När staten försvinner: Israels inblandning och den sekteristiska splittringen i södra Syrien

As-Suwayda, Berkaysnklf

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Analytiker, OAG

Provinsen as-Suwayda, med en övervägande druzeisk befolkning, upplevde mellan den 13:e och 17:e juli 2025 en våg av sekteristiskt våld som krävde tiotals dödsoffer bland civila, säkerhetsstyrkor och medlemmar av lokala beduinstammar. Händelserna utlöstes efter ett väpnat angrepp mellan drusiska och beduinska miliser längs vägen Damaskus–as-Suwayda, vilket snabbt utvecklades till en regional kris. Israel utnyttjade situationen för att framställa sig som ”druzernas skyddare”, ett narrativ som ytterligare bidrog till att spä på de sekteristiska spänningarna.

Kort före sammandrabbningarna hade övergångsregeringens försök att ta sig in i provinsen avvisats av den drusiske andlige ledaren Hikmat al-Hijri. När konflikten väl bröt ut mellan drusiska och beduinska väpnade grupper, ingrep regeringsstyrkorna formellt som en neutral skiljemakt. Men efter att israeliska flyganfall tvingat regeringsstyrkorna att dra sig tillbaka, uppstod ett säkerhetsvakuum. Detta fylldes snabbt av massakrer och repressiva fördrivningskampanjer mot beduincivila, genomförda av lokala drusiska miliser. Resultatet blev ett tillstånd av kaos i as-Suwayda, vilket i sin tur ledde till mobilisering bland beduinska stammar som svar på den eskalerande våldsspiralen.

Dessa händelser ingår i ett bredare mönster av lokala väpnade sammanstötningar som hotar den nationella sammanhållningen i Syrien, i takt med ett alltmer aktivt israeliskt engagemang i den syriska konflikten.

Vid tiden för denna texts tillkomst hade regeringens handlingsplan för att lösa krisen i as-Suwayda ännu inte omsatts i praktiken. Provinsen präglas av djupa politiska, ekonomiska och samhälleliga motsättningar, där den faktiska drusiska självstyrelsemyndigheten, ledd av Hikmat al-Hijri, kräver självbestämmande och anklagar övergångsregeringen för systematisk förföljelse.

Denna artikel undersöker hur samspelet mellan statens svaghet, extern inblandning och lokala maktkamper i as-Suwayda har bidragit till framväxten av nya och tidigare osedda sekteristiska klyftor.

Denna artikel tar sin utgångspunkt i Usama Makdisis argument att sekterism inte utgör en ”stabil, självklar och ständigt närvarande social verklighet som svävar ovanför historien”, utan snarare är en produkt av specifika historiska, politiska och ideologiska krafter (Makdisi 2017, s. 24).

Medan Makdisi placerar dessa krafter i de omvälvande förändringarna inom det osmanska riket under 1800 och 1900-talet, dess fragmentering, västerländska interventioner och en imperial logik för regional dominans söker denna artikel förlänga hans argument in i samtiden. Artikeln undersöker hur Syriens interna maktkamp och Israels inblandning fortsatt rekonstruerar sekteristiska skiljelinjer i det post-osmanska landskapet.

Genom att placera as-Suwaydas konflikt inom denna analytiska ram bidrar artikeln till den bredare diskussionen om sekterism i postkonflikt-stater. Den hävdar att varken en top-down styrd elitmanipulation (Phillips 2015, s. 363) eller en bottom-up mobilisering grundad i kollektivt minne (Haddad 2013, s. 120) ensamt kan förklara sekterismens uthållighet och att båda perspektiven misslyckas med att erbjuda en väg mot dess upplösning.

Denna artikel tolkar i stället krisen i as-Suwayda som en del av en vidare process där makt, ideologi och extern intervention samverkar i att forma och ständigt pröva den nationella och sekteristiska identitetens bräcklighet

Sekteristisk splittring (al-fitna al-ṭāʾifiyya)

Denna artikel använder begreppet al-fitna al-ṭāʾifiyya (sekteristisk splittring ) som ett mer träffsäkert analytiskt ramverk än den etablerade termen “sekterisering” (sectarianization) för att förstå händelserna i as-Suwayda.

I klassiska arabiska källor, såsom Ibn Munzirs Lisan al-Arab, beskriver fitna inte bara konflikt, utan ett tillstånd av prövning och moraliskt test. Det omfattar tre dimensioner: al-ibtīlāʾ (lidande eller prövning), al-imtiḥān (test i moralisk mening) och al-ikhtibār (verifiering eller prövning av sanningen).

Utifrån denna förståelse beskriver al-fitna al-ṭāʾifiyya (sekteristisk splittring) inte enbart makteliters mobilisering, utan en process där samhällets moraliska och sociala hållfasthet sätts på prov. Det handlar om en övergångsperiod snarare än ett permanent tillstånd där våld, osäkerhet och statens kollaps blottlägger hur sköra de sekteristiska identiteterna egentligen är.

Varför inte sekterisering (Sectarianization)?

Begreppet sekterism (al-ṭāʾifiyya) räcker inte för att förstå den syriska konfliktens komplexitet. Som Paolo Pinto (2017, s.124) påpekar löper våldet ofta längs religiösa linjer. Regimen framställer sig som minoriteternas beskyddare, medan grupper som Jabhat al-Nusra och IS fördjupar splittringen. Men konflikten kan inte reduceras till en medfödd fientlighet mellan trossamfund.

För att förklara detta har forskare lanserat begreppet sekterisering (Sectarianization), ett sätt att beskriva hur sekteristiska identiteter instrumentaliseras politiskt (top-down) av staten, (bottom-up) av lokala grupper, eller från externa aktörer via regional inblandning. Trots sina förtjänster förutsätter även denna modell att fiendskapen redan existerar, vilket inte alltid stämmer. Den förklarar inte varför sekteristiskt våld kan fortsätta även när både lokala aktörer och samhällen aktivt försöker lämna sekteristisk retorik bakom sig.

I kontrast framhåller al-fitna al-ṭāʾifiyya (Sekteristiska splittringen) sekterism som en process av upplösning och prövning, snarare än som en färdig struktur, ett tillstånd där identitet, moral och samhällsordning prövas i gränsläget mellan statens kollaps och lokalt självförsvar.

Förklaring av sekteristisk splittring i as-Suwayda

Fallet as-Suwayda visar tydligt begränsningarna i teorin om sekterisering. Det stämmer att Assadregimen aktivt sekteriserade den syriska konflikten (Sharif 2019, s. 340) och skapade ett flerlagrat mönster av sekteristisk mobilisering (Phillips 2015, s. 359–361). Den drusiska befolkningen förblev dock länge neutral. Först 2023 bröt ett lokalt uppror ut, och sedan dess stod provinsen i praktiken utanför statlig kontroll (Al Jazeera 2023).

I dag har situationen förändrats. Trots fortsatt sekteristiskt våld har övergångsregeringen – oavsett ideologisk inriktning försökt ersätta de tidigare sekteristiska narrativen med en retorik om nationell enhet (Koç 2025, s. 92–96). Därför kan händelserna i as-Suwayda inte förstås enbart genom begreppet sekterisering.

Den drusiska andliga ledningen har visserligen använt sekteristisk identitet i politisk mobilisering, men snarare reaktivt än strategiskt. Här ger social identitetsteori viktiga insikter: när grupper upplever hot mot sin existens, uppstår tendenser till självförsvar, inåtvänd lojalitet och yttre misstänksamhet (Hogg 2016, s. 5–10). Sekteristisk identitet blir därmed inte ett ideologiskt verktyg, utan en psykologisk försvarsmekanism.

Under Assadregimen hade druserna en begränsad men stabil särställning, det vill säga undantag från militärtjänst och vissa privilegier i utbyte mot lojalitet (France24 2018). Efter regimens fall förlorades dessa förmåner, och nya attacker mot alawiter vid kusten skapade en känsla av hot. Detta utlöste rädsla och försvarsbeteenden inom den drusiska gemenskapen.

Våldet i as-Suwayda uppstod därför inte som ett resultat av elitstyrd manipulation, utan ur politisk osäkerhet och upplevt hot. Konflikten började som sammandrabbningar mellan kriminella nätverk och narkotikagäng på både drusisk och beduinsk sida. Regeringsstyrkor ingrep på bådas begäran, men efter motsägelsefulla uppmaningar från den andlige ledaren Hikmat al-Hijri och israeliska flyganfall som tvingade styrkorna att dra sig tillbaka (Al Jazeera 2025), fylldes maktvakuumet av miliser. Bland dessa fanns Suwaydas militärråd (The Military Council of Suweyda), dominerat av tidigare regimofficerare (Majalla 2025), och kriminella grupper anklagade för övergrepp (Rose 2025, s. 6). Samtidigt rapporterades övergrepp mot drusiska civila från vissa enheter inom övergångsregeringen (Amnesty International 2025).

Dessa händelser visar att sekteristiskt våld i as-Suwayda inte är ideologiskt styrt, utan ett symtom på statens sammanbrott. Begreppet fitna fångar därför denna kaotiska och känslomässigt laddade verklighet bättre än teorin om sekterisering, en verklighet präglad av statligt maktvakuum, moralisk upplösning och oreglerat våld (Salloukh 2017, s. 37).

Sekteristisk splittring i as-Suwayda och Israels Periphery doctrin:

Usama Makdisi visar hur de sociala och politiska förändringarna under 1800- och 1900-talen skapade de villkor under vilka sekteristiska identiteter kunde mobiliseras. Den västerländska imperialismen bidrog till att fragmentera det osmanska riket i mindre enheter längs religiösa och etniska linjer och därmed lade grunden till dagens sekteristiska mönster. Makdisi betonar dock att dessa motsättningar inte är tidlösa utan historiskt konstruerade.

Detta resonemang är fortfarande giltigt för dagens Mellanöstern, där externa aktörer fortsätter att manipulera sekteristiska skiljelinjer för att uppnå egna strategiska mål. Den amerikanska invasionen av Irak 2003 försköt maktbalansen och stärkte oavsiktligt ”motståndsaxeln” (Iran, Syrien, Hezbollah och Hamas), en utveckling som suddade ut gränser och normaliserade gränsöverskridande religiös och militär mobilisering. Sekteristiska identiteter blev därmed politiska verktyg i regional maktpolitik, snarare än uttryck för lokal trostillhörighet.

Fallet as-Suwayda är ett tydligt exempel. Israels militära och politiska inblandning i provinsen följer den strategiska logik som formulerades redan av Ben Gurion i 1958. Enligt hans Periphery-doktrin skulle Israel skapa allianser med icke-arabiska stater som Turkiet och Iran för att balansera arabisk nationalism. I den nutida versionen av doktrinen riktas dessa allianser i stället mot minoriteter inom splittrade arabiska stater, med syftet att försvaga centralmakter och ”nationalisera” sekteristiska identiteter, alltså omvandla dem från sociala till politiska projekt, ofta under förevändning av skydd eller humanitär hjälp.

I as-Suwayda tog detta sig uttryck i att Israel framställde sig som drusernas beskyddare nära Golanhöjderna. Det bidrog till att regeringsstyrkorna drog sig tillbaka, vilket skapade ett säkerhetsvakuum fyllt av miliser och kriminella nätverk som hävdade sig representera drusernas intressen och till och med krävde politiskt självstyre. Resultatet blev fördjupad polarisering, druserna stämplades av andra som ”israeliska allierade”, vilket skapade nya fiendskap utan historisk motsvarighet.

På så vis speglar konflikten i as-Suwayda samma imperiallogik som Makdisi beskrev i den osmanska epoken: yttre makter använder sekterism som ett redskap för regional dominans. Israels agerande visar hur lokal otrygghet kan omvandlas till ett instrument för geopolitisk kontroll.

Hikmat al-Hijri och gränserna för elitstyrd sekteristisk mobilisering

Våldet i as-Suwayda kan vid första anblick förstås som ett uttryck för lokal elitmobilisering, där religiösa ledare, snarare än externa aktörer, driver på konflikten. Haddad (2017) visar hur förändrade maktförhållanden i Irak efter 2003 fick sunnitiska grupper att omdefiniera sig själva som en sekteristisk gemenskap. På liknande sätt kan maktskiftet efter Assads fall ha rubbat as-Suwaydas balans, där druserna tidigare haft viss autonomi över säkerheten. Enligt Phillips (2015) kan sådana rubbningar på subnationell nivå aktivera sekteristiska mobiliseringar, vilket skulle kunna förklara Hikmat al-Hijris framträdande roll.

Men parallellen haltar. Till skillnad från Irak påfördes inte maktförändringen i Syrien utifrån, utan växte fram genom inhemska oppositionsrörelser. Hotet mot druserna var därför inte ett resultat av utestängning från makt, utan snarare en reaktion på våldet mot andra minoriteter, särskilt alawiterna vid kusten. Det som brast var det politiska förtroendet inte det sociala. Medan social tillit mellan syriska grupper till viss del bestod, försvann förtroendet för statens institutioner (Gustavsson & Stendahl 2020). As-Suwayda blev därmed en lokal manifestation av statens sönderfall, snarare än av djupt rotad sekterism.

Drusiska ledare har inte heller uttryckt historiskt hat, och förhandlingar med den tillfälliga regeringen pågick ända till timmarna före striderna.

Här är det också viktigt att förstå den interna hierarkin inom det drusiska samhället. Den religiösa kunskapen är monopoliserad av ett fåtal andliga ledare (uqqāl), medan majoriteten (juhhāl) står utanför läran (Firro 2012). Denna struktur skapar fragmentering och osäker identitet, vilket öppnar för maktmissbruk. Al-Hijris försök att omvandla sin religiösa auktoritet till militär makt genom kontrollen av Suwaydas militärråd (Majalla 2025) visar opportunism snarare än ideologisk övertygelse.

Sammantaget visar fallet att elitmanipulation visserligen förekommer, men inte utgör den huvudsakliga drivkraften bakom våldet i as-Suwayda. Snarare är det en följd av försvagat politiskt förtroende, splittrad auktoritet och korrupt ledarskap i ett sammanhang där staten har kollapsat. För att undvika liknande situationer framöver krävs att lokala demokratiskt valda råd stärks, så att inte karismatiska religiösa ledare kan fylla tomrummet av legitimitet och dra sina samhällen in i nya konflikter.

Slutsats

I skrivande stund är situationen i as-Suwayda fortfarande olöst. Den plan som skulle hantera krisen har stannat på papperet, medan konkurrerande narrativ präglar verklighetsbilden. Den andlige ledaren Hikmat al-Hijri beskriver händelserna som en yttre belägring riktad mot provinsen, medan säkerhetschefen Suleiman Abdul Baqi (en drusisk ledare) och övergångsregeringen framställer dem som en intern belägring orkestrerad av al-Hijri och hans miliser.

Denna artikel har visat att våldet i as-Suwayda inte kan reduceras till förmodern sekteristisk fientlighet, vare sig den drivs av eliter eller inte. I stället erbjuder begreppet al-fitna al-ṭāʾifiyya (sekteristisk splittring) ett mer träffsäkert analytiskt ramverk. Det fångar den reaktiva, fragmenterade och kaotiska karaktären hos det lokala våldet och visar på statens oförmåga att upprätthålla social balans, rättvisa och kontroll över väpnade aktörer. Fitna speglar därför eroderat politiskt förtroende och institutionsförfall, snarare än någon tidlös religiös motsättning.

Den externa inblandningen, särskilt Israels, har förvandlat den lokala otryggheten till ett verktyg för geopolitisk dominans och därigenom skapat nya, tidigare otänkta sekteristiska klyftor. As-Suwayda illustrerar därmed hur Makdisis “imperiala logik” reproduceras i samtida interventionsformer.

I slutändan är sekteristiska skiljelinjer inte oundvikliga i mångkulturella samhällen. Al-fitna al-ṭāʾifiyya bör förstås som en prövning av samhällets moraliska och institutionella motståndskraft under kris. Våldet i as-Suwayda är därför inte en konflikt mellan sunniter och druser, utan ett symtom på statens sammanbrott och förlorade legitimitet. För postkonfliktstater som Syrien innebär vägen bort från auktoritär exkludering att återuppbygga politiskt och socialt förtroende kring gemensamma nationella mål, grundade i jämlikhet snarare än påstådd tolerans.

Osama Aldyab är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen

Referenser:

Gustavsson, G. and Stendahl, L. (2020). National identity, a blessing or a curse? The divergent links from national attachment, pride, and chauvinism to social and political trust. European Political Science Review, 12(4), pp.449–468.

Firro, K.M. (2012). Nationalism and Confessionalism: Shiʿis, Druzes and Alawis in Syria and Lebanon. Religious Minorities in the Middle East, pp.245–265. doi: https://doi.org/10.1163/9789004216846_012

Haddad, F. (2013) ‘Sectarian Relations in Arab Iraq: Contextualising the Civil War of 2006–2007’, British Journal of Middle Eastern Studies, 40(2), pp. 115–138.

Haddad, F. (2017) 'Sectarian Relations before “Sectarianization” in pre-2003 Iraq', in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres, pp. 101-122

Hogg, M.A. (2016). Social Identity Theory. In: McKeown, S., Haji, R., Ferguson, N. (eds) Understanding Peace and Conflict Through Social Identity Theory. Peace Psychology Book Series. Springer, Cham. https://doi.org/10.1007/978-3-319-29869-6_1

Koç, R. (2025). Hayat Tahrir al‐Sham: Voices of Syria’s New Leaders. Middle East Policy. doi: https://doi.org/10.1111/mepo.12816

Makdisi, U. (2017) ‘the problem of sectarianism in the middle east in an age of western hegemony’ , in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres, pp. 23-34

Pinto, P. G. H. (2017). The shattered nation: The Sectarianization of the Syrian conflict. , in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres 123-142.

Phillips, C. (2015). Sectarianism and conflict in Syria. Third World Quarterly, 36(2), pp.357–376.

Rose, C. (2025). The future of the illicit Captagon drug trade. In CTC Sentinel.

Salloukh, B.F. (2017). The Sectarianization of Geopolitics in the Middle East. in Nader Hashemi, and Danny Postel (eds), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East, Oxford University Pres, pp.35–52.

Sharif, S. (2019) ‘Predicting the End of the Syrian Conflict: From Theory to the Reality of a Civil War’, Studies in Conflict & Terrorism, 44(4), pp. 326–345.

Nyheter och media:

Aljazeera (2023.). Antigovernment protesters tear down picture of al-Assad in Syria’s Sweida. [online] Available at: https://www.aljazeera.com/news/2023/9/8/antigovernment-protesters-tear-down-picture-of-al-assad-in-syrias-sweida. [2025-10-22]

Aljazeera (2025). Syria clears Bedouin fighters from Suwayda city, declares halt to clashes [online] Available at:  https://www.aljazeera.com/news/2025/7/20/syrian-troops-clear-bedouin-fighters-from-suwayda-declare-end-to-clashes [2025-10-24]

Amnesty International. (2025). Syria: Government, affiliated forces extrajudicially executed dozens of Druze people in Suwayda. [online] Available at: https://www.amnesty.org/en/latest/news/2025/09/syria-new-investigation-reveals-evidence-government-and-affiliated-forces-extrajudicially-executed-dozens-of-druze-people-in-suwayda/. [2025-10-23]

France24 . (2018) Syria's Druze reject Assad's call to serve . [online] Available at: https://www.france24.com/en/20181121-syrias-druze-reject-assads-call-serve [2025-10-24]

Majalla. (2025). Unravelling the factions, sheikhs, and fighters of Sweida. [online] Available at: https://en.majalla.com/node/326590/politics/unravelling-factions-sheikhs-and-fighters-sweida [2025-10-24]

Arabiska och klassiska referenser:

Ibn Munzer (n.d), ktab lsan al'erb - fsl alfa' - almktbh alshamlh [Book of Lisan al-Arab - Chapter on the letter Fa - Al-Maktabah Al-Shamilah] https://shamela.ws/book/1687/6878#p5 [2025-10-24]

Nordisk rörlighet - svaret på den höga ungdomsarbetslösheten?

Unsplash

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.
Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karolina Boyoli

Nordjobbsambassadör, fd ordförande Utrikespolitisk Afton

Det nordiska samarbetet har sin grund i Helsingforsavtalet från 1962, som utgör den rättsliga och politiska ramen för hur länderna i regionen samarbetar och ser på nordiska medborgares rättigheter. Modellen för nordiskt samarbete är världsunik och omfattar politik, ekonomi, kultur och arbetsmarknad. Internationellt lyfts den nordiska modellen ofta fram som en förebild för samarbete och integration.

I ett europeiskt sammanhang står Norden samtidigt inför betydande arbetsmarknadsutmaningar. Sverige och Finland hör till de medlemsländer i EU som har de högsta arbetslöshetsnivåerna. Som framgår av Tabell 1 ligger EU-genomsnittet för närvarande på 5,9 procent, medan motsvarande siffra i både Sverige och Finland är betydligt högre [1]. Danmark uppvisar en något lägre nivå med 6,4 procent, vilket fortfarande ligger något över EU-snittet (ibid.).

Tabell 1:

Källa: Eurostat.

För ungdomar i Norden är situationen ännu mer utmanande (se Tabell 2 nedan). Samtliga nordiska länder utom Island ligger över EU-genomsnittet på 14,6 procent, där ungdomsarbetslösheten i Sverige uppgår till 24,4 procent och i Finland till 23,2 procent bland personer under 25 år [2;3]. Ungdomsarbetslösheten i Norden har över tid varit fluktuerande med periodvisa toppar, medan Island uppvisat en mer stabil utveckling jämfört med övriga nordiska länder (ibid.).

Tabell 2:

Källa: Eurostat.

Detta väcker frågan om hur negativa trender kan vändas i en geografiskt spridd region med ojämnt fördelad arbetslöshet. Samtidigt kan man argumentera för att länder med särskilt hög arbetslöshet – som Sverige – har ett utrikes- och arbetsmarknadspolitiskt intresse av att främja mobilitet över nordiska gränser, både för att avlasta den inhemska arbetsmarknaden och stärka integrationen i regionen.

Nordiska visioner

Nordiska ministerrådet har en vision om att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till år 2030 [4]. För att nå detta mål arbetar rådet integrerat genom fördjupat samarbete över de nordiska gränserna, internordisk mobilitet och partnerskap mellan länderna. Ett särskilt fokus ligger på mobilitet som ett sätt att stärka regionens konkurrenskraft, främja social sammanhållning och säkerställa näringslivets och samhällets långsiktiga utveckling [5;6].

I skärningspunkten mellan dessa strategiska mål och arbetsmarknadens utmaningar skapades 1985 mobilitetsprogrammet Nordjobb på uppdrag av den så kallade Gyllenhammar–Sundqvist-gruppen, bestående av nordiska företagsledare [7;8]. Nordjobb är ett nordiskt arbetsmarknadsprogram för unga mellan 18 och 30 år som syftar till att öka mobiliteten på den nordiska arbetsmarknaden samt främja kunskap om språk och kultur i regionen (ibid.). Sedan starten har över 29 000 unga nordbor deltagit i programmet och arbetat i Sverige, Norge, Danmark, Finland samt på Åland, Grönland, Island och Färöarna (ibid.).

Programmet verkar aktivt för att motverka den höga nordiska ungdomsarbetslösheten och bidra till ett mer integrerat Norden. Hela 86 % av tidigare deltagare uppger att utbytet gjort att de kan tänka sig att arbeta eller bo i ett annat nordiskt land. Förutom att bidra till en socialt, ekonomiskt och kulturellt sammanhållen region, erbjuder programmet unga värdefulla arbetslivserfarenheter i början av karriären. Nordjobb bidrar härigenom till arbetet om att uppfylla rådets vision om att Norden ska bli världens mest integrerade region.

Att sporra rörlighet på en annars trög arbetsmarknad

Hur kan ett initiativ som Nordjobb skapa positiva trender på den nordiska arbetsmarknaden? Det krävs både politiska åtgärder och praktiska lösningar för att vända de negativa trenderna på ungdomsarbetsmarknaden. Trots den höga ungdomsarbetslösheten i Norden finns det betydande variationer mellan regioner, säsonger och branscher, vilket skapar utrymme för insatser som Nordjobb.

Arbetslösheten är inte heller fördelad jämnt inom länderna. Ungdomar i storstadsregioner eller mindre orter kan möta mättade lokala arbetsmarknader, medan det i andra delar av Norden finns stor efterfrågan på arbetskraft. Genom ett nordiskt perspektiv öppnas nya möjligheter som inte alltid är synliga från hemorten. En ung nordbo i Hässleholm, Hemsedal eller Hirtshals har kanske inte ens slagits av tanken att arbeta på museum på Åland, i en fiskfabrik på Grönland eller som professionell fotbollsspelare på Färöarna  — men sådana möjligheter existerar och är ganska lättillgängliga.

Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden bidrar i hög grad till att underlätta mobilitet, medan initiativ som Nordjobb förenklar de praktiska delarna, såsom att ordna boende, personnummer eller skattekort [9;10]. De positiva effekterna av en öppen arbetsmarknad märks inom områden som regional kompetensförsörjning, tillitsskapande och stärkt nordisk samhörighet mellan nordbor [11].

Samtidigt har kritik riktats mot att onödig byråkrati fortfarande aktivt hämmar nordisk integration och skapar gränshinder (ibid.). För att öka mobiliteten krävs därför att administrativa hinder minimeras och att systemen fungerar mer sömlöst. Samtidigt finns det utrymme för att den nordiska arbetsmarknaden fungerar än mer sömlöst som en gemensam helhet, snarare än att vissa nationella skillnader skapar praktiska hinder. Initiativ som förbättrar resursallokeringen och matchningen mellan arbetssökande och lediga jobb i Norden bör inte bromsas av pappersarbete eller bristen på ett gemensamt elektroniskt identifieringssystem.

Möjligheter genom nordiskt samarbete

Om vi kan minska gränshinder och flaskhalsar inom Norden främjar vi inte bara rörlighet och integration i regionen, utan stärker också ungas position på arbetsmarknaden genom att ge dem erfarenheter som både gynnar individen och ökar chanserna till varaktig sysselsättning på hemmaplan. Detta ligger också i linje med Sveriges roll som en stark förespråkare för fri rörlighet och öppenhet på EU:s inre marknad, där en mer integrerad nordisk arbetsmarknad kan fungera som ett konkret komplement till det europeiska samarbetet.

Ett arbete i ett annat nordiskt land ger inte bara livserfarenhet, lön och praktiska kunskaper, utan också en fördjupad förståelse för Norden i stort. Att förstå sina grannländer är också att förstå mer om sig själv. Det skapar kulturella brobyggare, ökar intresset för språk och stärker viljan till samarbete — något som är särskilt värdefullt i en osäker omvärld.

Karolina Boyoli är Nordjobbsambassadör och tidigare ordförande för Utrikespolitisk Afton.

Källor

[1] Eurostat. Unemployment rate, monthly data (UNE_RT_M) [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/UNE_RT_M__custom_7680578/bookmark/table?lang=en&bookmarkId=2feeff57-57c9-4278-a50b-7e2279d699c2&c=1696497606157

[2] Eurostat. Unemployment rate, monthly data (UNE_RT_M) [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/UNE_RT_M__custom_18321206/default/table

[3] World Bank / Human Capital Data Portal. Youth unemployment rate (WB_HCP_UNE_2EAP_MF_Y) [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://humancapital.worldbank.org/en/indicator/WB_HCP_UNE_2EAP_MF_Y?utm_source=chatgpt.com

[4] Norden.org. Om Nordiska ministerrådet [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/information/om-nordiska-ministerradet

[5] Norden.org. Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/information/norden-ska-bli-varldens-mest-hallbara-och-integrerade-region

[6] Nordiska ministerrådet. Finskt och åländskt ordförandeskap i Nordiska ministerrådet 2025: Ett enat och starkt Norden [Internet]. 2024 Oct 29 [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/news/finskt-och-alandskt-ordforandeskap-i-nordiska-ministerradet-2025-ett-enat-och-starkt-norden

[7] Nordjobb. Om Nordjobb [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.nordjobb.org/sv/om-nordjobb

[8] Nordjobb. Anders Bergström – Nordjobbs första år och hur allt startade [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.nordjobb.org/sv/aktuellt/nyheter/anders-bergstroem-nordjobbs-foersta-aar-och-hur-allt-startade

[9] Norden.org. Överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.norden.org/sv/treaties-and-agreements/overenskommelse-om-gemensam-nordisk-arbetsmarknad

[10] Nordjobb. Vision [Internet]. [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.nordjobb.org/sv/om-nordjobb/vision

[11] Altinget. Onödig byråkrati hämmar nordisk integration [Internet]. 2025 Sep 17 [citerad 2025-10-08]. Tillgänglig från: https://www.altinget.se/civilsamhalle/artikel/onodig-byraakrati-hammar-nordisk-integration

Folkmord i Gaza konstaterar FN-kommission – vad har Israel gjort och hur har Sverige reagerat?

Skadeverkan i gaza efter israeliskt luftangrepp 9 oktober 2023. Wiki Palestine.

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Analytiker, OAG

Israels gärningar i Gaza

Denna artikel skrevs innan vapenvila och överenskommelse om utbyte av gisslan som tecknades mellan Netanyahu och Hamas den 9 oktober detta år, samt Israels fortsatta attacker mot Gaza trots vapenvilan.

En utredning av en internationell och oberoende FN-kommision tillsatt av UNHCR konstaterade i september att Israel begår ett folkmord i Gaza efter att ha undersökt skeenden i Gaza under och efter den 7e oktober, då Hamas dödade 1.200 människor (mestadels israeliska medborgare) och tog över 240 människor gisslan i Gaza. FN-utredningen fastställer att Israels gärningar uppfyller folkmordskonventionens fyra av fem kriterier för folkmord: Avsiktligt dödande, tillfogande av allvarlig kroppslig eller psykisk skada, uppsåtligt skapande av levnadssituationer menade att helt eller delvis förinta civila, samt vidtagande av åtgärder för att förhindra barnafödslar. Redan i mars detta år anklagades Israel i en FN-rapport för att begå “genocidala handlingar” mot kvinnor i form av sexuellt och reproduktivt och annat könsbaserat våld mot kvinnor i Gaza. Det övergripande beskedet om folkmord från FN-kommissionen kommer efter ett stort antal rapporter om folkmord och etnisk rensning från diverse organisationer, folkmordsexperter, politiker samt hjälppersonal som varit på plats för att hjälpa civila sedan Israels extrema våld mot civila bröt ut. Bland de större aktörer som konstaterat att Gaza utsätts för ett folkmord eller påpekat att det finns en risk för att folkmord begås är Amnesty International, Oxfam International, Palestinian Centre for Human Rights, Human Rights Watch, Haaretz, B´tselem och International Association of Genocide Scholars. Andra organisationer, såsom Läkare utan gränser, har kallat situationen i Gaza för en “avsiktlig humanitär katastrof” och krävt att Israels attacker mot civila upphör omedelbart. 

Den faktiska dödssiffran av palestinier i Gaza är ej fastställd och stiger kontinuerligt, men enligt Palestinian Ministry of Health har över 67.000 människor i Gaza dött mellan 7e oktober 2023 och 5e oktober 2025, och nästan 170.000 har skadats. Enligt en rapport från UNICEF så har mer än 50.000 barn dödats eller skadats i Gaza; i genomsnitt dödas 28 barn i Gaza varje dag och den totala dödssiffran för barn ligger på drygt 20.000. Israels egen militära data uppger dessutom att merparten av alla dödsoffer i Gaza, 83%, är civila. Samtidigt uppskattas åtminstone 10.000 kroppar ligga kvar under bråte efter Israels många bombningar; kroppar som inte räknas med i den officiella dödssiffran.

Israels attacker i Gaza har inte minst slagit hårt mot palestinska barn; Enligt WHO har ett av fyra barn i Gaza livsförändrande skador från attackerna (vilket är 11.000 av 42,000 människor totalt), och enligt FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar UNRWA har Gaza det högsta antalet människor med amputationer i världen. Läkare på plats i Gaza beskriver en fruktansvärd tillvaro med överbelastade sjukhus, där operationer behövs genomföras utan bedövning och där det råder en brist på medicinsk utrustning för att behandla sådant som explosions- och skottskador. Majoriteten av de allvarligt skadade som hamnar på sjukhus är barn. Runt 40.000 barn har förlorat en eller båda av sina föräldrar i Israels attacker enligt Palestinian Ministry of Health, och många människor (ofta barn) är de enda överlevande bland sina familjer. Vittnesmål från hjälppersonal i Gaza bekräftar att israeliska styrkor rutinmässigt har riktat in sig på palestinska barn med skarp ammunition, förhindrat ambulans och räddningspersonal från att nå skadade barn, samt konfiskerat barns kroppar i strid med internationell rätt.

Sedan augusti 2025 har Israel bedrivit en fullskalig markinvasion av Gaza City, där nästan 2.000 människor har dödats och runt 900.000 har tvingats fly från sina hem i skrivande stund. Denna militära offensiv innebär en eskalering av Israels attacker mot Gazas folk trots internationell fördömelse och motreaktioner från omvärlden, inklusive från familjerna till de som hålls gisslan av Hamas. Dessförinnan har Israel systematiskt attackerat skolor (inklusive FN-skolor), sjukhus, mataffärer, och andra civila byggnader såsom religiösa platser. Man har även dödat journalister, sjukvårdpersonal, och annan hjälppersonal. Attacker mot sjukhus och sjukvårdspersonal, skolor, och journalister på detta sätt bryter mot internationell lag. Över 100 FN-anställda har dessutom mördats av Israel, något som i sig innebär en attack mot världssamfundet. Det finns även bevis på att israelisk militär utfört godtyckliga frihetsberövanden och tortyr av palestinier i israeliska fängelser (inklusive palestinsk vårdpersonal). 

Totalt 2,3 miljoner palestinier har utsatts för olagliga tvångsförflyttningar sedan 2023, samtidigt som järnridåer längst med gränsen hindrar civila från att ta sig utanför Gaza. Israel har uppvisat en systematik av att tvångsförflytta Gazas folk till nya “humanitära zoner” för att sedan bomba dessa zoner. FN rapporterar även att 92 procent av alla bostäder i Gaza har förstörts. Följaktligen har Israel anklagats för att bedriva så kallade “double tap”- metoder som går ut på först attackera ett mål och sedan bomba det igen när hjälppersonal, journalister och/eller civila är på plats för att försöka rädda människor och dra ut kroppar från målet: en av dessa attacker fångades nyligen på live-tv, då Israel bombade Nasser-sjukhuset i Gaza och utförde ytterligare en dödlig attack när bland annat press- och hjälppersonal anlänt till platsen en stund senare. 

En av de mest förödande nyheterna från Gaza har varit den konstruerade massvält som uppstått, varav runt 210.000 har drabbats av svält inom kategori 5. Svält på denna nivå innebär att man antingen dör eller drabbas av oåterkalleliga skador på kropp och hjärna även om man skulle överleva. Människor vittnar även om att Israel upprepade gånger har beskjutit människor vid distributionsplatser samtidigt som man blockerat mat, vatten, medicin och andra förnödenheter från att komma in i Gaza. Detta styrks av vittnesmål från visselblåsare inom Israels försvarsstyrka IDF som bekräftar att man beordrats skjuta skarpt mot hjälpsökande Gazabor, trots frånvaro av någon hotbild. 

Följaktligen har besättningar av skepp lastade med förnödenheter till Gaza - exempelvis fartyg tillhörande Global SUMUD Flotilla och Freedom Flotilla - attackerats av israelisk militär på internationellt vatten och tagits tillfånga. Bara häromdagen kom rapporter från bl.a. The Guardian om att Greta Thunberg, tillsammans med andra aktivister från SUMUD-flotillan, har utsatts för tortyrliknande behandling i israelisk fångenskap. 

Trots massvälten i Gaza har många länder stoppat FN:s organ för stöd till palestinska flyktingar, UNRWA, från att förse människor i Gaza med nödhjälp; UNRWA är den enda organisation som kontinuerligt fanns på plats för att förse Gazas folk med mat och förnödenheter. Över 160 NGOer har undertecknat ett upprop för att häva Israels blockad och återgå till FN-ledd samordning av bistånd istället för den nuvarande israelisk-styrda dödliga distributionen. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres uttryckte i ett pressmeddelande att den svält och massdöd som råder i Gaza “saknar motstycke i modern tid”. 

Sedan december 2023 pågår ett brottmålsärende av ICJ som Sydafrika - med stöd av ett tiotal länder - har drivit för att få den israeliska regeringen dömd för brott mot FN:s folkmordskonvention. Dessutom har ICC utfärdat en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och landets försvarsminister Yoav Gallant för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Gaza. I juli 2024 slog ICJ fast att Israels 57 år långa ockupation av och bosättningar i palestinska territorier strider mot internationell rätt. Israel beordrades av ICJ att göra sig av med dessa illegala bosättningar inom ett år från antagandet av domen, något som fortfarande inte skett trots att tidsfristen har gått ut. Fastän Israels premiärminister Benjamin Netanyahu påstår att man inte har för avsikt att bosätta sig permanent i Gaza, har politiskt affilierade till Netanyahu uttryckt sina viljor att etniskt rensa Gaza i just detta syfte. Dessutom konstaterar FN-rapporten om Israels folkmord i Gaza att israeliska tjänstemän visat en “tydlig och konsekvent” avsikt att etablera permanent militär kontroll över Gazas för att ändra dess demokratiska uppbyggnad och samtidigt systematiskt förstöra palestinska liv. 

Trots att Israels regering uttryckt att man endast avser att förgöra Hamas så har israeliska befälhavare enligt interna vittnesmål uttalat att “alla är terrorister” (syftandes på civila i Gaza) och att det “inte finns några oskyldiga i Gaza”. Följaktligen har israeliska politiker, militära ledare, och mediepersonligheter bedrivit en retorik som målar upp palestinier på ett avhumaniserande sätt genom att exempelvis kalla dem “odjur”, “inhumana varelser”, och “kackerlackor” som behöver “utrotas”. 

Sveriges hantering av Gaza

Statsminister Ulf Kristersson har krävt att EU “så snart som möjligt fryser handelsdelen av associationsavtalet” med Israel, med den humanitära katastrofen i Gaza som bakgrund (dock inte hela avtalet). Samtidigt uttrycker utrikesminister Maria Malmer Stenergard att avtalet bör användas som ett verktyg för att diplomatiskt påverka Israel snarare än att avbryta det. Sveriges relativa passivitet och “vilja” att delvis frysa associationsavtalet har kallats otillräcklig av experter, särskilt i ljuset av EU-rapporter som indikerar att Israel brutit artikel 2 i avtalet som rör demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Trots krav på riktade sanktioner från EU mot israeliska ministrar och våldsamma bosättare, har Sverige inte infört egna sanktioner mot israeliska aktörer. 

Sverige är å ena sidan en av EU:s främsta givare av humanitärt stöd till Gaza (bistånd som inte kommer fram pga Israels blockad), men å andra sidan ensamt land i Europa med att helt dra tillbaka stödet till UNRWA och inte återuppta det. Detta har väckt kritik från bland annat svenska politiker, FN-representanter och UNRWA:s generalsekreterare. Sverige har även fortsatt bedriva handel av försvarsmateriel med Israel, det vill säga både import och export av vapen med ett land som bevisligen begår systematiska brott mot civila. Följaktligen har regeringen uttalat haft goda kontakter med Israels ministerium och lagt fokus på att “föra dialog” med Israel, snarare än att sätta tydliga krav på dem och ta avstånd från deras brott mot folkrätt och krigslagar.

Kritik har också riktats mot att ministrar tenderat att ducka från ansvarsutkrävande av Israel, genom att inte vilja ta egen ställning och huvudsakligen hänvisa till att det är internationella domstolar som ska avgöra ifall Israel begått folkrättsbrott eller inte (även efter FN:s rapport som bekräftar detta). 122 experter inom fred, säkerhet, folkrätt och mänskliga rättigheter har i ett gemensamt upprop anklagat Sverige för att inte leva upp till sina skyldigheter enligt folkmordskonventionen. Statsminister Ulf Kristersson har uttalat att den svenska regeringen förvisso är mycket kritisk mot Israels attacker mot och svält av civila i Gaza, men vill fortfarande inte använda folkmord som benämning för det som pågår. Sverige har, sedan den humanitära katastrofen uppstod, även brustit i att ta emot skadade civila från Gaza och själva sända ner svenska läkare till Gaza för att behandla svårt skadade. Utrikesminister Följaktligen bekräftar Maria Malmer Stenergard i ett uttalande att regeringen har en förpliktelse mot ICC i ljuset av domstolens arresteringsorder av Benjamin Netanyahu samt Israels f.d försvarsminister Yoav Gallant för brott mot mänskligheten, men vid frågor om ifall regeringen själva skulle beordra arrestering ifall de befann sig i Sverige så har responsen varit frånvarande. Följaktligen gjorde vice statsminister Ebba Busch ett uppmärksammat uttalande om att “Israel gör världen en tjänst” med sina attacker i Gaza, något som har mött stor kritik bland allmänheten och resulterat i att över 120 000 svenska medborgare skrivit under en namninsamling som kräver hennes avgång från sin roll som vice statsminister. 

Gaza-frågan i sig har skapat viss intern splittring bland Tidöpartierna, något som också kan tänkas ha bidragit till regeringens otydlighet och frånvaro av enhälliga ställningstaganden mot Israels gärningar. 

Det som har hänt i Gaza de senaste två åren har inneburit ett oerhört mörker, och flera sanningar existerar på samma gång: Den attack som Hamas utförde mot civila israeler den 7 oktober 2023 var fruktansvärd, och inga oskyldiga människor ska behöva falla offer för sådant våld. Samtidigt kan en händelse som denna aldrig rättfärdiga sådana systematiska och storskaliga attacker mot civila som vi sett i Gaza de senaste två åren - inte bara genom militära attacker utan även konstruerad svält trots att förnödenheter finns att få - och som dessutom drabbar barn i oproportionerligt hög grad. Hamas existens och dess ageranden kan heller inte betraktas i ett vakuum, som något “utanför” den ockupation och det systematiska förtryck som palestinier upplevt under flera generationer i händerna på Israel. Gazas folk förtjänar frihet och rätten till liv, och det är dags att Sverige återtar rollen som förkämpe för folkrätten. Sverige bör därmed kräva att EU fryser hela sitt associationsavtal med Israel som en markör mot Israels folkrättsbrott, inför egna riktade sanktioner mot israeliska ministrar, återupptar stödet till UNRWA, erkänna rapporterna om folkmord från FN och andra legitima aktörer som trovärdiga samt agera därefter, upphör all vapenhandel med Israel, erbjuda vård till skadade civila både i Sverige och på plats, ställa hårdare krav på Israel i multilaterala forum, och verka för garantin att ICC:s arresteringsorder mot Netanyahu och Gallant efterlevs i Sverige. 

Tilde Varnestig är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Frihandelsavtal mellan EU och Indien

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Christian Utheim

Analytiker, OAG

Introduktion

Hur går förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Indien? I den mediala skuggan av kriget i Ukraina, handelskonflikten med USA och svälten i Gaza pågår det febril aktivitet i Bryssel och New Delhi för att få till en helt annan utrikespolitisk prioritet. Nämligen ett frihandelsavtal. Förhandlingarna har pågått formellt sedan 2007 med varierande framgång, men efter att ha varit stillastående sedan 2013 återupptogs förhandlingarna 2022 och de diplomatiska flygresorna mellan huvudstäderna går numera på högvarv igen. Med kyligare transatlantiska handelsrelationer söker EU andra likasinnade och lönsamma handelspartners i ställen som Sydamerika, Sydostasien, Australien, Förenade Arabemiraterna och Indien. Tillsammans med Indiens ambitiösa ekonomiska mål med fokus på uppbyggnaden av sin industriella export har det här projektet sammanfallit väl med båda parternas strategiska intressen och skapat en återuppstådd optimism.

Trots den politiska viljan som finns hos Kommissionen och Indiens premiärminister Modi är det mycket krävande arbete som kvarstår. Samma skillnader som har låst förhandlingarna i 20 år är fortfarande högst närvarande och måste nu mödosamt nystas upp innan projektet kan ge de önskade effekterna. Mot den bakgrunden ämnar den här artikeln alltså att klargöra var parterna står i förhandlingarna, hur de låser sig och hur lösningen kan se ut i och efter förhandlingarna.

Parternas intressen

För EU är vinsterna av ett frihandelsavtal i första hand strategiska. Delvis är syftet att möjliggöra en diversifiering av sina försörjningskedjor bort från Kina och motverka kinesiskt inflytande regionalt. Samtidigt vill man också stärka banden till den indopacifiska regionen, bygga tillit med världens största demokrati och därigenom bidra till att stabilisera den demokratiska och regelbaserade alliansen i världen. De målen har nu blivit allt viktigare i och med det amerikanska tillbakadragandet och alienerandet av flera asiatiska stater, inte minst Indien. Därtill kommer såklart också ekonomiska vinster. Indien är en snabbt växande ekonomi och en mycket stor exportmarknad för europeiska maskiner, grön teknik, företagstjänster och lyxvaror, som alla skulle gynnas av en förenklad handel.

De ekonomiska fördelarna ska dock inte överdrivas. Kommissionen uppskattar att avtalet (beroende på slutgiltig omfattning och implementering) kan bidra med 3-4.4 miljarder euro i reella årliga inkomstökningar på kort sikt [1]. Alltså mindre än 0.1% av EU:s totala BNP. Det väntas dessutom minskas över tid när vissa fördelar neutraliseras. Då vinsterna skulle vara koncentrerade till vissa sektorer (såsom exportfokuserade maskiner, företagstjänster och transportmedel) ger det däremot påtagliga effekter för enskilda sektorer och samhällsgrupper trots att den totala effekten är försumbar, vilket gör avtalet politiskt relevant. Viktigt att poängtera är att denna uppskattning gjordes för 17 år sedan (2008) och kan därför vara utdaterad, men är trots allt de siffror som användes av Europaparlamentets egna forskningsorgan i sin briefing om förhandlingarna i 2024.

Indiens intressen i avtalet är istället mer ekonomiskt grundade än de europeiska. Avtalet är en central del av deras exportfokuserade ”Make in India”-kampanj där de vill industrialisera landet och göra det till ett medelinkomstland inom de närmsta decennierna. Med den övergripande målsättningen vill New Delhi möjliggöra stora industriella investeringar i landet och få tillgång till avancerad teknologi från den europeiska industrin [2]. Trots den stora inhemska marknaden är Indiens största företag relativt små på världsmarknaden och inkapabla till de enorma investeringarna som krävs. Därtill kommer de allomfattande infrastruktursatsningarna som behöver ske från privat eller offentligt kapital för att kunna attrahera utländska aktörer från första början. Med bakgrund i bristen på inhemskt kapital blir utländska investeringar avgörande för att Indien ska uppnå sina ekonomiska mål.

Bidragsberoenden, domstolar och hållbarhetskrav

Parternas intressen är alltså kompatibla med varandra: EU vill hitta nya försörjningskedjor och Indien vill gärna fylla det behovet genom en utbyggd exportindustri. Så varför låser sig förhandlingarna? Där får vi se till Bryssels konkreta mål i förhandlingarna för att förverkliga detta och hur de går på problem i mötet med Indiens politiska prioriteringar och verklighet.

Först och främst vill EU se ett öppnande av den indiska marknaden genom tullättnader för europeiska produkter och tjänster. Indisk handelspolitik präglas däremot av stark protektionism där tullar och industristöd är politiskt mycket svåra att avveckla med en bidragsberoende inhemsk industri. EU har skalat ned sina ambitioner under loppet av de decennielånga förhandlingarna, men New Delhi bibehåller ett starkt skydd över sina största sektorer såsom jordbruk och textilier. På grund av Indiens stora interna skillnader mellan regioner när det kommer till allt ifrån ekonomi och politik till kultur, språk och religion, finns det många inrikespolitiska hänsyn att ta. För att inte äventyra den enighet som Modi behöver för sitt politiska projekt att ena landet till ett folk, en kultur och en styrning, blir det alltså viktigt att skydda vissa regionalt prioriterade industrier. Kopplat till det har Modi också i bredare bemärkelse byggt mycket av sitt politiska ämbete på att premiera indisk suveränitet och ”styrka”, vilket ofta går framför internationella partnerskap och globalisering.

Som en del av denna protektionism och regionala komplexitet har det byggts upp en mycket tung regelbörda i Indien med, enligt utländska investerare, obegripligt komplex byråkrati. Ännu värre än den europeiska. Därför är en europeisk prioritet också att Indien förpliktar sig till att förenkla investeringsklimatet och minska den därtill kopplade byråkratin. Det är inget som nödvändigtvis går emot Modis vilja, men är desto svårare att genomföra i praktiken på alla nivåer av den indiska styrningen.

Utöver att möjliggöra investeringar av europeisk industri genom öppen marknad och förenklat investeringsklimat menar Bryssel också att investeringarna behöver skyddas bättre. Därför är EU:s tredje mål i avtalet att förbättra det juridiska skyddet för europeiska immaterialrättigheter i rättvisa och effektiva domstolar. Detta dels i den europeiska industrins intressen, men inte desto mindre av säkerhetsskäl i och med de väldokumenterade fallen av spridningen av militärt kritiska teknologier till Ryssland [2]. Som en del av att säkerställa det juridiska skyddet ser europeiska aktörer allvarligt på att Indiens domstolar präglas av kolossala köer och eftersläpande väntetider som bara har blivit värre de senaste decennierna [3]. Över 50 miljoner olika fall står i kö att bli prövade, varav 80 000 i kö till högsta domstolen som bara består av 34 domare [4]! Vissa fall kan prioriteras framför kön, men i kombination med en dokumenterad osjälvständighet och politiska påtryckningar i rättsväsendet, är det en rättsosäkerhet som ökar risken för europeiska företag och investerare. Detta är därför en central prioritering för Bryssel i förhandlingarna.

Sist men inte minst är det viktigt för Bryssel att Indien kan garantera vissa miljö-, klimat- och arbetsmiljökrav [1]. EU har oberoende av Indien beslutat om att införa ett tullpaket, det s.k. Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM), för att säkerställa hållbarhets- och arbetsmiljöstandarder även på varor som importeras till EU och för att likställa dess konkurrenskraft med europeiska produkter som produceras inom ramen för unionens utsläppshandelssystem. Det ställer höga ekonomiska och administrativa krav på många utvecklande länder, som till och med ibland uppfattar det som orättvist. I förhandlingarna med Indien är det alltså ytterligare en låsning där New Delhi har uttryckt sitt tydliga missnöje, vilket kan förstås mot bakgrund av landets kapitalbrist. EU kan dock inte ge undantag för en handelspartner utan att bryta mot WTO-regleringar, utan att öppna pandoras ask i relation till andra handelspartners, eller utan att urvattna paketens kredibilitet och grundläggande syfte. Därför behöver andra mer kreativa lösningar hittas, möjligtvis genom anknutna europeiska åtaganden att finansiera reduceringen av indiska utsläpp.

Situationen kan sammanfattas med att den politiska viljan finns, men inte tilliten. Varken europeisk tillit till indisk regelefterlevnad och rättsväsende, eller indisk tillit till att Europa inte överreglerar inhemska frågor. I detta kolliderar Bryssels fyra avtalsprioriteringar direkt med New Delhis politiska verklighet: landets institutionaliserade protektionism för viktiga sektorer, deras vilja att få tillgång till europeisk industriell teknologi, och deras ineffektivitet och osjälvständighet i byråkratin och rättsväsende.

Kan design skapa funktion?

Trots den optimism som har uppstått de senaste åren återstår det alltså svåra förhandlingar. För att öka chanserna denna gång förhandlar parterna sedan 2022 i tre separata delar med det explicita syftet att ”öka chanserna att uppnå resultat i minst en eller två delar” [1, s. 4]. De delarna betecknas som Handel, Investeringsskydd, och Geografiska Indikatorer (alltså skydd för varor med specifika processer från specifika regioner, ex. Champagne, Parmigiano Reggiano och Kalixlöjrom). Vissa insatta föreslår dessutom att denna modulära avtalsdesign bör utökas ytterligare genom att dela upp avtalet efter olika ekonomiska sektorer för att möjliggöra sektorsspecifika reservationer samtidigt som de tydligt förpliktar sig till bredare handelsliberaliseringar på sikt genom fortsatta förhandlingar om de reserverade delarna. En sådan lösning skulle exempelvis kunna underlätta låsningen om EU:s hållbarhetskrav då man kan prioritera de sektorer som inte omfattas av unionens utsläppshandelssystem och därmed inte heller av CBAM. Likaså för att reservera för de sektorer med strategiska teknologier där tilliten ännu inte är tillräcklig för ett öppet utbyte. Med en sådan avtalsdesign kan parterna alltså ta hem de redan överenskomna vinsterna nu när det politiska fönstret för ett avtal finns, samtidigt som de tydligt förpliktar sig till fortsatta liberaliseringar över tid. Möjliga nackdelar med den modulära avtalsdesignen är dock att det kan bli svårt att nå en samlad strategisk balans, att förutsägbarheten för investerare försämras, att varje delavtal riskerar att bli kompromissartat och mindre ambitiöst, och såklart att det skulle vara en tids- och resurskrävande process som ökar risken för förhandlingsutmattning i politisk vilja och administrativ kapacitet. Den balanserade vägen med uppdelade förhandlingar i Handel, Investeringsskydd och Geografiska Indikatorer, men inte ända ner på sektorsnivå, är kanske därför det bästa alternativet.

Oavsett designen eller innehållet av ett signerat avtal ska det sedan godkännas av Europaparlamentet och det indiska underhuset Lok Sabha. Indien har ingen formell skyldighet att lägga fram internationella avtal för omröstning i Lok Sabha eller Rajya Sabha (överhuset), men om det kräver ändringar i inhemsk lagstiftning, vilket är mycket troligt i detta fall, behövs parlamentariskt stöd. Om det därtill rör sig om ett ”blandat avtal” som täcker både EU:s exklusiva befogenheter (ex. tullar) och medlemsstaternas befogenheter, krävs dessutom att alla(!) medlemsstaternas nationella parlament ratificerar avtalet. Något som historiskt har visat sig kan ta tid. Slutligen behöver det också implementeras över många år i konkreta lag- och regelförändringar. Allt för att få igenom ett sannolikt ganska reserverat avtal med hopp om bredare handelsliberaliseringar framåt. Men! Bara för att något tar tid är det inte en anledning att inte göra det. Snarare understryker det vikten av rätt förväntningar hos politiker, industrin och konsumenter, och att varken överspela risker eller ta ut vinster i förskott. Inte minst för att ett avtal oavsett bredd innebär strategiska vinster i relation till andra aktörer och för att hålla liv i ett handelsoptimistiskt och regelbaserat momentum i världspolitiken.

Tack för att du har tagit del av den här övergripande kartläggningen av en viktig, om än underdiskuterad, utrikespolitisk händelse och vad de realistiska utfallen är. Hör gärna av dig om du vill diskutera detta vidare.

Christian Utheim är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Källor

[1] Delivorias, A. (2024). BRIEFING: EU-India free trade agreement. European Parliamentary Research Service, PE 757.588. Hämtad från: Länk

[2] Bomassi, L., & Nixon, C. (2025). Breaking the deadlock on the EU-India FTA. European Union Institute for Security Studies. Hämtad från: Länk

[3] Agarwal, S., & Behera, S.R. (2024). Mammoth backlog of court cases pending in India: A spatial visualisation. Regional Studies, Regional Science, 11(1), 757-760. Länk

[4] Root, R. (2024). Access to justice: Indian Supreme Court’s backlog is ’serious issue’. International Bar Association. Hämtad från: Länk

Sydkorea - hopp för demokratin i en polariserad värld

estherpoon/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Sarah Franzén

Analytiker

Introduktion

Sydkorea har sedan Koreahalvön delades 1948 utvecklats till ett av de rikaste länderna i Asien och anses internationellt vara en av de mest avancerade och framgångsrika demokratierna i regionen. Med sin gräns mot Nordkorea symboliserar Sydkorea globalt en liberal kraft och har ett omfattande samarbete med både USA och EU, landet har även en geopolitiskt strategisk position med gränser maritimt både mot Japan och Kina. När president Yoon Suk-Yeol den 3 december 2024 utlyste militärt undantagstillstånd är det därav föga förvånande att omvärlden och den sydkoreanska befolkningen chockades över presidentens beslut. Nationellt chocktillstånd övergick dock snabbt till handlingskraftigt motstånd. Denna artikel syftar till att analysera orsaker och bakgrund till utlysningen av undantagstillstånd och det sydkoreanska folkets demokratiska resiliens i ljuset av detta.

Deja vu av ett mörkt förflutet

Inte långt efter att självständighet utropades på den södra sidan av Koreahalvön 1948, utlystes landets första undantagstillstånd i syfte att slå ner kommunistiska uppror. Undantagstillståndet drogs inte tillbaka förrän sex år senare år 1954, vilket kan argumenteras legitimt då Sydkorea och Nordkorea låg i krig med varandra mellan år 1950–1953 [1]. Detta var dock upptakten till fyra årtionden präglade av autokratiskt militärstyre, under vilka 16 undantagstillstånd utlystes [1]. Denna period karaktäriserades av politisk oro, uppror och frekventa protester, därtill kan det noteras att det inte ännu uppnåtts ett fredsavtal mellan Sydkorea och Nordkorea. Kriget avslutades i ett vapenstillestånd år 1953, konflikten är pågående och animositet dominerar relationen med Nordkorea [2].

Undantagstillstånd användes som ett verktyg för att kontrollera det som påstods vara pro-kommunistiska uppror [3]. Protesterna var dock en del i det sydkoreanska folkets kamp om ett slut på det autokratiska styret av landet [1]. Sydkorea blev till slut en demokrati år 1987, en process som tog sin början på riktigt i Gwanju-upproret år 1980, vilket slogs ner brutalt efter utlysning av undantagstillstånd och 1000-tals människor dödades [1]. Processen avslutades samma år som Sydkorea blev en demokrati med det rikstäckande uppror som kom att kallas Junikampen. Både Gwanju- upproret och Junikampen var en del av Minjung (bet. folket eller massorna), Minjung symboliserar för koreaner de människor som är förtryckta [1]. Minjung i sin tur identifierar och informerar den pro-demokratiska rörelse vilka både Gwanju-upproret och Junikampen är hörnstenar i, och som symboliserar det sydkoreanska folkets motstånd [1, 4].

Att Sydkoreas framgångssaga härrör från ett mörkt förflutet går inte att förneka, med det konstaterat är sannolikheten stor att president Yoon’s utlysning av undantagstillstånd den 3 december 2024 medförde för många sydkoreaner en stark känsla av deja-vu. Ännu mer så när några av de favoritvapen som autokratins förespråkare gärna använder aktiverades, all media sattes under statlig kontroll samt all politisk och av civilsamhället organiserad aktivitet förbjöds [5]. Vad var då motivationen till att detta anmärkningsvärda beslut togs? Dels i fredstid, dels i en konstitutionell demokrati utan en omröstning i parlamentet? I likhet med sina föregångare ville presidenten skydda demokratin mot anti-statliga och kommunistiska krafter, vilket han menade att landet utsatts för genom oppositionens kollaboration med Nordkorea [3]. Beslutsfattare väljer ofta att rama in beslut eller problem baserat på sina individuella normer, vanor och karaktärsdrag [6]. Vidare kan det noteras att President Yoon generellt framställts som en person med högerextrema åsikter och narcissistiska karaktärsdrag, en kompromisslös beslutsfattare med lite eller ingen hänsyn till andras åsikter [7]. Med detta i åtanke är president Yoon’s beslut att utlysa undantagstillstånd inte lika häpnadsväckande. Däremot kan det konstateras att beslutet och händelseutvecklingen som följde synliggjort de brister som existerar i den sydkoreanska demokratin.

En bristfällig demokrati

Globalt har demokrati varit på tillbakagång de senaste 30 åren, demokrati i Sydkorea har däremot varit på framgång [5]. Den interna politiken i Sydkorea har dock länge präglats av hårda politiska strider och stark polarisering [8]. Polarisering ökar risken för extrema åsikter, radikalisering och konflikt, detta leder ofta till minskad dialog och samarbete, vilket i sin tur försvagar demokratin [5]. I likhet har polariseringen i Sydkorea haft en negativ effekt på demokratin i landet, politiska konflikter, inte minst i den nuvarande mandatperioden mellan president Yoon och Demokratiska Partiet’s majoritet i parlamentet, har underblåst den redan existerande fientligheten. Vilket i sin tur markant försvårat det politiska beslutsfattandet och samarbetet, vilket bidrar till den bristfälliga demokratin i landet.

I praktiken så har Sydkorea institutionellt de strukturella egenskaperna för att kunna vara en fungerande, pålitlig och representativ demokrati [9]. Dessa strukturer inkluderar en skriftlig konstitution, ett fungerande rättsväsende, olika medier och lokala och nationella val [9]. Trots detta, försvagas demokratin av lagstiftning som t. ex. National Security Act [2]. Lagen ska skydda staten mot hot främst från Nordkorea, dock innefattar detta all aktivitet med koppling till Nordkorea vilket bäddar för godtycklig tolkning och inskränkning av yttrandefrihet.

De institutionella strukturerna överskuggas även av återkommande brister hos de politiska ledarna. Anklagelser om korruption är inte ovanligt, även dåligt beslutsfattande, överdriven partiskhet och missbruk av presidentmakten är återkommande [9]. Detta bekräftas av att de senaste 3 presidenterna har åtalats och/ eller dömts för korruption eller brott kopplade till missbruk av presidentmakten. Även oppositionsledaren Lee Jae-Myung har anklagats för valfusk. Dessa brister påvisar att demokratiska normer urholkas både systematiskt och godtyckligt i Sydkorea. Det kan tolkas som indikationer på att demokratin är i förfall, vilket ökar risken för att odemokratiska beslut fortsatt tas såsom utlysningen av undantagstillstånd den 3 december och att autokratiska strukturer får fäste. I efterhand kan det argumenteras att den demokratiska framgången kunde förutspåtts bli kortlivad. Förutsättningar vilka behövs för att stärka demokratin, har motverkats av dessa brister vilka funnits sedan demokrati fick fäste i Sydkorea.

Det kollektiva minnet av ’Minjung’.

Att konstatera att president Yoon’s inramning av sitt beslut att utlysa undantagstillstånd både misslyckades och skapade kontraproduktiva effekter är ingen överdrift [6]. I stället för att underkasta sig beslutet, organiserade sig det sydkoreanska folket i massprotester och motstånd utan fördröjning [10]. Politiker både från opposition och apposition tog sig tillsammans in i parlamentet trots att polis stängt av byggnaden för att rösta ned undantagstillståndet [10]. Det finns en ihållande tendens att väljare och aktivister på både den högra och vänstra sidan av politiken förlitar sig på mass-protester för att utmana det som orsakar den bristfälliga demokratin i Sydkorea [9]. Detta har även diskuterats som ett tecken på att demokratin i Sydkorea är i förfall. Samtidigt kan det argumenteras att det med stor sannolikhet är detta motstånd från folket som säkerställer demokratins fortsatta fäste i landet.

Hur kan vi då förstå det sydkoreanska folkets ihållande motstånd och kamp för demokrati? Idén om att det kollektiva minnet formar och bär den nationella identiteten över tid är inte ny inom studiet av internationella relationer, det är inte heller antagandet att kollektivt minne kan vara en källa till ontologisk säkerhet [11]. Med detta som bakgrund kan det resoneras att det kollektiva minnet av det förtryck som gav upphov och innebörd till Minjung, vilket i sin tur informerade och identifierade kampen för demokrati har format och bär det sydkoreanska folkets identitet. Det kan även konstateras att demokrati förvärvades med stora uppoffringar från folket, därav vilar den nationella identiteten på idén om att staten Sydkorea är en demokrati och som resultat är en källa till ontologisk säkerhet. Det kan vidare argumenteras att president Yoon’s utlysning av undantagstillstånd hotade demokratin i landet, vilket med stor sannolikhet gav upphov till ontologisk osäkerhet hos det sydkoreanska folket. Med detta som bakgrund är en möjlig slutsats att det är genom den pro-demokratiska rörelsens motstånd som det sydkoreanska folket uppnår kontinuitet i sin identitet och med det ontologisk säkerhet.

Slutsatser

Sydkorea står inte bara i kölvattnet av president Yoon’s utlysning av undantagstillstånd, men också det faktum att Yoon, nu avsatt president har dömts i riksrätt för försök till statskupp. Det kan argumenteras en vinst för den pro-demokratiska rörelsen i Sydkorea. Samtidigt har polariseringen i landet förstärkts efter händelserna den 3 december 2024 och den politiska krisen består. Landet har en fortsatt osäker framtid framför sig. Nyligen stod oppositionsledaren Lee Jae-Myung som segrare i presidentvalet och det återstår att se i vilken riktning den nya presidenten väljer att leda landet. Oavsett hur framtiden i landet ter sig så kan det konstateras att det sydkoreanska folket visar på en betydande demokratisk resiliens, vilket inger hopp i en alltmer polariserad värld och att denna tredje våg av autokratisering som världen just nu står inför kan bekämpas.

Sarah Franzén är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1.     Park, E.Y. (2022) Korea: A History. Stanford University Press.

2.     Globalis. (2022) Sydkorea. FN-Förbundet Sverige. https://globalis.se/laender/sydkorea

3.     Wong, T., Choi, L. & Ku, Y. (2024) 'Are we about to repeat history?': Martial law's traumatic legacy in South Korea. BBC News. https://www.bbc.com/news/articles/c1el7xxp0gyo

4.     Asia Media Centre. (2024) Korea’s dark history of Martial Law. Asia Media Centre. https://www.asiamediacentre.org.nz/korea-s-dark-history-of-martial-law

5.     V-Dem Institute. (2025) Democracy Report 2025- Democracy Trumped? chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/https://www.v-dem.net/documents/61/v-dem-dr__2025_lowres_v2.pdf  

6.     Alex, M. (2003) Framing Effects in International Relations. Vol.135 (2). P.193-213. Dordrecht: Kluwer Academic Publishing.

7.     McKenzie, J. (2025) The unravelling of Yoon Suk-Yeol: South Korea’s stubborn and hot-tempered martial law president. BBC News.

8.     Martina Johannesson. (2025) Sydkorea- Inrikes politik och författning. Utrikepolitiska Institutet. https://www.ui.se/landguiden/lander-och- omraden/asien/sydkorea/inrikespolitik-och-forfattning/

9.     Nilsson-Wright, J. (2022) Contested politics in South Korea- Democratic evolution, national identity and political partisanship. Chatham House, Asia-Pacific Programme. chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/https://www.chathamhouse.org/sites/default/files/2022-07/2022-07-28-contested-politics-south-korea-nilsson-wright.pdf

10.  Arranz, A., Aluckal, A. Huang, H., Gu, J., Chowdhury, J. Munjal, M. & Kiyada, S. (2024) South Korea’s short-lived martial law: How it unfolded and what’s next. Reuters. https://www.reuters.com/graphics/SOUTHKOREA-POLITICS/GRAPHICS/lgpdjajkbpo/

11.  Bachleitner, K. (2021) Collective Memory in International Relations. Oxford University Press. https://academic.oup.com/book/39491?login=true 

12.  Lee, J-S & Lee D-J. (2025) 2024 Martial Law Crisis in South Korea and Democratic Resilience. Australian Institute of International Affairs. https://www.internationalaffairs.org.au/australianoutlook/2024-martial-law-crisis-in-south-korea-and-democratic-resilience/  

13.  BBC News. (2025) South Korea Country Profile. BBC News. https://www.bbc.com/news/world-asia-pacific-15289563

14.  Cha, V. & Kim, E. (2025) South Korea’s Ongoing Political Crisis. Center for Strategic & International Studies. https://www.csis.org/analysis/south-koreas-ongoing-political-crisis

Europas Nato-länder möter en ny verklighet

asbe/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Sixten Norrby

Analytiker

Karl Agell

Analytiker

Introduktion

Tre år efter att Rysslands fullskaliga krig inleddes mot Ukraina har det säkerhetspolitiska allvaret ökat i närtid för Europa. Sedan maktskiftet i januari har Trump-administrationen – utan att samordna med vare sig Ukraina eller sina europeiska allierade – öppnat upp för förhandlingar med Ryssland om att göra upp en ”deal” om Ukraina. Samtidigt har den amerikanska administrationen antagit en utpressningslinje gentemot Ukraina. USA:s diplomatiska agerande har inneburit en chock för de europeiska Natoländerna. Mycket pekar på att detta kan vara den punkt i historien då Europa fullt ut inser allvaret i hotet från Ryssland och börjar rusta med skyndsamhet. Trump-administrationens nya linje har väckt Europa, och det geopolitiska och strategiska klimatet skiftar hastigt.

Chockterapi för Europa

Vad flera europeiska underrättelsetjänster och tankesmedjor de senaste åren offentligt rapporterat om, däribland dansk underrättelsetjänst, är hur brådskande läget kan komma att bli för de europeiska Natoländerna efter ett eventuellt eldupphör i Ukraina. Den danska underrättelsetjänsten FE bedömer att Ryssland redan cirka två år efter ett eldupphör skulle kunna utgöra ett trovärdigt hot mot ett eller flera Natoländer, och vara redo för ett regionalt krig i Östersjöregionen. Detta förutsätter att Rysslands militära förmågeökning under den perioden skulle överträffa Natoländernas dito. Risken för en sådan attack bedöms särskilt hög om Ryssland vid det skedet inte bedömer sig därigenom hamna i krig med USA.

Sedan kalla kriget har Europas försvar till stor del vilat på USA:s vilja och förmåga att försvara sina europeiska allierade – och det är just Europas försvarsallians med USA som denna artikel vill beröra. Bortom den viktiga storpolitiken om Ukrainas framtid, är osäkerheten kring Trumps Natopolitik en obehaglig faktor för Europa. Det är svårt att överskatta USA:s vikt i den kollektiva avskräckningen mot Ryssland. Att kompensera för USA:s tunga roll i Nato, innefattande kärnvapen, dess nyckelroll vad gäller logistik, förmågor kopplat till satellitkommunikation och dess cirka 84 000 soldater stationerade i Europa vore en mycket utmanande uppgift för de övriga Natoländerna. Just med anledning av det amerikanska kärnvapenparaplyet har Europa sedan slutet på 1940-talet avstått från att utveckla särskilt stora kärnvapenstyrkor på egen hand – något som nu kan sätta oss i en svår sits.

En fingervisning om den utmaning det allierade Europa nu står inför är att Rysslands militära utgifter så sent som 2024, mätt i köpkraftsparitet, översteg de europeiska Natoländernas samlade försvarsanslag. Även om det allierade Europas totala ekonomi är mångfalt större än den ryska ekonomin, så lär det dröja ett antal år innan Europas ekonomiska övertag har omsatts till ett övertag vad gäller produktion av militär materiel. Beträffande materiel som vore viktig i ett framtida utnötningskrig översteg exempelvis den ryska produktionen av artillerigranater Europas plus USA:s samlade produktion under 2024, och det ryska produktionsövertaget bedöms vara åtminstone år 2025 ut.

Det är lätt att konstatera, att det ligger i det allierade Europas starka intresse att USA förblir en del av Nato. Och samtidigt finns det ingen garanti mot att Trump, i egenskap av överbefälhavare, beordrar avsluta den amerikanska militära närvaron i Europa och/eller i praktiken tar USA ut ur Nato genom att deklarera att USA inte längre förbinder sig till det kollektiva försvar som ryms under artikel 5. Vad talar då för att USA på kort sikt inte lämnar Nato? Traditionellt har argument om transatlantisk värdegemenskap, västerländska liberala värden kunnat åberopas. Men det är inte självklart att detta väger tungt hos Trump-administrationen. Frågan kvarstår då: hur är Europa en säkerhetspolitiskt viktig allierad för USA? Denna artikel kan inte ge ett definitivt svar på denna fråga, men lyfter ett antal centrala faktorer.

Europa en viktig tillgång för USA

I sitt öppningsanförande vid sammanträdet för Ukraine Defence Contact Group den 12 februari konstaterade USA:s nye försvarsminister Pete Hegseth att landets högsta geostrategiska prioritet nu rör rivaliteten med Kina, och att undvika ett krig mot Kina i Stilla havet. Inom ramen för denna rivalitet är ett välvilligt Europa mycket värdefullt för USA. Detta gäller inte minst intresset att avskräcka Kina från att militärt försöka ta Taiwan. Under de senaste åren har exempelvis Europas fyra största ekonomier – Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien – skickat militära fartyg till den Sydkinesiska sjön. Jämfört med den amerikanska militära närvaron i regionen är Europas bidrag förhållandevis litet. Däremot sänder Europa signaler till Peking att de vid en militär aktion mot Taiwan riskerar att få USA och dess nära partnerländer i Stilla havs-regionen plus Europa emot sig i något slags koordinerad ekonomisk krigföring.

I centrum för USA:s teknologiska kapplöpning med Kina står idag den spetsteknologi och kunskap som behövs för att tillverka världens mest avancerade halvledare. Dessa komponenter behövs i datorer som driver avancerad teknologi av idag – allt från moderna stridsflygplan till AI-modeller. På denna front leder alltjämt den fria världen, och nästan all tillverkningen av de världsledande halvledarna sker i Taiwan (TSMC) och i Sydkorea (Samsung). Sedan 2019 deltar det nederländska företaget ASML, som åtnjuter en monopolställning på avancerade EUV-maskiner vilka behövs för att tillverka de främsta halvledarna, i USA:s exportrestriktioner för halvledarteknologi till Kina. Detta har skett efter amerikanska påtryckningar mot Nederländerna. Fallet ASML är ett viktigt exempel på europeisk strategisk oumbärlighet för USA tillika ett konkret exempel på säkerhetspolitiska fördelar med att ha lojala allierade i Europa.

Allierades nytta för USA

En uppenbar säkerhetspolitisk fördel som Nato innebär för USA är att allierades territorier underlättar för amerikansk maktprojicering utanför eget territorium. Detta gäller inte minst den amerikanska militärens expeditionära räckvidd. Det är till exempel inte svårt att konstatera, att USA:s förutsättningar för militära operationer i Mellanöstern underlättas av tillgången till marina baser och flygbaser vid Medelhavet. Dit hör framför allt baser på italienskt, grekiskt och turkiskt territorium.

Motsvarande fördelar för USA med att ha Natoallierade gäller i högsta grad Arktis och dess tilltagande geostrategiska betydelse. Kanadensiska och nordiska territorier i Arktis ger den amerikanska militären utökad räckvidd. Regionen har under de senaste åren blivit en allt större säkerhetspolitisk prioritering för USA. Detta gäller inte minst mot bakgrund av regionens militärstrategiskt viktiga geografi, Rysslands och även Kinas framflyttade positioner i regionen parat med att smältande isar gör viktiga handelsrutter och oexploaterade naturfyndigheter allt tillgängligare. Det nya strategiska djup Nato nu har fått vid sin nordflank tack vare Finlands och Sveriges Natointräde har förbättrat alliansens förutsättningar att försvara Norden och norra Europa samt givit ökade förutsättningar att militärt kunna kontrollera utflödet till Atlanten. Övningen Nordic Response 2024, som bland andra innefattade förband från USA, Kanada, Storbritannien och de nordiska länderna, illustrerar vilka nya möjligheter som nu finns för en gemensam förmågeökning i regionen.

En viktig aspekt av Arktis betydelse för USA är danska Grönland, där USA åtnjuter stora fördelar med att vara en Natoallierad. Man har redan omfattande militär tillgång till ön, något som exempelvis kan ses i flygbasen Pituffik Space Base (f.d. Thule Air Base) som bland annat rymmer ett tidig varningssystem designat för att upptäcka interkontinentala kärnvapenbärande robotar. Tillgången till Grönlands stora kvantiteter av sällsynta jordartsmetaller är viktig för USA och EU för att på sikt kunna bryta Kinas nuvarande dominanta ställning på världsmarknaden. Dessvärre har under de senaste månaderna spänningar över Grönland uppstått mellan USA och Europa. Trump-administrationen är inte nöjd med den nästintill fria militära tillgång till ön USA redan har – utan vill äga Grönland i sin helhet. I administrationens offentliga plan för att annektera Grönland föreslås en charmkampanj och utbetalningar till grönländarna. Administrationen har tidigare inte velat utesluta användandet av militära medel för att uppnå detta mål. Om USA, mot all förmodan, skulle ta till våld för att ta Grönland så vore det såklart en dödsstöt för Nato och transatlantismen i stort.

Exportmarknad för amerikansk försvarsindustri

Europa är i flera hänseenden en förlängning av den amerikanska försvarsindustrin. Europa är en värdefull exportmarknad för den amerikanska försvarsindustrin. I sina europeiska allierade har USA många betrodda och köpstarka kunder och ett flertal nära försvarssamarbeten. Det kanske mest talande aktuella exemplet är det historiskt kostsamma F-35-systemet, vilket fordrar köpstarka länder som USA litar på. För närvarande har exempelvis cirka 600 F-35-stridsplygplan levererats till eller beställts av europeiska allierade. Flera europeiska länder, däribland Sverige, använder även amerikanska luftvärnssystem med mera. Att vara en köpkraftig exportmarknad för USA är en tillgång att nyttja – men vi vill samtidigt inte att USA enbart ser oss som en kund. En sådan kan man trots allt lämna om relationen inte längre är lönsam.

Slutsats

Sett till USA:s säkerhetspolitiska intressen framstår för författarna ett amerikanskt Natoutträde under Trumps mandatperiod som osannolikt. Allra tyngst i sammanhanget väger de fördelar USA idag har av ett lojalt och välvilligt Europa inom ramen för sin rivalitet med Kina.

Det finns givetvis en risk för att Trump kommer att vilja överge den för Nato essentiella kollektiva försvarsprincipen och i stället försöka plocka russinen ur kakan och bilateralt utlova säkerhetsgarantier bara till vissa europeiska Natoländer. Ett sådant förfarande bedömer författarna mindre sannolikt ju mer Europa agerar enhetligt i försvars- och säkerhetspolitiken.

Europa behöver gå en balansgång där de flera fördelar vi har USA att erbjuda framhävs, utan att vi på samma gång gör oss till en dörrmatta. Ett enat Europa har flera styrkor. Detta ses just nu genom kollektiv aktion i frågan om tullar mot USA – samt de stora investeringar EU såväl som individuella länder genomför inom försvars- och säkerhetssektorn. Här kan Europa å ena sidan visa för USA att vi på lång sikt är beredda att utveckla sann strategisk autonomi – men å andra sidan visa att vi helst fortsätter det transatlantiska samarbetet som gynnat oss båda i snart ett sekel.

Att bibehålla goda transatlantiska relationer är i vårt intresse och något vi ska värna. Europa bör försöka att i god tro bemöta USA:s krav. Det bästa vore att fortsätta den transatlantiska alliansen i sin tidigare anda, där Europa och USA är oumbärliga allierade och partners i ett ömsesidigt gynnsamt förhållande. Men för sin egen skull måste Europa satsa på inhemska förmågor. Sådana satsningar är också helt i linje med amerikanska klagomål på hur Europa i årtionden underinvesterat i sin egen säkerhet.

Sixten Norrby och Karl Agell är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Europas kärnvapen och dess betydelse

Topuria Design/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

Introduktion

Denna artikel skrivs i första hand som ett tillägg till den större diskussion som just nu förs om Europas självständighet från USA och vad för roll europeiska kärnvapen skulle spela. Jag ser att det i diskussionen ofta missas vad kärnvapen egentligen är, hur avskräckning fungerar, vad för verkan kärnvapen kan ha och hur komplicerat det är att ha en modern kärnvapenavskräckningsförmåga. Jag kommer övergripande tala om vad det amerikanska paraplyet inneburit för Europa och en del om vad kontinentens två kärnvapenmakter – Frankrike och Storbritannien, har att erbjuda. Avslutningsvis kommer jag presentera en skiss för vilka kärnvapenförmågor jag menar Europa rimligen skulle behöva förskaffa sig för att självständigt ersätta USA:s paraply.

Det amerikanska paraplyet

Sedan slutet av 1940-talet har USA, via Nato och bilaterala avtal, erbjudit ett så kallat kärnvapenparaply till vissa allierade. Detta innebär kort att USA förbinder sig att, ifall det blir nödvändigt, avfyra sina kärnvapen i försvar av dessa länder. En central anledning varför amerikanarna varit villiga att göra detta är för att de sett det som ett ytterst viktigt utrikes- och säkerhetspolitiskt mål att hålla mängden kärnvapenstater lågt. När europeiska stater under kalla kriget oroade sig för Sovjetunionen klev därmed USA in med kärnvapengarantier.(1)

Detta är vad som kallas för förlängd kärnvapenavskräckning – och dess trovärdighet har alltid varit ifrågasatt. Detta utrycktes kanske mest berömt av Charles de Gaulle till Kennedy: ”Skulle du byta New York för Paris?” Det har aldrig varit självklart att svaret på denna fråga varit ja – men det har i alla fall ansetts trovärdigt nog.(2) Det sätt amerikanarna försäkrat sina europeiska allierade om att de menar allvar har traditionellt varit genom att ställa upp stora förband, konventionella och kärnvapenbestyckade, i Europa. De delar kärnvapen med vissa Natoländer och gör på detta sätt det betydligt mer trovärdigt att USA skulle ta till kärnvapen (KV) ifall av krig. Under kalla kriget uttrycktes det av den på området kända teoretikern Thomas Schelling som att amerikanarna utfärdade ett hot som lämnade något åt slumpen. Även om Kreml kanske inte trodde att Vita Huset ”ville” ge order att avfyra kärnvapen i fall av krig i Europa, så skulle en kärnvapenutväxling kunna starta av ren olycka eller slump. Allt eftersom spänningarna, friktionerna, kaoset eskalerar ifall av krig blir riskerna högre för tekniska fel, eller kanske till och med ett Dr. Strangelove scenario. På detta sätt så blev USA:s avsikt och vilja en mindre avgörande faktor – Sovjet skulle inte kunna räkna med att bristfällig vilja hos amerikanska beslutsfattare skulle förhindra kärnvapeneskalering.(3)

Efter kalla kriget har USA:s militära närvaro givetvis minskat. Gällande kärnvapen finns idag ungefär 100 amerikanska KV-bomber utspridda i Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. Detta är enkla gravitationsbomber som fälls från värdlandets flygplan ifall Nato beslutar om att KV-uppdrag ska flygas och USA ger slutgodkännande. Bomberna, av modell B-61, är så kallade taktiska, eller substrategiska vapen. De är med andra ord inte huvudsakligen avsedda för att angripa städer eller militärstrategiska mål – utan mot ryska förband eller andra mer frontnära, operativa och taktiska mål. Annars förfogar USA över totalt kring 1700 operativa kärnvapen – ungefär lika många som Ryssland. De har ytterligare ett antal tusen i lager men dessa skulle kräva mycket arbete för att göras redo innan de kan användas. USA:s strategiska kärnvapen, främst de i robotsilos och på ubåtar, är vad som utgjort Natos yttersta existentiella garanti. Dessa kan tillintetgöra hela det ryska kärnvapenkomplexet, dess ekonomi och dess förmåga att fortsätta fungera som en stat.(4)

Men det är idag kanske mer osannolikt än någonsin att USA:s president skulle vara villig att beordra sina kärnvapenförband att verkställa ett angrepp i försvar av Europa.

Europeiska kärnvapen

Två europeiska länder har egna kärnvapen, Storbritannien och Frankrike. Storbritannien har enbart ubåtsburna kärnvapen medan Frankrike också har flygplansburna kryssningsrobotar och bomber. De franska strategiska styrkorna är helt självständiga. I de Gaulles anda såg Frankrike till att på egen hand utveckla teknologi, design- och produktionskomplex, lednings- och varningssystem och vapenbärare. Storbritanniens situation är en annan. Deras KV-styrkor kan givetvis verkställa på premiärministerns order, oavsett USA, men de är till stor del integrerade i amerikanarnas strategiska planer. Britterna använder den ubåtsburna roboten Trident II på leasing från USA. De förlitar sig även sannolikt på USA för design och utveckling av stridsspetsar, samt för teknologi för sina ubåtar.(5) Totalt förfogar länderna över omkring 500 stridsspetsar – endast en mindre del av dessa är operativt redo.(6) Storbritannien har exempelvis en ubåt på patrull vid varje givet tillfälle, bestyckad med omkring 40 stridsspetsar av totalt 225.(7)

Detta sätter Europa i en svår sits utan USA:s paraply. De kärnvapenstyrkor vi har är förhållandevis små och de kan inte snabbt eller enkelt skalas upp. Även dessa blygsamma styrkor är väldigt kostsamma – Frankrikes kärnvapenförmåga beräknas stå för omkring en femtedel av landets försvarsutgifter.(8) De kring 100 amerikanska bomberna som finns förhandslagrade i Europa är obrukbara innan order utfärdats från USA, så givet att det amerikanska paraplyet anses opålitligt kan man inte räkna med dessa.

En skiss för framtiden

Som jag ser det står Europa inför följande huvudsakliga problem:

• För få stridsspetsar för att på egen hand adekvat verka som strategisk avskräckning mot Ryssland.

• Beroendeställningen gentemot ett alltmer europaskeptiskt USA.

• Begränsad produktions- och utvecklingsförmåga för egna kärnvapen.

• Begränsad egen lednings- och varningssystemsförmåga.

Givet läget med Ryssland och de antagonistiska stämningarna från Trumpadministrationen menar jag att Europa måste vidta åtgärder. Nedan kommer jag ge en skiss över vad jag menar att Europa skulle kunna göra för att ersätta det amerikanska paraplyet med en självständig och trovärdig strategisk avskräckningsförmåga. Dessa förslag förutsätter ett fortsatt dystert läge som också mycket möjligt kan försämras. Jag berör också bara kärnvapenaspekten av det geopolitiska läget gentemot Ryssland, detta är givetvis bara en liten del av en mycket stor och komplex uppsättning utmaningar Europa står inför.

Först och främst står vi inför ett svårt politiskt problem. Endast den amerikanska presidenten äger rätt att beordra en KV-insats, om denne är ovillig försvinner de facto paraplyet. Att Frankrike klivit fram och tagit ett första steg till att erbjuda ett eget paraply är välkommet – men förskjuter eventuellt bara problemet. Vad händer om Marine Le Pens parti vinner nästa presidentval och beslutar att Frankrike inte längre ska erbjuda ett KV-paraply? Att Frankrike är ett europeiskt land bidrar till att göra ett franskt paraply mer trovärdigt, men risken finns hur som helst kvar att Europa i sådant fall bara byter ett problem mot ett annat.

På europeisk nivå, via EU eller via en nystartad mellanstatlig organisation, bör europeiska länder tillsammans bilda en struktur för en europeisk strategisk avskräckning. Detta är ingen enkel uppgift och många komplicerade politiska frågor skulle behöva lösas. Exempelvis vem som äger beslutsrätt att beordra en KV-insats och när, samt hur den civila kontrollen ska se ut. Hur ska länderna delegera beslutsrätt till ett gemensamt organ, behålla kontroll men samtidigt inte göra beslutsprocesserna långsamma och opålitliga? Vi måste också kunna hantera finansiering och vad som händer ifall ett deltagarland senare drar sig ut. Även folkligt stöd inom Europa och konsekvenserna av att göra avsteg från rådande icke-spridningsavtal måste övervägas. Hur forsknings- utveckling- och produktionskomplexet ska lösas är ännu en utmaning, såväl som uranutvinning och anrikning för stridsspetsproduktion. Trots de många utmaningarna menar jag att detta är det enda kostnadseffektiva sättet för Europa att ha en egen och självständig kärnvapenförmåga som varje deltagande land kan lita på.

Sedan måste det omfattande problemet med lednings- och varningssystem lösas. Om Ryssland avfyrar KV-bestyckade robotar mot militärstrategiska mål i Europa kan de första nedslagen börja inom fem till tio minuter. Inom denna tidsrymd måste europeiska system kunna upptäcka att de avfyrats, kommunicera detta och en order om vedergällande eld utfärdas. Detta kommer kräva kvalificerade och i hög grad automatiserade system. På marken, till sjöss och inte minst i rymden. Satelitvarningssystem kommer vara oumbärliga. De nukleära stridskrafternas ledningscentraler kommer behöva vara spridda och härdade på ett sätt så att de med säkerhet kommer kunna fortsätta verka även efter att merparten av lednings- och kommunikationssystemen nedkämpats. Vi måste även betänka att ett ryskt KV-angrepp skulle medföra flertalet elektromagnetiska pulser och annan strålning, vilket skulle kunna omöjliggöra all reguljär kommunikation och sannolikt slå ut den stora merparten av Europas kraftnät. Vi måste alltså ha luftburna samt redundanta, gärna underjordiska förbindelser för strategisk kommunikation. Givet de mycket korta ledtider Europa har att arbeta med bör vi överväga ett så kallat Launch on Warning system, där kärnvapen kan avfyras i vedergällning så fort satelitvarningen att Ryssland avfyrat kommer.(9) Den stora risken med ett sådant system är dock felaktiga varningar eller mjukvarufel som skulle kunna utlösa en kärnvapenutväxling – därav kraven på tämligen tekniskt kvalificerade lösningar som är felsäkra och inte havererar under press. Dessa måste också vara motståndskraftiga mot elektroniska motmedel.

Hur skulle sedan europeiska kärnvapen användas? Det finns i princip tre breda målkategorier: 1) Substrategiska mål. Att bekämpa dessa kan ge gynnsam verkan på stridsfältet. 2) militärstrategiska mål, främst fiendens kärnvapenkomplex. Att bekämpa dessa slår mot motståndarens förmåga att föra krig, 3) ekonomiska mål, industri, infrastruktur, ekonomiska, politiska, administrativa centrum. Att slå ut dessa förhindrar motståndaren från att i framtiden återhämta sin krigförande förmåga.810) Det är egentligen enbart USA och Ryssland som har en riktig militärstrategisk angreppsförmåga. Ett sådant anfall är väldigt krävande, uppemot tusen amerikanska stridsspetsar skulle behövas för att fullskaligt angripa Rysslands KV-komplex. Att attackera ekonomiska mål är dock relativt sett billigt och enkelt.(11)

Exakt hur många kärnvapen som behövs för att vara tillräckligt avskräckande är omöjligt att veta, sådana avväganden har alltid hängt på mer eller mindre lösa antaganden och kapprustningsiver. Under kalla krigets ömsesidigt garanterade ödeläggelse (MAD) menade Robert McNamara, USA:s försvarsminister under bland annat Kennedy, att tillräcklig förmågas var när landets kärnvapenstyrkor, efter att ha absorberat ett första angrepp från Sovjetunionen, fortfarande kunde destruera hälften av Sovjets ekonomiska värden och döda 20 till 25 procent av dess befolkning.(12) Huruvida dessa kriterier fortfarande används är oklart, men förmågan att verkställa därefter finns kvar.

USA spenderar just nu ungefär 75 miljarder dollar per år på sina kärnvapenförband.(13) Över de kommande tre årtiondena väntas de spendera kring hela 1 500 miljarder dollar på att modernisera och utveckla desamma.(14) Dessa kostnader vore helt orealistiska för Europa att bära, betänk också att vi inte bara skulle behöva underhålla och utveckla utan till stor del nybygga. Vi måste sikta lägre – vi kommer inte kunna ersätta de amerikanska förmågorna 1:1. Det är inte heller uppenbart att det ens vore önskvärt att ha en så pass omfattande kärnvapenstyrka. En kärnvapenupprustning får inte heller ske på bekostnad av konventionella stridskrafter – kärnvapen ersätter inte dessa utan kompletterar dem.

För att på ett kostnadseffektivt sätt ersätta USA:s paraply borde Europa fokusera på två saker; en substrategisk och en ekonomisk KV-förmåga. Den militärstrategiska blir för det första för dyr, för det andra destabiliserande då Ryssland skulle kunna se det som att Europa försöker förskaffa sig en aggressiv förstaslagsförmåga snarare än något defensivt och avskräckande. Vi behöver inte kunna slå mot det ryska KV-komplexet för att ha all den avskräckning vi behöver.

Jag menar att Europa skulle behöva bibehålla en operativ förmåga omfattandes mellan 400 och 500 stridsspetsar för att vara tillräcklig. Hälften av dessa, 200 till 250, vore strategiska vapen – på ubåtar och riktade mot ryska städer och andra ekonomiska centra. För att bibehålla beständig avskräckning skulle vi sannolikt behöva ha två eller tre strategiska ubåtar på patrull vid varje givet tillfälle – med möjlighet att snabbt sjösätta en eller två till i fall av ökade spänningar. Detta är den existentiella garantin – ifall Ryssland avfyrar mot europeiska städer, eller militärstrategiska mål som angränsar städer, är det dessa vapen vi svarar med.

Den andra hälften vore substrategiska vapen fördelade mellan rörliga robotförband och flygbaser. Dess främsta syfte vore att se till att Ryssland inte kan utpressa Europa med kärnvapen vid lägre konfliktnivåer. Om vi enbart har de strategiska ubåtsbaserade stridsspetsarna vet Ryssland mycket väl att tröskeln för användning är hög. Vi är med all sannolikhet inte beredda att döda på den nivån, eller ta emot vedergällning på den nivån, även om Ryssland använder substrategiska kärnvapen. Vi måste därför ha en egen sådan förmåga som visar motståndaren att vi inte kan domineras eller utsättas för kärnvapenutpressning. Vi måste kunna eskalera i takt med Ryssland.

Förslagen ovan skulle ta över ett decennium att verkställa och kosta tusentals miljarder kronor. Men jag menar att det är en realistisk och pragmatisk skiss för vad Europa kan behöva för att komplettera sin konventionella upprustning och förskaffa sig en KV-förmåga som är tillräcklig för att avskräcka vår geopolitiska motståndare Ryssland. Jag hoppas också att denna skiss kan fungera som en nyansering av vad jag menar ofta är slentrianmässiga och ogenomtänkta förslag om svenska, nordiska, eller europeiska kärnvapen i den mediala debatten.

Att bruka kärnvapen är dyrt, teknologiskt svårt och existentiellt farligt. Frågan är om obeslutsamhet är än farligare än så.

Karl Agell är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1. Bradley, Jennifer., Preventing the Nuclear Jungle: Extended Deterrence, Assurance, and Nonproliferation., National Defence University Press., 2024-02-15.. https://ndupress.ndu.edu/Media/News/News-Article-View/Article/3679143/preventing-the-nuclear-jungle-extended-deterrence-assurance-and-nonproliferation/

2. RAND Corp., Nuclear Deterrence: Can Britain and France Take on America's Role in Defending Europe Against Russian Aggression?,, 2025-03-19. https://www.rand.org/pubs/commentary/2025/03/nuclear-deterrence-can-britain-and-france-take-on-americas.html

3. Schelling, Thomas., The Threat that Leaves Something to Chance., RAND Corporation., 1959.

4. Kristensen, Hans M., & Korda, Matt., United States nuclear weapons, 2021., Bulletin of the Atomic Scientists., 2021, Vol. 77, No. 1, 43–63. Se också om Natos kärnvapendelning: https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/2022/2/pdf/220204-factsheet-nuclear-sharing-arrange.pdf

5. IISS., Forum: Towards a European Nuclear Deterrent., 2024-09-27., https://www.iiss.org/online-analysis/survival-online/2024/09/forum-towards-a-european-nuclear-deterrent/

6. Ibid.

7. Kristensen, Hans M., Korda, Matt., Johns, Eliana., Knight, Mackenzie., United Kingdom nuclear weapons., 2024., Bulletin of the Atomic Scientists., november 2024. https://thebulletin.org/premium/2024-11/united-kingdom-nuclear-weapons-2024/

8. IISS., Forum: Towards a European Nuclear Deterrent.

9. Se: https://www.britannica.com/topic/launch-on-warning

10. Översatt från engelska: 1) sub-strategic targets, 2) counterforce targets, 3) countervalue targets.

11. McKinzie, Matthew G., Cochran, Thomas B., Norris, Robert S., Arkin, William M., The U.S. Nuclear War

Plan: A Time for Change., National Resources Defense Council., Juni 2001., Se som exempel för målöverväganden och attacksimuleringar, i synnerhet kapitel fyra och fem: https://www.nrdc.org/sites/default/files/us-nuclear-war-plan-report.pdf

12. Correll, John T., The Making of MAD., The Air and Space Forces Magazine., 2018-07-27. https://www.airandspaceforces.com/article/the-making-of-mad/

13. Se: https://www.cbo.gov/publication/59054

14. Se: https://www.armscontrol.org/factsheets/us-modernization-2024-update

När kriget bryter själar: Sexuellt våld och kvinnors kamp för rättvisa

TUNATURA/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Elin Parviainen

Analytiker, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

Sexuellt våld mot kvinnor har länge varit en tragisk och strategisk komponent i väpnade konflikter. Kvinnokroppen används inte bara som ett direkt vapen i krig utan också som ett medel för att förnedra, demoralisera och splittra fiendesidans samhälle. Detta våld är inte en oavsiktlig eller spontan handling av individuella soldater, utan snarare en systematisk och strategisk del av krigsföringen, där sexuella övergrepp används för att kontrollera och dominera befolkningen.

Historiska och nutida exempel

Under andra världskriget utsattes kvinnor i flera krigszoner för systematiska våldtäkter, där exempelvis de s.k. "tröstekvinnorna" (eng. Comfort women) i det japanska imperiet användes för att institutionalisera sexuellt slaveri. Till en början bestod dessa “comfort stations” av frivilliga prostituerade, men med den militära expansionen ökade tvångsrekryteringen. Unga flickor och kvinnor, många av dem från Korea, lurades med falska löften om arbete som sjuksköterskor eller fabriksarbetare, eller bortfödes med våld till dessa stationer för att tjäna som sex slavar runt om det japanska imperiet. Cirka 200 000 kvinnor och flickor uppskattas ha varit del av detta slaveri. “comfort stations” var avsedda att användas exklusivt av trupper och officerare. Den japanska militären har länge försökt rättfärdiga skapandet av systemet, med anledningar som: att stärka arméns moral, kontrollera soldaternas beteende, begränsa spridningen av könssjukdomar bland trupperna samt förhindra våldtäkter av japanska soldater och därigenom undvika ökad fientlighet bland invånarna i de ockuperade områdena. I vissa vittnesmål om händelserna berättar kvinnorna att de kunde tvingas betjäna upp till 60 män per dag. Trots officiella riktlinjer om vård och skydd var misshandel, tortyr och avrättningar vanliga för de kvinnor som försökte fly eller blev för sjuka för att "arbeta".

Efterkrigstidens väpnade konflikter har inte varit något undantag till ovanstående. Under Balkankrigen på 1990-talet användes våldtäkt i stor skala, särskilt i Bosnien och Hercegovina. Serbiska styrkor utförde gruppvåldtäkter, tortyr och sexuellt slaveri för att etniskt rensa områden och demoralisera den muslimska befolkningen. Åklagare Dirk Ryneveld konstaterade vid en av Haag-rättegångarna 2000: "These crimes were committed during an armed conflict and were widespread and systematic. What happened to the Muslim women of Foca occurred purely because of their ethnicity or religion, and because they were women."

I nutida konflikter, som i Demokratiska republiken Kongo, har sexuellt våld använts systematiskt för att kontrollera och underkuva befolkningen. Denis Mukwege, en kongolesisk läkare och fredspristagare, har dokumenterat tusentals fall av sexuellt våld och betonar att detta inte bara förstör individer, utan också deras familjer och hela samhällen. 2019 dömdes Bosco “The terminator” Ntaganda till 30 års fängelse för sina krigsbrott i Demokratiska republiken Kongo under perioden 2002-2003. Ntaganda dömdes för mord, våldtäkt, sexuellt slaveri och tvångsförflyttning av den civila Lendu-befolkningen. Vidare inträffade nyligen en rymning från ett av fängelserna i DRC, där manliga fångar, innan de flydde, brutalt bröt sig in i den kvinnliga avdelningen och våldtog över 100 kvinnor, varefter de satte eld på offren och närliggande byggnader.

Liknande mönster har rapporterats i konflikten i Tigray-regionen i Etiopien, där Amnesty International har dokumenterat sexuella övergrepp av soldater med syftet att terrorisera och etniskt rensa befolkningen. Vid konflikten i Tigray-regionen har chockerande, våldsamt och brutalt sexuellt våld dokumenterats, bestående av 1288 fall mellan februari och april 2021. Dock förväntas mörkertalet vara stort, där flertalet av de som utsatts inte har sökt vård. Offren består av kvinnor och flickor i åldrarna 10 till 62 år, vissa av dem gravida, när rapporten genomfördes. Vissa av de som blivit utsatta har hållits fängslade i flera veckor under omständigheter som kan likställas med sexuellt slaveri. Andra har blivit våldtagna framför familjemedlemmar och vissa extrema fall sina egna barn.

Internationella åtgärder och rättsliga ramar

Det internationella samfundet har vidtagit flera åtgärder för att motverka sexuellt våld i konflikter. FN:s säkerhetsråd antog år 2000 resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, vilken förstärker kvinnors roll i konfliktlösning och betonar vikten av att skydda kvinnor i krigsområden. Mer specifikt syftade denna resolution till att bekräfta den viktiga roll som kvinnor spelar i förebyggande och lösning av konflikter, fredsförhandlingar, fredsbyggande, fredsbevarande, humanitära insatser och återuppbyggnad efter konflikter. Vidare kräver den att alla parter i konflikter vidtar åtgärder för att skydda kvinnor och flickor från könsbaserat våld, särskilt våldtäkt och andra former av sexuella övergrepp, i väpnade konflikter. Senare resolutioner, såsom 1820 och 2467, har fördömt våldtäkt som en krigsstrategi och uppmanat till ökat ansvarstagande och rättslig påföljd för förövare. Vidare har Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag spelat en central roll i att hålla förövare ansvariga. Rättsfall, som domen mot den kongolesiske krigsherren Bosco Ntaganda, har skapat prejudikat genom att sexuellt våld definieras som en krigsförbrytelse och ett brott mot mänskligheten. Trots dessa framsteg är rättsskipningen ofta otillräcklig, och många förövare går fortfarande fria.

Kvinnors motstånd och mobilisering

Sexuellt våld i konflikter har inte enbart varit ett instrument för förtryck, utan har även lett till mobilisering och motstånd. Kvinnor i konfliktzoner har organiserat sig för att dokumentera övergrepp, kräva rättvisa och delta i fredsprocesser. I Colombia har statliga-och paramilitära grupper likväl som rebellerna använt sig av sexslaveri, påtvingad prostitution, sexuell stympning och våldtäkt i konflikten. Kvinnorna kom senare att spela en avgörande roll i fredsförhandlingarna mellan FARC-gerilla och regeringen.

Andra exempel inkluderar kvinnorörelsen i Liberia, där fredsaktivisten Leymah Gbowee ledde massiva kvinno protester som bidrog till att avsluta inbördeskriget 2003. Detta bland annat genom att de tvingade president Charles Taylor till fredssamtal med andra ledare i ECOWAS (Economic Community of West African States). Deras engagemang fortsatte efter kriget, och genom medborgarutbildning och mobilisering av röster hjälpte de Ellen Johnson Sirleaf att bli Afrikas första demokratiskt valda kvinnliga president. Kvinnorna har även etablerat "fredshyddor", där de arbetar för långsiktigt fredsbyggande och kvinnors egenmakt. I Kongo och andra konfliktdrabbade regioner har kvinnorörelser bidragit till att skapa medvetenhet och förändra lagstiftning. Deras kamp visar på kvinnors centrala roll i fredsbyggande och återuppbyggnad av samhällen efter krig.

Utrikespolitiska implikationer

Sexuellt våld i konflikter har omfattande utrikespolitiska konsekvenser, särskilt inom internationella relationer och säkerhetspolitik. Systematiskt sexuellt våld destabiliserar samhällen, vilket leder till massflykt, ökad humanitär kris och försämrad regional säkerhet. FN:s säkerhetsråd har betonat att sexuellt våld i konflikter inte bara är en fråga om brott mot mänskliga rättigheter, utan också en säkerhetsfråga som påverkar internationell stabilitet. Västvärlden har i vissa fall använt förekomsten av sexuellt våld som en del av sin diplomatiska och militära strategi. Till exempel har rättfärdiganden för internationella interventioner, som i Libyen 2011, delvis baserats på rapporter om sexuellt våld. En Amnesty-utredning kunde dock senare inte verifiera anklagelserna, och en brittisk granskning ifrågasatte trovärdigheten i de rapporter som rättfärdigade ingripandet.

Kritik har även riktats mot att ekonomiska och geopolitiska intressen ofta sammanflätas med humanitära argument i sådana interventioner. FN och världssamfundet måste inte bara fokusera på att bestraffa förövare utan också på att förebygga att sexuellt våld används i framtida konflikter. Att involvera kvinnor i fredsprocesser, satsa på utbildning och öka straffen för förövare är avgörande steg för att bryta denna cykel av våld.

Slutsats

Sexuellt våld i konflikter är inte enbart en individuell tragedi utan ett verktyg för att kontrollera och försvaga samhällen. Trots internationella insatser fortsätter detta våld att vara ett utbrett problem. Genom att erkänna den systematiska och strategiska karaktären av dessa övergrepp kan det internationella samfundet bättre adressera både rättsliga och preventiva åtgärder. Att inkludera kvinnor i fredsprocesser, förstärka rättsliga mekanismer och satsa på utbildning och rehabilitering är avgörande steg för att minska förekomsten av sexuellt våld i framtida konflikter. Slutligen krävs en global vilja att inte enbart se detta som en följd av krig, utan som ett avsiktligt maktmedel som kan och måste bekämpas.

Elin Parviainen är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen

Referenser

Asian Studies. (2019). Teaching About the Comfort Women During World War II and the Use of Personal Stories of the Victims. Education About Asia, 12(2). Available at: https://www.asianstudies.org/publications/eaa/archives/teaching-about-the-comfort-women-during-wo rld-war-ii-and-the-use-of-personal-stories-of-the-victims/

BBC. (2023). Japan ordered to compensate wartime “comfort women”. Available at: https://www.bbc.com/news/world-asia-67512578 [Accessed 18 March 2025].

BBC. (2025). Goma jailbreak: More than 100 women raped and burned alive in DR Congo jailbreak, UN says. Available at: https://www.bbc.com/news/articles/ckgyrxz4k6zo [Accessed 23 March 2025].

House of Commons, Foreign Affairs Committee. (2016). Libya: Examination of intervention and collapse and the UK’s future policy options. Available at: https://publications.parliament.uk/pa/cm201617/cmselect/cmfaff/119/119.pdf [Accessed 16 March 2025].

Kvinna till Kvinna. (2022). Vi måste fortsätta att prata om våldtäkt i krig. Available at: https://kvinnatillkvinna.se/vi-maste-fortsatta-att-prata-om-valdtakt-i-krig/ [Accessed 17 March 2025]. The Guardian. (2000).

Serbs “enslaved Muslim women at rape camps”. Available at: https://www.theguardian.com/world/2000/mar/21/warcrimes.balkans [Accessed 20 March 2025].

United Nations, Security Council. (2019). Security Council Resolution 2467 (2019). Available at: https://docs.un.org/en/S/RES/2467(2019) [Accessed 20 March 2025].

United Nations. (2020). Landmark resolution on Women, Peace and Security. Available at: https://www.un.org/womenwatch/osagi/wps/ [Accessed 20 March 2025].

Turkiets lyckade strategi i Afrika

globalp/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Christian Utheim

Analytiker, OAG

Introduktion

Under de senaste två decennierna har Turkiet blivit en av de mest produktiva och minst kontroversiella utrikesrelationerna för flera afrikanska länder. Turkiska företag har fått viktiga utvecklingsprojekt och landets diplomater har blivit anförtrodda medlare. Detta utan att ha provocerat den storpolitiska konkurrensen i regionen eller skapat lokal animositet. Liksom mycket av Turkiets övriga engagemang och afrikanska händelser i stort, har det gått under radarn för den västliga publiken. Mot denna bakgrund anser jag att det är på tiden med en övergripande kartläggning av Turkiets afrikanska ”rise to fame”, dess lyckosamma strategi som effektivt utnyttjar synergier mellan parternas säkerhets- och industripolitik, dess effekter och vad Europa kan lära sig för sina egna strategiska partnerskap.

Fokus på afrikanska relationer

Sedan millenieskiftet har Turkiet som sagt stadigt utvecklat sina afrikanska relationer, med turkisk-afrikanska toppmöten sedan 2003 och ett strategiskt partnerskap med Afrikanska unionen sedan 2007. De bilaterala samarbetena var – likt många andra internationella aktörer på kontinenten – humanitära och militära. Under 00-talet hade flera islamistiska terrorgrupper och andra rebellgrupper runt om på kontinenten blivit ett alltmer systemhotande hot: al-Shabaab på Afrikas horn (Somalia och Etiopien), JNIM och Tuaregrebellerna i Sahel (Mali, Niger och Burkina Faso) och Algeriet, och dylika systemhotande grupper längre söderut i Kenya, Tanzania och Uganda. Den turkiska militärens erfarenhet av terrorbekämpning mot PKK samt dess utvecklande försvarsindustri som var specialiserade just på den produktkategorin, gjorde då säkerhet och försvar till ett mycket givande samarbetsområde – både för Turkiets industriella utveckling och de afrikanska regeringarnas militära kapacitet [1].

Den tillit som skapades då rann senare på 10-talet och 20-talet över till att Ankara blev förstahandsvalet för många andra projekt. Det ser man tydligast i Somalia som kom att bli deras afrikanska fotfäste. De fick snabbt affärer att förse Somalia med annat försvarsmateriel och flera turkiska företag, privata som statskontrollerade, fick betydelsefulla kontrakt för utvinning av naturresurser och utbyggnad av infrastruktur. En utveckling som gick hand i handske med Turkiets industriella strategi att bygga en ledande inhemsk försvarsindustri samt att utvecklas till den regionala knutpunkten för energiresurser från Kaukasus, Kaspiska havet, Ryssland, Mellanöstern och nu Nordafrika och Afrikas horn, till Europa [2].

Under 20-talet har de ekonomiska banden knutits allt starkare och visat på hur affärerna konkret, ömsesidigt gynnsamt och pragmatiskt knyter samman industri med säkerhet. Det tydligaste exemplet på detta är under 2024 då ett avtal undertecknades som gav Turkiet rätt till 30 procent av skatteintäkterna från Somalias havsbaserade olja och gas i gengäld mot att de stöttar och tränar återutbyggnaden av den somaliska flottan [3]. Det avtalet har sedermera utvecklas till att det turkiska statsägda företaget TPAO under året fått koncessioner att prospektera och utvinna havs- och landbaserad olja och gas, något som Somalia inte alls hade haft den tekniska expertisen att genomföra själva [4]. Genom partnerskapet har alltså Somalia fått en stabil samarbetspartner som är villig att gå in med kapital och teknisk expertis för att möjliggöra utbyggnaden av landets resursutvinning, samt (!) att bygga ut en egen flotta för att säkra dessa naturresurser och motverka det utbredda illegala fisket. Alltså en mycket givande strategi för Somalia, samtidigt som det går i linje med Turkiets regionala energistrategi och positionering.

Affärer som banar väg

Det somaliska partnerskapet har också gett ringar på vattnet med affärer runt om i Afrika. I Etiopien har Turkiet försett regeringen med avancerade drönare i sin kamp mot Tigrayrebellerna, i Sahelregionen likaså mot JNIM och Tuaregrebellerna, och dylikt längre söderut. Därtill också att man nu i januari 2025 börjar etablera lokala försörjningskedjor med produktion och underhåll av drönare i Marocko för den regionala marknaden [5]. De affärerna, och tilliten det har gett, har dessutom skapat en positiv spiral för Ankaras politiska arbete och globala anseende med att det är just turkiska diplomater som under sommaren och hösten 2024 har fått uppdraget att medla mellan Somalia och Etiopien i de allvarliga spänningarna om erkännandet av utbrytarregionen Somaliland. Något som nu i årsskiftet har gett positiva resultat, med den så kallade Ankaradeklarationen, efter att Turkiets President Erdogan personligen medlade den tredje förhandlingsrundan i Ankara [6].

Vad är alltså strategin? I korta drag kan man säga att det, i likhet med andras engagemang i regionen, bygger på försvarsrelaterat och humanitärt samarbete – men med en stor skillnad: en upplevd och strukturell långsiktighet. Man bidrar inte bara militärt eller humanitärt i stunden, utan stöttar också upp det med långsiktigt investerat kapital och förutsättningarna för att göra det kapitalet produktivt. Detta med ett tydligt fokus på länder där det finns synergier mellan ländernas säkerhets- och industribehov och de turkiska säkerhets- och industripolitiska strategierna. I projekten möjliggör man för ett långsiktigt partnerskap med den regionalt svårfunna tekniska kompetensen och långa (ibland över 80-åriga!) operativa kontrakt. Det skapar en helt annan upplevelse och tillit där hjälpen – vare sig ekonomisk eller militär – inte är kortsiktig och villkorad, utan snarare ett gemensamt projekt för konkret industriell utveckling.

Bröder emellan

Utöver detta kommer den ”kortsiktiga” men nödvändiga humanitära hjälpen när den behövs som en del i det strategiska narrativet om ett ”muslimskt brödraskap”. Samtidigt skiljer de sig från andra aktörer i sin långsiktiga satsning även inom det humanitära, exempelvis med utbildningsprogram för afrikanska studenter vid turkiska universitet som också det bidrar till den industriella utvecklingen. I slutändan är det det långsiktiga industriella och säkerhetspolitiska partnerskapet – stöttat av konkreta privata och statliga investeringar, och inte bara ord eller bistånd – som skapar ”brödraskapet”, och i förlängningen, inflytande.

Med det sagt, finns det en hel del problem. För det första är det inte säkert att industripolitik som denna faktiskt är marknadsekonomiskt värdeskapande eller om det istället blir en ineffektiv snedvridning av marknaden och av var turkiskt kapital investeras. För det andra, lägger Ankara inte så stor vikt vid upprätthållandet av mänskliga rättigheter eller att man oproportionerligt stöttar auktoritära regimer med stora konsekvenser för vissa minoritetsbefolkningar. Något man tydligt ser i Etiopien där turkiskt försvarsmaterial ibland används för sådana handlingar. Förutom det kortsiktiga lidandet det innebär, vet vi också att ignorans av mänskliga rättigheter i många fall är drivande för ytterligare långsiktiga konflikter. Klart negativt för den regionala utvecklingen och Turkiets anknutna tillit. Men det verkar tyvärr stå som en, för Turkiet, irrelevant fotnot. Strategin har i stort varit mycket lyckosam för Ankara under de senaste två decennierna och skapat stora möjligheter för landets strategiska positionering.

Med den amerikanska isolationeringen och biståndsstrypningen, den kinesiska inhemska överbelåningen och därav minskade möjlighet till globala projekt, samt Europas kapitalbehov till industri och försvar på hemmaplan, öppnas den diplomatiska spelplanen upp för Turkiet och andra Gulfstater. Vissa lokala alternativ, såsom Saudiarabien och Förenade arabemiraten, har visat intresse att konkurrera om inflytande genom att distribuera stora mängder pengar och vapen – något som inte tyr särskilt långsiktigt produktivt för någon av partnerna, snarare det motsatta. Med sin lokalt unika industriella kompetens och långsiktighet ska det mycket till för att Turkiet inte tar ledarrollen i detta.

Vissa afrikanska länder tar också emot militär hjälp från Ryssland men den visar sig vara tämligen kortsiktig och exploaterande. Även det ryska industriella engagemanget har det pratats om i vissa fall, men har hitintills varit mycket ord utan verkstad. Inte så konstigt kanske när fokuset för Moskva och dess industri ligger närmare hem. Hur Ryssland dessutom logistiskt och tekniskt skulle kunna konkurrera med Turkiet i Afrika när de inte ens har tillräckligt med teknisk kompetens eller ingångsprodukter för sin inhemska industri låter jag vara osagt [7].

Konsekvenser för Europa

Vad detta betyder för Europa får framtiden avgöra. Ett betrott engagemang och inflytande av en NATO-allierad med relativ respekt för den regelbaserade världsordningen och en potential till regional ekonomisk utveckling är å ena sidan en god framtidsutsikt. I alla fall i relation till det ryska eller kinesiska alternativet när Europa själva inte har tilliten eller det investerbara kapitalet att göra detsamma. Å andra sidan kan man notera bristen av de tidigare nämnda perspektiven på mänskliga rättigheter och en möjlig snedvridning av marknaden. Oavsett finns det några viktiga lärdomar från den turkiska strategin som Europa kan dra till sina intresseregioner i Kaukasus och Östeuropa där man söker liknande strategiska partnerskap:

•  Att skapa en strukturellt inbyggd långsiktighet i sitt industriella engagemang där långsiktiga operativa kontrakt och avgörande tekniska beroenden cementerar partnerskapen bortom politiken och humanitära projekt.

• Att konkret sammanfoga industriella samarbeten med egna regionala säkerhetsmål.

• Att kreativt exploatera synergier mellan parternas industri- och säkerhetspolitiska mål och motsvarande kapaciteter (likt synergierna mellan den turkiska energistrategin och Somalias marina säkerhet).

Jag hoppas att denna kartläggning har upplyst om en relativt odiskuterad aktör i afrikansk politik som under de senaste decennierna har fått en alltmer betydande roll. Framförallt intressant för dess lokalt uppskattade strategi byggt på ekonomiska och säkerhetspolitiska synergier med en strukturell långsiktighet.

Christian Utheim är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

[1] Nogueira Pinto, T. (2024). Turkey’s push for influence in Africa is Working. Geopolitical Intelligence Services. 9 april. https://www.gisreportsonline.com/r/turkey-influence-africa/

[2] Novikau, A. & Muhasilovic, J. (2023). Turkey’s quest to become a regional energy hub: Challenges and Opportunities. Heliyon Vol. 9(11). doi.org/10.1016/j.heliyon.2023.e21535

[3] Baez, K. (2024). Turkey signed two major deals with Somalia. Will it be able to implement them? Atlantic Council. 18 juni. https://www.atlanticcouncil.org/blogs/turkeysource/turkey-signed two-major-deals-with-somalia-will-it-be-able-to-implement-them/

[4] Gumrukcu, T. (2024). Turkey’s TPAO, Somalia’s petrol authority sign onshore exploration deal. Reuters. 25 oktober. https://www.reuters.com/business/energy/turkeys-tpao-somalias-petrol authority-sign-onshore-exploration-deal-2024-10-25/

[5] Williams, L. (2025). Morocco Emerges as Africa’s Drone Powerhouse Through Strategic Turkish Partnership. The Rio Times. 4 februari. https://www.riotimesonline.com/morocco-emerges as-africas-drone-powerhouse-through-strategic-turkish-partnership/

[6] Yibeltal, K. & Rukanga B. (2024). Ethiopia and Somalia agree to end bitter Somaliland port feud. BBC. 12 december. https://www.bbc.com/news/articles/cvgr7v1evvgo

[7] Luzin, P. (2024). Workforce Shortages Plague Russian Arms Manufacturing. Eurasia Daily Monitor Vol. 21(98). Hämtad från https://jamestown.org/program/workforce-shortages-plague russian-arms-manufacturing/

Centerpartiets Ungdomsförbund om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi deras texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Idag publicerar vi en analys av Melinda Prick, försvars- & utrikespolitisk talesperson för Centerpartiets Ungdomsförbund.

Världsordningen skakar – är Sverige redo att navigera i det nya landskapet?

Centerpartiets Ungdomsförbund har i många år haft sin grund i den liberala ideologin. Men det är en svår tid för liberalismen internationellt, och har varit under mitt politiska liv. Säkerhetsläget förändras snabbt. Sverige firar ett år i Nato medan USA:s ledarskap svajar under Trumps återkomst. Ukraina kämpar för Europas säkerhet, och EU inser att det måste axla en större försvarsroll. Samtidigt ökar hoten i Nordkalotten, i Asien med Kinas aggressioner och Irans påverkan på kriminella nätverk. Europa vaknar – men är det för sent? Och är Sverige redo att möta de nya hoten?

Centerpartiets Ungdomsförbund har länge förespråkat svenskt Nato-medlemskap, vilket till slut blev en verklighet i svensk politik. Den 7 mars firar Sverige ett års medlemskap. Förra året deltog Sverige i gemensamma operationer med marina- och luftstridskrafter med Nato. Efter årsskiftet åkte en pansarbataljon till Lettland för att bemanna Nato Forward Land Forces. Utrikesdeklarationen som regeringen deklarerade den 12 februari går i linje med detta.

Samtidigt har den internationella politiken blivit alltmer instabil, särskilt efter att Donald Trump återtagit positionen som USA:s president. Han har kallat Zelensky för en diktator, för att sedan glömma sina egna ord, samtidigt som han undvikit att ge Putin samma beskrivning. Som liberal är det naturligt att oroa sig för den framtida världsordningen. När till och med USA, en gång symbolen för frihet och demokrati, rör sig i en mer auktoritär riktning, väcks allvarliga frågor om vart världen är på väg. Världens rikaste person närmar sig makten, vilket kommer bli en svår fråga för framtiden. Hur nära är det lämpligt att näringslivet, med oerhörda resurser, är politiken? Det går inte att undgå att Musk påverkade politiken, till exempel genom sitt ägandeskap och förändringar i användning av plattformen X (Twitter).

Ukraina står fast och försvarar inte bara sin egen överlevnad, utan hela Europas säkerhet. Landet visar på en enorm försvarsvilja men frågan är vilken vilja andra europeiska länder har. Ukraina gör det till det värsta priset; livet hos sina egna soldater och medborgare. Därför måste Europa arbeta för Ukraina, som offrar sig även för Europas säkerhet. Det är en självklarhet att välkomna landet in i den europeiska gemenskapen.

Med USA:s nya styre har Europa tvingats inse att det inte längre kan förlita sig på USA i samma utsträckning som tidigare. Ledarskapet för Europas försvar måste nu komma inifrån kontinenten. Det är ett uppvaknande som politiker hade behövt tidigare men bättre sent än aldrig om Europa nu agerar. Att Sverige ska vara ledande är inte rimligt då vi fortsatt är en liten stat i en världsordning där stora stater styr. Däremot kan Sverige, och bör så göra, genom att bidra genom fortsatt stöd till Ukraina och aktivt deltagande i Natos försvarsarbete. Svenska förband kommer behöva finnas närvarande i både Lettland och Finland för att stärka försvarslinjerna.

Ett fredsavtal i Ukraina skulle kunna ge Ryssland möjlighet att omfördela sina trupper och återuppta aggressionen på andra fronter. Alternativt kan Kreml välja att rikta sin nästa "specialoperation" mot ett annat europeiskt land. Svenska politiker håller på att vakna ur dvalan, men måste inse vilka beslut som kommer behöva tas. Är det aktuellt med svensk fredsbevarande trupp i Ukraina? Det kan komma att bli en icke-fråga om Ryssland väljer att attackera ett land som Lettland, där svensk trupp finns och övar i detta nu.

Som kadett under utbildning har jag nyligen återvänt från en intensiv vinterutbildning i Boden, en erfarenhet som både utmanade och utvecklade mig. Under utbildningen diskuterades Nordkalotten som ett potentiellt framtida slagfält, en region vars betydelse ökar i takt med klimatförändringarna och dess strategiska position. Det arktiska området har länge varit av geopolitiskt intresse, men i dagens säkerhetspolitiska läge har dess militära och logistiska betydelse blivit allt mer påtaglig. Som ofta påtalas så saknar Norrland sjukvårdsresurser för en konflikt i norr. Sverige kommer även tvingas förbättra sina järnvägar för att klara av en sådan konflikt i och med att förstärkning av logistik kommer behöva komma från söder.

Det finns även platser längre ifrån vårt närområde som kommer att påverka oss. Kinas aggressioner mot Taiwan kommer påverka Nato och ställa USA inför en prioritering av konflikter. Påverkan från länder mot svensk inre säkerhet som Kinas inköpande av infrastruktur och Irans samröre med gängkriminella är potentiella hot. Det behöver hanteras genom internationella samarbeten.

Slutligen är Sverige en liten aktör i ett stormaktsspel. Det innebär inte att vi inte kan dra vårt strå till stacken för den europeiska säkerheten. Sverige står inför många rena försvarspolitiska utmaningar men även ekonomiska som påverkar vår inre säkerhet.

MUF om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi dessa texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Idag skriver Oliver Andersson, Internationell sekreterare, Moderata ungdomsförbundet.

Sveriges roll i en osäker värld

I en tid präglad av geopolitiska skiften, auktoritära tendenser och ekonomisk fragmentering måste Sverige driva på för ytterligare samarbete och sammanhållning på den globala arenan. Moderata Ungdomsförbundet vill se ett ovillkorligt stöd till Ukraina, ett robust försvar genom NATO, en expansiv frihandelspolitik och ett starkt EU.

Stödet till Ukraina måste öka

Rysslands illegala krigföring i Ukraina utgör en systematisk attack mot den europeiska säkerhetsordningen. När stödet från USA sviktar, är det av yttersta vikt att stödet till Ukraina är och ska vara Sveriges viktigaste utrikespolitiska prioritering. Utan ett fritt Ukraina, har vi inget fritt Europa. Sverige har hittills allokerat över 70 miljarder kronor i militärt, ekonomiskt och humanitärt bistånd. Men det är uppenbart att vi kan göra mer. Det är dags att Sverige levererar JAS Gripen till Ukraina.

Sverige måste också, utöver militärt och humanitärt bistånd fortsätta stötta Ukraina i dess vilja att bli medlemmar i EU och Nato.

Säkerhet genom Nato

För drygt ett år sedan blev Sverige medlemmar i Nato, efter en nästan två års lång ansökningsprocess. Att Sverige blivit medlemmar i Nato stärker inte bara Sveriges säkerhet och försvar, utan gör även Nato starkare och säkrare. De senaste åren har även Sverige kraftigt utökat sina försvarsutgifter, efter decennier av ett haltande försvar. Sverige kommer att fram till 2028 allokera 2,6 procent av BNP till försvaret. Drygt 173 miljarder kronor. Men detta räcker inte. Sveriges långsiktiga mål bör vara att allokera 3 procent av BNP till försvaret.

När vi nu snart kan summera vårt första år som Nato-medlem kan man konstatera att man kan vara stolt över det svenska försvaret och det svenska bidraget till alliansen. Att vi är medlemmar i Nato innebär att vi ingår i Natos försvarsplanering men också att vi bidrar till Natos förband. Tidigare i år stationerades 600 svenska soldater på Lettland i Sveriges första markinsats som allierad. En tydlig illustration på hur vårt försvar inte längre stannar vid Sveriges gränser, utan Europas och Baltikum som exempel. Detta belyser även vikten av det nordisk-baltiska samarbetet.

Frihandel är vägen till tillväxt

Världen ser inte likadan ut idag som den gjorde för en till två månader sedan. I en era av ekonomisk osäkerhet, ökande protektionism och hot om handelskrig gläder det mig att Sverige nu är de mest frihandelsvänliga landet i världen. Sverige fattar som bekant inte några frihandelsavtal själva, utan det är genom EU vi får våra frihandelsavtal på plats. Det är nu av yttersta vikt att vi diversifierar vår handel och ratificerar frihandelsavtalet med Mercosur-länderna Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay. Samtidigt måste vi se till att förhandlingarna med länder som Australien och Indien går framåt. Det är genom handel som EU har byggt sitt välstånd och vi vet att en diversifierad handel skapar motståndskraft och gör oss mindre beroende.

EU är vår viktigaste utrikespolitiska arena

EU är och förblir Sveriges främsta utrikespolitiska plattform. Genom unionen kan Sverige inte bara påverka globala frågor utan också säkerställa att våra nationella intressen får genomslag i internationell politik. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ger Sverige en starkare röst i världspolitiken och möjliggör en kraftfull respons mot hot som Rysslands aggression, Kinas ekonomiska expansion och auktoritära regimers destabiliserande verksamhet. I en tid av ökade säkerhetshot och geopolitiska utmaningar är det avgörande att Sverige driver på för en mer enhetlig och handlingskraftig EU-politik, särskilt inom försvar, energi och handel.

Dags att ta på ledartröjan

Passivitet är inte ett alternativ i en alltmer komplex och konfliktfylld värld. Sverige måste vara en drivande kraft i att försvara demokrati, stärka försvarssamarbeten och främja ekonomisk frihet. MUF kräver ett fortsatt och utökat stöd till Ukraina, en kraftfull svensk närvaro inom Nato, en expansiv frihandelspolitik och ett starkt EU inom utrikespolitiken.

Ung vänster om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi dessa texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Idag skriver Mika Brovall, förbundssekreterare, från Ung vänster.

Sverige - en självklar röst för internationell solidaritet

Det är ett svårt läge i utrikes- och säkerhetspolitiken. Om man ska tro statsministerns uttalande under Folk och Försvars rikskonferens så är vi i något slags mellanläge mellan krig och fred. Vi måste rusta upp både det militära och civila försvaret och alla medborgare ska vara redo på det eventuella kriget eller krisen. Samtidigt tampas det militära försvaret med åratal av nedmontering och har en svårighet att ta emot alla ungdomar som är intresserade av värnplikten, vår infrastruktur går sönder hela tiden, och färre än hälften av medborgarna har faktiskt preppat för kris. Regeringen och Socialdemokraternas konststycke att få in oss i en militärallians och på så sätt bryta 200 år av alliansfrihet har uppenbarligen heller inte gått som man tänkt.

Det tog inte lång tid efter Trump svurits in innan han gjorde anspråk på Grönland, Panamakanalen och Kanada. Han har förespråkat att samtliga palestinier ska lämna Gaza, något som bara kan klassas som etnisk rensning, och för bara några dagar sen lade han dessutom upp en AI-genererad bild på sin vision för Gaza. Swimmingpool, överflöd och lyx är målet, men helt utan några palestinier. Att han dessutom anser att Ukraina skulle vara ansvariga för Rysslands invasion kan inte ha undgått någon. Nato har en folkmordsuppviglande, Putinvänlig och imperialistisk amerikansk president i spetsen, och det är den alliansen vi nu behöver förhålla oss till som medlem, och inte som självständig aktör. Tack vare DCA-avtalet har den amerikanska militären också tillgång till 17 svenska militärbaser, ett avtal vi måste riva upp.

Utspelen och kommentarerna från Trumpadministrationen ska tas på allvar. Det är varken förvånande eller en nyhet att han har imperialistiska ambitioner, och att vifta bort det som hård och agiterande, men i slutändan tom, retorik är vad som lett till att han nu har fria tyglar att göra vad han vill.

Det är lätt för oss som var emot Nato-inträdet att säga “vad var det vi sa.” För ja, vi sa ju att det inte var en bra idé att kasta oss in i en allians med USA, framför allt inte utan någon som helst demokratisk förankring.

En sannolik konsekvens av USA:s uttalanden om kriget i Ukraina är att EU och andra europeiska länder sannolikt kommer börja prata om ett eget europeiskt försvar. Samtidigt är det politiska klimatet i Europa starkt lutat åt höger, med nationalistiska partier och koalitioner. Ett sådant samarbete hade i nuläget oundvikligen varit färgat av europeisk nationalism och ett starkare fort Europa. Gränsen till Europa ska hållas, och den redan svåra processen för flyktingar att få amnesti ska försvåras ytterligare.

Internationellt samarbete är viktigt, inte minst i säkerhetsfrågor. Men vi kan aldrig låta ett sådant samarbete kompromissa med det grundläggande människovärdet och mänskliga rättigheter, och grundförutsättningen måste vara fred.

Ett mer lokalt säkerhetspolitiskt problem är vår infrastruktur. I samband med utförsäljningarna av det gemensamt och statligt ägda som började under 80-talet har en stor mängd internationella aktörer tagit sig in på vad som nu är en marknad, och stora delar av den svenska infrastrukturen ägs inte längre i Sverige. Det har dels inneburit en försämring i kvaliteten, där järnvägen inte underhålls i tillräcklig utsträckning och tågen kommer försent, men det innebär också att vi inte har kontroll över infrastrukturen vi faktiskt har. Vi kan inte låta utländska intressen styra om vi får järnväg eller utbildning eller inte.

Det är heller inte enbart allianser med andra länder på gemensamma grunder som behövs för att värna om demokratin och säkerheten. Den nuvarande regeringen har under sin mandatperiod skurit ner på både civilsamhället och bistånd. Vi märker ett ökat misstänkliggörande mot studieförbund och ideella organisationer. Det är högre krav och hårdare granskningar för att få bidrag, samtidigt som pengarna minskar. Organisationer och folkrörelser är den viktigaste instansen för demokrati vi har. Man ska heller inte underskatta vikten de har för försvaret. Att känna ett socialt sammanhang och gemenskap är livsviktigt. Att människor lär sig göra saker tillsammans med andra, utifrån gemensamma intressen och på demokratiska grunder måste värnas för att demokratin ska säkras, inte skäras ner på.

Sverige ska vara en självklar röst för internationell solidaritet, folkrätt och jämlikhet på den internationella arenan. Tyvärr är det ett arv den nuvarande regeringen förvanskar, och agerandet de senaste tre åren kan i många fall bara beskrivas som ryggradslöst och utan egna visioner utöver att göra som USA tycker. Men det måste inte vara så. Det går att bygga ett Sverige där folkrörelser och internationell rätt värnas. Där våra politiker vågar sätta ner foten mot länder som bryter mot folkrätten, oavsett om de är allierade eller inte. Som ser rättvis och bestående fred som det självklara slutmålet.

KDU om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi deras texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Först ut är Kristdemokratiska ungdomsförbundet representerade av Myden Tanriver, utrikes- och migrationspolitisk talesperson samt Internationell sekreterare.

Framtiden för svensk utrikespolitik

Sveriges roll på den globala scenen har genomgått betydande förändringar under det senaste decenniet. Från att ha varit känt för sin neutralitet och diplomatiska hållning, där landets utrikespolitik präglades av passivitet och undvikande av konflikt till att nu ha tagit en mer aktiv roll i internationella frågor. Landet har blivit en stark röst i olika internationella frågor såsom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, kriget mellan Israel och Hamas, västerländska värderingar och inte minst Nato-medlemskapet. Denna förändring innebär både möjligheter och utmaningar för Sveriges framtida utrikespolitik, som nu behöver balansera traditionella värderingar med nya säkerhetsbehov.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har tydliggjort och förstärkt gapet mellan det demokratiska väst, som vilar på mänskliga rättigheter och individuell frihet, och de auktoritära regimer som söker att utplåna dessa grundläggande värden. Sverige har länge varit en internationell förebild för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter och har ofta toppat internationella rankningar inom dessa områden. Det har i sin tur förstärkt Sveriges position som en inflytelserik aktör i världspolitiken, exemplifierat av svenska företrädare som Carl Bildt och hans diplomatiska arbete i Bosnien-Hercegovina eller Alice Teodorescu-Måwe och hennes engagemang för Israel efter Hamas terrordåd 7 oktober. Samtidigt innebär det att Sverige blivit en starkt växande symbol för väst och således en måltavla för både våldsbejakande islamism såväl som auktoritära regimer. Exempel på detta är bland annat LVU-kampanjen, som vilseledande påstod att svenska myndigheter systematiskt omhändertog barn från muslimska föräldrar för att indoktrinera dem i västerländsk kultur. Forskare omnämner desinformationskampanjen som tagen ur de radikalislamistiska miljöerna. Al-Jazeera, som ägs av en auktoritär diktatur, rapporterade felaktigt och kända internationella figurer i den radikalislamistiska miljön spred det på sina kanaler. Ett annat exempel är den internationella kritiken mot koranbränningarna i Sverige och desinformationen som spreds i samband med det som i sin tur påverkade Sveriges internationella anseende och utgjort en konkret grund för ökad hotbild mot Sverige..

Sveriges Nato-medlemskap markerar en historisk förändring i vår säkerhetspolitik och innebär ett avgörande steg för nationell säkerhet. Det ger oss tillgång till en stark allians med gemensamma försvarsgarantier, vilket stärker vår trygghet i en orolig omvärld. Den tidigare politiken av neutralitet och alliansfrihet har gjort Sveriges säkerhetsläge mer utsatt, begränsat vårt inflytande och i vissa sammanhang skapat en bild av landet som labilt och inkonsekvent. Genom medlemskapet markerar Sverige nu en tydligare linje och stärker sin position som en pålitlig och principfast aktör i internationella säkerhetssammanhang. Samtidigt måste Sverige fortsätta satsa på sin egen försvarsförmåga och minska beroendet av externa aktörer. Till följd av senaste tidens bisarra uttalanden från Trump om att lämna Nato och exkludera Europa ur de så kallade fredssamtalen mellan Ryssland och Ukraina är det tydligare än någonsin att Sverige även behöver minska sitt beroende av stormakter för att garantera den nationella säkerheten. Med en försvarsbudget som på sikt kommer uppgå till 2 procent av BNP och en stark inhemsk vapenindustri finns goda förutsättningar för att bygga upp en robust militär förmåga. Det bör inte heller vara uteslutet att Norden bör utveckla en gemensam strategi för kärnvapenavskräckning, inklusive potentiella diskussioner om kärnvapen på svensk mark. Vid sidan av satsningar på vapenindustrin och Försvarsmakten bör Sverige även satsa på fördjupade samarbeten med närliggande länder med gemensamma intressen. I takt med att fler europeiska länder blir mer EU-kritiska och isolerade blir det allt viktigare för Sverige att säkerställa starka bilaterala och multilaterala samarbeten för att skydda gemensamma intressen.

Ytterligare en central fråga för Sverige framtida utrikespolitik är att fortsätta stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet i internationella sammanhang. Engagemanget är allt viktigare i en värld där många länder, och medborgare till dessa länder utmanar de västerländska värderingarna.

Företrädare bör vara tydliga i sitt försvar av dessa värderingar och undvika kompromisser som riskerar att underminera dem, som exempelvis när svenska företrädare vid besöket i Iran 2017 anpassade sig efter iranska krav på klädkod istället för att tydligt markera för jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att vår hållning kan leda till diplomatiska spänningar med diktaturer är i sig ett bevis på vår konsekventa linje. Genom att ständigt vara en förkämpe för dessa värderingar och inte backa från att kritisera regimer som förtrycker, förföljer sin befolkning och begår krigsbrott kan Sverige fortsätta positionera sig som en stark och trovärdig aktör i internationella diplomatiska sammanhang.

Sveriges roll i världen är inte längre en fråga om neutralitet. Som en del av det demokratiska väst har vi både möjligheter och utmaningar – vi är en förebild men också en måltavla. En stark försvarsförmåga, strategiska samarbeten och en kompromisslös hållning i frågor om frihet och demokrati kommer att avgöra vår framtid. I en tid där auktoritära krafter utmanar det vi står för måste Sverige ha en aktiv och beslutsam roll för att försvara det vi står för.

Är Kinas stagnerande ekonomi USA:s viktigaste allierade?

nate Hovee/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

John Viklund

Introduktion

De flesta är rörande överens om att Kinas ekonomiska transformation har varit makalös. Landet är världens näst största ekonomi med en BNP på nästan 18 trillioner dollar. Den snabba ekonomiska utvecklingen har inneburit att miljontals människor lyfts ur fattigdom men också att Peknings stormaktsambitioner har vuxit sig större. Kinas militära upprustning har vuxit i samma takt som den ekonomiska framgången och utmanar USA:s dominans i Östasien. En aggressiv politik i sydkinesiska havet och målsättningar om att invadera Taiwan gör att det säkerhetspolitiska läget är spänt. Detta är en del av den strategiska kamp som pågår mellan USA och Kina. Länderna tävlar idag inom alla sektorer och många förutspådde att Kina:s BNP skulle gå om USA:s vid 2030. Detta blir alltmer osannolikt. 

Storleken på en stats ekonomi är en grundpelare när man utformar en långsiktig strategi. Oron i USA var att ett ekonomiskt övertag från Kina skulle göra det svårare att behålla dominansen i östra Asien. Det som kan få Washington att pusta ut är att Kina fått ekonomiska problem de senaste 5 åren. Sedan 2020 har USA:s ekonomi växt betydligt snabbare än Kinas och möjligheten att gå om USA blir allt mer osannolik. Denna analys ämnar att beskriva de strukturella och akuta problemen i Kinas ekonomi och vilka följder det får på Kinas geopolitiska ambitioner. Är Kinas stagnerande ekonomi USA:s viktigaste allierade?

Fastighetssektorns betydelse

En drivande faktor i Kinas stagnerande ekonomi är fastighetssektorn. Branschen stod för 25 procent av både BNP och sysselsättningen innan krisens start 2020. Priset på bostäder hade länge accelererat och blivit spekulativt, delvis för att kinesiska hushåll inte tillåts att investera fritt i sitt sparande och därmed vänt sig till bostadsmarknaden. I Kina står 70 procent av hushållens förmögenhet av fastigheter, i USA är siffran 30 procent.

Krisens crescendo blev när Kinas största byggbolag Evergrande kollapsade. Kinesiska fastighetsbolag hade haft omfattande garantier under 2010 talet men Peking hade sett orosmolnen och införde lånetak för bolag 2020. Evergrande var ett av de företag som fick problem med likviditeten och blev oförmögna att fortsätta. Många hushåll hade köpt bostäder före fastigheterna var byggda och fick nu se sina pengar försvinna. Fastighetsbranschens förtroende urholkades och många kineser började avvakta med att köpa bostäder. Fastighetspriserna sjönk med 40 till 60 procent mellan 2021 och 2024. Kinas fastighetssektor är långt från återställd och dess stora andel av BNP gör att krisen kommer att fortsätta ha en negativ effekt på tillväxten under en överskådlig tid. Det finns inte heller någon annan sektor som lyckats ersätta fastighetssektorn som motor i Kinas ekonomi. Peking har svarat med kraftiga stimulanser, någonting som blir allt svårare eftersom den kinesiska statsskulden är över 80 procent av BNP.

Tyngden av statsskulden

Detta leder oss in på Kinas nästa strukturella problem, den ökade statsskulden. Statsskulden uppgår till 80 procent av BNP och enligt IMF prognoser väntas skulden passera 100 procent före 2027. Sedan Xi Jingping tog över makten har budgetunderskottet ökat kraftigt. Sedan 2013 har statens intäkter har ökat med ca 80 procent medan utgifterna har ökat med 95 procent. 2023 noterades det hittills största budgetunderskottet sedan data blev tillgängligt; ett underskott på 6,8 procent. Mellan 2013 och 2023 ökade utgifterna till räntor med hela 283 procent. Det är betydligt större än någon annan utgiftspost. Räntor till statsskuld uppgår nu till 4 procent av statsskulden, detta är dock mindre än USA:s motsvariga siffra på 11 procent och Japans 25 procent. Det huvudsakliga underskottet kommer från de 22 provinsregeringarna, där de flesta redan har en skuld på över 100 procent av den regionala BNP:n. Avstyckningar av land till fastighetssektorn var länge en viktig inkomstkälla för provinsregeringarna, men sedan fastighetssektorns kris har denna inkomst minskat.

Förutom dessa nationalekonomiska förklaringar, finns det även politiska faktorer som påverkar Kinas ekonomiska utveckling. Xi Jingpings stenhårda covidpolitik skapar osäkerhet vilket gör att konsumenter inte vågar spendera. De kinesiska covid vaccinen har inte varit lika effektiva som de västliga motsvarigheterna, det gör att utbrott och lockdowns fortfarande utgör ett problem.

Politiken påverkar investeringsviljan

Årets vinnare av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne kom till slutsatsen att vägen till välstånd går igenom demokratiska institutioner. Ett ytterligare problem i Kina är kommunistpartiets regleringar för privat företagande. 2021 lanserade kommunistpartiet idén om “common prosperity” vilket skapar oro bland investerare om avkastningen verkligen kommer att gå till deras kassor. Det skapar en lägre investeringsvilja vilket också bromsar den ekonomiska tillväxten. I centrum för denna maktcentrering är Techbolagens minskade friheter. 2020 hindrades Alipays börsnotering av regeringen och bolaget ägs idag till stor del av provinsregeringar. Ägaren Jack Ma har lämnat Kina och bolagsledningen måste få beslut godkända av särskilda kommittéer som består av representanter från kommunistpartiet.

Den kinesiska ekonomin ska inte förkastas, tillväxttakten är fortfarande hög och andra sektorer går starkt. Genom en strategisk politik, har Kina lyckats etablera stora marknadsandelar inom grön energi och fordonstillverkning. Under 2025 har förväntningarna på kinesisk AI ökat, senast genom mjukvaran Deepseek. Deepseek har lyckats skapa en chatrobot till ett betydligt lägre pris i jämförelse med Silicon valleys AI-projekt. Mjukvaran fungerar också som ett instrument för att sprida kinesiska narrativ och historieskrivningar. Testa till exempel att ladda ner Deepseek och fråga om massakern på Himmelska fridens torg. Sammanfattningsvis står Kinas ekonomi för både akuta och strukturella utmaningar och drömmen om att bli världens största ekonomi blir allt mer osannolik.

Den inbromsande ekonomins påverkan

Den inbromsande ekonomin ger följdeffekter för Kinas stormaktsambitioner. Militär upprustning, globala investeringsprogram och rymdprogram slukar stora resurser och om Kinas ekonomi fortsätter att bromsa in kan de behöva förändra sin storstrategiska strategi. Det kinesiska ledordet ”harmoni” är någonting som Xi Jinping kommer behöva adressera vid sin balansering av mål, medel och metoder.

Samtidigt är det en fråga om vilka mål Xi Jinping väljer att prioritera. I Ryssland ser vi hur 40 procent av statens utgifter går till kriget i Ukraina medan andra utgiftsområden som välfärd nedprioriteras. Försvarets utgifter i Kina uppgår till 6 procent av statens budget. Om Kina verkligen avser att invadera Taiwan kommer denna siffra att behöva öka rejält. Det leder till minskade utgifter inom välfärd och social säkerhet. En sådan konflikt skulle dessutom slå hårt mot Kinas export och lamslå ekonomin ytterligare.

Den slutgiltiga frågan är om Kommunistpartiets legitimitet är byggd utifrån samma premisser som Rysslands eller om stagnerad levnadsstandard underbygger legitimiteten och skapar nationellt uppror. Sedan Mao Zedongs död har legitimiteten för kommunistpartiet (CCP) byggts genom ökad levnadsstandard i kombination med statlig repression. Det har blivit en tyst överenskommelse där den kinesiska befolkningen inte protesterar men får en positiv samhällsutveckling i gengäld.

Sedan Xi Jingpings övertagande 2013 har CCP arbetat systematiskt för att öka nationalismen hos den kinesiska befolkningen. Beskrivandet av Kinas unika roll i världen, det förödmjukande århundradet och det kollektiva minnet från Boxarupproret eller massakern i Nanjing är olika narrativ för att driva på nationalismen. Kommunistpartiet beskriver hur de återfört Kinas “naturliga roll” i världen och kastat ut imperialistiska krafter. Det parti drivna narrativet där Kina beskrivs som den civiliserade civilisationen medan resten av världen ses som hotet är en tydlig form av “othering” som syftar till att driva på den nationella enigheten. Vid ett Kina som börjar stagnera i levnadsstandard, kan detta narrativ utvecklas och förmedla att Väst försöker motarbeta Kinas exceptionella utveckling. Ironiskt nog kan sammanslutningen runt CCP öka av en stagnerande ekonomi. Det kan göra det lättare för kommunistpartiet att sälja in en invasion av Taiwan.

Hoppet för USA är att Kina halkar efter i teknologisk utveckling vilket gör det svårare att slå ut USA:s stillahavsflotta vid en konfrontation om Taiwan. Om Kina inte lyckas förneka USA rörelsefrihet i Stilla havet kommer USA säkra sin militära närvaro och slå på sin enorma militära apparat. Vid ett sådant scenario har Kina inte möjligheten att ta över kontrollen av Taiwan.

Emellertid måste Kinas potentiella stagnering alltid sättas i relation mot USA. En reell stagnering är en ökad differens mot USA. Donald Trumps försämrade relationer med omvärlden skapar ett utrymme som Kina kan fylla. Under säkerhetskonferensen i München höll Kinas utrikesminister Wang Yi ett tal där han talade gott om Europa och tryckte på vikten av samarbete. Både Berlin och Paris är i allmänhet mer vänligt inställda till Peking i jämförelse med Washington. Tyskland har ett betydande handelsutbyte med Kina och Emmanuel Macron har blivit kritiserad för att inte ta tillräckligt tydlig ställning för Taiwan. Trumps inhemska politik är dessutom fyllda med häpnadsväckande idéer som vi inte vet utfallet av. Om USA också stagnerar kan Kinas nedgång bli osynlig. Avslutningsvis kan man ställa sig frågan om Donald Trump är Kinas viktigaste allierade.

John Viklund är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

Borg, A. (2024). Vart är vi på väg; svensk ekonomi och framåt. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

China Power Project. (2024). Making Sense of China’s Government Budget. Hämtat från China Power: https://chinapower.csis.org/making-sense-of-chinas-government-budget/

Kennedy, S. (2023). Experts React: China’s Economic Slowdown: Causes and Implications. Hämtat från Center for international and strategic studies: https://www.csis.org/analysis/experts-react-chinas-economic-slowdown-causes-and-implications

Ljunggren, B. (2017). Den kinesiska drömmen; Xi, makten och utmaningarna. Stockholm: Hjalmarson och Högberg.

Shih, T., Sjöholm, F., & Cappelin, B. (2023). Kinas ekonomiska utveckling. Stockholm: Utrikespolitiska institutet.

Tze Ern Ho, B. (2021). Chinas Political worldview and Chinese Exceptionalism. Amsterdam: Amsterdam University Press.

Wright, L. (2022). China’s Slow-Motion Financial Crisis Is Unfolding as Expected. Hämtat från Center for strategic and international studies: https://www.csis.org/analysis/chinas-slow-motion-financial-crisis-unfolding-expected

Kärnvapens avskräckande effekt, del 2

wadimrysev/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

Detta är den andra av två delar i en miniserie om Ukrainastödet. I denna andra del bjuds på en analys om hur kärnvapen och avskräckningsdynamik verkat mellan Ryssland och Väst under Ukrainakrigets gång. Vi rekommenderar att läsa del ett först där centrala koncept och fakta introduceras

Del två – Om kärnvapens begränsade makt

I del ett skriv jag om George H.W. Bush argument för en intervention mot Irak i Kuwait. Det tredje argumentet var att Saddam hade kemiska vapen och ansträngde sig för att bygga kärnvapen. En intervention kunde hindra detta.

Läget är givetvis annat med Ryssland. Landets strategiska styrkor har idag mer eller mindre paritet med USA:s. Natos kärnvapenförband, Storbritannien och Frankrike medräknat, har dock ett övertag i mängd stridsspetsar och synnerligen i kvaliteten på vapenbärare.(12) Båda sidornas operativa arsenaler är hur som helst tillräckligt stora för att tillintetgöra varandra. Medan Ryssland i de allra flesta avseenden egentligen är underlägset väst får de en relativt stark position givet sin strategiska förmåga och vad de kan signalera med den.

När Ryssland signalerar sin avsikt och sin vilja kan de göra det med kärnvapen, konventionella styrkor, samt icke-militära medel. De är ofta skickliga i att avgöra vad de vill signalera, samt hur detta ska göras. Men Ryssland är traditionellt sämre på att överväga hur mottagaren kommer uppfatta meddelandet. Det tas mer eller mindre för givet att signaleringen kommer uppfattas som avsett. Ryssland uppnådde framgångar med kulminering 2014 och annekteringen av Krim. Därefter, i synnerhet efter februari 2022, har framgångarna minskat och signaleringen snarast blivit kontraproduktiv.(13)

Det är lätt att se hur; gång på gång under Ukrainakrigets gång har Ryssland skramlat om att gränser är nådda, att väst riskerar död och undergång. Alltjämt har inget vidare stort hänt. Sabotage och subversiv verksamhet mot Natos intressen, men inga kärnvapensalvor har utväxlats. Kom ihåg från del ett, för att kärnvapenavskräckning ska vara existentiell och trovärdig avskräckning kräver ett mått av proportionalitet. Om Ryssland faktiskt väljer att avfyra kärnvapen för att stoppa västs stöd till Ukraina får Ryssland räkna med att risken att Nato svarar med samma medel är överhängande. Ryssland kan verkställa sina hot, London, Berlin, Washington och Stockholm kan alla jämnas med marken inom minuter från att Putin ger order. Men detta är ett så oproportionerligt hot att det knappast är trovärdigt. Ryssland har underminerat sin trovärdighet genom att vid upprepade tillfällen inte ha fullföljt diverse hot. Signaleringen var sannolikt effektiv till att börja med, som diskuterat i del ett var stödtakten förhållandevis låg vid krigets början – fruktan för eskalation i västs huvudstäder vägde tungt. Allt eftersom månaderna gick eroderades denna fruktan till fördel för mod.

Rysslands kraftigaste vapen har inte meningsfullt hindrat Ukraina från att få ett omfattande militärt stöd. Men har de verkat på andra sätt? Ja. En militär intervention mot ryska styrkor i Ukraina borde vara tämligen lättare än interventionen mot Irak i Kuwait. Natos infrastruktur och förband finns redan vid den ukrainska gränsen, USA har förhandlagrat materiel och trupper i Europa.

Avskräckning i praktiken

Här ser vi kärnvapenavskräckning i praktik. Saddam Husseins styrkor gjorde Irak till en regional maktfaktor, men kunde inte hota världen i stort. Han hade ingen möjlighet att hota centrala värden hos koalitionsstaterna. Exakt hur alvarligt Ryssland ser sina positioner i Ukraina är svårt att säga – är de ockuperade territorierna så pass viktiga att Ryssland skulle försvara dem med kärnvapen?

Förhoppningsvis får vi aldrig svar på den frågan. Men i västmakternas kalkyl måste det nog antas att svaret med betydligt större sannolikhet än inte är ja. Kärnvapnet är den avgörande faktorn för varför Ukraina inte kunnat få det stöd Kuwait fick just för att kärnvapen framgångsrikt avskräcker sådan eskalation. De två stora aktörerna i sammanhanget, Nato och Ryssland, vill inte riskera direkt konfrontation. Även om kriget knappast gått som Ryssland hoppats, är Ukraina inte ett existentiellt militärt hot mot staten. Det är bättre att acceptera dryga förluster än att avfyra kärnvapen. Rysk kärnvapendoktrin gör dock gällande att kärnvapen kan avfyras för att stoppa konventionella angrepp som hotar statens suveränitet och överlevnad.(14) Om Natoförband gick in i Ukraina och började uppnå framgångar skulle det med sannolikhet kunna uppfattas som ett konkret hot mot den ryska statens överlevnad.

Avskräckning som påverkar Ukraina

Rysslands kärnvapen, på gott eller ont, verkar alltså uppfylla exakt den roll de är tänkta att uppfylla. Trots hur snarlika omständigheterna är, har Ukraina inte fått och kommer med all sannolikhet inte att få, en intervention. Kärnvapenmakterna måste hålla ett visst avstånd från varandra. Men denna avskräckande verkan är, som diskuterats, begränsad. Existentiellt kraftfull men utan mindre alternativ. Kärnvapnen är helt enkelt inte trovärdiga i sammanhang med stödleveranser till Ukraina – även om dessa innehåller sofistikerade vapen, även om dessa används mot mål i Ryssland, även om leveranserna går över en signalerad gräns. Ryssland försökte använda sin strategiska arsenal för att skapa kärnvapeninstabilitet vis-a-vis väst till fördel för ökad konventionell stabilitet i Ukraina genom förhindrandet av stödleveranser. Trots en verkan på takten måste dessa försök ses som tandlösa på sikt. Men hotet har avvärjt intervention – vilket visar att stabilitets-instabilitets paradoxen håller vid en viss konfliktnivå.

Inom ekonomi talas om marknadens osynliga hand som en mekanism för hur en vara eller tjänst hittar sitt jämviktspris, dvs punkten där så många transaktioner som möjligt genomförs mellan köpare och säljare och där den ekonomiska nyttan maximeras. Konfliktnivån mellan väst och Ryssland över Ukraina kan också ses som en sorts jämvikt, där parterna under snart tre års tid ”förhandlat” fram en acceptabel konfliktnivå. Kärnvapnen, i denna liknelse, är ett pristak som inte låter det naturliga jämviktspriset, krig, nås. Denna jämvikt skulle nog annars vara en direkt militär intervention mot Rysslands styrkor i Ukraina.

Det må vara frustrerande – men just att Ukraina inte fått mer hjälp visar att kärnvapenavskräckning fortfarande uppfyller sin tänkta roll. Det är en våt filt över eskalation mellan kärnvapenmakterna, en regional konflikt förhindras från att bli global.

Karl Agell är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

12. Se: https://fas.org/initiative/status-world-nuclear-forces/

13. Adamsky, Dima, The Russian Way of Deterrence: Strategic Culture, Coercion, and War, Stanford University Press, Stanford, UK, 2023, s 130–136.

14. Se doktrin från november 2024: https://www.mid.ru/en/foreign_policy/international_safety/1434131/

Kärnvapens avskräckande effekt

wadimrysev/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

I denna miniserie utforskas kärnvapnets verkan under Ukrainakriget – med fokus på det militära stödet. Detta är första delen av två, där läsaren introduceras till strategisk, mellanstatlig avskräckning, vilket sätts i relation till Ukrainastödet. Med hjälp av en historisk parallell till Gulfkriget 1991 och Kuwaits dåvarande situation ges ett annat perspektiv på Ukraina-frågan.

När begreppet väst används i denna artikel avses främst Natoländerna, men även brett de länder som deltar inom Rammsteingruppen.(1) När begreppet strategiska styrkor eller avskräckande styrkor används avses kärnvapenförband.

Del ett – Om avskräckning och Ukraina

Först och främst, vad är avskräckning? Avskräckning är konsten att hota utan att verka aggressiv – hot menade att få någon annan att avstå från att göra något du oroar dig för att de annars skulle göra. Det är ett av många politiska verktyg en stat kan använda för att försöka bevara status quo. Kärnvapnet innebär en existentiell, bestraffande form av avskräckning – med syfte att förhindra krig.(2) Den potentiella kostnaden av en kärnvapenutväxling är helt enkelt för hög för att risken någonsin är värd att ta. Jämförelsevis skulle ett amerikanskt kärnvapenangrepp mot Rysslands strategiska styrkor enligt en simulering från 2001 leda till mellan 8 och 12 miljoner dödsfall. Ett angrepp mot ryska ekonomiska mål, såsom infrastruktur, industri, politiska och finansiella center, skulle leda till uppemot 60 miljoner dödsfall.(3)

För att kunna använda kärnvapen effektivt krävs mer än enbart ett antal stridsspetsar och skramlande med dessa. Just för att vapnen är så synnerligen destruktiva är de svåra att hota med på ett trovärdigt sätt. Historien tyder på att kärnvapenmakter är ytterst ovilliga att avfyra kärnvapen även vid höga konfliktnivåer. Tänk exempelvis Ryssland just nu i Ukraina, eller USA under Koreakriget och Vietnamkriget. Kärnvapenavskräckning, för att vara trovärdig, kräver att essentiella värden, kanske statens själva överlevnad, står på spel.(4) Kärnvapenmakter verkar föredra utdragna krig med dryga förluster över att avfyra kärnvapen.

Ett kärnvapenhots verkan är alltså inte nödvändigtvis så god. För att övertyga måste det avskräckande hotet vara trovärdigt. Du måste ha förmågan att utföra hotet, mottagaren måste tro att du har avsikt att utföra hotet – och hotet måste kommuniceras på ett sådant sätt att mottagaren förstår hotet korrekt. Dålig signalering kan enkelt få vad som är menat som avskräckande att i stället framstå som aggression hos mottagaren vilket kan leda till oönskad eskalation.(5) Ett kärnvapenhot är så pass extremt och oproportionerligt att det inte är trovärdigt under de allra flesta omständigheter.

Kärnvapenavskräckningsdynamik mellan land A och B existerar inom vad som kallas stabilitets–instabilitets paradoxen. Denna säger att, när kärnvapenstabilitet ökar så minskar konventionell stabilitet och vice versa. Om A och B båda har kärnvapen och båda lovar att aldrig under några omständigheter använda sina kärnvapen först – ökar kärnvapenstabiliteten. Men samtidigt förlorar de sitt avskräckande värde för allting annat, alltså minskar den konventionella stabiliteten. Om A och B, trovärdigt, signalerar att kärnvapen kan användas mot konventionella angrepp också minskar kärnvapenstabiliteten, men den konventionella stabiliteten ökar.(6) Samtidigt finns det en logik i att inte vara för tydlig när hot och gränser kommuniceras. Det finns ett värde i att lämna något åt slumpen, att skapa osäkerhet och tveksamhet i motståndarens beslutsfattande och analys. Om motståndaren inte är säker på exakt när gränsen är nådd, om motståndaren oroar sig för att höga spänningar kan leda till felkalkyler hos den andra sidan – kan detta leda till att motståndaren blir mer återhållsam.(7)

I grund och botten vilar avskräckning på antaganden. Antaganden om vad motståndaren har för intressen och intentioner. Antaganden om vad du behöver göra för att hålla denna motståndare i schack. Antaganden om vilka förmågor som bäst uppfyller dina behov. Sedan inte minst antaganden om hur din motståndare uppfattar dig och antaganden om motståndarens antaganden om dig.(8)

Ukraina och Kuwait

Den 27 februari 2014 startade Rysslands annektering av Krim, i mars samma år började striderna om Donetsk och Luhansk. Åtta år senare, den 24 februari 2022, började Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

I anslutning till invasionen i slutet av februari 2022 har Ukraina fått stöd, militärt, finansiellt och humanitärt, från flera länder världen runt. Till att börja med, under krigets första halvår ungefär, var stödet i viss mån långsamt och trevande. Det talades om att Ukraina endast skulle få ”defensiva” vapen – en distinktion som i praktiken är mycket svår att förstå. De skulle inte få tunga vapen, inte vapen med lång räckvidd eller med hög precision. Mycket av de tidiga leveranserna bestod av Sovjetiskt överskottsmateriel – dvs system Ukraina sedan innan haft i inventariet. Fram mot sommaren 2022 anlände mer sofistikerade system – i synnerhet den amerikanska raketartilleriplattformen HIMARS. Kring årsskiftet 22/23 kom västerländska stridsvagnar och infanteristridsfordon – sommaren 2024 stridsflygplanet F16. Ungefär samtidigt med F16 började Ukraina också få tillstånd att använda västerländska långräckviddsvapen (exempelvis kryssningsroboten Storm Shadow/SCALP) för att bekämpa militära mål inne i Ryssland.(9)

Omständigheterna kring Ukraina är egentligen väldigt snarlika de som rådde 1990 när Saddam Husseins Irak invaderade grannlandet Kuwait. Omvärldens reaktioner skiljer sig dock. När den USA-ledda koalitionen den 16 januari 1991 började bekämpa irakiska mål i Kuwait höll president George H.W. Bush tal till nationen för att förklara varför detta skedde. Anledningarna han gav för varför en militär lösning var nödvändig var i kort:

• Ekonomiska sanktioner var otillräckliga för att uppnå ett önskvärt utfall.

• Saddams styrkor utförde oacceptabla övergrepp mot Kuwait och dess folk.

• Iraks massförstörelsevapenprogram expanderade.

• Världsekonomin hotades.

• Alla diplomatiska försök misslyckades.

• Saddams aggression utmanade den regelbaserade världsordningen.(10)

Med bara några namnbyten – Kuwait till Ukraina, Irak till Ryssland, Saddam till Putin – kunde Bush likväl ha talat om Rysslands invasion av Ukraina. De kriterier Bush hävdar är också, förutom det tredje, uppfyllda. Ekonomiska sanktioner biter mot Ryssland, men inte tillräckligt för att framtvinga ett tillbakadragande. Ryska styrkor har genomfört många övergrepp, mord, våldtäkter, tvångsdeporteringar med mera mot den ukrainska befolkningen. Hotet mot världsekonomin är visserligen mindre klart – nästan tre år senare har marknader kunnat anpassa sig. Men kriget har medfört stora störningar inom bland annat energisektorn.

Uteblivna framgångar för diplomatin

Diplomati har inte heller lett någon vart. Under hösten 2021 försökte Nato vid ett antal tillfällen, utan framgång, signalera till Ryssland om tillbakadragande. I december 2021 krävde Ryssland i sin tur en omförhandling om den europeiska säkerhetsordningen – också utan framgång.(11) Inga uppenbara meningsfulla diplomatiska framgångar verkar ha uppnåtts sedan krigsutbrottet – även om det är omöjligt att avgöra vad som sker bakom stängda dörrar. Slutligen, Putin bedriver ett folkrättsvidrigt expansionskrig vilket klart hotar världsordningen. 1991 lyckades koalitionen mot Saddam få ett FN-mandat (resolution 678), vilket vore omöjligt att driva igenom säkerhetsrådet givet Rysslands veto. Men även utan ett sådant mandat måste rimligen Rysslands agerande ses som oacceptabelt i en fredlig och regelbaserad värld.

Sidorna ovan ger en enkel överblick av vad avskräckning är och om utvecklingen kring Ukrainastödet än så länge. I nästa del kommer teorin och empirin sättas ihop i en analys och några centrala frågor besvaras. Hur har kärnvapenavskräckningen verkat vad gäller Ukrainastödet? Hur har den lyckats och misslyckats?

Karl Agell är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1. https://www.defense.gov/News/Releases/Release/Article/3897721/fact-sheet-on-efforts-of-ukraine-defense-contact-group-national-armaments-direc/

2. Freedman, Lawrence., Deterrence, Polity Press, UK, 2004, s 26–28.

3. McKinzie, Matthew G., Cochran, Thomas B., Norris, Robert S., Arkin, William M., The U.S. Nuclear War Plan: A Time for Change, National Resources Defense Council, USA, juni 2001, s 112, 126.

4. Ring, Stefan., ’Mångsidigheten hos militära maktmedel’, i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och Tidskrift, Nr 3/2017, KKRVA, Sverige, 2017, s 29–31.

5. Sörenson, Karl., Kort om avskräckning, Totalförsvarets forskningsinstitut, Sverige, 2022, s 1–3.

6. Kapur, S. Paul, ‘Stability-Instability Paradox’, in The SAGE Encyclopedia of Political Behavior, SAGE Publications, Thousand Oaks, USA, 2017, s 1–5. (Se:https://nps.edu/documents/105858948/106279825/Kapur_Sage+Encyclopedia_Stability-Instability_OCt17/c7952c37-2f5d-4462-9630-5bff04f6cd8f)

7. Schelling, Thomas, The Threat that Leaves Something to Chance, RAND Corporation, 1959, s 3–4.

8. Geist, Edward., Qualities Precede Quantities: Deciding How Much is Enough for U.S. Nuclear Forces, RAND Corporation, USA, 2023, s 17.

9. Hagström Frisell, Eva., Gustafsson, Jakob., Dalsjö, Robert., Agell, Karl., Western Military Capability in Northern Europe 2024: Part III: NATO’s Strategy for Deterrence and Defence towards 2030 — Matching Ambition and Capabilities., Totalförsvarets forskningsinstitut, Sverige, 2024, s 30–31.

10. Se George H.W. Bush tal, i synnerhet 3:20 till 6:10: https://www.youtube.com/watch?v=KJ6qpFpIFkY

11. Hagström Frisell et al, Western Military Capability in Northern Europe 2024, s 28.

Kollapsad Atlantström - en klimatmässig mardröm

Andrej67/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Analytiker

Introduktion

I oktober 2024 publicerade Klimatgranskaren en artikel om att ett 40-tal forskare utlyst en varning till Nordiska Ministerrådet för en potentiell kollaps av Atlantströmmen, som även benämns AMOC. Källan till denna instabilitet är ökade mängder smältvatten från Grönlandsisarna och ökad nederbörd, som tillsammans rubbar AMOC:s stabilitet. Denna information är dock inte ny för forskare. Redan under klimatförhandlingarna på COP 28-konferensen i Dubai 2023 redovisade en grupp forskare en rapport som varnade för en kollaps av Atlantströmmen och den förödelse det skulle medföra. Denna kollaps, som riskerar att ske inom de kommande decennierna, skulle innebära katastrofala följder för natur och ekosystem över stora delar av världen - inte minst i Norden.

Strömmarnas funktion

AMOC (engelsk förkortning för Atlantic Meridional Overturning Circulation) består av ett system av havsströmmar som transporterar varmt havsvatten till de nordligaste breddgraderna. Bland dessa är golfströmmen, som vi i Nord- och Västeuropa är välbekanta med eftersom den är av stor betydelse för vårt klimat. Utan den skulle Nordens medeltemperatur vara 5 till 10 grader lägre och delar av Sverige skulle behöva stå ut med vintertemperaturer på minst 50 grader. AMOC transporterar både varmt och kallt vatten via alla de tre världshaven, med tre punkter i Atlanten där värme från strömmarna släpps ut i atmosfären, varav en som ligger utanför Norges kust. Med andra ord är havströmssystemet av stor betydelse för klimatet i länder över hela världen.

Risken för kollaps

I brevet till Nordiska Ministerrådet lyfter klimatforskarna även fram att den förödande utvecklingen av AMOC riskerar att nå en “tipping point” vilket innebär att det, viss en viss punkt, sker permanenta förändringar i havströmssystemet som är oåterkalleliga när “tipping point” väl har överskridits. Dessutom specificerar FN:s klimatpanel IPCC att “risker i samband med storskaliga enskilda händelser eller brytpunkter (tipping points) övergår till hög risk mellan 1,5 C och 2,5 C av den globala uppvärmningen.”* I nuläget ser möjligheten att hålla sig inom det globala 1,5-gradersmålet, i enlighet med Parisavtalet, mycket liten ut och med länders nuvarande klimatpolitik förväntas vi kliva långt över 2,5-gradersgränsen. Med denna rasande fart som den globala temperaturen ökar - med direkt effekt på AMOC - så finns risken att strömmen kollapsar tidigare än vad vi tror. Medan vissa forskare visar på att kollapsen skulle kunna ske från och med år 2050, finns det annan forskning som visar att det kan ske vid något tillfälle mellan 2025 och 2095, det vill säga ännu tidigare. Dessa slutsatser grundar sig på antagandet att den fortsatta ökningen av växthusgasutsläppen sker med samma kontinuitet som har varit hittills. (*översatt citat från engelska till svenska)

Exakt när AMOC riskerar att kollapsa är ännu svårt för forskare att förutsäga, men detta innebär inte att vi tillsvidare kan vara hur optimistiska som helst. Sett till den allmänna klimatsituationen så visar The Climate Clock att mänskligheten har knappt sju år på sig att minska utsläppen helt innan en global “tipping point” nås. Klarar vi inte dessa mål så menar klimatforskare att vi hädanefter inte kan skydda oss från de värsta klimateffekterna, däribland en kollapsad Atlantström. Konsekvenserna av denna kollaps blir kolossala, samtidigt som det alltså inte är något vi kommer kunna göra något åt när tiden för klimatförebyggande åtgärder är förbi.

Konsekvenserna av en potentiell kollaps

Vilka blir då följderna av en potentiell kollaps av AMOC? Konsekvenserna blir så klart inte bara klimatmässiga, utan kommer även slå tillbaka på oss i form av sociala och ekonomiska kristillstånd. Inledningsvis kommer en avstanning av AMOC leda till en extrem nedkylning av stora delar av Europa, med fortgående minskningar på uppåt 1,5 grader per decennium. I nutid gör AMOC så att vi i Europa upplever milda vintrar och den skyddar oss från farligt kalla temperaturer. Kollapsen riskerar en stor del av Europas jordbruk - och därmed livsmedelsproduktion - samt påverkar den naturliga växtligheten och ekosystemen. Jordbruks- och livsmedelssektorn i både Europa och Afrika kommer även påverkas av en kraftig minskning av nederbörd. Detta kommer att särskilt drabba vatten- och resursmässigt känsliga länder och regioner. Afrika, en kontinent som redan är akut drabbad av torka och svält på många håll, förväntas alltså få ännu mer problem med detta om AMOC kollapsar. Även i Sydeuropa råder utbredd torka och vattenbrist, särskilt sedan början av 2000-talet. Följaktligen skulle en AMOC-kollaps leda till en storskalig ansamling av varmvatten längs med USA:s östkust, vilket skulle höja havsnivån med upp till en meter. Detta leder i sin tur till att kustnära områden blir mer sårbara för till exempel översvämningar och orkaner. Risken ökar för en infrastruktur och ekonomi i spillror på grund av mer frekventa naturkatastrofer i kustområdena.

Som tidigare nämnts bär AMOC den viktiga funktionen att fördela värme runt jorden, det vill säga en distribuering av varmare temperaturer till naturligt kalla områden och vice versa. Utan detta fördelningssystem i funktion så skulle varmare havstemperaturer ansamlas på södra halvklotet, vilket leder till mer frekventa och intensiva värmeböljor. Detta skapar och förstärker torka, svält, sjukdomsspridning, förstörda ekosystem och försvagat jordbruk. Samtidigt kommer norra halvklotet bli rejält avkylt, däribland norra Europa, vilket också kan leda till bland annat försvagat jordbruk och svält. Det kommer alltså bli en extrem obalans i temperatur och klimat på jordens respektive halvor.

Slutligen har klimatforskning och data visat att tidigare, naturligt förorsakade, kollapser av AMOC lett till oväntade klimatförändringar. Forskare hänvisar bland annat till den så kallade “Young Dryas-perioden”, en period i slutet av den sista istiden cirka 12 000 år sedan som gjorde att isavsmältning i södra Sverige avstannade och glaciärer växte fram på stora landmassor. Man varnar alltså för att en kollaps av AMOC i nutid skulle kunna frambringa en ny period med snabba klimatväxlingar, som gör det nästan omöjligt för ekosystem och hela samhällen att anpassa sig i tid.

Vad krävs för att undvika en kollaps?

Med alla dessa följder av en kollapsad AMOC finns det inget skäl till att dröja med förebyggande åtgärder. Forskarnas varningar om en möjlig kollaps har ökat i intensitet, särskilt med hänsyn till ökade mängder smältvatten från Grönlandsisarna och ökad nederbörd. Det är av yttersta vikt att vidta omedelbara åtgärder för att både bevara ekosystemet och skydda framtida generationer. Forskare uppmanar därför ministrar i olika länder, däribland de nordiska ministrarna, att göra allt de kan för att kraftigt reducera utsläppen och arbeta mer intensivt för att uppnå målet från Parisavtalet om max 1,5 grader i global temperaturökning. För Sveriges del är nuvarande regeringens strategi att “lagra upp” nu för att kunna sänka dem senare inte funktionell i längden, eftersom det kan ta flera år - ibland flera decennier - för koldioxid att omvandlas till värme och skapa höjda temperaturer. Bland annat vill regeringen sänka ambitionsnivån i EU:s klimatpolitik (inklusive framskjutningar av klimattullar med minst två år), slopa flygskatten och öppna för köp av utsläppsrätter från andra länder. Denna typ av klimat- och energipolitik är just det som riskerar att tippa oss över gränsen.

Tilde Varnestig är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Syriens stora utmaningar, del 3

elevationare/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den tredje och avslutande delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt. Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. I denna tredje och avslutande del diskuteras de utmaningar som ligger i en rättvis övergång.

Militär utmaning

Som en del av sin strävan att övergå från en revolutionär idé till en statlig struktur, arbetar den nya syriska administrationen för att stärka och konsolidera sin makt genom att etablera en nationell armé som inkluderar alla militära grupper och fraktioner som uppstod under den syriska revolutionen. I detta sammanhang förblir de syriska demokratiska styrkorna (SDF) den enda militärkomponenten som vägrar att upplösa sig och insisterar på att integreras i den nationella armén som ett block, vilket den nya administrationen avvisar av flera skäl.

SDF har fått sitt stöd direkt från USA sedan de utfärdade sitt första uttalande den 10 oktober 2015, där angav att deras främsta mål var att besegra ISIS och återta de områden som extremistorganisationen hade invaderat. Än idag spelar SDF på de maktmedel de har tillgång till, inklusive sitt nära samarbete med USA och deras förmåga att använda ”ISIS-kortet” för att legitimera sitt fortsatta militärengagemang.

När man ser på den nya syriska regeringen och Turkiets mål, framstår det klart att de syftar till att återfå kontrollen över alla territorier och att få SDF att överlämna sina vapen. Det enda kort som den syriska regeringen och Turkiet har är hotet om militär operation, men utan att USA drar sig tillbaka från Syrien, kommer detta hot sannolikt inte att avskräcka SDF, som räknar med amerikanskt skydd.

Lösningen kan ligga i att inleda en militär operation mot SDF från flera fronter. Om SDF börjar förlora territorium kan de tvingas att ompröva sin ståndpunkt och acceptera en fredlig lösning, eftersom de i så fall inte har något val: antingen acceptera en fredlig lösning eller riskera att upphöra att existera helt. En sådan militär lösning skulle dock också medföra kostnader, där Turkiet och den syriska regeringen kan utsättas för västerländska sanktioner. Det är tydligt att SDF har stängt alla dörrar för dialog och lämnat endast en väg öppen för en militär lösning.

Sammanfattningsvis kan det nya Syrien leda till en omdefiniering av relationerna mellan de Astana-involverade länderna, där varje aktör måste anpassa sina strategier för att hantera de förändrade maktförhållandena och säkerställa sina egna intressen i en instabil och osäker region.

En rättvis övergång

Frågan om övergångsrättvisa är central för att upprätthålla demokrati och rättsstaten i Syrien efter åratal av förtryck och väpnad konflikt. Tyvärr har sådana processer inte lyckats fullt ut i andra arabländer som genomgått politiska omvälvningar, såsom Egypten, Tunisien och Jemen.

I det syriska fallet är det primärt viktigt att återupprätta rättsstatens principer och återställa rättigheter för dem som lidit under den tidigare Al-Assad-regimen. Detta innefattar att ställa de ansvariga för krigsbrott och andra allvarliga övergrepp inför rätta, även om många offer har flytt landet. En positiv faktor är att den nya administrationen leds av Ahmad Al-Sharaa hittills lyckats kontrollera spontana hämndaktioner, vilket är en bedrift på säkerhetsmässig nivå.

Samtidigt är kravet på rättvisa och ansvarsutkrävande från det syriska folket starkt. Utan en process för övergångsrättvisa riskerar den nya regimen att sakna legitimitet och folkligt stöd, eftersom medborgarna inte kommer att känna att deras moraliska och materiella rättigheter respekteras. I detta avseende utgör den Alawitiska sektens, från vilken den tidigare presidenten Bashar al-Assad tillhör, krav på allmän amnesti. En särskilt utmanande aspekt som övergångsregeringen måste hantera. Dessa krav uppfattas som svåra och avlägsna från offren och revolutionärernas perspektiv.

Den nya administrationen i Syrien lovade att upprätta en preliminär lista över ansvariga höga ämbetsmän och säkerhetstjänstemän, som har begått krigsbrott mot den syriska befolkningen under konflikåren. Utmaningen blir att balansera kravet på rättvisa med behovet av nationell försoning och stabilitet. Där implementeringen av social rättvisa handlar inte om hämnd, utan snarare om att ställa de främsta ansvariga för krigsbrott och systematiska kränkningar inför rätta.

Sammanfattningsvis utgör frågan om övergångsrättvisa en central del i den syriska övergångsprocessen. Att hantera detta på ett sätt som tillgodoser offren och folkets rättmätiga krav, samtidigt som stabilitet och nationell försoning upprätthålls, blir en av de största utmaningarna för den nya regimen.

Slutsatser

Syrien befinner sig i ett avgörande skede i sin historia, där landet står inför valet att antingen bygga en stabil stat genom ett omfattande nationellt projekt, eller riskera att falla djupare in i kaos och inre konflikter. För att navigera genom denna kritiska period krävs det att alla berörda parter fattar strategiska och avgörande beslut.

Först och främst är det avgörande att häva de internationella sanktionerna som har förlamat landets ekonomi. Detta kräver diplomatiska ansträngningar för att vinna internationellt erkännande. Samtidigt måste säkerhetsstrukturen återuppbyggas för att skydda allmänheten och respektera mänskliga rättigheter. Detta inkluderar att samla in spridda vapen och omorganisera armén utan att upprepa tidigare misstag.

Osama Aldyab är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Syriens stora utmaningar, del 2

elevationare/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den andra delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt. Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. I denna andra del diskuteras de intressekonflikter som uppstår i relationen till Israel, Turkiet, Ryssland och Iran.

Relationen till Israel

Den israeliska politiken har historiskt sett präglats av en pragmatisk inställning till den syriska regimen under Bashar al-Assad, särskilt efter utbrottet av den syriska revolutionen 2011. Inledningsvis fanns det en intern debatt i Israel om det var i landets intresse att Syriens regim skulle falla eller överleva. Israel betraktade Assads regim som svag och relativt oförmögen att utgöra ett hot, vilket skapade en situation där Israel föredrog en känd regim framför ett osäkert alternativ.

Efter oktober 2023 skedde dock en märkbar förändring i Israels strategi. I stället för att fokusera på regimens överlevnad eller fall, började Israel förlita sig mer på sin egen militära makt för att skydda sina intressen, oavsett de regionala konsekvenserna. Det markerade ett avsteg från tidigare politiska överväganden, där Israel ansåg att ett om Assad eventuellt skulle falla skulle det vara en potentiell seger över det iranska inflytandet i regionen. Israel har dock inte aktivt försökt störta den syriska regimen; snarare har landet fokuserat på att motverka iransk positionering och vapenöverföringar till Hizbollah. Genom att hota den syriska regimen med att inte söka stöd från Iran har Israel positionerat sig för att kunna hantera sina fiender med en ren militär logik. Denna strategi har lett till en situation där Israel, trots regimens svaghet, inte agerat för att direkt påverka dess existens, vilket understryker en pragmatisk och militärcentrerad syn på regionala relationer.

Så fort Al-Assads regim kollapsade, deklarerade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att Israel inte skulle tillåta fientliga styrkor vid dess gränser, med hänvisning till att 1974 års konfliktlösningsavtal mellan Israel och Syrien hade brutit samman. Som ett resultat har Israel utökat sin kontroll över regionen, inklusive genom en omfattande flygoperation riktad mot den syriska arméns infrastruktur. Israel fokuserar på att förstöra luftförsvarsanläggningar och vapendepåer, vilket syftar till att göra Syrien till en demilitariserad stat och försvaga framtida syriska militära förmågor. Israels försvarsminister Esrael Katz har meddelat att Israel inte kommer att dra sig tillbaka från buffertzonen och Hermonberget, och kommer förbli där på ”obestämd tid”. Hermonberget betraktas som en strategisk plats i Syrien, belägen vid gränsen mellan Syrien, det ockuperade Golanhöjderna och Libanon, och ger en utsikt över stora områden. Denna strategi syftar till att dra in de nya syriska myndigheterna i förhandlingar och stärka Israels position i regionen, samtidigt som frågan om det ockuperade Golanhöjderna marginaliseras. Dessutom påverkar den israeliska aggressionen moralen hos det syriska folket och framhäver en förändrad maktbalans i regionen, där Israel eftersträvar att bli den obestridda makten. Detta agerande väcker oro i de arabiska huvudstäder som har normaliserat sina relationer med Israel, och det betraktas som oacceptabelt av många i regionen.

Irans betydande nederlag i Syrien innebär inte att landet saknar allierade; i stället har Syrien övergått från Irans inflytande till att knyta an till Turkiets axel, vilket Israel ser som ett potentiellt hot. Utmaningen för den syriska administrationen ligger i att balansera sina relationer med Turkiet på ett sätt som inte uppfattas som hotande av Israel, samtidigt som den upprätthåller stabilitet och en militär närvaro i södra Syrien. Detta är avgörande för att förhindra att potentiella grupper eller organisationer etablerar sig som motstånd mot den israeliska närvaron.

En sådan militär opposition från okända grupper kan ge Israel en förevändning att permanent behålla sina styrkor i de ockuperade områdena, vilket ytterligare komplicerar den syriska administrationens strävan efter suveränitet och kontroll. Det är därför nödvändigt för den syriska regeringen att navigera dessa komplexa relationer noggrant för att säkerställa både inhemsk stabilitet och internationell legitimitet.

Intressekonflikter en utmaning

Efter Doha-forumet, där länderna involverade i Astana-processen – Iran, Turkiet och Ryssland – samlades, blev det tydligt att dessa länder var villiga att acceptera ett möjligt fall av Bashar al-Assad. Denna möjlighet för försoning med det syriska folket utnyttjades dock inte av Assad-regimen. Dagen efter forumet föll regimen, vilket markerade en ny verklighet för de involverade Astana-länderna.

I kölvattnet av Assad-regimens fall ser Turkiet ut att ha stärkt sin strategiska position som en av de största förmånstagarna av den syriska oppositionens framgångar. Med fokus på att säkra sina gränser och hantera flyktingfrågan kan Ankara potentiellt skörda betydande vinster, särskilt i samband med de regionala och internationella förändringar som äger rum.

Framtiden för Turkiets seger beror dock på landets förmåga att omvandla sina militära framgångar till hållbara politiska arrangemang som skyddar dess intressen, särskilt med tanke på de komplexa utmaningar som kvarstår inom Syrien och i regionen. Under denna period har Turkiet prioriterat två centrala frågor: att adressera den syriska flyktingkrisen och att konfrontera hotet från Kurdistans arbetarparti (PKK) samt de kurdiska skyddsenheterna (YPG).

Betydelsen av norra Syrien för Turkiet sträcker sig bortom kampen mot terrorism; det handlar också om att säkerställa skyddet av en gräns på cirka 900 kilometer. Genom sin militära närvaro och stöd till den syriska nationella armén (SNA) har Turkiet kunnat säkra den västra sidan av Eufratfloden, även om hot kvarstår öster om floden.

Ankara är fast beslutet att inte acceptera PKK:s närvaro i norra Syrien som en permanent styrka och ser detta som en icke-förhandlingsbar princip. Partiets fortsatta strävan att behålla kontrollen över regionen kan tvinga Turkiet att ingripa militärt tillsammans med oppositionsstyrkor för att skydda sin nationella säkerhet och stabiliteten i gränsregionen.

USA:s position i denna fråga uppfattas som av sekundär betydelse för Turkiet, som anser att den amerikanska närvaron i regionen är temporär och sannolikt kommer att upphöra i framtiden.

Ryssland och Iran tvingas till anpassningar

Rysslands engagemang i Ukraina-kriget har inneburit stora bördor, medan Iran och Hizbollah distraheras av pågående konflikter med Israel. De resurser som dessa parter investerat i stöd till Al-Assads regimen har långt överstigit de vinster som uppnåtts, vilket tvingat dem att omorganisera sina prioriteringar i Syrien. Ryssland och Iran försöker nu anpassa sig till den nya verkligheten i Syrien och arbetar för att stärka samarbetet med Turkiet, som har blivit en oumbärlig partner i alla framtida försök att uppnå stabilitet. Ryssland, baserat på sin militära närvaro och strategiska intressen i Medelhavet, kommer att sträva efter att behålla sitt inflytande i Syrien genom att intensifiera samarbetet och dialogen med Turkiet.

Iran, som är medvetet om de regionala förändringarna, kan också komma att omformulera sin politik i samordning med Ankara för att säkerställa att landets intressen tillgodoses, särskilt genom sitt inflytande i Irak.

Denna dynamiska situation kräver att Ryssland och Iran anpassar sig till den nya maktkonfigurationen i Syrien, där Turkiet har stärkt sin ställning som en nyckelaktör. Förmågan att bygga strategiska partnerskap, särskilt med Turkiet, blir avgörande för dessa länders fortsatta inflytande och möjligheter att forma utvecklingen i Syrien.

Osama Aldyab är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Syriens stora utmaningar, del 1

Joel Carillet/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den första delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt.

Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. Samordning och samarbete mellan olika politiska krafter blir avgörande för att stabilisera landet och bygga en hållbar framtid. Denna text kommer att belysa de stora utmaningarna som övergångsregeringen står inför för att leda landet som har genomlevt över 50 år av tyranni till politisk stabilitet, samt förbereda klimatet för en fri, demokratisk politisk framtid.

Sanktioner och internationellt erkännande

Sedan 2011 har internationella sanktioner mot Syrien införts som svar på regimens förtryck av civila, vilket har haft en betydande inverkan på landets ekonomi. FN, EU, Storbritannien och USA har alla infört olika sanktioner, inklusive reseförbud, tillgångsfrysningar och restriktioner på handel, särskilt inom oljesektorn. EU:s sanktioner har utökats för att inkludera personer och företag som stöder regimen, medan USA:s ”Caesar Act” skärpte sanktionerna ytterligare och bidrog till ökade kostnader för basvaror och medicinska produkter. Dessa åtgärder har drastiskt reducerat Syriens ekonomiska kapacitet. Sanktionerna inkluderar även specifika restriktioner mot den syriska centralbanken och förbud mot export av amerikanska varor och tjänster till Syrien.

Den nya övergångsregeringen står inför stora utmaningar i sina försök att häva de internationella sanktionerna, särskilt med tanke på klassificeringen av grupper som Hayat Tahrir al-Sham (HTS) som terroristorganisationer av FN, EU och USA. Denna klassificering hindrar erkännandet av övergångsregeringen som en legitim politisk partner internationellt, vilket försvårar ekonomiskt och diplomatiskt samarbete. USA har ställt specifika villkor för att erkänna den nya regeringen, inklusive respekten för minoriteters rättigheter och underlättandet av humanitärt bistånd. Vidare förvärrar sanktionerna den ekonomiska krisen och hindrar humanitära insatser, vilket kräver en internationell och regional konsensus för att kunna hävas. Lösningar inkluderar garantier att inte samarbeta med terroristklassificerade grupper, att bekämpa extremism, och att öka transparensen, vilket kan hjälpa till att återskapa internationellt förtroende och gradvis lyfta sanktionerna.

Sammanfattningsvis, efter att den avsatte presidenten Bashar Al-Assad flydde till Moskva, var de västerländska och internationella reaktionerna försiktiga och återhållsamma i förhållande till den politiska situationen i Syrien. Riyadh-konferensen markerar verkligen en viktig vändpunkt i synen på Syrien, där vi ser en klyfta mellan det arabiska och västerländska stödet. Medan arabländerna tycks vara mer villiga att ge omedelbart stöd till det syriska folket, insisterar väst på att politiska reformer måste föregå lättnader av sanktionerna.

Det ekonomiska läget i Syrien är kritiskt, och det är avgörande att adressera bristen på grundläggande behov. Arabiska länder, särskilt de i Gulfregionen, har en nyckelroll att spela. Genom att ge direkt ekonomiskt stöd kan de hjälpa till att lindra den akuta humanitära krisen. Dessutom kan de använda sitt inflytande gentemot väst för att förhandla fram undantag från sanktionerna, vilket skulle underlätta ekonomisk hjälp och återuppbyggnad.

Denna dynamik kan potentiellt leda till en mer enad och effektiv strategi för att stödja Syrien, där både direkta och indirekta metoder används för att förbättra situationen för befolkningen.

Säkerhetsutmaningar

Efter den syriska regimens kollaps, till skillnad från andra länder där ordningen bröts när säkerhetsinstitutionerna föll, agerade det syriska samhället generellt ansvarigt. Oppositionsfraktionerna lyckades snabbt återställa lugnet, men de står inför betydande framtida utmaningar. Det handlar om att bygga upp nya säkerhetstjänster som främjar allmänhetens intresse, respekterar mänskliga rättigheter och skyddar samhället. Denna process kräver också att man säkerställer rättvisa, skyddar individuella och äganderättigheter, samt förhindrar förekomsten av flera konkurrerande myndigheter.

Alla har bevittnat hur Assads styrkor flydde sina baser och lämnade efter sig stora mängder militär utrustning och ammunition. Detta ledde till kaotiska situationer där civila och okända grupper tog över den militära utrustningen, vilket skapade oro och instabilitet. Därför en av de mest brådskande uppgifterna är att samla in de många vapen som har spridits under konfliktåren och begränsa deras användning till statligt kontrollerade institutioner, den syriska armen i detta fall. Det är också nödvändigt att återkalla armén till baserna och omorganisera dess ledarskap utan att upprepa misstag som gjorts i Libyen och Irak, där armén upplöstes.

Ytterligare en komplicerande faktor är att HTS bildades 2017 genom en sammanslagning av olika väpnade fraktioner med varierande ideologiska hemvist. Därtill den största utmaningen i detta område kommer att vara att hantera organiserade väpnade fraktioner och grupper, inklusive Syrian Democratic Forces (SDF) och Free Syrian Army, som amerikanerna stödjer i Al-Tanf-området, de sydliga fraktionerna som leds av Ahmed Al-Awda, och de nationella arméns fraktioner som stöds av Turkiet i norr. Detta utgör en annan kritisk utmaning för att kunna återställa statens suveränitet över hela landet. Vilket inkluderar också att hantera hot från jihadistiska grupper som IS. Det finns flera länder som tycks ha intresse av att fördjupa Syrien i en spiral av kaos. Trots de negativa återverkningarna för samtliga involverade parter kan detta kaos ge möjligheter för dem som har förlorat inflytande i Syrien att återfå en plats i den framtida maktstrukturen.

Irak har, å sin sida, betydande bekymmer relaterade till den nya syriska administrationen och dess ledare, Ahmed Al-Sharaa, som tidigare fängslades av amerikanska styrkor i Bagdad. Det kan vara dessa bekymmer som signalerades genom den irakiska delegationen som besökte Syrien, en delegation som präglades av säkerhetsperspektiv snarare än politiska förhandlingar, till skillnad från vad andra grannländer hade för avsikter.

Utan tvekan är säkerhetsoro en gemensam faktor mellan Bagdad och Damaskus. Irak befarar en konsolidering av makt i Syrien, medan Syrien å sin sida är oroligt över Iraks potentiella roll inom den iranska axeln och de sekteristiska spänningar som detta kan medföra.

Ytterligare måste övergångsregeringen och administrationen neutralisera hot från den tidigare regimens kvarvarande styrkor för att förhindra att de åter organiserar sig, eftersom många av den gamla säkerhets- och militära ledningen fortfarande är på fri fot. I ljuset av detta har övergångsregeringen beslutat att tillfälligt frysa arbetet med den nuvarande konstitutionen och parlamentet. Istället planerar de att bilda en kommitté bestående av experter inom juridik och mänskliga rättigheter för att omarbeta konstitutionen och genomföra nödvändiga reformer. Detta betraktas som en strategiskt klok åtgärd, eftersom det kan förhindra att anhängare av den tidigare regimen återtar makten och att dess institutioner återupplivas. Om den befintliga konstitutionen och parlamentet hade bibehållits, skulle risken för en kontrarevolution vara överhängande inom kort tid. Två centrala frågor framträder i diskussionen här, den första rör hur staten kommer att styras under övergångsfasen, särskilt i avsaknad av en effektiv och fungerande konstitution. Den andra frågan handlar om möjligheten att återinföra 1950 års konstitution som en potentiell lösning för att hantera denna känsliga period i Syriens historia. Att använda en äldre konstitution kan ge stabilitet och kontinuitet, men det väcker också frågor om dess relevans och anpassning till dagens politiska och sociala verklighet

Sammanfattningsvis står Syrien inför komplexa utmaningar i att bygga en ny, rättvis och solid säkerhetsstruktur som säkerställer fred och nationell enhet.

Osama Aldyab är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.