Tsojmuren i Moskva 2022 med kinos låttext “våra hjärtan kräver förändring” / Tisse e

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Musik har alltid varit en viktig del i den ryska kulturen; något som speglar och sätter känslor på den rådande samhällssituationen och något ryssarna kan finna upplyftande i dystra tider. Under perioder av stora och svåra samhällsförändringar har musiken spelat en central roll i att frambringa kraft i folket. Både under det ryska inbördeskriget och andra världskriget - det stora fosterländska kriget enligt deras benämning - florerade otaliga folkvisor som skildrade livet för såväl soldater som civila. Även från statligt håll skapades propagandasånger för att understryka känslan av den gemensamma kampen. När Sovjetunionen föll samman spelade musiken också en viktig roll, men på ett helt annat sätt. Den unga generationens frihetskämpar som stod på barrikaderna präglades istället av ett rockband som sjöng om friare och bättre tider bortom kommunismen: Kino. Där och då föddes den ryska antikrigsgenerationen; den som eftersträvade ett demokratiskt samhälle i andan av 90-talets optimism, liberalism och pacifism. Händelser de senaste månaderna i Ryssland har lett till tecken på att en ny rysk antikrigsgeneration fötts, präglad av en ny kamp men fortfarande samlad kring Kinos budskap om fred och framtidstro.

Glasnostperiodens eviga rockstjärna

Den 24 juni 1990, samtidigt som Sovjetunionen började falla samman och kommunismen i Europa kollapsade, samlades 70 000 människor på Luzjnikistadion i Moskva för att se Viktor Tsoj äntra scenen. Som sångare och frontman i Kino var han vid den tiden Rysslands starkast lysande rockstjärna, och namnet på hela landets läppar. Kinos enorma genomslag under den sena Sovjeteran föranleddes av Gorbatjovs glasnostreformer som öppnade samhället och möjliggjorde att artister som tidigare behövt hålla sig under jord kunde blomstra. Under denna tid, när den sovjetiska befolkningen drömde om frihet, fångade Viktor Tsoj folkets känslor på ett sätt som ingen annan kunde. Han sjöng om frihet, samhällsförändringar och pacifism på ett sätt som gav den unga och rebelliska generationen något att samlas kring. Han satte ton på den kamp som kom att störta ett imperium, och den framtidstro som unga ryssar så desperat längtade efter. Denna period, som kulminerade i spelningen på Luzjnikistadion, kom att bli känd som Kinomania.

Viktor Tsoj fick inte uppleva tiden som rockstjärna särskilt länge; knappt två månader efter spelningen omkom han tragiskt i en bilolycka i Lettland. Något ironiskt kom detta att göra honom odödlig i den ryska historien. På en mur i Moskva som idag är känd som Tsojmuren, skrev någon efter olyckan: “Viktor Tsoj har dött idag”, varpå någon svarade genom att skriva “Tsoj Zhiv!” (Tsoj lever). Frasen “Tsoj Zhiv!” blev snabbt ett sätt för fansen att bära med sig hans budskap, och en symbol för att visa att han skulle förbli en evig stjärna. Den kommande tidsperioden efter hans död kom dessutom att präglas av precis de typer av förändringar Tsoj inspirerade till och som den ryska antikrigsgenerationen ville se: Sovjetunionens upplösning, demokratiska reformer och kalla krigets slut.

Den nybildade ryska federationen leddes av Boris Jeltsin, som trots en enorm ekonomisk kris till följd av övergången från plan- till marknadsekonomi styrde in landet på en mer positiv bana från ett västerländskt perspektiv, åtminstone under första halvan av 90-talet (Hawn, 2024). Ryssarna fick, för första gången i landets historia, rösta i fria val. Dessutom bedrev Jeltsin en framgångsrik bilateral agenda gentemot Väst som kraftigt förbättrade relationerna mellan de forna fiendeblocken i kalla kriget. Det började till och med pratas bland vissa experter och politiker om att Ryssland skulle kunna bli en framtida NATO-kandidat (Radtjenko, 2021). Detta blev dock aldrig en aktuell fråga på den högsta nivån, och de positiva relationerna blev inte alltför långvariga. Alkoholism, korruptionsskandaler och en kraftigt sviktande hälsa gjorde i slutet av 90-talet att Jeltsin blev oförmögen att fortsätta leda landet, och han började sondera terrängen för efterträdare. Vladimir Putin hade vid det laget stigit genom de politiska rankerna i Moskva och gjort sig känd hos presidenten som en fixare, som tack vare sin bakgrund i KGB kunde få de flesta problem att försvinna, ofta genom tveksamma metoder laglighetsmässigt. Till slut utsåg Jeltsin honom till premiärminister, och när Jeltsin sedermera avgick i ett berömt TV-sänt tal på nyårsafton 1999 förkunnade han att Ryssland skulle inleda det nya millenniet med en ny president vid rodret: Vladimir Putin (McKevitt, 2024).

Putins hårda linje

Redan från början av sin tid vid makten gjorde Putin det tydligt att han inte skulle vika en tum eller visa minsta hänsyn till de som stod i hans väg. Under det andra tjetjenska kriget som pågick i början av hans presidentskap sa han att “vi förhandlar inte med terrorister - vi förgör dem”, (Saradzhyan, 2004) och jämnade sedan den tjetjenska huvudstaden Groznyj till marken med bomber. I ett uttalande från FN utsågs Groznyj till världens mest förstörda stad i början av 2000-talet, och det estimerades att inte en enstaka byggnad hade lämnats oskadd (BBC, 2007). Bara några år senare stod Georgien på tur. År 2003 hade man genomgått den så kallade Rosenrevolutionen, som förde in landet på en pro-västlig bana och medförde starka relationsförbättringar med EU och NATO. På så sätt hamnade Georgien på kollisionskurs med Putin, som inte kunde tolerera västallierade länder nära Rysslands gränser. En diplomatisk kris uppstod, som kulminerade i att Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008 (Nichol, 2009; Karumidze & Wertsch, 2009). Några år senare drabbades även Ukraina av samma öde, när Majdanrevolutionen 2013-14 störtade den pro-ryske presidenten Janukovytj och Putin svarade med att annektera Krimhalvön samtidigt som rysstödda separatister utropade självständighet i Donetsk och Luhansk.

Det är tydligt att Putin förkastat de värden som den ryska antikrigsgenerationen stod för under 90-talet. Man kan hävda att han, i termer av internationella relationer, tillhör skolan av klassiska realister: att det internationella systemet består av egenintresserade stater som först och främst måste garantera sin säkerhet och överlevnad. Den starkes rätt ska premieras, och att växa sig stark på bekostnad av andra länder är inte bara oproblematiskt utan rent av nödvändigt (Wohlforth, 2009). Han ser troligen inte krig som något destruktivt att undvika, utan som ett vitalt verktyg för att uppnå geopolitiska ambitioner. Att krig och konflikt är så sammanflätat med Putins världsbild skapar en stark kontrast mot Jeltsin, framför allt i relationen till Väst med institutioner som EU och NATO. Där Jeltsin intensifierade den töväderspolitik som Gorbatjov påbörjade innan Sovjetunionen föll har Putins världsbild istället framställt relationen till Väst som fundamentalt konfliktfylld, inte bara i nutid utan även historiskt. Han har gjort det tydligt att Ryssland utkämpar ett existentiellt krig i Ukraina, men ser inte Ukraina som en självständig aktör utan påpekar att den sanna fienden är Väst (Stepanenko et al., 2024). Samtidigt har den rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kirill, som står mycket nära Kreml, betonat att Väst är en “andlig fiende” till Ryssland, och att man inte kan acceptera att Väst undergräver “mänsklig moral” under täckmanteln “mänskliga rättigheter” (Bogdanovski & Pazderka, 2026).

Att inte bara den politiska ledningen utan även det största religiösa samfundet i Ryssland börjat bedriva propagandistisk retorik belyser en intressant förändring som skett i det ryska samhället på senare år: Kremls strategi att förändra den ryska mentaliteten från grunden upp. Idén är att den så kallade ryska “nationalideologin” är något som ska överskrida politiska partier och delas av hela den ryska civilisationen. I denna ingår tankar om patriotism, religiös hängivenhet, traditionella värderingar, militarism, imperialism och inte minst den fundamentala civilisationskonflikten med Väst (Kolesnikov, 2023). Att skapa en ny identitet och nationalideologi kräver enorma resurser, men arbetet är redan igång. Framför allt har stora förändringar gjorts inom utbildningsväsendet. BBCs Steve Rosenberg, en av världens främsta Rysslandskorrespondenter, rapporterar om förändringar för skolbarnen som påbörjade det nya läsåret i september. I årskurs 5-7 har ett nytt skolämne lagts till i schemat: “Rysslands spirituella och moraliska kultur”. Lärarna i detta ämne ska diskutera “traditionella värden” med barnen. Detta är inte det första nya skolämnet som tillkommit efter den fullskaliga invasionen av Ukraina; år 2024 tillkom även “Grunderna för säkerhet och försvar av Moderlandet”. Nytt för i år är dessutom omgjorda SO-böcker. I en av dem, gjord för niondeklassare, får eleverna bland annat lära sig att Ukraina under flera generationer uppfostrat sina barn med nynazistiska ideal, att en fundamental del av den ryska nationalideologin är en “stark stat”, samt att kalla krigets slut förde med sig ensidiga uppoffringar som gjorde Väst starkt på Rysslands bekostnad, exempelvis genom NATOs expansion österut (Rosenberg, 2026).

Kremls plan att genomsyra hela samhället med den nya nationalideologin är inte mer än en strategi för Ukrainakriget. Det är ett sätt att få folket att acceptera militarism, krig och existentiell konflikt, och indirekt vad som händer i Ukraina, i en tid där det utdragna kriget får allt fler att tvivla på dess positiva effekter (Russia Post, 2026). Att göra kriget till hela folkets och inte bara sitt eget gör att Putin kan sitta säkrare vid makten, för om kriget misslyckas är det hela den ryska civilisationens tillkortakommande och inte bara hans eget. Egentligen handlar det om samma instruktionsbok som Joseph Goebbels följde när han frågade Nazitysklands folk “vill ni ha det totala kriget?” så fort krigslyckan vände till deras nackdel 1943. Om befolkningen accepterar nationalideologin som ett nytt normaltillstånd så skapas ett slags samhällskontrakt mellan befolkningen och staten, där Putin alltid kan hävda att han agerar enligt nationalideologins intresse. Därmed blir det lättare att finna folkligt stöd för kriget i Ukraina oavsett negativa bieffekter i form av förlust av mänskligt liv, ekonomiska kriser samt internationell isolering.

Den nya ryska antikrigsgenerationen

Den 21 juni 2026, på dagen Viktor Tsoj skulle fyllt 64 år, samlades återigen 70 000 människor på Luzjnikistadion i Moskva för att ta del av en hyllningskonsert till hans liv och budskap, och kanske för att återuppleva nostalgin från en förlorad period av hopp. En kvinna som befann sig på konserten har blivit viral på sociala medier när hon gråtande sjunger med i sången Zvezda po imeni solntse (Stjärna vid namn solen) och textraderna:

I tvåtusen år har vi haft krig
Krig utan verklig mening
Krig som är de ungas uppdrag
En medicin mot åldrande
Rött, rött blod
Inom en timme finns där bara jord
Inom två finns blommor och gräs
Inom tre finns där liv igen

För många ryssar har Tsojs texter fått personlig betydelse, då den brutala verkligheten av krig drabbat såväl soldater som civila. Att unga människor samlas kring Tsoj och att dessa typer av texter blir virala är blott ett av många tecken på att Putin ännu inte lyckats med att göra kriget till hela ryska folkets. Siffror från juli 2025 jämfört med juli 2026 visar att antalet ryssar som ser positivt på att armén är i Ukraina sjunkit från 78% till 66% (Russia Post, 2026). Bland unga är siffrorna ännu tydligare. Av ryssar mellan 18-24 år vill 78% se fredsförhandlingar, jämfört med 59% bland dem som är 55 år och äldre (Levada, 2026). Kriget har drabbat den ryska befolkningen hårt, och inte bara de miljontals som förlorat nära och kära. Exempelvis har kilometerlånga köer till bensinstationer blivit vanligt efter ukrainska drönarattacker mot bränsleinfrastruktur, matpriser har skjutit i höjden och ekonomisk isolering från omvärlden har åtföljt sanktioner (Kaur & Singh, 2024). Det ökande missnöjet mot Putins krig sannolikt en effekt av detta.

Är det växande missnöjet mot kriget, framför allt bland unga, ett tecken på framväxten av en ny rysk antikrigsgeneration? Frågan blev särskilt aktuell när partiet Jabloko den 10 augusti portades från att ställa upp i valet till statsduman. Jabloko är det enda registrerade partiet i Ryssland som ställer sig emot Kremls politiska ledarskap samt kriget i Ukraina. Inför dumavalet i september ställde man som enda parti upp med ett tydligt antikrigsbudskap, och när domen till slut kom som förbjöd dem från att ställa upp i valet tog sig hundratals, framför allt unga, ut på gatorna för att protestera (Eckel, 2026). Även när Putin själv kommenterade kriget och frågade retoriskt “När [kriget] tar slut, vad ska vi ens ägna oss åt då?”, sköljdes sociala medier fullständigt över av unga som svarade i stil med “leva livet” eller “ta hand om varandra” (Govorit Nemoskva, 2026). Många inlägg ackompanjerades av musik från Kino. När vi ser hur Viktor Tsoj, 36 år efter sin död, fortfarande fyller Luzjnikistadion med unga, rebelliska ryssar som samlas kring ett budskap om en bättre framtid, kan man inte låta bli att dra paralleller till 90-talets ryska antikrigsgeneration som gjorde precis samma sak. När unga, rebelliska ryssar gör sina röster hörda på gatorna och motsätter sig den repressiva regimen, kan man inte låta bli att undra ifall deras krav på en friare och rättvisare framtid kommer få så pass stor följarskara att den till slut orsakar samhällsförändring precis som 90-talets gjorde.

Putin och kriget framöver

För varje dag kriget fortgår blir både det och Kreml mindre populära, något Putin är väl medveten om. När det inte längre handlar om sporadiska missnöjesyttringar utan mer organiserade former av motstånd, såsom det kring Jabloko-rörelsen, blir det av yttersta vikt för honom att hitta nya sätt att hålla folket i schack. Om inte, kommer den nya ryska antikrigsgenerationen vinna mer och mer momentum. Dessutom vet Putin att kriget förvandlats till ett stillastående utmattningskrig och att det inte kommer vara realistiskt att uppnå vinst inom en överskådlig framtid. Eftersom så mycket av Putins trovärdighet som ledare ligger i att kriget ska gå åt rätt håll kommer han inte kunna lämna Ukraina utan att troligen behöva avgå, på ett eller annat sätt. Därför kommer sannolikt propagandan som genomsyrar Ryssland intensifieras. Den nya nationalideologin måste införlivas så snart som möjligt för att göra Putins världsbild samt kriget till hela folkets. Detta stärker hans chanser att behålla makten även om kriget drar ut på tiden eller slutar ofördelaktigt. Att skolbarn får lära sig om Ukrainas nynazism är därför bara början. Till slut kommer kanske propagandan vara så omfattande, historien så omskriven och samhället så isolerat från omvärlden att ingen längre kommer ihåg det Ryssland som på 90-talet närmade sig Väst.

Frågan är ifall den isolering och propaganda som samhället i allt högre grad omgärdas av skadar Rysslands relation till västvärlden permanent eller om landet i framtiden kan närma sig det internationella samfundet som en likasinnad stat igen. Med en åldrande president och en ny ung antikrigsgeneration, åtföljd av en rockstjärna med framtidstro som aldrig verkar dö, är det upp till framtiden att utvisa.

Ludwig Nordin är analytiker vid OAG.

Referenser

BBC, 2007. Scars remain amid Chechen revival. BBC News. 3 mars, [online]. Tillgänglig på <http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/from_our_own_correspondent/6414603.stm> [Använd 29 september 2026]

Bogdanovski, A. & Pazderka, J., 2026. Kirill claims Russia is ‘spiritual adversary’ of the West. The Tablet. 9 januari, [online]. Tillgänglig på <https://www.thetablet.co.uk/news/kirill-claims-russia-is-spiritual-adversary-of-the-west/> [Använd 4 oktober 2026]

Eckel, M., 2026. Behind the Hobbling of Russia’s Yabloko Party: A Swirl of Legal Contortions. Radio Free Europe/Radio Liberty. 11 augusti, [online]. Tillgänglig på <https://www.rferl.org/a/russia-political-party-yabloko-disqualifying/33826730.html> [Använd 4 oktober 2026]

Govorit Nemoskva, 2026. Peacetime plan: love and live: Russians know exactly what to do after finishing the “SVO”. Говорит Немосква. 2 augusti, [online]. Tillgänglig på <https://nemoskva.net/en/2026/08/02/rossiyane-otvetili-putinu-chem-zajmutsya-posle-okonchaniya-svo/> [Använd 5 oktober 2026]

Hawn, J., 2024. How Yeltsin really paved the way for Putin. Riddle. 21 maj, [online]. Tilllgänglig på <https://ridl.io/how-yeltsin-really-paved-the-way-for-putin/> [Använd 28 september 2026]

Karumidze, Z. & Wertsch, J., 2009. Enough! The Rose Revolution in the Republic of Georgia 2003. I: Monson, G., 2009 (eds.). Georgia after the Rose Revolution. Sid. 49-173. Hauppauge: Nova Science Publishers

Kaur, H. & Singh, R., 2024. Socio-Economic Impacts of International Sanctions on Russian Citizens. International Journal of Research Pedagogy and Technology in Education and Movement Sciences, 13 (2). Sid. 54-60

Kolesnikov, A., 2023. Blood and Iron: How Nationalist Imperialism Became Russia’s State Ideology. Carnegie Russia Eurasia Center. 6 december, [online]. Tillgänglig på <https://carnegieendowment.org/russia-eurasia/research/2023/11/blood-and-iron-how-nationalist-imperialism-became-russias-state-ideology> [Använd 5 oktober 2026]

Levada, 2026. Ukraine conflict in January 2026: attention, support for Russian armed forces, ideas on negotiations, views on what to do if agreements cannot be reached, duration and outcome of military actions. Yuri Levada Analytical Center. 4 februari, [online]. Tillgänglig på <https://www.levada.ru/en/2026/02/04/ukraine-conflict-in-january-2026> [Använd 4 oktober 2026]

McKevitt, G., 2024. ‘He is an introvert - a man of deeds, not words’: How Vladimir Putin rose to power in Russia. BBC News. 30 december, [online]. Tillgänglig på <https://www.bbc.com/culture/article/20241220-how-vladimir-putin-rose-to-power-in-russia> [Använd 6 oktober 2026]

Nichol, J., 2009. Russia-Georgia Conflict in South Ossetia: Context and Implications for U.S. Interests. I: Monson, G., 2009 (eds.). Georgia after the Rose Revolution. Sid. 1-18. Hauppauge: Nova Science Publishers

Radtjenko, S., 2021. Russia and the West - the path not taken. Engelsberg Ideas. 23 februari, [online]. Tillgänglig på <https://engelsbergideas.com/essays/russia-and-the-west-the-path-not-taken/> [Använd 25 september 2026]

Rosenberg, S., 2026. I read some of the new textbooks for Russian schools. Steve’s Reading Russia. 30 augusti, [online]. Tillgänglig på <https://www.youtube.com/watch?v=UkxRa1M_x9A> [Använd 4 oktober 2026]

Russia Post, 2026. Russians Continue to Want ‘Peace, But on Russia’s Terms’ Even as Pessimism Spreads Across the Country. Russia Post. 16 augusti, [online]. Tillgänglig på <https://russiapost.info/articles/russia-polling-in-2026> [Använd 2 oktober 2026]

Saradzhyan, S., 2004. Putin Says Moscow Will Not Negotiate. The Moscow Times. 9 februari, [online]. Tillgänglig på <https://www.themoscowtimes.com/archive/putin-says-moscow-will-not-negotiate> [Använd 23 september 2026]

Stepanenko, K. et al., 2024. Russian Offensive Campaign Assessment, January 2, 2024. Institute for the Study of War. 2 januari, [online]. Tillgänglig på <https://understandingwar.org/research/russia-ukraine/russian-offensive-campaign-assessment-11/> [Använd 28 september 2026]

Wohlforth, W., 2009. Realism. I: Reus-Smit, C. & Snidal, D., 2008 (eds.). The Oxford Handbook of International Relations. Sid. 131-149. Oxford: Oxford University Press