Israels balansgång i Syrien: mellan Turkiet och Gulfen
/
Abraham-avtalen skrivs under / Vita Huset & Tia Dufour
Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.
Mail: oag@utrikespolitiskafton.com
Mohamad Youssef
Analytiker, OAG
Efter Assads fall har Syrien snabbt gått från att vara en ”låst konflikt” till att bli en öppen arena där flera regionala och globala aktörer ser både risker och möjligheter i den nya situationen i landet. Den nya situationen skapade ett gemensamt incitament för pragmatisk samordning mellan Turkiet och flera Gulfstater, främst Saudiarabien och Qatar, trots att relationerna mellan dessa länder tidigare präglats av tydliga politiska motsättningar av olika anledningar (Reuters, 2026; Arab Center Washington DC, 2025).
För Turkiet handlar starka relationer med det nya Syrien om många oerhört viktiga frågor, såsom säkerhet och stabilitet, gränskontroll, hantering av miliser och att undvika nya vågor av instabilitet som kan spilla över på turkisk inrikespolitik. För Gulfstaterna är drivkrafterna liknande de turkiska men samtidigt delvis andra, såsom att förhindra återkomsten av iranskt inflytande i landet, minska regional turbulens som också kan spilla över till Gulfstaterna, begränsa hot kopplade till smuggling av människor och narkotika samt att positionera sig diplomatiskt och ekonomiskt som en patronstat till det nya Syrien och på det sättet vinna en nära och stabil allierad (Arab Center Washington DC, 2025). För Damaskus innebär detta ett sällsynt och viktigt strategiskt fönster. Genom att öppna kanaler till olika aktörer som Turkiet och Gulfstaterna kan Syrien minska sin isolering och stärka sin legitimitet regionalt och internationellt (Reuters, 2026).
Det är viktigt att understryka att detta inte behöver innebära full försoning eller en ny stabil allians mellan Turkiet, Syrien och Gulfstaterna. Snarare pekar utvecklingen mot en mer transaktionell regional politik, där aktörer som tidigare stod långt ifrån varandra ändå kan hitta gemensamt intresse i en ny verklighet och samarbeta “fråga för fråga” när kostnaden för utebliven dialog blir högre än kostnaden för kontakt. Därav fungerar nya Syrien efter Assadregimen som en intressemagnet för pragmatisk koordinering mellan de olika aktörerna i regionen och även globalt (Arab Center Washington DC, 2025).
1. Israels syn på de nya närmandena: hanterbart i Gulfen, riskfyllt i Turkiet
Att Syrien efter Assads fall drar till sig nya regionala närmanden är inte i sig överraskande. Men det som däremot väcker israelisk uppmärksamhet är vilka aktörer som närmar sig, hur de gör det, och framför allt vilka kapaciteter som kan följa av ett djupare samarbete. I israeliskt säkerhetstänkande är det centralt att skilja mellan normalisering som främst handlar om diplomatiska eller ekonomiska relationer, och normalisering som kan ändra det militära läget runt Israel (INSS, 2025).
Ur det perspektivet framstår närmandet mellan Gulfstaterna och Syrien ofta som relativt hanterbart, åtminstone jämfört med närmandet till Turkiet. Gulfstaterna, och särskilt Saudiarabien, har visserligen betydande intressen i Syrien, men deras engagemang tenderar att vara mer finansiellt, politiskt och institutionellt än militärt. För Israel kan ett sådant inflytande i vissa lägen till och med uppfattas som potentiellt stabiliserande för regionen nära Israels gränser; ekonomiska incitament och diplomatiska kanaler kan bidra till att binda upp Damaskus i en mer statlig och mindre oförutsägbar logik. Därtill är både Israel och Gulfstaterna nära allierade till USA, och Israel betraktar inte Gulfstaterna som ett direkt hot mot sina grundläggande säkerhetsintressen. Av alla dessa skäl uppfattas Gulfstaternas engagemang i Syrien inte som särskilt destabiliserande ur israeliskt perspektiv. Även om Israel kan vara skeptiskt till en snabb legitimering av den nya makten i Syrien, innebär Gulfstaternas närmande till Syrien sällan någon omedelbar förändring eller ett hot mot Israels operativa handlingsfrihet i dess omgivning (INSS, 2025).
Turkiet är en annan typ av aktör i israelisk riskbedömning. Enligt Israels perspektiv Turkiet vill utöva militärt inflytande och få mer dominans i Syrien. Därför ett närmare samarbete mellan Turkiet och Syrien riskerar att bli ett säkerhetspolitiskt problem av tre skäl. För det första har Turkiet möjlighet att etablera eller stödja militär infrastruktur i Syrien, såsom baser, radar, luftvärn och drönarkapacitet, vilket i praktiken kan begränsa Israels handlingsutrymme i syriskt luftrum (INSS, 2025; Reuters, 2025). För det andra ökar risken för friktion, alltså även om Turkiet och Israel inte söker direkt konfrontation med varandra kan parallella operationer och olika ”röda linjer” skapa incidenter som eskalerar. Särskilt i ett Syrien med svag central kontroll och flera aktörer på marken (Reuters, 2025; Al Jazeera, 2025). För det tredje kan ett starkare turkiskt fotfäste i Syrien fungera som ett politiskt skydd för Damaskus och dess partners, vilket gör att Israel får svårare att påverka utvecklingen i nya Syrien genom traditionella avskräcknings- och påverkansmetoder som militära flyganfall eller hot om eskalation (INSS, 2025).
Sammanfattningsvis, man kan säga att Israel tenderar att se Gulfstaternas och Syriens närmande som en relation som handlar mest om regional stabilisering, diplomati och gradvis ekonomisk påverkan. Däremot så bedöms Turkiets roll i Syrien som mer problematisk från Israelisk säkerhetsperspektiv, då den i större utsträckning drivs av militära ambitioner. Därför blir starkare relationer mellan Turkiet och Syrien en mer känslig fråga, eftersom en sådan utveckling kan förändra den faktiska säkerhetsmiljön på marken (Reuters, 2025; Times of Israel, 2025).
2. Israels strategiska handlingsalternativ framåt
Israel har historiskt prioriterat att bevara dess operativ handlingsfrihet och att förhindra kapacitetsuppbyggnad i Syrien som kan förändra säkerhetsbalansen i regionen (INSS, 2025). Utifrån detta perspektiv är det rimligt att Israel framöver kombinerar fyra viktiga spår: det första är teknisk koordinering för att undvika incidenter med Turkiet, det andra är förebyggande åtgärder mot sådana kapabiliteter som kan uppfattas som ”game changers” (exempelvis luftvärn och basinfrastruktur), och det tredje är diplomatiskt tryck via USA för att sätta ramar kring Turkiets roll i Syrien. Det fjärde spåret är att Israel kan försöka minska riskerna geografiskt genom att stärka övervakning och avskräckning i södra Syrien, oavsett hur utvecklingen ser ut i norr.
Första spåret kan beskrivas som avstämning och operativ koordinering med Turkiet. Målet är att minska risken för oavsiktliga incidenter i syriskt luftrum eller i närheten av israeliska operationer. Ett sådant spår kan innebära kontaktkanaler och tydligare gränser för var parterna ska operera i Syrien. Det är ett klassiskt israeliskt sätt att hantera en stark regional aktör, reducera eskalationsrisken utan att ge upp egna säkerhetsintressen.
Andra spåret är att aktivt förhindra att Turkiet eller det nya Syrien etablerar kapaciteter i Syrien som Israel uppfattar som farliga eller “game changers”. Här blir särskilt luftvärn, flygvapen, radar, långdistansmissiler och andra lika centrala militära kapaciteter ett problem för Israel, eftersom de kan begränsa Israels operativa rörelsefrihet. Israel har tidigare visat att de är beredda att slå mot militära upplägg i Syrien när de bedömer att dessa kapaciteter ändrar spelreglerna. Därför kan Israel, i ett scenario där Turkiet börjar bygga upp en mer permanent militär närvaro, öka sin preventiva aktivitet, samtidigt som de försöker undvika direkt konfrontation med turkiska styrkor.
Det tredje spåret är diplomatiskt ramverk via USA och andra nyckelaktörer. Israel tenderar att söka extern hävstång när regionala dynamiker riskerar att bli svåra att kontrollera militärt. Här kan målet vara att få Washington att sätta tydliga ramar för Turkiets militära engagemang i Syrien och säkra fortsatt stöd för israeliska “röda linjer” i landet. I praktiken kan detta betyda att Israel kan försöka att minska eller negativt påverka det internationella erkännandet av den nya regimen i Syrien. Genom sina starka relationer med USA och europeiska stater kan Israel använda detta spår genom att säkerhetisera syrisk-turkiska militära arrangemang och framställa dem som hotfulla och destabiliserande, vilket i sin tur kan minska eller skada det internationella erkännandet av den nya syriska ledningen.
Det fjärde spåret handlar om Israels befintliga geografiska riskreducering i södra Syrien. Israel har redan tagit kontroll över delar av FN:s buffertzon och etablerat militära positioner för att höja tröskeln för infiltration och skapa varningsdjup. Detta innebär att Israel nu fokuserar på att upprätthålla denna buffert genom fortsatt avskräckning mot syriska militära styrkor eller väpnade grupper nära gränsen (Reuters, 2024).
Sammanfattningsvis tenderar Israel att se Gulf-Syrien relationerna som relativt hanterbara, till och med stabiliserande för Syrien och regionen, så länge de främst rör sig om diplomatiskt och ekonomiskt engagemang som inte förändrar den militära balansen. Ur israeliskt perspektiv kan ett starkare institutionellt och finansiellt stöd från Gulfstaterna minska risken för maktvakuum, iranskt inflytande, eller uppkomsten av nya extremistiska grupper i Syrien. Turkiets roll, däremot, bedöms vara mer problematisk ur ett israeliskt säkerhetsperspektiv, eftersom den är närmare kopplad till militär närvaro och kapaciteter som kan begränsa Israels operativa handlingsfrihet.
Den mest sannolika vägen framåt är därför inte konfrontation eller passivitet, utan en kombination av alla fyra spåren: operativ koordinering för att undvika incidenter med Turkiet, preventiva åtgärder mot strategiskt avgörande militära kapaciteter, diplomatiskt tryck via USA och Europa samt geografisk riskreducering i södra Syrien. Hur dessa verktyg balanseras eller till vilken nivå de kommer utnyttjas är i hög grad beror på om Turkiets engagemang stannar vid politiskt inflytande eller utvecklas till en mer direkt permanent militär etablering i Syrien.
Mohamad Youssef är analytiker vid OAG.
Referenser
Arab Center Washington DC (2025) ‘Saudi Arabia’s Calculated Re-engagement in Syria and Lebanon’, 8 April (Hämtad: 6 februari 2026). https://arabcenterdc.org/resource/saudi-arabias-calculated-re-engagement-in-syria-and-lebanon/
Al Jazeera (2025) ‘Turkiye and Israel hold talks to avoid clashes in Syria’, 10 April (Hämtad: 6 februari 2026).
https://www.aljazeera.com/news/2025/4/10/turkiye-and-israel-hold-talks-to-avoid-clashes-in-syria
Institute for National Security Studies (INSS) (2025) ‘Beyond the Brink: Israel’s Strategic Opportunity in Syria’, 8 May (Hämtad: 6 februari 2026).
https://www.inss.org.il/publication/new-syria/
Reuters (2024) ‘Israel watching Syria closely after “historic” fall of Assad’, 8 December (Hämtad: 6 februari 2026).
Reuters (2025) ‘Turkey, Israel have begun talks to avoid clashes in Syria, Turkish sources say’, 10 April (Hämtad: 6 februari 2026).
Reuters (2026) ‘Turkey determined to take relations with Saudi Arabia to higher level, Erdogan tells crown prince’, 3 February (Hämtad: 6 februari 2026).
The Times of Israel (2025) ‘Israel confirms talks with Turkey on Syria aimed at preserving security, stability’, 10 April (Hämtad: 6 februari 2026).
