USA:s ambassad i turkiet / USA:s ambassadör till Turkiet Tom Barrack möter syriens president Ahmed al-Sharaa i damascus, maj 2025.

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Introduktion

Efter mer än ett decennium av brutalt krig och isolering står Syrien inför en ny fas i sin historia där relationerna utåt med regionen och världen blir avgörande. Den här texten analyserar hur Syriens utrikespolitiska ompositionering och policy hänger ihop med landets interna kriser, ekonomi, territoriell splittring, säkerhet och legitimitet.

Bakgrund

När protesterna började i Syrien våren 2011 inspirerades de av den regionala arabiska våren. Demonstranterna krävde först reformer, rättvisa och ett slut på korruption (Encyclopaedia Britannica, 2025; CFR, 2024). Assad-regimens svar blev snabbt och brutalt, den fredliga rörelsen utvecklades till ett väpnat uppror (Human Rights Watch, 2011). Inom ett år hade landet redan fallit in i ett blodigt inbördeskrig där den syriska staten successivt förlorade kontrollen över stora delar av landets territorium (Encyclopaedia Britannica, 2025).

Mellan 2012 och 2015 befann sig Assad-regimen i en djup kris. Rebellstyrkor (med dess olika tillhörigheter) kontrollerade större delen av norra och södra Syrien, flera städer stod i ruiner, och ekonomin hade kollapsat. Dessutom var landet djupt isolerat, och många bedömare trodde att regimens fall var nära. Den syriska armén var utmattad, statsinkomsterna försvann när olje- och gasfält togs över av oppositionen. Statens närvaro begränsades till Damaskus, kusten och vissa centrala provinser. Samtidigt växte extremistgrupper som Islamiska Staten fram och tog kontroll över stora områden i östra Syrien, vilket försvagade oppositionen, tog ännu mer resurser och mark från Assad-regimen och förändrade konfliktens dynamik (CFR, 2024).

Regimen överlevde tack vare vissa lojala säkerhetsstyrkor och hjälp utifrån. Iran och Hizbollah ingrep tidigt med militärt och ekonomiskt stöd som en del av den större Iran's “Axis of Resistance” i regionen, och 2015 kom den mest avgörande vändpunkten när Ryssland inledde sin militära intervention (CFR, 2024; Reuters, 2015). Det gav Assad-regimen övertag i konflikten, och med ryskt flygunderstöd kunde regimen stegvis återta flera förlorade områden (RAND Corporation, 2019; International Crisis Group, 2018). Mellan 2016 och 2018 återtog Assads-regimen viktiga städer såsom Aleppo, Homs, Daraa och förorterna till Damaskus genom intensiva offensiver och lokala kapitulationsavtal (Reuters, 2016; OHCHR, 2018; International Crisis Group, 2019).

Vid den tidpunkten hade regimen lyckats överleva, men till ett mycket högt pris. Landet låg i ruiner, mer än hälften av befolkningen hade tvingats på flykt, antingen internt eller utomlands, och statens struktur hade förvandlats till ett system byggt på ännu mer kontroll och rädsla än hur det var innan kriget började (UNHCR, 2024; CFR, 2024). Efter 2020 stelnade konflikten till ett slags status quo; där regimen behöll makten över västra Syrien, norra och östra delar kontrolleras av Turkiet och SDF styrkor med amerikanskt stöd, nordvästra Syrien i Idlib samlades olika oppositionsgrupper bland annat HTS (Hayat Tahrir al-Sham) och sist ISIS hade mindre delar i den syriska öknen (The Guardian, 2024; CRS, 2025).

*Figur 1. Syrien: ungefärliga kontroll- och influensområden (december 2023). Källa: United Nations Geospatial (2023).*

Under hösten 2024 förvärrades krisen snabbt. I slutet av november, och fram till den 8 december 2024, inledde en koalition av oppositionsgrupper i Idlib, ledd av HTS, ett elva dagar långt militärt angrepp mot Aleppo under namnet Avskräckande Aggression. Offensiven bröt snabbt lojaliteten inom Assads armé, och den 8 december kollapsade regimens kärnstruktur. Ur detta växte en ny politisk ledning, ledd av den tidigare al-Qaida-aktören i Syrien och före detta HTS-ledaren Ahmad Al-Sharaa. En regim som inte längre vilade på Baathpartiets ideologi, utan på behovet av att omdefiniera sig och sitt syfte i regionen, återuppbygga landets legitimitet regionalt och globalt, samt återvända till omvärlden politiskt och ekonomiskt (Reuters, 2024; CRS, 2025).

Analys

Denna analys använder teori om regionala säkerhetskomplex (RSC) för att förklara hur Syriens interna konflikter och externa relationer är sammanlänkade i en regional säkerhetsdynamik. Där hot, allianser och stabilitet är ömsesidigt beroende av varandra. Regimsäkerhetsperspektivet används för att tolka varför externa aktörer ofta prioriterar ordning och förutsägbarhet framför djupare reformer, samt varför Damaskus söker extern legitimitet och garantier som stärker den nya ledningens kontroll och handlingsutrymme. Tillsammans visar dessa perspektiv hur utrikespolitiken fungerar som ett instrument för intern stabilisering snarare än ett sidospår.

Interna Problem

Syriens utgångsläge efter Assadregimens fall är ett land där de mest akuta problemen är interna, men där nästan varje lösning kräver externt samarbete och garantier. Den nya ledningen står inför ett enormt återuppbyggnadsbehov samtidigt som ekonomin är extremt försvagad och den offentliga sektorn och institutioner har begränsad kapacitet att leverera grundläggande tjänster. Säkerhetssektorn, såsom militären och andra polisiära institutioner, är under ombyggnad och rester av den tidigare regimens nätverk finns kvar i institutioner och vissa lokala maktstrukturer, vilket skapar osäkerhet kring kontroll och ansvar (CRS, 2025).

Samtidigt pågår territoriell och politisk splittring i landet. Nordöstra Syrien domineras av SDF (Syrian Democratic Forces) och frågan om separatism oroar centralmakten i Damaskus. Dessutom, i södra Syrien och särskilt i Suwayda, bidrar lokala maktstrukturer och väpnade grupper till en fortsatt fragmentering. Detta samtidigt som Israels ökade aktivitet i området förstärker osäkerheten och begränsar Damaskus handlingsutrymme. (Reuters, 2025a; CRS, 2025). Efter Assads fall gick israeliska styrkor in i och tog kontroll över den cirka 400 km² stora demilitariserade buffertzonen (UNDOF) på syriskt territorium, vilket ytterligare förändrade styrkebalansen i södra Syrien (Reuters, 2025b; The Guardian, 2025a).

Slutligen kvarstår den känsliga frågan om hur den nya staten ska hantera den gamla regimens centrala figurer, både de som nu sitter fängslade och de som flytt till Libanon, Ryssland och andra länder. Just denna fråga är extremt känslig och den nya ledningen i Damaskus behöver hitta balans i straffen, som inte får vara för extrema och som inte väcker internationell känslighet mot den nya ledningen. Samtidigt får de inte uppfattas som för milda, så att familjer till hundratusentals döda inte känner att rättvisan uteblivit.

Det är mot denna komplexa bakgrund den nya ledningen i Damaskus försöker ompositionera Syrien regionalt och internationellt, alltså inte som ett prestigeprojekt, utan som ett viktigt och nödvändigt försök att öppna de externa kanaler som i praktiken avgör till en hög nivå om de interna kriserna kan hanteras effektivt eller inte.

Utrikespolitik och interna mekanismer

För att bryta isoleringen och skapa handlingsutrymme efter kriget har Damaskus det senaste året valt en mer pragmatisk regional linje. I stället för ideologisk konfrontation prioriterar den nya ledningen diplomatiska öppningar som kan ge legitimitet, ekonomiska kanaler och säkerhetspolitiska garantier. Målet är att framställa Syrien som en funktionell och pålitlig stat som kan bidra till regional stabilitet, snarare än ett riskobjekt. I denna ompositionering/omdefinieringen blir relationerna till Saudiarabien, Turkiet, USA och EU särskilt centrala.

USA och Europa

För Damaskus är relationen med USA och Europa den mest avgörande relationen för att kunna hantera många av Syriens interna problem. Detta eftersom denna relation kan ha oerhört stor effekt på tillgång till finansmarknader, handel, investeringar, bistånd, det internationella systemet och mycket annat. I praktiken avgör västliga sanktionsramar om banker och företag vågar arbeta i Syrien, vilket påverkar allt från valuta- och importkapacitet till el, bränsle och löneutbetalningar. Därför blir diplomati mot EU och USA ett instrument för att öppna ekonomiska kanaler och vinna internationell legitimitet. EU och de flesta EU-länder fattade under 2025 beslut om att lätta centrala ekonomiska restriktioner (med vissa undantag av säkerhetsskäl) och samtidigt fortsätta mobilisera betydande stöd via Brysselprocessen (Council of the EU, 2025). Detta visar att öppna kanaler och signaler mot EU har en direkt policypåverkan på ekonomiska relationer med Syrien.

Å andra sidan är USA mest intresserat av att den nya ledningen i Syrien anpassar sig rätt (enligt USA) i den regionala maktbalansen, vilken USA har ett stort inflytande på och inte vill se större ändringar i som riskerar mer osäkerhet. För det första vill USA att den nya ledningen inte ska utgöra något säkerhetshot mot USA:s allierade, framför allt Israel och Gulfstaterna. För det andra att den nya ledningen ska vara redo att samarbeta på alla fronter, framför allt säkerhetsmässigt; varefter de flesta andra ärenden går att diskutera.

Det är just det som den nya ledningen i Syrien har försökt signalera till USA sedan de tog makten, att de är en pålitlig och samarbetsvillig partner. Dessa signaler och öppna diplomatiska kanaler mot USA började snabbt ge Syrien det den hoppades mest på. USA upphävde de flesta av sina sanktioner mot Syrien och mot figurer i den nya ledningen i Damaskus, framför allt president Ahmad Al-Sharaa, med saudiarabisk, qatarisk och turkisk hjälp (The Guardian, 2025b; U.S. Department of State, 2025). En annan effekt av den ökade öppenheten mot USA har varit Syriens återintegrering i det internationella systemet (tillbaka till FN och flera andra internationella organisationer), samt att Syrien gick med i The Global Coalition Against ISIS efter al-Sharaas besök i Vita huset i november 2025, och att hårda Caesar Act-sanktioner mot landet började rivas upp (Reuters, 2025c).

Sammantaget visar detta att Damaskus utrikespolitik inte är ett sidospår utan en direkt förutsättning för att hantera Syriens interna kriser. Utan sanktionslättnader, nya finansiella flöden och säkerhetssamarbeten med EU och USA saknar den nya ledningen både resurser och flexibiliteten för att stabilisera ekonomin och lösa andra interna problem. Teoretiskt illustrerar detta hur RSC-logiken och regimsäkerhet samverkar; västliga sanktions- och säkerhetsvillkor formar Syriens interna stabiliseringsmöjligheter, samtidigt som Damaskus måste anpassa sig till externa prioriteringar för att vinna handlingsutrymme.

Gulfstaterna

För Gulfstaterna har öppningen mot Damaskus under den nya ledningen framförallt handlat om att återintegrera Syrien i en regional ordning där praktisk stabilisering och anpassning av det nya Syrien i den regionala dynamiken väger mycket tyngre än ideologiska orienteringar. I termer av Buzan och Wævers teori om regionala säkerhetskomplex syftar Gulfstaternas öppning mot det nya Syrien till att minska risken för konflikt och instabilitet i Mellanösterns säkerhetskomplex (Buzan och Wæver, 2003). Samtidigt handlar den om att avsäkerhetisera relationerna med Damaskus genom normaliserade diplomatiska band, där Syrien inte längre betraktas som ett primärt säkerhetshot.

Samtidigt kan denna öppning, i linje med litteraturen om regimsäkerhet i auktoritära system, förstås som ett sätt för Gulfstaternas egna ledare att skydda sin makt och ordning, snarare än som ett försök till bredare samhälleliga förbättringar. Forskningen visar att utrikespolitik i sådana system i första hand syftar till att stärka regimens interna stabilitet. De vill minska risker för politiska chocker, undvika att konflikter i andra länder i regionen spiller över gränserna och förhindra att regionala förändringar inspirerar oppositioner eller rivaliserande eliter i dessa länder. I detta perspektiv blir relationen till det nya Syrien mindre ett idealistiskt stöd som byggs på ideologisk bakgrund och mer ett strategiskt verktyg för att säkra status quo i de egna staterna och i regionen (Brownlee, 2007; Bellin, 2004).

För den nya ledningen i Damaskus är Gulfspåret centralt av två skäl: legitimitet och ekonomi. Återupptagna diplomatiska kontakter, såsom Saudiarabiens utnämning av sitt första sändebud till Syrien på över ett decennium och al-Sharaas tre besök i Saudiarabien på under ett år, fungerar som tydliga signaler om regional normalisering och minskad internationell isolering (Reuters, 2025d). Samtidigt kan fördjupade relationer med Gulfstaterna öppna både direkta och indirekta ekonomiska kanaler, exempelvis investeringssignaler, energirelaterat stöd, humanitär finansiering och regional handel. Detta kan bidra till att stabilisera statens grundläggande kapacitet, från löneutbetalningar till service och återuppbyggnad av infrastruktur (CRS, 2025).

Allt detta gör relationerna med Gulfländerna direkt relevanta för Syriens mest pressande interna problem: återuppbyggnad och ekonomisk stabilisering. Om kapital, handel och stöd börjar flöda påverkar det vardagens mest politiskt känsliga variabler: el, bränsle, priser och betalningsförmåga.

Samtidigt finns en tydlig spänning som både säkerhetslogiken i regionen och regimsäkerhetsperspektivet pekar på. Gulfstaternas fokus på ordning, gränskontroll och minskad konfliktrisk gör att kortsiktig stabilitet ofta prioriteras framför svårare frågor som ansvar för tidigare övergrepp och övergångsrättvisa. Detta liknar det som ibland kallas en stabilitetsorienterad eller illiberal fred, där frånvaro av våld och grundläggande statlig funktion ges större vikt än djupare politiska reformer (Brownlee, 2007; Bellin, 2004). I RSC- och regimsäkerhetstermer blir Gulf-relationerna ett stabilitetsinstrument där normalisering och kapitalflöden kan avlasta interna kriser, men samtidigt riskerar att låsa Syrien i ett beroende där ordning prioriteras framför djupare politisk omvandling.

*Figur 2: Regionalt säkerhetskomplex (RSC) och subkomplex i Mellanöstern (från 1970-talet och framåt). Källa: Buzan och Wæver (2003, s. 210).*

Turkiet

Turkiet utgör en annan central pelare i Syriens nya diplomatiska strategi. Trots att Ankara och Damaskus länge stod på motsatta sidor av kriget (under Assadregimen), har båda regeringarna efter Assads fall börjat inse att deras intressen delvis sammanfaller. Den viktigaste gemensamma nämnaren är motståndet mot de kurdiskt ledda självstyresområdena i nordöstra Syrien, som leds av SDF och stöds av USA. Turkiet betraktar SDF som en gren av terroriststämplade PKK och därmed som ett direkt säkerhetshot, medan Damaskus ser SDF:s självstyre som ett första steg mot en potentiell uppdelning av landet. Denna gemensamma oro har skapat ett samförstånd mellan Ankara och Damaskus (Reuters, 2025e; Reuters, 2025f; CRS, 2025; Associated Press, 2025).

Relationerna med Turkiet berör direkt två av Syriens mest avgörande interna problem, territoriell återintegrering och stabilisering av säkerhetssektorn. Så länge nordöstra Syrien står utanför centralmaktens kontroll och SDF har extern uppbackning, förblir staten fragmenterad, vilket försvagar institutionsbyggande, gränskontroll och nationell sammanhållning. Starkare diplomatiska relationer och samarbete med Ankara kan därför fungera som en yttre ram för att minska risken för eskalation i norr, öppna för praktiska överenskommelser kring gränshandel och återvändande av runt 3 miljoner syriska migranter i Turkiet (UNHCR, 2025).

Samtidigt kan denna relation vara svår att balansera eftersom en lösning som uppfattas som en turkisk dominans eller som ett hot mot kurdiska rättigheter riskerar att öka misstro, radikalisering och separatistiska tendenser. Sammantaget kan relationen med Turkiet förstås som ett centralt yttre verktyg för Damaskus att skapa strategiskt handlingsutrymme i norr, där extern samordning med Turkiet inte ersätter interna lösningar och diskurs, men kan ge den nya ledningen de säkerhetsmässiga, territoriella och diplomatiska förutsättningar som krävs för att kunna hantera en av Syriens mest pressande interna filer.

Diskussion

Analysen visar att olika externa relationer påverkar skilda men sammanlänkade interna spår. USA och EU formar villkoren för ekonomisk återhämtning genom sanktionsramar och finansiell tillgång. Gulfstaterna bidrar med regional legitimitet och potentiella kapitalflöden, Turkiet är centralt för stabilisering i norr. Därmed blir den internationella arenan den plats där Syriens interna kriser i praktiken avgörs. Eftersom förändring inifrån är svår att genomföra på grund av de djupa svagheterna i praktiskt taget alla centrala områden framstår diplomati samt starka internationella och regionala relationer som i stort sett den enda vägen att hantera Syriens mest komplexa problem.

I linje med regimsäkerhet- och regionala säkerhetskomplexperspektiven tenderar externa aktörer att prioritera ordning och förutsägbarhet framför djupare politisk omvandling. Detta utesluter dock inte att gemensamma intressen kan sammanfalla, något som Damaskus sannolikt har insett och börjat kapitalisera på. Externa öppningar kan därmed mildra akuta kriser, men riskerar samtidigt att befästa nya beroendeförhållanden och begränsa utrymmet för intern förändring.

Avslutningsvis bör analysen förstås mot vissa avgränsningar. Fokus ligger på hur Syriens utrikespolitiska ompositionering kopplas till interna stabiliseringsbehov. Detta innebär att andra viktiga externa dynamiker – såsom Rysslands fortsatta militära närvaro, Israels återkommande interventioner och bredare försök att säkerhetisera Syrien – behandlas endast översiktligt. Dessa faktorer påverkar utan tvekan Syriens handlingsutrymme och konfliktmiljö, men faller utanför denna analys huvudsakliga fokus och kräver fördjupade studier i egna analyser.

Slutsats

Denna analys visar att Syriens nya utrikespolitiska orientering i grunden är ett svar på djupa interna kriser snarare än ett uttryck för ideologisk ompositionering. Ekonomisk kollaps, territoriell fragmentering, säkerhetsutmaningar och frågan om legitimitet gör att nästan varje central intern fråga är beroende av externa aktörer.

Utrikespolitiken fungerar därmed som ett instrument för intern stabilisering, där relationer till USA, EU, Gulfstaterna och Turkiet kopplas till viktiga frågor som internationell och regional legitimitet, militärt samarbete, återuppbyggnad, ekonomisk lindring och säkerhetsmässig återintegrering. Samtidigt skapar den diplomatiska strategin en strukturell spänning mellan kortsiktiga stabilitetsvinster och långsiktiga krav på reform, övergångsrättvisa och ett ökat beroende av dessa aktörer. Syriens handlingsutrymme förblir därför kraftigt begränsat, även om diplomatiska öppningar kan mildra de mest akuta kriserna kan de inte ersätta behovet av djupare interna omvandlingar och institutionella reformer.

Mohamad Youssef är analytiker vid OAG.

Referenser

Associated Press (2025) ‘Turkish government warns Kurdish groups in Syria against autonomy’. Available at: https://apnews.com/article/098a9938d930b061ba131276922d2de1 (Accessed: 14 December 2025).

Bellin, E. (2004) ‘The Robustness of Authoritarianism in the Middle East: Exceptionalism in Comparative Perspective’, Comparative Politics, 36(2), pp. 139–157.

Brownlee, J. (2007) Authoritarianism in an Age of Democratization. Cambridge: Cambridge University Press.

Buzan, B. and Wæver, O. (2003) Regions and Powers: The Structure of International Security. Cambridge: Cambridge University Press.

Congressional Research Service (CRS) (2025) Syria: Transition and U.S. Policy (RL33487) (Updated 5 September 2025). Available at: https://www.congress.gov/crs-product/RL33487 (Accessed: 26 November 2025).

Council of the EU (2025) ‘Syria: EU adopts legal acts to lift economic sanctions on Syria, enacting recent political agreement’, 28 May. Available at: https://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2025/05/28/syria-eu-adopts-legal-acts-to-lift-economic-sanctions-on-syria-enacting-recent-political-agreement/ (Accessed: 26 November 2025).

Council on Foreign Relations (CFR) (2024) ‘Syria’s Civil War: The Descent Into Horror’. Available at: https://www.cfr.org/article/syrias-civil-war (Accessed: 26 November 2025).

Encyclopaedia Britannica (2025) ‘Syrian Civil War’. Available at: https://www.britannica.com/event/Syrian-Civil-War (Accessed: 26 November 2025).

Human Rights Watch (2011) ‘Syria: Government Crackdown Leads to Protester Deaths’, 21 March. Available at: https://www.hrw.org/news/2011/03/21/syria-government-crackdown-leads-protester-deaths (Accessed: 26 November 2025).

International Crisis Group (2018) ‘Russia a Reluctant Driver in the Syrian War’, 26 February. Available at: https://www.crisisgroup.org/middle-east-north-africa/syria-russia-internal/russia-reluctant-driver-syrian-war (Accessed: 26 November 2025).

International Crisis Group (2019) Lessons from the Syrian State’s Return to the South, 25 February. Available at: https://www.crisisgroup.org/middle-east-north-africa/syria/196-lessons-syrian-states-return-south (Accessed: 26 November 2025).

Office of the High Commissioner for Human Rights (OHCHR) (2018) ‘UN Commission of Inquiry on Syria: The siege and recapture of Eastern Ghouta marked by war crimes’, 20 June. Available at: https://www.ohchr.org/en/press-releases/2018/06/un-commission-inquiry-syria-siege-and-recapture-eastern-ghouta-marked-war (Accessed: 26 November 2025).

RAND Corporation (2019) Understanding Russia’s Intervention in Syria, 31 October. Available at: https://www.rand.org/pubs/research_reports/RR3180.html (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2015) ‘Russia begins Syria air strikes in its biggest Mideast intervention in decades’, 30 September. Available at: https://www.reuters.com/article/world/russia-begins-syria-air-strikes-in-its-biggest-mideast-intervention-in-decades-idUSKCN0RU0MF/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2016) ‘Battle of Aleppo ends after years of bloodshed with rebel withdrawal’, 13 December. Available at: https://www.reuters.com/article/world/battle-of-aleppo-ends-after-years-of-bloodshed-with-rebel-withdrawal-idUSKBN1420H5/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2024) ‘Syrian rebels topple Assad who flees to Russia in Mideast shakeup’, 9 December. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/syria-rebels-celebrate-captured-homs-set-sights-damascus-2024-12-07/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025a) ‘More than 30 killed in sectarian clashes in Syria’s Sweida, witnesses, medics say’, 13 July. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/least-15-killed-sectarian-clashes-syrias-sweida-witnesses-medics-2025-07-13/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025b) ‘Israel strikes in vicinity of three Syrian cities, Syrian media say’, 8 September. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/israel-strikes-vicinity-three-syrian-cities-syrian-media-say-2025-09-08/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025c) ‘Syria signs cooperation declaration with Global Coalition to Defeat Islamic State, minister says’, Reuters, 10 November. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/syria-signs-cooperation-declaration-with-global-coalition-defeat-islamic-state-2025-11-10/ (Accessed: 12 December 2025).

Reuters (2025d) ‘Syrian President Sharaa meets Saudi Crown Prince in Riyadh on first foreign trip’, 2 February. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/syrian-president-sharaa-meets-saudi-crown-prince-riyadh-first-foreign-trip-2025-02-02/ (Accessed: 27 November 2025).

Reuters (2025e) ‘PKK would leave Syria if Kurdish forces keep leadership role, official says’, 16 January. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/pkk-would-leave-syria-if-kurdish-forces-keep-leadership-role-official-says-2025-01-16/ (Accessed: 26 November 2025).

Reuters (2025f) ‘Turkey stresses opposition to decentralisation in Syria’, 1 May. Available at: https://www.reuters.com/world/middle-east/turkey-stresses-opposition-decentralisation-syria-2025-05-01/ (Accessed: 2 December 2025).

The Guardian (2024) ‘Who controls what territory in Syria?’, 3 December. Available at: https://www.theguardian.com/world/2024/dec/03/who-controls-what-territory-in-syria (Accessed: 26 November 2025).

The Guardian (2025a) ‘Israel to occupy Syrian southern territory for “unlimited time”, says minister’. Available at: https://www.theguardian.com/world/2025/mar/12/israel-to-occupy-syrian-southern-territory-for-unlimited-time-says-minister (Accessed: 2 December 2025).

The Guardian (2025b) ‘US declares partial suspension of sanctions on Syria after historic meeting’, 10 November. Available at: https://www.theguardian.com/world/2025/nov/10/us-declares-partial-suspension-of-sanctions-on-syria-after-historic-meeting (Accessed: 27 November 2025).

U.S. Department of State (2025) ‘Sanctions Relief that Gives the Syrian People a Chance at Greatness’, 10 November. Available at: https://www.state.gov/releases/office-of-the-spokesperson/2025/11/sanctions-relief-that-gives-the-syrian-people-a-chance-at-greatness (Accessed: 26 November 2025).

UNHCR (2024) Global Trends Report 2024, 12 June. Available at: https://www.unhcr.org/sites/default/files/2025-06/global-trends-report-2024.pdf (Accessed: 26 November 2025).

UNHCR (2025) ‘Republic of Türkiye’. Available at: https://www.unhcr.org/uk/where-we-work/countries/republic-tuerkiye (Accessed: 4 December 2025).

United Nations Geospatial (2023) ‘Syrian Arab Republic: Approximate areas of influence as of December 2023’. Available at: https://www.un.org/geospatial/content/syrian-arab-republic-approximate-areas-influence-december-2023 (Accessed: 5 December 2025).