Multinationell delegation besöker Al-Hol-lägret i Syrien / U.S. Air Force

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Den här artikeln handlar inte främst om varför Al-Roj-lägret har blivit vad det är, utan om hur människor där hanteras när deras liv görs till säkerhetsfrågor. Genom att lyfta deltagandebaserade metoder argumenterar artikeln för att demokratin försvagas när de drabbade stängs ute från både problemformulering och lösningar.

Al-Roj-lägret: kontext, aktörer och problem

Al-Roj-lägret ligger i Al-Hasakeh-provinsen i nordöstra Syrien, nära gränsen till Irak. Lägret upprättades ursprungligen för att ta emot familjer, särskilt yazidiska familjer, som flydde från Irak under IS:s territoriella expansion 2014. Senare tog lägret även emot syriska familjer som fördrivits av konflikten. I maj 2022 beskrevs Al-Roj som ett etablerat läger med 2 615 invånare fördelade på 801 hushåll. Det visar att det inte rör sig om en tillfällig nödlösning, utan om en plats präglad av långvariga humanitära behov och skyddsbehov (REACH Resource Centre, 2022).

Efter IS:s nederlag i Syrien mellan 2017 och 2019 kom många familjer med kopplingar till IS-medlemmar att hållas i Al-Roj-lägret (Becker och Tayler, 2023). Kvinnor och barn som fördrivits under de militära operationerna mot IS fördes till läger såsom Al-Roj, som därmed blev en central plats för kvinnor och barn från tredjeländer (Gorevan et al., 2021). Al-Roj bör därför inte endast förstås som ett humanitärt läger, utan också som en del av ett bredare interneringssystem som växte fram som en konsekvens av de internationella och lokala operationerna mot IS i Irak och Syrien.

En central problematik i förståelsen av Al-Roj är att den offentliga debatten ofta reducerar lägrets invånare till kategorin ”IS-familjer” (Norwich.edu, 2024). En sådan förenkling riskerar att osynliggöra den interna mångfalden i lägret. Befolkningen är heterogen och omfattar bland annat syrier och irakier som flytt våld orsakat av IS, liksom kvinnor och barn från andra länder som tidigare befunnit sig i områden kontrollerade av IS (Gorevan et al., 2021). Samtidigt finns även yazidiska kvinnor och barn i och omkring denna lägerkontext, vilka själva är offer för IS:s våld (ibid.). Med andra ord behandlas många av de människor som befinner sig i Al-Roj genom stigmatiserande ideologiska etiketter och anklagelser, trots att flera av dem också är offer för den konflikt som förde dem dit.

Denna komplexitet är viktig eftersom Al-Roj länge har förståtts och hanterats genom ett säkerhetsperspektiv, där problemen i lägret ofta har definierats på förhand av externa aktörer. Exempelvis har länder som Australien och flera europeiska stater inte fullföljt repatrieringsprocesser för sina medborgare som hålls i lägret (Dole och Doran, 2026; Gorevan et al., 2021). Det senaste fallet med australiska familjer visar hur osäker och utdragen processen fortfarande är. Trots att vissa familjer tilläts lämna Al-Roj och tillfälliga resehandlingar hade utfärdats, var det fortfarande oklart om de faktiskt skulle kunna lämna Syrien och resa vidare till Australien (Dole och Doran, 2026). Australien har varit tveksamt i denna process, men landet är långt ifrån ensamt. Även andra stater, inte minst Storbritannien, har låtit säkerhetsargument, frågor om rehabilitering och politisk risk väga tyngre än ett tydligt ansvarstagande för kvinnor och barn i lägren (Turnbull, 2026).

Därmed möter syriska och irakiska familjer samt tredjelandsmedborgare inte nödvändigtvis samma rättsliga hinder eller framtida handlingsalternativ. Ett deltagandebaserat angreppssätt är därför relevant, eftersom det utgår från att kunskap skapas tillsammans med dem som berörs av situationen, snarare än enbart av externa experter. Detta möjliggör en mer nyanserad och lokalt förankrad förståelse av problemen eftersom det synliggör perspektiven hos dem som lever och arbetar i lägret.

Lägret har huvudsakligen administrerats genom Syrian Democratic Forces (SDF) och Autonomous Administration of North and East Syria (AANES). I dag är området emellertid föremål för förändrade maktförhållanden. Den syriska övergångsregeringen har fått en mer central roll, samtidigt som processen för att integrera SDF och AANES fortfarande pågår. Detta skapar oklarhet kring vem som bär det faktiska administrativa ansvaret för lägret.

Den humanitära situationen i Al-Roj är dock mycket allvarlig. Lägret har beskrivits som en plats för godtycklig och olaglig internering, där barn hålls under förhållanden som skadar deras utveckling (Becker och Tayler, 2023). Al-Roj bör därför inte förstås som en plats för tillfälligt skydd, utan som en miljö där rättslig osäkerhet, humanitära behov och barns utsatthet förstärker varandra.

Inom denna bredare kontext, och för att göra problematiken mer avgränsad och begriplig, fokuserar denna artikel på ett specifikt men samtidigt genomgående problem: avsaknaden av födelsebevis och annan civil dokumentation för barn och familjer i Al-Roj-lägret. I en undersökning från 2022 uppgav 22 procent av hushållen med barn under 17 år att minst ett barn saknade dokumentation om födelseregistrering (REACH, 2022). Därtill konfiskerade den de facto-styrande administrationen i området handlingar från nyanlända till lägret (Norwegian Refugee Council, 2025, s. 13). Det gäller SDF och AANES, alltså tiden före den nuvarande syriska övergångsregeringen. Detta är en central fråga eftersom avsaknaden av civil dokumentation inte enbart är ett administrativt problem. Den påverkar barns rättsliga identitet, deras framtida tillgång till utbildning och andra samhällstjänster, familjers möjlighet att styrka släktskapsrelationer och nationalitet samt möjligheterna till återvändande, återintegrering eller repatriering.

Problemet bör därför förstås som både en dokumentationsfråga och en barnskyddsfråga, snarare än som en snäv fråga om juridiska handlingar. Detta gör det särskilt relevant för deltagandebaserade metoder, eftersom boende, lägeradministration, civilsamhällesorganisationer, barnskyddsaktörer och humanitära organisationer kan identifiera olika orsaker, konsekvenser och prioriteringar kopplade till samma problem. Aktörsbilden kring frågan är komplex. På lägernivå omfattar de relevanta aktörerna lägeradministrationen, de boende familjerna, serviceleverantörer samt humanitära aktörer såsom den svenska frivilliga organisationen Rädda Barnen. De berörda familjerna utgör inte heller en enhetlig grupp, utan består av syrier, irakier och tredjelandsmedborgare med olika rättsliga situationer och skilda vägar till återvändande eller erkännande. Av denna anledning bör bristen på civil dokumentation behandlas som ett gemensamt men ojämlikt erfaret problem, vilket kräver deltagandebaserad problemförståelse innan lösningar formuleras.

Varför deltagandebaserade metoder är relevanta i Al-Roj

Som framgått är avsaknaden av civil dokumentation i Al-Roj-lägret inte enbart en administrativ brist, utan en barnskyddsfråga som påverkar barns rättigheter, utbildning, familjers erkännande och möjligheter till återvändande. Därför kan problemet inte förstås genom ett enbart ovanifrånperspektiv eller ett teknokratiskt angreppssätt. Ett konventionellt upplägg kan vara otillräckligt för att fånga problemets komplexitet i Al-Roj. Samtidigt har användningen av lösningsmetoder aldrig varit neutral, utan varit en process där kunskap produceras utifrån vissa antaganden och redan existerande kategorier. Den sociala världen, inklusive Al-Roj i detta fall, består inte endast av observerbara mönster och regelbundenheter, utan formas också av betydelser och maktrelationer (Trigg, 2001, s. 1–5). I en kontext som Al-Roj, där befolkningen ofta reduceras till ideologiska etiketter baserade på förutfattade antaganden, och där olika aktörer kan ha skilda förståelser av problemet, kan deltagandebaserade metoder bidra till en mer nyanserad förståelse av denna känsliga miljö.

Den första potentialen ligger i själva förståelsen av problemet. Deltagandebaserade metoder utmanar antagandet att externa experter, genom sin påstådda objektivitet, automatiskt vet vad det egentliga problemet är och därmed också har den mest relevanta kunskapen för att lösa det. Objektivitet i sådana problem innebär dock inte att vi saknar perspektiv. Snarare krävs det reflexivitet kring de antaganden och värderingar som formar förståelseprocessen (ibid., s. 23–26). I Al-Roj kan dokumentationsproblemet utifrån framstå som en juridisk eller byråkratisk fråga. För familjerna i lägret kan det däremot upplevas som en skyddsfråga, ett hinder för utbildning, en källa till osäkerhet eller till och med ett hot mot familjens sammanhållning. Här kan deltagandebaserade metoder bidra genom att föra in dessa olika perspektiv i processen, i stället för att på förhand utgå från en ensidig problemförståelse som om den vore självklar.

För det andra kan deltagandebaserade metoder förstås som en demokratisk process för kunskapsproduktion och legitimering av lösningar. Deltagande bör i detta avseende inte reduceras till att människor bjuds in till ett redan färdigutformat projekt. Den verkliga utmaningen är att skapa ett sammanhang där människor ges möjlighet att forma sina egna handlingsutrymmen och stärka sin förmåga att hålla de institutioner som påverkar deras liv ansvariga (Cornwall, 2002, s. 13). Ambitionen är ytterst en strävan efter att främja demokratisk social förändring (Greenwood och Levin, 2006, s. 1). Detta är viktigt i fallet Al-Roj, där lägerinvånarna ofta har blivit omtalade snarare än lyssnade på. Deltagande avskaffar inte ojämlika maktförhållanden, men det kan skapa ett mer inkluderande sammanhang där de berörda familjerna behandlas som aktörer med relevant kunskap om dokumentationshinder, institutionell misstro och vardagliga konsekvenser. Deltagandebaserade metoder för därmed lösningsdesign bort från en modell där invånarna ses som passiva mottagare av humanitärt stöd, och i stället mot en förståelse där de betraktas som aktiva aktörer med rätt att uttrycka sina erfarenheter och påverka beslut.

För det tredje kan deltagandebaserade metoder bidra till gemensamt lärande och kunskap som är särskilt användbar i komplexa sociala miljöer. Det innebär att lärande inte enbart sker hos myndigheter, utan också hos deltagarna och andra berörda aktörer. Kunskapen som produceras kan hjälpa deltagarna att fördjupa sin förståelse av den egna situationen och därigenom stärka deras handlingsförmåga. Detta är särskilt relevant i relation till civil dokumentation eftersom flera aktörer samtidigt är involverade. Familjer kan bidra med kunskap om vardagliga hinder och framtida risker. Icke-statliga organisationer kan identifiera vilka barn som är mest utsatta. Utbildningspersonal kan synliggöra hur avsaknaden av handlingar påverkar skolgången. Administratörer kan i sin tur bidra med kunskap om de institutionella orsakerna och begränsningarna bakom dokumentationsproblemen samt om det bredare styrningssystemet. Deltagandebaserade metoder skapar därmed möjlighet att föra dessa olika kunskapsformer i dialog med varandra. Värdet ligger inte endast i att samla in mer information, utan i att nå en gemensam problemdefinition som kan utgöra en mer fungerande grund för framtida åtgärder.

Samtidigt finns det svagheter med deltagandebaserade metoder. En central risk är att de kan reproducera maktrelationer snarare än att utmana dem. Deltagande kan skapa en skenbar konsensus som döljer existerande konflikter och samtidigt ”rena” kunskapen genom att ge utrymme åt vissa röster medan lokal kunskap behandlas som fast och transparent (Cooke och Kothari, 2001, s. 140–146). Makt finns inte enbart i centrum och kan därför inte enkelt avslöjas därifrån, utan cirkulerar också genom lokala praktiker (ibid., s. 139–143). Dessa varningar är särskilt viktiga i en kontext som Al-Roj. Familjerna utgör inte en homogen gemenskap, och alla deltagare kommer inte att ha samma säkerhet, självförtroende eller auktoritet att tala. Därför ligger potentialen i deltagandebaserade metoder inte i att de automatiskt löser dessa problem, utan i att de används på ett noggrant, reflexivt och kontextkänsligt sätt i en sådan utsatt miljö.

Vad innebär det i praktiken i Al-Roj?

Ett deltagandebaserat angreppssätt erbjuder ett annat sätt att förstå och hantera problem som det i Al-Roj-lägret. I stället för att lösningar formuleras ovanifrån av myndigheter, säkerhetsaktörer eller internationella organisationer, utgår sådana metoder från att de människor som lever med problemen också besitter viktig kunskap om dem. Två metoder är särskilt relevanta här: Problem tree analysis (PTA) och Future workshop (FW). PTA kan användas för att tillsammans med berörda grupper identifiera vad det centrala problemet faktiskt är, vilka orsaker som ligger bakom och vilka konsekvenser det får i vardagen. I Al-Roj skulle en sådan metod kunna synliggöra hur frågor om dokumentation, barnskydd, utbildning och återvändande hänger samman, och hur dessa problem upplevs olika av syriska och irakiska familjer samt familjer från tredjeland. FW kan sedan användas för att låta deltagarna formulera realistiska idéer om vad som behöver förändras och vilka åtgärder som är möjliga inom den givna kontexten.

Poängen med detta är inte att överlåta beslutsfattandet till de drabbade, utan att stärka demokratin i själva problemförståelsen. När människors röster systematiskt saknas blir det lättare att beskriva dem genom etiketter kopplade till säkerhet, hot eller avvikelse. Just därför är deltagandebaserade metoder också intressanta bortom Al-Roj. De synliggör ett alternativ till ett angreppssätt där komplexa mänskliga problem hanteras genom kontroll, avskiljning och lösningar formulerade utan de berördas perspektiv, något som också präglar dagens europeiska migrationsdebatt.

Från Al-Roj till Europa

Problemet i Al-Roj-lägret är inte unikt för Syrien. Kontexten är annorlunda, men sättet att hantera människor som har placerats i politiskt, juridiskt och moraliskt gränsland påminner om hur liknande frågor behandlas även i europeiska demokratier. Den här artikeln diskuterar därför inte främst orsakerna till situationen i Al-Roj, utan hur problemen där hanteras, och hur detta angreppssätt liknar den samtida europeiska migrationspolitiken.

Debatten om EU:s skärpta migrationsregler, där bland annat förslag om ”säkra ursprungsländer”, ”säkert tredjeland” och så kallade återvändandehubbar utanför EU har fått ökat stöd, visar hur komplexa mänskliga problem allt oftare reduceras till frågor om kontroll, säkerhet och avskiljning. Skillnaderna mellan Al-Roj och Europas migrationssystem är stora, men det finns en gemensam logik, det vill säga att lösningar formuleras ovanifrån, medan de människor som berörs sällan får definiera sina egna problem eller bidra till hur de ska hanteras.

I ett polariserat klimat, där migrationsfrågor allt oftare behandlas bortom den traditionella höger-vänster-skalan, blir det enklare att legitimera sådana lösningar genom att marginalisera de drabbades röster och beskriva dem genom etiketter kopplade till säkerhet, nationella hot eller bristande värderingar. Samma logik återkommer också i den svenska debatten om integration, assimilation och ”svenska värderingar”, där politiker ofta talar om människor snarare än med dem. Frågor som borde förstås och diskuteras demokratiskt görs i stället till föremål för exkludering och stigmatisering av just dem som berörs mest. Ett deltagandebaserat angreppssätt innebär inte att beslutanderätten överförs till de berörda, utan att demokratin fördjupas genom att deras erfarenheter, behov och oro blir en del av både problemförståelsen och de lösningar som föreslås.

Avslutning

Al-Roj är därför inte bara ett läger i nordöstra Syrien, utan också en spegel av en bredare politisk logik där kontroll får väga tyngre än förståelse. Just där blir deltagandebaserade metoder viktiga, inte som en naiv lösning, utan som ett sätt att återföra människors röster till frågor som annars definieras över deras huvuden.

Osama Aldyab är analytiker vid OAG.

Referenser

Becker, J. and Tayler, L. (2023). Revictimizing the Victims: Children Unlawfully Detained in Northeast Syria. [online] Human Rights Watch. Available at: https://www.hrw.org/news/2023/01/27/revictimizing-victims-children-unlawfully-detained-northeast-syria

Cooke, B. and Kothari, U. (2001). Participation: the New Tyranny? New York, Ny: Zed Books.

Cornwall, A. (2002) Beneficiary, consumer, citizen: Perspectives on Participation for Poverty Reduction. https://www.participatorymethods.org/files/beneficiary%20consumer%20citizens_cornwall.pdf

Dole, N. and Doran, M. (2026) How a window opened for IS-linked Australians to leave Syria. https://www.abc.net.au/news/2026-02-21/how-a-window-opened-for-is-linked-australians-to-leave-syria/106368348

Gorevan, D. et al. (2021) The urgent need to repatriate foreign children trapped in Al Hol and Roj Camps, Save the Children

Greenwood, D.J. and Levin, M. (2006). Introduction to Action Research. SAGE Publications.

REACH Resource Centre (2022) Camp Profile: Roj.

Norwegian Refugee Council and International Human Rights Clinic at Harvard Law School (2025) Unlocking rights in Northeast Syria: the importance of civil and legal documentation.

Norwich.edu. (2024). The Al Hol, Roj Camps and Syrian Detention Complex: Cruel and Dangerous Foreign Policy. [online] Available at: https://www.norwich.edu/topic/all-blog-posts/al-hol-roj-camps-and-syrian-detention-complex-cruel-and-dangerous-foreign-policy

Turnbull, T. (2026) Return of IS-linked families sparks debate in terror-traumatised Australia. https://www.bbc.com/news/articles/cedplx04ew0o.

Trigg, R. (2001). Understanding social science : a philosophical introduction to the social sciences. Malden, Mass.: Blackwell Publisers.