Ursula Von Der Leyen möter Donald Trump / Vita Huset foto av Shealah Craighead

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Under större delen av efterkrigstiden har relationen mellan Europa och USA byggt på ett enkelt antagande, den amerikanska makten må vara dominerande, men den är framför allt stabil. Denna stabilitet har varit fundamentet som Europas säkerhet och politiska självbild byggts på. I dag är det inte längre säkert att detta antagande håller. Problemet för Europa är inte nödvändigtvis att USA blivit en motståndare. Problemet är att USA och dess styre har blivit svårare att förutse.

Ett historiskt skifte

Under kalla kriget och decennierna därefter fungerade USA som garant för den liberala världsordningen. Genom NATO säkrades Europas territoriella säkerhet, och genom öppna marknader stärktes ekonomiska och politiska band mellan USA och Europeiska unionen.[1] Det brukar talas om att utrikespolitik är en av de saker som håller sig relativt stabilt mellan politiska maktskiften och kontinuiteten i amerikansk utrikespolitik kunde länge ses som en av systemets största styrkor. Även när makten växlade mellan demokrater och republikaner bestod grundläggande åtaganden gentemot Europa.

Under de senaste åren har denna kontinuitet blivit mindre självklar. Amerikansk utrikespolitik har i allt större utsträckning kommit att spegla ett mer polariserat och konfliktfyllt inrikespolitiskt landskap i USA. För Europa innebär detta en ny strategisk verklighet, även om USA formellt förblir en allierad kan dess prioriteringar förändras snabbare och mer drastiskt än tidigare vid interna maktskiften i USA.

Den växande polariseringen i amerikansk politik är svår att undgå. Forskning från exempelvis Pew Research Center visar hur ideologiska avstånd mellan republikanska och demokratiska väljare har ökat markant sedan 1990-talet.[2] Denna polarisering påverkar inte bara inrikespolitiken utan också gör långsiktig utrikespolitisk planering svårare, eftersom internationella åtaganden i högre grad blir föremål för partipolitisk konflikt.

Det inrikespolitiska klimatet kan nästan beskrivas likt en tryckkokare: sociala konflikter, ekonomiska spänningar, skandaler och misstro till den politiska ledningen skapar ett politiskt system där utrikespolitiken lätt blir ett verktyg i den inhemska maktkampen. I ett sådant läge blir internationella samarbeten, även långvariga allianser, mindre stabila än tidigare. För Europa innebär detta inte ett brott med USA, utan något mer komplicerat. En partner vars stöd fortfarande är avgörande, men vars politiska kurs i allt högre grad formas av ett inhemskt politiskt landskap som är mer polariserat, mer oförutsägbart och än mer fokuserat på nationella prioriteringar än på global stabilitet.

I detta sammanhang har Donald Trumps presidentskap blivit ett tydligt exempel på hur amerikansk utrikespolitik snabbt förändras. Under hans båda mandatperioder har värdet av Nato ifrågasatts öppet, multilaterala avtal omförhandlades eller övergavs, och handelspolitiken har blivit mer konfrontativ även gentemot traditionella allierade. Trumpadministrationens återkommande krav på att europeiska länder ska öka sina försvarsutgifter, kombinerat med antydningar om att amerikanska säkerhetsgarantier inte var ovillkorliga, har bidragit till att skapa osäkerhet kring stabiliteten av den transatlantiska säkerhetsordningen.

Grönland och en ny säkerhetspolitisk linje

Ett av de tydligaste exemplen på hur amerikansk politik blivit svårare för Europa att hantera har kommit under Donald Trumps tid vid makten, när han öppet uttryckte USA:s intresse att köpa Grönland från Danmark under sin förra mandatperiod och senast hotat med att invadera den arktiska ön.[3] Förklaringen för varför Grönland skulle tillhöra USA blev att ön skulle bidra till amerikanska säkerhetsintressen i den arktiska regionen. Förslaget motades snabbt av både Grönland och Danmark som absurt, och väckte både förvåning och ilska runt om i Europa.

Även om idén inte ännu har omsatts i konkret politik är dock agerandet symboliskt viktig. För Europa visade den att USA:s relation till kontinenten inte längre självklart bygger på traditionell diplomatisk respekt eller förutsägbar strategisk logik. Grönland är en geopolitisk nyckelpunkt i Arktis, med strategisk betydelse för militär närvaro, naturresurser och framtida handelsvägar. När en amerikansk president offentligt behandlar territoriet som ett möjligt förvärv signalerar det en mer transaktionell syn på allierade och deras territorier.

I ett bredare perspektiv illustrerar Grönlandsfrågan hur Europas säkerhetspolitiska miljö förändras mindre genom formella beslut och mer genom förändrade normer. Även utan konkreta åtgärder kan uttalanden som att vilja köpa en allierads territorium bidra till en växande känsla av osäkerhet kring hur stabilt det amerikanska engagemanget egentligen är, och på vilka villkor det ges.

I USA:s nationella säkerhetspolitiska strategi som publicerades förra året beskrivs att Europa präglas av ”censur och undertryckande av politisk opposition”, kraftigt sjunkande födelsetal och ”en förlust av nationell identitet”.[4] I en artikel från DN pekas ett bistert faktum ut: 30 av 32 Nato medlemmar är europeiska länder, EU är USA:s viktigaste handelspartner och en majoritet av amerikanska medborgare är av europeiskt ursprung.[5] Trots detta fortsätter alieneringen mot Europa från det republikanska styret i Washington, en trend som troligen inte kommer att sluta i närtid.

Säkerhetsberoendet som inte försvinner

Trots återkommande ambitioner om ökad strategisk självständighet är Europa fortfarande djupt beroende av amerikanska militärförmågor. Inom NATO utgör USA den enskilt viktigaste militära aktören, inte bara i fråga om truppstyrka utan framför allt när det gäller avancerade förmågor.[6] USA tillhandahåller en stor del av alliansens underrättelser genom satelliter, signalspaning och global övervakning, liksom strategiska transportresurser som möjliggör snabba förstärkningar över Atlanten.[7] Därtill kommer stor del av den kärnvapenavskräckning som ytterst anses garantera alliansens säkerhet.[8]

Detta innebär att Europas försvar inte bara handlar om nationella arméer eller gemensamma EU-initiativ, utan om ett komplext system där amerikanska resurser ofta utgör själva ryggraden. Utan amerikansk logistisk och teknologisk överlägsenhet skulle Europas samlade militära förmåga troligtvis vara avsevärt svagare, särskilt i ett scenario med konflikt mot Ryssland.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har ytterligare belyst detta beroende. Amerikanskt militärt stöd har varit avgörande för Ukrainas förmåga att stå emot rysk aggression. Samtidigt har kriget fått många att öppna ögonen för att Europas egen försvarsindustri och lagerhållning länge varit anpassat för fredstida insatser snarare än för långvarig konflikt.

Processen har också synliggjort en mer politisk sårbarhet, Europas säkerhet påverkas direkt av förändringar i amerikansk inrikespolitik. När stödet till Ukraina debatteras i den amerikanska kongressen eller blir en fråga i presidentvalskampanjer får det omedelbara konsekvenser för Europas strategiska planering. Det innebär att europeisk säkerhet inte bara formas i Bryssel, Berlin eller Paris, utan också i Washingtons inrikespolitiska dynamik. Om amerikansk politisk vilja skulle minska kan europeiska regeringar snabbt behöva fylla ett säkerhetspolitiskt tomrum.

Detta gör Europas situation dubbel. Å ena sidan finns en växande politisk vilja att minska beroendet av USA och stärka europeisk försvarsförmåga. Å andra sidan är beroendet här och nu så omfattande att varje verklig omställning måste ske gradvis, och i nära samarbete med just den partner man samtidigt försöker bli mindre beroende av. Säkerhetsberoendet försvinner därför inte över en natt.

Ekonomiskt partnerskap, och rivalitet

Den transatlantiska relationen är inte bara militär utan också ekonomisk. USA är fortfarande en av EU:s viktigaste handelspartner, och investeringarna över Atlanten är enorma.[9] Europeiska och amerikanska företag är integrerade i varandras ekonomier genom leverantörskedjor och marknader. Detta ömsesidiga beroende har länge fungerat som en stabiliserande faktor och byggt på en gemensam syn på den öppna marknaden. Samtidigt växer en tydligare ekonomisk rivalitet fram.

Amerikanska industrisatsningar och subventionsprogram har väckt oro att företag flyttar produktion till USA. Europeiska svar i form av egna industripolitiska paket riskerar i sin tur att skapa en spiral av ekonomisk nationalism mellan två ekonomier som traditionellt har varit starka förespråkare för frihandel och marknadsliberala principer.

Relationen rör sig därmed från ett självklart partnerskap mot något mer transaktionellt. Samarbete där det gagnar nationella intressen men där konflikter uppstår snabbare när ekonomiska eller strategiska prioriteringar går isär. Exemplen på denna volatilitet är många. Handelskonflikter mellan USA och EU har återkommit i vågor, med hot om tullar på europeiska industrivaror och omfattande amerikanska industrisubventioner som riskerar att gynna inhemsk produktion på europeisk bekostnad. [10] Säkerhetspolitiskt har presidenter från olika politiska läger ifrågasatt Europas försvarsutgifter och betonat behovet av större europeiskt ansvar inom Nato.[11] Tillsammans förstärker dessa ekonomiska och säkerhetspolitiska signaler bilden av en relation som fortfarande är grundläggande stark, än dock mindre självklar.

Europas strategiska dilemma

Den nya verkligheten ställer Europa inför ett dilemma utan enkla lösningar. Å ena sidan är det varken realistiskt eller önskvärt att bryta med USA. Den transatlantiska relationen förblir central för europeisk säkerhet, ekonomi, utveckling och globalt inflytande. Europas militära strukturer är i stor utsträckning sammanvävda med amerikanska resurser och garantier. Ett abrupt avståndstagande blir därför både riskfyllt och kostsamt. Å andra sidan innebär återkommande perioder av amerikansk politisk oförutsägbarhet att Europa måste stärka sin egen handlingsförmåga. Om Washington tvekar när krisen är framme behöver europeiska stater kunna agera snabbare och mer samordnat på egen hand.

En tydlig utväg blir att fokusera mer på europeisk strategisk autonomi. Konceptet blir inte att ersätta den transatlantiska länken utan att komplettera den genom större försvarsinvesteringar, utveckling av den inhemska försvarsindustrin, fördjupat militärt samarbete inom Europa och försök att minska teknologiskt beroende på amerikanska företag. För mindre europeiska stater är frågan särskilt känslig. De är ofta mest beroende av amerikanska säkerhetsgarantier, samtidigt som de har minst resurser att bidra till ett självständigt europeiskt försvar.

I praktiken handlar Europas utmaning därför mindre om ett val mellan USA och större självständighet, utan mer om att hitta en hållbar kombination av båda. Ett starkare europeiskt ansvarstagande kan på sikt både minska sårbarheten för politiska svängningar i Washington och samtidigt göra Europa till en mer kapabel och attraktiv partner för samarbete.

Tre möjliga framtider

Om USA:s politiska volatilitet fortsätter finns åtminstone tre tänkbara utvecklingsvägar för den transatlantiska relationen:

Ett stabiliserat partnerskap där framtida amerikanska administrationer åter stärker multilateralt samarbete. Detta skulle minska Europas behov av snabb strategisk omställning, men sannolikt inte helt återställa den gamla tilliten.
Ett kallare men funktionellt samarbete, där USA förblir Europas viktigaste säkerhetspartner men där relationen präglas av fler handelskonflikter och större europeiskt ansvar för det egna försvaret. Detta framstår som det mest sannolika scenariot.
En gradvis strategisk divergens, där USA prioriterar Asien i sådan utsträckning att Europa tvingas bygga en mer självständig säkerhetsstruktur. Detta skulle innebära den största omvandlingen av europeisk säkerhetspolitik sedan andra världskriget.

Avslutning: planera för osäkerhet

I decennier har europeiska regeringar kunnat utgå från att USA ytterst skulle stå fast vid sin roll som garant för Europas säkerhet. Den förutsägbarheten formade inte bara säkerhetspolitiken utan också Europas självbild. Välfärd och ekonomiskt samarbete har kunnat prioriteras i trygg vetskap om att säkerhetsgarantin finns på andra sidan Atlanten. Den tiden är inte nödvändigtvis över, men den är inte längre självklar. Europas ledare kan inte längre utgå från att USA automatiskt kommer att agera som tidigare. I stället måste de planera för en framtid där amerikanskt stöd är möjligt, men inte garanterat.

Den transatlantiska länken genom strukturer som Nato och samarbetet med EU kommer sannolikt att bestå, men dess funktion förändras. Det som tidigare var ett stabilt fundament blir i stället en faktor som måste säkras och i värsta fall kompenseras för. För Europa innebär detta inte bara en policyförändring, utan ett strategiskt uppvaknande. I denna nya verklighet handlar europeisk säkerhet mindre om att lita på en garanti, och mer om att förbereda sig för dagen då den inte räcker till. För Europa innebär detta en historisk omställning, från att leva under en säkerhetsgaranti till att samexistera med en fallande stormakt, vars engagemang inte längre är förutsägbart eller garanterat.

Iris Weström är anayltiker vid OAG.

Referenser

[1] E. Nilsson. “Stabiliteten är beroende av USA:s maktbalanspolitik”. Försvarshögskolan. (2025-11-24) https://www.fhs.se/arkiv/berattelser/2024-11-25-stabiliteten-ar-beroende-av-usas-maktbalanspolitik.html (Hämtad: 2026-02-17)

[2] Pew Research Center. Political Polarization in the American Public. How Increasing Ideological Uniformity and Partisan Antipathy Affect Politics, Compromise and Everyday Life. (2014) https://www.pewresearch.org/politics/2014/06/12/political-polarization-in-the-american-public/ (Hämtad: 2026-02-17)

[3] N. Radlovacki, SVT. Trump utesluter inte att ta över Grönland med våld https://www.svt.se/nyheter/utrikes/trump-utesluter-inte-att-ta-over-gronland-med-vald (2025-05-05)

[4] The White House. National Security Strategy of the United States of America. https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2025/12/2025-National-Security-Strategy.pdf

[5] I. Nevéus. Trumps officiella strategi pekar ut Europa som en kontinent på väg att “utraderas”. Dagens Nyheter. (2025-12-05) https://www.dn.se/varlden/trumps-officiella-strategi-pekar-ut-europa-som-en-kontinent-pa-vag-att-utraderas/ (Hämtad: 2026-02-19)

[6] A. Öbrink, A.Kauranen. Tre anledningar: Därför behöver Nato USA. SVT. (2026-01-26) https://www.svt.se/nyheter/utrikes/tre-anledningar-darfor-behover-nato-usa (Hämtad 2026-02-21)

[7] Ibid.

[8] Ibid.

[9] European Council. EU-US trade: facts and figures (2026-01-22) https://www.consilium.europa.eu/en/infographics/eu-us-trade/#:~:text=The%20European%20Union%20and%20the,and%2043%25%20of%20global%20GDP.

[10] Europaparlamentet. Handel mellan EU och USA: Hur tullar kan påverka Europa (2025-02-13) https://www.europarl.europa.eu/topics/sv/article/20250210STO26801/handel-mellan-eu-och-usa-hur-tullar-kan-paverka-europa

[11] The White House. National Security Strategy of the United States of America (2025-11)

https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2025/12/2025-National-Security-Strategy.pdf