Gamla staden i sanaa, Jemens huvudstad / Rod Waddington

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Kriget i Jemen har vuxit fram ur en långvarig kamp om statsmakten och landets politiska ordning. Nord- och Sydjemen förenades 1990, men motsättningarna bestod och ledde till inbördeskrig 1994. I norr växte huthirörelsen, även kallad Ansar Allah, fram under 1990-talet med rötter i den zayditiska grenen av shiaislam. Rörelsens motstånd mot president Ali Abdullah Saleh utvecklades till upprepade väpnade konfrontationer under 2000-talet (Riedel, 2017).

Efter protesterna under den arabiska våren 2011 tvingades Saleh lämna makten, och vicepresident Abd Rabbu Mansur Hadi övertog presidentposten 2012. Den efterföljande politiska övergången misslyckades dock med att skapa en hållbar uppgörelse om maktfördelningen. Huthierna avvisade förslaget att dela landet i sex federala regioner. Genom en taktisk allians med sin tidigare fiende Saleh kunde de utnyttja splittringen inom staten och militären (Riedel, 2017).

I september 2014 intog huthierna huvudstaden Sanaa. Hadi flydde till Saudiarabien. I mars 2015 inledde en saudiledd koalition, där bland annat Förenade Arabemiraten ingick, en militär intervention för att återinsätta Hadis regering. Därmed fick den interna maktkampen en tydligare regional dimension, där Saudiarabiens säkerhetsintressen och huthiernas kopplingar till Iran blev centrala (Council on Foreign Relations, 2026; Riedel, 2017).

Kriget splittrade landet mellan konkurrerande lokala och regionala aktörer. Huthierna har behållit makten i Sanaa än idag och i stora delar av nordvästra Jemen, medan deras motståndare förblev politiskt splittrade. I söder växte separatistiska grupper, vilket också skapade konflikter inom det regeringsvänliga lägret. En FN-förmedlad vapenvila 2022 minskade striderna, men grundfrågorna om statens legitimitet och territoriell kontroll förblev olösta. (Council on Foreign Relations, 2026).

Den relativa stillheten sedan 2022

Vapenvilan löpte ut i oktober 2022, men följdes inte omedelbart av ett återupptaget fullskaligt krig. Situationen beskrivs som relativt lugn av FN:s Jemensändebud Hans Grundberg (Associated Press, 2023). Under 2023 förde Saudiarabien och huthierna direkta samtal om en politisk process, men något fredsavtal nåddes inte (Ghobari, 2023). Gazakriget förändrade läget när huthierna började attackera sjöfarten i Röda havet. Detta följdes av amerikanska och brittiska flyganfall och senare även israeliska angrepp mot Huthi-positioner i Jemen, vilket ökade risken för regional eskalering (Landay, 2024). Den relativa stillheten var snarare en minskning av inbördeskrigets strider än fred. Förhandlingarna öppnade en möjlig väg mot en politisk uppgörelse, men den regionala konfrontationen efter Gazakriget skapade nya hinder och förändrade den strategiska verkligheten i Jemen.

Aktörerna och deras mål

Jemens strategiska läge vid Saudiarabiens sydgräns och nära Bab al-Mandab ger konflikten effekter långt utanför landets gränser. Saudiarabien stöder den internationellt erkända regeringen och vill begränsa huthiernas militära hot utan att åter dras in i ett dyrt och långvarigt krig. Iran har gett Huthierna militärt och tekniskt stöd och ser rörelsen som ett sätt att sätta press på Saudiarabien och USA, men Huthierna har också egna mål och bör inte beskrivas som helt kontrollerade av Teheran (Hafezi, Ghobari och Azhari, 2026).

Förenade Arabemiraten byggde länge upp inflytande genom sydjemenitiska grupper, särskilt STC, vilket splittrade anti-huthilägret. (Reuters, 2025a; Reuters, 2025b). USA fokuserar främst på säkerheten för internationell sjöfart och på att begränsa Irans regionala inflytande. Jemenkriget är därmed både ett inbördeskrig och en del av en bredare regional maktkamp med internationell räckvidd. (Ghobari, Abouhassira och Cartier, 2026).

Den senaste upptrappningen

I början av september 2026 återupptogs storskaliga strider i Jemen. Medan saudistödda regeringsstyrkor var bundna vid andra fronter, avancerade Huthierna snabbt längs Röda havets kust och intog den 10 september hamnstaden Mokha. Dagen efter nådde de Dhubab och ön Perim/Mayun i Bab al-Mandab, vilket gav rörelsen en betydligt starkare position vid en av världens viktigaste sjöfartsleder. Regeringssidan har därefter försökt omgruppera och genomfört flyganfall mot Huthipositioner, men dessa försök har inte haft stor framgång eller vänt på situationen (Hafezi, Ghobari och Azhari, 2026; Ghobari, Abouhassira och Cartier, 2026).

Den 10 september slogs Saudiarabiens strategiska East–West Pipeline ut efter en drönarattack som Riyadh och Bagdad uppgav hade utförts av Iranstödda miliser i Irak. Ledningen är oerhört viktig, särskilt nu när sjöfarten i Hormuzsundet är störd. Den transporterar 4 miljoner fat per dag, vilket motsvarar ungefär fyra procent av den globala tillgången. East–West ledningen, som används för att föra saudisk olja till Röda havet och kringgå det störda Hormuzsundet, stängdes och kan enligt AP behöva flera veckor för full reparation. Samtidigt har konflikten spridits utanför Jemen. Huthierna har fortsatt med missil- och drönarattacker mot södra Saudiarabien och uppgav den 14 september att de angripit flygbasen Khamis Mushait.

Den 14 september tog Huthierna dessutom Greater och Lesser Hanish-öarna norr om Bab al-Mandab. Ett planerat möte i Oman samma dag mellan Iran och flera Gulfstater om säkerheten och trafiken genom Hormuz sköts upp. Oman hänvisade till behovet av större konsensus, medan Iran uppgav att Saudiarabien hade begärt uppskjutandet efter oenighet om villkoren. Utvecklingen knyter Jemenkriget allt närmare den bredare regionala konflikten. Huthiernas grepp om Bab al-Mandab, störningarna i Hormuz och attackerna mot Saudiarabiens alternativa exportvägar förstärker varandra och ökar både Saudiarabiens sårbarhet och konfliktens betydelse för global handel och energiförsörjning.

Konsekvenser för världsekonomin och den internationella handeln

Den senaste upptrappningen har placerat Saudiarabien och Gulfstaterna i ett mycket svårt strategiskt läge. Hormuzsundet är redan kraftigt stört samtidigt som huthiernas framryckning mot Bab al-Mandab ökar osäkerheten kring Röda havet. Attacken mot Saudiarabiens East–West ledning har dessutom visat att även den viktigaste alternativa exportvägen runt Hormuz är sårbar.

Konsekvenserna går därför långt utanför regionen. Under andra kvartalet 2026 passerade omkring 8,1 miljoner fat olja och petroleumprodukter dagligen genom Bab al-Mandab. Osäkerhet kring både detta sund och Hormuz höjer oljepriser, försäkringspremier och transportkostnader och kan tvinga fartyg till längre rutter. Även relativt begränsade attacker kan därför få stora ekonomiska effekter utan att huthierna behöver stänga sundet helt.

För Saudiarabien och GCC finns tre huvudsakliga handlingsvägar. Den första är en större militär offensiv, som skulle kunna försöka återställa avskräckningen och pressa tillbaka huthierna, men tidigare erfarenheter visar hur kostsamt och svårt ett sådant krig kan bli. Den andra är starkare regionalt och internationellt försvar, genom luftförsvar, sjöeskorter och samarbeten som Mekkapakten. Det kan skydda handel och infrastruktur utan ett fullskaligt krig, men paktens trovärdighet har redan ifrågasatts efter att Pakistan inte signalerat någon omedelbar militär respons på attackerna mot Saudiarabien.

Det tredje alternativet, och möjligen det mest sannolika, är diplomati med Iran och huthierna. Det kan snabbast minska trycket på handel och energiexporten, men riskerar att belöna användningen av militära hot som politiskt påtryckningsmedel. Det uppskjutna mötet i Oman visar dessutom hur svårt en sådan överenskommelse är att nå. På längre sikt behöver Gulfstaterna sannolikt kombinera diplomati med starkare gemensamt försvar och fler alternativa exportvägar. Den centrala utmaningen är att återställa säkerheten utan att utlösa ett ännu större regionalt krig.

Avslutning

Situationen blivit betydligt mer komplex än för bara en månad sedan, och eskaleringen får nu följder långt utanför regionen. Vi börjar redan se dessa konsekvenser: Saudiarabien har ställt in vissa oljeleveranser till Europa med lastning i slutet av september, samtidigt som de globala oljepriserna har stigit kraftigt. Om situationen fortsätter, där Saudiarabien fortsatt får svårt att exportera, och varken Hormuzsundet eller Bab al-Mandab är säkra, kan konsekvenserna för den internationella ekonomin bli enorma. Fler stater kan därför dras in för att skydda sina intressen och sjöfarten. Jemenkriget rör därmed inte längre bara regionens säkerhet utan också den globala ekonomins stabilitet.

Mohamad Youssef är analytiker vid OAG.

Referenser

Associated Press (2023). UN votes unanimously to extend sanctions on Yemen’s Houthis. 16 februari 2023.

Associated Press (2026a). Saudi pipeline hit by drones will be out of service for weeks, further restricting oil flow. 14 september 2026.

Associated Press (2026b). Houthis seize 2 strategic Red Sea islands, and other Mideast developments. 14 september 2026.

Chatham House (2026). The next Strait of Hormuz crisis could be even worse. 17 juni 2026.

Council on Foreign Relations (2026). Conflict in Yemen and the Red Sea. Global Conflict Tracker. Uppdaterad 3 augusti 2026.

Ghobari, M. (2023). Yemen’s warring parties commit to ceasefire steps, U.N. special envoy says. Reuters, 23 december 2023.

Ghobari, M., Abouhassira, E. och Cartier, C. (2026). Yemen’s Houthis reach strategic island at mouth of vital shipping lane. Reuters, 11 september 2026.

Hafezi, P., Ghobari, M. och Azhari, T. (2026). Iranian arms and advice helped Yemen’s Houthis seize key Red Sea city, sources say. Reuters, 10 september 2026.

Landay, J. (2024). Houthi threat to Red Sea shipping is growing, says UN envoy to Yemen. Reuters, 23 juli 2024.

Reuters (2025a). UAE to pull remaining forces from Yemen in crisis with Saudi Arabia. 30 december 2025.

Reuters (2025b). UAE says it ends mission of remaining forces in Yemen voluntarily. 30 december 2025.

Reuters (2026a). Gulf states call off meeting with Iran; Houthis launch new attack on Saudi. 13 september 2026.

Reuters (2026b). Saudi pipeline outage threatens loss of 4% of global oil supply. 13 september 2026.

Reuters (2026c). Pakistan says no military response discussed under Mecca pact over Houthi attacks on Saudi Arabia. 10 september 2026.

Reuters (2026d). Houthis’ Yemen advance leaves Gulf states with uncomfortable choice. 13 september 2026.

Riedel, B. (2017). Who are the Houthis, and why are we at war with them? Brookings Institution, 18 december 2017.

U.S. Energy Information Administration (EIA) (2026). Short-Term Energy Outlook: Global Energy Security Data. Augusti 2026. Washington, DC: U.S. Energy Information Administration.