Alice Weidel, medordförande för AfD, vid den konservativa konferensen CPAC i Budapest 2025 / elekes Andor

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Den 6 september 2026 vann Alternativ för Tyskland (Alternative für Deutschland, AfD) en historisk vinst med 43,8% av rösterna över regerande Tyska Kristdemokraterna (CDU) som fick 17,2% i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt. Den tyska underrättelsetjänsten har klassat AfD som högerextremt och vinsten innebär således det bästa resultatet för ett högerextremt parti i ett tyskt delstatsval sedan andra världskriget. [1] En vecka senare gick Sverigedemokraterna (SD) bakåt i det svenska riksdagsvalet för första gången sedan partiet kom in i riksdagen 2010. [2]

Två valresultat, samma månad, samma partifamilj, med två olika utfall. Man skulle kunna läsa valresultaten som ett bevis på ytterligare en framryckning från den politiska högern samt den alltmer växande polariseringen som tagit form över världen. Det svenska valet skulle då kunna tolkas som ett bevis på hur uppdelad politiken har blivit, där det bara skiljer tre mandat från en 50/50-situation. [3] Men det är inte den diskussion jag vill föra. I stället vill jag vända blicken mot en annan läsning och fokusera på vad valen kan säga om den mekanism som gör högerpopulistiska löften så kraftfulla och om vad som förändras när de prövas.

Jämförelsen i denna artikel är inte symmetrisk, eftersom det å ena sidan diskuteras ett delstatsval i östra Tyskland, vilket inte är detsamma som ett riksdagsval. Å andra sidan är det inte den enda möjliga förklaringen. Däremot kan de tänkas fånga något som block, mandat och kampanjer kanske missar.

En rörelse som slutade vara marginell

Det senaste decenniet har högerpopulistiska partier i Europa gått från att vara ett marginalfenomen till att bli en etablerad del av det politiska landskapet. [4] Partier som tidigare hade svårt att ta sig in i de politiska finrummen sitter i dag i regeringar, formar regeringsunderlag eller är sitt lands näst största kraft, exempelvis i Italien (2022), Sverige (2022), Nederländerna (2023) och Österrike (2024).

Det som skiljer dem åt är kontext, historia och inflytande, medan det som förenar dem är liknande sakfrågor, retorik och ett gemensamt löfte om att återställa den tidigare ordningen med fokus på säkerhet. [4] Politiska positioner som för en generation sedan varit otänkbara i en regeringsförklaring har blivit genomförbara. En av dessa sakfrågor rör migrationspolitiken, där asylrättens vara eller inte vara diskuteras. [4] Migrationsrestriktioner, som en gång betraktades som en extrem hållning, har letat sig in i etablerade och regeringsbärande partiers ordinarie politik. [5] [6] Ibland grundar sig åtstramningen på praktiska eller ekonomiska problem som är svåra för en regering att bortse från. Det kan faktiskt vara brist på förskolor, skolor, sjukvårdsplatser eller språklärare, men de senaste åren har argument som grundas på upplevd osäkerhet fått mer utrymme. [5]

En stor del av förskjutningen har inte drivits av partierna själva, utan av de traditionella partiernas svar på dem. När ett parti till höger om den traditionella högern vinner väljare genom att tala om migration, nationell identitet och säkerhet på ett sätt som tidigare var otänkbart, står de etablerade partierna inför ett val. Antingen isolera det nya partiet, eller möta dem. [4] I land efter land har svaret alltmer blivit det senare. Konservativa men även liberala och socialdemokratiska partier som en gång definierade sig i kontrast till den radikala högern har i stället glidit mot dem. [7] Det återspeglas exempelvis i den svenska invandringspolitikens tvära kast från Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan” till tonårsutvisningar. Den politiska spelplanen har förskjutits, inte genom att bli identiska, utan genom att anamma de frågor och den ton som en gång var förbehållna ytterkanten. Genom glidningen har de etablerade partierna inte bara övertagit sakfrågor och retorik, utan även ett löfte.

Löftet om den nationella identiteten och att bli ”great” again

Uttrycket ”great again”, lånat från president Donald Trump, fångar det löfte jag vill diskutera väl. Det innebär inte att bygga något nytt, utan att återställa något som påstås ha gått förlorat. Även om Trumps närvaro i sig har bidragit till normaliseringen av högerpopulistiska politiska åsikter, ska analysen inte ägna Trump mer tid än denna passus.

För att undersöka grunden till det löfte jag vill tala om behövs ett teoretiskt begrepp hämtat från det samhällsvetenskapliga fältet ontological security studies (OSS). Fältet tar avstamp i begreppet ontologisk säkerhet, vilket används för att analysera upplevda hot mot identitet, berättelser och självidentifiering. Begreppet används för att förstå behovet av stabilitet och kontinuitet genom förutsägbara rutiner och tillhörighet. [8] För en stat och ett samhälle innebär det ett sökande inte bara efter fysisk säkerhet (såsom mot våld, gränser och försvar) utan även efter identitet och en berättelse om vem man är, var man kommer ifrån och vart man är på väg. [8]

Enligt Laing är ontologisk osäkerhet ett tillstånd där identiteten ifrågasätts, vilket ger upphov till ångest och hot. [9] Här är det viktigt att särskilja mellan rädsla och ångest. Rädsla har ett direkt objekt som rädslan kopplas till som dess orsak. [10] Ångest är en mer diffus känsla utan ett tydligt objekt. [11] Och det är här som det politiska språket gör sitt arbete. Inom OSS har detta resonemang förts över till statlig nivå, där staten och politiken förväntas ge medborgarna ontologisk säkerhet genom berättelser om vilka “vi” är. [9]

Hur ser detta ut i politiken, och vad kan det säga oss om de tyska och svenska valen?

Ett återkommande drag som högerpopulistiska partier behärskar bättre än många andra partier är att ge enkla lösningar på komplicerade problem. [12] Ofta innebär det att en viss grupp utpekas som orsak till diverse samhälleliga problem. Det ger slagkraftiga politiska program där ett tydligt ”problem” målas upp med ett erbjudande om att saker kommer att förändras om ”problemet” åtgärdas. [4] [13] Detta är inte primärt en beskrivning av verkligheten, utan snarare ett verktyg för emotionell styrning där den diffusa känslan av oro får ett direkt objekt och således kan ångesten övergå till konkret rädsla. [14]

Om det stämmer kan septembermånadens olika valresultat peka på att AfD:s framgångar är ett resultat av att AfD ännu inte behövt infria löftet om ökad trygghet genom sin politik. AfD gick till val på ett program om ”remigration”, med stort fokus på ökade utvisningar av migranter, utbyggnad av massförvaring och en stramare migrationspolitik. [15] Det är ett program AfD menar inte bara syftar till att öka säkerheten, utan som också ska återställa en nationell identitet som AfD menar “utnyttjats till fullo” och ett samhälle som inte längre känns igen. [16]

Sverigedemokraterna har å andra sidan de senaste fyra åren haft stort politiskt inflytande som stödparti till regeringen som har genomfört en omfattande åtstramning av den svenska migrationspolitiken, vilket i princip alla partier har stått bakom. En förändring där de uppmärksammade tonårsutvisningarna under 2026 blev ett tydligt exempel.

Ungdomsutvisningarna innebar att ungdomar som vuxit upp i Sverige men nu fyllt 18 år inte längre räknades som anknutna till familjen och därmed inte längre omfattades av föräldrarnas uppehållstillstånd. Reaktionerna blev så starka att regeringspartierna tvingades införa blixtförändringar i lagen för att göra det möjligt för ungdomarna att få ett fortsatt uppehållstillstånd. [17] Det intressanta här är inte enbart hur stor debatten om dessa utvisningar blev, utan snarare frågan om varför utvisningarna skar så djupt i det svenska samhället. En anonym grupp människor, tidigare kategoriserade som “invandrare” förändrades från att vara en fråga om nummer och antal till att bli en fråga om mänskliga individer. I och med det kraschade den förda politiken och SD:s löfte om att göra ”Sverige svenskt igen” mot ett annat nationellt narrativ, det om Sverige som ett progressivt och öppet land. [18] Det vill säga den ontologiska säkerheten, den självbild vi skapat för oss själva, vilka vi är och hur vi är.

Avslutningsvis

Vad kan då denna läsning säga oss om de två olika valresultaten? Att det nödvändigtvis inte är två motsatser, utan två olika stadier av liknande löften. Det som skapas är ett politiskt löfte om att återupprätta en nostalgisk och igenkännbar nationell identitet. Ett löfte om att de grupper som pekats ut som hot mot den igenkännbara nationella identiteten ska begränsas om de populistiska partierna ges politiskt inflytande.

Men vad är det egentligen som sägs vara under attack när ett politiskt parti beskriver hot mot en nations identitet, kultur eller tradition? Tre begrepp som är historiskt flytande och föränderliga i takt med att världen förändras, människor förflyttas och händelser omtolkas och omformar ett samhälle. Vad som är Sveriges identitet idag är inte samma identitet som innan den industriella revolutionen eller ens före 1986 och mordet på Olof Palme. Kan vi då säga att den svenska identiteten har en fast, oföränderlig form som borde beaktas och bevaras på precis samma sätt som tidigare?

Det är just därför löftet är svårt att infria och just därför är det så slagkraftigt under tiden det inte prövas mot verkligheten. Berättelser om att den nationella identiteten är under hot skapar en form av diffus oro som leder till splittring och emotionellt engagemang, och utpekandet av specifika grupper ger den ett objekt för rädsla. Den igenkännbara rutinen och självidentifieringen av vad som utgör ett lands identitet beskrivs som i gungning. I Sverige innebar det politiska löftets kollision med verkliga livsöden att det populistiska löftet om ordning fick ge vika för en annan källa till ontologisk säkerhet, bilden av Sverige som ett progressivt och öppet samhälle, vilket syntes i den stora samhälleliga motreaktionen. Hur en liknande sammanstötning mellan löfte och verklighet i Tyskland kan komma att utvecklas är ännu höljt i dunkel.

Referenser

[1] Shukla et al. "Germany's far-right AfD win historic victory, but fall short of majority in Saxony-Anhalt", CNN, 6 september 2026, https://edition.cnn.com/2026/09/06/europe/germany-afd-state-election-majority-intl

[2] Valmyndigheten, "Tidigare valresultat i riksdags-, region- och kommunval", Valmyndigheten, publicerad 20 april 2026, https://www.val.se/valresultat-och-statistik/riksdags--region--och-kommunval/tidigare-valresultat#h-Valresultat2010

[3] Valmyndigheten, Riksdagsvalet: Hela riket, Valresultatet 2026, https://resultat.val.se/val2026/RD?r=S

[4] Mudde, C. (2019) The Far Right Today. 1st edn. Polity.

[5] Özdemir, G. (ed) (2025). Chapter 4: Anti-Immigration, Populism and Security Discourses: The Rising Far-Right in Europe. In: International Immigration and Security Policies. Özgür Publications.

[6] Henley, J. (2026). Nearly a quarter of voters in Europe now back far-right parties. The Guardian. 24 June 2026. Available at: https://www.theguardian.com/politics/2026/jun/24/nearly-quarter-votes-europe-now-cast-far-right-parties

[7] Häusermann, S., Bornschier, S., Zollinger, D., & Steenbergen, M. (2026). Realignment within the right field: competition between the mainstream right and the far right. West European Politics, 49(3), 812–840.

[8] Steele, B. J., & Homolar, A. (2019). Ontological insecurities and the politics of contemporary populism. Cambridge Review of International Affairs, 32(3), 214–221.

[9] Kinnvall, C. et al. (2020) Ontological Insecurity in the European Union. 1st edn. Routledge.

[10] Ahmed, S. (2004). The cultural politics of emotion. Edinburgh: Edinnebärinburgh University Press

[11] Kinnvall, C, & Mitzen, J. (2020). Anxiety, fear, and ontological security in world politics: thinking with and beyond Giddens. International Theory. 12, 240–25

[12] Wodak, R. (2021). The politics of fear: the shameless normalization. Second edition London: SAG

[13] Kuhar, R. & Paternotte, D. (2017). Anti-gender campaigns in Europe: mobilizing against equality. London: Rowman & Littlefield International, Ltd.

[14] Kisić-Merino, P. and Kinnvall, C. (2023) ‘Governing Emotions: Hybrid media, Ontological Insecurity and the Normalisation of Far-Right Fantasies’, Alternatives, 48(1), pp. 54–73.

[15] Alternative für Deutschland, "Wie die AfD den Begriff 'Remigration' definiert", 29 januari 2024, Alternative für Deutschland, https://www.afd.de/remigration/

[16] Tanno et al., "Mass deportations and separate schools for refugees: The far-right AfD's vision for Germany", CNN, 7 september 2026, https://edition.cnn.com/2026/09/07/europe/afd-first-place-saxony-germany-election-intl

[17] Migrationsverket. Migrationsverket stoppar verkställigheter efter regeringens förslag om unga vuxna. 2 juni 2026. Migrationsverket. https://www.migrationsverket.se/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv/2026-06-02-migrationsverket-stoppar-verkstalligheter-efter-regeringens-forslag-om-unga-vuxna.html

[18] Sverigedemokraterna, "Folder – Vi gör Sverige till Sverige igen", Sverigedemokraterna, senast uppdaterad 3 augusti 2026, https://www.sd.se/vad-vi-vill/folder-vi-gor-sverige-till-sverige-igen/