Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

När inflationen i Iran steg till nästan 50% under 2025 (IMF, u.å.), stängde affärsmän sina butiker och tog till gatorna i Teheran. Bara tre år efter den stora “Woman, Life, Freedom”- rörelsen har landets politiska instabilitet återigen skjutit i höjden, i kombination med ekonomiskt mörka tider. Protesterna blev snabbt omfattande och våldsamma, där redan 12,000 personer misstänks ha dödats av regimen i ett försök att dämpa upproret (UN Watch, 2026). Dessutom har Iran upplevt dagar av internetavbrott och begränsat nätåtkomst på grund av manipulationer av informationsflödet, i syfte att skeva omvärldens bild av händelseförloppet och begränsa humanitärt stöd (Tidy, 2026). Decennier av låg ekonomiskt tillväxt och extrema inflationstakter har ytterligare sårat nationens redan defekta politisk-ekonomiska strukturer, som är präglade av korruption inom den offentliga sektorn, nepotism, och skev resursfördelning. Tack vare fortsatta kränkningar av mänskliga rättigheter, kärnvapenprogrammet, samt stödet för Rysslands aggression mot Ukraina, har allt fler länder och organisationer, inklusive Sverige, EU och USA infört sanktioner mot Iran (Europeiska rådet, 2026).

Sanktionerna, som bl.a. består av förbud mot att tillhandahålla tekniskt bistånd till Iran och frysning av tillgångar tillhörande Irans centralbank, har till en stor del eldat på inflationen, arbetslösheten och försämrat levnadsstandarden. Tillsammans med redan befintliga politiska och socioekonomiska brister har dessa varit drivkrafter för protester. Analysens fokus är därför sanktioner och hur de kan bli en indirekt katalysator – vem försvagar de egentligen, regimen eller befolkningen?

Ekonomiska konsekvenser och protesternas drivkrafter

Syftet med sanktioner är att ändra Irans beteende gällande kärnvapenprogrammet, regionalpolitiken och mänskliga rättigheter. Genom politisk och ekonomisk isolering av ett land, begränsar sanktionerna landets förmåga att stödja eller genomföra oönskade aktiviteter. Även om sanktioner idag är ett etablerat verktyg, så går de oftast att kringgå eller på olika sätt dämpa från att få önskade effekter. Till exempel; EU:s sanktioner mot Ryssland har varit omfattande, och ändå fortsätter Ryssland att finansiera kriget i Ukraina, samtidigt som deras olje- och gasförsäljning till vissa EU-länder paradoxalt ökat senaste året (TT, 2025). När sanktioner som egentligen varit riktade mot regimen eller specifika individer ändå får effekt, såsom i Iran, verkar istället befolkningen stå för kostnaden och drabbas av konsekvenserna.

Iran:s minskade oljeexport, och hinder för landet att delta i det globala finansiella systemet är några av konsekvenserna orsakade av de omfattande sanktionerna mot landets energi-, finans- och handelssektor. Hårt ekonomiskt tryck från USA och EU bidrog till ännu högre inflation, vilket har drabbat Iran:s låg- och medelinkomsttagare som förlorar sina verksamheter när befolkningen inte har råd med livsmedel. Å andra sidan, har sanktioner kompromissat investeringar och kraftigt minskat produktion, vilket har tvingat företag att skala ner eller helt stänga affärer. Alltihop har försämrad Iran:s levnadsstandard, där tillgången till arbete, vård och framtidsmöjligheter redan var kraftigt begränsade.

Att reducera nuvarande protester i Iran till att enbart bero på sanktioner och ekonomiska orsaker skulle vara ytligt, men dessa är starkt kopplade till politisk oro och missnöje med regimen. Motstånd mot statligt förtryck, bristande mänskliga rättigheter och kvinnors (saknad av) rättigheter har alltid varit centrala. Sanktioner fungerar istället som en indirekt katalysator för protesterna mot regimen. EU och USA:s sanktioner lyckades öka missnöjets intensitet, där regimens misslyckanden i att hantera ekonomin och befolkningens krav genom att ta till våldsamma metoder bidrog till protesternas dödliga dynamik.

Regimens svar och utrikespolitiska effekter

Iran har hittills reagerat med massgripanden, rättsliga åtgärder och dödligt våld mot demonstranter. Landets högste ledare, Ali Khamenei, vägrar att backa och skyller förluster på USA (Faucon, 2026). Detta signalerar ingen demokratisk utveckling som sanktioner siktar på att främja, utan snarare en deja-vu strategi där kontrollen ska återtas så snart som möjligt. Dessvärre understryker regimens internetavbrott ytterligare prioriteringen av censur och propaganda framför fredlig dialog. Eftersom protesterna framställs vara resultat av västs inblandning, speciellt med EU och USA som anklagas för destabiliseringen av Iran genom sanktioner, kan detta ytterligare avlegitimisera protesterna och stärka regimens narrativ om suveränitet och dessutom validera användningen av våldet mot civila.

Iran:s konfrontativa retorik och repressiva agerande kan ytterligare förvärra diplomatiska relationer till EU och USA. Trycket på regeringar i väst att agera ökar på grund av ansvaret kopplat till mänskliga rättigheter. När dialog återigen ersätts av misstro, finns det en risk för en negativ spiral av statligt förtryck, vilken leder till mer internationell kritik mot Iran och nya strängare sanktioner och ännu större motstånd från befolkningen som indirekt följd av detta.

Påverkan på Irans vilja att börja förhandla internationellt, eller gradvis ersätta teokratin mot mer demokratiska alternativ, kan också vara ett tveeggat svärd. Den svåra ekonomiska situationen i landet har potential att öka behovet av ekonomiska lättnader och skapa incitament för samarbete och dialog, men kan också leda Iran till en fientligare utrikespolitisk hållning, fördjupat samarbete med likasinnade länder (som Ryssland), samt reducerad tillit till väst som förhandlingspart.

Slutsats

Det går inte att förstå de pågående protesterna i Iran som enbart ett resultat av internationella sanktioner. Men det är viktigt att inse deras roll som en indirekt katalysator för den politiska instabiliteten i landet, där de förvärrade redan existerande ekonomiska och politiska svagheter som hög inflation och bristande mänskliga rättigheter. Detta har lett till ett klimat i Iran där missnöjet lätt övergick till öppet motstånd mot regimen. Då sanktionernas kostnader till största del burits av befolkningen genom hyperinflation och internetavbrott, och blockerat humanitärt stöd, kan de anses kontraproduktiva och lyfter frågan om vem de faktiskt slår mot, även om de avses mot politiska eliter. Just i Irans fall verkar sanktioner dessutom förskjuta positiv utveckling och elda på instabilitet. Sanktioner, speciellt av ekonomisk karaktär, är ett användbart utrikespolitiskt verktyg, men riskerar knuffa inrikesutvecklingen åt fel håll.

Kanske är det dags för strategibyte, om det är Irans civilbefolkning som bär kostnaden?

Neva Galeta är analytiker vid OAG.

Referenser

Europeiska rådet. (2026). EU:s sanktioner mot Iran. [online] EU:s sanktioner mot Iran - Consilium

Faucon, B. (2026). Iran’s Supreme Leader Says He Won’t Bow Down to Protests or Trump. [online] Iran’s Supreme Leader Says He Won’t Bow Down to Protests or Trump - WSJ

IMF. (u.å.). Islamic Republic of Iran and the IMF. [online] Islamic Republic of Iran and the IMF

Tidy, J. (2026). Fears Iran’s internet shutdown could lead to ‘extreme digital isolation’. [online] Fears Iran's internet shutdown could lead to 'extreme digital isolation'

TT (2025). Trots löftena: EU-länder ökar import av rysk gas. [online] Aftonbladet.se. Trots löftena: EU-länder ökar import av rysk gas

UN Watch. (2026). Global Coalition of 30 NGOs Demands UN Emergency Action to Stop Mass Killings of Iranian Protesters - UN Watch. [online] Global Coalition of 30 NGOs Demands UN Emergency Action to Stop Mass Killings of Iranian Protesters