Europas kärnvapen och dess betydelse

Topuria Design/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

Introduktion

Denna artikel skrivs i första hand som ett tillägg till den större diskussion som just nu förs om Europas självständighet från USA och vad för roll europeiska kärnvapen skulle spela. Jag ser att det i diskussionen ofta missas vad kärnvapen egentligen är, hur avskräckning fungerar, vad för verkan kärnvapen kan ha och hur komplicerat det är att ha en modern kärnvapenavskräckningsförmåga. Jag kommer övergripande tala om vad det amerikanska paraplyet inneburit för Europa och en del om vad kontinentens två kärnvapenmakter – Frankrike och Storbritannien, har att erbjuda. Avslutningsvis kommer jag presentera en skiss för vilka kärnvapenförmågor jag menar Europa rimligen skulle behöva förskaffa sig för att självständigt ersätta USA:s paraply.

Det amerikanska paraplyet

Sedan slutet av 1940-talet har USA, via Nato och bilaterala avtal, erbjudit ett så kallat kärnvapenparaply till vissa allierade. Detta innebär kort att USA förbinder sig att, ifall det blir nödvändigt, avfyra sina kärnvapen i försvar av dessa länder. En central anledning varför amerikanarna varit villiga att göra detta är för att de sett det som ett ytterst viktigt utrikes- och säkerhetspolitiskt mål att hålla mängden kärnvapenstater lågt. När europeiska stater under kalla kriget oroade sig för Sovjetunionen klev därmed USA in med kärnvapengarantier.(1)

Detta är vad som kallas för förlängd kärnvapenavskräckning – och dess trovärdighet har alltid varit ifrågasatt. Detta utrycktes kanske mest berömt av Charles de Gaulle till Kennedy: ”Skulle du byta New York för Paris?” Det har aldrig varit självklart att svaret på denna fråga varit ja – men det har i alla fall ansetts trovärdigt nog.(2) Det sätt amerikanarna försäkrat sina europeiska allierade om att de menar allvar har traditionellt varit genom att ställa upp stora förband, konventionella och kärnvapenbestyckade, i Europa. De delar kärnvapen med vissa Natoländer och gör på detta sätt det betydligt mer trovärdigt att USA skulle ta till kärnvapen (KV) ifall av krig. Under kalla kriget uttrycktes det av den på området kända teoretikern Thomas Schelling som att amerikanarna utfärdade ett hot som lämnade något åt slumpen. Även om Kreml kanske inte trodde att Vita Huset ”ville” ge order att avfyra kärnvapen i fall av krig i Europa, så skulle en kärnvapenutväxling kunna starta av ren olycka eller slump. Allt eftersom spänningarna, friktionerna, kaoset eskalerar ifall av krig blir riskerna högre för tekniska fel, eller kanske till och med ett Dr. Strangelove scenario. På detta sätt så blev USA:s avsikt och vilja en mindre avgörande faktor – Sovjet skulle inte kunna räkna med att bristfällig vilja hos amerikanska beslutsfattare skulle förhindra kärnvapeneskalering.(3)

Efter kalla kriget har USA:s militära närvaro givetvis minskat. Gällande kärnvapen finns idag ungefär 100 amerikanska KV-bomber utspridda i Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. Detta är enkla gravitationsbomber som fälls från värdlandets flygplan ifall Nato beslutar om att KV-uppdrag ska flygas och USA ger slutgodkännande. Bomberna, av modell B-61, är så kallade taktiska, eller substrategiska vapen. De är med andra ord inte huvudsakligen avsedda för att angripa städer eller militärstrategiska mål – utan mot ryska förband eller andra mer frontnära, operativa och taktiska mål. Annars förfogar USA över totalt kring 1700 operativa kärnvapen – ungefär lika många som Ryssland. De har ytterligare ett antal tusen i lager men dessa skulle kräva mycket arbete för att göras redo innan de kan användas. USA:s strategiska kärnvapen, främst de i robotsilos och på ubåtar, är vad som utgjort Natos yttersta existentiella garanti. Dessa kan tillintetgöra hela det ryska kärnvapenkomplexet, dess ekonomi och dess förmåga att fortsätta fungera som en stat.(4)

Men det är idag kanske mer osannolikt än någonsin att USA:s president skulle vara villig att beordra sina kärnvapenförband att verkställa ett angrepp i försvar av Europa.

Europeiska kärnvapen

Två europeiska länder har egna kärnvapen, Storbritannien och Frankrike. Storbritannien har enbart ubåtsburna kärnvapen medan Frankrike också har flygplansburna kryssningsrobotar och bomber. De franska strategiska styrkorna är helt självständiga. I de Gaulles anda såg Frankrike till att på egen hand utveckla teknologi, design- och produktionskomplex, lednings- och varningssystem och vapenbärare. Storbritanniens situation är en annan. Deras KV-styrkor kan givetvis verkställa på premiärministerns order, oavsett USA, men de är till stor del integrerade i amerikanarnas strategiska planer. Britterna använder den ubåtsburna roboten Trident II på leasing från USA. De förlitar sig även sannolikt på USA för design och utveckling av stridsspetsar, samt för teknologi för sina ubåtar.(5) Totalt förfogar länderna över omkring 500 stridsspetsar – endast en mindre del av dessa är operativt redo.(6) Storbritannien har exempelvis en ubåt på patrull vid varje givet tillfälle, bestyckad med omkring 40 stridsspetsar av totalt 225.(7)

Detta sätter Europa i en svår sits utan USA:s paraply. De kärnvapenstyrkor vi har är förhållandevis små och de kan inte snabbt eller enkelt skalas upp. Även dessa blygsamma styrkor är väldigt kostsamma – Frankrikes kärnvapenförmåga beräknas stå för omkring en femtedel av landets försvarsutgifter.(8) De kring 100 amerikanska bomberna som finns förhandslagrade i Europa är obrukbara innan order utfärdats från USA, så givet att det amerikanska paraplyet anses opålitligt kan man inte räkna med dessa.

En skiss för framtiden

Som jag ser det står Europa inför följande huvudsakliga problem:

• För få stridsspetsar för att på egen hand adekvat verka som strategisk avskräckning mot Ryssland.

• Beroendeställningen gentemot ett alltmer europaskeptiskt USA.

• Begränsad produktions- och utvecklingsförmåga för egna kärnvapen.

• Begränsad egen lednings- och varningssystemsförmåga.

Givet läget med Ryssland och de antagonistiska stämningarna från Trumpadministrationen menar jag att Europa måste vidta åtgärder. Nedan kommer jag ge en skiss över vad jag menar att Europa skulle kunna göra för att ersätta det amerikanska paraplyet med en självständig och trovärdig strategisk avskräckningsförmåga. Dessa förslag förutsätter ett fortsatt dystert läge som också mycket möjligt kan försämras. Jag berör också bara kärnvapenaspekten av det geopolitiska läget gentemot Ryssland, detta är givetvis bara en liten del av en mycket stor och komplex uppsättning utmaningar Europa står inför.

Först och främst står vi inför ett svårt politiskt problem. Endast den amerikanska presidenten äger rätt att beordra en KV-insats, om denne är ovillig försvinner de facto paraplyet. Att Frankrike klivit fram och tagit ett första steg till att erbjuda ett eget paraply är välkommet – men förskjuter eventuellt bara problemet. Vad händer om Marine Le Pens parti vinner nästa presidentval och beslutar att Frankrike inte längre ska erbjuda ett KV-paraply? Att Frankrike är ett europeiskt land bidrar till att göra ett franskt paraply mer trovärdigt, men risken finns hur som helst kvar att Europa i sådant fall bara byter ett problem mot ett annat.

På europeisk nivå, via EU eller via en nystartad mellanstatlig organisation, bör europeiska länder tillsammans bilda en struktur för en europeisk strategisk avskräckning. Detta är ingen enkel uppgift och många komplicerade politiska frågor skulle behöva lösas. Exempelvis vem som äger beslutsrätt att beordra en KV-insats och när, samt hur den civila kontrollen ska se ut. Hur ska länderna delegera beslutsrätt till ett gemensamt organ, behålla kontroll men samtidigt inte göra beslutsprocesserna långsamma och opålitliga? Vi måste också kunna hantera finansiering och vad som händer ifall ett deltagarland senare drar sig ut. Även folkligt stöd inom Europa och konsekvenserna av att göra avsteg från rådande icke-spridningsavtal måste övervägas. Hur forsknings- utveckling- och produktionskomplexet ska lösas är ännu en utmaning, såväl som uranutvinning och anrikning för stridsspetsproduktion. Trots de många utmaningarna menar jag att detta är det enda kostnadseffektiva sättet för Europa att ha en egen och självständig kärnvapenförmåga som varje deltagande land kan lita på.

Sedan måste det omfattande problemet med lednings- och varningssystem lösas. Om Ryssland avfyrar KV-bestyckade robotar mot militärstrategiska mål i Europa kan de första nedslagen börja inom fem till tio minuter. Inom denna tidsrymd måste europeiska system kunna upptäcka att de avfyrats, kommunicera detta och en order om vedergällande eld utfärdas. Detta kommer kräva kvalificerade och i hög grad automatiserade system. På marken, till sjöss och inte minst i rymden. Satelitvarningssystem kommer vara oumbärliga. De nukleära stridskrafternas ledningscentraler kommer behöva vara spridda och härdade på ett sätt så att de med säkerhet kommer kunna fortsätta verka även efter att merparten av lednings- och kommunikationssystemen nedkämpats. Vi måste även betänka att ett ryskt KV-angrepp skulle medföra flertalet elektromagnetiska pulser och annan strålning, vilket skulle kunna omöjliggöra all reguljär kommunikation och sannolikt slå ut den stora merparten av Europas kraftnät. Vi måste alltså ha luftburna samt redundanta, gärna underjordiska förbindelser för strategisk kommunikation. Givet de mycket korta ledtider Europa har att arbeta med bör vi överväga ett så kallat Launch on Warning system, där kärnvapen kan avfyras i vedergällning så fort satelitvarningen att Ryssland avfyrat kommer.(9) Den stora risken med ett sådant system är dock felaktiga varningar eller mjukvarufel som skulle kunna utlösa en kärnvapenutväxling – därav kraven på tämligen tekniskt kvalificerade lösningar som är felsäkra och inte havererar under press. Dessa måste också vara motståndskraftiga mot elektroniska motmedel.

Hur skulle sedan europeiska kärnvapen användas? Det finns i princip tre breda målkategorier: 1) Substrategiska mål. Att bekämpa dessa kan ge gynnsam verkan på stridsfältet. 2) militärstrategiska mål, främst fiendens kärnvapenkomplex. Att bekämpa dessa slår mot motståndarens förmåga att föra krig, 3) ekonomiska mål, industri, infrastruktur, ekonomiska, politiska, administrativa centrum. Att slå ut dessa förhindrar motståndaren från att i framtiden återhämta sin krigförande förmåga.810) Det är egentligen enbart USA och Ryssland som har en riktig militärstrategisk angreppsförmåga. Ett sådant anfall är väldigt krävande, uppemot tusen amerikanska stridsspetsar skulle behövas för att fullskaligt angripa Rysslands KV-komplex. Att attackera ekonomiska mål är dock relativt sett billigt och enkelt.(11)

Exakt hur många kärnvapen som behövs för att vara tillräckligt avskräckande är omöjligt att veta, sådana avväganden har alltid hängt på mer eller mindre lösa antaganden och kapprustningsiver. Under kalla krigets ömsesidigt garanterade ödeläggelse (MAD) menade Robert McNamara, USA:s försvarsminister under bland annat Kennedy, att tillräcklig förmågas var när landets kärnvapenstyrkor, efter att ha absorberat ett första angrepp från Sovjetunionen, fortfarande kunde destruera hälften av Sovjets ekonomiska värden och döda 20 till 25 procent av dess befolkning.(12) Huruvida dessa kriterier fortfarande används är oklart, men förmågan att verkställa därefter finns kvar.

USA spenderar just nu ungefär 75 miljarder dollar per år på sina kärnvapenförband.(13) Över de kommande tre årtiondena väntas de spendera kring hela 1 500 miljarder dollar på att modernisera och utveckla desamma.(14) Dessa kostnader vore helt orealistiska för Europa att bära, betänk också att vi inte bara skulle behöva underhålla och utveckla utan till stor del nybygga. Vi måste sikta lägre – vi kommer inte kunna ersätta de amerikanska förmågorna 1:1. Det är inte heller uppenbart att det ens vore önskvärt att ha en så pass omfattande kärnvapenstyrka. En kärnvapenupprustning får inte heller ske på bekostnad av konventionella stridskrafter – kärnvapen ersätter inte dessa utan kompletterar dem.

För att på ett kostnadseffektivt sätt ersätta USA:s paraply borde Europa fokusera på två saker; en substrategisk och en ekonomisk KV-förmåga. Den militärstrategiska blir för det första för dyr, för det andra destabiliserande då Ryssland skulle kunna se det som att Europa försöker förskaffa sig en aggressiv förstaslagsförmåga snarare än något defensivt och avskräckande. Vi behöver inte kunna slå mot det ryska KV-komplexet för att ha all den avskräckning vi behöver.

Jag menar att Europa skulle behöva bibehålla en operativ förmåga omfattandes mellan 400 och 500 stridsspetsar för att vara tillräcklig. Hälften av dessa, 200 till 250, vore strategiska vapen – på ubåtar och riktade mot ryska städer och andra ekonomiska centra. För att bibehålla beständig avskräckning skulle vi sannolikt behöva ha två eller tre strategiska ubåtar på patrull vid varje givet tillfälle – med möjlighet att snabbt sjösätta en eller två till i fall av ökade spänningar. Detta är den existentiella garantin – ifall Ryssland avfyrar mot europeiska städer, eller militärstrategiska mål som angränsar städer, är det dessa vapen vi svarar med.

Den andra hälften vore substrategiska vapen fördelade mellan rörliga robotförband och flygbaser. Dess främsta syfte vore att se till att Ryssland inte kan utpressa Europa med kärnvapen vid lägre konfliktnivåer. Om vi enbart har de strategiska ubåtsbaserade stridsspetsarna vet Ryssland mycket väl att tröskeln för användning är hög. Vi är med all sannolikhet inte beredda att döda på den nivån, eller ta emot vedergällning på den nivån, även om Ryssland använder substrategiska kärnvapen. Vi måste därför ha en egen sådan förmåga som visar motståndaren att vi inte kan domineras eller utsättas för kärnvapenutpressning. Vi måste kunna eskalera i takt med Ryssland.

Förslagen ovan skulle ta över ett decennium att verkställa och kosta tusentals miljarder kronor. Men jag menar att det är en realistisk och pragmatisk skiss för vad Europa kan behöva för att komplettera sin konventionella upprustning och förskaffa sig en KV-förmåga som är tillräcklig för att avskräcka vår geopolitiska motståndare Ryssland. Jag hoppas också att denna skiss kan fungera som en nyansering av vad jag menar ofta är slentrianmässiga och ogenomtänkta förslag om svenska, nordiska, eller europeiska kärnvapen i den mediala debatten.

Att bruka kärnvapen är dyrt, teknologiskt svårt och existentiellt farligt. Frågan är om obeslutsamhet är än farligare än så.

Referenser

1. Bradley, Jennifer., Preventing the Nuclear Jungle: Extended Deterrence, Assurance, and Nonproliferation., National Defence University Press., 2024-02-15.. https://ndupress.ndu.edu/Media/News/News-Article-View/Article/3679143/preventing-the-nuclear-jungle-extended-deterrence-assurance-and-nonproliferation/

2. RAND Corp., Nuclear Deterrence: Can Britain and France Take on America's Role in Defending Europe Against Russian Aggression?,, 2025-03-19. https://www.rand.org/pubs/commentary/2025/03/nuclear-deterrence-can-britain-and-france-take-on-americas.html

3. Schelling, Thomas., The Threat that Leaves Something to Chance., RAND Corporation., 1959.

4. Kristensen, Hans M., & Korda, Matt., United States nuclear weapons, 2021., Bulletin of the Atomic Scientists., 2021, Vol. 77, No. 1, 43–63. Se också om Natos kärnvapendelning: https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/2022/2/pdf/220204-factsheet-nuclear-sharing-arrange.pdf

5. IISS., Forum: Towards a European Nuclear Deterrent., 2024-09-27., https://www.iiss.org/online-analysis/survival-online/2024/09/forum-towards-a-european-nuclear-deterrent/

6. Ibid.

7. Kristensen, Hans M., Korda, Matt., Johns, Eliana., Knight, Mackenzie., United Kingdom nuclear weapons., 2024., Bulletin of the Atomic Scientists., november 2024. https://thebulletin.org/premium/2024-11/united-kingdom-nuclear-weapons-2024/

8. IISS., Forum: Towards a European Nuclear Deterrent.

9. Se: https://www.britannica.com/topic/launch-on-warning

10. Översatt från engelska: 1) sub-strategic targets, 2) counterforce targets, 3) countervalue targets.

11. McKinzie, Matthew G., Cochran, Thomas B., Norris, Robert S., Arkin, William M., The U.S. Nuclear War

Plan: A Time for Change., National Resources Defense Council., Juni 2001., Se som exempel för målöverväganden och attacksimuleringar, i synnerhet kapitel fyra och fem: https://www.nrdc.org/sites/default/files/us-nuclear-war-plan-report.pdf

12. Correll, John T., The Making of MAD., The Air and Space Forces Magazine., 2018-07-27. https://www.airandspaceforces.com/article/the-making-of-mad/

13. Se: https://www.cbo.gov/publication/59054

14. Se: https://www.armscontrol.org/factsheets/us-modernization-2024-update