GCC:s 167:e ministerrådsmöte,10 juni 2026 / GCC

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Konflikten mellan Iran, Israel och USA under 2026 har förändrat de säkerhetspolitiska förutsättningarna i Gulfregionen. För Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och de övriga staterna i Gulf Cooperation Council (GCC) har utvecklingen blottlagt en grundläggande motsättning. USA förblir den viktigaste externa militära partnern för flera av staterna, samtidigt som amerikansk närvaro inte har förhindrat att deras territorier och sjöfart dragits in i den regionala konfrontationen. Iran betraktar i sin tur den omfattande amerikanska militära närvaron i närområdet som ett säkerhetshot, medan USA och Israel motiverar sina militära operationer med behovet av att bemöta iranska hot. Gulfstaterna befinner sig därmed mellan konkurrerande parter som de själva endast delvis kan påverka. Frågan är om erfarenheterna från 2026 leder till ett fördjupat beroende av externa säkerhetsgarantier eller påskyndar framväxten av en mer regionalt förankrad och diversifierad säkerhetsordning.

En säkerhetsordning i förändring

Redan före 2026 befann sig Gulfstaternas säkerhetsordning i förändring. Under flera decennier hade USA fungerat som den dominerande externa säkerhetsaktören samtidigt som relationerna mellan Iran och flera av de arabiska Gulfstaterna präglades av rivalitet och återkommande spänningar. Under de första åren efter 2020 började dock Saudiarabien och Förenade Arabemiraten att vid sidan av sina traditionella säkerhetsrelationer med USA utveckla förbättrade relationer till Iran och djupare ekonomiska band till Kina (Kamrava, 2025, ss. 115-116; Bakir och Al Shamari, 2025, ss. 778-779).

Den tydligaste symbolen var överenskommelsen mellan Saudiarabien och Iran i mars 2023, då länderna med kinesisk medling beslutade att återupprätta diplomatiska relationer (Saudi Press Agency, 2023). För Gulfstaterna innebar detta inte ett strategiskt skifte bort från USA. Snarare var det en del av en bredare strävan att minska riskerna med ett alltför stort beroende av en enskild stormakt och samtidigt undvika en direkt konfrontation med Iran.

Denna politik kan förstås genom begreppet strategisk hedging. Bakir och Al Shamari beskriver hedging som ett försök att bevara flexibilitet under osäkerhet genom att undvika ett fullständigt val mellan konkurrerande makter och samtidigt hålla flera handlingsalternativ öppna (Bakir och

Al Shamari, 2025, ss. 775-776). I Gulfstaternas fall har detta bland annat inneburit fortsatt säkerhetssamarbete med USA samtidigt som de ekonomiska relationerna med Kina vuxit och diplomatiska kanaler till Iran hållits öppna (Bakir och Al Shamari, 2025, ss. 778-779).

Kamrava beskriver på liknande sätt Gulfens säkerhetsordning som föränderlig och präglad av både fortsatt amerikansk närvaro och en regional strävan efter minskade spänningar (Kamrava, 2025, ss. 115-116). Före krigsutbrottet 2026 fanns det därför redan en rörelse mot större strategiskt handlingsutrymme. Konflikten har inte skapat denna utveckling, men den har förändrat dess förutsättningar.

Kriget blottlägger ett regionalt säkerhetsdilemma

Den 28 februari 2026 inledde USA och Israel omfattande militära operationer mot Iran. Iran svarade med robot- och drönarangrepp mot Israel, amerikanska militära installationer i regionen och mål på flera regionala staters territorier. FN:s generalsekreterare fördömde samma dag både de amerikanska och israeliska angreppen mot Iran och de efterföljande iranska angreppen som kränkte suveräniteten och den territoriella integriteten hos bland annat Bahrain, Kuwait, Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (United Nations, 2026).

Utvecklingen synliggör ett säkerhetsdilemma där olika aktörers försök att öka sin egen säkerhet samtidigt kan minska andras säkerhet. Teheran har länge motiverat sin regionala strategi som ett sätt att skapa avskräckning och strategiskt djup. Akbarzadeh, Gourlay och Ehteshami framhåller att det som den iranska ledningen beskriver som ett framflyttat försvar samtidigt har uppfattats av motståndare som ett uttryck för hegemoniska ambitioner. Författarna argumenterar för att strategin kan ge Iran strategiska fördelar samtidigt som den ökar misstänksamheten och fientligheten mot landet (Akbarzadeh, Gourlay och Ehteshami, 2023, s. 683).

Den iranska hotuppfattningen har också en tydlig geografisk dimension. Kamrava visar att Teheran länge har betraktat den amerikanska militära närvaron i och kring Persiska viken som en form av strategisk inringning. Denna uppfattning har bidragit till Irans satsningar på sin robotförmåga, regionala partners och strategiskt djup samt till ambitionen att minska grannstaternas säkerhetsberoende av USA (Kamrava, 2025, s. 125).

Efter krigsutbrottet framställde Iran sina egna militära operationer som självförsvar. I ett brev till FN den 3 mars skrev den iranska regeringen att operationerna riktades mot amerikanska och israeliska baser och anläggningar samt att de genomfördes med stöd av artikel 51 i FN-stadgan. Iran hävdade samtidigt att detta inte innebar något anspråk på de värdländer där sådana installationer fanns (Islamic Republic of Iran, 2026, s. 1). Detta är Irans egen juridiska och strategiska argumentation och bör inte behandlas som ett neutralt fastställande av angreppets rättsliga status.

GCC-staterna har gjort en helt annan bedömning. Vid ministerrådets möte den 10 juni beskrev GCC de iranska robot- och drönarangreppen mot medlemsstater som kränkningar av deras suveränitet och betonade att säkerheten för organisationens medlemsstater är odelbar. GCC framhöll samtidigt att ett angrepp mot en medlemsstat ska betraktas som ett angrepp mot samtliga (Gulf Cooperation Council, 2026a). Den 23 juli uppgav GCC och Jordanien att angrepp mot deras territorier och civila infrastruktur hade fortsatt sedan den 28 februari (Gulf Cooperation Council, 2026b). Den 1 augusti fördömde GCC ett nytt angrepp mot mål i Kuwait (Gulf Cooperation Council, 2026c).

Det centrala analytiska problemet är därför inte att avgöra vilken säkerhetsuppfattning som är legitim, utan att förstå hur de kolliderar. Vad Teheran beskriver som avskräckning mot USA och Israel uppfattas i Gulfstaterna som ett hot mot deras territoriella säkerhet. Samtidigt kan den militära infrastruktur som Gulfstaterna ser som nödvändig för sitt försvar förstärka Irans uppfattning om strategisk inringning.

USA och Israel: hotuppfattningar och militär maktanvändning

USA och Israel utgår från andra säkerhetsbedömningar. I ett brev till FN:s säkerhetsråd den 10 mars framställde USA operationerna som självförsvar och kollektivt självförsvar av Israel. Washington angav skyddet av amerikanska styrkor, fri sjöfart genom Hormuzsundet och skyddet av regionala partners som centrala motiv, samtidigt som den amerikanska regeringen hänvisade till Irans robotprogram, kärntekniska program och regionala nätverk (United States, 2026, s. 1).

Israel har på liknande sätt beskrivit Irans robotkapacitet, kärntekniska verksamhet och stöd till väpnade aktörer som långsiktiga säkerhetshot. När den gemensamma operationen inleddes den 28 februari uppgav den israeliska försvarsmakten att målet var att kraftigt reducera Irans militära kapacitet och undanröja vad Israel betraktade som existentiella hot mot landet (Israel Defense Forces, 2026).

Även här är det viktigt att skilja mellan aktörernas motiveringar och analysens egna slutsatser. Att USA och Israel hänvisar till självförsvar och hotreduktion avgör inte i sig de folkrättsliga frågorna kring operationerna. Samtidigt visar argumentationen vilken strategisk logik som ligger bakom deras agerande. Konflikten drivs därmed av säkerhetsuppfattningar som delvis förstärker varandra. Iransk avskräckning ökar den israeliska och amerikanska hotuppfattningen, medan amerikansk och israelisk militär maktanvändning förstärker Irans upplevelse av utsatthet.

För Gulfstaterna är konsekvensen särskilt problematisk. Förenade Arabemiraten betonade den 3 mars att landet inte betraktade sig som part i kriget och inte hade tillåtit att dess territorium, territorialvatten eller luftrum användes för angrepp mot Iran (UAE Ministry of Foreign Affairs, 2026). Gulfstaternas dilemma är därmed att den amerikanska militära närvaron både kan bidra till deras försvar och samtidigt koppla deras territorier till en konflikt mellan externa och regionala makter.

Beroende utan full kontroll

USA förblir trots detta svårt att ersätta som säkerhetspartner. Amerikanska styrkor, underrättelsesamarbete, baser och avancerade vapensystem är djupt integrerade i flera GCC-staters försvarsstrukturer. Kamrava framhåller att särskilt mindre Gulfstater fortfarande är starkt beroende av amerikansk militär närvaro för sin säkerhet (Kamrava, 2025, s. 115). Bakir och Al Shamari visar samtidigt att relationerna till Kina och andra aktörer inte har ersatt denna grundläggande säkerhetsrelation (Bakir och Al Shamari, 2025, ss. 786-788).

Det är därför missvisande att beskriva Gulfstaternas situation som ett val mellan USA och strategisk autonomi. Det centrala dilemmat är snarare att hantera två risker samtidigt. Den ena är risken att amerikanskt stöd i en framtida kris inte motsvarar Gulfstaternas behov eller prioriteringar. Den andra är risken att ett alltför omfattande beroende av Washington gör deras säkerhet känslig för amerikanska beslut som de själva inte kontrollerar.

Kriget kan därför både förstärka och försvaga den amerikanska positionen. På kort sikt ökar behovet av amerikanska försvarssystem, underrättelser och militär samordning. På längre sikt skapar samma erfarenheter incitament att utveckla fler alternativ och större egen kapacitet.

Gulfstaterna är inte en enhetlig aktör

En annan viktig begränsning är att GCC inte bör behandlas som en enda strategisk aktör. Qatar, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait och Oman har olika geografiska förutsättningar, ekonomiska modeller och utrikespolitiska prioriteringar.

Bakir och Al Shamari visar att skillnaderna är tydliga även i staternas hedgingstrategier. Qatar har ett större behov av den amerikanska säkerhetsrelationen och mindre utrymme för omfattande militär diversifiering. Förenade Arabemiraten har varit mer benäget att utveckla försvarsrelationer med flera externa aktörer. Saudiarabien har genom sin storlek och sina resurser större strategiskt handlingsutrymme och tydligare ambitioner om autonomi (Bakir och Al Shamari, 2025, ss. 786-788).

För Saudiarabien är regional stabilitet dessutom nära förbunden med den ekonomiska omvandlingen inom Vision 2030. Kamrava noterar att ambitionen att genomföra den saudiska utvecklingsagendan har skapat starka incitament för att minska regionala spänningar (Kamrava, 2025, s. 121). Detta talar för att Riyadh även under ett försämrat säkerhetsläge har skäl att kombinera avskräckning med diplomati.

Samtidigt har konflikten skapat starkare incitament för praktisk samordning inom GCC. Organisationens generalsekreterare uppgav i juni att fler än 150 extraordinära möten på ministeriell och teknisk nivå hade hållits för att hantera konsekvenserna av konflikten, bland annat genom informationsutbyte, försörjningsfrågor och diplomatiskt samarbete (Gulf Cooperation Council, 2026d). Detta visar en ökad förmåga till krissamordning, men innebär inte automatiskt att medlemsstaternas långsiktiga säkerhetspolitiska prioriteringar har blivit identiska.

Kina och en bredare diversifiering

Kina utgör en annan viktig del av Gulfstaternas kalkyl. Men Pekings betydelse bör inte bedömas enbart utifrån om Kina kan ersätta USA militärt. Den kinesiska strategin i Gulfen har en annan karaktär.

Sun, Yang och Liu beskriver Kinas regionala politik som en form av hedging där Peking försöker upprätthålla relationer med konkurrerande stater och minimera geopolitiska risker och samtidigt maximera ekonomiska intressen. Författarna beskriver detta som en strävan efter så få fiender som möjligt snarare än en traditionell alliansstrategi (Sun, Yang och Liu, 2024, s. 192).

Det bidrar till att förklara varför Kina kunnat utveckla omfattande relationer med Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Iran och samtidigt spela en diplomatisk roll i överenskommelsen mellan Saudiarabien och Iran 2023 (Saudi Press Agency, 2023; Sun, Yang och Liu, 2024, s. 192). Kinas ekonomiska och diplomatiska roll är därför inte nödvändigtvis ett första steg mot att ersätta den amerikanska säkerhetsstrukturen. För Gulfstaterna kan den istället fungera som ytterligare ett verktyg för att bredda de externa relationerna och minska kostnaden för att vara beroende av en enda stormakt.

Detta talar för en mer skiktad säkerhetsordning. USA kan även fortsättningsvis utgöra den viktigaste militära partnern, medan Kina spelar en större ekonomisk och diplomatisk roll och andra externa aktörer får betydelse inom specifika områden. Samtidigt kan GCC försöka stärka sin egen samordning.

Mot en mer skiktad regional ordning

På kort sikt är ett fördjupat militärt beroende av USA fortfarande sannolikt. Konflikten har visat att avancerat luftförsvar, underrättelseförmåga och gemensam militär planering inte snabbt kan ersättas. Samtidigt har kriget också visat begränsningarna i en säkerhetsordning där flera regionala staters säkerhet påverkas av beslut som fattas i Washington, Tel Aviv och Teheran.

På längre sikt kan därför en mer diversifierad ordning växa fram. En sådan utveckling skulle inte innebära att USA försvinner från regionen. Snarare skulle Gulfstaterna försöka kombinera den amerikanska säkerhetsrelationen med större nationell kapacitet, bättre samordning inom GCC, fortsatt diplomati med Iran och djupare relationer med andra externa aktörer.

Det finns samtidigt tydliga begränsningar. Iran eftersträvar en regional ordning där den amerikanska militära närvaron minskar. USA har starka intressen av att behålla sin strategiska position och skydda partners och sjöfart. Israel kommer sannolikt att fortsätta prioritera begränsning av de iranska militära förmågor som landet uppfattar som hotfulla. Kina har större intresse av stabila handels- och energiflöden än av att ta över Washingtons säkerhetsroll. Gulfstaterna själva delar dessutom inte alltid samma prioriteringar.

Resultatet kan därför bli en säkerhetsordning där ingen enskild aktör fullt ut kontrollerar utvecklingen och där flera parallella relationer blir viktigare än en traditionell alliansstruktur.

Slutsats

Konflikten under 2026 har blottlagt ett grundläggande säkerhetsdilemma i Gulfregionen. Iran betraktar amerikansk militär närvaro och israelisk militär kapacitet som centrala hot och har byggt delar av sin regionala strategi kring avskräckning, strategiskt djup och möjligheten att slå mot motståndarens militära infrastruktur. USA och Israel betraktar samtidigt delar av denna iranska strategi som hot mot den egna och sina partners säkerhet och har använt dessa hotuppfattningar för att motivera militära operationer. Gulfstaterna befinner sig mellan dessa logiker och riskerar att bära kostnaderna för en konfrontation som flera av dem har försökt undvika.

Att förklara dessa strategiska logiker innebär inte att likställa aktörernas agerande eller acceptera deras juridiska motiveringar. Tvärtom gör en sådan distinktion det möjligt att analysera varför samma åtgärd kan beskrivas som defensiv av en aktör och samtidigt uppfattas som offensiv av en annan.

För Gulfstaterna är den centrala frågan därför inte om de ska välja mellan USA och fullständig självständighet. USA kommer under överskådlig tid att förbli en central militär partner. Samtidigt stärker erfarenheterna från 2026 argumenten för större regional kapacitet, fler externa partners och fortsatt diplomati med Iran.

Den säkerhetsordning som växer fram kommer därmed sannolikt att bli mer skiktad men fortsatt starkt beroende av externa aktörer. Om GCC:s medlemsstater lyckas kombinera kollektiv försvarsförmåga med diplomatiska mekanismer som minskar säkerhetsdilemmat kan deras egen betydelse för regionens säkerhet öka. Om motsättningarna mellan Iran, USA och Israel däremot fortsätter att dominera regionens strategiska utveckling riskerar Gulfstaterna även framöver att vara beroende av en säkerhetsarkitektur vars viktigaste beslut fattas utanför deras egen kontroll.

Gabriel Behnam är analytiker vid OAG.

Referenser

Akbarzadeh, S., Gourlay, W. och Ehteshami, A. (2023) ‘Iranian proxies in the Syrian conflict: Tehran’s ‘forward-defence’ in action’, Journal of Strategic Studies, 46(3), ss. 683–706. DOI: 10.1080/01402390.2021.2023014. Tillgänglig på: https://doi.org/10.1080/01402390.2021.2023014.

Bakir, A. och Al-Shamari, N. (2025) ‘The art of hedging: Qatar, Saudi Arabia, and the UAE manoeuvres amid US–China great power competition’, Third World Quarterly, 46(7), ss. 773–794. DOI: 10.1080/01436597.2025.2509574. Tillgänglig på: https://doi.org/10.1080/01436597.2025.2509574.

Gulf Cooperation Council (2026a) Statement issued by the 167th Ministerial Council meeting of the Gulf Cooperation Council (GCC), in the Kingdom of Bahrain, 10 juni 2026. Tillgänglig på: https://gcc-sg.org/en/MediaCenter/News/Pages/news-2026-6-10-1.aspx (Hämtad: 20 augusti 2026).

Gulf Cooperation Council (2026b) GCC Member States and Hashemite Kingdom of Jordan Condemn Continuation of Iranian Attacks on Their Territories, 23 juli 2026. Tillgänglig på: https://www.gcc-sg.org/en/MediaCenter/News/Pages/news-2026-7-23-7.aspx (Hämtad: 20 augusti 2026).

Gulf Cooperation Council (2026c) HE GCCSG: Sinful Iranian Attacks on Civilian Facilities in the State of Kuwait Are a Continuation of Its Hostile Approach to Destabilise Security and Stability in the Region, 1 augusti 2026. Tillgänglig på: https://www.gcc-sg.org/en/MediaCenter/News/Pages/News2026-8-1-1.aspx (Hämtad: 20 augusti 2026).

Gulf Cooperation Council (2026d) During 167th Ministerial Council Meeting, HE GCCSG Praises High Level of Coordination Among Council States to Address Iranian Aggressions' Repercussions, Noting That Over 150 Extraordinary Ministerial & Technical Meetings Held to Facilitate Procedures, 10 juni 2026. Tillgänglig på:https://gcc-sg.org/en/MediaCenter/News/Pages/news-2026-6-10-2.aspx (Hämtad: 20 augusti 2026).

Islamic Republic of Iran (2026) Letter dated 3 March 2026 from the Permanent Representative of the Islamic Republic of Iran to the United Nations addressed to the Secretary General. United Nations Security Council, S/2026/121. Tillgänglig på: https://digitallibrary.un.org/record/4104928 (Hämtad: 20 augusti 2026).

Israel Defense Forces (2026) Press Briefing by IDF Spokesperson BG Effie Defrin, February 28, 2026, 28 februari 2026. Tillgänglig på: https://www.idf.il/en/mini-sites/israel-at-war/briefings-by-idf-spokesperson-bg-effie-defrin/febru ary-26-press-briefings/press-briefing-by-idf-spokesperson-bg-effie-defrin-february-28-2026 (Hämtad: 20 augusti 2026).

Kamrava, M. (2025) ‘Structure, Agency, and Persian Gulf Security: Continuity amid change’, Comparative Strategy, 44(1), ss. 115–129. DOI: 10.1080/01495933.2024.2445493. Tillgänglig på: https://doi.org/10.1080/01495933.2024.2445493.

Saudi Press Agency (2023) Joint Trilateral Statement by the Kingdom of Saudi Arabia, the Islamic Republic of Iran, and the People’s Republic of China, 10 mars 2023. Tillgänglig på: https://www.spa.gov.sa/en/ed7aabfefaw (Hämtad: 20 augusti 2026).

Sun, D., Yang, Y. och Liu, S. (2024) ‘China’s Hedging Strategy in the Gulf: A Case of ‘Even handedness’ Diplomacy’, Asian Journal of Middle Eastern and Islamic Studies, 18(3), ss. 192–208. DOI: 10.1080/25765949.2024.2405385. Tillgänglig på: https://doi.org/10.1080/25765949.2024.2405385.

UAE Ministry of Foreign Affairs (2026) UAE Retains Its Right to Self Defense, 3 mars 2026. Tillgänglig på: https://www.mofa.gov.ae/en/MediaHub/News/2026/3/3/UAE (Hämtad: 20 augusti 2026).

United Nations (2026) Secretary General's remarks to the Security Council meeting on the situation in the Middle East, 28 februari 2026. Tillgänglig på: https://www.un.org/sg/en/content/sg/statements/2026-02-28/secretary-generals-remarks-the-secu rity-council-meeting-the-situation-the-middle-east-delivered (Hämtad: 20 augusti 2026).

United States (2026) Letter dated 10 March 2026 from the Permanent Representative of the United States of America to the United Nations addressed to the President of the Security Council. United Nations Security Council, S/2026/161. Tillgänglig på: https://digitallibrary.un.org/record/4105908 (Hämtad: 20 augusti 2026).