Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan och Rysslands president Vladimir Putin / Kremlin.ru

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Söder om bergskedjan Kaukasus, alldeles utanför Europas geografiska gräns, ligger Armenien. Landet, och regionen det befinner sig i, präglas av närheten till stora makter och geopolitiskt viktiga områden såsom Ryssland, Europa, Turkiet samt övriga Mellanöstern. Genom historiens gång har därför regionen varit föremål för dragkamper mellan de närliggande makterna, något som präglat det armeniska samhället och kulturen. I modern tid har de ryska influenserna satt djupast spår i Armenien då landet först blev annekterat av det ryska imperiet och senare övergick till en republik inom Sovjetunionen. Av denna anledning ställdes Armenien, likt alla forna Sovjetrepubliker, inför en ovan situation efter kommunismens fall. Landet och dess befolkning hade under lång tid blivit alltmer integrerat i den rysktalande världen, och skulle nu navigera en egen väg. Dragkampen stod nu mellan det expanderande EU- och NATO-blocket och det forna östblocket. Under Vladimir Putins styre har denna spänning blivit både alltmer påtaglig men också infekterad, något som kulminerade i ett uppmärksammat armeniskt parlamentsval i början av sommaren.

Det omstridda valet

Det armeniska valet den 7 juni beskrevs i media som ett avgörande vägval mellan den europeiska och ryska vägen. Den sittande premiärministern Nikol Pasjinjan och hans parti Samhällskontraktet har under senare år ansträngt sig för att fördjupa relationen med EU och USA, efter att landet tidigare under den post-sovjetiska eran varit en nära allierad till Ryssland. Oppositionspartiet Starka Armenien, med oligarken Samvel Karapetyan i spetsen, är istället pro-ryskt och har förespråkat återupprättande av den nära relationen till Moskva (SVT, 2026). Mot bakgrund av den internationella isolering det pro-ryska blocket hamnat i efter 2022 fick valet stor uppmärksamhet i västerländsk media, där en oppositionsvinst framställdes som en risk för att landet skulle hamna bakom en ny järnridå.

Under valrörelsen utsattes Armenien för omfattande yttre påverkan från Ryssland. Den oberoende ryska nyhetssajten The Insider släppte i maj en rapport som avslöjar den enorma magnituden av ryska försök till valpåverkan. Rapporten kartlägger de avancerade nätverk av ryska underrättelseofficerare, spioner, diplomater och politiker som alla fått i uppdrag av Kreml att sabotera för Nikol Pasjinjan och stötta Starka Armenien samt övriga pro-ryska oppositionspartier (The Insider, 2026).

Den ryska påverkanskampanjen koordineras genom Kreml av ett nybildat direktorat för “strategiskt partnerskap och samarbete”, en omorganisation av det tidigare direktoratet för “kulturella band” som upplöstes efter dess misslyckande att påverka utgången av valen i Ungern och Moldavien. I Jerevan finns flera FSB-agenter på plats som koordinerar med den armeniska oppositionen samt utför spionuppdrag. Två av dem är Sergej Kivatjuk, som både spionerar på Pasjinjan samt regimkritiska ryssar i exil i Armenien, samt Vitalij Kutjeruk, som tidigare utfört sabotage mot Armeniens chef för utrikesunderrättelse Kristinne Grigorjan (The Insider, 2026). Den mjuka påverkan bedrivs bland andra Rossotrudnitjestvo (myndigheten för rysk kulturell export), Ryska Institutet för Strategiska Studier samt ett flertal tankesmedjor och politiska organisationer, ekonomiska medel från Kreml för att bedriva påverkansarbete i Armenien (The Insider, 2026).

Det finns anledning att tro att Putin ser ytterligare en omorganisering bland Kremls direktorat som nödvändig. Detta då trots alla resurser som lades ned på det armeniska valet blev utgången den 7 juni en förkrossande seger för Pasjinjan, som sannolikt kan bilda regering med egen majoritet (SVT, 2026). Med detta drar Väst en lättnadens suck, för resultatet innebär att Armenien kommer fortsätta sin inslagna väg med närmanden till EU och USA. Men hur kommer det sig att ett land som fram till nyligen var en av Moskvas mest pålitliga allierade gjort en sådan helomvändning?

Armeniens vändning mot Väst

Redan tre år efter självständighet från Sovjetunionen 1991 blev Armenien en fullvärdig medlem av CSTO, försvarsalliansen som blivit Rysslands svar på NATO. Det blev snabbt tydligt att relationen mellan Armenien och Ryssland skulle präglas av ett säkerhetskontrakt där Ryssland garanterade militär uppbackning mot att Armenien förblev lojala till den ryska intressesfären (Akgün, 2026). I det ekonomiska och politiska kaos som drabbade de postsovjetiska staterna under 90-talet såg antagligen Jerevan detta som en nödvändig åtgärd för att garantera framtida stabilitet. Även ekonomiskt växte beroendet av Ryssland, som 2025 var Armeniens största importpartner och näst största exportpartner (ITA, 2025). Det som avgjorde Armeniens svängning bort från Ryssland och mot Väst var istället den militära konflikten med Azerbajdzjan.

Armenien och Azerbajdzjan har länge haft ett spänt förhållande över den omstridda regionen Nagorno-Karabakh - Artsakh på armeniska - som geografiskt ligger i Azerbajdzjan men är etniskt armenisk. I september 2023 eskalerade spänningarna när Azerbajdzjan invaderade regionen för att upplösa den självutnämnda republiken Artsakh och rebellstyrkorna som huserade där (UCDP, 2026). Som svar på detta förväntade sig Armenien att Ryssland skulle hedra sitt säkerhetskontrakt och komma till militär uppbackning, men så blev inte fallet. Moskva, som hade sina prioriteringar i Ukraina, valde istället att retirera de fredsbevarande styrkor man hade stationerat i regionen. Plötsligt betydde inte de säkerhetsgarantier Armenien hängivit sin lojalitet till någonting, och man insåg att Ryssland inte längre kunde ses som en pålitlig säkerhetspartner. I ljuset av den spända geopolitiska situationen Armenien befann sig i behövde man därför vända blicken åt ett annat håll för att leta säkerhetspartners. Det stod snabbt klart att de som var mest villiga att utforska ett sådant partnerskap med Jerevan var EU och USA (Akgün, 2026). I praktiken innebär detta dock att Armenien står utan konkreta försvarsgarantier, då relationen med Väst är mer inriktad på mjukt inflytande och politiskt partnerskap snarare än konkreta försvarssamarbeten (Akgün, 2026). Givet närområdet är detta en riskfylld väg. Ledningen i Jerevan tycks betrakta risken som en investering, i förhoppningen att relationen på sikt kan utvidgas till försvarssamarbete.

Kremls reaktion

När Sovjetunionen upplöstes förlorade Moskva kontrollen över miljontals människor och kvadratkilometer, en förlust som Putin öppet beskrivit som en katastrof. Han har också definierat en tydlig rysk intressesfär där många av de postsovjetiska staterna ingår. Idén är att Ryssland på olika sätt ska dominera och i olika grad kontrollera länderna i sin intressesfär, ekonomiskt, politiskt, militärt eller kulturellt. Hur reagerar då Ryssland när ett land som Armenien, som till stor grad varit en integrerad del av den ryska intressesfären, börjar förkasta partnerskapet och istället vända sig till Väst?

Där polariserade val sammanfaller med ett ryssvänligt oppositionsalternativ sker i regel valpåverkan, och Kreml har en omfattande apparat för ändamålet. Ett annat verktyg är hot om ekonomiska påföljder. Ryssland har efter valet i Armenien hotat Pasjinjan med att en enorm ekonomisk katastrof väntar om samtalen med EU och USA fortsätter. I Armeniens fall är hoten inte tomma då Ryssland, som tidigare nämnt, har haft stort inflytande i den armeniska ekonomin. Dessutom har man möjligheten att slå särskilt hårt mot kritiska sektorer, exempelvis energisektorn där Gazprom kontrollerar stora delar av naturgasindustrin (Akgün, 2026). Detta skapar onekligen ett dilemma för den omvalda regeringen i Jerevan. Slutligen finns det ytterligare en eskalerande åtgärd Kreml kan ta till för att hålla kvar Armenien i sin intressesfär: att hota med militär eskalering. Detta har ännu inte skett, troligtvis för att man fortfarande inväntar en reaktion på hoten om att strypa den armeniska ekonomin, samt för att man fortfarande rent formellt är allierad genom CSTO. Samtidigt väntas CSTO med största sannolikhet ta upp ett ärende om att frånta Armenien dess rösträtt i alliansen under ett kommande möte den 11 november (Caucasian Knot, 2026). Att successivt frånta Armenien dess rättigheter inom alliansen, sannolikt med uteslutning som slutmål, utvidgar Kremls verktygslåda och öppnar för mer formella hot om militära åtgärder i händelse av fortsatt armeniskt närmande till Väst.

Vad händer härnäst?

Det är svårt att skriva om Armeniens framtid utan att nämna de svåra politiska beslut som måste tas för att navigera rätt mellan Väst och Öst samtidigt som man behåller sin självständighet. Framför allt påminner Armeniens situation om ett klassiskt säkerhetsdilemma på kalla kriget-manér; Upprustning krävs för att stärka den egna statens säkerhet, vilket ses som ett hot av en rivaliserande stat, som i sin tur vidtar åtgärder och tvingar den egna staten att rusta upp ytterligare. Armenien står utan konkreta säkerhetsgarantier, och att gå tillbaka till Ryssland och CSTO är inte ett alternativ efter händelserna 2023. Därför måste landet närma sig EU och USA ytterligare för att ännu konkretisera säkerhetsgarantierna. Detta kan tolkas som ett hot i Kreml vilket riskerar att eskalera situationen mellan länderna, och i sin tur tvinga Armenien att intensifiera närmandet till Väst. Om närmandet ändå inte resulterar i konkreta säkerhetsgarantier finns risken att Ryssland uppfattar det som en möjlighet att eliminera styret i Jerevan med militära medel. Detta vet vi att Putin är kapabel till, vilket tvingar Pasjinjan att navigera beslutsamt och klokt på sin inslagna väg för att inte äventyra landets säkerhet. Framtiden är oviss, men Armenien och dess folk har valt att gå en ny väg och lämna östblocket bakom sig. Frågan är hur hårt landet prövas i processen.

Ludwig Nordin är analytiker vid OAG.

Referenser

Akgün, E., 2026. Armenia’s Geopolitical Pivot: Strategic Ambiguity and the Search for New Security Anchors. Central Asia-Caucasus Analyst. [online] Tillgänglig på: <https://cacianalyst.org/publications/analytical-articles/item/13934-armenia%E2%80%99s-geopolitical-pivot-strategic-ambiguity-and-the-search-for-new-security-anchors.html> [3 mars 2026]

Caucasian Knot, 2026. Representatives of the CSTO threatened Armenia with restrictions. [online] Tillgänglig på: <https://www.eng.kavkaz-uzel.eu/articles/77791> [16 augusti 2026]

ITA, 2025. Armenia - Market Overview. International Trade Administration. [online] Tillgänglig på: <https://www.trade.gov/country-commercial-guides/armenia-market-overview> [15 december 2025]

SVT, 2026. Premiärminister Nikol Pasjinjan vinner Armeniens parlamentsval. SVT Nyheter. [online] Tillgänglig på: <https://www.svt.se/nyheter/utrikes/vallokalerna-har-stangt-valjer-armenien-vast-eller-ost> [8 juni 2026]

The Insider, 2026. Grabbing him by the “Beard”: The Insider identifies the FSB, GRU, and SVR agents Russia sent to Armenia to take on PM Nikol Pashinyan. The Insider. [online] Tillgänglig på: <https://theins.press/en/inv/292740_gl=1*1cek91r*_ga*MjEzNDI0NTg5Mi4xNzc5MzQ1NDA1*_ga_KDNQBDSQ5N*czE3NzkzNDU0MDUkbzEkZzAkdDE3NzkzNDU0MDUkajYwJGwwJGgw> [19 maj 2026]

UCDP, 2026. Azerbaijan: Artsakh (Nagorno-Karabakh). State-based violence page. UCDP Conflict Encyclopedia, Uppsala University, Department of Peace and Conflict Research. [online] Tillgänglig på: <https://ucdp.uu.se/conflict/388> [17 augusti 2026]