Frihandelsavtal mellan EU och Indien

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Christian Utheim

Analytiker, OAG

Introduktion

Hur går förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Indien? I den mediala skuggan av kriget i Ukraina, handelskonflikten med USA och svälten i Gaza pågår det febril aktivitet i Bryssel och New Delhi för att få till en helt annan utrikespolitisk prioritet. Nämligen ett frihandelsavtal. Förhandlingarna har pågått formellt sedan 2007 med varierande framgång, men efter att ha varit stillastående sedan 2013 återupptogs förhandlingarna 2022 och de diplomatiska flygresorna mellan huvudstäderna går numera på högvarv igen. Med kyligare transatlantiska handelsrelationer söker EU andra likasinnade och lönsamma handelspartners i ställen som Sydamerika, Sydostasien, Australien, Förenade Arabemiraterna och Indien. Tillsammans med Indiens ambitiösa ekonomiska mål med fokus på uppbyggnaden av sin industriella export har det här projektet sammanfallit väl med båda parternas strategiska intressen och skapat en återuppstådd optimism.

Trots den politiska viljan som finns hos Kommissionen och Indiens premiärminister Modi är det mycket krävande arbete som kvarstår. Samma skillnader som har låst förhandlingarna i 20 år är fortfarande högst närvarande och måste nu mödosamt nystas upp innan projektet kan ge de önskade effekterna. Mot den bakgrunden ämnar den här artikeln alltså att klargöra var parterna står i förhandlingarna, hur de låser sig och hur lösningen kan se ut i och efter förhandlingarna.

Parternas intressen

För EU är vinsterna av ett frihandelsavtal i första hand strategiska. Delvis är syftet att möjliggöra en diversifiering av sina försörjningskedjor bort från Kina och motverka kinesiskt inflytande regionalt. Samtidigt vill man också stärka banden till den indopacifiska regionen, bygga tillit med världens största demokrati och därigenom bidra till att stabilisera den demokratiska och regelbaserade alliansen i världen. De målen har nu blivit allt viktigare i och med det amerikanska tillbakadragandet och alienerandet av flera asiatiska stater, inte minst Indien. Därtill kommer såklart också ekonomiska vinster. Indien är en snabbt växande ekonomi och en mycket stor exportmarknad för europeiska maskiner, grön teknik, företagstjänster och lyxvaror, som alla skulle gynnas av en förenklad handel.

De ekonomiska fördelarna ska dock inte överdrivas. Kommissionen uppskattar att avtalet (beroende på slutgiltig omfattning och implementering) kan bidra med 3-4.4 miljarder euro i reella årliga inkomstökningar på kort sikt [1]. Alltså mindre än 0.1% av EU:s totala BNP. Det väntas dessutom minskas över tid när vissa fördelar neutraliseras. Då vinsterna skulle vara koncentrerade till vissa sektorer (såsom exportfokuserade maskiner, företagstjänster och transportmedel) ger det däremot påtagliga effekter för enskilda sektorer och samhällsgrupper trots att den totala effekten är försumbar, vilket gör avtalet politiskt relevant. Viktigt att poängtera är att denna uppskattning gjordes för 17 år sedan (2008) och kan därför vara utdaterad, men är trots allt de siffror som användes av Europaparlamentets egna forskningsorgan i sin briefing om förhandlingarna i 2024.

Indiens intressen i avtalet är istället mer ekonomiskt grundade än de europeiska. Avtalet är en central del av deras exportfokuserade ”Make in India”-kampanj där de vill industrialisera landet och göra det till ett medelinkomstland inom de närmsta decennierna. Med den övergripande målsättningen vill New Delhi möjliggöra stora industriella investeringar i landet och få tillgång till avancerad teknologi från den europeiska industrin [2]. Trots den stora inhemska marknaden är Indiens största företag relativt små på världsmarknaden och inkapabla till de enorma investeringarna som krävs. Därtill kommer de allomfattande infrastruktursatsningarna som behöver ske från privat eller offentligt kapital för att kunna attrahera utländska aktörer från första början. Med bakgrund i bristen på inhemskt kapital blir utländska investeringar avgörande för att Indien ska uppnå sina ekonomiska mål.

Bidragsberoenden, domstolar och hållbarhetskrav

Parternas intressen är alltså kompatibla med varandra: EU vill hitta nya försörjningskedjor och Indien vill gärna fylla det behovet genom en utbyggd exportindustri. Så varför låser sig förhandlingarna? Där får vi se till Bryssels konkreta mål i förhandlingarna för att förverkliga detta och hur de går på problem i mötet med Indiens politiska prioriteringar och verklighet.

Först och främst vill EU se ett öppnande av den indiska marknaden genom tullättnader för europeiska produkter och tjänster. Indisk handelspolitik präglas däremot av stark protektionism där tullar och industristöd är politiskt mycket svåra att avveckla med en bidragsberoende inhemsk industri. EU har skalat ned sina ambitioner under loppet av de decennielånga förhandlingarna, men New Delhi bibehåller ett starkt skydd över sina största sektorer såsom jordbruk och textilier. På grund av Indiens stora interna skillnader mellan regioner när det kommer till allt ifrån ekonomi och politik till kultur, språk och religion, finns det många inrikespolitiska hänsyn att ta. För att inte äventyra den enighet som Modi behöver för sitt politiska projekt att ena landet till ett folk, en kultur och en styrning, blir det alltså viktigt att skydda vissa regionalt prioriterade industrier. Kopplat till det har Modi också i bredare bemärkelse byggt mycket av sitt politiska ämbete på att premiera indisk suveränitet och ”styrka”, vilket ofta går framför internationella partnerskap och globalisering.

Som en del av denna protektionism och regionala komplexitet har det byggts upp en mycket tung regelbörda i Indien med, enligt utländska investerare, obegripligt komplex byråkrati. Ännu värre än den europeiska. Därför är en europeisk prioritet också att Indien förpliktar sig till att förenkla investeringsklimatet och minska den därtill kopplade byråkratin. Det är inget som nödvändigtvis går emot Modis vilja, men är desto svårare att genomföra i praktiken på alla nivåer av den indiska styrningen.

Utöver att möjliggöra investeringar av europeisk industri genom öppen marknad och förenklat investeringsklimat menar Bryssel också att investeringarna behöver skyddas bättre. Därför är EU:s tredje mål i avtalet att förbättra det juridiska skyddet för europeiska immaterialrättigheter i rättvisa och effektiva domstolar. Detta dels i den europeiska industrins intressen, men inte desto mindre av säkerhetsskäl i och med de väldokumenterade fallen av spridningen av militärt kritiska teknologier till Ryssland [2]. Som en del av att säkerställa det juridiska skyddet ser europeiska aktörer allvarligt på att Indiens domstolar präglas av kolossala köer och eftersläpande väntetider som bara har blivit värre de senaste decennierna [3]. Över 50 miljoner olika fall står i kö att bli prövade, varav 80 000 i kö till högsta domstolen som bara består av 34 domare [4]! Vissa fall kan prioriteras framför kön, men i kombination med en dokumenterad osjälvständighet och politiska påtryckningar i rättsväsendet, är det en rättsosäkerhet som ökar risken för europeiska företag och investerare. Detta är därför en central prioritering för Bryssel i förhandlingarna.

Sist men inte minst är det viktigt för Bryssel att Indien kan garantera vissa miljö-, klimat- och arbetsmiljökrav [1]. EU har oberoende av Indien beslutat om att införa ett tullpaket, det s.k. Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM), för att säkerställa hållbarhets- och arbetsmiljöstandarder även på varor som importeras till EU och för att likställa dess konkurrenskraft med europeiska produkter som produceras inom ramen för unionens utsläppshandelssystem. Det ställer höga ekonomiska och administrativa krav på många utvecklande länder, som till och med ibland uppfattar det som orättvist. I förhandlingarna med Indien är det alltså ytterligare en låsning där New Delhi har uttryckt sitt tydliga missnöje, vilket kan förstås mot bakgrund av landets kapitalbrist. EU kan dock inte ge undantag för en handelspartner utan att bryta mot WTO-regleringar, utan att öppna pandoras ask i relation till andra handelspartners, eller utan att urvattna paketens kredibilitet och grundläggande syfte. Därför behöver andra mer kreativa lösningar hittas, möjligtvis genom anknutna europeiska åtaganden att finansiera reduceringen av indiska utsläpp.

Situationen kan sammanfattas med att den politiska viljan finns, men inte tilliten. Varken europeisk tillit till indisk regelefterlevnad och rättsväsende, eller indisk tillit till att Europa inte överreglerar inhemska frågor. I detta kolliderar Bryssels fyra avtalsprioriteringar direkt med New Delhis politiska verklighet: landets institutionaliserade protektionism för viktiga sektorer, deras vilja att få tillgång till europeisk industriell teknologi, och deras ineffektivitet och osjälvständighet i byråkratin och rättsväsende.

Kan design skapa funktion?

Trots den optimism som har uppstått de senaste åren återstår det alltså svåra förhandlingar. För att öka chanserna denna gång förhandlar parterna sedan 2022 i tre separata delar med det explicita syftet att ”öka chanserna att uppnå resultat i minst en eller två delar” [1, s. 4]. De delarna betecknas som Handel, Investeringsskydd, och Geografiska Indikatorer (alltså skydd för varor med specifika processer från specifika regioner, ex. Champagne, Parmigiano Reggiano och Kalixlöjrom). Vissa insatta föreslår dessutom att denna modulära avtalsdesign bör utökas ytterligare genom att dela upp avtalet efter olika ekonomiska sektorer för att möjliggöra sektorsspecifika reservationer samtidigt som de tydligt förpliktar sig till bredare handelsliberaliseringar på sikt genom fortsatta förhandlingar om de reserverade delarna. En sådan lösning skulle exempelvis kunna underlätta låsningen om EU:s hållbarhetskrav då man kan prioritera de sektorer som inte omfattas av unionens utsläppshandelssystem och därmed inte heller av CBAM. Likaså för att reservera för de sektorer med strategiska teknologier där tilliten ännu inte är tillräcklig för ett öppet utbyte. Med en sådan avtalsdesign kan parterna alltså ta hem de redan överenskomna vinsterna nu när det politiska fönstret för ett avtal finns, samtidigt som de tydligt förpliktar sig till fortsatta liberaliseringar över tid. Möjliga nackdelar med den modulära avtalsdesignen är dock att det kan bli svårt att nå en samlad strategisk balans, att förutsägbarheten för investerare försämras, att varje delavtal riskerar att bli kompromissartat och mindre ambitiöst, och såklart att det skulle vara en tids- och resurskrävande process som ökar risken för förhandlingsutmattning i politisk vilja och administrativ kapacitet. Den balanserade vägen med uppdelade förhandlingar i Handel, Investeringsskydd och Geografiska Indikatorer, men inte ända ner på sektorsnivå, är kanske därför det bästa alternativet.

Oavsett designen eller innehållet av ett signerat avtal ska det sedan godkännas av Europaparlamentet och det indiska underhuset Lok Sabha. Indien har ingen formell skyldighet att lägga fram internationella avtal för omröstning i Lok Sabha eller Rajya Sabha (överhuset), men om det kräver ändringar i inhemsk lagstiftning, vilket är mycket troligt i detta fall, behövs parlamentariskt stöd. Om det därtill rör sig om ett ”blandat avtal” som täcker både EU:s exklusiva befogenheter (ex. tullar) och medlemsstaternas befogenheter, krävs dessutom att alla(!) medlemsstaternas nationella parlament ratificerar avtalet. Något som historiskt har visat sig kan ta tid. Slutligen behöver det också implementeras över många år i konkreta lag- och regelförändringar. Allt för att få igenom ett sannolikt ganska reserverat avtal med hopp om bredare handelsliberaliseringar framåt. Men! Bara för att något tar tid är det inte en anledning att inte göra det. Snarare understryker det vikten av rätt förväntningar hos politiker, industrin och konsumenter, och att varken överspela risker eller ta ut vinster i förskott. Inte minst för att ett avtal oavsett bredd innebär strategiska vinster i relation till andra aktörer och för att hålla liv i ett handelsoptimistiskt och regelbaserat momentum i världspolitiken.

Tack för att du har tagit del av den här övergripande kartläggningen av en viktig, om än underdiskuterad, utrikespolitisk händelse och vad de realistiska utfallen är. Hör gärna av dig om du vill diskutera detta vidare.

Källor

[1] Delivorias, A. (2024). BRIEFING: EU-India free trade agreement. European Parliamentary Research Service, PE 757.588. Hämtad från: Länk

[2] Bomassi, L., & Nixon, C. (2025). Breaking the deadlock on the EU-India FTA. European Union Institute for Security Studies. Hämtad från: Länk

[3] Agarwal, S., & Behera, S.R. (2024). Mammoth backlog of court cases pending in India: A spatial visualisation. Regional Studies, Regional Science, 11(1), 757-760. Länk

[4] Root, R. (2024). Access to justice: Indian Supreme Court’s backlog is ’serious issue’. International Bar Association. Hämtad från: Länk