Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Den 12 maj 2025 presenterade Kina sin nya vitbok “Kinas nationella säkerhet i den nya eran” (新时代的中国国家安全).[1] Vid en första anblick framstår dokumentet som en sammanställning av begrepp, principer och målsättningar. Men vid en djupare genomgång blir det tydligt att vitboken är mer än ett policydokument, den är en strategisk markering om landets ambitioner i en tid av växande konkurrens, förändrade maktstrukturer och osäkerhet i den internationella ordningen. Genom att sammanföra ekonomisk stabilitet, teknologisk självförsörjning, maritim kontroll och politisk enhet i ett enda säkerhetsramverk visar Kina att man gör anspråk på att definiera inte bara sin egen framtid, utan också den regionala säkerhetsstrukturen.

Vitbokens roll i Kinas strategiska kommunikation

Kina har historiskt använt sina vitböcker som politiska kompasser, dokument som både signalerar regimens prioriteringar, legitimerar redan påbörjade statliga åtgärder och förankrar förändringar i övergripande nationella strategi.[2] De är samtidigt ett fönster in i ledningens strategiska tänkande, där dokumenten ofta speglar både ambitioner och oro över specifika problem. Den nya vitboken bör därför förstås mot bakgrund av en snabbt föränderlig geopolitisk miljö. Den globala maktbalansen är i rörelse och en mer oberäknelig amerikansk regering skapar osäkerhet kring Washingtons långsiktiga engagemang i Asien–Stilla havet. I detta föränderliga landskap försöker Beijing positionera sig som en stabiliserande kraft, dock stabilitet definierad utifrån kinesiska intressen och normer.

USA som både hot och nödvändig partner

Vitboken gör det tydligt att USA betraktas som det främsta externa hotet. Washington anklagas för att säkerhetisera internationell handel, försvaga globala produktionskedjor och upprätta exklusiva försvarssamarbeten riktade mot Kina. Denna bild förstärks av anklagelser om västerländska försök att “splittra” Kina genom stöd till separatistiska rörelser i Taiwan, Tibet, Xinjiang och Hongkong. Här framträder en hotuppfattning där Kina omringas av politiskt, ekonomiskt och ideologiskt tryck, och där den egna säkerheten kräver både intern sammanhållning och extern befästning av inflytande. Dock så beskrivs relationen USA-Kina som samarbetsinriktad om det finns en ömsesidig respekt länderna emellan. Denna dubbla retorik är inte ett misstag utan en medveten konstruktion, genom att beskriva USA som både antagonist och nödvändig partner kan Beijing rättfärdiga en tuffare säkerhetspolitik utan att stänga dörren för ekonomiskt samarbete och stabilitet. Paradoxen gör det möjligt för Kina att samtidigt försvara en hård linje och signalera internationellt ansvarstagande samt lägga ansvar på USA när relationen fallerar.

Maritim säkerhet i Sydkinesiska havet

Vitboken betonar att Asien–Stilla havet utgör kärnan i global tillväxt, vilket understryker att Kina ser regionen som sin primära strategiska arena. Det handlar inte längre bara om att upprätthålla nationell säkerhet utan om att forma regionala normer, ett skifte från defensiv till systemskapande makt. Denna ambition blir särskilt tydlig när det kommer till Sydkinesiska havet, där en tredjedel av världens sjöfart passerar.[3] För Kina utgör området en ekonomiskt livsviktig pulsåder och samtidigt en arena där säkerhet, handel och territoriella anspråk är oupplösligt förenade. Vitbokens starka fokus på maritim säkerhet speglar en övertygelse om att kontroll över dessa handelsrutter är avgörande för landets långsiktiga stabilitet. Genom att formulera sjöfart och territorium som centrala säkerhetsfrågor snarare än handels- eller rättsfrågor legitimeras en mer resolut kinesisk närvaro i området. Detta har redan väckt motreaktioner, särskilt från Filippinerna och Vietnam, där incidenter med kustbevakningsfartyg och blockeringar av försörjningslinjer har blivit allt vanligare.[4]

Det säkerhetspolitiska klimatet i regionen gör situationen än mer känslig. USA har under senare år intensifierat sin militära närvaro genom fördjupade försvarssamarbeten med Japan, Filippinerna och Australien.[5] Samtidigt moderniserar flera ASEAN-länder sina militära kapaciteter för att kunna hävda sina anspråk.[6] Detta skapar en kraftigt polariserad miljö där riskerna för felkalkyleringar ökar. Vitbokens beskrivning av att kinesiska rättigheter står under ökande press förstärker narrativet att Kina reagerar defensivt, trots att omvärlden ofta tolkar dess agerande som expansionistiska. Misstron på båda sidor växer och juridiska processer, såsom skiljedomen i Haag 2016,[7] får allt mindre praktiskt genomslag i takt med att maktpolitiken tränger undan rättsordningen.

I denna kontext blir vitboken ett verktyg för att legitimera fortsatt maritim upprustning och ett mer aktivt kinesiskt agerande till havs. Genom att koppla nationell säkerhet till ekonomisk suveränitet skapas ett narrativ där kinesisk dominans över handelsrutterna framstår som både naturlig och nödvändig. Detta riskerar i sin tur att förvärra spänningarna med ASEAN-länderna som är lika beroende av fria handelsflöden genom Sydkinesiska havet som Kina själv, men som oroas över att Beijings växande makt ska omvandla havet från en öppen passage till ett politiskt verktyg.

Den bredare internationella säkerhetspolitiska utvecklingen, präglad av stormaktsrivalitet, militär modernisering och ideologiska motsättningar, förstärker denna osäkerhet. USA och dess allierade betonar avskräckning, militär interoperabilitet och allianser som vägen till stabilitet, medan Kina framhåller helhetlig nationell säkerhet, politisk enhet och socioekonomisk kontroll som grunden för långsiktig ordning. Båda modellerna är rationella utifrån respektive aktörs strategiska mål, men de är samtidigt svåra att förena. Resultatet blir ett säkerhetsdilemma där varje åtgärd potentiellt kan tolkas som ett steg mot en konfrontation.

Avslutning: Kinas anspråk och regionens vägval

Vitboken gör det tydligt att Kina betraktar sig som en oundviklig ordningsskapare i Asien–Stilla havet. Dokumentet är både ett försök att legitimera en mer omfattande säkerhetspolitik och ett anspråk på ett större strategiskt handlingsutrymme. För regionen innebär detta en framtid där Kinas agerande får allt större betydelse, och där valet mellan ekonomiskt samarbete och säkerhetspolitiskt motstånd blir allt svårare att navigera. Hur omvärlden kommer att välja att tolka och reagera på Kinas säkerhetsdoktrin och kommande engagemang i Sydkinesiska havet kommer därför att vara minst lika avgörande som självaste innehållet i vitboken. I en tid av skiftande maktbalanser framstår vitboken inte bara som en beskrivning av Kinas strategi, utan som ett test för regionens förmåga att hantera en ny säkerhetspolitisk verklighet.

Iris Weström är analytiker vid OAG.

Referenser

[1] 中华人民共和国国务院新闻办公室 (The State Council information Office of the People’s Republic of China -SCIO) (2025). 新时代的中国国家安全http://www.scio.gov.cn/zfbps/zfbps2279/202505/t20250512__894771.html (Hämtad 2025-11-15)

[2] von Sydow. A (2025). Sources of instability - reading China’s new national security White paper. Swedish National China Centre.https://www.ui.se/globalassets/ui.se-eng/publications/other-publications/whitepapernkk__commentary_2025.pdf (Hämtad 2025-11-13)

[3] Cordesman, A. H., Burke, A. A., & Molot, M. (2019). The Critical Role of Chinese Trade in the South China Sea. In China and the U.S.: Cooperation, Competition and/or Conflict An Experimental Assessment (pp. 336–343). Center for Strategic and International Studies (CSIS). http://www.jstor.org/stable/resrep22586.30

[4] Kronholm. A (2025) Vietnamesiska fiskare vittnar om attacker från Kinas kustbevakning. Sveriges radio. 2025-11-4 https://www.sverigesradio.se/artikel/vietnamesiska-fiskare-vittnar-om-attacker-fran-kinas-kustbevakning (Hämtad 2025-11-24)

[5] Marles, R., Nakatani. G & Austin. L. (2024) Australia-Japan-United States Trilateral Defence Ministers Meeting November 2024 Joint Statement. https://www.minister.defence.gov.au/statements/2024-11-17/australia-japan-united-states-trilateral-defence-ministers-meeting-november-2024-joint-statement (Hämtad 2025-11-23)

[6] Rowley. A (2025) Southeast Asia’s new arms race undermines its regional strengths. South China Morning Post. 2025-03-22 https://www.scmp.com/opinion/asiaopinion/article/3303182/southeast-asias-new-arms-race-undermines-its-regional-strengths (Hämtad 2025-11-24)

[7] Ljunggren. B (2016). Kina vägrar underordna sig historisk havsrättsdom. Utrikesmagasinet. 2016-08-05. https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2016/augusti/kina-vagrar-underordna-sig-historisk-havsrattsdom/ (hämtad 2025-11-23)