Gripen E avfyrar jaktrobot meteor / Saab

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Sedan 2022 har Rysslands hybridaktioner mot väst eskalerat. Klippta kablar i Östersjön, cyberaktioner, sabotage, spioneri, luftrumskränkningar. Svaret som Nato, EU och väst i stort bemött detta med har som bäst varit mjäkigt och som värst kontraproduktivt. Nato har som högsta ambition att verka krigsavhållande genom avskräckning. För att detta ska fungera måste vi påminna både oss själva, såväl som Kreml, att skräck är den operativa delen av avskräckning. Strategisk avskräckning handlar i grunden inte om att vara artig, utan om att framtvinga fred genom att trovärdigt hota motståndaren med oacceptabla (våldsamma) kosekvenser vid ett övertramp. Det är inte menat att vara trevligt. Skräck hos motståndaren är, hur obehagligt det än låter, det avsedda utfallet.

Avskräckning som inte skrämmer motståndaren är bara dyr symbolpolitik.

Sluta göra självmål

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Natoländerna vidtagit kraftiga åtgärder på den östra flanken, bland annat inom ramen för Forward Land Forces, Enhanced Forward Presence, Air Policing med mera. Detta är i sig bra och i sin ordning givet Rysslands agerande, problemet ligger dock i dessa styrkors syfte. Att enbart visa upp militära förband är i sig inte särskilt imponerande för en motståndare om denne inte tror att viljan finns för att använda förbanden skarpt. Till slut blir det till och med rent kontraproduktivt att ställa upp förband som vi bevisligen är ytterst motvilliga att använda för annat än teaterspel.

Tanken går tillbaka till Rysslands, inledningsvis, framgångsrika avskräckning och signalering mot väst under krigets första halvår. Innan kriget var många länder motvilliga att ens ge Ukraina vapen över huvud taget, sedan skulle de endast få så kallade “defensiva” vapen. Sedan inga tunga vapen, sedan inga vapen med lång räckvidd eller hög precision, sedan inga stridsvagnar, sedan inga stridsflygplan, och så vidare… Till slut började sofistikerade, långräckviddiga och precisa västerländska robotar slå ned mot mål inne i Ryssland. Sakta men säkert vågade vi gå steget längre än tidigare – varje gång gastade och rasade Kreml utan vidare motåtgärd. Några kärnvapen har inte utplånat Berlin eller London trots upprepade hot. Ryssland bluffade för högt, för många gånger, och därmed försvann deras trovärdighet – trots att de har förmågan att fullfölja sina hot.

Just nu är det Nato som ropar varg. Ständiga uttalanden, artikel 4-överläggningar, fördömanden och hård retorik. Svagt agerande. Vi höjer rösten men inte kostnaden. Vi har all förmåga att försvara vårt territorium från ryska intrång men väljer konsekvent att göra något annat.

Håll gränsen

Oktober 1981 strandade den sovjetiska ubåten U137/S363 utanför Karlskrona örlogsbas. När Sverige såg vad som misstänktes vara ett sovjetiskt fritagningsförsök närma sig våra territorialvatten gav statsminister Thorbjörn Fälldin sin berömda order: Håll gränsen. Den gången visade det sig vara ett falsklarm, fartygen i fråga var inte stridsfartyg utan harmlösa tyska handelsskepp.

Denna gång är det annorlunda. Skarpa larm går med regelbundenhet på flera håll i Europa.

För att skydda oss själva och återta vår trovärdighet bör Nato ge samma order som Fälldin: håll gränsen. Justera insatsreglerna och kommunicera dem tydligt till Moskva. Ge luftförsvar och stridspiloter stående instruktion att slå på eldledningsradar mot ryska stridsflygplan som kommer inom ett visst avstånd från Natogränsen. Fortsätter de ändå in i Natos luftrum, efter varning och enligt folkrättens ramar, ska de behandlas som vad de är: en kränkning som möts med verkanseld. Förhoppningen här är givetvis att övertala med signalering innan våld blir nödvändigt, men signaleringen blir verkningslös utan trovärdiga förmågor och intentioner.

Ja, detta riskerar eskalation och det kan mycket väl finnas andra medel och metoder som också biter. Eskalationsrisken är reell, men även passivitet har en eskalationslogik: varje obesvarat intrång sänker tröskeln för nästa. Vi saboterar vår trovärdighet och underminerar vår förmåga att avskräcka – vilket på sikt höjer krigsrisken när vi står mot ett risktagande Ryssland. Poängen är dock inte att söka konflikt, utan att göra kostnaden för fortsatt gråzonsangrepp så svidande att Kreml självmant drar i handbromsen.

Ett första steg är att använda de ekonomiska och juridiska verktyg vi redan har. Börja med att konfiskera frysta ryska tillgångar och ge pengarna till Ukraina, ta en femtedel av pengarna nu direkt och ge Kreml varningen att vi tar en femtedel till vid nästa överträdelse. Agera aggressivare mot den så kallade skuggflottan. Stoppa fartygen för inspektion, försena dem. Neka hamntillträde ifall minsta lilla fel eller diskrepans hittas. Låt Rysslands exportvaror staplas upp i kö. Påminn Ryssland om vilken maktfaktor väst är i dessa världsdelar och att det inte finns någonting Ryssland kan göra mot oss som inte vi kan göra mot dem.

Vi har muskler, kraftfullare än Rysslands för den delen. Vi skrämmer oss själva till undergivenhet med mer eller mindre dåligt grundade föreställningar om att minsta användning av de avsevärda förmågor vi har på direkten skulle starta ett tredje världskrig. Vår motståndare testar och sonderar oss och blir bevisligen allt mer vågad. Vi vill inte ha krig, i konventionell eller hybrid form, men det valet har Ryssland gjort åt oss.

Vi måste nu fråga oss själva – tänker vi vinna?

Karl Agell är chefredaktör för OAG samt vice ordförande i Utrikespolitisk Aftons styrelse.