Världskarta som visar Libanons läge och form / Sanjay Rao

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Trots sin begränsade storlek har Libanon länge varit en central arena i Mellanösterns regionala maktkamp. Landets geografiska läge mellan Syrien, Israel och östra Medelhavet, i kombination med ett politiskt system präglat av konfessionell maktdelning och starka externa allianser, har gjort landet särskilt sårbart för utländsk inblandning. Artikeln visar hur Libanon har gått från att vara en buffertstat mellan rivaliserande makter till att bli en aktiv konfliktzon där regionala motsättningar utspelas genom lokala aktörer. Den senaste konflikten mellan Iran, Israel och Hizbollah illustrerar denna utveckling. Samtidigt är den libanesiska statens svaghet inte bara en orsak till de återkommande interventionerna, utan också en konsekvens av dem. Varje ny konflikt försvagar statens kontroll över territoriet, våldsmonopolet och besluten om krig och fred.

Libanons regionala betydelse

Libanon är varken en militär eller ekonomisk stormakt, men landet har trots detta under större delen av sin moderna historia varit en central arena för regionens konflikter. För att förstå maktkampen i Mellanöstern behöver man därför också förstå kampen om Libanon. En del av förklaringen ligger i landets geografiska läge mellan Syrien, Israel och östra Medelhavet. Geografin är dock inte den enda förklaringen. Libanons betydelse har också skapats av en politisk ordning där religiösa grupper, partier och politiska ledare har upprätthållit egna relationer till externa makter. Landets svaga stat är därför inte bara en orsak till utländsk inblandning, utan också ett resultat av att regionala makter och deras libanesiska allierade under lång tid har motverkat framväxten av en stat som självständigt kan kontrollera territorium, sina vapen och sin utrikespolitik.

Från buffertstat till aktiv konfliktzon

Begreppet buffertstat används för att beskriva en mindre stat som ligger mellan två rivaliserande makter. En buffertstat kan minska risken för direkt konfrontation genom att skapa geografisk separation. Men den kan också utvecklas till vad Benjamin Atzili beskriver som en aktiv buffertzon; ett territorium där rivalerna inte hålls isär, utan istället konkurrerar genom lokala allierade, militär närvaro och politiska påtryckningar (Atzili, 2023).

Libanon har till stor del fungerat på detta sätt. Landet har inte bara legat mellan Syrien och Israel eller mellan Iran och Israel. Det har också blivit en plats där konflikterna mellan dessa stater har utspelats (Traboulsi, 2012). Under vissa perioder har södra Libanon dessutom fungerat som en direkt säkerhetszon. Israel motiverade sin ockupation av delar av södra Libanon fram till år 2000 med att området behövdes för att skydda norra Israel. Samma tanke återkom efter den senaste konflikten, när Israel skapade en omkring tio kilometer djup zon på libanesiskt område. Erfarenheten från den tidigare ockupationen visar dock att sådana zoner inte alltid leder till större säkerhet. De kan istället öka motståndet mot ockupationen och göra gränsområdet till ett centrum för en långvarig konflikt.

Redan under Libanonkrisen 1958 sammanflätades en intern konflikt om landets politiska identitet med motsättningen mellan den västvänliga ordningen och Gamal Abdel Nassers panarabism (Salloukh, 2017). Efter det palestinska motståndets etablering i Libanon under 1960- och 1970-talen blev landet en central front i den arabisk-israeliska konflikten. Det libanesiska inbördeskriget mellan 1975 och 1990 hade djupa interna sociala och politiska orsaker, men utvecklades samtidigt till en konflikt där Syrien, Israel, Iran, Irak, Saudiarabien, palestinska organisationer och västmakter stödde olika aktörer.

Israel invaderade Libanon 1978 och 1982, medan Syrien etablerade en militär och politisk dominans som bestod långt efter inbördeskrigets slut. Efter den iranska revolutionen 1979 bidrog Iran dessutom till uppbyggnaden av Hizbollah. Organisationen växte fram både som ett svar på den israeliska ockupationen och som en del av Irans regionala strategi.

Hizbollah bör därför inte beskrivas enbart som ett redskap för Iran. Organisationen har ett eget socialt och politiskt stöd i Libanon och växte fram under särskilda libanesiska förhållanden. Samtidigt har stödet från Iran gett Hizbollah en militär styrka som den libanesiska staten inte har full kontroll över. Samarbetet mellan Iran, Syrien och Hizbollah har därför påverkat både maktbalansen i regionen och förhållandet mellan Hizbollah och den libanesiska staten (El Badry, 2013).

Den svaga staten som både orsak och resultat

Libanons politiska system bygger på att de viktigaste posterna i staten delas mellan landets religiösa grupper. Tanken är att ingen grupp ensam ska kunna styra landet. Samtidigt har systemet gjort staten beroende av att ledare från olika grupper kan komma överens. När dessa eliter inte kan enas blockeras presidentval, regeringsbildningar och centrala beslut. Regionala makter kan då påverka den politiska processen genom sina relationer till lokala partier. Men den utländska påverkan kommer inte bara utifrån. Libanesiska aktörer söker också stöd från andra stater för att stärka sin egen ställning i förhållande till politiska motståndare. Det betyder att utländsk inblandning både drivs av regionala makter och av aktörer inne i Libanon.

Det skapar en självförstärkande cirkel. En svag stat gör det möjligt för partier, miliser och externa makter att agera självständigt. Deras agerande försvagar i sin tur staten ytterligare (Salloukh et al., 2015). Politiska ledare får begränsade incitament att bygga starka och opartiska institutioner, eftersom deras egen makt ofta bygger på konfessionella nätverk, klientelism och utländskt stöd.

Att endast beskriva Libanon som en ”misslyckad stat” är emellertid missvisande (Mouawad, 2018). Staten är inte helt frånvarande. Dess institutioner fungerar selektivt, och de politiska eliterna använder staten för att fördela tjänster, resurser och positioner. Svagheten är därför inte bara ett administrativt misslyckande, utan en del det sätt på vilket det politiska systemet reproduceras. Libanon är i detta avseende en stat med fragmenterad suveränitet: staten existerar, men delar kontrollen över säkerhet, välfärd och territorium med andra aktörer (Fregonese, 2012).

Iran, Israel och den senaste konflikten

Den senaste konflikten mellan Iran, Israel och Hizbollah visar ännu en gång att Libanons konflikter inte stannar inom landets gränser. När Hizbollah angriper Israel sker det inte bara som en del av en konflikt mellan Hizbollah och Israel. Organisationen är också en viktig del av Irans strategi i regionen. Iran använder Hizbollah för att avskräcka Israel och skapa militärt tryck mot landet. Israel ser därför Hizbollahs vapen och militära anläggningar som en del av det större hotet från Iran. På så sätt blir Libanon en viktig front i den regionala maktkampen mellan Iran och Israel.

Konsekvensen är att Libanon får bära en stor del av kostnaderna. Den libanesiska staten har bara begränsad kontroll över beslut som kan leda till krig eller större militära strider. Samtidigt är det staten och det libanesiska folket som får hantera följderna. Det handlar bland annat om förstörda byggnader och vägar, människor som tvingas lämna sina hem, en försvagad ekonomi och fortsatt israelisk militär närvaro.

Det amerikansk-iranska samförståndsavtalet från juni 2026 visar dessutom hur Libanon kan behandlas som en del av förhandlingar mellan större makter. Avtalet inkluderade enligt offentlig rapportering ett upphörande av militära operationer även på den libanesiska fronten. Men Israel var inte själv part i avtalet och motsatte sig att dess handlingsfrihet i Libanon skulle begränsas av en amerikansk-iransk uppgörelse. Det illustrerar buffertstatens dilemma: beslut om Libanons säkerhet fattas i förhandlingar där Libanon inte alltid är den avgörande parten. Ramavtalet mellan Libanon och Israel den 26 juni 2026 kan ses som ett försök att förändra denna ordning. Avtalet knyter ett gradvis israeliskt tillbakadragande till den libanesiska arméns utplacering och avväpningen av väpnade grupper. De fortsatta förhandlingarna om pilotzoner visar dock att den grundläggande motsättningen kvarstår: Libanon kräver israeliskt tillbakadragande, medan Israel kopplar tillbakadragandet till Hizbollahs avväpning. Hizbollah motsätter sig i sin tur att dess vapen avvecklas genom en uppgörelse som organisationen inte accepterar.

Libanon speglar och producerar regional makt

Libanon är inte bara en spegelbild av Mellanösterns maktbalans. Landet är en av de platser där denna balans skapas, förhandlas och militärt prövas. När Irans ställning stärks eller försvagas förändras Hizbollahs handlingsutrymme. När Israel förändrar sin säkerhetsdoktrin påverkas maktbalansen i södra Libanon. När Syrien, Saudiarabien, USA eller Frankrike förändrar sina prioriteringar påverkas regeringsbildningar och politiska allianser i Beirut.

Men det vore fel att göra utländska makter ensamt ansvariga för Libanons tillstånd. Regionala aktörer har kunnat ingripa eftersom de har haft lokala allierade inom det libanesiska systemet. Landets politiska eliter har i sin tur använt regionala konflikter för att mobilisera sina anhängare, marginalisera rivaler och bevara sina positioner.

En varaktig lösning kräver därför mer än ett eldupphör mellan Israel och Hizbollah eller en överenskommelse mellan USA och Iran. Den kräver en stat som har kapacitet och legitimitet att kontrollera hela sitt territorium och fatta beslut om krig och fred. Utan detta riskerar varje nytt regionalt avtal endast att förändra vilka makter som dominerar Libanon, inte själva systemet som gör landet till ett centrum för deras konflikter

Osama Aldyab är analytiker vid OAG.

Referenser

Atzili, B. (2023). ”Buffer Zones and International Rivalry: Internal and External Geographic Separation Mechanisms”. International Affairs, 99(2), s. 645–664.

El Badry, M.H. (2013). ”Relationen mellan Iran, Syrien och Hizbollah och dess konsekvenser för den libanesiska staten” [العلاقة بين إيران وسورية وحزب الله وآثارها في الدولة اللبنانية]. Siyāsāt ʿArabiyya, 1(5), s. 34–45.

Fregonese, S. (2012). ”Beyond the ‘Weak State’: Hybrid Sovereignties in Beirut”. Environment and Planning D: Society and Space, 30(4), s. 655–674.

Mouawad, J. (2018). ”Locating the Lebanese State in Social Theory”. Arab Studies Journal, 26(1), s. 90–119.

Salloukh, B.F. (2017). ”The State of Consociationalism in Lebanon”. Nationalism and Ethnic Politics, 23(4), s. 1–20.

Salloukh, B.F., Barakat, R., Al-Habbal, J.S., Khattab, L.W. och Mikaelian, S. (2015). The Politics of Sectarianism in Postwar Lebanon. London: Pluto Press.

Traboulsi, F. (2012). A History of Modern Lebanon. 2 uppl. London: Pluto Press.