens kollaps föll avtalet ihop, i synnerhet mellan Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Uzbekistan började istället erbjuda Kirgizistan och Tadzjikistan kol och gas till marknadspris. Det ledde till att Kirgizistan och Tadzjikistan istället behövde investera i dammarna för att ha mer kontroll över deras el och flödet av vatten, vilket i sin tur gjort Uzbekistan ännu mer misstänksamma mot dem. I takt med att temperaturen ökar globalt, och därigenom behovet av vatten, så kommer spänningarna i frågan att öka igen. [1]

Afrika 

Det antagligen mest kända exemplet på hur vattenkraft får geopolitisk påverkan finner vi i Afrika. År 2011 inleddes byggandet av Afrikas största vattenkraftverk, Grand Ethiopian Renaissance Dam (GERD) i Etiopien, ett projekt som blev färdigbyggt 2025 och producerar el för miljontals människor i hela landet och grannländerna.[2]  Det som gett GERD dess geopolitiska betydelse är att dammen befinner sig på den blå Nilen, vilket har rest frågor om hur den påverkar resten av Nilens flöde genom Sudan och Egypten. Egypten har varit den mest drivande parten i frågan, då Nilen är Egyptens aorta och den största delen av befolkningen är bosatt längs floden. Egypten har därför uttryckt oro över vilken påverkan även en minimal minskning av vattenflödet kan få för befolkningen. Den egyptiska regeringen har gått så långt att de har hotat att spränga GERD om Etiopien skulle försöka kontrollera vattenflödet, något som den etiopiska regeringen har sagt att de är beredda att försvara sig mot. [3] Även om det inte har kokat över ännu så är det i skrivande stund det närmaste världen hittills har kommit ett vattenkrig. 

Möjlig framtida krispunkt 

Det senaste inom vattenkraft som kan leda till internationella spänningar är byggandet av Medog Hydropower Station (MHS). Dammen håller på att byggas vid böjpunkten av floden Yarlung Tsangpo/Brahmaputra i Kina som beräknas kunna producera över 300 miljarder kilowattimmar per år och bli världens största vattenkraftverk. Det stora spänningsmomentet, vilket kan utläsas från faktumet att floden har olika namn, är att floden inte befinner sig i sin helhet i Kina utan också rinner genom Indien och Bangladesh. Tidigare erfarenheter från när Kina byggt dammar vid Mekongfloden, som rinner genom Sydostasien, visar att flodens minskade vattenflöde lett till störningar inom biodiversiteten och erosion av flodstranden. Det skulle slå riktigt hårt mot Bangladesh då floden till stor del försörjer landets åkermarker. Dessutom skulle förändringar i sedimenten kunna göra marken mindre näringsrik och då begränsa deras inhemska tillgång till mat.[4] Detsamma gäller Indien, men landet är mer oroade över vad det skulle innebära om Kina fick kontroll över vattenflödet av en flod som är så viktig för den indiska subkontinenten. Det som gör frågan extra känslig för Indien är att dammen kommer att befinna sig i närheten av den indiska delstaten Arunachal Pradesh, som Kina gör anspråk på och kallar för södra Tibet. Som svar valde Indien att etablera Upper Siang Hydroelectric Project längre ner längs med floden för att återfå viss kontroll över vattenflödet, ett projekt som är tänkt att börja byggas 2028.[5] Samtidigt ser det ut som att Bangladesh kommer att få ta den största smällen av att floden rinner genom två stora vattenkraftverk. 

Sammanfattning 

Oavsett vilken väg världen väljer vad gäller fossila bränslen och grön energi så är det tydligt att det kommer att uppstå spänningspunkter kring vattenflöden som korsar nationella gränser och som minst ett land har kapacitet att kontrollera. När vattenkraft byggs på floder som rinner endast genom ett land eller om det rinner genom flera länder som har goda relationer med varandra så försvinner spänningarna. Men om floden rinner genom länder som inte är på god fot blir det, för att uttrycka det milt, problematiskt, än mer så när ett land väljer att bygga ett kraftverk utan att ha informerat andra länder som drabbas på förhand. Än så länge har inga vattenkraftverk lett till att internationella vattenkrig har brutit ut, men allt eftersom vattenkraften blir mer eftertraktad så ökar risken för det, kraftverk för kraftverk. Eftersom vi hittills inte har fått uppleva något liknande så är det oklart exakt vilka effekter ett sånt krig skulle ha för omvärlden, men det går inte att utesluta att vattenkraftverk kan komma att bli framtidens motsvarighet till Hormuz-sundet, vilket kommer ge vissa länder mer geopolitisk makt och göra vissa länder mer utsatta och sårbara. 

Tristan Viel Lamare är analytiker vid OAG.

Referenser

[1] International Crisis Group. Water pressures in Central Asia. (2014) https://www.crisisgroup.org/sites/default/files/water-pressures-in-central-asia.pdf (hämtad 2026-05-19)

[2] Feilding, C., Granados, S., Ovaska, M. Power struggle. Reuters. (29/7 2021). https://www.reuters.com/graphics/ETHIOPIA-DAM/movanmkbmpa/ (hämtad 2026-05-25)

[3] Magdy, S. Egypt, Sudan conclude war games amid Ethiopia’s dam dispute. AP. (31/5 2021).https://apnews.com/article/sudan-middle-east-egypt-africa-ethiopia-77eda64c925ca8a71e98634537b684e4 (hämtad 2026-05-25) 

[4] Gerin, R., Foster, M., Pema, T., Norzom, T., Kundol, D. China approves construction of mega-dam in Tibet. Radio Free Asia. (27/12 2024). https://www.rfa.org/english/tibet/2024/12/27/tibet-china-approves-mega-dam-construction/ (hämtad 2026-06-01) 

[5] ”How China’s New Mega-Dam Will Change Asia’s Map Forever”, 31 mars 2025, YouTube, RealLifeLore https://www.youtube.com/watch?v=A5aLyQaNf_Y

Kontroll framför förståelse: Al-Roj och logiken bakom europeisk migrationspolitik

Multinationell delegation besöker Al-Hol-lägret i Syrien / U.S. Air Force

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Analytiker, OAG

Den här artikeln handlar inte främst om varför Al-Roj-lägret har blivit vad det är, utan om hur människor där hanteras när deras liv görs till säkerhetsfrågor. Genom att lyfta deltagandebaserade metoder argumenterar artikeln för att demokratin försvagas när de drabbade stängs ute från både problemformulering och lösningar. 

Al-Roj-lägret: kontext, aktörer och problem

Al-Roj-lägret ligger i Al-Hasakeh-provinsen i nordöstra Syrien, nära gränsen till Irak. Lägret upprättades ursprungligen för att ta emot familjer, särskilt yazidiska familjer, som flydde från Irak under IS:s territoriella expansion 2014. Senare tog lägret även emot syriska familjer som fördrivits av konflikten. I maj 2022 beskrevs Al-Roj som ett etablerat läger med 2 615 invånare fördelade på 801 hushåll. Det visar att det inte rör sig om en tillfällig nödlösning, utan om en plats präglad av långvariga humanitära behov och skyddsbehov (REACH Resource Centre, 2022).

Efter IS:s nederlag i Syrien mellan 2017 och 2019 kom många familjer med kopplingar till IS-medlemmar att hållas i Al-Roj-lägret (Becker och Tayler, 2023). Kvinnor och barn som fördrivits under de militära operationerna mot IS fördes till läger såsom Al-Roj, som därmed blev en central plats för kvinnor och barn från tredjeländer (Gorevan et al., 2021). Al-Roj bör därför inte endast förstås som ett humanitärt läger, utan också som en del av ett bredare interneringssystem som växte fram som en konsekvens av de internationella och lokala operationerna mot IS i Irak och Syrien.

En central problematik i förståelsen av Al-Roj är att den offentliga debatten ofta reducerar lägrets invånare till kategorin ”IS-familjer” (Norwich.edu, 2024). En sådan förenkling riskerar att osynliggöra den interna mångfalden i lägret. Befolkningen är heterogen och omfattar bland annat syrier och irakier som flytt våld orsakat av IS, liksom kvinnor och barn från andra länder som tidigare befunnit sig i områden kontrollerade av IS (Gorevan et al., 2021). Samtidigt finns även yazidiska kvinnor och barn i och omkring denna lägerkontext, vilka själva är offer för IS:s våld (ibid.). Med andra ord behandlas många av de människor som befinner sig i Al-Roj genom stigmatiserande ideologiska etiketter och anklagelser, trots att flera av dem också är offer för den konflikt som förde dem dit.

Denna komplexitet är viktig eftersom Al-Roj länge har förståtts och hanterats genom ett säkerhetsperspektiv, där problemen i lägret ofta har definierats på förhand av externa aktörer. Exempelvis har länder som Australien och flera europeiska stater inte fullföljt repatrieringsprocesser för sina medborgare som hålls i lägret (Dole och Doran, 2026; Gorevan et al., 2021). Det senaste fallet med australiska familjer visar hur osäker och utdragen processen fortfarande är. Trots att vissa familjer tilläts lämna Al-Roj och tillfälliga resehandlingar hade utfärdats, var det fortfarande oklart om de faktiskt skulle kunna lämna Syrien och resa vidare till Australien (Dole och Doran, 2026). Australien har varit tveksamt i denna process, men landet är långt ifrån ensamt. Även andra stater, inte minst Storbritannien, har låtit säkerhetsargument, frågor om rehabilitering och politisk risk väga tyngre än ett tydligt ansvarstagande för kvinnor och barn i lägren (Turnbull, 2026).

Därmed möter syriska och irakiska familjer samt tredjelandsmedborgare inte nödvändigtvis samma rättsliga hinder eller framtida handlingsalternativ. Ett deltagandebaserat angreppssätt är därför relevant, eftersom det utgår från att kunskap skapas tillsammans med dem som berörs av situationen, snarare än enbart av externa experter. Detta möjliggör en mer nyanserad och lokalt förankrad förståelse av problemen eftersom det synliggör perspektiven hos dem som lever och arbetar i lägret.

Lägret har huvudsakligen administrerats genom Syrian Democratic Forces (SDF) och Autonomous Administration of North and East Syria (AANES). I dag är området emellertid föremål för förändrade maktförhållanden. Den syriska övergångsregeringen har fått en mer central roll, samtidigt som processen för att integrera SDF och AANES fortfarande pågår. Detta skapar oklarhet kring vem som bär det faktiska administrativa ansvaret för lägret. 

Den humanitära situationen i Al-Roj är dock mycket allvarlig. Lägret har beskrivits som en plats för godtycklig och olaglig internering, där barn hålls under förhållanden som skadar deras utveckling (Becker och Tayler, 2023). Al-Roj bör därför inte förstås som en plats för tillfälligt skydd, utan som en miljö där rättslig osäkerhet, humanitära behov och barns utsatthet förstärker varandra.

Inom denna bredare kontext, och för att göra problematiken mer avgränsad och begriplig, fokuserar denna artikel på ett specifikt men samtidigt genomgående problem: avsaknaden av födelsebevis och annan civil dokumentation för barn och familjer i Al-Roj-lägret. I en undersökning från 2022 uppgav 22 procent av hushållen med barn under 17 år att minst ett barn saknade dokumentation om födelseregistrering (REACH, 2022). Därtill konfiskerade den de facto-styrande administrationen i området handlingar från nyanlända till lägret (Norwegian Refugee Council, 2025, s. 13). Det gäller SDF och AANES, alltså tiden före den nuvarande syriska övergångsregeringen. Detta är en central fråga eftersom avsaknaden av civil dokumentation inte enbart är ett administrativt problem. Den påverkar barns rättsliga identitet, deras framtida tillgång till utbildning och andra samhällstjänster, familjers möjlighet att styrka släktskapsrelationer och nationalitet samt möjligheterna till återvändande, återintegrering eller repatriering.

Problemet bör därför förstås som både en dokumentationsfråga och en barnskyddsfråga, snarare än som en snäv fråga om juridiska handlingar. Detta gör det särskilt relevant för deltagandebaserade metoder, eftersom boende, lägeradministration, civilsamhällesorganisationer, barnskyddsaktörer och humanitära organisationer kan identifiera olika orsaker, konsekvenser och prioriteringar kopplade till samma problem. Aktörsbilden kring frågan är komplex. På lägernivå omfattar de relevanta aktörerna lägeradministrationen, de boende familjerna, serviceleverantörer samt humanitära aktörer såsom den svenska frivilliga organisationen Rädda Barnen. De berörda familjerna utgör inte heller en enhetlig grupp, utan består av syrier, irakier och tredjelandsmedborgare med olika rättsliga situationer och skilda vägar till återvändande eller erkännande. Av denna anledning bör bristen på civil dokumentation behandlas som ett gemensamt men ojämlikt erfaret problem, vilket kräver deltagandebaserad problemförståelse innan lösningar formuleras.

Varför deltagandebaserade metoder är relevanta i Al-Roj

Som framgått är avsaknaden av civil dokumentation i Al-Roj-lägret inte enbart en administrativ brist, utan en barnskyddsfråga som påverkar barns rättigheter, utbildning, familjers erkännande och möjligheter till återvändande. Därför kan problemet inte förstås genom ett enbart ovanifrånperspektiv eller ett teknokratiskt angreppssätt. Ett konventionellt upplägg kan vara otillräckligt för att fånga problemets komplexitet i Al-Roj. Samtidigt har användningen av lösningsmetoder aldrig varit neutral, utan varit en process där kunskap produceras utifrån vissa antaganden och redan existerande kategorier. Den sociala världen, inklusive Al-Roj i detta fall, består inte endast av observerbara mönster och regelbundenheter, utan formas också av betydelser och maktrelationer (Trigg, 2001, s. 1–5). I en kontext som Al-Roj, där befolkningen ofta reduceras till ideologiska etiketter baserade på förutfattade antaganden, och där olika aktörer kan ha skilda förståelser av problemet, kan deltagandebaserade metoder bidra till en mer nyanserad förståelse av denna känsliga miljö.

Den första potentialen ligger i själva förståelsen av problemet. Deltagandebaserade metoder utmanar antagandet att externa experter, genom sin påstådda objektivitet, automatiskt vet vad det egentliga problemet är och därmed också har den mest relevanta kunskapen för att lösa det. Objektivitet i sådana problem innebär dock inte att vi saknar perspektiv. Snarare krävs det reflexivitet kring de antaganden och värderingar som formar förståelseprocessen (ibid., s. 23–26). I Al-Roj kan dokumentationsproblemet utifrån framstå som en juridisk eller byråkratisk fråga. För familjerna i lägret kan det däremot upplevas som en skyddsfråga, ett hinder för utbildning, en källa till osäkerhet eller till och med ett hot mot familjens sammanhållning. Här kan deltagandebaserade metoder bidra genom att föra in dessa olika perspektiv i processen, i stället för att på förhand utgå från en ensidig problemförståelse som om den vore självklar.

För det andra kan deltagandebaserade metoder förstås som en demokratisk process för kunskapsproduktion och legitimering av lösningar. Deltagande bör i detta avseende inte reduceras till att människor bjuds in till ett redan färdigutformat projekt. Den verkliga utmaningen är att skapa ett sammanhang där människor ges möjlighet att forma sina egna handlingsutrymmen och stärka sin förmåga att hålla de institutioner som påverkar deras liv ansvariga (Cornwall, 2002, s. 13). Ambitionen är ytterst en strävan efter att främja demokratisk social förändring (Greenwood och Levin, 2006, s. 1). Detta är viktigt i fallet Al-Roj, där lägerinvånarna ofta har blivit omtalade snarare än lyssnade på. Deltagande avskaffar inte ojämlika maktförhållanden, men det kan skapa ett mer inkluderande sammanhang där de berörda familjerna behandlas som aktörer med relevant kunskap om dokumentationshinder, institutionell misstro och vardagliga konsekvenser. Deltagandebaserade metoder för därmed lösningsdesign bort från en modell där invånarna ses som passiva mottagare av humanitärt stöd, och i stället mot en förståelse där de betraktas som aktiva aktörer med rätt att uttrycka sina erfarenheter och påverka beslut.

För det tredje kan deltagandebaserade metoder bidra till gemensamt lärande och kunskap som är särskilt användbar i komplexa sociala miljöer. Det innebär att lärande inte enbart sker hos myndigheter, utan också hos deltagarna och andra berörda aktörer. Kunskapen som produceras kan hjälpa deltagarna att fördjupa sin förståelse av den egna situationen och därigenom stärka deras handlingsförmåga. Detta är särskilt relevant i relation till civil dokumentation eftersom flera aktörer samtidigt är involverade. Familjer kan bidra med kunskap om vardagliga hinder och framtida risker. Icke-statliga organisationer kan identifiera vilka barn som är mest utsatta. Utbildningspersonal kan synliggöra hur avsaknaden av handlingar påverkar skolgången. Administratörer kan i sin tur bidra med kunskap om de institutionella orsakerna och begränsningarna bakom dokumentationsproblemen samt om det bredare styrningssystemet. Deltagandebaserade metoder skapar därmed möjlighet att föra dessa olika kunskapsformer i dialog med varandra. Värdet ligger inte endast i att samla in mer information, utan i att nå en gemensam problemdefinition som kan utgöra en mer fungerande grund för framtida åtgärder.

Samtidigt finns det svagheter med deltagandebaserade metoder. En central risk är att de kan reproducera maktrelationer snarare än att utmana dem. Deltagande kan skapa en skenbar konsensus som döljer existerande konflikter och samtidigt ”rena” kunskapen genom att ge utrymme åt vissa röster medan lokal kunskap behandlas som fast och transparent (Cooke och Kothari, 2001, s. 140–146). Makt finns inte enbart i centrum och kan därför inte enkelt avslöjas därifrån, utan cirkulerar också genom lokala praktiker (ibid., s. 139–143). Dessa varningar är särskilt viktiga i en kontext som Al-Roj. Familjerna utgör inte en homogen gemenskap, och alla deltagare kommer inte att ha samma säkerhet, självförtroende eller auktoritet att tala. Därför ligger potentialen i deltagandebaserade metoder inte i att de automatiskt löser dessa problem, utan i att de används på ett noggrant, reflexivt och kontextkänsligt sätt i en sådan utsatt miljö. 

Vad innebär det i praktiken i Al-Roj?

Ett deltagandebaserat angreppssätt erbjuder ett annat sätt att förstå och hantera problem som det i Al-Roj-lägret. I stället för att lösningar formuleras ovanifrån av myndigheter, säkerhetsaktörer eller internationella organisationer, utgår sådana metoder från att de människor som lever med problemen också besitter viktig kunskap om dem. Två metoder är särskilt relevanta här: Problem tree analysis (PTA) och Future workshop (FW). PTA kan användas för att tillsammans med berörda grupper identifiera vad det centrala problemet faktiskt är, vilka orsaker som ligger bakom och vilka konsekvenser det får i vardagen. I Al-Roj skulle en sådan metod kunna synliggöra hur frågor om dokumentation, barnskydd, utbildning och återvändande hänger samman, och hur dessa problem upplevs olika av syriska och irakiska familjer samt familjer från tredjeland. FW kan sedan användas för att låta deltagarna formulera realistiska idéer om vad som behöver förändras och vilka åtgärder som är möjliga inom den givna kontexten.

Poängen med detta är inte att överlåta beslutsfattandet till de drabbade, utan att stärka demokratin i själva problemförståelsen. När människors röster systematiskt saknas blir det lättare att beskriva dem genom etiketter kopplade till säkerhet, hot eller avvikelse. Just därför är deltagandebaserade metoder också intressanta bortom Al-Roj. De synliggör ett alternativ till ett angreppssätt där komplexa mänskliga problem hanteras genom kontroll, avskiljning och lösningar formulerade utan de berördas perspektiv, något som också präglar dagens europeiska migrationsdebatt.

Från Al-Roj till Europa

Problemet i Al-Roj-lägret är inte unikt för Syrien. Kontexten är annorlunda, men sättet att hantera människor som har placerats i politiskt, juridiskt och moraliskt gränsland påminner om hur liknande frågor behandlas även i europeiska demokratier. Den här artikeln diskuterar därför inte främst orsakerna till situationen i Al-Roj, utan hur problemen där hanteras, och hur detta angreppssätt liknar den samtida europeiska migrationspolitiken.

Debatten om EU:s skärpta migrationsregler, där bland annat förslag om ”säkra ursprungsländer”, ”säkert tredjeland” och så kallade återvändandehubbar utanför EU har fått ökat stöd, visar hur komplexa mänskliga problem allt oftare reduceras till frågor om kontroll, säkerhet och avskiljning. Skillnaderna mellan Al-Roj och Europas migrationssystem är stora, men det finns en gemensam logik, det vill säga att lösningar formuleras ovanifrån, medan de människor som berörs sällan får definiera sina egna problem eller bidra till hur de ska hanteras. 

I ett polariserat klimat, där migrationsfrågor allt oftare behandlas bortom den traditionella höger-vänster-skalan, blir det enklare att legitimera sådana lösningar genom att marginalisera de drabbades röster och beskriva dem genom etiketter kopplade till säkerhet, nationella hot eller bristande värderingar. Samma logik återkommer också i den svenska debatten om integration, assimilation och ”svenska värderingar”, där politiker ofta talar om människor snarare än med dem. Frågor som borde förstås och diskuteras demokratiskt görs i stället till föremål för exkludering och stigmatisering av just dem som berörs mest. Ett deltagandebaserat angreppssätt innebär inte att beslutanderätten överförs till de berörda, utan att demokratin fördjupas genom att deras erfarenheter, behov och oro blir en del av både problemförståelsen och de lösningar som föreslås.

Avslutning

Al-Roj är därför inte bara ett läger i nordöstra Syrien, utan också en spegel av en bredare politisk logik där kontroll får väga tyngre än förståelse. Just där blir deltagandebaserade metoder viktiga, inte som en naiv lösning, utan som ett sätt att återföra människors röster till frågor som annars definieras över deras huvuden.

Osama Aldyab är analytiker vid OAG.

Referenser

Becker, J. and Tayler, L. (2023). Revictimizing the Victims: Children Unlawfully Detained in Northeast Syria. [online] Human Rights Watch. Available at: https://www.hrw.org/news/2023/01/27/revictimizing-victims-children-unlawfully-detained-northeast-syria 

Cooke, B. and Kothari, U. (2001). Participation: the New Tyranny? New York, Ny: Zed Books.

Cornwall, A. (2002) Beneficiary, consumer, citizen: Perspectives on Participation for Poverty Reduction. https://www.participatorymethods.org/files/beneficiary%20consumer%20citizens_cornwall.pdf 

Dole, N. and Doran, M. (2026) How a window opened for IS-linked Australians to leave Syria. https://www.abc.net.au/news/2026-02-21/how-a-window-opened-for-is-linked-australians-to-leave-syria/106368348  

Gorevan, D. et al. (2021) The urgent need to repatriate foreign children trapped in Al Hol and Roj Camps, Save the Children

Greenwood, D.J. and Levin, M. (2006). Introduction to Action Research. SAGE Publications.

REACH Resource Centre (2022) Camp Profile: Roj. 

Norwegian Refugee Council and International Human Rights Clinic at Harvard Law School (2025) Unlocking rights in Northeast Syria: the importance of civil and legal documentation. 

Norwich.edu. (2024). The Al Hol, Roj Camps and Syrian Detention Complex: Cruel and Dangerous Foreign Policy. [online] Available at: https://www.norwich.edu/topic/all-blog-posts/al-hol-roj-camps-and-syrian-detention-complex-cruel-and-dangerous-foreign-policy  

Turnbull, T. (2026) Return of IS-linked families sparks debate in terror-traumatised Australia. https://www.bbc.com/news/articles/cedplx04ew0o. 

Trigg, R. (2001). Understanding social science : a philosophical introduction to the social sciences. Malden, Mass.: Blackwell Publisers.

Kinas väg in i Arktis: handelsrutter, kritiska mineraler och kampen om framtidens strategiska flöden

Fartyg vid isberg utanför Grönland / Unsplash

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Gabriel Behnam

Analytiker, OAG

Arktis har länge betraktats som en geografisk periferi. I takt med klimatförändringar, råvarubrist och stormaktsrivalitet håller regionens strategiska betydelse på att ändras. Kina saknar arktiskt territorium men har under det senaste decenniet försökt positionera sig som en legitim aktör i regionen genom forskning, investeringar, sjöfart och idén om en polär sidenväg. Denna analys argumenterar för att Kinas växande intresse för Arktis bör förstås som en långsiktig strategi för att säkra alternativa handelsvägar, kritiska mineraler och större handlingsfrihet i en världsordning där försörjningskedjor blivit säkerhetspolitik. 

Arktis från periferi till strategisk arena 

Arktis har länge förknippats med klimat, forskning och regionalt samarbete. Den bilden är fortfarande viktig men inte längre tillräcklig. Regionen har blivit en skärningspunkt för bland annat miljöförändringar, ekonomiska intressen och säkerhetspolitik. I EU:s arktiska politik beskrivs regionen som viktig för klimat och hållbar utveckling, men också för fred, stabilitet, säkerhet och ekonomisk resiliens. I den uppdatering av EU:s arktiska politik som planeras under 2026 pekas just säkerhet, försvar, konnektivitet och ekonomisk säkerhet ut som tillkommande prioriteringar i ett förändrat geopolitiskt och geoekonomiskt läge (EEAS, 2026). 

Denna förändring beror inte på en enskild faktor. Klimatförändringar har gjort regioner mer tillgängliga under delar av året. Samtidigt har den globala ekonomin blivit mer beroende av mineraler som krävs för batterier, elbilar, försvarsteknologi, halvledare och förnybar energi. Frågor som tidigare betraktades som tekniska eller kommersiella har därmed blivit säkerhetspolitiska. Vem som kontrollerar råvaror, sjöfartskorridorer och bearbetningskapacitet påverkar i dag staters strategiska handlingsutrymme. 

För Kina är detta centralt. Som världens största exportör och en nyckelaktör i globala produktionskedjor är landet samtidigt sårbart för störningar i exempelvis sjöfart och energiflöden. Kinas intresse för Arktis bör därför förstås som en del av en bredare strategi för att minska långsiktig sårbarhet. Arktis erbjuder inte nödvändigtvis en omedelbar lösning på Kinas strategiska problem, men regionen kan fungera som ett framtida alternativ om traditionella handelsvägar blir mer politiserade eller osäkra. 

Kina som arktisk närstat 

Kinas arktiska strategi formulerades tydligt i landets vitbok om Arktis från 2018. Där beskriver Kina sig som en “near Arctic State” och argumenterar för att utvecklingen i Arktis även påverkar stater utanför regionen genom klimat, handel, forskning och globala försörjningskedjor (State Council of the People’s Republic of China, 2018). Det är en viktig formulering eftersom den försöker skapa legitimitet för kinesiskt deltagande i en region där Kina saknar territorium.

Vitboken betonar samarbete, forskning och respekt för de arktiska staternas suveräna rättigheter, men innehåller också strategiska ambitioner. Kina skriver att de arktiska sjöfartslederna kan bli viktiga transportvägar för internationell handel och att landet vill samarbeta med andra aktörer för att bygga en “Polar Silk Road” genom utveckling av arktiska sjöfartsrutter (State Council of the People’s Republic of China, 2018). Kina uppmuntrar även kinesiska företag att delta i infrastruktur och kommersiella försöksresor, liksom i utvinning av olja, gas och mineraler i enlighet med de arktiska staternas lagar (State Council of the People’s Republic of China, 2018). 

Detta visar dubbelheten i Kinas arktiska position. Å ena sidan presenterar Kina sig som en ansvarsfull aktör som vill delta i forskning och internationellt samarbete. Å andra sidan är det tydligt att Arktis också kopplas till landets långsiktiga ekonomiska säkerhet. Kinas arktiska politik handlar därmed inte enbart om symbolisk närvaro, utan även om att skapa handlingsutrymme i en region som kan få större betydelse för framtida handel och råvaruförsörjning. 

Handelsrutterna som strategisk möjlighet 

Den mest uppmärksammade delen av Kinas arktiska intresse är sjöfarten. Om isförhållandena förändras kan arktiska rutter i teorin minska avståndet mellan Asien och Europa jämfört med traditionella sjövägar genom Suezkanalen. Särskilt den nordliga sjövägen längs Rysslands arktiska kust har fått stor strategisk uppmärksamhet. Enligt Centre for High North Logistics avslutades 2025 års transitperiod på rutten efter ungefär fyra och en halv månad. Vid slutet av november 2025 hade 103 transitresor registrerats, utförda av 88 unika fartyg (Centre for High North Logistics, 2025). Den totala transitvolymen uppskattas till omkring 3,2 miljoner ton gods, vilket är relevant men fortfarande begränsat i jämförelse med världens stora sjöfartsleder (Centre for High North Logistics, 2025). Data från Arctic Council visar samtidigt att den bredare arktiska sjöfarten ökar över tid, vilket gör regionen mer strategiskt relevant även om den nordliga sjövägen ännu inte utgör ett fullskaligt alternativ till etablerade handelsleder (Arctic Council, 2026). 

Detta innebär att Arktis inte står inför en omedelbar handelsrevolution. Rutten är inte på väg att ersätta Suezkanalen i närtid. Isförhållanden, bristande infrastruktur, höga försäkringskostnader, miljörisker och politisk osäkerhet begränsar den kommersiella potentialen. Samtidigt är det just möjligheten som är strategiskt intressant. För Kina kan den nordliga sjövägen fungera som ett framtida komplement snarare än en omedelbar ersättning. Om kriser i Mellanöstern, sanktioner, stormaktsrivalitet eller konflikter i det indopacifiska området skulle störa etablerade rutter kan alternativa transportkorridorer få större betydelse. Detta gör handelsrutterna till en form av strategisk försäkring. Kina behöver inte använda Arktis som huvudled i dag för att se värdet av att vara närvarande där. Genom forskning, isbrytarkapacitet, hamnintressen och samarbete med Ryssland kan Kina gradvis bygga kunskap och politiska relationer som blir värdefulla om regionens betydelse ökar. 

Kritiska mineraler och råvarornas geopolitik 

Om handelsrutterna representerar Arktis framtida betydelse representerar mineralerna dess mer omedelbara geopolitiska värde. Kritiska mineraler har blivit centrala för både grön omställning och militär förmåga. Litium, grafit, nickel, kobolt, koppar och sällsynta jordartsmetaller används i batterier, vindkraft, elektronik, missilsystem, flygindustri och annan strategisk teknologi. IEA beskriver dessa mineraler som avgörande för energiomställningen och lyfter riskerna med koncentrerade leverantörskedjor inom både utvinning och raffinering (IEA, 2024). 

Här har Kina en stark position. Landets dominans inom flera delar av mineralernas värdekedjor är ett resultat av långsiktig industripolitik, investeringar, lägre produktionskostnader och utvecklad bearbetningskapacitet. The Arctic Institute beskriver hur Kina har skapat ett betydande övertag i kritiska mineralkedjor och hur västliga stater därför försöker bygga alternativa leverantörskedjor, inte minst i Arktis och Norden (Heggelund, Stensdal och Lamazhapov, 2026). 

Det gör Arktis särskilt intressant. Regionen innehåller flera mineralresurser som blivit strategiskt viktiga, och Grönland är ett tydligt exempel. Enligt GEUS finns 24 av de 34 råmaterial som EU klassificerar som kritiska på Grönland (GEUS, 2026). Samtidigt har klimatförändringar och minskad havsis potential att förbättra tillgången till vissa mineralområden, även om gruvdrift fortfarande begränsas av infrastruktur, finansiering, miljökrav och lokalt motstånd (GEUS, 2026). 

Grönlands ökade betydelse syns också i konkreta projekt. Under 2025 beviljade Grönland ett 30-årigt tillstånd för ett EU-stött molybdenprojekt i Malmbjerg. Molybden används bland annat inom energi, försvar och industri, och projektet bedöms kunna täcka en betydande del av Europas behov (Reuters, 2025). Detta visar hur Arktis allt tydligare kopplas till Europas försök att minska sitt beroende av externa leverantörer och skapa en mer robust råvaruförsörjning. 

För Kina innebär denna utveckling både möjligheter och utmaningar. Å ena sidan kan kinesiska företag söka investeringar och partnerskap i arktiska mineralprojekt. Å andra sidan blir kinesiskt inflytande i känsliga råvarusektorer allt mer politiskt omstritt i Europa och Nordamerika. När mineraler betraktas som säkerhetspolitiska tillgångar blir kinesiska investeringar inte längre enbart en ekonomisk fråga, utan också en fråga om strategisk kontroll. 

Ryssland som väg in och riskfaktor 

Kinas arktiska position påverkas i hög grad av relationen till Ryssland. Ryssland kontrollerar en stor del av den arktiska kusten och är central för den nordliga sjövägen. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Moskvas förhållande till väst försämrats kraftigt, vilket har ökat betydelsen av Kina som marknad, investerare och politisk partner. Detta har öppnat ett ökat utrymme för kinesiskt inflytande i rysk arktisk energi, sjöfart och infrastruktur, även om samarbetet fortfarande präglas av ryska reservationer mot att ge Kina för stort inflytande i regionen (Andersson, 2024, s. 2-3). 

Samtidigt är relationen mer komplicerad än den ibland framställs. Ryssland vill ha kinesiskt kapital och efterfrågan, men är samtidigt försiktigt med att ge Kina för stort inflytande över arktisk styrning. Kina behöver Ryssland för tillgång till den nordliga sjövägen och vissa arktiska projekt, men vill samtidigt undvika att bli för beroende av en partner som är föremål för omfattande västliga sanktioner. Andersson påpekar att ökade ryska energitransporter till Kina via den nordliga sjövägen också ökar miljörisker, särskilt eftersom sanktioner lett till användning av mindre säkra fartyg och eftersom delar av det arktiska samarbetet med Ryssland är fruset (Andersson, 2024, s. 3-5 ). Detta gör Ryssland till både dörröppnare och riskfaktor för Kina. Genom Ryssland kan Kina få praktisk tillgång till arktiska rutter och resurser. Men genom Ryssland dras Kina också närmare en konfliktfylld säkerhetspolitisk miljö där västliga aktörer i allt högre grad granskar det kinesisk-ryska samarbetet.

Europas och Nordens strategiska dilemma 

För Europa och Norden innebär Kinas arktiska intresse ett strategiskt dilemma. Å ena sidan behöver Europa kritiska mineraler för att genomföra den gröna och digitala omställningen. EU:s Critical Raw Materials Act syftar till att stärka unionens försörjning genom mer utvinning, bearbetning, återvinning och diversifiering. EU har bland annat som mål att ingen enskild tredjestat ska stå för mer än 65 procent av unionens årliga konsumtion av strategiskt råmaterial senast 2030 (European Commission, 2024). Å andra sidan är Arktis ekologiskt känsligt och politiskt komplext. Gruvdrift kan skapa arbetstillfällen och minska strategiska beroenden, men den kan också hota miljö, lokalsamhällen och urfolks rättigheter. Detta gör att europeiska stater inte bara kan svara på kinesisk dominans genom snabbare exploatering. Om väst vill framstå som ett alternativ till kinesisk råvarupolitik måste utvinningen bygga på högre miljökrav, lokal förankring och långsiktig legitimitet. 

För Norden är frågan särskilt känslig. Sverige, Finland, Norge, Danmark och Grönland befinner sig på olika sätt vid skärningspunkten mellan mineralpolitik, säkerhetspolitik och arktisk styrning. Finlands och Sveriges inträde i Nato har dessutom förstärkt den nordiska regionens betydelse i den västliga säkerhetsarkitekturen. Kinas intresse för Arktis blir därför inte en avlägsen fråga om framtida sjöfart, utan en del av den bredare diskussionen om Europas strategiska autonomi, försörjningssäkerhet och relationer till stormakterna. 

En ny geopolitik för försörjningskedjor 

Kinas växande intresse för Arktis bör därför förstås som en del av en större förändring i internationell politik. Under globaliseringens mest optimistiska period betraktades handel och investeringar ofta som ömsesidigt gynnsamma och avpolitiserade. I dag ses samma flöden allt oftare som strategiska sårbarheter. Stater frågar inte bara var varor kan köpas billigast, utan vem som kontrollerar leverantörskedjan, vilka flaskhalsar som finns och hur beroenden kan användas politiskt.  I detta sammanhang blir Arktis viktigare. Regionen erbjuder råvaror, framtida transportvägar och strategiska positioner i ett område där Ryssland, Kina, USA, EU och nordiska stater alla har intressen. Men Arktis är inte en tom yta som stormakter fritt kan exploatera. Regionen är hem för människor, ekosystem och politiska samhällen vars rättigheter och intressen måste vara centrala i varje långsiktig strategi.

Kina kommer sannolikt att fortsätta agera försiktigt och långsiktigt. Landet har begränsat militärt handlingsutrymme i Arktis jämfört med Ryssland och USA, men kan bygga inflytande genom forskning, investeringar, handelsrelationer, teknologi och råvarukedjor. Det gör kinesisk närvaro svårare att hantera än traditionell militär expansion, eftersom den ofta sker genom ekonomiska och institutionella kanaler. 

Slutsats 

Kinas arktiska strategi är inte ett tecken på att landet är på väg att dominera Arktis i närtid. Handelsrutterna är fortfarande begränsade, mineralutvinningen är tekniskt och politiskt svår, och arktiska stater behåller avgörande kontroll över territorium och resurser. Ur kinesiskt perspektiv framställs engagemanget i Arktis som en fråga om forskning, handel och deltagande i globala frågor snarare än som ett försök att utmana de arktiska staternas suveränitet. Men detta gör inte Kinas intresse mindre viktigt. Tvärtom visar det att Kina tänker långsiktigt. 

Arktis fungerar för Kina som en strategisk möjlighet. Handelsrutterna kan på sikt erbjuda alternativa transportkorridorer. Mineralerna kan påverka maktbalansen i den gröna och digitala ekonomin. Samarbetet med Ryssland kan öppna dörrar till regionen, men också skapa nya risker. För Europa och Norden innebär detta att Arktis inte längre kan betraktas som en perifer fråga. Handelsrutterna gör Arktis strategiskt intressant på sikt, medan mineralerna redan i dag gör regionen geopolitiskt relevant. Sammantaget innebär detta att Arktis har blivit en del av den bredare globala maktkonkurrensen. Den centrala frågan är därför inte om Kina kommer att etablera ett dominerande inflytande i Arktis, utan hur landet redan nu positionerar sig i en region som kan få större betydelse i framtidens världsekonomi. Arktis är inte längre enbart en avlägsen isregion i norr, utan en växande arena för framtidens strategiska flöden.

Gabriel Behnam är analytiker vid OAG.

Referenser 

Andersson, P. (2024) Sino Russian Cooperation in the Arctic: Implications for Nordic Countries and Recommended Policy Responses. Stockholm Centre for Eastern European Studies, 22 oktober. Tillgänglig på: https://www.ui.se/globalassets/ui.se-eng/publications/other-publications/sino-russian-cooperation-in-the-arctic_implications-for-nordic-countries-and-recommended-policy-responses.pdf (Hämtad: 11 maj 2026). 

Arctic Council (2026) Arctic Shipping Update: 40% Increase in Ships in the Arctic, 12 februari. Tillgänglig på: https://arctic-council.org/news/increase-in-arctic-shipping/ (Hämtad: 11 maj 2026). 

Centre for High North Logistics (2025) Main Results of NSR Transit Navigation in 2025, 9 december. Tillgänglig på: https://chnl.no/news/main-results-of-nsr-transit-navigation-in-2025/ (Hämtad: 11 maj 2026). 

European Commission (2024) Critical Raw Materials Act. Tillgänglig på: https://single-market-economy.ec.europa.eu/sectors/raw-materials/areas-specific-interest/critical raw-materials/critical-raw-materials-act_en (Hämtad: 11 maj 2026). 

European External Action Service (EEAS) (2026) The EU in the Arctic. Tillgänglig på: https://www.eeas.europa.eu/eeas/eu-arctic_en (Hämtad: 11 maj 2026). 

Geological Survey of Denmark and Greenland (GEUS) (2026) Mineral Resources in Greenland: an overview, 9 januari. Tillgänglig på: https://eng.geus.dk/about/news/news-archive/2026/january/greenland-minerals-overview (Hämtad: 11 maj 2026). 

Heggelund, G., Stensdal, I. och Lamazhapov, E. (2026) Dig, Baby, Dig? China’s Mineral Dominance and Ripple Effects into the Arctic. The Arctic Institute, 6 januari. Tillgänglig på: https://www.thearcticinstitute.org/dig-baby-dig-chinas-mineral-dominance-ripple-effects-arctic/ (Hämtad: 11 maj 2026). 

International Energy Agency (IEA) (2024) Global Critical Minerals Outlook 2024. Paris: IEA. Tillgänglig på: https://www.iea.org/reports/global-critical-minerals-outlook-2024 (Hämtad: 11 maj 2026). 

Reuters (2025) Greenland gives EU backed critical metals project permit to mine, 19 juni. Tillgänglig på: https://www.reuters.com/world/china/greenland-gives-eu-backed-critical-metals-project-permitmine-2025-06-19/ (Hämtad: 11 maj 2026). 

State Council of the People’s Republic of China (2018) China’s Arctic Policy, 26 januari. Tillgänglig på: https://english.www.gov.cn/archive/white_paper/2018/01/26/content_281476026660336.htm (Hämtad: 11 maj 2026).

Säkerhet genom diversifiering: Gulfstaternas svar på USA-Iran-konflikten

Möte mellan Marco Rubio och utrikesministrarna från Gulfstaternas samarbetsråd I september 2025. / U.S. Department of State

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Mohamad Youssef

Analytiker, OAG

Den senaste, och ännu pågående, regionala krisen mellan Iran och Israel har åter placerat Gulfstaterna i konfliktens centrum, trots att de själva inte är direkta parter i konflikten. USA-Iran-konflikten har aktualiserat viktiga frågor om USA:s roll som säkerhetsgarant i regionen och i vilken utsträckning amerikanskt skydd kan förhindra eskalation eller minimera konsekvenserna av en regional konflikt. För Gulfstaterna är säkerhet och ekonomisk stabilitet av hög betydelse, och eftersom dessa är nära kopplade till den regionala stabiliteten påverkas Gulfstaterna påtagligt av den regionala krisen. Därför har USA-Iran-konflikten och dess effekter på Gulfregionen skapat ett ökat fokus på strategisk handlingsfrihet.

Samtidigt har den internationella ordningen blivit mer multipolär, vilket har öppnat för närmare relationer mellan Gulfstaterna och andra aktörer, såsom Kina, Turkiet, Europeiska unionen och andra. Dessa relationer utgör inte nödvändigtvis ett avståndstagande från USA, utan kan snarare tolkas som en strategi för att diversifiera beroendet av säkerhetspartners. 

USA:s roll och begränsningar 

USA är fortfarande den viktigaste externa säkerhetsaktören för Gulfstaterna, både genom sin militära närvaro och genom sin roll som avskräckande makt mot Iran. Detta återspeglas också i att USA står för en mycket stor andel av Gulfstaternas vapenimport, exempelvis omkring 77 procent i Saudiarabien, 62 procent i Kuwait, 48 procent i Qatar och cirka 42 procent i Förenade Arabemiraten (SIPRI, 2026). Samtidigt har den pågående konflikten mellan USA och Iran visat att amerikanska säkerhetsgarantier inte nödvändigtvis skyddar Gulfstaterna från de ekonomiska och säkerhetspolitiska följderna av en större konflikt. Reuters (2026a) rapporterar att konflikten till viss del har blottlagt svagheterna i USA:s skydd i regionen, samtidigt som Gulfstaternas infrastruktur och energiflöden har utsatts för betydande skador. 

För Gulfstaterna handlar problemet därför inte bara om huruvida USA fortfarande är en trovärdig allierad eller inte, utan om vilken typ av skydd USA faktiskt kan erbjuda i en snabbt eskalerande regional konflikt. Enligt Reuters (2026b) har Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Bahrain krävt att varje framtida uppgörelse med Iran också måste omfatta missiler, drönare, proxygrupper och hot mot Hormuzsundet. Kraven visar att Gulfstaterna inte längre ser ett begränsat amerikanskt ingripande som tillräckligt. 

Detta innebär dock inte att USA har förlorat sin centrala roll, utan snarare att Gulfstaternas förtroende har blivit mer villkorat och inte en självklarhet. Enligt De Maio och Lovatt (2026) har osäkerheten kring amerikanska säkerhetsgarantier bidragit till att Gulfstaterna omprövar sina externa partnerskap och sin riskhantering. 

Gulfstaternas strategi

På grund av ökad osäkerhet i regionen har Gulfstaterna inte valt att bryta med USA, utan snarare att sprida sina risker genom en mer flexibel säkerhetspolitik. Detta kan förstås som en form av hedging, där stater behåller sin huvudsakliga säkerhetspartner men samtidigt fördjupar relationer med andra aktörer för att öka sitt handlingsutrymme. Reuters (2026a) visar att USA-Iran-konflikten har förstärkt missnöjet i Gulfen och lett till en bredare och mer seriös diskussion om behovet av att diversifiera allianser och stärka den kollektiva försvarsförmågan. 

Samtidigt tyder utvecklingen på att Gulfstaterna inte längre uppfattar strategisk balansgång som lika enkel eller riskfri som tidigare. Enligt Bianco (2026) har kriget markerat en viktig vändpunkt i Gulfmonarkiernas säkerhetskalkyl, där tidigare säkerhetsstrategier har satts under press i takt med att regionen själv har blivit en direkt frontlinje i konflikten. Detta har exempelvis tagit sig uttryck i attacker mot energiinfrastruktur, missil- och drönarangrepp samt hot mot sjöfarten i Persiska viken. Dessa händelser har testat trovärdigheten i USA:s säkerhetsgarantier och ökat osäkerheten kring hur snabbt och kraftfullt USA är berett att ingripa vid framtida kriser. Detta skapar ett incitament för Gulfstaterna att både kräva tydligare säkerhetsåtaganden från USA och samtidigt bygga upp alternativa relationer för att minska sitt beroende av en enda aktör. 

Hedging i Gulfen handlar därför inte bara om diplomati utan även om att kombinera fortsatt amerikanskt säkerhetsberoende med ekonomiska, teknologiska och regionala samarbeten utanför den traditionella USA-Gulf-ramen. Strategin syftar mindre till att helt ersätta USA än till att minska sårbarheten om amerikanska prioriteringar förändras eller visar sig otillräckliga i framtida kriser. 

Alternativa partnerskap och en bredare strategisk diversifiering 

Gulfstaternas svar på osäkerheten kring USA:s säkerhetsgarantier har inte varit att söka en enda ny beskyddare, utan att utveckla en bredare diversifieringsstrategi för att undvika att hamna i strategiska dödlägen. Enligt Reuters (2026a) handlar utvecklingen inte om att helt bryta relationerna med Washington utan om en utvidgning av Gulfstaternas externa relationer. Beroende på sina egna säkerhets- och utrikespolitiska prioriteringar orienterar sig olika stater närmare mot Kina, Europa, Turkiet, Pakistan, Indien eller i vissa fall Israel. 

Kina framstår i detta sammanhang främst som en ekonomisk och diplomatisk partner, snarare än som en fullvärdig ersättare för USA:s militära roll. Turkiet är samtidigt relevant för Gulfstaterna som en regional säkerhetsaktör just på grund av landets växande försvarsindustri. Dessutom är Pakistan en viktig aktör i Mellanösterns nutida maktbalans. Pakistan har fått en mer framträdande roll som regional mellanhand i diplomatisk konfliktlösning kring Iranfrågan, medan europeiska aktörer i högre grad ses som möjliga kompletterande partners i frågor som säkerhet, handel och riskhantering. 

Sammanfattningsvis visar detta att Gulfstaternas strategi inte bör förstås som en enkel geopolitisk pivot från USA till någon annan makt. Snarare handlar det om att bygga flera parallella relationer för att minska sårbarheten i flera dimensioner av dessa staters säkerhetslogik. Diversifieringen blir därmed ett sätt att öka deras handlingsfrihet genom att sprida risker och undvika ett alltför ensidigt beroende av en enda extern säkerhetspartner. 

Mohamad Youssef är analytiker vid OAG.

Referenser 

Bianco, C. (2026) ‘The Gulf on the front line: The end of strategic hedging and new space for Europeans’, European Council on Foreign Relations, 26 mars. 

Reuters (2026a) ‘US ignites Iran war, but Gulf Arab states pay the price, Gulf sources say’, Reuters, 11 mars. 

Reuters (2026b) ‘Gulf states tell US ending the war is not enough, Iran’s capabilities must be degraded’, Reuters, 27 mars. 

SIPRI (2026) Trends in International Arms Transfers, 2025. SIPRI Fact Sheet. Stockholm: Stockholm International Peace Research Institute.

NATO:s Artikel 5: Vad innebär den egentligen?

NATO-toppmöte i Haag 2025 / NATO

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Iris Weström

Analytiker, OAG.

För lite mer än två år sedan, den 7 mars 2024, markerades slutet på en över 200 år gammal svensk självbild. När medlemskapet i NATO blev ett faktum klev vi in under den mest kända, men också mest mytomspunna och missförstådda, paragrafen i modern diplomati: Artikel 5.

I folkmun sammanfattas den ofta med de tre musketörernas motto ”en för alla, alla för en”. Men i verkligheten är Artikel 5 varken en enkel försäkring eller en automatisk krigsmaskin. Det är en politisk mekanism, vars styrka vilar lika mycket på psykologisk avskräckning som på faktiska vapensystem. För Sverige har detta inneburit ett paradigmskifte där vår säkerhet inte längre definieras av vad vi gör vid våra egna gränser, utan av vår trovärdighet i andras ögon. Så vad är egentligen Artikel 5?

Den juridiska luddigheten

Det är lätt att föreställa sig Artikel 5 som en strömbrytare. Ett angrepp sker, lampan tänds och hela alliansen går i krig. Det står tydligt att ett angrepp mot ett medlemsland bör ses som ett angrepp mot alla andra medlemsländer [1]. Men läser man fördragstexten noga syns det tydligt att den är medvetet diffus. Den förbinder varje medlemsland att vidta de åtgärder som det anser nödvändiga [2]. Denna luddighet är historiskt betingad för att blidka nationell suveränitet, främst den amerikanska kongressens makt över krigsförklaringar. Men flexibiliteten är också en strategisk tillgång. Den skapar osäkerhet för en angripare. En motståndare vet att ett svar kommer, men de vet inte exakt hur massivt eller på vilket sätt det kommer att ske.

Att bidra med det som anses ”nödvändigt” innebär i praktiken att det inte finns någon fastställd kravlista. Det är en behovsprövad solidaritet där varje land bidrar utifrån sin specifika förmåga och det aktuella hotets natur. För en stormakt som USA kan ”nödvändigt” innebära att flytta hangarfartyg och aktivera strategiskt flyg, medan det för ett mindre land kan handla om att upplåta luftrum, bidra med specialistenheter inom minröjning eller erbjuda medicinsk logistik. Det avgörande är inte att alla gör samma sak, utan att den samlade effekten av medlemsländernas åtgärder är tillräcklig för att återställa säkerheten i det nordatlantiska området. Det ger också alliansen möjlighet att trappa upp sitt svar stegvis snarare än att tvingas till en omedelbar total konfrontation.

Det viktigaste att förstå är att Artikel 5 inte är en automatik utan en konsensusprocess. Varje gång artikeln ska åberopas krävs ett enhälligt beslut i NAC (Nordatlantiska rådet) [3]. Det betyder att Sverige nu är med och håller i pennan när alliansens öde avgörs. Sveriges röst väger lika tungt som USA:s eller Tysklands i rummet, men det innebär också att vi aldrig kan abdikera från det politiska ansvaret att agera när en allierad hotas.

Under NATO:s 75-åriga historia har Artikel 5 bara aktiverats en gång, efter 11 september 2001. Som svar på terrorattackerna aktiverade NATO Artikel 5. Kort därefter inleddes operationen Eagle Assist, alliansens första antiterrorinsats och samtidigt den första operativa användningen av NATO:s militära resurser. Sju AWACS-plan, som är en typ av radarspaningsflyg, bemannade av totalt 830 personer från 13 olika medlemsländer sattes in för att patrullera och skydda amerikanskt luftrum. Parallellt lanserades även Operation Active Endeavor, vars syfte var att avskräcka och motverka terroristaktivitet i östra Medelhavet. Utöver dessa operationer fattade NAC enhälligt beslut om åtta ytterligare åtgärder för att stärka underrättelsesamarbetet, öka säkerheten, stärka militära resurser och ge ytterligare stöd i kampen mot terrorism [4].

Gråzonen, där krigets definition suddas ut

När Nordatlantiska fördraget skrevs 1949 var ett väpnat angrepp synonymt med stridsvagnar som rullade över en gräns. År 2026 ser hotbilden fundamentalt annorlunda ut. Idag kan en stat lamslås utan att ett enda skott avlossas. NATO har under de senaste åren tvingats omdefiniera vad ett angrepp faktiskt är. NATO har klargjort att storskaliga cyberattacker mot kritisk infrastruktur, elnät, sjukhus eller finansiella system, kan utlösa Artikel 5 [5]. Vi befinner oss i en tid av ”gråzonskonflikter” där gränsen mellan fred och krig är flytande [6].

Gråzonen är det strategiska utrymmet mellan normal fredstida konkurrens och öppen militär konflikt [7]. För en motståndare är detta den ideala spelplanen. Här kan man uppnå strategiska mål, som att destabilisera en regering eller lamslå en ekonomi, utan att någonsin passera den tröskel som utlöser ett konventionellt militärt svar under Artikel 5. I gråzonen är vapnen inte missiler, utan algoritmer, falska narrativ och ekonomiska påtryckningar. Problemet är attribueringsfrågan: Vem ligger bakom? När ett elnät går ner eller en undervattenskabel i Östersjön klipps av, kan det maskeras som en olycka eller utföras av ”okända aktörer” eller proxies. Om alliansen inte med 100 % säkerhet kan peka ut en angripare, blir det politiskt svårt att nå den konsensus som krävs för att aktivera det kollektiva försvaret. 

Detta är angriparens största vinst, att så tvivel och splittring utan att ett enda skott ens avlossats. NATO kommer att tvingats anpassa sig till denna salamitaktik, där en motståndare skär av små skivor av en stats suveränitet utan att det enskilda snittet känns tillräckligt djupt för att motivera ett krig. Så när blir gråzonen svart? Under de senaste toppmötena har man därför börjat tala om att Artikel 5 kan utlösas av en ackumulering av hybridattacker, om det är till den grad att det lamslår ett samhälles funktionalitet [8]. Det innebär att många mindre, ackumulerande sabotage tillsammans kan ses som ett samlat väpnat angrepp. Detta är en tolkning av Nordatlantiska fördraget som ställer enorma krav på underrättelseutbyte mellan medlemsländerna.

Digitalisering och Östersjön

För Sverige, med vårt extremt digitaliserade samhälle, är gråzonen inte en teoretisk risk utan en daglig realitet. Östersjön är sammanflätad av kablar och ledningar. Ett sabotage här är inte bara ett svenskt problem, det klipper kommunikationen mellan Finland och Tyskland eller energiförsörjningen till Baltikum. För en motståndare är dessa mål ideala, ett sabotage kan utföras av ett civilt fartyg med ett "tappat ankare" vilket gör det extremt svårt att bevisa uppsåt. 

Den centrala utmaningen i gråzonen handlar i grunden, som tidigare beskrivits, om invånarnas motståndskraft. Om en utländsk makt lyckas polarisera det svenska samhället så pass att vi inte kan enas om en gemensam hotbild, har de i praktiken neutraliserat vårt NATO-medlemskap inifrån. En motståndare behöver inte invadera Gotland om de kan få det svenska folket att börja bråka om huruvida ett hot ens existerar. Genom att göda interna konflikter, oavsett om det gäller gängvåld, energipolitik eller religion, skapas en kognitiv dimma [9]. Om vi är djupt splittrade blir den politiska beslutsprocessen i en kris förlamad. Skulle Sverige tveka att skicka stöd till Lettland på grund av interna politiska låsningar, har angriparen uppnått sitt mål.

Avskräckning, en teater som måste vara sann

Artikel 5 fungerar bäst när den aldrig behöver användas. Hela poängen är avskräckning, att övertyga Kreml eller någon annan potentiell angripare om att kostnaden för att testa alliansen är oacceptabelt hög. Men avskräckning är en teater som kräver äkta rekvisita. Den vilar på att vi har:

1. Kapacitet: Att vi faktiskt har planen, fartygen och soldaterna.

2. Planering: Att vi har övat tillsammans så att vi inom NATO kan samarbeta.

3. Vilja: Den mest svårfångade faktorn. Tror omvärlden att vi faktiskt kommer att skicka svenska soldater till en gränspostering i östra Estland?

Många har pratat om NATO som en försäkring man betalar premien för och sedan kan glömma bort. Det är en farlig tankevurpa. Artikel 5 är ett aktivt löfte, inte en passiv garanti. För att artikeln ska ha något värde krävs det att vi i fredstid investerar i Artikel 3[10], kravet på att varje land ska bygga sin egen motståndskraft. Vi kan inte förvänta oss solidaritet om vi inte själva bidrar till den. Det innebär att svensk säkerhetspolitik nu handlar om att ständigt bevisa vår relevans och vår lojalitet.

Slutsats: fredens pris

Artikel 5 är i slutändan ett uttryck för en gemensam värdegrund. Små stater kan inte stå ensamma mot stormakter i en tid av global instabilitet. Det verkliga testet av Artikel 5 sker inte när larmet går, utan i de tusentals timmar av gemensamma övningar, de miljarder kronor som läggs på försvar och totalförsvar samt de politiska samtal som förs dagligen i Bryssel. Genom att knyta vårt öde till våra grannars har vi ökat insatsen dramatiskt, men vi har också köpt oss den starkaste garantin som finns för att kriget aldrig ska behöva nå svensk mark. Artikel 5 är inte en startsignal för krig, utan som en garanti för att kriget förblir för kostsamt att ens påbörja. Solidaritet är inte bara en moralisk handling, i NATO:s fall är det vår viktigaste tillgång.

Iris Weström är analytiker vid OAG.

Referenser:

[1] NATO. Nordatlantiska fördraget (1949).

[2]  Ibid

[3] Myndigheten för civilt försvar. Vad är Nato? (2025) https://www.mcf.se/sv/rad-till-privatpersoner/sa-fungerar-vart-forsvar/NATO/vad-ar-NATO/ (Hämtad: 5/4–2026)

[4]  Green, M. A, Wilson Centre. NATO, Article 5, and 9/11. Stubborn Things. [Blogg]. (2/4–2024) https://www.wilsoncenter.org/blog-post/NATO-article-5-and-911 (Hämtad 2/4–2026)

[5] NATO. Brussels Summit Comminiqué. (2021). https://www.nato.int/en/about-us/official-texts-and-resources/official-texts/2021/06/14/brussels-summit-communique (Hämtad 2/4–2026)

[6] NATO. NATO 2022 Strategic Concept (2022)

[7] Totalförsvarets forskningsinstitut. (2023). Gråzonsläget i krig och fred (FOI-R--5447--SE) https://www.foi.se/rapporter/rapportsammanfattning.html?reportNo=FOI-R--5447--SE

[8] NATO. Madrid Summit Declaration. (2022). https://www.nato.int/en/about-us/official-texts-and-resources/official-texts/2022/06/29/madrid-summit-declaration (Hämtad: 5/4–2026)

[9] Palmgren, A. Gråzonsproblematik. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift NR 2020:1. (2020): ss.156–159. https://kkrva.se/hot/2020:1/palmgren-grazonsproblematik.pdf (Hämtad 11/4–2026)

[10] NATO. Nordatlantiska fördraget (1949).

Japans konstitution i omvandling: Säkerhet, identitet och regional stabilitet

japansk flagga på världskartan

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Sarah Franzén

Analytiker, OAG.

Japans konstitution, som antogs efter andra världskriget, betraktas ofta som en av världens mest fredsorienterade grundlagar. Särskilt artikel 9 har haft en avgörande roll i landets säkerhetspolitiska identitet, då den begränsar Japans möjlighet att använda militärt våld (House of Representatives, Japan, 1946). I dag genomgår denna ordning en förändring. Diskussionen om konstitutionella revideringar har intensifierats i takt med en mer komplex och osäker internationell miljö, inte minst i Östasien.

Den centrala frågan är om dessa förändringar stärker Japans säkerhet eller om de i stället riskerar att öka den regionala instabiliteten.

Från Meiji till Takaichi

Den moderna japanska staten tog form under Meiji-eran (1868–1912), en period präglad av snabb modernisering och centralisering. För att undvika kolonisering antog Japan västerländska institutioner och byggde upp en stark stat med en modern militär (Jansen, 2000). Militärmakten kom att spela en central roll i statens identitet och möjliggjorde en expansiv utrikespolitik.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet etablerade sig Japan som en imperialistisk aktör genom krigen mot Kina (1894–1895) och Ryssland (1904–1905), samt genom kontroll över territorier som Korea och Taiwan (Duus, 1995). Denna utveckling lade grunden för en stark militaristisk tradition som kom att prägla japansk politik fram till 1945 (Gordon, 2003).

Efter nederlaget i andra världskriget genomgick Japan en omfattande transformation under amerikansk ockupation. Den nya konstitutionen från 1947 markerade ett tydligt brott med tidigare militarism, inte minst genom artikel 9, som fastslår att Japan avsäger sig rätten att föra krig samt att upprätthålla militära styrkor för offensiva syften. Trots detta har artikeln tolkats flexibelt, vilket har möjliggjort utvecklingen av Japans självförsvarsstyrkor (Samuels, 2007).

Samtidigt har externa faktorer spelat en viktig roll i denna utveckling. Kinas militära upprustning och Nordkoreas kärnvapenprogram har förändrat Japans säkerhetspolitiska förutsättningar (Hughes, 2015). Detta visar att förändringar i Japans säkerhetspolitik inte sker isolerat, utan i nära samspel med omvärlden.

I dag drivs debatten vidare av politiska aktörer som förespråkar en revidering av artikel 9. En av dessa är premiärminister Sanae Takaichi, som tillträdde 2025. De föreslagna förändringarna syftar bland annat till att tydliggöra självförsvarsstyrkornas konstitutionella status och möjliggöra ett mer aktivt deltagande i kollektivt självförsvar. Förespråkare menar att konstitutionen inte längre motsvarar den aktuella säkerhetsmiljön, medan kritiker varnar för att förändringar kan underminera den pacifistiska ordning som präglat Japan sedan krigsslutet (Pyle, 2018).

Ett nytt militärt handlingsutrymme

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan de föreslagna konstitutionella förändringarna ses som ett svar på ett allt mer komplext regionalt säkerhetsläge. En revidering av artikel 9 framstår som ett sätt att stärka statens handlingsutrymme i en osäker omvärld, där särskilt Kinas militära expansion och Nordkoreas återkommande provokationer påverkar Japans säkerhetsbedömningar (Hughes, 2017; Smith, 2019).

Genom att tydligare legitimera sina självförsvarsstyrkor skulle Japan kunna agera mer proaktivt, exempelvis genom deltagande i kollektivt självförsvar och fördjupat samarbete med allierade, inte minst USA. Detta kan stärka interoperabiliteten och bidra till ökad avskräckning, vilket ur ett realistiskt perspektiv minskar risken för angrepp (Green, 2021). Reformförslagen kan därmed tolkas som ett steg mot att Japan utvecklas till en mer “normal” säkerhetspolitisk aktör med större förmåga att agera självständigt i krissituationer.

Samtidigt aktualiseras säkerhetsdilemmat. Åtgärder som Japan uppfattar som defensiva kan av andra aktörer i regionen uppfattas som offensiva ambitioner. En konstitutionell förändring riskerar därför att leda till motreaktioner, såsom ytterligare upprustning i Kina eller en mer konfrontativ hållning från Nordkorea (Pyle, 2018). Detta kan skapa en negativ spiral där ökade försvarssatsningar leder till minskad säkerhet i regionen som helhet.

Det är också relevant att problematisera hur hotbilder formas. Ur ett kritiskt perspektiv kan hot delvis vara socialt konstruerade genom politisk retorik och strategiska intressen, snarare än enbart objektiva realiteter. Detta väcker frågan om reformerna främst är nödvändiga ur ett säkerhetsperspektiv eller om de också drivs av politiska prioriteringar och diskursiva processer. Sammantaget illustrerar detta spänningen mellan ökad nationell säkerhet och risken för ökad regional instabilitet, vilket gör frågan komplex både strategiskt och politiskt.

En omdefiniering av den japanska statsidentiteten

De föreslagna konstitutionella förändringarna kan även förstås som en potentiell omformning av statens identitet och grundläggande värderingar. Sedan andra världskrigets slut har artikel 9 fungerat som en central symbol för Japans pacifistiska självbild och dess avståndstagande från militarism. Denna norm har haft stor betydelse för landets politiska självförståelse och dess internationella relationer (Berger, 1998; Katzenstein, 1996).

Ur ett konstruktivistiskt perspektiv, där staters agerande formas av normer, identiteter och idéer, innebär en konstitutionell förändring mer än en teknisk justering. Den signalerar ett möjligt skifte i hur Japan uppfattar sin roll i det internationella systemet – från en uttalat pacifistisk stat till en mer traditionell säkerhetspolitisk aktör. Detta kan få konsekvenser både för inrikespolitiska prioriteringar och för Japans utrikespolitiska agerande.

En sådan förändring kan också uppfattas som ett normbrott, både internt och externt. I regionen, särskilt i Kina och Sydkorea där historiska erfarenheter av japansk expansionism fortfarande påverkar den politiska diskursen, kan en revidering skapa oro och misstänksamhet. Detta riskerar att försvaga Japans mjuka makt, det vill säga dess förmåga att påverka genom legitimitet och normativ attraktionskraft (Samuels, 2007).

Samtidigt är normer föränderliga. I en föränderlig säkerhetspolitisk kontext kan det argumenteras att Japan behöver ompröva delar av sin identitet för att möta nya hot och stärka sin säkerhet. Identiteten som fredsnation kan därmed både ses som en styrka och en begränsning, beroende på hur den förhåller sig till omvärldens utveckling.

Denna utveckling sker även i relation till Japans strategiska beroende av USA. Efter andra världskriget har USA fungerat som en central säkerhetsgarant genom utvidgad avskräckning, vilket skapat en stabil men asymmetrisk relation. Om detta engagemang förändras kan det leda till ökad osäkerhet och därmed stärka argumenten för att Japan bygger upp större egen militär kapacitet. På så sätt samspelar identitet, externa relationer och säkerhet i utformningen av Japans framtida strategi.

En diskursiv förändring och historisk kontinuitet

Japans föreslagna konstitutionella förändringar kan även ses som en del av en längre utvecklingsprocess snarare än ett plötsligt brott med tidigare praxis. Sedan 1947 har Japan successivt utökat sitt säkerhetspolitiska handlingsutrymme, bland annat genom utvecklingen av självförsvarsstyrkor och ett fördjupat samarbete med USA (Samuels, 2007; Pyle, 2018). Ur detta perspektiv framstår dagens reformförslag som en formalisering av en redan pågående anpassning till förändrade omvärldsförhållanden, snarare än ett radikalt avsteg från etablerad säkerhetspolitik.

Samtidigt visar säkerhetiseringsteorin hur hot inte enbart är objektiva, utan också skapas och förstärks genom politiska processer. Ett fenomen blir ett säkerhetshot först när det framställs som existentiellt i den politiska diskursen. I Japans fall har hot kopplade till Kina och Nordkorea i ökande grad använts för att motivera behovet av en starkare militär förmåga och konstitutionella förändringar (Hughes, 2017). Detta innebär att reformerna inte enbart kan förstås som reaktioner på faktiska hot, utan också som resultat av hur dessa hot tolkas och kommuniceras.

Historiskt markerade Japans nederlag i andra världskriget ett tydligt avståndstagande från tidigare militarism, vilket institutionaliserades genom artikel 9:s pacifistiska princip. Trots detta har Japan gradvis omtolkat konstitutionens innebörd genom att stärka sina självförsvarsstyrkor och utveckla sitt säkerhetssamarbete. Detta pekar på en kontinuitet i utvecklingen, där förändring sker stegvis snarare än genom plötsliga skiften.

Reformerna kan därav tolkas både som en fortsättning på en långsiktig anpassning och som ett resultat av hur hot konstrueras i den politiska diskursen. Detta skapar utrymme för politiska åtgärder som annars hade varit svåra att genomföra inom ramen för Japans traditionellt pacifistiska identitet. Samtidigt kvarstår frågan om förändringarna främst svarar mot reella hot eller om de i hög grad formas av strategiska och diskursiva processer.

Slutsatser

Japans konstitutionella utveckling sker i en kontext där både säkerhetspolitiska och ekonomiska faktorer påverkar framtiden. Den pacifistiska ordning som artikel 9 representerar ifrågasätts i ljuset av ökade spänningar i Östasien och ett politiskt klimat som i högre grad stödjer förändringar av status quo (The Japan Times, 2025; Financial Times, 2025). I februari 2026 vann premiärminister Sanae Takaichi och Liberal Democratic Party (LDP) en övertygande seger, vilket gav regeringen en supermajoritet i underhuset och därmed stärkt möjlighet att genomdriva politiska reformer, inklusive konstitutionella förändringar (Reuters, 2026).

Regeringens agenda förenar säkerhetspolitiska initiativ med ekonomiska strategier för att stärka Japans “comprehensive national power”. Premiärministerns program betonar både ekonomiska reformer och ett förstärkt försvar, vilket indikerar en integrerad syn där säkerhet och ekonomi ses som sammanlänkade (Nikkei Asia, 2025).

Ekonomiskt befinner sig Japan i en komplex situation. Enligt Bank of Japan förväntas en måttlig tillväxt, främst driven av inhemsk efterfrågan och en gradvis återhämtning i exporten, trots osäkerheter i världsekonomin (Bank of Japan, 2026). IMF bedömer också att tillväxten kommer vara stabil men relativt låg under 2026 (IMF, 2026). Detta innebär att regeringen måste balansera ökade försvarssatsningar med behovet av ekonomisk stabilitet (Financial Times, 2025).

Framöver kommer Japans politiska ledarskap att behöva hantera en komplex balans mellan säkerhetshot, ekonomisk motståndskraft och politiskt stöd. Hur dessa mål prioriteras kommer att ha stor betydelse för Japans roll i regionen och i den globala ordningen (The Japan Times, 2025; Reuters, 2026).

Sarah Franzén är analytiker vid OAG.

Referenser:

The House of Reresentatives, Japan (1946) The Constitution of Japan. https://www.shugiin.go.jp/internet/itdb_english.nsf/html/statics/english/constitution_e.htm

Berger, T.U. (1998) Cultures of Antimilitarism: National Security in Germany and Japan. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Duus, P. (1995) The Rise of Modern Japan. Boston: Houghton Mifflin.

Gordon, A. (2003) A Modern History of Japan: From Tokugawa Times to the Present. Oxford: Oxford University Press.

Green, M. (2021) Japan’s Security Strategy and the Indo-Pacific. Washington, DC: Center for Strategic and International Studies.

Hughes, C.W. (2015) Japan’s Foreign and Security Policy under the “Abe Doctrine”. London: Routledge.

Hughes, C.W. (2017) Japan’s Security Policy: A New Reality. London: Routledge.

Jansen, M.B. (2000) The Making of Modern Japan. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Katzenstein, P.J. (1996) Cultural Norms and National Security: Police and Military in Postwar Japan. Ithaca: Cornell University Press.

Pyle, K.B. (2018) Japan in the American Century. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Samuels, R.J. (2007) Securing Japan: Tokyo’s Grand Strategy and the Future of East Asia. Ithaca: Cornell University Press.

Smith, S. (2019) Japan’s Security Environment in the Indo-Pacific. Tokyo: Policy Studies Institute.

FPRI (2026) Experts React: Sanae Takaichi’s Victory in Japanese Election. https://www.fpri.org/article/2026/02/fpri-experts-react-sanae-takaichis-victory-in-japanese-election/

IMF (2026) IMF Executive Board Concludes 2026 Article IV Consultation with Japan. https://www.imf.org/en/news/articles/2026/04/02/pr-26105-japan-imf-executive-board-concludes-2026-article-iv-consult

Japan Times (2026) With fresh mandate, Japan's Takaichi sets sights on defense and security goals. 22 February. https://www.japantimes.co.jp/news/2026/02/22/japan/politics/japan-takaichi-defense-security-goals/

PBS NewsHour (2026) Japanese prime minister’s party secures supermajority in a key parliamentary election. https://www.pbs.org/newshour/world/japanese-prime-ministers-party-secures-supermajority-in-a-key-parliamentary-election

Reuters (2026a) IMF urges BOJ to keep raising rates even as Iran war poses new risks. 4 April. https://www.reuters.com/world/asia-pacific/imf-urges-boj-keep-raising-rates-even-iran-war-poses-new-risks-2026-04-04/

Reuters (2026b) Japan exports jump, business mood improves as IMF warns of risks to growth. 18 February. https://www.reuters.com/world/asia-pacific/japans-exports-jump-168-january-strong-asia-demand-2026-02-18/

Stanford FSI (2026) What’s Next for Japan After Prime Minister Sanae Takaichi’s Historic Election Victory. 13 February. https://fsi.stanford.edu/news/whats-next-japan-after-prime-minister-sanae-takaichis-historic-election-victory

Röda havets militarisering

Röda Havet / NASA

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Gabriel Behnam

Analytiker, OAG

Röda havet och Bab el-Mandeb har under de senaste åren blivit en geoekonomisk stresspunkt med tydliga effekter på världshandeln. Det som gör utvecklingen särskilt betydelsefull är inte bara att attacker och motåtgärder förekommer i ett begränsat geografiskt område, utan att just detta område fungerar som en av världsekonomins mest koncentrerade “single points of failure”. När risknivån i Röda havet stiger uppstår omedelbara omfördelningar av sjötrafik, kraftiga höjningar i fraktpriser och en växande tendens att behandla handelns infrastruktur som ett säkerhetspolitiskt objekt. Denna text analyserar hur militariseringen av Röda havet omvandlar ett regionalt konfliktmönster till en global systemrisk och hur olika aktörer, både statliga och icke-statliga, använder, reagerar på och ibland förstärker denna geoekonomiska dynamik.

Röda havet som globalt chokepoint och systemrisk

Röda havet binder samman Indiska oceanen med Medelhavet via Bab el-Mandeb och Suezkanalen. I praktiken kopplar det samman Asiens produktionscentra med Europas konsumtions- och industrimarknader och det fungerar samtidigt som en viktig transportväg för energi och insatsvaror. När transit genom området störs blir effekten inte bara en lokal störning i sjöfarten utan en kedjereaktion i flera marknader, såsom logistik, försäkring, energi och i förlängningen inflation och finansiell risk. IMF beskriver tydligt hur transitdata från början av 2024 visade kraftiga fall i Suez-trafiken och hur detta riskerar att störa leveranskedjor och förvränga makroekonomiska indikatorer (Kamali et al., 2024).

Världsbanken visar på liknande sätt att trafiken genom Suez och Bab el-Mandeb vid slutet av mars 2024 hade fallit kraftigt samtidigt som trafiken runt Godahoppsudden (omvägen runt Afrika) ökade markant, vilket illustrerar hur handelsflöden snabbt omdirigeras mellan alternativa rutter (World Bank, 2024).

Det centrala med flaskhalsar är att alternativ finns, men att de är dyrare och mer tidskrävande. För sjöfarten innebär omvägen runt Afrika fler sjödagar, högre bunkerkostnader, längre bindning av fartygskapacitet och fler dagar av kapitalbindning i varor som befinner sig i transit. UNCTAD understryker att omdirigeringar skapar effekter i ton per mil och att den globala efterfrågan på transportarbete ökar när samma mängd gods måste färdas längre sträckor, vilket driver upp fraktkostnader och pressar kapacitet (UNCTAD, 2024, s. 4–8). Detta är en viktig mekanism eftersom den gör att en säkerhetsrisk kan få oproportionerliga pris- och kapacitetsutslag även utan att handelsvolymerna kollapsar totalt.

Sårbarheten förstärks av att det globala handelssystemet länge varit optimerat för effektivitet snarare än redundans. När lager hålls låga och leveranser synkroniseras ökar känsligheten för förseningar och en extra vecka i transit kan i vissa branscher skapa produktionsstopp, brist på komponenter eller tvinga fram kostsamma omläggningar. UNCTAD framhåller också att störningarna i Röda havet sammanföll med andra flaskhalsar som till exempel begränsningar i Panamakanalen, vilket gör att flera samtidiga chocker kan förstärka varandra (UNCTAD, 2024, s. 9–12). Ur ett systemperspektiv betyder det att den globala ekonomin inte bara drabbas av en isolerad störning, utan av en minskning i hela systemets redundans.

Röda havet är dessutom en plats där politiska signaler avläses i realtid av marknader. När attacker sker eller när militära operationer eskalerar prissätts risk direkt i försäkringspremier, val av rutter och fraktkontrakt. På så vis fungerar Röda havet som en mekanism som översätter geopolitik till ekonomi med minimal tidsfördröjning. Det gör militariseringen särskilt relevant i en period där många ekonomier är känsliga för inflationsimpulser och där centralbanker och regeringar ofta är politiskt pressade av prisutveckling.

Asymmetrisk krigföring och geoekonomisk hävstång

Militariseringen av Röda havet visar hur asymmetrisk kapacitet kan skapa global effekt utan att en aktör dominerar havet i klassisk sjömilitär mening. I stället för att blockera farleder fullt ut räcker det att skapa osäkerhet om säkerheten. När hotet blir tillräckligt trovärdigt förändras riskkalkylerna för främst rederier, banker och försäkringsbolag. Detta gör att även sporadiska attacker kan få stora konsekvenser eftersom sjöfarten är ett system med små marginaler och höga tidskostnader.

IMF påpekar att redan under de första två månaderna av 2024 föll Suez-handeln kraftigt och att detta påverkade leveranskedjor och nyckelindikatorer (Kamali et al., 2024). Världsbanken beskriver samma period som en tid då omdirigeringar blev systematiska snarare än tillfälliga, vilket tyder på att riskbedömningarna har etablerats permanent på marknaden (World Bank, 2024). Den ekonomiska logiken är att risk inte behöver realiseras för att bli dyr. Det räcker att sannolikheten för incidenter uppfattas som högre än tidigare, eftersom kostnaden för ett enskilt haveri, till exempel skador och förlust av last, är markant.

Försäkringsmarknaden är i detta fall en central faktor. Premier för krigsrisk fungerar som en snabb prisindikator på geopolitisk risk och påverkar direkt vilka rutter som blir ekonomiskt rationella. När premien stiger kan rederier välja omvägen runt Afrika även om det innebär fler sjödagar. Det är här asymmetriska hävstänger uppstår eftersom en aktör med relativt billig kapacitet (drönare, robotar, båtburna angrepp) kan tvinga fram mycket dyra motanpassningar i ett system där varje extra dag kostar. UNCTAD beskriver hur risker i Röda havet tvingar rederier och logistikaktörer att strukturera om sina nätverk, vilket på sikt kan rita om de marina näten och i förlängningen handelskartan (UNCTAD, 2024, s. 3–5).

Att detta sker i en region där flera konfliktytor överlappar förstärker effekten. Röda havet gränsar till Jemenkriget och påverkas av dynamik kopplad till Iran–Israel och USA:s regionala roll. En icke-statlig aktör kan agera som en förmedlare av instabilitet från lokala konflikter till världsekonomin. Utöver den omedelbara skadan på plats fungerar attackerna som en utlösande faktor för global riskprissättning. Detta gör att Röda havet, i en tid av ökad geopolitisk fragmentering, kan bli en återkommande punkt där ekonomisk stabilitet utmanas genom säkerhetspolitiska metoder.

Aktörslandskapet: fri sjöfart, regional ekonomi och stormaktspolitik

Det ökade hotet mot sjöfarten har lett till att flera statliga aktörer mobiliserat militära och diplomatiska resurser. EU:s operation ASPIDES är ett tydligt exempel på hur handelsskydd blivit en säkerhetspolitisk uppgift. Operationen syftar till att skydda fri sjöfart och bidra till sjöfartssäkerhet, särskilt för kommersiella fartyg genom lägesbild, eskort och skydd inom ett defensivt mandat (EEAS, 2024; EEAS, 2024a). Att EU går in med en militäroperation för att skydda en handelsväg illustrerar en institutionell förändring där handel behandlas i ökande grad som en del av säkerhetspolitiken, inte som en separat ekonomisk sfär.

Utöver de direkta handelsstörningarna medför krisen i Röda havet även omfattande ekonomiska följdverkningar för arabregionen och länderna som har kust mot området. ESCWA understryker i en analys hur kritiska sektorer som turism, fiske och logistik påverkas negativt när stabiliteten i sjöfarten vacklar. Denna dimension är viktig eftersom den visar att militariseringen inte enbart innebär störningar i den globala handeln, utan också regionala utvecklingseffekter som kan förstärka politisk instabilitet genom arbetsmarknad och statsfinanser (UNESCWA, 2024, s. 4–8)

För Iran finns incitament att kunna skapa kostnader utan direkt konfrontation. Även om graden av operativ kontroll varierar, innebär den regionala dynamiken att störningar i Röda havet kan fungera som indirekt hävstång i en bredare konfliktstruktur. Ur ett sådant perspektiv är poängen inte att stoppa all trafik, utan att göra trafiken dyrare och mer osäker så att den politiska kostnaden för deras motståndare stiger.

Sådan osäkerhet har konsekvenser globalt som regionalt. Eftersom Suezkanalen är en hörnsten i Egyptens statsbudget och valutaförsörjning, innebär minskad transitering att landets makroekonomiska sårbarheter förvärras. Detta bekräftas av Associated Press som rapporterar att intäkterna föll kraftigt under 2024, vilket gör Egypten till en av regionens mest direkt drabbade länder (Associated Press, 2025). I en ekonomi med betydande finansieringsbehov och valutapress kan sådana intäktsbortfall snabbt bli ett inrikespolitiskt problem. Därmed får Röda havet en tydlig koppling mellan säkerhet och statlig resiliens då hot mot sjöfarten påverkar staters budgetutrymme och möjligheter att leverera ekonomisk stabilitet.

Samtidigt är Röda havet relevant för aktörer längre bort. Kina och andra asiatiska exportekonomier är beroende av förutsägbara leveranser till Europa. När rutter blir osäkra kan företag behöva öka lager, omförhandla kontrakt mellan olika parter och anpassa produktionsplaner. Även om detta inte alltid leder till omedelbar kollaps kan det gradvis öka kostnader och minska effektiviteten i de globaliserade värdekedjor som passerar området. På så vis blir Röda havet ett exempel på hur ekonomisk interdependens kan omvandlas från en stabiliserande faktor till en sårbarhet när infrastrukturella knutpunkter hotas.

Ekonomiska transmissionsmekanismer: från fraktmarknad till inflation och finansiell risk

Den mest centrala frågan är hur säkerhetshändelser i Röda havet översätts till ekonomiska effekter. Här kan man identifiera tre sammanlänkade transmissionsmekanismer: transportkostnader, ledtider och lager samt riskpremier och finansiella effekter.

För det första påverkas transportkostnader genom längre rutter och högre riskpremier. UNCTAD visar hur omdirigeringar ökar distanser och därmed transportarbete, vilket pressar fraktmarknaden (UNCTAD, 2024, s. 9–12). IMF framhåller att fraktkostnader kan påverka prisnivån och inflationsutsikter särskilt om störningarna blir långvariga (Kamali et al., 2024). Fraktkostnader är dessutom ofta tröga nedåt eftersom när priserna väl har stigit kan de ligga kvar på en högre nivå även om hotnivån sjunker på grund av att rederier och försäkringsbolag inte omedelbart reviderar riskbedömningar. Detta skapar en asymmetri där negativa chocker kan ha längre varaktighet än den utlösande händelsen.

För det andra påverkar längre ledtider företagens beslut eftersom en mindre förutsägbar transporttid ökar behovet av lager. Det är en avvägning mellan effektivitet och robusthet, så kallad just-in-time-logistik minskar kapitalbindning men kräver stabil logistik, medan just-in-case kräver större lager och högre kostnader men minskar risken för produktionsstopp. Om Röda havet förblir osäkert kan fler företag tvingas göra en strukturell omställning, vilket binder kapital, minskar produktiviteten och höjer priser i förlängningen. Detta är särskilt relevant för Europa där många industribranscher är beroende av importerade komponenter och där politiska system är känsliga för inflation och prisnivåer.

För det tredje finns riskpremier som påverkar finansiella marknader. Geopolitiska risker tenderar att öka osäkerheten och riskaversionen vilket kan påverka kreditvillkor, valutaflöden och även investeringar. Även om exakta effekter varierar är mekanismen relevant, när en central handelsrutt uppfattas som osäker påverkas både realekonomi och finansiell ekonomi genom en omprissättning av risk. I en tid där flera geopolitiska risker samverkar kan Röda havet fungera som en trigger som förstärker volatiliteten.

Världsbanken har utvecklat analysen ytterligare i en senare publikation om den fördjupade Röda havet-krisen, där man diskuterar hur störningarna påverkar bland annat hamnaktivitet, transportkostnader och även regional ekonomisk utveckling (World Bank, 2025, s. 1–6). Detta är viktig för att förstå effekterna och att de inte bara är kortsiktiga prisrörelser utan kan bli mer varaktiga förändringar i logistikmönster och hamnflöden.

Geopolitiserad handel och normaliseringen av militariserad infrastruktur

En långtgående implikation är att handelns infrastruktur i ökande grad görs till säkerhetsfråga. När EU och andra aktörer etablerar militära operationer för att skydda handelsrutter normaliseras idén att global handel kräver permanenta säkerhetsgarantier. EU:s ASPIDES-mandat med fokus på lägesbild, eskort och skydd mot multi-domain attacks illustrerar hur handelsskydd institutionaliseras inom säkerhetspolitik (EEAS, 2024; EEAS, 2024a).

Denna situation kan i förlängningen rita om kartan för hur handel organiseras av både politiska och ekonomiska aktörer. Vid bestående risker blir redundans en nödvändig investering som omfattar strategiska lager, diversifierade leverantörer och kortare regionala produktionskedjor. Detta är en omvärdering av globaliseringens logik från maximal effektivitet till en balans mellan effektivitet och resiliens. UNCTAD beskriver även explicit hur störningar i Röda havet kan bidra till att omforma marina nätverk och i förlängningen världshandelns karta (UNCTAD, 2024, s. 3–5).

Samtidigt finns en paradox. Militariserad närvaro kan minska risken marginellt men den kan också skapa en känsla av att rutten är en konfliktzon, vilket får rederier att fortsätta undvika den. När marknaden internaliserar att Röda havet är riskfyllt kan omdirigeringar bli långvariga även om incidenterna minskar. Financial Times rapporterar att även när Houthi-rebellerna signalerat minskade attacker har osäkerheten kvarstått och branschen varit försiktig med att återgå (Financial Times, 2025). Detta tyder på att marknaden inte bara reagerar på faktiska incidenter utan på förväntningar om framtida instabilitet.

Normaliseringen av geopolitiserad handel kan också påverka stormaktsrelationerna eftersom om handel blir mer beroende av säkerhetsallianser, kan handelns mönster gradvis anpassas efter geopolitiska block. Det skulle innebära en mer fragmenterad global ekonomi där fri sjöfart inte bara är en norm utan en resurs som måste försvaras och finansieras. Röda havet blir därmed en symbol för en bredare omvandling där den liberala idén om globalisering som ett neutralt ekonomiskt system utmanas av en verklighet där handelsflöden blir instrument och mål i geopolitisk strategi.

Scenarier: stabilisering, långvarig störning eller eskalation

Det första och sannolikt mest realistiska scenariot är en långvarig lågintensiv störning. I ett sådant scenario fortsätter sporadiska attacker och eskorter vilket innebär att sjöfarten pendlar mellan Röda havet och omvägen runt Afrika beroende på aktuell hotbild. Ekonomiskt innebär det kroniskt förhöjda fraktkostnader och högre försäkringspremier vilket gör att effekten inte är en akut global kris men en strukturell fördyring av global handel, särskilt för flöden mellan Europa och Asien.

Det andra scenariot är stabilisering genom avskräckning och diplomati. Här minskar hotnivån så att transit genom Suez normaliseras, vilket gradvis pressar ned försäkringspremier och fraktpriser. Oavsett scenario kvarstår en central lärdom om att globala flaskhalsar är strukturellt sårbara. Dessa strategiska passager kommer därför att förbli en kritisk faktor i alla framtida riskbedömningar. Företag kan därför fortsätta investera i redundans även efter en stabilisering, vilket betyder att en del av kostnadsökningen kan bli kvar som en resilienspremie.

Det tredje scenariot är eskalation. Om Röda havet kopplas samman med en bredare regional konfrontation kan effekterna bli större och mer abrupta. Då kan marknader reagera med kraftiga riskpremier, större omdirigeringar och en potentiellt tydligare inflationseffekt. En eskalation skulle också kunna påverka energimarknader mer direkt, särskilt om osäkerheten sprider sig till andra regionala flaskhalsar. Även om detta scenario är mindre sannolikt är det viktigt eftersom flera aktörers strategiska logik bygger på att kunna höja kostnader och skapa osäkerhet utan att passera tröskeln till fullskalig krigföring.

Slutsats

Röda havets militarisering visar hur ekonomisk säkerhet blivit en central dimension av geopolitiken. I denna marina korridor översätts säkerhetshändelser snabbt till ekonomiska konsekvenser genom riskpremier, omdirigeringar och kostnadschocker i fraktmarknaden. De direkta effekterna syns i transitdata och fraktpriser men de mer betydelsefulla effekterna är strukturella. Utvecklingen innebär en gradvis förskjutning där effektivitet får ge vika för resiliens. Samtidigt normaliseras en militariserad handel där den globala infrastrukturen i allt högre grad behandlas som en arena för maktutövning.

Samtidigt visar fallet hur olika aktörer har skilda men sammanlänkade intressen. EU ser fri sjöfart som en nödvändighet för ekonomisk stabilitet och har därför institutionaliserat ett militärt skydd via ASPIDES (EEAS, 2024; EEAS, 2024a). Regionala stater som Egypten påverkas direkt i statsfinanser och makroekonomi när intäkter från Suezkanalen faller (Associated Press, 2025). Icke-statliga aktörer kan genom asymmetrisk kapacitet skapa global effekt, medan stormakter kan se indirekt hävstång i att fördyrande störningar sprids över marknader.

Situationen i Röda havet bör därför inte betraktas som en isolerad konflikt i periferin, utan snarare som en indikator på det framtida internationella systemets funktionssätt. Det är ett system som blir alltmer fragmenterat och riskutsatt där geopolitik och världsekonomi nu är oupplösligt sammanflätade.

Gabriel Behnam är analytiker vid OAG.

Referenslista

Associated Press (2025) ‘Egypt's revenue from the Suez Canal plunged sharply in 2024’. AP News. Tillgänglig på: https://apnews.com/article/5a5fe98a74f64144f7aab9ceca9d87d3 (Hämtad: 26 februari 2026).

EEAS (2024) ‘EUNAVFOR Operation ASPIDES’. European External Action Service. Tillgänglig på: https://www.eeas.europa.eu/eunavfor-aspides_en?s=410381 (Hämtad: 26 februari 2026).

EEAS (2024a) ‘About the Operation EUNAVFOR ASPIDES’. European External Action Service. Tillgänglig på: https://www.eeas.europa.eu/eunavfor-aspides/about-operation-eunavfor-aspides_en?s=410381 (Hämtad: 26 februari 2026).

Financial Times (2025) ‘Houthis signal halt to Red Sea shipping attacks’. Financial Times. Tillgänglig på: https://www.ft.com/content/e1b1c16f-ae8d-4788-a3ef-aa644d372708 (Hämtad: 26 februari 2026).

Kamali, P., Koepke, R., Sozzi, A. och Verschuur, J. (2024) ‘Red Sea Attacks Disrupt Global Trade’. IMF Blog, 7 mars. Tillgänglig på: https://www.imf.org/en/blogs/articles/2024/03/07/red-sea-attacks-disrupt-global-trade (Hämtad: 26 februari 2026).

UNCTAD (2024) Navigating troubled waters: Impact to global trade of disruption of shipping routes in the Red Sea, Black Sea and Panama Canal (UNCTAD/OSG/INF/2024/2). Genève: United Nations Conference on Trade and Development. Tillgänglig på: https://unctad.org/system/files/official-document/osginf2024d2_en.pdf (Hämtad: 26 februari 2026).

UNESCWA (2024) Economic impact of the Red Sea crisis on the Arab region (E/ESCWA/C.5/2024/7). Beirut: United Nations Economic and Social Commission for Western Asia. Tillgänglig på: https://www.unescwa.org/sites/default/files/event/materials/10-%20Economic%20impact%20of%20the%20Red%20Sea%20crisis%20on%20the%20Arab%20region%202400595E.pdf (Hämtad: 26 februari 2026).

World Bank (2024) ‘Navigating troubled waters: the Red Sea shipping crisis and its global repercussions’. World Bank Blogs, 16 maj. Tillgänglig på: https://blogs.worldbank.org/en/developmenttalk/navigating-troubled-waters--the-red-sea-shipping-crisis-and-its- (Hämtad: 26 februari 2026).

World Bank (2025) The Deepening Red Sea Shipping Crisis: Impacts and Outlook. Washington, DC: World Bank. Tillgänglig på: https://documents1.worldbank.org/curated/en/099253002102539789/pdf/IDU10b8b59671dbc814cfc19c4a1299ff54854ba.pdf (Hämtad: 26 februari 2026).

En missnöjd ungdom? Globala protester och den svenska kontexten

Protest i Bulgarien / Zerga

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tristan Viel Lamare

Analytiker, OAG

2025 var på många sätt ett omskakande år för världen, med världsomfattande tullar som USA annonserade, militära konflikter som bröt ut, fortsatte eller utökades och fortsatta konsekvenser av klimatförändringar. Mitt i allt det var det en trend som började utmärka sig: decentraliserade protester som främst leddes av generation Z. Dessa Gen Z demonstrationer spred sig över hela världen och även om protesterna varierade i vad de efterfrågade så var många av dem framgångsrika. De protesterna som fick störst internationell uppmärksamhet var dem som efter ett visst tryck lyckades avsätta impopulära ledare och/eller regeringar. Det landet som senast fick uppleva det var Bulgarien i vad som klassats som den första framgångsrika Gen Z proteströrelsen i Europa och EU. Och om nu dessa protester kan nå ända till EU så kan man inte hjälpa att undra om Sverige skulle kunna hamna i en liknande situation och hur sannolikt det är.

Att det bryter ut protester i flera länder som huvudsakligen leds av en specifik generation tätt inpå är inte nytt. Det mest kända exemplet här i Europa är onekligen -68 protesterna när huvudsakligen babyboom-generationen var ledande. Även om det fanns vissa specifika områden som skilde protesterna från land till land så var det också många faktorer som förenade dem, som till exempel motstånd mot Vietnamkriget. Ett annat exempel är -89 protesterna i Östeuropa. Även om det inte var protester som leddes av en specifik generation så var det protester som hade en gemensam, förenande faktor: ett slut på det kommunistiska enpartisystemet och införandet av demokrati. Däremellan så fanns det också efterfrågningar som skilde på protesterna land för land, som efterfrågan att öppna Berlinmuren i Östtyskland.

Det som skiljer Gen Z protesterna från de ovan nämnda är att de är mycket mer utspridda. De tidigare exemplen hade viss internationell spridning men var koncentrerade i Europa och i fallet -68 även i USA. Gen Z protesterna har ägt rum och varit framgångsrika i Asien, Afrika och Europa, vilket av förklarliga skäl gör att det finns skillnader i vad protesterna vill uppnå och vad som fick dem att bryta ut, men det finns ändå faktorer som för dem samman. I den här analysen kommer de huvudsakliga faktorerna som drev demonstrationer i tre olika länder, Nepal, Madagaskar och Bulgarien, att gås igenom och jämföras. Efter att faktorerna lyfts fram kommer nästa steg vara att analysera om Sverige är i en liknande riktning och därigenom slå fast om hur sannolikt det är att Sverige kan uppleva sina egna Gen Z protester.

Nepal

Protesterna i Nepal var inte de första Gen Z protesterna som bröt ut, men det var de första som fick medial uppmärksamhet i västvärlden. Protesterna bröt ut den 8 september efter att den nepalesiska regeringen klubbat igenom en lag som förbjöd 26 sociala medier-tjänster om de inte betalade en avgift. Officiellt genomfördes detta för att kunna begränsa spridningen av falska konton och se till att de sociala medierna hanteras korrekt.[1] Men många drog snabbt en koppling mellan nedstängningen av sociala medier och en trend på sociala medier i Nepal att hänga ut unga familjemedlemmar till inflytelserika politiker och visa hur deras nepotism gjorde att de kunde leva ett liv i lyx medan vardagliga nepaleser lever med en årlig inkomst på 1 400 amerikanska dollar.[2]

Den nepalesiska regeringen drog tillbaka lagen på kvällen den 8 september, men vid det laget var det inte tillräckligt då regeringen under dagen använde dödligt våld mot demonstranterna som nu krävde regeringens avgång. Den efterföljande dagen, 9 september, meddelade den nepalske premiärministern K.P. Sharma Oli, som har innehaft den positionen från och till sedan 2015, att han avsåg att avgå men skulle bli kvar i samma position för en övergångsregering. Det var inte heller tillräckligt för demonstranterna, som svarade med att sätta eld på bland annat parlamentsbyggnaden och premiärministerns residens.[3] Efter samtal mellan presidenten, demonstranter och militären tillsattes Sushila Karki som premiärminister för en övergångsregering den 12 september. Karki kommer att inneha den positionen tills att en ny regering har tillsatts efter valet den 5 mars 2026.[4]

Madagaskar

I september 2025 var den allmänna situationen inte bra för Madagaskar. Ungefär 75% av befolkningen uppskattas leva i fattigdom och i de stora städerna, bland annat huvudstaden Antananarivo fick man regelbundet stå ut med strömavbrott och avbrott av vattenflödet.[5]

Samtidigt investerade regeringen i projekt som ansågs vara irrelevanta och som inte åtgärdade problemen som påverkade befolkningen, som en linbana för att lätta på trafiken i Antananarivo.[6] Mycket av kritiken riktades mot presidenten Andry Rajoelina, som med undantag för perioden mellan åren 2014–2018 varit Madagaskars president sedan 2009. Under den perioden har han och hans familj varit öppna med sin förmögna livsstil, något som skapade stor irritation bland malagassier. Små demonstrationer började äga rum från den 15 september, men exploderade i storlek från den 25 september efter att Antananarivos regionfullmäktige förbjudit att protester fick äga rum i huvudstaden.[7]

Protester ägde i vart fall rum i hela landet, och regeringen instiftade ett nationellt utegångsförbud för att få stopp på demonstrationerna. Men det hjälpte föga. Under demonstrationernas gång använde sig polisen och säkerhetsstyrkor av tårgas och gummikulor mot demonstranterna, men likväl fortsatte de att äga rum. Den 12 oktober genomförde CAPSAT, en kraftfull kontingent från militären som 2009 förde Rajoelina till makten, ett myteri och ställde sig på demonstranternas sida. Dagen efter flydde Rajoelina landet och parlamentet röstade för att avsätta honom.[8] Efteråt utsågs Michael Randrianirina, som ledde CAPSAT, till interimspresident, och han har lovat att nya val kommer äga rum efter att Madagaskar har återuppbyggts och återhämtat sig. Vilket han uppskattar som tidigast kommer ske inom 18–24 månader efter hans övertagande.[9]

Bulgarien

I Bulgarien ägde de första demonstrationerna rum den 25 november i samband med att budgeten för 2026 offentliggjordes. I budgeten ingick bland annat förslag att höja individuella bidrag till pensions- och socialförsäkringsprogram samtidigt som man ville öka lönerna för statsanställda, däribland polismyndigheten.[10] Det var den utlösande faktorn, men det fanns mer som kokade under ytan. Bulgarien är EU:s näst mest korrupta land, bara Ungern är mer korrupt.[11] Många personer, däribland ett flertal läkare, har lämnat landet för att hitta bättre arbetstillfällen i bland annat andra EU-länder under en längre tid.[12]

Korruptionen skylls i huvudsak på två politiker som hade inflytande över regeringen: Boyko Borisov och Delyan Peevski. Borisov är ledare för det styrande partiet GERB och var premiärminister 2009–2021. Han hade ingen direkt roll i regeringen som styrde när protesterna bröt ut, men eftersom det var hans parti som ledde regeringen och han som gjorde alla regeringens uttalanden ansågs han vara regeringens dockmästare. Peeskiv är en oligark som USA och Storbritannien riktat sanktioner mot – som också leder partiet DPS som är ett stödparti för regeringen.[13]

Att de två personerna som anses vara ytterst ansvariga för Bulgariens korruption indirekt styrde landet tillsammans satt inte bra hos befolkningen, och budgetförslaget var droppen som fick bägaren att rinna över. Den 2 december meddelade Borisov att man skulle dra tillbaka budgeten.[14] Men vid det laget hade protesterna redan kommit med krav på att regeringen skulle avgå. Protesterna fortsatte, och den 11 december meddelade regeringen sin avgång. Det här ledde till att ett nyval utlystes som är planerat att äga rum den 19 april 2026.[15]

Gemensamma faktorer

När man ställer protesterna i Nepal, Madagaskar och Bulgarien bredvid varandra är en av de största likheterna att korruptionen är den stora drivande faktorn i att protesterna bröt ut. Det är ingen större överraskning, Åå Transparency Internationals korruptionsindex befinner sig på plats 148 (Madagaskar),[16] 109 (Nepal),[17] och 84 (Bulgarien).[18]

Att korruptionen är så utbredd gör att de andra faktorerna som utlöst protesterna egentligen är biprodukter därav. Exempelvis så styrdes länderna av personer som har haft direkt och indirekt inflytande över landets styre i mer än ett decennium, vilket också har varit en drivande faktor. När samma personer styr under lång tid men inget förbättras är det tydligt vem som bär skulden för det. Det knyter även an till en ökad medvetenhet om ojämlikheter i länderna och en vilja att de ansvariga ska få känna av konsekvenserna av sitt agerande. Eftersom dessa faktorer var så lika så kan man dra paralleller mellan protesterna trots att det fanns så många skillnader mellan dem.

Sverige

Om man då tar de största faktorerna för protesterna, korruption, långt styre av samma personer och/eller partier samt ökad medvetenhet om ojämlika förhållanden, och applicerar dem på Sverige, hur mycket går att känna igen dem och hur sannolikt är det att Gen Z protester bryter ut?

Den faktorn som stämmer minst överens med Sverige är att samma personer och/eller partiuppsättning har styrt under en längre tid. Den nuvarande regeringen består av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd från Sverigedemokraterna, en partiuppsättning som inte har skådats tidigare i svensk historia. Partierna och dess ministrar har dessutom bara innehaft sina positioner sedan 2022, med andra ord bara knappt en mandatperiod vid analysens skrivande, vilket gör att man inte kan säga att Sverige styrts av samma personer/partier under en längre tid.

Vid första anblick det kan det se ut som att Sverige står långt ifrån Nepal, Madagaskar och Bulgarien gällande korruption. Sverige är betydligt mindre korrupt än dem, vilket märks på Transparency Internationals korruptionsindex där Sverige rankas som världens sjätte minst korrupta land med ett index på 80 av 100. Men när man skrapar bort ytan så kan man lägga märke till en oroande trend. 2015 uppnådde Sverige sin bästa registrering hos Transparency International då man hade ett index på 89. Men de efterföljande åren minskade Sveriges index till att det stabiliserade sig på 85 till 2018. Sverige höll sig på den nivån fram till 2022, när Sverige återigen började gå back i indexet fram tills att man uppnådde sin nuvarande position med ett index på 80.[19] Även om det indexet fortfarande visar att Sverige är betydligt mindre korrupt än Nepal, Madagaskar och Bulgarien, så är det oroande att Sverige är i en negativ trend när det gäller korruption. Och även fastän Sverige har en lång väg att gå för att kunna klassas som ett korrupt land så är det tyvärr inte något som kan uteslutas om man inte lyckas vända på utvecklingen.

När det gäller medvetandet av ojämlika förhållanden så är det inte fullt lika uppenbart att den är lika stor i Sverige som i de andra länderna. I Nepal och Madagaskar var det lätt att vara medveten om det då de mest välbärgade familjerna brukade flexa sina inkomster och extravaganta livsstilar på sociala medier så att alla kunde se, vilket möjliggjorde för den allmänna befolkningen att hänga ut dem och därigenom öka medvetenheten ytterligare. Som nämndes tidigare i Nepals fall så var det när den nepalesiska regeringen anklagades för att förtrycka medvetenheten som protesterna där bröt ut.

I fallet med Bulgarien så tog medvetandet form i att många bulgarer lämnar sitt land för att få bättre arbetsmöjligheter, något som gör det svårt att ignorera de svåra ekonomiska förhållandena. I Sverige så har man inte sett de mest välbärgade familjerna flexa sina livsstilar på samma sätt som i Nepal och Madagaskar, och folk lämnar inte heller landet för att hitta bättre möjligheter som i Bulgarien. Däremot har rapporter visat att ojämlikheten i Sverige ökar och att allt fler svenskar lever i fattigdom.[20] Det är återigen inte lika illa som i de andra länderna som lyfts fram här, men likt Sveriges situation med korruptionen så går det inte att utesluta att man kan vara på väg mot ett sådant scenario om utvecklingen inte vänds.

Slutsats

Kortsiktigt är det osannolikt att Sverige kommer att uppleva Gen Z protester liknande de som ägde rum i Nepal, Madagaskar och Bulgarien. Korruptionen är ett betydligt mindre problem i Sverige och det är inte samma personer som styrt landet direkt eller indirekt i över 10 år. Samhällelig ojämlikhet har inte gjort sig påmind i samma utsträckning. Långsiktigt är det dock för tidigt att dra någon lugnande slutsats. Korruptionen och ojämlikheten går i fel riktning och om det fortsätter på det sättet går det inte att utesluta att bägaren rinner över vid något tillfälle. I nuläget är det omöjligt att säga om eller när det skulle ske, men det är ett scenario som inte bör underskattas

Tristan Viel Lamare är analytiker vid OAG.

Referenser

[1] Gurubacharya, B. Nepal blocks Facebook, X, YouTube and others for failing to register with the government. AP News (2025) https://apnews.com/article/nepal-ban-social-media-platform-3b42bbbd07bc9b97acb4df09d42029d5 (hämtad 25-02-2026)

[2] Kharel, S. ‘Topple this government’: Nepal’s Gen Z protesters demand mass resignations. Aljazeera (2025) https://www.aljazeera.com/features/2025/9/9/we-want-mass-resignations-nepals-gen-z-anger-explodes-after-19-killed (hämtad 25-02-2026)

[3] Pokharel, G. How Nepali Army stabilised situation and ushered in a new prime minister. The Kathmandu Post (2025) https://kathmandupost.com/politics/2025/09/30/how-nepali-army-stabilised-situation-and-ushered-in-a-new-prime-minister? (hämtad 25-02-2026)

[4] Vaid, D. Nepal: First woman PM takes charge, calm returns to streets. DW (2025) https://www.dw.com/en/nepal-first-woman-pm-takes-charge-calm-returns-to-streets/a-73982924 (hämtad 25-02-2026)

[5] AFP. Madagascar Police Fire Tear Gas At Protest Over Power, Water Cuts. Barron’s (2025) https://www.barrons.com/news/madagascar-police-fire-tear-gas-at-protest-over-power-water-cuts-8b87c894 (hämtad 26-02-2026)

[6] Razafimanantsoa, V. Madagascar’s capital launches cable cars to ease traffic jam. Africanews (2024) https://www.africanews.com/2024/06/23/madagascars-capital-launches-cable-cars-to-ease-traffic-jam/ (hämtad 26-02-2026)

[7] Tétaud, Sarah. Madagascar imposes nighttime curfew after violent protests over water and power cuts. AP News (2025) https://apnews.com/article/madagascar-protests-curfew-electricity-water-0225f744e674220649fc5a0520cdfcfd (hämtad 26-02-2026)

[8] Reuters. Madagascar’s National Assembly votes to impeach president. Channel News Asia (2025) https://www.channelnewsasia.com/world/madagascar-president-andry-rajoelina-impeached-protests-5401501 (hämtad 26-02-2026)

[9] Elbagir, Y. Madagascar’s new president Michael Randrianirina denies coup after taking office following Gen Z uprising. Sky News (2025) https://news.sky.com/story/madagascars-new-president-michael-randrianirina-denies-coup-after-taking-office-following-gen-z-uprising-13467553 (hämtad 26-02-2026)

[10] Furlong, R. What’s Fueling Bulgaria’s Biggest Protest In Decades? RadioFreeEurope/RadioLiberty (2025) https://www.rferl.org/a/bulgaria-protests-anger-corruption-budget-government/33610871.html (hämtad 03-03-2026)

[11] Ibid

[12] Kirby, E.J. EU migration: Bulgaria’s departing doctors. BBC (2013) https://www.bbc.com/news/world-europe-25014725 (hämtad 03-03-2026)

[13] Detev, A & Kirkova, M. Bulgaria protests: 'Gen Z won't stay silent!' DW (2025) https://www.dw.com/en/bulgaria-anti-government-anti-graft-protests-gen-z-wont-stay-silent-borissov-and-peevski/a-74999252 (hämtad 03-03-2026)

[14] Fouda, M. Bulgaria's government fully withdraws controversial budget plan after latest protests. Euronews (2025) https://www.euronews.com/2025/12/02/bulgarias-government-withdraws-controversial-budget-plan-after-protests (hämtad 03-03-2026)

[15] Henley, J. Bulgarian government resigns after mass anti-corruption protests. The Guardian (2025) https://www.theguardian.com/world/2025/dec/11/bulgarian-government-resigns-mass-anti-corruption-protests (hämtad 03-03-2026)

[16] Transparency International. Madagascar (2026) https://www.transparency.org/en/cpi/2025/index/mdg (hämtad 03-03-2026)

[17] Transparency International. Nepal (2026) https://www.transparency.org/en/cpi/2025/index/npl (hämtad 03-03-2026)

[18] Transparency International. Bulgaria (2026) https://www.transparency.org/en/cpi/2025/index/bgr (hämtad 03-03-2026)

[19] Transparency International. Sweden (2026) https://www.transparency.org/en/cpi/2025/index/swe (hämtad 04-03-2026)

[20] Oxfam. Vårt ojämlika Sverige: Utsatthet och extrem förmögenhet (2026) https://oxfam.se/wp-content/uploads/2026/01/Vart-ojamlika-Sverige-Utsatthet-och-extrem-formogenhet.pdf (hämtad 04-03-2026)

Grön Ungdoms utrikespolitiska analys: säkerhet, solidaritet och global rättvisa i en instabil värld

Oleksii Liskonih / IStock

Denna text är skriven av Hanna Lindqvist, språkrör vid Grön Ungdom på inbjudan av Utrikespolitisk Afton, i anslutning till vårt årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen. Samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund har bjudits in att skriva ett inlägg för oss. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk aftons inställning.

Redaktionell kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Grön Ungdoms utrikespolitiska utgångspunkt tar sin grund i internationell solidaritet, folkrättens okränkbarhet och insikten om att vår tids största säkerhetshot är tätt sammanflätade med klimatkrisen, ökande ojämlikhet och demokratins tillbakagång. I en värld där väpnade konflikter blir fler, stormaktsrivaliteten hårdnar och civila i allt större utsträckning drabbas, krävs en utrikespolitik som kombinerar säkerhet med rättvisa, och militär beredskap med förebyggande insatser.

Den svenska utrikespolitiken kan inte reduceras till reaktiva svar på akuta kriser. Tvärtom krävs ett långsiktigt perspektiv där fred, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling ses som ömsesidigt beroende. Mot denna bakgrund identifierar Grön Ungdom fem centrala utrikespolitiska prioriteringar: ett konsekvent stöd till Ukraina utan att samtidigt finansiera Rysslands krig, ett tydligt folkrättsligt ansvarstagande i Gaza, ett stärkt internationellt bistånd, ett fördjupat europeiskt säkerhetssamarbete samt ett ökat engagemang för Västsaharas rätt till självbestämmande.

Ukraina: stöd till frihet kräver ett slut på fossilt beroende

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina utgör ett flagrant brott mot folkrätten och en direkt attack på den europeiska säkerhetsordningen. Ukrainas rätt till territoriell integritet och självbestämmande måste försvaras politiskt, ekonomiskt, humanitärt och militärt. Samtidigt är det uppenbart att Europas svar präglas av motsägelser. Flera EU-länder har fortsatt att importera rysk olja och gas även efter invasionen, vilket innebär att Rysslands krigsmaskin fortsatt finansieras genom europeiska energibetalningar (International Energy Agency).

Detta blottlägger ett grundläggande säkerhetspolitiskt problem: Europas beroende av fossila bränslen är inte bara ett klimatmisslyckande, utan ett säkerhetshot. En snabb och rättvis omställning bort från fossil energi är därför inte en sidofråga i utrikespolitiken, utan en förutsättning för att underminera auktoritära regimers ekonomiska bas. Detta är också bakgrunden till EU:s satsningar inom ramen för REPowerEU-strategin, vars syfte är att minska unionens beroende av rysk energi (EU-kommissionen).

Samtidigt har EU gett omfattande politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina (Europeiska rådet). För att detta stöd ska vara långsiktigt trovärdigt krävs dock att EU konsekvent bryter sina energiband till Ryssland och betraktar klimatpolitiken som en integrerad del av säkerhetspolitiken.

Gaza: folkrätt, humanitärt ansvar och skydd av civila

Folkmordet i Gaza har lett till en humanitär katastrof av historiska proportioner. Det omfattande och systematiska våldet mot civila, förstörelsen av samhällsbärande infrastruktur och blockaden av livsnödvändig hjälp har aktualiserat allvarliga folkrättsliga frågor. Situationen har också prövats i Internationella domstolen, där domstolen beslutat om provisoriska åtgärder med hänvisning till folkmordskonventionen (International Court of Justice).

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har återkommande varnat för omfattande brott mot internationell humanitär rätt och för de civila konsekvenserna av krigföringen (OHCHR). Oavsett den slutliga juridiska bedömningen är det tydligt att det pågår handlingar som riskerar att utgöra folkmord, och att det internationella samfundet har ett ansvar att agera.

Grön Ungdom menar att Sverige måste inta en tydligare roll för att skydda civila och värna folkrätten. Det innebär bland annat ett fullt och långsiktigt stöd till UNRWA, som i praktiken är den enda organisation som har den infrastruktur, närvaro och legitimitet som krävs för att bedriva humanitärt arbete i Gaza (UNRWA). Att ifrågasätta eller dra in stödet till UNRWA riskerar att förvärra lidandet för civilbefolkningen.

Därtill bör Sverige ta emot patienter från Gaza som är i akut behov av vård. Världshälsoorganisationen har beskrivit situationen som ett sammanbrott för hälso- och sjukvårdssystemet i Gaza (WHO). Svensk sjukvård har uttryckt både vilja och kapacitet att bidra, men har hindrats av politiska beslut. Att neka svårt skadade civila vård är oförenligt med Sveriges humanitära åtaganden.

Biståndet: det mest effektiva fredsverktyget

Ett av de mest oroande dragen i svensk utrikespolitik de senaste åren är de kraftiga nedskärningarna i biståndet. Detta sker trots omfattande forskning och erfarenhet som visar att bistånd är ett av de mest effektiva verktygen för att förebygga konflikter, minska fattigdom och stärka samhällens motståndskraft. Organisationer som OECD och FN lyfter särskilt fram biståndets roll i konfliktförebyggande arbete och långsiktigt fredsbyggande (OECD; UNDP). När biståndet minskar försvagas civilsamhällen, demokratiska institutioner och möjligheten att hantera klimatrelaterade risker – faktorer som i sin tur ökar risken för väpnade konflikter.

Sambandet mellan klimatförändringar och säkerhet är väldokumenterat i säkerhetspolitiska analyser (SIPRI). Grön Ungdom anser därför att biståndet inte bara måste återställas, utan stärkas, med särskilt fokus på klimatfinansiering, jämställdhet och konfliktförebyggande insatser. Europeiskt säkerhetssamarbete i en ny geopolitisk verklighet

Den globala säkerhetsordningen genomgår en snabb förändring. Antalet väpnade konflikter ökar, demokratier är på tillbakagång och USA – länge betraktat som en garant för den liberala världsordningen – uppvisar en alltmer oförutsägbar utrikespolitik. Uttalanden om territoriella anspråk och hot mot allierade illustrerar de risker som följer av ett ensidigt beroende av amerikanskt ledarskap.

Grön Ungdom menar att Sverige, samtidigt som Nato-medlemskapet är ett faktum, måste arbeta för att stärka Europas egen förmåga att agera för fred och säkerhet. EU har redan idag en gemensam säkerhets- och försvarspolitik, men samarbetet är begränsat i omfattning och mandat (EEAS). Flera analyser pekar på behovet av ökad samordning, gemensam materialproduktion och stärkt operativ kapacitet inom EU (European Parliament Research Service). Detta visar tydligt att det civila beredskap samarbetet måste stärkas och att vi inte kan förlita oss helt på USA utan måste bygga upp en självständig och ansvarsfull säkerhetspolitik.

I en ideal värld skulle militära kärnvapenallianser höra till det förflutna. Men i dagens säkerhetspolitiska läge krävs pragmatiska lösningar som minskar sårbarheten och stärker Europas handlingsutrymme, utan att överge grundläggande värderingar om fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi vill se en tydlig ambition och att Sverige ska vara drivande i en ömsesidig nedrustning.

Västsahara: Afrikas sista koloni

Sveriges utrikespolitik bör också omfatta konflikter som under lång tid hamnat i skymundan. Västsahara är fortfarande ett av FN:s klassiska fall av oavslutad avkolonisering, där det sahrawiska folket förnekats rätten till självbestämmande i strid med internationell rätt (FN/MINURSO). Internationella bedömare beskriver konflikten som fastlåst, med betydande humanitära och

politiska konsekvenser (International Crisis Group). Grön Ungdom vill se ett aktivt svenskt stöd för en rättvis och fredlig lösning i enlighet med folkrätten, inklusive rätten till självständighet.

Avslutning

Sammantaget kräver dagens globala utmaningar en utrikespolitik som inte kompromissar med mänskliga rättigheter, som ser klimatpolitiken som det det faktiskt är, en säkerhetspolitik och som vågar tänka långsiktigt. Grön Ungdoms utrikespolitiska mål är tydliga: en värld där säkerhet byggs genom solidaritet, rättvisa och hållbarhet – inte genom dubbelmoral, kortsiktighet eller fortsatt fossilberoende.

Referenslista

1. International Energy Agency. Europe’s Energy Security and Russia’s War on Ukraine. Paris: IEA, 2022.

2. SIPRI. Yearbook: Armaments, Disarmament and International Security. Stockholm: SIPRI.

3. United Nations Development Programme. Preventing Violent Conflict. New York: UNDP, 2021.

4. OECD. States of Fragility. Paris: OECD Publishing.

5. International Crisis Group. Western Sahara: Stalemate or Solution? Bryssel: ICG.

6. European Union External Action Service. Common Security and Defence Policy. Luxemburg: Publications Office of the EU.

7. United Nations. Report of the Secretary-General on the Situation in Western Sahara. New York: United Nations.

Makt i rymden: Kinas strategi i en multipolär värld

Jorden som sedd från månen / PIXABAY

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Sarah Franzén

Analytiker, OAG

Rymdkapacitet blir alltmer avgörande för nationell makt, globalt inflytande och framtida industriell utveckling, eftersom den utgör grunden för kritisk infrastruktur såsom kommunikation, ekonomi, militär avskräckning och vetenskaplig forskning. Mitt i en tid präglad av eskalerande konflikter, stormaktsrivalitet och ekonomisk osäkerhet markerar Kina sina teknologiska och rymdstrategiska ambitioner. Under det kinesiska nyårsfirandet visade landet upp avancerad robotik, artificiell intelligens och rymdteknologi, en tydlig signal om både nationell stolthet och viljan att stärka sin strategiska position på den globala scenen. Rymden som en strategisk och operativ domän är idag central för nationell säkerhet och teknologisk konkurrenskraft, Kinas prioritering av detta område och dess satsningar på rymdinfrastruktur, satellitnätverk och militär kapacitet är därmed inte förvånande.

Rymddrömmen och en strävan efter total nationell säkerhet

Kinas satsning på rymden har djupa historiska rötter. Programmet inleddes på 1950-talet med stöd från Sovjetunionen, främst för att utveckla kärnvapen- och missilteknologi (Chandrashekar, 2022). Efter Sputniks framgångar breddades ambitionerna till att även omfatta satelliter och uppskjutningsfordon (Chandrashekar, 2022:5). Under de följande decennierna har Kina gått från att vara en mindre aktör till att etablera sig som en ledande rymdmakt.

Denna långsiktiga utveckling har under Xi Jinpings ledarskap fått en tydligare ideologisk och strategisk inramning. Sedan han tillträdde som president har Kinas fokus på rymdutforskning intensifierats markant. President Xi har tydligt kopplat dessa satsningar till sin vision om nationell förnyelse och den så kallade "kinesiska drömmen", där rymdframsteg inte bara ses som teknologiska landvinningar utan också som symboler för Kinas återupprättade internationella status och självförtroende (Shaohui, 2017). Genom att framhäva rymdprogrammen som en del av nationens storhet, understryker president Xi att vetenskapliga och teknologiska framsteg är centrala för Kinas långsiktiga utveckling och globala inflytande.

Denna vision förankras i den kinesiska partistatens doktrin om total nationell säkerhet vilken president Xi introducerade efter 2013. Doktrinen utvidgar säkerhetsbegreppet till sexton områden, bland annat politisk, ekonomisk, social, teknologisk, kulturell, miljömässig och ideologisk säkerhet (Nyman, 2023:687–688). Den förenar traditionella och icke-traditionella hot och betonar proaktivt riskförebyggande verksamhet över hela samhället. Inom denna ram betraktas politisk säkerhet som grundläggande och placeras i centrum av det nationella säkerhetssystemet.

I detta bredare säkerhetsperspektiv blir rymdsektorn mer än ett teknologiskt utvecklingsområde, den integreras i statens övergripande säkerhets- och maktstrategi. Kopplingen mellan rymdprogrammet och total nationell säkerhet innebär att rymdsektorn knyts till landets samlade ambitioner, där teknologisk innovation, militär kapacitet och nationell prestige samverkar (China law translate, 2015; Statecouncil, 2019; 2021)

Mot denna bakgrund aktualiseras frågan om vilka konsekvenser Kinas framväxt som rymdmakt får i ett internationellt perspektiv. I takt med att Kinas rymdambitioner och kapaciteter har vuxit, har även behovet ökat att förstå vad denna utveckling innebär för global säkerhet, internationella relationer, teknologisk utveckling och innovation samt framtida rymdsamarbete.

Rymden som stormaktsverktyg

Sedan Xi Jinping tillträdde 2013 har Kinas rymdprogram integrerats tydligt i doktrinen om Total nationell säkerhet (China law translate, 2015; State Council 2021). Inom denna ram betraktas rymden som en strategisk domän som förenar nationell prestige, teknologisk självständighet och geopolitisk positionering (State council, 2021). Rymdpolitiken har därmed blivit ett instrument för att stärka Kinas strukturella makt i en mer multipolär världsordning.

Ett centralt uttryck för denna strategi är etableringen av rymdstationen Tiangong, vars fulla utbyggnad slutfördes 2022 (Golemo, 2024:90). Stationen symboliserar institutionell autonomi efter uteslutningen från International Space Station (ISS) och ger Kina en permanent plattform för bemannad närvaro i omloppsbana (Golemo, 2024:90). Om ISS avvecklas kring 2030 kan Tiangong bli den enda operativa rymdstationen, vilket skulle ge Kina normativ och organisatorisk tyngd i internationellt rymdsamarbete.

Under Xi-eran har även mån- och Marsprogrammen intensifierats. Chang'e 6, som genomförde den första provåterföringen från månens baksida, samt den fortsatta utvecklingen av International Lunar Research Station, positionerar Kina som en systemskapande aktör snarare än en deltagare i västledda initiativ (Pollpeter, 2023:116). Rekordåret 2025 med över 90 uppskjutningar förstärker bilden av ett land som bygger kontinuerlig närvaro i rymden (Jones, 2025).

Ur ett geopolitiskt perspektiv fungerar rymdprogrammet som ett verktyg för att skapa alternativa institutionella nätverk och minska beroendet av USA-ledda strukturer. Den kinesiska partistatens doktrin om Total nationell säkerhet ger den ideologiska legitimiteten för dessa satsningar genom att koppla rymden direkt till nationell suveränitet och global maktbalans.

Rymden som säkerhetsdomän

Under Xi Jinpings ledarskap har rymden formaliserats som en central del av Kinas militära modernisering. I försvarsvitböckerna efter 2015 definieras rymden som en ny strategisk domän, avgörande för informationsdominans, intelligent krigföring och avskräckning (State Council, 2015; 2019). Yttre hot, teknologisk sårbarhet och militär kapacitet behandlas som sammanlänkade dimensioner.

Det globala navigationssystemet BeiDou, fullt operativt sedan 2020, säkerställer oberoende från GPS och stärker både civila och militära funktioner (Golemo, 2024:93). Dubbelsyftes satelliter som Yaogan och Gaofen möjliggör ledning, kommunikation, underrättelseinhämtning och precisionsbekämpning (Golemo, 2024:94). Institutionellt har detta manifesterats genom att People's Liberation Army Strategic Support Force, samordnat rymd-, cyber- och informationsoperationer (U.S Department of Defence, 2023).

Utvecklingen av anti-satellitförmågor och rapporterade manövrerbara satelliter, ibland beskrivna som ”dogfighting”-tekniker i omloppsbana, signalerar att Kina även förbereder sig för potentiella konfliktscenarier i rymden (CNN, 2025). Testerna av Long March 10 och månlandaren Lanyue visar att cislunär kapacitet integreras i långsiktig strategisk planering (CGTN, 2026; Ling, 2025).

Militärt sett är rymdprogrammet därmed en kärnkomponent i Kinas avskräckningsstruktur. Den kinesiska partistatens doktrin om total nationell säkerhet legitimerar civil-militär fusion och suddar ut gränsen mellan kommersiell innovation och försvarspolitik, vilket stärker Kinas operativa flexibilitet i en alltmer konkurrensutsatt säkerhetsmiljö.

Industriell maktuppbyggnad

Rymdsektorn har blivit ett strategiskt verktyg i Kinas ambition att uppnå teknologisk autonomi, beroendet av utländsk högteknologi ses som en risk för nationell säkerhet. Rymd industrin fungerar därför som katalysator för innovation inom AI, avancerade material, kvantkommunikation och precisionsproduktion.

Utvecklingen av återanvändbara bärraketer, såsom Zhuque-3 och Long March-12A, syftar till att minska kostnader och öka uppskjutningsfrekvensen i konkurrens med SpaceX (China Daily, 2026). Rekordet med över 90 uppskjutningar under 2025 visar hur statliga och kommersiella aktörer integreras i en modell präglad av civil-militär fusion.

Djuprymdsatsningar som Tianwen-2 och planerna på Tianwen-3 (Marsprovretur) demonstrerar teknologisk mognad. Det planerade Xuntian-teleskopet, som ska kunna servas från Tiangong, illustrerar hur vetenskaplig prestige kombineras med operativ kapacitet (Thompson, 2025).

Ekonomiskt stärker megakonstellationer som Guowang Kinas digitala infrastruktur och minskar beroendet av västliga nätverk (Chen, 2026). Samtidigt driver satsningen fram industriell uppgradering genom skalproduktion av satelliter, utveckling av avancerade komponenter och integration av AI-baserade system, vilket genererar teknologiska spillover-effekter till andra sektorer. Rymdsektorn bidrar därmed till att expandera Kinas exportkapacitet inom strategisk infrastruktur och högteknologiska tjänster (Rome, 2023).

I dag dominerar USA leveransen av globala satellittjänster, kommersiella uppskjutningar och digital rymdinfrastruktur, inte minst genom aktörer som SpaceX och Starlink. I en tid präglad av ökade geopolitiska spänningar och periodvis konfrontativ amerikansk handelspolitik har Kina dock kunnat positionera sig som ett alternativ för stater som vill diversifiera sina teknologiska beroenden (Chen, 2026). Rymdprogrammet fungerar därmed också som ett medel för att stärka Kinas internationella attraktionskraft och strukturella inflytande i den globala teknologiska ordningen.

Rymden som diplomatiskt verktyg

Rymddiplomati har blivit ett centralt verktyg för att stärka Kinas internationella inflytande och forma globala normer kring rymdverksamhet. I de officiella rymdvitböckerna från 2016 och 2021 betonas öppenhet, fredligt nyttjande och internationellt samarbete, och Kina framställer sin rymdpolitik som ett redskap för mänsklighetens gemensamma utveckling (State council, 2016; 2021). Samtidigt används samarbeten inom ramen för den kinesiska partistatens doktrin om Total Nationell Säkerhet strategiskt för att bygga långsiktiga relationer, teknologiska beroenden och goodwill som stärker Kinas geopolitiska ställning.

Rymdsamarbetet är integrerat i bredare utrikespolitiska initiativ, såsom Belt and Road Initiative (BRI). Genom att erbjuda uppskjutningstjänster, satellittillgång via BeiDou‑navigationssystemet, partnerskap inom jordobservation och utbildningsprogram för ingenjörer och forskare har Kina skapat paketlösningar som lockar utvecklingsländer och medelstora ekonomier (Jiang, 2019). Dessa satsningar kopplar rymdsektorn till större ekonomiska och infrastrukturrelaterade samarbeten, vilket gör rymdstrategin till ett verktyg för både teknologisk spridning och diplomatiskt inflytande.

Kina positionerar sig i förhållande till USA genom att erbjuda ett alternativ till västerländskt dominerade rymdinitiativ. Där USA under Trump‑administrationen driver en mer aggressiv stormaktspolitik med fokus på hård makt, militär upptrappning och protektionistisk ekonomi, profilerar Kina sig som en partner för samarbete, kapacitetsbyggande och fredligt nyttjande av rymden (State council, 2016; 2021). Genom plattformar som Interplanetary Logistics and Research Station (ILRS) och öppna erbjudanden kring Tiangong och BeiDou kan partnerländer diversifiera sina teknologiska beroenden och samtidigt engagera sig i normer och standarder som Kina främjar (State council, 202).

Tiangong fungerar både som forskningsstation och diplomatiskt instrument. Genom att inkludera internationella astronauter, bjuda in forskningssamarbeten och öppna stationen för experiment från flera länder bygger Kina mjuk makt och symbolisk legitimitet som en inkluderande rymdnation (State council, 2021). Om Tiangong blir den enda permanenta rymdstationen efter att International Space Station tas ur drift förstärks Kinas normativa makt över rymdinstitutioner och standarder.

På det juridiska planet har Kina varit aktiv i FN:s kommitté för fredlig användning av rymden (UNCOPUOS) och i diskussioner om ny rymdrätt, exempelvis Space Traffic Management och regler för rymdskräp (State council, 2016; 2021). Genom att engagera sig i multilaterala rymdnormer och betona respekt för staters suveränitet samt fredligt nyttjande bidrar Kina till att forma internationella regelverk i en riktning som står i kontrast till USA:s mer hårdmaktsfokuserade och unilateralistiska agerande.

Avslutning

Sammanfattningsvis fungerar Kinas rymdprogram som ett strategiskt verktyg för att förena teknologisk innovation, ekonomisk utveckling och geopolitisk påverkan. I en tid av stormaktsrivalitet och ökad osäkerhet är rymdkapacitet avgörande för kommunikation, finansiella system, underrättelser och militär avskräckning. Genom satsningar på satellitnätverk, uppskjutningskapacitet och navigationssystem som BeiDou stärker Kina sin teknologiska autonomi och minskar beroendet av USA.

Inom ramen för doktrinen om total nationell säkerhet integreras rymden i statens övergripande maktstrategi. Detta får särskild betydelse i relation till Taiwan, där kontroll över satellitbaserad kommunikation, precisionsnavigering och underrättelser skulle vara central i ett konfliktscenario. Erfarenheter från kriget i Ukraina visar hur avgörande rymdbaserade system är för modern krigföring.

Rymdstrategin stärker därmed Kinas operativa handlingsfrihet, militära avskräckning och internationella inflytande. Samtidigt gör det ökade beroendet av rymdinfrastruktur domänen till en potentiell eskalationsarena med globala konsekvenser.

Sarah Franzén är analytiker vid OAG.

Referenser

CGTN (2026) China takes key step toward manned lunar landing with successful Long March-10 rocket test. CGTN. China moves toward manned lunar landing with Long March-10 rocket test - CGTN

Chandrashekar, S. (2022) China’s Space Programme: From the Era of Mao Zedong to Xi Jinping. Springer: Singapore.

Chen, L. (2026) China plans space‑based AI data centres, challenging Musk's SpaceX ambitions. Reuters. China plans space‑based AI data centres, challenging Musk's SpaceX ambitions | Reuters

China Daily (2026) Nation's space program records stellar year of firsts. People’s Daily Online. Nation's space program records stellar year of firsts - People's Daily Online

China Law Translate (2015) National Security Law of the People’s Republic of China. (English translation) https://www.chinalawtranslate.com/en/2015nsl/

Golemno, K. (2024) The Dragons Reach: China’s Quest for Space Dominance. AstropoliticsThe International Journal of Space Politics and Policy. Vol.22(1-2). Pp. 84-101. https://doiorg.proxy.annalindhbiblioteket.se/10.1080/14777622.2024.2378711

Hui, J. (2019) Programme and Development of the “Belt and Road” Space Information Corridor. CNSA. CNSA April, 2019

Jones, A. (2025) Record launches, reusable rockets and a rescue: China made big strides in space in 2025. Space.com. Record launches, reusable rockets and a rescue: China made big strides in space in 2025 | Space

Ling, X. (2025) China’s lunar rocket test marks milestone in bringing astronauts to moon. South China Morning Post. China’s lunar rocket test marks milestone in bringing astronauts to moon | South China Morning Post

McCarthy, S. (2025) China is practicing ‘dogfighting’ with satellites as it ramps up space capabilities: US Space Force. CNN. China is practicing ‘dogfighting’ with satellites as it ramps up space capabilities: US Space Force | CNN

Pollpeter, K. (2023) Innovation in China’s Space Industry: overcoming decoupling. Asian Security. Vol. 19(2). Pp.114-128. https://doi.org/10.1080/14799855.2023.2256241

Rome, N. (2023) China's Space Export Strategy. Space Policy. https://doi.org/10.1016/j.spacepol.2023.101574

The State Council: The Peoples Republic of China (2019) China’s National Defense in the New Era. (English translation) Full Text: China’s National Defense in the New Era

The State Council: The People Republic of China (2016) White paper on China’s space activities in 2016. (English translation) Full Text: China’s National Defense in the New Era

The State Council: The Peoples Republic of China (2021) White Paper: China’s Space Program: A 2021 Perspective. (English translation) Full Text: China's Space Program: A 2021 Perspective

The State Council: The Peoples Republic of China (2015) White Paper: China’s Military Strategy. (English translation) China’s Military Strategy (full text)

Tian Shaohui (2017) Backgrounder: Xi Jinping's vision for China's space development. Xinhua News. Backgrounder: Xi Jinping's vision for China's space development - Xinhua | English.news.cn

Thompson, M. (2025) China's Flagship Space Telescope Launches in 2027. Here's How it'll Change Cosmology. Universe Today. China's Flagship Space Telescope Launches in 2027. Here's How it'll Change Cosmology - Universe Today

US Department of Defence (2023) Military and Security Developments Involving the People’s Republic of China. 2023 Report on the Military and Security Developments Involving the People's Republic of China (CMPR)

I skuggan av ett instabilt USA

Ursula Von Der Leyen möter Donald Trump / Vita Huset foto av Shealah Craighead

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Iris Weström

Analytiker, OAG

Under större delen av efterkrigstiden har relationen mellan Europa och USA byggt på ett enkelt antagande, den amerikanska makten må vara dominerande, men den är framför allt stabil. Denna stabilitet har varit fundamentet som Europas säkerhet och politiska självbild byggts på. I dag är det inte längre säkert att detta antagande håller. Problemet för Europa är inte nödvändigtvis att USA blivit en motståndare. Problemet är att USA och dess styre har blivit svårare att förutse. 

Ett historiskt skifte

Under kalla kriget och decennierna därefter fungerade USA som garant för den liberala världsordningen. Genom NATO säkrades Europas territoriella säkerhet, och genom öppna marknader stärktes ekonomiska och politiska band mellan USA och Europeiska unionen.[1] Det brukar talas om att utrikespolitik är en av de saker som håller sig relativt stabilt mellan politiska maktskiften och kontinuiteten i amerikansk utrikespolitik kunde länge ses som en av systemets största styrkor. Även när makten växlade mellan demokrater och republikaner bestod grundläggande åtaganden gentemot Europa.

Under de senaste åren har denna kontinuitet blivit mindre självklar. Amerikansk utrikespolitik har i allt större utsträckning kommit att spegla ett mer polariserat och konfliktfyllt inrikespolitiskt landskap i USA. För Europa innebär detta en ny strategisk verklighet, även om USA formellt förblir en allierad kan dess prioriteringar förändras snabbare och mer drastiskt än tidigare vid interna maktskiften i USA.

Den växande polariseringen i amerikansk politik är svår att undgå. Forskning från exempelvis Pew Research Center visar hur ideologiska avstånd mellan republikanska och demokratiska väljare har ökat markant sedan 1990-talet.[2] Denna polarisering påverkar inte bara inrikespolitiken utan också gör långsiktig utrikespolitisk planering svårare, eftersom internationella åtaganden i högre grad blir föremål för partipolitisk konflikt.

Det inrikespolitiska klimatet kan nästan beskrivas likt en tryckkokare: sociala konflikter, ekonomiska spänningar, skandaler och misstro till den politiska ledningen skapar ett politiskt system där utrikespolitiken lätt blir ett verktyg i den inhemska maktkampen. I ett sådant läge blir internationella samarbeten, även långvariga allianser, mindre stabila än tidigare. För Europa innebär detta inte ett brott med USA, utan något mer komplicerat. En partner vars stöd fortfarande är avgörande, men vars politiska kurs i allt högre grad formas av ett inhemskt politiskt landskap som är mer polariserat, mer oförutsägbart och än mer fokuserat på nationella prioriteringar än på global stabilitet.

I detta sammanhang har Donald Trumps presidentskap blivit ett tydligt exempel på hur amerikansk utrikespolitik snabbt förändras. Under hans båda mandatperioder har värdet av Nato ifrågasatts öppet, multilaterala avtal omförhandlades eller övergavs, och handelspolitiken har blivit mer konfrontativ även gentemot traditionella allierade. Trumpadministrationens återkommande krav på att europeiska länder ska öka sina försvarsutgifter, kombinerat med antydningar om att amerikanska säkerhetsgarantier inte var ovillkorliga, har bidragit till att skapa osäkerhet kring stabiliteten av den transatlantiska säkerhetsordningen.

Grönland och en ny säkerhetspolitisk linje

Ett av de tydligaste exemplen på hur amerikansk politik blivit svårare för Europa att hantera har kommit under Donald Trumps tid vid makten, när han öppet uttryckte USA:s intresse att köpa Grönland från Danmark under sin förra mandatperiod och senast hotat med att invadera den arktiska ön.[3] Förklaringen för varför Grönland skulle tillhöra USA blev att ön skulle bidra till amerikanska säkerhetsintressen i den arktiska regionen. Förslaget motades snabbt av både Grönland och Danmark som absurt, och väckte både förvåning och ilska runt om i Europa.

Även om idén inte ännu har omsatts i konkret politik är dock agerandet symboliskt viktig. För Europa visade den att USA:s relation till kontinenten inte längre självklart bygger på traditionell diplomatisk respekt eller förutsägbar strategisk logik. Grönland är en geopolitisk nyckelpunkt i Arktis, med strategisk betydelse för militär närvaro, naturresurser och framtida handelsvägar. När en amerikansk president offentligt behandlar territoriet som ett möjligt förvärv signalerar det en mer transaktionell syn på allierade och deras territorier.

I ett bredare perspektiv illustrerar Grönlandsfrågan hur Europas säkerhetspolitiska miljö förändras mindre genom formella beslut och mer genom förändrade normer. Även utan konkreta åtgärder kan uttalanden som att vilja köpa en allierads territorium bidra till en växande känsla av osäkerhet kring hur stabilt det amerikanska engagemanget egentligen är, och på vilka villkor det ges.

I USA:s nationella säkerhetspolitiska strategi som publicerades förra året beskrivs att Europa präglas av ”censur och undertryckande av politisk opposition”, kraftigt sjunkande födelsetal och ”en förlust av nationell identitet”.[4] I en artikel från DN pekas ett bistert faktum ut: 30 av 32 Nato medlemmar är europeiska länder, EU är USA:s viktigaste handelspartner och en majoritet av amerikanska medborgare är av europeiskt ursprung.[5] Trots detta fortsätter alieneringen mot Europa från det republikanska styret i Washington, en trend som troligen inte kommer att sluta i närtid.

Säkerhetsberoendet som inte försvinner

Trots återkommande ambitioner om ökad strategisk självständighet är Europa fortfarande djupt beroende av amerikanska militärförmågor. Inom NATO utgör USA den enskilt viktigaste militära aktören, inte bara i fråga om truppstyrka utan framför allt när det gäller avancerade förmågor.[6] USA tillhandahåller en stor del av alliansens underrättelser genom satelliter, signalspaning och global övervakning, liksom strategiska transportresurser som möjliggör snabba förstärkningar över Atlanten.[7] Därtill kommer stor del av den kärnvapenavskräckning som ytterst anses garantera alliansens säkerhet.[8]

Detta innebär att Europas försvar inte bara handlar om nationella arméer eller gemensamma EU-initiativ, utan om ett komplext system där amerikanska resurser ofta utgör själva ryggraden. Utan amerikansk logistisk och teknologisk överlägsenhet skulle Europas samlade militära förmåga troligtvis vara avsevärt svagare, särskilt i ett scenario med konflikt mot Ryssland.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har ytterligare belyst detta beroende. Amerikanskt militärt stöd har varit avgörande för Ukrainas förmåga att stå emot rysk aggression. Samtidigt har kriget fått många att öppna ögonen för att Europas egen försvarsindustri och lagerhållning länge varit anpassat för fredstida insatser snarare än för långvarig konflikt. 

Processen har också synliggjort en mer politisk sårbarhet, Europas säkerhet påverkas direkt av förändringar i amerikansk inrikespolitik. När stödet till Ukraina debatteras i den amerikanska kongressen eller blir en fråga i presidentvalskampanjer får det omedelbara konsekvenser för Europas strategiska planering. Det innebär att europeisk säkerhet inte bara formas i Bryssel, Berlin eller Paris, utan också i Washingtons inrikespolitiska dynamik. Om amerikansk politisk vilja skulle minska kan europeiska regeringar snabbt behöva fylla ett säkerhetspolitiskt tomrum. 

Detta gör Europas situation dubbel. Å ena sidan finns en växande politisk vilja att minska beroendet av USA och stärka europeisk försvarsförmåga. Å andra sidan är beroendet här och nu så omfattande att varje verklig omställning måste ske gradvis, och i nära samarbete med just den partner man samtidigt försöker bli mindre beroende av. Säkerhetsberoendet försvinner därför inte över en natt.

Ekonomiskt partnerskap, och rivalitet

Den transatlantiska relationen är inte bara militär utan också ekonomisk. USA är fortfarande en av EU:s viktigaste handelspartner, och investeringarna över Atlanten är enorma.[9] Europeiska och amerikanska företag är integrerade i varandras ekonomier genom leverantörskedjor och marknader. Detta ömsesidiga beroende har länge fungerat som en stabiliserande faktor och byggt på en gemensam syn på den öppna marknaden. Samtidigt växer en tydligare ekonomisk rivalitet fram.

Amerikanska industrisatsningar och subventionsprogram har väckt oro att företag flyttar produktion till USA. Europeiska svar i form av egna industripolitiska paket riskerar i sin tur att skapa en spiral av ekonomisk nationalism mellan två ekonomier som traditionellt har varit starka förespråkare för frihandel och marknadsliberala principer.

Relationen rör sig därmed från ett självklart partnerskap mot något mer transaktionellt. Samarbete där det gagnar nationella intressen men där konflikter uppstår snabbare när ekonomiska eller strategiska prioriteringar går isär. Exemplen på denna volatilitet är många. Handelskonflikter mellan USA och EU har återkommit i vågor, med hot om tullar på europeiska industrivaror och omfattande amerikanska industrisubventioner som riskerar att gynna inhemsk produktion på europeisk bekostnad. [10] Säkerhetspolitiskt har presidenter från olika politiska läger ifrågasatt Europas försvarsutgifter och betonat behovet av större europeiskt ansvar inom Nato.[11] Tillsammans förstärker dessa ekonomiska och säkerhetspolitiska signaler bilden av en relation som fortfarande är grundläggande stark, än dock mindre självklar.

Europas strategiska dilemma

Den nya verkligheten ställer Europa inför ett dilemma utan enkla lösningar. Å ena sidan är det varken realistiskt eller önskvärt att bryta med USA. Den transatlantiska relationen förblir central för europeisk säkerhet, ekonomi, utveckling och globalt inflytande. Europas militära strukturer är i stor utsträckning sammanvävda med amerikanska resurser och garantier. Ett abrupt avståndstagande blir därför både riskfyllt och kostsamt. Å andra sidan innebär återkommande perioder av amerikansk politisk oförutsägbarhet att Europa måste stärka sin egen handlingsförmåga. Om Washington tvekar när krisen är framme behöver europeiska stater kunna agera snabbare och mer samordnat på egen hand. 

En tydlig utväg blir att fokusera mer på europeisk strategisk autonomi. Konceptet blir inte att ersätta den transatlantiska länken utan att komplettera den genom större försvarsinvesteringar, utveckling av den inhemska försvarsindustrin, fördjupat militärt samarbete inom Europa och försök att minska teknologiskt beroende på amerikanska företag. För mindre europeiska stater är frågan särskilt känslig. De är ofta mest beroende av amerikanska säkerhetsgarantier, samtidigt som de har minst resurser att bidra till ett självständigt europeiskt försvar. 

I praktiken handlar Europas utmaning därför mindre om ett val mellan USA och större självständighet, utan mer om att hitta en hållbar kombination av båda. Ett starkare europeiskt ansvarstagande kan på sikt både minska sårbarheten för politiska svängningar i Washington och samtidigt göra Europa till en mer kapabel och attraktiv partner för samarbete. 

Tre möjliga framtider

Om USA:s politiska volatilitet fortsätter finns åtminstone tre tänkbara utvecklingsvägar för den transatlantiska relationen:

1. Ett stabiliserat partnerskap där framtida amerikanska administrationer åter stärker multilateralt samarbete. Detta skulle minska Europas behov av snabb strategisk omställning, men sannolikt inte helt återställa den gamla tilliten.

2. Ett kallare men funktionellt samarbete, där USA förblir Europas viktigaste säkerhetspartner men där relationen präglas av fler handelskonflikter och större europeiskt ansvar för det egna försvaret. Detta framstår som det mest sannolika scenariot.

3. En gradvis strategisk divergens, där USA prioriterar Asien i sådan utsträckning att Europa tvingas bygga en mer självständig säkerhetsstruktur. Detta skulle innebära den största omvandlingen av europeisk säkerhetspolitik sedan andra världskriget.

Avslutning: planera för osäkerhet

I decennier har europeiska regeringar kunnat utgå från att USA ytterst skulle stå fast vid sin roll som garant för Europas säkerhet. Den förutsägbarheten formade inte bara säkerhetspolitiken utan också Europas självbild. Välfärd och ekonomiskt samarbete har kunnat prioriteras i trygg vetskap om att säkerhetsgarantin finns på andra sidan Atlanten. Den tiden är inte nödvändigtvis över, men den är inte längre självklar. Europas ledare kan inte längre utgå från att USA automatiskt kommer att agera som tidigare. I stället måste de planera för en framtid där amerikanskt stöd är möjligt, men inte garanterat.

Den transatlantiska länken genom strukturer som Nato och samarbetet med EU kommer sannolikt att bestå, men dess funktion förändras. Det som tidigare var ett stabilt fundament blir i stället en faktor som måste säkras och i värsta fall kompenseras för. För Europa innebär detta inte bara en policyförändring, utan ett strategiskt uppvaknande. I denna nya verklighet handlar europeisk säkerhet mindre om att lita på en garanti, och mer om att förbereda sig för dagen då den inte räcker till. För Europa innebär detta en historisk omställning, från att leva under en säkerhetsgaranti till att samexistera med en fallande stormakt, vars engagemang inte längre är förutsägbart eller garanterat.

Iris Weström är anayltiker vid OAG.

Referenser

[1]  E. Nilsson. “Stabiliteten är beroende av USA:s maktbalanspolitik”. Försvarshögskolan. (2025-11-24) https://www.fhs.se/arkiv/berattelser/2024-11-25-stabiliteten-ar-beroende-av-usas-maktbalanspolitik.html (Hämtad: 2026-02-17)

[2] Pew Research Center. Political Polarization in the American Public. How Increasing Ideological Uniformity and Partisan Antipathy Affect Politics, Compromise and Everyday Life. (2014) https://www.pewresearch.org/politics/2014/06/12/political-polarization-in-the-american-public/ (Hämtad: 2026-02-17)

[3]  N. Radlovacki, SVT. Trump utesluter inte att ta över Grönland med våld https://www.svt.se/nyheter/utrikes/trump-utesluter-inte-att-ta-over-gronland-med-vald (2025-05-05)

[4]  The White House. National Security Strategy of the United States of America.  https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2025/12/2025-National-Security-Strategy.pdf

[5]  I. Nevéus. Trumps officiella strategi pekar ut Europa som en kontinent på väg att “utraderas”. Dagens Nyheter. (2025-12-05) https://www.dn.se/varlden/trumps-officiella-strategi-pekar-ut-europa-som-en-kontinent-pa-vag-att-utraderas/ (Hämtad: 2026-02-19)

[6] A. Öbrink, A.Kauranen. Tre anledningar: Därför behöver Nato USA. SVT. (2026-01-26) https://www.svt.se/nyheter/utrikes/tre-anledningar-darfor-behover-nato-usa (Hämtad 2026-02-21)

[7] Ibid.

[8] Ibid.

[9]  European Council. EU-US trade: facts and figures (2026-01-22) https://www.consilium.europa.eu/en/infographics/eu-us-trade/#:~:text=The%20European%20Union%20and%20the,and%2043%25%20of%20global%20GDP.

[10]  Europaparlamentet. Handel mellan EU och USA: Hur tullar kan påverka Europa (2025-02-13) https://www.europarl.europa.eu/topics/sv/article/20250210STO26801/handel-mellan-eu-och-usa-hur-tullar-kan-paverka-europa

[11] The White House. National Security Strategy of the United States of America (2025-11)

 https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2025/12/2025-National-Security-Strategy.pdf