Pro-Libanesisk demonstration i Stockholm / FunkMonk

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

När Libanon 2025 försökte återupprätta statens våldsmonopol genom att kräva att Hizbollah skulle avväpnas, utmanades inte bara en militär ordning utan själva innebörden av nationell tillhörighet. Hizbollahs svar var att omdefiniera libanesisk identitet: motståndet mot Israel framställdes som nationens kärna, och statens krav på avväpning som ett hot mot Libanons existens.

Bakgrund:

När Libanons regering i augusti 2025 beslutade att återupprätta statens våldsmonopol genom att avväpna icke-statliga aktörer markerade det ett politiskt vägskäl utan motstycke sedan inbördeskrigets slut 1990. Beslutet knöts till FN:s säkerhetsrådsresolution 1701 och till efterkrigsarrangemangen efter vapenvilan med Israel 2024 (Emirates Policy Center 2025). I centrum för denna process står Hizbollah, den enda milis som efter kriget behållit sina vapen och samtidigt etablerat sig som en central politisk aktör.

Avväpningsinitiativet aktualiserade en grundläggande konflikt om vad det innebär att vara ”libanesisk”. Regeringens linje bygger på en statscentrerad förståelse av suveränitet, där endast staten har legitim rätt att bära vapen. Hizbollahs svar utgår däremot från en alternativ nationalism, där väpnat motstånd mot Israel framställs som en nödvändig och legitim del av nationens identitet.

Tidigare forskning: Från geopolitik till nationell legitimitet

Forskningen om Hizbollah har i huvudsak rört sig i två riktningar. Dels har rörelsen analyserats som en politisk aktör som utmanar staten och bedriver ett eget statsbyggande projekt (Albrecht m.fl. 2022). Dels har den studerats ideologiskt, som nationalistisk, eller islamistisk aktör (Bayat 2005). Andra studier har fokuserat på Hizbollahs omvandling från milis till politiskt parti (Azani 2012; Wiegand 2009), dess motiv för att delta i formell politik (Berti 2011) eller dess relation till Iran (Lob 2018).

Dessa perspektiv har gett viktiga insikter om organisationens strategi och institutionella utveckling, men de säger mindre om hur Hizbollah själv försöker formulera sin roll i termer av libanesisk nationell identitet. I stället för att utgå från rörelsen som ett regionalt verktyg för iransk maktpolitik kan man analysera hur den söker förankra sin legitimitet inom en libanesisk nationell ram.

Avväpningsbeslutet 2025 skapade ett nytt diskursivt sammanhang. Regeringens argument betonade statens suveränitet och internationella åtaganden, medan Hizbollah formulerade ett motnarrativ där dess vapen framställdes som en nationell nödvändighet i ljuset av fortsatt israeliskt hot.

Analytisk utgångspunkt

Den här analysen bygger på en närläsning av sju offentliga tal av Hizbollahs generalsekreterare Naim Qassem hållna efter avväpningsbeslutet i augusti 2025. Utgångspunkten är ett diskursivt perspektiv där nationell identitet inte betraktas som given eller stabil, utan som något som produceras och omförhandlas genom språk (Pernecky 2016; Kratochwil 2008). Fokus ligger därför inte på om Hizbollahs påståenden är empiriskt sanna, utan på hur begrepp som ”nation”, ”suveränitet” och ”motstånd” används för att skapa politisk legitimitet.

Metodologiskt utgår analysen från kritisk diskursanalys och van Dijks modell för ideologisk diskurs, där särskild uppmärksamhet riktas mot hur aktörer kategoriseras, hur ansvar fördelas och hur moraliska värderingar uttrycks. Med utgångspunkt i van Dijks ideologiska diskursmodell uppmärksammas hur talaren framställer den egna gruppen i positiva termer och motståndaren i negativa. Centralt är det som van Dijk beskriver som strategin om positiv självrepresentation och negativ representation av andra. Detta innebär att den egna sidans handlingar betonas som legitima och nödvändiga, medan dess problematiska sidor tonas ned. Samtidigt framställs motpartens agerande som hotfullt eller ansvarslöst, medan dess positiva egenskaper förminskas eller utelämnas. Genom denna typ av språkliga mönster synliggörs hur politisk legitimitet produceras och normaliseras genom diskurs. (van Dijk 2006).

Nationen definierad genom motstånd

I offentliga tal efter regeringens beslut konstruerar Hizbollahs generalsekreterare Naim Qassem ett sammanhängande narrativ om nationen. Motståndet beskrivs inte som ett särintresse vid sidan av staten, utan som en historisk garant för Libanons överlevnad. Befrielsen av södra Libanon år 2000 samt krigen 2006 och 2017 framställs som bevis för att det är det väpnade motståndet, snarare än statliga institutioner som säkrat landets suveränitet.

Genom detta språkbruk placeras Hizbollah i kategorin ”vi”: folket, de ansvarstagande och de som offrat sig för nationen. Regeringen och dess anhängare placeras däremot i kategorin ”de”: svaga, rädda och utsatta för yttre påtryckningar. Detta följer det mönster som van Dijk (2006) beskriver som positiv självrepresentation och negativ representation av motståndaren.

Suveränitet omtolkas därmed från en juridisk princip om våldsmonopol till en moralisk skyldighet att försvara nationen. Att vara nationell innebär inte i första hand att underordna sig staten, utan att erkänna motståndets roll som nationens beskyddare.

Att göra politik till moralfråga

Qassem använder återkommande moraliska analogier för att förstärka denna identitetskonstruktion. Ett exempel är liknelsen mellan regeringen och en far som dödar sitt barn för materiell vinning: Hizbollah framställs som barnet, nationen som familjen, och regeringen som den som offrar sin egen son för pengar och trygghet. På detta sätt förskjuts frågan om avväpning från en juridisk och institutionell nivå till en moralisk.

Genom sådana bilder konstrueras avväpning som ett existentiellt hot snarare än som en administrativ reform. Samtidigt förstärks bilden av Hizbollah som den aktör som bär det yttersta ansvaret för nationens överlevnad.

Tolkning: En konkurrerande nationalism

Hizbollahs diskurs innebär inte ett förnekande av Libanon som stat, utan en omdefiniering av vad staten bör vara. Rörelsen framställs som en integrerad del av nationen snarare än som ett parallellt maktcentrum. Detta utmanar bilden av Hizbollah som en ”stat i staten” och ersätter den med en självbild som nationens sanna försvarare.

Samtidigt de-legitimeras regeringens suveränitetsargument genom att framställas som yttre påtryckningar snarare än inhemska behov. Suveränitet definieras inte genom internationella avtal, utan genom historisk erfarenhet av krig och ockupation. Därmed uppstår två konkurrerande nationalismprojekt: ett statscentrerat och juridiskt, och ett motståndsbaserat och historiskt.

Politisk betydelse

Genom att formulera sitt vapeninnehav som en nationell plikt snarare än som ett partikulärt intresse försöker Hizbollah neutralisera kritiken om illegal militarisering. Samtidigt binds rörelsens legitimitet allt tydligare till en specifik tolkning av libanesisk identitet. Detta kan på kort sikt stärka dess ställning bland sympatisörer, men riskerar också att fördjupa de politiska och symboliska skiljelinjerna i ett redan fragmenterat samhälle.

Analysen visar att konflikten om vapnen också är en konflikt om språket. Det är genom språket som våldet görs legitimt eller illegitimt, nationellt eller ej. Diskursen fungerar därmed inte bara som ett uttryck för makt, utan som ett av dess centrala redskap.

Avslutning

Avväpningsinitiativet 2025 blottlade en grundläggande fråga i libanesisk politik: vem har rätt att definiera nationen? Hizbollahs svar är att nationell identitet inte kan skiljas från motstånd. I denna narrativ är vapnen inte ett hot mot staten, utan ett uttryck för dess historiska uppdrag.

Genom att analysera hur denna narrativ konstrueras blir det möjligt att förstå varför avväpning inte bara är en teknisk reform utan en symbolisk strid om Libanons politiska framtid. Konflikten handlar ytterst inte om säkerhetspolitik i snäv mening, utan om vilket ”vi” som ska erkännas som nationens legitima röst.

Osama Aldyab är analytiker vid OAG.

Referenser:

Albrecht, Holger, Kevin Koehler, Devorah Manekin, och Ora Szekely. 2022. ”Militaries, Militias, and Violence”. S. 108–31 i The Political Science of the Middle East, redigerad av M. Lynch, J. Schwedler, och S. Yom. Oxford University PressNew York.

Azani, Eitan. 2012. ”Hezbollah’s Strategy of “Walking on the Edge”: Between Political Game and Political Violence”. Studies in Conflict & Terrorism 35(11):741–59. doi:10.1080/1057610X.2012.720238.

Bayat, Asef. 2005. ”Islamism and Social Movement Theory”. Third World Quarterly 26(6):891–908. doi:10.1080/01436590500089240.

Berti, B. (2011). Armed Groups as Political Parties and Their Role in Electoral Politics: The Case of Hizballah. Studies in Conflict & Terrorism, 34(12), 942–962. https://doi.org/10.1080/1057610X.2011.621115

Emirates Policy Center. 2025 The Lebanese government approves state monopoly on arms: Is ‘Zero Hour’ approaching? (n.d.). https://www.epc.ae/en/details/scenario/the-lebanese-government-approves-state-monopoly-on-arms-is-zero-hour-approaching-

Lob, E. (2018). Construction Jihad: state-building and development in Iran and Lebanon’s Shiʿi Territories. Third World Quarterly, 39(11), 2103–2125. https://doi.org/10.1080/01436597.2018.1460197

Pernecky, Tomas. 2016. Epistemology and Metaphysics for Qualitative Research. 1 Oliver’s Yard, 55 City Road London EC1Y 1SP: SAGE Publications Ltd.

Van Dijk, T. A. 2006. ”Politics, Ideology, and Discourse”. S. 728–40 i Encyclopedia of Language & Linguistics. Elsevier.

Wiegand, Krista E. 2009. ”Reformation of a Terrorist Group: Hezbollah as a Lebanese Political Party”. Studies in Conflict & Terrorism 32(8):669–80. doi:10.1080/10576100903039320