Syriens och EU:s flaggor / AI-genererad illustration

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

När Syrien åter närmar sig EU öppnas nya möjligheter för handel, investeringar och ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden. Samtidigt är landets produktionskapacitet, infrastruktur och näringsliv fortfarande kraftigt försvagad efter kriget. Ett närmare partnerskap med EU kan därför bli en viktig resurs för återhämtningen, men också skapa nya påfrestningar om marknaden öppnas snabbare än syriska företag och institutioner hinner anpassa sig. Frågan är alltså inte bara vad Syrien kan vinna, utan hur partnerskapet kan utformas utan att öka landets ekonomiska sårbarhet.

Inledning

Efter mer än ett decennium av krig står Syrien inför en ekonomisk återuppbyggnad vars omfattning är svår att överskatta. Samtidigt har relationerna mellan Syrien och Europeiska unionen gått in i en ny fas. EU har signalerat en vilja att återuppta det ekonomiska samarbetet och har presenterat ekonomiskt stöd för återhämtning och återuppbyggnad (European Commission, 2026). För Syrien innebär detta en möjlighet att återknyta till en av världens största marknader. Men ett återupplivat partnerskap är inte nödvändigtvis enbart en möjlighet. Det kan också utsätta ett redan försvagat syriskt näringsliv för en konkurrens som det i dagsläget har begränsade möjligheter att hantera.

Frågan är därför inte bara om Syrien bör utveckla sitt partnerskap med EU, utan hur partnerskapet ska utformas.

Ett försvagat ekonomiskt utgångsläge

Syrien går inte in i eventuella förhandlingar från samma ekonomiska utgångsläge som när ett associationsavtal med EU förhandlades fram i december 2008. Avtalet byggde bland annat på gradvis handelsliberalisering, sänkta tullar, ömsesidigt marknadstillträde och anpassning av delar av det syriska regelverket till europeiska och internationella handelsregler (EU trade relations with Syria, n.d.). Kriget har sedan dess förändrat landets produktionsstruktur i grunden. Syrian Center for Policy Research uppskattar att Syriens BNP 2025 fortfarande endast motsvarade omkring 45 procent av nivån 2010. Jordbrukets produktion hade fallit kraftigt och tillverkningsindustrins produktion uppskattades till omkring en femtedel av nivån före kriget (SCPR, 2026).

Samtidigt har förstörelsen av kapital och infrastruktur varit omfattande. En skadebedömning som används av Världsbanken uppskattar de fysiska skadorna mellan 2011 och 2024 till omkring 108 miljarder dollar. Infrastruktur stod för en betydande del av förlusterna, vid sidan av bostäder och andra byggnader (World Bank, 2025).

Detta är centralt för förståelsen av ett möjligt partnerskap med EU. Handelsliberalisering fungerar annorlunda i en ekonomi med fungerande energiförsörjning, moderna fabriker och tillgång till kapital än i en ekonomi där företag samtidigt försöker återuppbygga produktionskapaciteten. Därmed, när tullskydd avvecklas, ställs syriska företag direkt mot europeiska producenter med större kapitalresurser, modernare teknologi och effektivare produktionskedjor.

Ett partnerskap präglat av ekonomisk asymmetri

Begreppet partnerskap kan ge intrycket av ett förhållande mellan jämbördiga ekonomier. I praktiken finns dock en betydande asymmetri mellan EU och Syrien.

Det tidigare syrisk-europeiska samarbetet byggde till stor del på att europeiska marknader öppnades för syriska produkter och på finansiellt och tekniskt stöd. De senare Europa-Medelhavsavtalen har däremot lagt större tonvikt på ömsesidig handelsliberalisering, harmonisering av regelverk och skapandet av frihandelsområden (Mr.Henri C. Ghesquière, 1998).

Problemet är att ömsesidighet i juridisk mening inte nödvändigtvis innebär ekonomisk jämlikhet. Om både EU och Syrien sänker tullarna kan reglerna formellt vara desamma, samtidigt som effekterna blir mycket olika. Europeiska företag får tillträde till en mindre och betydligt svagare marknad, medan syriska företag förväntas konkurrera på en avancerad europeisk marknad.

Det har varnats sedan 2000-talet för att framför allt mindre syriska industriföretag och verksamheter med låg teknisk nivå riskerar få svårt att möta konkurrensen från europeiska producenter när tullskyddet gradvis avvecklades. Detta betyder dock inte att Syrien bör undvika konkurrens. Tvärtom kan ökad konkurrens skapa incitament till modernisering. Men tidpunkten och ordningsföljden är avgörande. Om tullskyddet avvecklas innan syriska företag hunnit modernisera sin produktion och stärka sin konkurrenskraft riskerar delar av industrin att slås ut snarare än att effektiviseras.

Hur långt bör liberaliseringen gå?

En annan fråga som lätt försvinner i diskussionen om handel gäller tjänster och kapitalrörelser. Ett omfattande partnerskap handlar inte bara om tullar på varor. Det kan även innebära liberalisering av investeringar, kapitalöverföringar, offentlig upphandling och konkurrensregler.

För ett land i återuppbyggnad är dessa frågor särskilt känsliga. Syrien behöver utländskt kapital för att finansiera investeringar, återuppbygga produktionskapacitet och återknyta ekonomin till internationella marknader. Samtidigt innebär ett långtgående åtagande om fria kapitalrörelser att staten får mindre handlingsutrymme om stora kapitalflöden snabbt lämnar landet. I ett läge där valutareserverna är begränsade och betalningsbalansen redan är sårbar kan en sådan utveckling skapa ytterligare press på valutan och det finansiella systemet. Den syrisk-europeiska avtalsmodellen har tidigare innehållit bestämmelser om fria överföringar av investeringar och vinster, något som blir betydligt mer känsligt i dagens ekonomiska situation än när avtalet ursprungligen förhandlades fram.

Liknande avvägningar gäller statligt ägande och konkurrensregler. EU:s partnerskapsmodell bygger i stor utsträckning på principen att privata och offentliga aktörer ska behandlas lika och att statliga monopol inte ska ges särskilda konkurrensfördelar. Ur ett effektivitetsperspektiv kan sådana regler minska godtycke och bidra till mer öppna marknader. Men i en efterkrigsekonomi kan staten samtidigt vilja behålla kontroll över sektorer som energi, bränsleförsörjning och vissa delar av livsmedelsförsörjningen, inte enbart av ekonomiska skäl utan också för att säkra grundläggande samhällsfunktioner. Den ursprungliga avtalslogiken utgår därmed inte från samma statliga behov som präglar en omfattande återuppbyggnadsfas.

Den centrala frågan blir därmed inte om Syrien ska liberalisera eller inte, utan i vilken ordning och under vilka villkor liberaliseringen sker. Ett snabbt öppnande kan underlätta investeringar och integration med den europeiska ekonomin, men om institutioner, finanssektor och strategiska sektorer ännu är svaga kan samma reformer samtidigt minska statens möjlighet att hantera ekonomiska chocker. Därför blir övergångsperioder, undantag och förhandlingsutrymme minst lika viktiga som själva principen om marknadsöppning.

Vad Syrien faktiskt kan vinna på partnerskapet

Trots de risker som följer ett närmare ekonomiskt partnerskap finns tydliga möjligheter för Syrien. I nuläget handlar möjligheterna inte enbart om lägre tullar eller ökad handel, utan framför allt om tillgång till teknologi, kompetens, finansiering och institutionellt stöd.

För många syriska företag är behovet av modernisering stort. Ett närmare samarbete med europeiska aktörer skulle kunna bidra till förbättrade produktionsmetoder, högre kvalitetsstandarder och bättre möjligheter att nå internationella marknader. Även utbildningsprogram, tekniskt bistånd, forskningssamarbeten och investeringar kan spela en viktig roll, särskilt om de kopplas till de sektorer som Syrien själv bedömer som prioriterade för återuppbyggnaden.

Tunisien visar att ett partnerskap med EU kan öppna nya möjligheter utan att automatiskt lösa landets ekonomiska problem. Associationsavtalet skapade frihandel för industrivaror mellan Tunisien och EU, men Tunisien har samtidigt fortsatt kämpa med hög arbetslöshet och stora regionala skillnader (EU trade relations with Tunisia, 2024)

För Syrien innebär detta att frågan inte bara är vilka resurser EU kan erbjuda, utan också hur dessa resurser används. Om tekniskt och finansiellt stöd kopplas till en bredare syrisk strategi för industriell utveckling, kompetensuppbyggnad och återuppbyggnad kan partnerskapet få större långsiktig betydelse. Om fokus däremot främst hamnar på snabb handelsliberalisering blir utfallet mer osäkert.

Osama Aldyab är analytiker vid OAG

Referenser

EU trade relations with Syria. (n.d.). [online] policy.trade.ec.europa.eu. Available at: https://policy.trade.ec.europa.eu/eu-trade-relationships-country-and-region/countries-and-regions/syria_en

EU trade relations with Tunisia. (2024). [online] Trade and Economic Security. Available at: https://policy.trade.ec.europa.eu/eu-trade-relationships-country-and-region/countries-and-regions/tunisia_en

European Commission (2026) EU coordinates international support for the recovery of Syria\’s economy and reconstruction process: https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/ip_26_105

Mr.Henri C. Ghesquière (1998). Impact of European Union Assocation Agreements on Mediterranean Countries. International Monetary Fund. https://doi.org/10.5089/9781451942477.001

SCPR (2026). Rhetorical Recovery and Real GDP Stagnation in Syria - SCPR - Syrian Center for Policy Research. https://scpr-syria.org/publications2/rhetorical-recovery-and-real-gdp-stagnation-in-syria/

World Bank (2025). The Syrian Conflict Physical Damage and Reconstruction Assessment (2011–2024). http://documents.worldbank.org/curated/en/099102025095540101