Kärnvapens avskräckande effekt, del 2

wadimrysev/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

Detta är den andra av två delar i en miniserie om Ukrainastödet. I denna andra del bjuds på en analys om hur kärnvapen och avskräckningsdynamik verkat mellan Ryssland och Väst under Ukrainakrigets gång. Vi rekommenderar att läsa del ett först där centrala koncept och fakta introduceras

Del två – Om kärnvapens begränsade makt

I del ett skriv jag om George H.W. Bush argument för en intervention mot Irak i Kuwait. Det tredje argumentet var att Saddam hade kemiska vapen och ansträngde sig för att bygga kärnvapen. En intervention kunde hindra detta.

Läget är givetvis annat med Ryssland. Landets strategiska styrkor har idag mer eller mindre paritet med USA:s. Natos kärnvapenförband, Storbritannien och Frankrike medräknat, har dock ett övertag i mängd stridsspetsar och synnerligen i kvaliteten på vapenbärare.(12) Båda sidornas operativa arsenaler är hur som helst tillräckligt stora för att tillintetgöra varandra. Medan Ryssland i de allra flesta avseenden egentligen är underlägset väst får de en relativt stark position givet sin strategiska förmåga och vad de kan signalera med den.

När Ryssland signalerar sin avsikt och sin vilja kan de göra det med kärnvapen, konventionella styrkor, samt icke-militära medel. De är ofta skickliga i att avgöra vad de vill signalera, samt hur detta ska göras. Men Ryssland är traditionellt sämre på att överväga hur mottagaren kommer uppfatta meddelandet. Det tas mer eller mindre för givet att signaleringen kommer uppfattas som avsett. Ryssland uppnådde framgångar med kulminering 2014 och annekteringen av Krim. Därefter, i synnerhet efter februari 2022, har framgångarna minskat och signaleringen snarast blivit kontraproduktiv.(13)

Det är lätt att se hur; gång på gång under Ukrainakrigets gång har Ryssland skramlat om att gränser är nådda, att väst riskerar död och undergång. Alltjämt har inget vidare stort hänt. Sabotage och subversiv verksamhet mot Natos intressen, men inga kärnvapensalvor har utväxlats. Kom ihåg från del ett, för att kärnvapenavskräckning ska vara existentiell och trovärdig avskräckning kräver ett mått av proportionalitet. Om Ryssland faktiskt väljer att avfyra kärnvapen för att stoppa västs stöd till Ukraina får Ryssland räkna med att risken att Nato svarar med samma medel är överhängande. Ryssland kan verkställa sina hot, London, Berlin, Washington och Stockholm kan alla jämnas med marken inom minuter från att Putin ger order. Men detta är ett så oproportionerligt hot att det knappast är trovärdigt. Ryssland har underminerat sin trovärdighet genom att vid upprepade tillfällen inte ha fullföljt diverse hot. Signaleringen var sannolikt effektiv till att börja med, som diskuterat i del ett var stödtakten förhållandevis låg vid krigets början – fruktan för eskalation i västs huvudstäder vägde tungt. Allt eftersom månaderna gick eroderades denna fruktan till fördel för mod.

Rysslands kraftigaste vapen har inte meningsfullt hindrat Ukraina från att få ett omfattande militärt stöd. Men har de verkat på andra sätt? Ja. En militär intervention mot ryska styrkor i Ukraina borde vara tämligen lättare än interventionen mot Irak i Kuwait. Natos infrastruktur och förband finns redan vid den ukrainska gränsen, USA har förhandlagrat materiel och trupper i Europa.

Avskräckning i praktiken

Här ser vi kärnvapenavskräckning i praktik. Saddam Husseins styrkor gjorde Irak till en regional maktfaktor, men kunde inte hota världen i stort. Han hade ingen möjlighet att hota centrala värden hos koalitionsstaterna. Exakt hur alvarligt Ryssland ser sina positioner i Ukraina är svårt att säga – är de ockuperade territorierna så pass viktiga att Ryssland skulle försvara dem med kärnvapen?

Förhoppningsvis får vi aldrig svar på den frågan. Men i västmakternas kalkyl måste det nog antas att svaret med betydligt större sannolikhet än inte är ja. Kärnvapnet är den avgörande faktorn för varför Ukraina inte kunnat få det stöd Kuwait fick just för att kärnvapen framgångsrikt avskräcker sådan eskalation. De två stora aktörerna i sammanhanget, Nato och Ryssland, vill inte riskera direkt konfrontation. Även om kriget knappast gått som Ryssland hoppats, är Ukraina inte ett existentiellt militärt hot mot staten. Det är bättre att acceptera dryga förluster än att avfyra kärnvapen. Rysk kärnvapendoktrin gör dock gällande att kärnvapen kan avfyras för att stoppa konventionella angrepp som hotar statens suveränitet och överlevnad.(14) Om Natoförband gick in i Ukraina och började uppnå framgångar skulle det med sannolikhet kunna uppfattas som ett konkret hot mot den ryska statens överlevnad.

Avskräckning som påverkar Ukraina

Rysslands kärnvapen, på gott eller ont, verkar alltså uppfylla exakt den roll de är tänkta att uppfylla. Trots hur snarlika omständigheterna är, har Ukraina inte fått och kommer med all sannolikhet inte att få, en intervention. Kärnvapenmakterna måste hålla ett visst avstånd från varandra. Men denna avskräckande verkan är, som diskuterats, begränsad. Existentiellt kraftfull men utan mindre alternativ. Kärnvapnen är helt enkelt inte trovärdiga i sammanhang med stödleveranser till Ukraina – även om dessa innehåller sofistikerade vapen, även om dessa används mot mål i Ryssland, även om leveranserna går över en signalerad gräns. Ryssland försökte använda sin strategiska arsenal för att skapa kärnvapeninstabilitet vis-a-vis väst till fördel för ökad konventionell stabilitet i Ukraina genom förhindrandet av stödleveranser. Trots en verkan på takten måste dessa försök ses som tandlösa på sikt. Men hotet har avvärjt intervention – vilket visar att stabilitets-instabilitets paradoxen håller vid en viss konfliktnivå.

Inom ekonomi talas om marknadens osynliga hand som en mekanism för hur en vara eller tjänst hittar sitt jämviktspris, dvs punkten där så många transaktioner som möjligt genomförs mellan köpare och säljare och där den ekonomiska nyttan maximeras. Konfliktnivån mellan väst och Ryssland över Ukraina kan också ses som en sorts jämvikt, där parterna under snart tre års tid ”förhandlat” fram en acceptabel konfliktnivå. Kärnvapnen, i denna liknelse, är ett pristak som inte låter det naturliga jämviktspriset, krig, nås. Denna jämvikt skulle nog annars vara en direkt militär intervention mot Rysslands styrkor i Ukraina.

Det må vara frustrerande – men just att Ukraina inte fått mer hjälp visar att kärnvapenavskräckning fortfarande uppfyller sin tänkta roll. Det är en våt filt över eskalation mellan kärnvapenmakterna, en regional konflikt förhindras från att bli global.

Karl Agell är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

12. Se: https://fas.org/initiative/status-world-nuclear-forces/

13. Adamsky, Dima, The Russian Way of Deterrence: Strategic Culture, Coercion, and War, Stanford University Press, Stanford, UK, 2023, s 130–136.

14. Se doktrin från november 2024: https://www.mid.ru/en/foreign_policy/international_safety/1434131/

Kärnvapens avskräckande effekt

wadimrysev/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

I denna miniserie utforskas kärnvapnets verkan under Ukrainakriget – med fokus på det militära stödet. Detta är första delen av två, där läsaren introduceras till strategisk, mellanstatlig avskräckning, vilket sätts i relation till Ukrainastödet. Med hjälp av en historisk parallell till Gulfkriget 1991 och Kuwaits dåvarande situation ges ett annat perspektiv på Ukraina-frågan.

När begreppet väst används i denna artikel avses främst Natoländerna, men även brett de länder som deltar inom Rammsteingruppen.(1) När begreppet strategiska styrkor eller avskräckande styrkor används avses kärnvapenförband.

Del ett – Om avskräckning och Ukraina

Först och främst, vad är avskräckning? Avskräckning är konsten att hota utan att verka aggressiv – hot menade att få någon annan att avstå från att göra något du oroar dig för att de annars skulle göra. Det är ett av många politiska verktyg en stat kan använda för att försöka bevara status quo. Kärnvapnet innebär en existentiell, bestraffande form av avskräckning – med syfte att förhindra krig.(2) Den potentiella kostnaden av en kärnvapenutväxling är helt enkelt för hög för att risken någonsin är värd att ta. Jämförelsevis skulle ett amerikanskt kärnvapenangrepp mot Rysslands strategiska styrkor enligt en simulering från 2001 leda till mellan 8 och 12 miljoner dödsfall. Ett angrepp mot ryska ekonomiska mål, såsom infrastruktur, industri, politiska och finansiella center, skulle leda till uppemot 60 miljoner dödsfall.(3)

För att kunna använda kärnvapen effektivt krävs mer än enbart ett antal stridsspetsar och skramlande med dessa. Just för att vapnen är så synnerligen destruktiva är de svåra att hota med på ett trovärdigt sätt. Historien tyder på att kärnvapenmakter är ytterst ovilliga att avfyra kärnvapen även vid höga konfliktnivåer. Tänk exempelvis Ryssland just nu i Ukraina, eller USA under Koreakriget och Vietnamkriget. Kärnvapenavskräckning, för att vara trovärdig, kräver att essentiella värden, kanske statens själva överlevnad, står på spel.(4) Kärnvapenmakter verkar föredra utdragna krig med dryga förluster över att avfyra kärnvapen.

Ett kärnvapenhots verkan är alltså inte nödvändigtvis så god. För att övertyga måste det avskräckande hotet vara trovärdigt. Du måste ha förmågan att utföra hotet, mottagaren måste tro att du har avsikt att utföra hotet – och hotet måste kommuniceras på ett sådant sätt att mottagaren förstår hotet korrekt. Dålig signalering kan enkelt få vad som är menat som avskräckande att i stället framstå som aggression hos mottagaren vilket kan leda till oönskad eskalation.(5) Ett kärnvapenhot är så pass extremt och oproportionerligt att det inte är trovärdigt under de allra flesta omständigheter.

Kärnvapenavskräckningsdynamik mellan land A och B existerar inom vad som kallas stabilitets–instabilitets paradoxen. Denna säger att, när kärnvapenstabilitet ökar så minskar konventionell stabilitet och vice versa. Om A och B båda har kärnvapen och båda lovar att aldrig under några omständigheter använda sina kärnvapen först – ökar kärnvapenstabiliteten. Men samtidigt förlorar de sitt avskräckande värde för allting annat, alltså minskar den konventionella stabiliteten. Om A och B, trovärdigt, signalerar att kärnvapen kan användas mot konventionella angrepp också minskar kärnvapenstabiliteten, men den konventionella stabiliteten ökar.(6) Samtidigt finns det en logik i att inte vara för tydlig när hot och gränser kommuniceras. Det finns ett värde i att lämna något åt slumpen, att skapa osäkerhet och tveksamhet i motståndarens beslutsfattande och analys. Om motståndaren inte är säker på exakt när gränsen är nådd, om motståndaren oroar sig för att höga spänningar kan leda till felkalkyler hos den andra sidan – kan detta leda till att motståndaren blir mer återhållsam.(7)

I grund och botten vilar avskräckning på antaganden. Antaganden om vad motståndaren har för intressen och intentioner. Antaganden om vad du behöver göra för att hålla denna motståndare i schack. Antaganden om vilka förmågor som bäst uppfyller dina behov. Sedan inte minst antaganden om hur din motståndare uppfattar dig och antaganden om motståndarens antaganden om dig.(8)

Ukraina och Kuwait

Den 27 februari 2014 startade Rysslands annektering av Krim, i mars samma år började striderna om Donetsk och Luhansk. Åtta år senare, den 24 februari 2022, började Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

I anslutning till invasionen i slutet av februari 2022 har Ukraina fått stöd, militärt, finansiellt och humanitärt, från flera länder världen runt. Till att börja med, under krigets första halvår ungefär, var stödet i viss mån långsamt och trevande. Det talades om att Ukraina endast skulle få ”defensiva” vapen – en distinktion som i praktiken är mycket svår att förstå. De skulle inte få tunga vapen, inte vapen med lång räckvidd eller med hög precision. Mycket av de tidiga leveranserna bestod av Sovjetiskt överskottsmateriel – dvs system Ukraina sedan innan haft i inventariet. Fram mot sommaren 2022 anlände mer sofistikerade system – i synnerhet den amerikanska raketartilleriplattformen HIMARS. Kring årsskiftet 22/23 kom västerländska stridsvagnar och infanteristridsfordon – sommaren 2024 stridsflygplanet F16. Ungefär samtidigt med F16 började Ukraina också få tillstånd att använda västerländska långräckviddsvapen (exempelvis kryssningsroboten Storm Shadow/SCALP) för att bekämpa militära mål inne i Ryssland.(9)

Omständigheterna kring Ukraina är egentligen väldigt snarlika de som rådde 1990 när Saddam Husseins Irak invaderade grannlandet Kuwait. Omvärldens reaktioner skiljer sig dock. När den USA-ledda koalitionen den 16 januari 1991 började bekämpa irakiska mål i Kuwait höll president George H.W. Bush tal till nationen för att förklara varför detta skedde. Anledningarna han gav för varför en militär lösning var nödvändig var i kort:

• Ekonomiska sanktioner var otillräckliga för att uppnå ett önskvärt utfall.

• Saddams styrkor utförde oacceptabla övergrepp mot Kuwait och dess folk.

• Iraks massförstörelsevapenprogram expanderade.

• Världsekonomin hotades.

• Alla diplomatiska försök misslyckades.

• Saddams aggression utmanade den regelbaserade världsordningen.(10)

Med bara några namnbyten – Kuwait till Ukraina, Irak till Ryssland, Saddam till Putin – kunde Bush likväl ha talat om Rysslands invasion av Ukraina. De kriterier Bush hävdar är också, förutom det tredje, uppfyllda. Ekonomiska sanktioner biter mot Ryssland, men inte tillräckligt för att framtvinga ett tillbakadragande. Ryska styrkor har genomfört många övergrepp, mord, våldtäkter, tvångsdeporteringar med mera mot den ukrainska befolkningen. Hotet mot världsekonomin är visserligen mindre klart – nästan tre år senare har marknader kunnat anpassa sig. Men kriget har medfört stora störningar inom bland annat energisektorn.

Uteblivna framgångar för diplomatin

Diplomati har inte heller lett någon vart. Under hösten 2021 försökte Nato vid ett antal tillfällen, utan framgång, signalera till Ryssland om tillbakadragande. I december 2021 krävde Ryssland i sin tur en omförhandling om den europeiska säkerhetsordningen – också utan framgång.(11) Inga uppenbara meningsfulla diplomatiska framgångar verkar ha uppnåtts sedan krigsutbrottet – även om det är omöjligt att avgöra vad som sker bakom stängda dörrar. Slutligen, Putin bedriver ett folkrättsvidrigt expansionskrig vilket klart hotar världsordningen. 1991 lyckades koalitionen mot Saddam få ett FN-mandat (resolution 678), vilket vore omöjligt att driva igenom säkerhetsrådet givet Rysslands veto. Men även utan ett sådant mandat måste rimligen Rysslands agerande ses som oacceptabelt i en fredlig och regelbaserad värld.

Sidorna ovan ger en enkel överblick av vad avskräckning är och om utvecklingen kring Ukrainastödet än så länge. I nästa del kommer teorin och empirin sättas ihop i en analys och några centrala frågor besvaras. Hur har kärnvapenavskräckningen verkat vad gäller Ukrainastödet? Hur har den lyckats och misslyckats?

Karl Agell är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1. https://www.defense.gov/News/Releases/Release/Article/3897721/fact-sheet-on-efforts-of-ukraine-defense-contact-group-national-armaments-direc/

2. Freedman, Lawrence., Deterrence, Polity Press, UK, 2004, s 26–28.

3. McKinzie, Matthew G., Cochran, Thomas B., Norris, Robert S., Arkin, William M., The U.S. Nuclear War Plan: A Time for Change, National Resources Defense Council, USA, juni 2001, s 112, 126.

4. Ring, Stefan., ’Mångsidigheten hos militära maktmedel’, i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och Tidskrift, Nr 3/2017, KKRVA, Sverige, 2017, s 29–31.

5. Sörenson, Karl., Kort om avskräckning, Totalförsvarets forskningsinstitut, Sverige, 2022, s 1–3.

6. Kapur, S. Paul, ‘Stability-Instability Paradox’, in The SAGE Encyclopedia of Political Behavior, SAGE Publications, Thousand Oaks, USA, 2017, s 1–5. (Se:https://nps.edu/documents/105858948/106279825/Kapur_Sage+Encyclopedia_Stability-Instability_OCt17/c7952c37-2f5d-4462-9630-5bff04f6cd8f)

7. Schelling, Thomas, The Threat that Leaves Something to Chance, RAND Corporation, 1959, s 3–4.

8. Geist, Edward., Qualities Precede Quantities: Deciding How Much is Enough for U.S. Nuclear Forces, RAND Corporation, USA, 2023, s 17.

9. Hagström Frisell, Eva., Gustafsson, Jakob., Dalsjö, Robert., Agell, Karl., Western Military Capability in Northern Europe 2024: Part III: NATO’s Strategy for Deterrence and Defence towards 2030 — Matching Ambition and Capabilities., Totalförsvarets forskningsinstitut, Sverige, 2024, s 30–31.

10. Se George H.W. Bush tal, i synnerhet 3:20 till 6:10: https://www.youtube.com/watch?v=KJ6qpFpIFkY

11. Hagström Frisell et al, Western Military Capability in Northern Europe 2024, s 28.

Kollapsad Atlantström - en klimatmässig mardröm

Andrej67/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Analytiker

Introduktion

I oktober 2024 publicerade Klimatgranskaren en artikel om att ett 40-tal forskare utlyst en varning till Nordiska Ministerrådet för en potentiell kollaps av Atlantströmmen, som även benämns AMOC. Källan till denna instabilitet är ökade mängder smältvatten från Grönlandsisarna och ökad nederbörd, som tillsammans rubbar AMOC:s stabilitet. Denna information är dock inte ny för forskare. Redan under klimatförhandlingarna på COP 28-konferensen i Dubai 2023 redovisade en grupp forskare en rapport som varnade för en kollaps av Atlantströmmen och den förödelse det skulle medföra. Denna kollaps, som riskerar att ske inom de kommande decennierna, skulle innebära katastrofala följder för natur och ekosystem över stora delar av världen - inte minst i Norden.

Strömmarnas funktion

AMOC (engelsk förkortning för Atlantic Meridional Overturning Circulation) består av ett system av havsströmmar som transporterar varmt havsvatten till de nordligaste breddgraderna. Bland dessa är golfströmmen, som vi i Nord- och Västeuropa är välbekanta med eftersom den är av stor betydelse för vårt klimat. Utan den skulle Nordens medeltemperatur vara 5 till 10 grader lägre och delar av Sverige skulle behöva stå ut med vintertemperaturer på minst 50 grader. AMOC transporterar både varmt och kallt vatten via alla de tre världshaven, med tre punkter i Atlanten där värme från strömmarna släpps ut i atmosfären, varav en som ligger utanför Norges kust. Med andra ord är havströmssystemet av stor betydelse för klimatet i länder över hela världen.

Risken för kollaps

I brevet till Nordiska Ministerrådet lyfter klimatforskarna även fram att den förödande utvecklingen av AMOC riskerar att nå en “tipping point” vilket innebär att det, viss en viss punkt, sker permanenta förändringar i havströmssystemet som är oåterkalleliga när “tipping point” väl har överskridits. Dessutom specificerar FN:s klimatpanel IPCC att “risker i samband med storskaliga enskilda händelser eller brytpunkter (tipping points) övergår till hög risk mellan 1,5 C och 2,5 C av den globala uppvärmningen.”* I nuläget ser möjligheten att hålla sig inom det globala 1,5-gradersmålet, i enlighet med Parisavtalet, mycket liten ut och med länders nuvarande klimatpolitik förväntas vi kliva långt över 2,5-gradersgränsen. Med denna rasande fart som den globala temperaturen ökar - med direkt effekt på AMOC - så finns risken att strömmen kollapsar tidigare än vad vi tror. Medan vissa forskare visar på att kollapsen skulle kunna ske från och med år 2050, finns det annan forskning som visar att det kan ske vid något tillfälle mellan 2025 och 2095, det vill säga ännu tidigare. Dessa slutsatser grundar sig på antagandet att den fortsatta ökningen av växthusgasutsläppen sker med samma kontinuitet som har varit hittills. (*översatt citat från engelska till svenska)

Exakt när AMOC riskerar att kollapsa är ännu svårt för forskare att förutsäga, men detta innebär inte att vi tillsvidare kan vara hur optimistiska som helst. Sett till den allmänna klimatsituationen så visar The Climate Clock att mänskligheten har knappt sju år på sig att minska utsläppen helt innan en global “tipping point” nås. Klarar vi inte dessa mål så menar klimatforskare att vi hädanefter inte kan skydda oss från de värsta klimateffekterna, däribland en kollapsad Atlantström. Konsekvenserna av denna kollaps blir kolossala, samtidigt som det alltså inte är något vi kommer kunna göra något åt när tiden för klimatförebyggande åtgärder är förbi.

Konsekvenserna av en potentiell kollaps

Vilka blir då följderna av en potentiell kollaps av AMOC? Konsekvenserna blir så klart inte bara klimatmässiga, utan kommer även slå tillbaka på oss i form av sociala och ekonomiska kristillstånd. Inledningsvis kommer en avstanning av AMOC leda till en extrem nedkylning av stora delar av Europa, med fortgående minskningar på uppåt 1,5 grader per decennium. I nutid gör AMOC så att vi i Europa upplever milda vintrar och den skyddar oss från farligt kalla temperaturer. Kollapsen riskerar en stor del av Europas jordbruk - och därmed livsmedelsproduktion - samt påverkar den naturliga växtligheten och ekosystemen. Jordbruks- och livsmedelssektorn i både Europa och Afrika kommer även påverkas av en kraftig minskning av nederbörd. Detta kommer att särskilt drabba vatten- och resursmässigt känsliga länder och regioner. Afrika, en kontinent som redan är akut drabbad av torka och svält på många håll, förväntas alltså få ännu mer problem med detta om AMOC kollapsar. Även i Sydeuropa råder utbredd torka och vattenbrist, särskilt sedan början av 2000-talet. Följaktligen skulle en AMOC-kollaps leda till en storskalig ansamling av varmvatten längs med USA:s östkust, vilket skulle höja havsnivån med upp till en meter. Detta leder i sin tur till att kustnära områden blir mer sårbara för till exempel översvämningar och orkaner. Risken ökar för en infrastruktur och ekonomi i spillror på grund av mer frekventa naturkatastrofer i kustområdena.

Som tidigare nämnts bär AMOC den viktiga funktionen att fördela värme runt jorden, det vill säga en distribuering av varmare temperaturer till naturligt kalla områden och vice versa. Utan detta fördelningssystem i funktion så skulle varmare havstemperaturer ansamlas på södra halvklotet, vilket leder till mer frekventa och intensiva värmeböljor. Detta skapar och förstärker torka, svält, sjukdomsspridning, förstörda ekosystem och försvagat jordbruk. Samtidigt kommer norra halvklotet bli rejält avkylt, däribland norra Europa, vilket också kan leda till bland annat försvagat jordbruk och svält. Det kommer alltså bli en extrem obalans i temperatur och klimat på jordens respektive halvor.

Slutligen har klimatforskning och data visat att tidigare, naturligt förorsakade, kollapser av AMOC lett till oväntade klimatförändringar. Forskare hänvisar bland annat till den så kallade “Young Dryas-perioden”, en period i slutet av den sista istiden cirka 12 000 år sedan som gjorde att isavsmältning i södra Sverige avstannade och glaciärer växte fram på stora landmassor. Man varnar alltså för att en kollaps av AMOC i nutid skulle kunna frambringa en ny period med snabba klimatväxlingar, som gör det nästan omöjligt för ekosystem och hela samhällen att anpassa sig i tid.

Vad krävs för att undvika en kollaps?

Med alla dessa följder av en kollapsad AMOC finns det inget skäl till att dröja med förebyggande åtgärder. Forskarnas varningar om en möjlig kollaps har ökat i intensitet, särskilt med hänsyn till ökade mängder smältvatten från Grönlandsisarna och ökad nederbörd. Det är av yttersta vikt att vidta omedelbara åtgärder för att både bevara ekosystemet och skydda framtida generationer. Forskare uppmanar därför ministrar i olika länder, däribland de nordiska ministrarna, att göra allt de kan för att kraftigt reducera utsläppen och arbeta mer intensivt för att uppnå målet från Parisavtalet om max 1,5 grader i global temperaturökning. För Sveriges del är nuvarande regeringens strategi att “lagra upp” nu för att kunna sänka dem senare inte funktionell i längden, eftersom det kan ta flera år - ibland flera decennier - för koldioxid att omvandlas till värme och skapa höjda temperaturer. Bland annat vill regeringen sänka ambitionsnivån i EU:s klimatpolitik (inklusive framskjutningar av klimattullar med minst två år), slopa flygskatten och öppna för köp av utsläppsrätter från andra länder. Denna typ av klimat- och energipolitik är just det som riskerar att tippa oss över gränsen.

Tilde Varnestig är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Syriens stora utmaningar, del 3

elevationare/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den tredje och avslutande delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt. Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. I denna tredje och avslutande del diskuteras de utmaningar som ligger i en rättvis övergång.

Militär utmaning

Som en del av sin strävan att övergå från en revolutionär idé till en statlig struktur, arbetar den nya syriska administrationen för att stärka och konsolidera sin makt genom att etablera en nationell armé som inkluderar alla militära grupper och fraktioner som uppstod under den syriska revolutionen. I detta sammanhang förblir de syriska demokratiska styrkorna (SDF) den enda militärkomponenten som vägrar att upplösa sig och insisterar på att integreras i den nationella armén som ett block, vilket den nya administrationen avvisar av flera skäl.

SDF har fått sitt stöd direkt från USA sedan de utfärdade sitt första uttalande den 10 oktober 2015, där angav att deras främsta mål var att besegra ISIS och återta de områden som extremistorganisationen hade invaderat. Än idag spelar SDF på de maktmedel de har tillgång till, inklusive sitt nära samarbete med USA och deras förmåga att använda ”ISIS-kortet” för att legitimera sitt fortsatta militärengagemang.

När man ser på den nya syriska regeringen och Turkiets mål, framstår det klart att de syftar till att återfå kontrollen över alla territorier och att få SDF att överlämna sina vapen. Det enda kort som den syriska regeringen och Turkiet har är hotet om militär operation, men utan att USA drar sig tillbaka från Syrien, kommer detta hot sannolikt inte att avskräcka SDF, som räknar med amerikanskt skydd.

Lösningen kan ligga i att inleda en militär operation mot SDF från flera fronter. Om SDF börjar förlora territorium kan de tvingas att ompröva sin ståndpunkt och acceptera en fredlig lösning, eftersom de i så fall inte har något val: antingen acceptera en fredlig lösning eller riskera att upphöra att existera helt. En sådan militär lösning skulle dock också medföra kostnader, där Turkiet och den syriska regeringen kan utsättas för västerländska sanktioner. Det är tydligt att SDF har stängt alla dörrar för dialog och lämnat endast en väg öppen för en militär lösning.

Sammanfattningsvis kan det nya Syrien leda till en omdefiniering av relationerna mellan de Astana-involverade länderna, där varje aktör måste anpassa sina strategier för att hantera de förändrade maktförhållandena och säkerställa sina egna intressen i en instabil och osäker region.

En rättvis övergång

Frågan om övergångsrättvisa är central för att upprätthålla demokrati och rättsstaten i Syrien efter åratal av förtryck och väpnad konflikt. Tyvärr har sådana processer inte lyckats fullt ut i andra arabländer som genomgått politiska omvälvningar, såsom Egypten, Tunisien och Jemen.

I det syriska fallet är det primärt viktigt att återupprätta rättsstatens principer och återställa rättigheter för dem som lidit under den tidigare Al-Assad-regimen. Detta innefattar att ställa de ansvariga för krigsbrott och andra allvarliga övergrepp inför rätta, även om många offer har flytt landet. En positiv faktor är att den nya administrationen leds av Ahmad Al-Sharaa hittills lyckats kontrollera spontana hämndaktioner, vilket är en bedrift på säkerhetsmässig nivå.

Samtidigt är kravet på rättvisa och ansvarsutkrävande från det syriska folket starkt. Utan en process för övergångsrättvisa riskerar den nya regimen att sakna legitimitet och folkligt stöd, eftersom medborgarna inte kommer att känna att deras moraliska och materiella rättigheter respekteras. I detta avseende utgör den Alawitiska sektens, från vilken den tidigare presidenten Bashar al-Assad tillhör, krav på allmän amnesti. En särskilt utmanande aspekt som övergångsregeringen måste hantera. Dessa krav uppfattas som svåra och avlägsna från offren och revolutionärernas perspektiv.

Den nya administrationen i Syrien lovade att upprätta en preliminär lista över ansvariga höga ämbetsmän och säkerhetstjänstemän, som har begått krigsbrott mot den syriska befolkningen under konflikåren. Utmaningen blir att balansera kravet på rättvisa med behovet av nationell försoning och stabilitet. Där implementeringen av social rättvisa handlar inte om hämnd, utan snarare om att ställa de främsta ansvariga för krigsbrott och systematiska kränkningar inför rätta.

Sammanfattningsvis utgör frågan om övergångsrättvisa en central del i den syriska övergångsprocessen. Att hantera detta på ett sätt som tillgodoser offren och folkets rättmätiga krav, samtidigt som stabilitet och nationell försoning upprätthålls, blir en av de största utmaningarna för den nya regimen.

Slutsatser

Syrien befinner sig i ett avgörande skede i sin historia, där landet står inför valet att antingen bygga en stabil stat genom ett omfattande nationellt projekt, eller riskera att falla djupare in i kaos och inre konflikter. För att navigera genom denna kritiska period krävs det att alla berörda parter fattar strategiska och avgörande beslut.

Först och främst är det avgörande att häva de internationella sanktionerna som har förlamat landets ekonomi. Detta kräver diplomatiska ansträngningar för att vinna internationellt erkännande. Samtidigt måste säkerhetsstrukturen återuppbyggas för att skydda allmänheten och respektera mänskliga rättigheter. Detta inkluderar att samla in spridda vapen och omorganisera armén utan att upprepa tidigare misstag.

Osama Aldyab är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Syriens stora utmaningar, del 2

elevationare/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den andra delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt. Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. I denna andra del diskuteras de intressekonflikter som uppstår i relationen till Israel, Turkiet, Ryssland och Iran.

Relationen till Israel

Den israeliska politiken har historiskt sett präglats av en pragmatisk inställning till den syriska regimen under Bashar al-Assad, särskilt efter utbrottet av den syriska revolutionen 2011. Inledningsvis fanns det en intern debatt i Israel om det var i landets intresse att Syriens regim skulle falla eller överleva. Israel betraktade Assads regim som svag och relativt oförmögen att utgöra ett hot, vilket skapade en situation där Israel föredrog en känd regim framför ett osäkert alternativ.

Efter oktober 2023 skedde dock en märkbar förändring i Israels strategi. I stället för att fokusera på regimens överlevnad eller fall, började Israel förlita sig mer på sin egen militära makt för att skydda sina intressen, oavsett de regionala konsekvenserna. Det markerade ett avsteg från tidigare politiska överväganden, där Israel ansåg att ett om Assad eventuellt skulle falla skulle det vara en potentiell seger över det iranska inflytandet i regionen. Israel har dock inte aktivt försökt störta den syriska regimen; snarare har landet fokuserat på att motverka iransk positionering och vapenöverföringar till Hizbollah. Genom att hota den syriska regimen med att inte söka stöd från Iran har Israel positionerat sig för att kunna hantera sina fiender med en ren militär logik. Denna strategi har lett till en situation där Israel, trots regimens svaghet, inte agerat för att direkt påverka dess existens, vilket understryker en pragmatisk och militärcentrerad syn på regionala relationer.

Så fort Al-Assads regim kollapsade, deklarerade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att Israel inte skulle tillåta fientliga styrkor vid dess gränser, med hänvisning till att 1974 års konfliktlösningsavtal mellan Israel och Syrien hade brutit samman. Som ett resultat har Israel utökat sin kontroll över regionen, inklusive genom en omfattande flygoperation riktad mot den syriska arméns infrastruktur. Israel fokuserar på att förstöra luftförsvarsanläggningar och vapendepåer, vilket syftar till att göra Syrien till en demilitariserad stat och försvaga framtida syriska militära förmågor. Israels försvarsminister Esrael Katz har meddelat att Israel inte kommer att dra sig tillbaka från buffertzonen och Hermonberget, och kommer förbli där på ”obestämd tid”. Hermonberget betraktas som en strategisk plats i Syrien, belägen vid gränsen mellan Syrien, det ockuperade Golanhöjderna och Libanon, och ger en utsikt över stora områden. Denna strategi syftar till att dra in de nya syriska myndigheterna i förhandlingar och stärka Israels position i regionen, samtidigt som frågan om det ockuperade Golanhöjderna marginaliseras. Dessutom påverkar den israeliska aggressionen moralen hos det syriska folket och framhäver en förändrad maktbalans i regionen, där Israel eftersträvar att bli den obestridda makten. Detta agerande väcker oro i de arabiska huvudstäder som har normaliserat sina relationer med Israel, och det betraktas som oacceptabelt av många i regionen.

Irans betydande nederlag i Syrien innebär inte att landet saknar allierade; i stället har Syrien övergått från Irans inflytande till att knyta an till Turkiets axel, vilket Israel ser som ett potentiellt hot. Utmaningen för den syriska administrationen ligger i att balansera sina relationer med Turkiet på ett sätt som inte uppfattas som hotande av Israel, samtidigt som den upprätthåller stabilitet och en militär närvaro i södra Syrien. Detta är avgörande för att förhindra att potentiella grupper eller organisationer etablerar sig som motstånd mot den israeliska närvaron.

En sådan militär opposition från okända grupper kan ge Israel en förevändning att permanent behålla sina styrkor i de ockuperade områdena, vilket ytterligare komplicerar den syriska administrationens strävan efter suveränitet och kontroll. Det är därför nödvändigt för den syriska regeringen att navigera dessa komplexa relationer noggrant för att säkerställa både inhemsk stabilitet och internationell legitimitet.

Intressekonflikter en utmaning

Efter Doha-forumet, där länderna involverade i Astana-processen – Iran, Turkiet och Ryssland – samlades, blev det tydligt att dessa länder var villiga att acceptera ett möjligt fall av Bashar al-Assad. Denna möjlighet för försoning med det syriska folket utnyttjades dock inte av Assad-regimen. Dagen efter forumet föll regimen, vilket markerade en ny verklighet för de involverade Astana-länderna.

I kölvattnet av Assad-regimens fall ser Turkiet ut att ha stärkt sin strategiska position som en av de största förmånstagarna av den syriska oppositionens framgångar. Med fokus på att säkra sina gränser och hantera flyktingfrågan kan Ankara potentiellt skörda betydande vinster, särskilt i samband med de regionala och internationella förändringar som äger rum.

Framtiden för Turkiets seger beror dock på landets förmåga att omvandla sina militära framgångar till hållbara politiska arrangemang som skyddar dess intressen, särskilt med tanke på de komplexa utmaningar som kvarstår inom Syrien och i regionen. Under denna period har Turkiet prioriterat två centrala frågor: att adressera den syriska flyktingkrisen och att konfrontera hotet från Kurdistans arbetarparti (PKK) samt de kurdiska skyddsenheterna (YPG).

Betydelsen av norra Syrien för Turkiet sträcker sig bortom kampen mot terrorism; det handlar också om att säkerställa skyddet av en gräns på cirka 900 kilometer. Genom sin militära närvaro och stöd till den syriska nationella armén (SNA) har Turkiet kunnat säkra den västra sidan av Eufratfloden, även om hot kvarstår öster om floden.

Ankara är fast beslutet att inte acceptera PKK:s närvaro i norra Syrien som en permanent styrka och ser detta som en icke-förhandlingsbar princip. Partiets fortsatta strävan att behålla kontrollen över regionen kan tvinga Turkiet att ingripa militärt tillsammans med oppositionsstyrkor för att skydda sin nationella säkerhet och stabiliteten i gränsregionen.

USA:s position i denna fråga uppfattas som av sekundär betydelse för Turkiet, som anser att den amerikanska närvaron i regionen är temporär och sannolikt kommer att upphöra i framtiden.

Ryssland och Iran tvingas till anpassningar

Rysslands engagemang i Ukraina-kriget har inneburit stora bördor, medan Iran och Hizbollah distraheras av pågående konflikter med Israel. De resurser som dessa parter investerat i stöd till Al-Assads regimen har långt överstigit de vinster som uppnåtts, vilket tvingat dem att omorganisera sina prioriteringar i Syrien. Ryssland och Iran försöker nu anpassa sig till den nya verkligheten i Syrien och arbetar för att stärka samarbetet med Turkiet, som har blivit en oumbärlig partner i alla framtida försök att uppnå stabilitet. Ryssland, baserat på sin militära närvaro och strategiska intressen i Medelhavet, kommer att sträva efter att behålla sitt inflytande i Syrien genom att intensifiera samarbetet och dialogen med Turkiet.

Iran, som är medvetet om de regionala förändringarna, kan också komma att omformulera sin politik i samordning med Ankara för att säkerställa att landets intressen tillgodoses, särskilt genom sitt inflytande i Irak.

Denna dynamiska situation kräver att Ryssland och Iran anpassar sig till den nya maktkonfigurationen i Syrien, där Turkiet har stärkt sin ställning som en nyckelaktör. Förmågan att bygga strategiska partnerskap, särskilt med Turkiet, blir avgörande för dessa länders fortsatta inflytande och möjligheter att forma utvecklingen i Syrien.

Osama Aldyab är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Syriens stora utmaningar, del 1

Joel Carillet/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den första delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt.

Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. Samordning och samarbete mellan olika politiska krafter blir avgörande för att stabilisera landet och bygga en hållbar framtid. Denna text kommer att belysa de stora utmaningarna som övergångsregeringen står inför för att leda landet som har genomlevt över 50 år av tyranni till politisk stabilitet, samt förbereda klimatet för en fri, demokratisk politisk framtid.

Sanktioner och internationellt erkännande

Sedan 2011 har internationella sanktioner mot Syrien införts som svar på regimens förtryck av civila, vilket har haft en betydande inverkan på landets ekonomi. FN, EU, Storbritannien och USA har alla infört olika sanktioner, inklusive reseförbud, tillgångsfrysningar och restriktioner på handel, särskilt inom oljesektorn. EU:s sanktioner har utökats för att inkludera personer och företag som stöder regimen, medan USA:s ”Caesar Act” skärpte sanktionerna ytterligare och bidrog till ökade kostnader för basvaror och medicinska produkter. Dessa åtgärder har drastiskt reducerat Syriens ekonomiska kapacitet. Sanktionerna inkluderar även specifika restriktioner mot den syriska centralbanken och förbud mot export av amerikanska varor och tjänster till Syrien.

Den nya övergångsregeringen står inför stora utmaningar i sina försök att häva de internationella sanktionerna, särskilt med tanke på klassificeringen av grupper som Hayat Tahrir al-Sham (HTS) som terroristorganisationer av FN, EU och USA. Denna klassificering hindrar erkännandet av övergångsregeringen som en legitim politisk partner internationellt, vilket försvårar ekonomiskt och diplomatiskt samarbete. USA har ställt specifika villkor för att erkänna den nya regeringen, inklusive respekten för minoriteters rättigheter och underlättandet av humanitärt bistånd. Vidare förvärrar sanktionerna den ekonomiska krisen och hindrar humanitära insatser, vilket kräver en internationell och regional konsensus för att kunna hävas. Lösningar inkluderar garantier att inte samarbeta med terroristklassificerade grupper, att bekämpa extremism, och att öka transparensen, vilket kan hjälpa till att återskapa internationellt förtroende och gradvis lyfta sanktionerna.

Sammanfattningsvis, efter att den avsatte presidenten Bashar Al-Assad flydde till Moskva, var de västerländska och internationella reaktionerna försiktiga och återhållsamma i förhållande till den politiska situationen i Syrien. Riyadh-konferensen markerar verkligen en viktig vändpunkt i synen på Syrien, där vi ser en klyfta mellan det arabiska och västerländska stödet. Medan arabländerna tycks vara mer villiga att ge omedelbart stöd till det syriska folket, insisterar väst på att politiska reformer måste föregå lättnader av sanktionerna.

Det ekonomiska läget i Syrien är kritiskt, och det är avgörande att adressera bristen på grundläggande behov. Arabiska länder, särskilt de i Gulfregionen, har en nyckelroll att spela. Genom att ge direkt ekonomiskt stöd kan de hjälpa till att lindra den akuta humanitära krisen. Dessutom kan de använda sitt inflytande gentemot väst för att förhandla fram undantag från sanktionerna, vilket skulle underlätta ekonomisk hjälp och återuppbyggnad.

Denna dynamik kan potentiellt leda till en mer enad och effektiv strategi för att stödja Syrien, där både direkta och indirekta metoder används för att förbättra situationen för befolkningen.

Säkerhetsutmaningar

Efter den syriska regimens kollaps, till skillnad från andra länder där ordningen bröts när säkerhetsinstitutionerna föll, agerade det syriska samhället generellt ansvarigt. Oppositionsfraktionerna lyckades snabbt återställa lugnet, men de står inför betydande framtida utmaningar. Det handlar om att bygga upp nya säkerhetstjänster som främjar allmänhetens intresse, respekterar mänskliga rättigheter och skyddar samhället. Denna process kräver också att man säkerställer rättvisa, skyddar individuella och äganderättigheter, samt förhindrar förekomsten av flera konkurrerande myndigheter.

Alla har bevittnat hur Assads styrkor flydde sina baser och lämnade efter sig stora mängder militär utrustning och ammunition. Detta ledde till kaotiska situationer där civila och okända grupper tog över den militära utrustningen, vilket skapade oro och instabilitet. Därför en av de mest brådskande uppgifterna är att samla in de många vapen som har spridits under konfliktåren och begränsa deras användning till statligt kontrollerade institutioner, den syriska armen i detta fall. Det är också nödvändigt att återkalla armén till baserna och omorganisera dess ledarskap utan att upprepa misstag som gjorts i Libyen och Irak, där armén upplöstes.

Ytterligare en komplicerande faktor är att HTS bildades 2017 genom en sammanslagning av olika väpnade fraktioner med varierande ideologiska hemvist. Därtill den största utmaningen i detta område kommer att vara att hantera organiserade väpnade fraktioner och grupper, inklusive Syrian Democratic Forces (SDF) och Free Syrian Army, som amerikanerna stödjer i Al-Tanf-området, de sydliga fraktionerna som leds av Ahmed Al-Awda, och de nationella arméns fraktioner som stöds av Turkiet i norr. Detta utgör en annan kritisk utmaning för att kunna återställa statens suveränitet över hela landet. Vilket inkluderar också att hantera hot från jihadistiska grupper som IS. Det finns flera länder som tycks ha intresse av att fördjupa Syrien i en spiral av kaos. Trots de negativa återverkningarna för samtliga involverade parter kan detta kaos ge möjligheter för dem som har förlorat inflytande i Syrien att återfå en plats i den framtida maktstrukturen.

Irak har, å sin sida, betydande bekymmer relaterade till den nya syriska administrationen och dess ledare, Ahmed Al-Sharaa, som tidigare fängslades av amerikanska styrkor i Bagdad. Det kan vara dessa bekymmer som signalerades genom den irakiska delegationen som besökte Syrien, en delegation som präglades av säkerhetsperspektiv snarare än politiska förhandlingar, till skillnad från vad andra grannländer hade för avsikter.

Utan tvekan är säkerhetsoro en gemensam faktor mellan Bagdad och Damaskus. Irak befarar en konsolidering av makt i Syrien, medan Syrien å sin sida är oroligt över Iraks potentiella roll inom den iranska axeln och de sekteristiska spänningar som detta kan medföra.

Ytterligare måste övergångsregeringen och administrationen neutralisera hot från den tidigare regimens kvarvarande styrkor för att förhindra att de åter organiserar sig, eftersom många av den gamla säkerhets- och militära ledningen fortfarande är på fri fot. I ljuset av detta har övergångsregeringen beslutat att tillfälligt frysa arbetet med den nuvarande konstitutionen och parlamentet. Istället planerar de att bilda en kommitté bestående av experter inom juridik och mänskliga rättigheter för att omarbeta konstitutionen och genomföra nödvändiga reformer. Detta betraktas som en strategiskt klok åtgärd, eftersom det kan förhindra att anhängare av den tidigare regimen återtar makten och att dess institutioner återupplivas. Om den befintliga konstitutionen och parlamentet hade bibehållits, skulle risken för en kontrarevolution vara överhängande inom kort tid. Två centrala frågor framträder i diskussionen här, den första rör hur staten kommer att styras under övergångsfasen, särskilt i avsaknad av en effektiv och fungerande konstitution. Den andra frågan handlar om möjligheten att återinföra 1950 års konstitution som en potentiell lösning för att hantera denna känsliga period i Syriens historia. Att använda en äldre konstitution kan ge stabilitet och kontinuitet, men det väcker också frågor om dess relevans och anpassning till dagens politiska och sociala verklighet

Sammanfattningsvis står Syrien inför komplexa utmaningar i att bygga en ny, rättvis och solid säkerhetsstruktur som säkerställer fred och nationell enhet.

Osama Aldyab är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Georgien står inför ett viktigt vägskäl

MGstudyo/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Nugzari Batsikadze

Analytiker, Utrikespolitisk afton

Introduktion

Sedan det georgiska partiet ”Georgian Dream” tog makten i Georgien 2012 har partiet anklagats för att vara alltmer Rysslandsvänligt och rört sig bort från EU och grundläggande demokratiska värderingar. Anknytningarna till Ryssland blev desto mer tydliga när parlamentet tidigare i år antog lagen om ”öppenhet för utländskt inflytande” (transparency of foreign influence law), även kallad för den ryska lagen då Ryssland införde den 2012. Lagstiftningen innebär att icke-statliga organisationer och medier som erhåller mer än 20 procent av sin finansiering från utländska källor, måste registrera sig som organisationer som ”driver en främmande makts intressen”. Både EU och USA uttryckte sitt missnöje då lagen inte är förenlig med EU:s grundläggande normer och värderingar.

Den 26:e oktober 2024 hölls vad många anser vara ett ödesval i Georgien. Maktpartiet Georgian Dream utropade sig till vinnare och landets valmyndigheter offentliggjorde slutresultatet dagen efter. Ett resultat som ifrågasatts av utländska observatörer och valfusk misstänkts.

När Georgiens premiärminister Irakli Kobakhidze meddelade att landet kommer att avbryta sina förhandlingar om EU-medlemskap fram till 2028, fylldes huvudstaden Tbilisi av omfattande protester och demonstranter. Beslutet, som av regeringen beskrivs som ett försök till ”värdig integration”, har resulterat i hård kritik och anklagelser om att Georgien backar från sina demokratiska åtaganden. Demonstrationerna har i slutet på december hållit i sig i en månad.

Massprotester skakar Tbilisi

Den 28:e november började Tbilisis gator fyllas och blockeras runt om det georgiska parlamentet. Demonstranterna byggde barrikader och skanderade slagord med krav på ett omedelbart återupptagande av EU-samtalen och nyval. Situationen eskalerade när polisen började använda sig av vattenkanoner, tårgas och gummikulor för att skingra folkmassorna. Demonstranterna svarade med att avfyra fyrverkerier mot poliserna och natten till den 1 december skadades totalt 44 personer. När demonstrationerna fortgått i åtta dagar rapporterades det att över 325 demonstranter gripits,18 personer anklagas för att ha begått ett brott och 150 poliser har skadats.

Kobakhidze har upprepade gånger berömt polisen för ett väl genomfört arbete medan människorättsorganisationer och journalister ger en helt annan bild av situationen. Enligt Georgian Young Lawyers' Association (GYLA) misshandlades 319 demonstranter under de första åtta dagarna varav många av dem behövde läkarvård. En person behövde akut återupplivning.

Online började olika videor spridas där det tydligt gick att se misshandeln som polisen utsatte demonstranterna för. Särskild utsatta var journalister. Under de första sex dagarna rapporterades fler än 70 fall av våld mot journalister. Det här är inte första gången journalister utsätts för våld i Georgien. 2021 misshandlades en kameraman så pass brutalt att han avled av skadorna när han rapporterade om en Pride parad som aldrig blev av i Tbilisi.

De politiska följderna

De avbrutna samtalen om EU-medlemskap har fördjupat de redan djupa politiska klyftorna i Georgien. Landets president, Salome Zurabishvili anslöt sig till demonstranterna och beskrev regeringens beslut som ”ett övergivande av nationens europeiska strävanden”.

I ett tv-sänt tal meddelande Zurabishvili att hon inte tänker avgå från sin presidentpost när en ny president valdes den 14 december. Trots detta valde Georgiens parlament en ny president, den tidigare proffsfotbollsspelaren, Mikheil Kavelashvili, som är lojal mot den sittande regering.

2017 ersatte ett valkollegium med 300 platser det direkta presidentvalet i Georgien. Med tanke på att Georgian Dream kontrollerar majoriteten av dessa 300 platser var det en enkel seger för Kavelashvili. Rösterna kommer från elektorer som består av parlamentsledamöter och representanter för lokala myndigheter. Av de 225 elektorer som var närvarande vid omröstningen röstade 224 på Kavelashvili. Kavelashvili var även den enda nominerade kandidaten.

Kavelashvili valdes in i parlamentet första gången 2016 som medlem av Georgian Dream och 2022 var han med och grundade den politiska rörelsen People's Power, som var allierad med Georgian Dream och blev känd för sin starka anti-västliga retorik. Kavelashvili var också en av upphovsmännen till den ”ryska lagen” som antogs 2024.

Det är ett välkänt faktum att den före detta fotbollsspelaren och före detta parlamentarikern, Kavelashvili, inte har någon högre utbildning. Därav kunde Kavelashvili år 2015 inte kandidera till ordförandeposten för Georgiens fotbollsförbund. Till skillnad från fotbollsförbundets presidentkandidat krävs det inte att Georgiens presidentkandidat har högre utbildning.

Till följd av detta har USA bland annat avbrutit sitt strategiska partnerskap med Georgien och den georgiska ambassadören i USA, David Zalkaliani lämnade sin post. Dessutom sanktionerade USA lagstiftare i Georgian Dream som man anser är ansvariga för den demokratiska tillbakagången i landet. Den 16 december införde även EU visumrestriktioner för georgiska diplomater och regeringstjänstemän.

Vägen framåt

Georgiens politiska framtid är idag svår att förutspå. Landet befinner sig i ett kritiskt skede med ett brett missnöje bland allmänheten, politiska klyftor och ett ovisst läge på den globala arenan.

Sedan rosenrevolutionen 2003 har EU medlemskap och europeisk integration varit en hörnsten i landets utrikespolitik. Den sittande regeringens beslut att avbryta samtalen med EU tyder dock på en annan verklighet idag. Ett uteblivet EU-medlemskap skulle kunna förvärra den ekonomiska stagnationen, avskräcka utländska investeringar och försvaga de institutionella reformer som är knutna till europeiska riktmärken. Därmed skulle Georgien bli mer sårbart för yttre påverkan och eventuellt föra landet ännu närmre Ryssland, vilket skulle fördjupa den inhemska polariseringen. Är det något demonstrationerna på Tbilisis gator visat den senaste månanden är det att det georgiska folket är starkt pro-europeiska.

En närmare anknytning till Ryssland kan få ett flertal påtagliga restriktioner, inte enbart för politiker och diplomater men även för den georgiska befolkningen. Visarestriktioner, en svagare valuta, inflation och högre priser på importerade varor från EU kan vara eventuella påföljder.

Anklagelserna om valfusk och överdrivet våld mot demonstranter pekar på systematiska svagheter i Georgiens demokratiska institutioner. För att återupprätta allmänhetens förtroende krävs omfattande reformer, bland annat ökad insyn i valen, rättsväsendets oberoende och ansvarsutkrävande för polisens tjänstefel. Det internationella samfundets engagemang i övervakningen av dessa reformer kan visa sig vara avgörande för att säkerställa framsteg.

Sammanfattning

Georgien står vid ett vägskäl och slits mellan olika vägar: den ena leder mot europeisk integration och demokratiska reformer, den andra mot auktoritärt styre och närmare band med Ryssland. Protesterna i Tbilisi understryker det georgiska folkets orubbliga engagemang för en europeisk framtid, även om deras regering rör sig i motsatt riktning. För att ta sig igenom detta kritiska skede måste Georgien ta itu med interna missförhållanden genom demokratiska reformer och en förnyad dialog med sina västerländska partner.

Det internationella samfundets roll när det gäller att stödja och övervaka dessa reformer kommer att vara avgörande för att säkerställa Georgiens stabilitet och framsteg. I slutändan kommer nationens utveckling att bero på om dess ledarskap kan förena sin politik med folkets strävanden och på så sätt bekräfta Georgiens plats som en demokratisk och suverän nation med ett starkt engagemang för sin europeiska identitet.

Nugzari Batsikadze är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Ursprungsbefolkningarnas utmaningar i modern tid

multiart/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Elin Parviainen

Analytiker, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

Trots att samerna har levt i Sápmi, som sträcker sig över norra Nordkalotten och inkluderar delar av Sverige, Norge, Finland och Ryssland, i tusentals år, erkändes de som ett urfolk av Sveriges riksdag först 1977 och i grundlagen 2011. Detta medför vissa rättigheter och skydd enligt FN:s deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP). Sverige en historia av olika övergrepp mot samer vilket inkluderar rasbiologi, tvångsförflyttningar, assimileringspolitik, politisk diskriminering och medicinska övergrepp. Detta är inget unikt för samerna utan är en historisk, och till viss del, nutida verklighet ursprungsbefolkningar världen över stått inför. Liknande övergrepp har drabbat den amerikanska ursprungsbefolkningen. Från tvångsförflyttningar under "Trail of Tears" till dagens exploatering av marker och kulturell marginalisering möter de fortsatt stora utmaningar. Trots geografiska och politiska skillnader står samerna och den amerikanska ursprungsbefolkningen inför likartade problem: rasism, hot mot traditionella näringar, socioekonomiska utmaningar och försämrad folkhälsa. Denna analys undersöker dessa aspekter och jämför de två gruppernas situationer ur ett utrikespolitiskt perspektiv.

Rasism och diskriminering

Trots erkännandet av samer som urfolk och allt vad det medför har den svenska riksdagen fått kritik från det internationella samfundet för att de inte gör nog. FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) har tidigare riktat kritik mot Sverige om att svenska minoritetsgrupper, däribland samer, diskrimineras, att hatbrott sällan leder till åtal och att Sverige inte upplever konventionens krav gällande rasistiska organisationer. Rasism och marginalisering är vardag för både samerna och den amerikanska ursprungsbefolkningen. I Sverige är rasismen mot samer ofta subtil men ändå djupt rotad i historiska stereotyper och brist på erkännande. Samiska ungdomar vittnar om diskriminering i skolan och vuxna möter hinder i arbetslivet på grund av fördomar om sin etnicitet. Samer vittnar om allt från att ha blivit kallade rasistiska uttryck till att mottagit dödshot. Hoten sker både online på sociala medier och ansikte mot ansikte. En studie från Sametinget 2021 visar att rasism och osynliggörande av samisk kultur är vanligt, vilket bidrar till en känsla av alienation och identitetsförlust.

Liknande problem finns i USA, där den amerikanska ursprungsbefolkningen har varit föremål för systematisk rasism sedan den europeiska koloniseringen. Urfolkens kultur har ofta reducerats till stereotyper och deras bidrag till samhället har osynliggjorts. Samtidigt möter de diskriminering i rättssystemet och i kontakten med myndigheter. I USA kan man säga att diskrimineringen mot urfolk ofta är mer systematisk. Den amerikanska ursprungsbefolkningen är en av de folkgrupper som är överrepresenterade i fängelsesystemet och möter högre grad av polisbrutalitet än andra grupper. Enligt en rapport från Health Services Research känner många urfolk i USA att deras rättigheter och kultur inte respekteras av majoritetssamhället, vilket förstärks av fortsatta ekonomiska och politiska ojämlikheter. Trots skillnader i omfattning är den gemensamma nämnaren för båda grupperna att de inte har likvärdig tillgång till rättvisa och att deras kultur och språk ofta hotas av majoritetssamhällets bristande erkännande.

Ett viktigt område där grupperna skiljer sig åt är internationellt politiskt erkännande. Den amerikanska ursprungsbefolkningen har ofta fått större global uppmärksamhet, särskilt genom protester som Standing Rock. Samernas situation är däremot mindre känd internationellt, vilket försvagar deras politiska påtryckningar på global nivå. FN:s deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP) är ett viktigt ramverk för båda grupperna, men implementeringen varierar. Sverige har exempelvis inte ratificerat ILO-konventionen 169, som ger starkare rättigheter till urfolk, vilket kritiserats av FN. Medan samerna har vissa rättigheter erkända inom ramen för Sametinget i Sverige, har den amerikanska ursprungsbefolkningen ett mer utvecklat självstyre genom sina erkända stammar och reservationer. Men även detta självstyre begränsas ofta av statlig inblandning och resursbrist.

Hot mot traditionella näringar

Hoten mot samernas rennäring är omfattande och utgör en av de största utmaningarna för deras kultur och försörjning. Klimatförändringar påverkar renbetet negativt, medan industriella projekt som gruvdrift och vindkraftsutbyggnad inskränker deras traditionella marker. Detta har lett till konflikter om landrättigheter, där staten ofta prioriterar exploatering framför samiska intressen. Vidare uttrycker sig inte rasism mot samer endast via hot eller liknande mot samerna själva, utan här får även renar stå offer. Ett uppmärksammat fall är från 2022 där en lastbilschaufför jagade en flock med renar, något han senare dömdes för djurplågeri för. Året innan i april körde en man på en ren med sin skoter så att den bröt benet, mannen klev av skotern för att slänga bort renens GPS-utrustning innan han lämnade platsen. Samebyn hittade renen dagen efter, som avlivades för sina skador.

Den amerikanska ursprungsbefolkningen står inför liknande utmaningar. Projekt som Dakota Access Pipeline har skapat globala rubriker och visat på hur olje- och gasbolag ignorerar urfolks rättigheter och heliga marker. Trots protester från urfolken och stöd från internationella organisationer, såsom FN, har ekonomiska intressen ofta prioriterats över urfolkens rättigheter. Ett annat exempel är protesterna mot oljeledningen vid Standing Rock i USA. Trots intensiva protester har oljeledningarna byggts och oljebolagen bedriver rättsprocesser mot flertalet demonstranter i form av stämningar på uppåt fyra miljoner dollar per person, samtidigt har Greenpeace USA stämts på 300 miljoner dollar för sitt deltagande vid protesterna. Om oljebolaget vinner skulle det stänga ned hela organisationens verksamhet i USA.

En viktig skillnad är dock att den amerikanska ursprungsbefolkningen har större internationellt erkännande för sin kamp, medan samernas utmaningar sällan uppmärksammas utanför Skandinavien. USA:s urfolk har även tillgång till vissa juridiska ramverk, såsom domstolsbeslut som stärker deras självbestämmande, medan samerna fortfarande saknar rättsligt erkännande av sin mark i många delar av Norden. Ytterligare en skillnad är att den amerikanska ursprungsbefolkningen ofta har större juridiska möjligheter att hävda sin rätt genom erkända stammar och reservationer. Samtidigt saknar samerna i många delar av Norden ett lika omfattande rättsligt skydd för sina marker.

Folkhälsa

Både samerna och den amerikanska ursprungsbefolkningen lider av sämre folkhälsa jämfört med majoritetsbefolkningen. Psykisk ohälsa är särskilt framträdande, där självmordsfrekvensen bland unga är alarmerande hög. Likaså är alkoholmissbruk och kroniska sjukdomar vanligare i samiska områden än i resten av befolkningen.

Den amerikanska ursprungsbefolkningen står inför liknande utmaningar. Självmordsfrekvensen är fyra gånger högre bland unga på reservationer än det nationella genomsnittet, enligt U.S. Department of Health and Human Services (2018). Missbruk av alkohol och opioider är också utbrett, vilket förvärras av brist på tillgång till vård. Samtidigt är kroniska sjukdomar som diabetes och hjärtsjukdomar utbredda.

Skillnaden är att USA har investerat i särskilda vårdprogram för urfolk som exempelvis Indian HealthService (IHS), även om dessa inte alltid är tillräckliga. I Sverige saknas många gånger vård som är kulturellt anpassad till samiska behov, vilket förvärrar hälsoklyftorna.

Avslutning

Trots olika historiska och politiska kontexter möter både samerna och den amerikanska ursprungsbefolkningen liknande utmaningar. Rasism, hot mot traditionella näringar, socioekonomisk marginalisering och hälsoklyftor är några av de största hindren. För att förbättra situationen krävs internationellt samarbete, ökat erkännande av urfolks rättigheter och kulturellt anpassade lösningar som stärker deras självbestämmande. Sverige och USA har mycket att lära av varandra, både i framgångar och misslyckanden, för att säkerställa en rättvis och hållbar framtid för dessa grupper

Elin Parviainen är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen

Referenser

Kulturdepartementet. Riksdagen. “Samernas nationaldag”. 06/02/2023

Amnesty Internationeal. “Samers rättigheter”. Amnesty

Sullivan, T. Sveriges Radio. “UN report slams Sweden over treatment of Samis”. 13/01/2011 Sveriges radio

FN. “Sverige i förhör med FN:s kommitté mot rasism, maj 2018”. FN

Lisa, Wallin. Lou, Huuva. “Hatbrott mot samer”. BRÅ. 2024:5 BRÅ (01/12/2024)

Findling MG, Casey LS, Fryberg SA, et al. Discrimination in the United States: Experiences of Native Americans. Health Serv Res. 2019; 54: 1431–1441. Health Ser Res

Högre risk för psykisk ohälsa hos unga samer Maja Lundbäck. 3/12/202. Forte

Key Moments In The Dakota Access Pipeline Fight. Rebecca Hersher. 22/02/2017. NPR

Folkhälsomyndigheten. Samers hälsa och levnadsvanor undersökta i stor enkätstudie. 28/03/2023 FHM

Söderlund, A. Johansson, K. A. “Urfolkens larm efter stämningarna: “Försöker skrämma folk från att arbeta med oss””. SVT. 26/11/2024. SVT

Perjus, M. “Plågade renar med lastbil i Arjeplog - chauf ören döms för djurplågeri”. SVT. 08/06/2022. SVT

Andersson, N. “Skoterförare körde på ren - döms för djurplågeri”. NSD. 03/01/2024. NSD

United States Sentencing Commission. “Federally Sentenced Native Americans”. ussc.gov

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. “Diskriminering av samer - samers rättigheter ur ett diskrimineringsperspektiv”. sametinget

Lejonmannens arv: Vad väntar Kamerun efter Biya?

HomoCosmicos/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Hannes Romare

Gästskribent och studerar freds- och konfliktvetenskap vid Lunds universitet. Han arbetar som Junior Research Fellow för den tyska tankesmedjan EPIS ThinkTank, med fokus på säkerhets- och utrikespolitiska frågor i Afrika söder om Sahara.

Introduktion

42 år. Så länge har Kameruns president, Paul Biya, suttit vid makten. President Biya är 91 år gammal, och rykten om hans hälsotillstånd har cirkulerat. Biya visar dock inga tecken på att vilja avgå och han uppmanas av anhängare att kandidera för en åttonde mandatperiod som president. Presidentval är planerade till 2025, och även om Biya blir omvald är det mycket osäkert om han skulle överleva ytterligare en 7-årsperiod på grund av sin höga ålder. Efter att ha tjänstgjort som president sedan 1982 finns det ingen uppenbar efterträdare till 'Lejonmannen'. Detta väcker frågan, vad händer med Kamerun efter hans död?

En samlad makt

Frågan om ett Kamerun efter Biya är en utan ett säkert svar. Genom ett neo-patrimonialt system har Biya kunnat spela ut olika eliter mot varandra och koncentrerat makten till en enda person, sig själv. Genom att urholka konstitutionen och institutionalisera nepotism och patronage har Biya skapat ett Kamerun avsett att styras av honom och ingen annan. Även om detta har varit en framgång för honom, har det nu skapat en situation som banar väg för kaos den dag han går bort.

Lokala eliter, både inom och utanför hans politiska parti, "Cameroon People’s Democratic Movement" (CPDM), kommer att kämpa om makten över landet och tillgången till dess rika reserver av olja, gas, mineraler och timmer. Detta kan leda till erratisk och splittrad styrning av landet eftersom korruptionen redan är hög. Ännu värre, det kan spirala in i våldsamma konflikter och inbördeskrig.

Interna konflikter skapar lidande

Kamerun upplever redan inomstatlig konflikt. Det pågår en konflikt mellan regeringsstyrkor och separatiststyrkor i de anglofona regionerna i landet. Det våldsamma konflikten började 2017 när Ambazonia Defence Forces började attackera regeringsstyrkor i ett försök att etablera en ny stat kallad Ambazonia, bestående av Kameruns anglofona regioner. Sedan dess har konflikten krävt över 6000 liv och fördrivit 765 000 människor, för att inte nämna de 2,2 miljoner människor som behöver humanitär hjälp.

I ett Kamerun efter Biya skulle de ambazoniska separatisterna kunna utnyttja statens bräcklighet för att driva sin agenda vidare. Mer våld och lidande skulle följa eftersom regeringen inte skulle låta sina anglofona regioner bryta sig loss från staten. Staten skulle inte lätt ge upp sina oljeutvinningar i regionen, varken de redan existerande vid Rio del Rey eller de olika oljeprospekteringar som har hittats. Båda sidor anklagas redan för att kränka mänskliga rättigheter och intensifierade strider och en eskalering av konflikten skulle leda till fler människorättskränkningar och lidande.

Situationen i Kamerun är inte bara en inhemsk fråga utan en som kan påverka regionens stabilitet och säkerhet. En eskalering av den anglofona krisen skulle fördriva fler civila och skapa migrationsvågor till grannlandet Nigeria, som redan upplever en minskad stabilitet. Man bör också inte glömma de omkring 352 000 flyktingar från Centralafrikanska republiken som är bosatta i Kamerun. Om landet faller i kaos skulle många av dessa troligen fördrivas på nytt. Kamerun är också en nyckelaktör i Multinational Joint Task Force (MNJTF) som bekämpar Boko Haram. Om Kamerun skulle kollapsa skulle inte bara MNJTF förlora värdefull militärmakt, det skulle också stärka Boko Haram som redan är verksamma i landets norra delar. Ett Kamerun i kaos skulle därför inte bara påverka dess egen befolkning utan också resultera i spill-over-effekter till de redan instabila grannarna Tchad, Centralafrikanska republiken och Nigeria.

Kameruns framtid

Frågan om Kameruns öde efter Biya bör oroa det internationella samfundet om vi vill skapa stabilitet och välstånd i Väst- och Centralafrika. Det internationella samfundet behöver stödja och hjälpa det civila samhället inom Kamerun för att skapa en stark demokratisk rörelse redo att träda in när Biya avgår. Med ett starkt civilt samhälle, redo att hålla politiker och beslutsfattare ansvariga, kombinerat med externt internationellt tryck, skulle successionsprocessen efter Biya faktiskt kunna gå smidigt och utan att spira in i kaos och konflikt. Ett starkt, pro-demokratiskt civilt samhälle skulle kunna leda vägen för mycket behövliga reformer i Kamerun, vilket leder till ett säkrare och rättvisare samhälle för alla. Om det internationella samfundet inte gör något, och dagen för Biyas död anländer, kan Kamerun mycket väl kollapsa och bli ytterligare ett exempel på ett land som faller sönder efter en despot.

Väderleksrapport: När blir det stiltje i Röda havet?

gorsh13/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

John Viklund

Introduktion

Röda havet är ett litet men ett betydelsefullt hav som klämmer sig in mellan Afrikas östkust och den arabiska halvöns västkust. Dessa farvatten var länge en sekundär del av den globala sjöfarten men fick en radikal förändring när Suezkanalen invigdes 1869. Tanken på att bygga en genväg mellan Europa och Asien aktualiserades när den industriella revolutionen blomstrade och handeln mellan världens länder ökade. Idag passerar cirka 30 procent av all världens containertrafik genom Röda havet och platsen är av stor politisk och ekonomisk betydelse. Med hjälp av Suezkanalen är dessa farleder den kortaste vägen för sjöfart mellan Asien och Europa, samt Persiska viken och Nordamerikas västkust. Många av våra vardagliga ägodelar som mobiltelefoner och bilar tillverkas i Asien och färdats genom dessa vatten på sin väg till Sverige. Röda havet och Adenviken varit utsatta för en stor maritim instabilitet under 2000 talet med sjöröveri och väpnade attacker riktade mot handelsfartyg. Denna analys ämnar att beskriva de aktuella hoten med en särskild tyngd på Huthirebellerna och analysera framtidsutsikterna för säkra farvatten i Röda havet.

Vilka är hoten; Vad är anledningarna till det dåliga vädret?

1991 drabbades Somalia av ett statssammanbrott som efterföljdes av väpnade strider. Statens sammanbrott genererade ett maktvakuum som övertogs av klanmiliser, kriminella ligor och extremistgrupper. Sjöröveri för profit intensifierades under 2000 talet och uppskattades kosta 6.7 miljarder dollar år 2011. 2008–2012 var crescendot då det registrerades över 200 attacker årligen. Detta problem möttes med stor kraft då flera initiativ etablerades för att återställa säkerheten. Sverige har deltagit fem gånger i EU ledda operation Atalanta och under 2010 talet lyckades insatserna trycka tillbaka hotet från sjöröveri.

Ett annat maritimt hot som växts fram under andra delen av 2010 talet är Huthirebellernas attacker mot fartyg i Röda havet. Efter Huthiernas regeringskupp år 2014 och de territoriala vinsterna inrättades en operation i ledning av Saudi Arabien med mål att isolera Huthirebellerna och försvaga deras möjligheter till att bygga upp militära förmågor. Inbördeskriget har lett till en humanitär katastrof där miljontals människor riskerar svält. Denna konflikt beskrivs som ett Proxykrig där Huthirebellerna agerar ombud för Iran. Irans stöd till Huthirebellerna intensifierades efter 2015 vilket har givit rörelsen ökade militära förmågor.

I samband med Saudi Arabiens intervention och ökat stöd från Iran började Huthirebellerna använde den maritima domänen för att skapa instabilitet och straffa länder som deltog i koalitionen eller hade nära stöd till Saudi Arabien. Huthirebellernas ledare Saleh al Samad hotade med att skära av strategiska farleder i Röda havet om koalitionen fortsatte att trycka tillbaka Huthirebellerna. År 2016 attackerades U.S Navys jagare USS Mason vilket resulterade i en missilattack på order av president Obama. Mellan 2016–2022 attackerades ett antal civila fartyg och Huthirebellerna har även använt mer kvalificerade system som land-fartygs missiler mot dessa fartyg.

Huthirebellernas attacker på handelsfartyg i Röda havet intensifieras; Stormens öga.

Denna instabilitet har varit en fråga för människor i sjöfarten, militärer och diplomater men det allmänna intresset har överskuggats av större politiska händelser. Detta kom att förändras efter starten av kriget mellan Hamas och Israel under 2024. I slutet av november började Huthirebellerna att kraftigt intensifiera sina attacker mot fartyg i röda havet utifrån ett narrativ som baserades på ett stöd till Hamas. Huthirebellerna hävdade att de attackerade fartygen hade en koppling till Israel men samtliga seglade med en annan flagg. Civila handelsfartyg är för övrigt inte legitima mål i krig och har rätt att få segla fritt på internationellt vatten enligt FN:s havsrättskonvention. Intensifieringen skedde också utifrån en kvalitativ synvinkel när Bahamas flaggade fartyget Galaxy leader kapades och besättningen togs som gisslan den 19 november.

14 attackerade fartyg under december månad gjorde att rederier succesivt valde att navigera om från Röda havet till att runda Godahoppsudden. Enligt finansbolaget JP Morgan riskerade detta att driva upp kostnaderna upp till fem gånger. De ökade kostnaderna måste sättas i en kontext där stora delar av världen genomgick en inflationskris drivet av ett högt utbud på energi och detta kom att hota staternas kamp mot inflationen. Inflationen generade också en kost och levnadskris för vanliga hushåll vilket gjorde att krisen i Röda havet blev intressant för den enskilda medborgaren.

Internationella samfundets svar: Är lågtrycket på väg?

Den uppkomna situationen blev en perfekt storm eftersom konsekvenserna sträckte sig över både politiska och ekonomiska fält. 1 december gjorde FN:s säkerhetsråd ett uttalande som fördömde attackerna och kapningen av fartyget Galaxy leader. De krävde också en omedelbar frigivning av gisslan. Den 18 december annonserades Operation Prosperity Guardian av USA och 20 andra länder, enligt försvarsminister Lloyd Austin hade säkerhetsinitiativet som mål att säkra Freedom of navigation och stärka den regionala säkerheten. I början av januari skickade delar av koalitionen ett krav om att Huthirebellerna skulle avsluta attackerna och att de skulle bli ansvarsutkrävda om de fortsatte. Någon stiltje uteblev och den 11 januari började USA och Storbritannien att flygbomba militära mål i Huthikontrollerade områden med syfte att slå ut infrastruktur som möjliggjorde attackerna. Attackerna från länderna har fortsatt under hela 2024 men Huthirebellerna har lyckats att upprätthålla sina attacker mot handelsfartyg. EU har startat operation Aspides där framför allt Frankrike deltar med militära fartyg men får stöd av andra EU länder. Sverige har valt att bidra med stabsofficerare.

Farvatten som fortsätter vara oroliga: Finns det förutsättningar för stiltje?

USA och de europeiska stormakterna måste se över sina strategier för att uppnå säkra farleder i Röda havet. USA:s metod har hitintills varit att slå mot Huthirebellernas förmåga att utföra attacker, inte att förändra dess avsikt. Relationen mellan avsikt och förmåga är viktig att adressera i denna kontext. USA:s begränsade framgång riskerar att stärka Huthiernas avsikt eftersom strategin visar sig framgångsrik. Attackerna ger dessutom Huthirebellerna uppmärksamhet, relevans och ära vilket är incitament för att fortsätta. I teorin hade en effektiv bombkampanj från USA kunnat slå ut Huthiernas förmågor och därmed generera en avskräckning till framtida attacker. Minskad förmåga skulle generera minskad avsikt eftersom de kvarvarande resurserna skulle allokeras till annat. I nuläget är detta scenario inte särskilt troligt och Huthirebellernas partnerskap med Iran ger organisationen en ökad resiliens mot västlig påtryckning.

USA kan välja att fortsätta med samma strategi eller ta intensiteten åt något specifikt håll. En mjukare approach hade kunnat likna operation Aspides som utgår från att försvara handelsfartyg men inte genomföra offensiva attacker i Jemens territorium. Syftet skulle vara trötta ut Huthierna och sända signaler om att dessa attacker inte skapar någon dimensionerande kostnad för dess motståndare. Statsmakterna och näringslivet hade också kunnat utveckla instrument för att lyckas genomföra säkra passager trots säkerhetshot i området. Detta genomfördes för att hantera sjöröveriet i början av 2010 talet.

En viktig sak som måste ta i beaktning är att regionen som helhet kommer att vara instabil över en överskådlig tid vilket påverkar situationen i Röda havet. Israel har vänt sig mot Libanon och spänningarna med Iran är de allvarligaste på 2000 talet. Donald Trumps presidentskap kommer kännetecknas av stor volatilitet och en nära relation till Benjamin Netanyahus regering. Irans motståndsaxel har tagit stora förluster och Huthirebellerna är en av få grupperingar som är relativt orörda vilket kan öka deras betydelse för Iran. Totalförsvarets forskningsinstitut släppte en rapport i juni som adresserar risken för en ny våg av sjöröveri i skuggan av Huthirebellernas attacker. Även om FOI inte ser några risker för en situation likt den i 10-talets början kan det ändå komma att medföra mänskligt och materiellt lidande.

Sammanfattningsvis finns det alltså ingenting som tyder på att Röda havet kommer att bli ett säkrare farvatten inom den närmaste tiden. De huvudsakliga eventen som kommer avgöra riktningen är relationerna mellan USA/Israel och Iran samt utvecklingen i Jemen. Det som är till sjöfartens fördel är att regeringar tar denna fråga på stort allvar vilket praktiseras i den mängd operationer som finns i området. Operation Atalanta, Prosperity Guardian och Aspides är alla initierade för att ge förutsättningar för säkerhet. Samtidigt riskerar militärt användande att föda mer våld och den militära makten måste därför arbeta med precision.

John Viklund är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen

Referenser

Congressional Research Service. (2024). U.S. Sanctions on Iran. Washington D.C.: Congressional Research Service.

House of Commons library. (2024). UK and international response to Houthis in the Red Sea 2024. London: House of Commons.

JP Morgan. (2024, February 08). What are the impacts of the Red Sea shipping crisis? Retrieved Sebtember 24, 2024, from JP Morgan, global research: https://www.jpmorgan.com/insights/global-research/supply-chain/red-sea-shipping

Juneau, T. (2024). How War in Yemen Transformed the Iran-Houthi Partnership. Studies in Conflict & terrorism, 278-300.

Karlsson, M. (2024). A Preliminary Analysis of Naval Operations in the Red Sea: Aspides and Operation Prosperity Guardian. Stockholm: Swedish Defence Research Agency.

Lloyds List. (2024, October 10). Reported Houthi attacks in the Red Sea and Gulf of Aden. Retrieved October 23, 2024, from https://www.lloydslist.com/hot-topics/red-sea-risk/map-and-list-of-attacks

Lund, A. (2024). Somaliskt sjöröveri under houthikrisen. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut.

Shay, S. (2019). The Red Sea Region Between War and Reconciliation. Liverpool: Liverpool University Press.

U.S Department of Defense. (2023, December 18). Statement from Secretary of Defense Lloyd J. Austin III on Ensuring Freedom of Navigation in the Red Sea. Retrieved September 24, 2024, from https://www.defense.gov/News/Releases/Release/Article/3621110/statement-from-secretary-of-defense-lloyd-j-austin-iii-on-ensuring-freedom-of-n/

U.S. Central Command. (den 16 October 2024). U.S. Central Command Conducts Multiple Strikes on Underground Iran-Backed Houthi Weapons Facilities. Hämtat från https://www.centcom.mil/MEDIA/PRESS-RELEASES/Press-Release-View/Article/3937643/us-central-command-conducts-multiple-strikes-on-underground-iran-backed-houthi/ den 23 October 2024

Zimmerman, K. (2022). Yemen’s Houthis and the Expansion of Iran’s Axis of Resistance. Washington: American Enterprise Institute.

Hawala - En global livlina och en riskfylld kanal, del 2

imaginima/istock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Gustav Christensson

Ordförande, Utrikespolitisk afton

Serie i två delar om banksystemet hawala

Denna text är en utforskning av hawalasystemet, ett tusenårigt banksystem som fortsätter att spela en central roll i världens informella ekonomi. I del ett fokuserade vi på hawalas traditionella funktion som en remitteringskanal som ger människor möjlighet att överföra pengar snabbt och billigt, särskilt i regioner där tillgången till formella banktjänster är begränsad. Samtidigt belystes de säkerhetsutmaningar som systemets anonymitet innebär, med särskilt fokus på dess potentiella missbruk för penningtvätt och terrorfinansiering.

I del två fördjupar vi oss i hur hawala används i internationella sammanhang, särskilt för olagliga aktiviteter som vapensmuggling och finansiering av terrorgrupper. Genom konkreta fall från Iran, Hamas och andra konfliktdrabbade regioner undersöker vi hur systemet har anpassat sig till digitala teknologier och blivit ett verktyg för både välgörenhet och kriminalitet. Detta ger oss en djupare förståelse av hawalas dubbla natur och de utmaningar som följer med att reglera ett system som är både en livlina och en riskfylld kanal.

Del 2: Hawalas mörka baksida

I den andra delen av vår analys utforskar vi hur hawala används i internationell terrorfinansiering och illegala aktiviteter, exemplifierat här av två fall.

1. Iran och Hamas: Tidigare användes traditionell hawala för överföring av pengar och varor, men numera ingår även kryptovalutor, vilket speglar systemets digitala utveckling.

2. Vapensmuggling mellan Jemen och Somalia: Här framträder hawala som ett viktigt verktyg inom den informella ekonomin där lagliga och olagliga flöden ofta blandas.

Internationellt används hawala ibland också för biståndsförmedling, även om det finns begränsningar för de betalningsvolymer systemet kan hantera vid enskilda tillfällen. Enligt uppskattningar från Forbes, 2019, hanterar hawalanätverket cirka 258,9 miljarder pund årligen och är en livlina för miljontals människor världen över.

Terrorfinansiering och kryptovalutor

Iran har länge finansierat Hamas, men i takt med ökade övervakningar och svårigheter att flytta kontanter över gränser har Hamas sökt alternativa finansieringsvägar. I ett reportage från Wall Street Journal visar man hur de tidigare använde en traditionell hawalastruktur, där betrodda agenter överförde fysiska pengar och varor, men att man nu i stor utsträckning övergått till kryptovalutor. Denna digitala metod ger dem ett säkrare och svårare spårbart sätt att överföra pengar i större skala.

Under de två år som föregick Hamas attacker mot Israel den sjunde oktober 2023 blev kryptovalutor avgörande för finansieringen av deras militära verksamhet. Hamas egna penningväxlingar i Gazaremsan hanterade digitala valutor och erbjöd växlingstjänster, vilket möjliggjorde konvertering av kryptovalutor till kontanter för lokala operatörer. Enligt israeliska myndigheter har detta skett genom ett nätverk av hawala-aktörer som sträcker sig från Gaza till Libanon, Syrien och Turkiet. Genom att övergå till kryptovalutor har Hamas kunnat minska risken för upptäckter, då dessa transaktioner är svåra att spåra av både israeliska och internationella myndigheter.

Flera västerländska underrättelsekällor bekräftar att Iran och dess allierade har starka kopplingar till växlingskontor i regionen och att de aktivt använder kryptovalutor för att finansiera Hamas och andra närstående grupper. Detta utgör en växande utmaning för säkerhetsmyndigheter, som söker sätt att motverka den finansiella infrastrukturen bakom terrorism och förhindra ytterligare digitalt missbruk.

Den israeliska cybermyndigheten och National Bureau for Counter Terror Financing (NBCTF) har identifierat och försökt beslagta kryptotillgångar kopplade till Hamas och andra islamistiska grupper för att hindra deras tillgång till resurser. Trots dessa insatser fortsätter hawala-nätverk att erbjuda en säker kanal för stora överföringar, ofta under förevändning av legitima internationella transaktioner. Denna digitala anpassning visar hur hawalanätverken utnyttjar ny teknik för att stödja olagliga verksamheter, trots internationella åtgärder för att blockera dess roll i finansiering av terrorism.

Vapensmuggling mellan Jemen och Somalia

Ett annat exempel på hawalasystemets globala inverkan är dess koppling till vapensmuggling mellan Jemen och Somalia. I en region där formella banksystem är bristfälliga och ekonomin huvudsakligen är informell, spelar hawala en central roll för finansieringen av olagliga vapenaffärer. De kulturella och ekonomiska banden mellan Jemen och Somalia möjliggör smidiga vapenöverföringar över Adenviken, och hawala-systemet ger en diskret och flexibel kanal för att flytta pengar utan att följa internationella regler för identitetskontroller och rapportering.

Somalias bristande nationella ID-system och förekomsten av förfalskade identiteter gör det i princip omöjligt för myndigheterna att verifiera de individer som skickar och tar emot pengar. Vapenhandlare utnyttjar detta genom alias, proxyagenter och ständigt växlande telefonnummer för att undvika upptäckt. Lokala hawala-agenter i Somalia tar emot betalningar från köpare, varpå medlen överförs till Jemen för vapeninköp som sedan transporteras tillbaka till Somalia. Enligt en rapport från Royal United Services Institute (RUSI) utgör denna vapensmuggling ett betydande säkerhetshot i regionen och möjliggörs just av hawalasystemets anonymitet och decentraliserade natur.

Hawalasystemet är dock inte bara en kanal för illegala aktiviteter. För många familjer i Jemen och Somalia är hawala avgörande för att överföra remitteringar, och för biståndsorganisationer är det en nödvändighet i områden utan fungerande banksystem. Att avskaffa hawalasystemet skulle få allvarliga ekonomiska konsekvenser för lokalsamhällen och försvåra humanitära insatser. Internationella humanitära organisationer varnar för att utan tillgång till banksystem kan remitteringar till Somalia minska, vilket i sin tur kan tvinga finansiering till att ske underjordiskt och främja kriminella nätverk.

Royal United Services Institute noterar även att minskad tillgång för finansiella institut till banktjänster har tvingat dem att använda alternativa kanaler utan tillsyn för AML/CFT (Anti-Money Laundering/Countering the Financing of Terrorism), vilket förvärrar riskerna för finansiell brottslighet inom hawalasektorn. Många förespråkar därför reformer snarare än förbud, till exempel genom bättre AML/CFT-kontroller eller införandet av biometrisk identifiering i länder utan formella ID-handlingar.

Sammanfattning av del två: En global balansgång

Hawalasystemets internationella användning belyser dess roll som både ekonomisk infrastruktur för legitima syften och som kanal för illegitima aktiviteter. I Hamas-fallet möjliggör hawala, i kombination med kryptovalutor, finansiering av terrorverksamhet på ett svårspårat sätt. På samma sätt är systemet avgörande för vapensmuggling mellan Jemen och Somalia, särskilt där banksystemen är svaga och identitetskontroll saknas.

För samhällen med låg banktillgänglighet fungerar hawala ofta som en ekonomisk trygghet. Även i Europa använder vissa hawaladarer tjänsten för diskreta transaktioner och för att skydda inkomster från oregistrerat arbete. FN-konventionen mot organiserad brottslighet skiljer mellan penningtvätt, som döljer tillgångars olagliga ursprung, och terrorfinansiering, som direkt stöder brottsliga handlingar. Nyligen har över 100 amerikanska lagstiftare uttryckt oro över kryptovalutors roll i finansieringen av terrorism, vilket signalerar ökade säkerhetsrisker på nationell nivå.

De fallstudier som undersökts visar hur hawalasystemet både är en ekonomisk livlina för många familjer och en kanal för kriminella nätverk. Den svåra uppgiften för internationella aktörer blir att reglera systemet för att motverka missbruk, utan att underminera dess legitima ekonomiska roll. Striktare regler, förbättrade identifieringssystem och internationellt samarbete kan skapa större transparens och ansvar.

När vi nu avslutar denna diskussion står vi inför en kritisk fråga: Hur kan vi skydda de mest sårbara grupperna från hawalasystemets negativa konsekvenser samtidigt som vi bevarar dess centrala roll i både globala och lokala ekonomier? Den fortsatta utvecklingen av hawala och dess påverkan på både legitima och illegitima flöden kommer att vara avgörande för framtiden.

Gustav Christensson är ordförande för Utrikespolitisk Afton.

Hawala - En global livlina och en riskfylld kanal

viorika/istock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Gustav Christensson

Ordförande, Utrikespolitisk afton

Serie i två delar om banksystemet hawala

Hawala är ett tusenårigt banksystem som ursprungligen skapades för handel längs Sidenvägen och som idag är en livlina för miljontals människor. Men dess anonymitet gör det också till en kanal för brottslighet och terrorfinansiering. Syftet med denna artikel är att belysa hawalas dubbla natur och analysera dess legitima och illegitima användningsområden.

Texten är uppdelad i två delar och i den första delen presenteras hawalasystemets struktur och funktion. Vi utforskar hur detta traditionella remitteringssystem fungerar och dess centrala roll för människor i områden där formella banktjänster är begränsade. Efter denna översikt skiftar vi fokus till det svenska perspektivet och granskar hur myndigheterna hanterar de säkerhetsutmaningar som kopplas till hawala, särskilt med tanke på dess potentiella användning för penningtvätt och terrorfinansiering. Vi får en inblick i den nationella bedömningen av risker och hur svensk lagstiftning försöker balansera behovet av reglering med respekten för systemets sociala betydelse.

Men hawala är också ett globalt nätverk, och för att förstå dess fulla omfattning följer i den andra delen en fördjupning i internationella fallstudier. Här får vi möta verkliga exempel där systemet möjliggjort allt från vapensmuggling i Somalia och Jemen till finansiering av terroristgrupper i Gaza. Det är en värld där gränser suddas ut och där både pengar och makt flödar utan insyn. Hur kan ett system baserat på förtroende bli en kraft för både överlevnad och förödelse? Vad innebär detta för framtiden?

Dyk in i del ett för att förstå hawala från ett svenskt perspektiv – men var beredd, för i del två öppnas en internationell arena som kastar nytt ljus över systemets roll på den globala scenen.

Del 1: Hawala ur ett svenskt perspektiv

Ett dubbelsidigt system i fokus

Hawala är ett uråldrigt och dolt banksystem som överlevt in i modern tid. Ordet hawala betyder "överföring" på arabiska och "tillit" på hindi och urdu. Systemet, som ibland kallas världens äldsta, har anor från 700-talet och rötter i Sidenvägens handelsleder. Istället för att baseras på officiella banker bygger hawala på tillit, hederskultur, och personliga nätverk. För många är systemet en livlina för att snabbt överföra pengar till länder där traditionella banktjänster är begränsade.

Hawala är dock som en dubbelsidig spegel: medan ena sidan reflekterar stöd och trygghet för behövande, visar den andra hur systemet kan utnyttjas för penningtvätt och terrorfinansiering. Denna dubbelnatur har fått den svenska regeringen att agera. Finansmarknadsminister Niklas Wykman har nyligen presenterat en utredning som föreslår att göra hawala utan Finansinspektionens tillstånd olagligt – en "kalldusch" för kriminella verksamheter, enligt Wykman. Men vad är egentligen hawala? Hur används det av kriminella och terrorister? Och hur ser svenska myndigheter på hotet det utgör?

Hawala – Tradition, struktur och funktion

Hawala-systemet har traditionellt varit utbrett i Mellanöstern, Nordafrika och Sydasien. I takt med globaliseringen har det spridit sig vidare och blivit en livlina för arbetare som skickar pengar hem till familjen. Eftersom systemet existerar utanför traditionella bankstrukturer är det smidigt och snabbt. Det bygger på förtroende, där ett nätverk av mellanhänder, så kallade hawaladars, säkerställer att pengar når mottagaren utan omfattande dokumentation och till en lägre kostnad jämfört med traditionella banköverföringar.

En hawala-transaktion går till så att en kund lämnar pengar till en hawaladar i sitt land. Hawaladaren kontaktar en kollega i mottagarlandet, som överför motsvarande belopp till mottagarens familj eller vän. Skulderna mellan hawaladarerna regleras senare, exempelvis genom framtida transaktioner, banköverföringar eller överföring av kontanter och värdefulla föremål.

Hawala är uppskattat för sin snabbhet och låga kostnader. Transaktionerna registreras ofta i enkel bokföring, som vanligtvis förstörs när skulderna är reglerade. För människor utan banktillgång är detta ett effektivt och tillgängligt alternativ. Det fungerar både snabbt och diskret – men samma drag gör också hawala attraktivt för personer med kriminella avsikter.

Säkerhetsrisker och utnyttjande för brottslig verksamhet

Trots att hawala främst används för legitima syften, kan det även utnyttjas av kriminella och terrorister. Systemets anonymitet och brist på reglering gör det till en idealisk kanal för penningtvätt, finansiering av terrorism och annan illegal verksamhet. Den begränsade dokumentationen och de låga kraven på registrering möjliggör diskreta överföringar, vilket har lockat kriminella aktörer.

Genom det tillitsbaserade nätverket kan kriminella tvätta pengar eller finansiera olagliga aktiviteter. Exempelvis har terroristgrupper som Al-Qaida använt hawala för att finansiera sina globala operationer. Det är också ett verktyg för att kringgå internationella sanktioner. Iranska affärsmän har exempelvis använt systemet för att undvika amerikanska restriktioner.

Riskerna som kopplas till hawalasystemet bedöms som höga. Förutom att underlätta penningtvätt och terrorfinansiering har systemet även använts inom biståndsprojekt. Men även där finns en risk att stora betalningar kanaliseras till olagliga ändamål.

Sveriges nationella hotbedömning av hawala

Svenska myndigheter bedömer hawala som en betydande nationell risk, särskilt för att det kan utnyttjas för penningtvätt och terrorfinansiering. Hawalas struktur möjliggör snabba och anonyma transaktioner utanför banksystemen, vilket skapar allvarliga säkerhetsutmaningar. Eftersom transaktionerna saknar tydliga digitala spår, blir det svårt att följa pengarnas väg från avsändare till mottagare.

I en rapport från 2022, som fokuserar enbart på hawalasystemet, belyser svenska myndigheter de särskilda risker systemet utgör för Sverige. För det första är det attraktivt för kriminella aktörer att använda hawala för penningtvätt. Brottsvinster, till exempel från narkotikahandel, kan skickas ut ur landet till högriskländer med begränsad finansiell kontroll. Enligt underrättelser används systemet även för att finansiera terrorism genom överföringar till regioner där terroristorganisationer är verksamma. Svårigheten att kontrollera dessa flöden gör att pengar kan nå konfliktdrabbade områden utan att säkerhetspolisen kan ingripa.

Hawala kan också användas för att undvika skatter och internationella sanktioner, vilket försvagar statens kontroll. Systemet utnyttjas både för legala och illegala överföringar inom Sverige. Detta underminerar myndigheternas tillsyn och gör att stora summor kan lämna landet utan upptäckt.

Sammantaget bedöms hawala utgöra en risk på den högsta nivån (4 av 4), särskilt eftersom det möjliggör stora, internationella överföringar med bristande spårbarhet. Polisens slutsats är att systemets anonymitet och oreglerade aktörer innebär en betydande nationell risk och en negativ påverkan på samhället.

Sammanfattning av del ett: Risker och utmaningar

Hawala är ett fascinerande och komplext system som överlevt i över tusen år. För många människor utan banktillgång är det en ovärderlig livlina för remitteringar, där tillit och personliga nätverk garanterar en snabb och kostnadseffektiv lösning. Samtidigt innebär systemets anonymitet betydande säkerhetsutmaningar, särskilt i Sverige där risken för penningtvätt och terrorfinansiering är hög.

Den svenska regeringens ambition att reglera hawalasystemet illustrerar svårigheterna i att skydda samhället från kriminella aktiviteter utan att bortse från systemets betydelse för laglydiga användare. Med en hög riskbedömning och en växande medvetenhet om hoten kopplade till hawala är det tydligt att en noggrann och strategisk hantering krävs.

I nästa del fördjupas diskussionen med internationella fallstudier. Här kommer vi att utforska hur hawala används i olika kontexter och analysera både kriminella och humanitära aspekter av systemet. Det globala perspektivet kommer att ge oss en djupare förståelse av hawalas dubbla natur – där samma system kan skapa hopp

Gustav Christensson är ordförande för Utrikespolitisk Afton.

Vad återstår av afghanska kvinnors frihet?

luxg4/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Introduktion

Sedan Talibanerna tog kontroll över makten i Afghanistan 2021, (1) har det successiva utraderandet av kvinnor och flickors rättigheter i landet varit ett faktum. Trots löftet om att upprätthålla kvinnors rättigheter, har världssamfundet vittnat om hur talibanerna på löpande band tagit bort kvinnors rätt till utbildning, arbete, samt ekonomisk och social frihet; en journalist för Amnesty International beskriver denna förödande utveckling som “en död i slow-motion” för kvinnorna i Afghanistan. (2) Allt från krav på att bära heltäckande kläder och ytterst begränsad tillgång till utbildning och arbete, till barnäktenskap, attacker mot kvinnojourer och frihetsberövande av kvinnor som inte lyder talibanernas morallagar eller flyr från våld i hemmet: afghanska flickor och kvinnors levnadsförhållanden ser oerhört miserabla ut. Med den senaste morallagen i beaktande är det tvivelaktigt om det går att prata om ett värdigt liv alls.

Talibanernas nya morallag

Tre år efter talibanernas maktövertag förblir de afghanska kvinnorna chanslösa när deras rättigheter fortsätter att tyna bort. Från att sedan tidigare ha varit “osynliga” och kraftigt begränsade i var och hur de får vistas, har de nu även blivit tystade. Talibanernas senaste moralpolicy förbjuder flickor och kvinnor från att prata, sjunga och läsa högt i offentliga miljöer. (3) Denna lag har skapat uppror och ilska över hela världen sedan den inrättades, då det innebär att flickor och kvinnor inte längre har något inflytande eller någon agens som person i det offentliga rummet. Kvinnornas extrema situation - som FN beskriver som kvinno-apartheid (4) - blir allt värre. Efter denna senare morallag går det att starkt ifrågasätta om kvinnor över huvud taget har några fri- och rättigheter kvar. Det extrema kvinnoförtrycket vi ser i Afghanistan sträcker sig långt bortom att etablera kvinnor som underställda män; målet verkar vara att helt “tömma” kvinnor på mänskliga egenskaper och rättigheter.

Kvinnornas motstånd: en framtida revolution?

Talibanernas systematiska förtryck sedan 2021 har lett till ett flertal fredliga protester bland flickor och kvinnor runtom i Afghanistan. I respons har talibanerna -som förväntat - utsatt dessa kvinnor demonstranter för grova nivåer av trakasserier, övergrepp och frihetsberövande, och på olika sätt hindrat kvinnors rätt till yttrande- förening- och mötesfrihet. (5) Efter förbudet mot kvinnor att använda sin röst i offentligheten, har flera protester och demonstrationer åter uppstått i landet. På dessa protester visar kvinnor inte bara sina ansikten, utan sjunger kampsånger och ropar ut sina krav på förändringar. (6) Dessutom “trotsar” vissa kvinnor morallagens princip om att inte sjunga i offentliga miljöer genom att spela in videor när de sjunger i sitt hem och sedan publicera dem på sociala medier. Dessa kvinnor riskerar livet genom att öppet demonstrera och revoltera mot talibanernas lagar, samtidigt som de knappt har något kvar att förlora vilket förklarar varför de är beredda att ta denna risk. Denna kamp för sina rättigheter som kvinna i Afghanistan har stora likheter med de internationellt uppmärksammade revolterna mot hijab-lagarna i Iran, (7) som följde efter att den iranska kvinnan Mahsa Amini arresterades och dödades i september 2022 för att inte ha burit sin hijab på “korrekt” sätt enligt statens sedlighetspolis. (8) Kanske kan Afghanistans senaste morallagar och den internationella uppståndelsen kring dem fungera som en “katalysator” för att generera fler och större protester både inom och utanför landet. På längre sikt skulle de kunna utmynna i en fullskalig revolution i Afghanistan- förhoppningsvis inte bara med kvinnor som deltagande aktörer utan också män, likt protesterna i Iran.

Omvärldens roll och ageranden

Världssamfundet med FN, EU och människorättsgrupper i spetsen har uttryckt oro över dessa nya lagar. Dessutom har flera av dessa aktörer antagit restriktiva bestämmelser som varit i kraft sedan augusti 2021, i samband med talibanernas maktövertag i Afghanistan. (9) Trots detta verkar inte internationella fördömanden ha någon särskild effekt längre. Den främsta orsaken till detta ligger i att talibanerna, som tidigare erhöll en aktörsplats i FN, strävade efter att bli erkända av världssamfundet. För att uppnå detta försäkrade de att kvinnor skulle ha kvar sina rättigheter, och under det första året av talibanernas styre fanns en viss optimism om att situationen i landet inte var så illa som man hade befarat. Vid denna tidpunkt fanns fortfarande kvinnliga journalister i landet och kvinnor som studerade på universitet. (10) Samtidigt fortsatte talibanernas ageranden i Afghanistan att strida mot FN:s kärnvärderingar, vilket ledde till att talibanerna inte erkändes som värdig medlem av FN. (11) Efter detta politiska nederlag - i samma veva som Afghanistans tidigare regering lät frysa in pengar hos USA för att talibanerna inte skulle kunna komma åt dem- gjorde talibanerna en U-sväng och inledde sitt fullskaliga förtryck mot landets kvinnor. (12) Världssamfundets optimism för Afghanistan blev mycket kortlivad.

Ekonomiska verktyg mot förtrycket

Rapporter från World bank visar att Afghanistans ekonomi fortfarande till stor del är beroende av utlandsbidrag, (13) även om de minskat mycket under de senaste ca två decennierna. Bidragen till det talibanstyrda Afghanistan måste fortsätta minska samtidigt som medlemmar av världssamfundet fortsätter utlysa eller hålla kvar sina ekonomiska sanktioner. (14) Under 1990-talet vidtog många länder åtgärder mot Sydafrikas etniska apartheidregim i form av diplomatiska och ekonomiska sanktioner. Resultatet av ländernas ageranden blev att regimen upplöstes och till slut var tvungen att förändras. (15) Med detta empiriska bevis finns det goda skäl att hoppas att liknande åtgärder även kan upplösa den könsbaserade apartheidregimen i Afghanistan. Som tidigare nämnt har diplomatiska sanktioner mot talibanerna haft en motsatt effekt, men andra verktyg såsom ekonomiska sanktioner och inreseförbud till landet kan vara viktiga för att påverka talibanregimen. Dessutom måste könsapartheid erkännas som ett brott mot mänskligheten utav FN (16 ): Inte bara för kvinnorna i Afghanistan, utan inte minst för att förhindra att kvinnor i andra länder går samma öde till mötes.

Tilde Varnestig är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1. The Visual Journalism Team. “How the Taliban stormed across Afghanistan in 10 days.” BBC News. 16 augusti 2021.

2. “Death in Slow Motion: Women and Girls Under Taliban Rule”. Amnesty International. 27 juli 2022.

3. Rouquette, Pauline. “Afghan women are erased by the Talibans as the international community looks on”. France 24. 31 augusti 2024.

4. Mohammed J, Amina. “The Secretary- General's remarks to the Security Council on the Promotion and Strengthening of the Rule of Law in the Maintenance of International Law and Security: The Rule of Law Among Nations”. United Nations. 12 januari 2023.

5. Amnesty International. 27 juli 2022.

6. Mannie, Kathryn. “Afghan women sing in defiance of Taliban morality laws”. Global News. 29 augusti 2024

7. Young, Anette. “The battle for freedom: Addressing the plight of Afghan and Iranian women”. France 24. 30 augusti 2024.

8. Gudmundsson, Vilma. “Mahsa Aminis död utlöste protestvågen i Iran”. SVT Nyheter. 5 oktober 2022.

9. Roquette, Pauline. France 24. 31 augusti 2024.

10. Cornet, Melissa. “On Gender Apartheid”. London Review of Books. 18 juli 2024.

11. Ruttig, Thomas. “Whose Seat Is it Anyways: The UN´s (non)decision on who represents Afghanistan”. Afghanistan Analyst Network. 7 december 2023.

12. Thomas, Daniel. “Taliban will not be able to access most Afghan central bank assets”. BBC News. 18 augusti 2021.

13. “The World Bank in Afghanistan”. World Bank Group. 18 april 2024.

14. “Sanktionerna mot talibanerna i Afghanistan”. Regeringskansliet. 9 november 2023.

15. Cornet, Melissa. 18 juli 2024.

16. “Gender apartheid must be recognised as a crime against humanity, UN experts say”. UN Human Rights Office. 20 februari 2024.

EU-valet 2024 och dess påverkan på klimatpolitiken

CaptureLightUK/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Nora Svensson Hahr,

ordförande för PUSH

Moa Forsgren,

styrelsetrainee för PUSH Sverige

PUSH är en partipolitiskt och religiöst obunden klimatorganisation som verkar för att öka ungas inflytande i nationell och internationell klimatpolitik. Det är den enda klimatorganisationen för unga som har ackreditering till FN:s klimatkonferenser och har i 10 års tid arbetat för att makthavare ska anamma en ambitiös och faktabaserat politik för en hållbar värld.

Introduktion

Sommarens EU-val 2024 markerade en betydande förändring i den politiska dynamiken i Europa. Trots att gröna partier tappade mark, lyckades extremhögern inte göra de stora framsteg som många förväntade sig. Europeiska folkpartiet (EPP), med Ursula von der Leyen i spetsen, förblir den största gruppen i parlamentet, men högerns växande inflytande har destabiliserat den tidigare starka koalitionen mellan EPP och socialdemokraterna (S&D). Under Von der Leyens förra mandatperiod var den gröna omställningen, genom EU:s Green Deal och målet att nå klimatneutralitet till 2050, ett av parlamentets mest ambitiösa projekt. Med det nya politiska landskapet är det dock osäkert i vilken utsträckning EU:s klimatpolitik kommer att implementeras, och om ambitionerna förblir lika höga. Den här omvärldsanalysen undersöker hur den nya dynamiken i EU-parlamentet kommer påverka Europas tidigare klimatmål och hur EU-valets utgång kommer att synas i svensk klimatpolitik.

Vad händer med The Green Deal?

The European Green Deal, som antogs under förra mandatperioden, kommer sannolikt att vara svår att helt avskaffa, särskilt eftersom den redan har röstas igenom och eftersom Ursula von der Leyen, som en av överenskommelsen största förespråkare, sitter kvar som ordförande för EU-kommissionen (KÄLLA). Trots detta står klimatpolitiken inför stora utmaningar. Flera expertorgan menar att den ökade högerflanken försvagar den tidigare koalitionen mellan EPP och S&D och kan leda till att klimatmålen urvattnas (KÄLLA, KÄLLA, KÄLLA). Även i Europeiska rådets strategiska agenda för 2024–2029 syns detta skifte, där säkerhet och ekonomisk konkurrenskraft prioriteras över klimatfrågor (KÄLLA). Detta tyder på att även om en Green Deal inte överges helt, kommer stor del av EU-palamentets fokus och budget att flyttas till andra områden vilket kan bromsa de klimatinitiativ som krävs för att uppnå de klimatmål som åtagits.

The Clean Industrial Deal

Trots det minskade intresset för bred klimatpolitik i parlamentet finns ett fortsatt starkt stöd för en så kallad Clean Industrial Deal, som syftar till att kombinera klimatomställning med ökad konkurrenskraft genom att stötta den gröna omställningen inom tunga industrier och öka det ekonomiska stödet till företag inom sektorn för klimatsmart teknologi och förnybar energi (KÄLLA, KÄLLA). Förslaget ligger i linje med EU:s strategiska ambitioner att göra Europa mer självförsörjande och stärka dess ställning globalt, vilket ger det ett bredare politiskt stöd jämfört med andra klimatrelaterade initiativ (KÄLLA). Dessutom är det Teresa Ribera som, i sin nya roll som Von der Leyens högra hand i parlamentet, kommer att vara ansvarig för både EU:s klimat- och konkurrenspolicy. Ribera är inte bara en av EU-parlamentets mest rutinerade och klimatkunniga kommissionärer utan har även ansvarat för nedstängningen av kolindustrin på hemmaplan i Spanien (KÄLLA). Riberas ledning av arbetet med the Clean Industrial Deal i kombination med att Von der Leyen lovat att inom de första 100 dagarna av den nya mandatperioden lägga fram ett konkret förslag för hur dealen kan se ut (KÄLLA), bådar gott för hållbarhetsambitionen och genomslagskraften i förslaget. 

Hur påverkar EU:s klimatpolitik Sverige?

För Sverige innebär det nya politiska landskapet i EU att det blir lättare för den sittande regeringen att nedprioritera klimatfrågan, särskilt om EU:s klimatmål i praktiken kommer försvagas. Förvisso riskerar Sveriges regering fortfarande att bötfällas till följd av att man inte uppnår något av de klimatmål man åtagit sig via EU (KÄLLA, KÄLLA) men med EU-parlamentets politiska och retoriska skifte från klimat och miljö till konkurrenskraft och ekonomi blir det lättare för svenska makthavare att fortsatt driva en politik som går stick i stäv med vad både Klimatpolitiska Rådet (KÄLLA) och Naturvårdsverket (KÄLLA) bedömer vara en hållbar klimatpolitik. Dock är det fortfarande troligt att den gröna industriella boomen och den hållbara teknikutvecklingen i Sverige, med stora satsningar på fossilfri energi och ny teknik, fortsätter (KÄLLA, KÄLLA). EPP:s valmanifest betonar vikten av Europas konkurrenskraft och att främja innovationer, vilket innebär att investeringar i infrastruktur och gröna industrier förväntas fortsätta som en del av EU:s Green Deal (KÄLLA).

Avslutning

EU:s klimatambitioner fick inte det bakslag som förväntats men den policy som kommer att implementeras kommer troligtvis urholkas rejält till följd av andra prioriteringar inom parlamentet. Det är dessutom tydligt att EU:s klimatpolitik till huvudsak består av åtgärder gällande utsläppsminskningar och beredskap men att man till stor del ignorerar andra hållbarhetsaspekter som biologisk mångfald, hållbar matproduktion, och klimaträttvisa. I dagsläget upplever vi ökat extremväder (KÄLLA), den varmaste årliga genomsnittstemperaturen som någonsin uppmätts (KÄLLA), fler än 378 miljoner människor har tvingats på flykt på grund av klimatförändringar de senaste 16 åren (KÄLLA) och 2.3 miljarder människor som lever i områden med vattenbrist (KÄLLA). Vi ser alltså klimatkrisen och dess förödande konsekvenser redan idag och med EU:s nya klimatpolitik som till stor del premierar industrisatsningar och långsiktigt företagande är det mycket sannolikt att vi kommer se en fortsatt förvärring av dessa problem, inte bara i Globala Syd men även i Europa, om inte mer omfattande åtgärder vidtas.

Cyberhoten måste tas på allvar

Just super/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Elin Parviainen

Analytiker, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

Cyberbrott, i modern betydelse, startade 1962 med Allen Scherrs attack mot MIT:s datasystem och stölden av deras lösenord. Detta markerade början på en era av cyberattacker som skulle utvecklas och förändras över de kommande årtiondena. En av de mest ökända attackerna var “The Morris Worm” 1988, skapad av Robert Tappan Morris, och en annan framstående attack genomfördes av Jonathan James 1999, då han hackade både NASA och US Department och Defence.(1) Ett nutida svensk exempel är ransomware-attacken mot Coop 2021, attacken understryker hur kritiska infrastrukturer och stora företag kan påverkas av cyberhot.

Angreppen ökar

I Sverige är hoten mot cybersäkerheten mångfacetterade och innefattar statliga aktörer, kriminella grupper, hacktivister samt grupper med kopplingar till terrorism.(2) Statliga aktörer har olika motiv inklusive ekonomiska intressen, utrikes- och säkerhetspolitiska intressen samt påverkanskampanjer.(3) Cyberhoten riktar sig dock sällan mot militära mål utan fokuserar istället på civila delar av samhället och näringslivet. Trots en noggrann sammanställning av cyberhoten mot svenska företag är mörkertalet stort.

Från statliga myndigheter och organisationer som omfattas av NIS-direktivet rapporterades 334 it-incidenter till MSB år 2023, där cyberangrepp dominerar orsaksbilden. Tidigare år har orsaksbilden bestått av systemfel eller mänskliga misstag.(4) Det som framgår av ovanstående redogörelse är att cyberangrepp fortsätter att växa samt att det skapar betydligt högre kostnader än vad allmänheten inser.

Attackerna kostar stora summor

Kostnaderna för cyberattacker är enorma. År 2020 uppgick kostnaderna för cyberattacker mot svenska företag till mellan 20 och 22 miljarder kronor, vilket inte bara beror på lösensummor utan också på förstörd data och nedstängda system.(5) Vilket illustrerades av Coop attacken 2021, där kedjan nästan tvingades stänga alla 800 butiker då attacken pågick i flera dagar.

Den ökade frekvensen av cyberattacker kan delvis förklaras av att svenska företag investerar för lite i adekvata säkerhetssystem och försiktighetsåtgärder. Förändrade arbetsvanor efter pandemin och ett förändrat globalt läge har också exponerat svagheterna i Sveriges cyberförsvar. Detta innebär potentiellt ödesdigra konsekvenser om en liknande attack skulle riktas mot, säg elnätet eller liknande infrastruktur.

Hot genom knapptryck

De största hoten mot Sverige idag bedöms komma från Ryssland, Kina och Iran där Ryssland utgör ett särskilt hot på grund av sin geografiska närhet och politiska ambitioner i Norden.(6) Detta understryker behovet av att förbättra Sveriges cybersäkerhet eftersom digitaliseringen har gått snabbare än utvecklingen av ett tillräckligt cyberförsvar. Det ökade tekniska beroendet gör att hela samhället kan påverkas. Vi är nu alla potentiella offer för helt nya hot som kan stänga ned ett helt samhälle med ett enda knapptryck.

En åtgärd som gemensamt tagits mellan EU länderna är det nya direktivet NIS2, vilket syftar till att höja cybersäkerhetsnivån inom unionen och kräver ytterligare investeringar från företag. Om företag inte lever upp till direktivet riskerar de höga böter. Trots detta finns en risk att företag fördröjer sina förberedelser, vilket kan leda till att NIS2-implementeringen blir stressfull och potentiellt riskfylld.

Nya sårbarheter

Vissa anser att resurserna som tilldelas för att bekämpa cyberhot är otillräckliga, både i jämförelse med andra länder och i absoluta termer. Myndigheter som arbetar med cybersäkerhet behöver mer resurser för att effektivt stödja företagen i detta arbete.

Sammantaget är det tydligt att Sveriges nuvarande cyberförsvar är otillräckligt och att det krävs omfattande förbättringar för att möta de växande cyberhoten. Den snabba digitaliseringen har skapat nya sårbarheter, och det är avgörande att stärka cybersäkerheten för att skydda både företag och det civila samhället från potentiellt förödande attacker.

Elin Parviainen är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1. Fortinet. “History of Cyber Warfare and the Top 5 Most Notorious Attacks”

2. MSB. “Cybersäkerhet i Sverige - Hot, metoder, brister och beroenden". S. 8

3. MSB. “Cybersäkerhet i Sverige - Hot, metoder, brister och beroenden" s. 9

4. MSB. “Antalet cyberangrepp ökade kraftigt under 2023”. MSB. 14/03/2024

5. Eklund, Henning. SvD Näringsliv. “Cyberangrepp för 20 miljarder i Sverige”. SvD. 29/06/2020.

6. Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen 2023/2024. “Ryssland, Kina och Iran”. Säkerhetspolisen

Den komplexa kampen om Kashmir

AlpamayoPhoto/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Analytiker, Utrikespolitisk afton

Introduktion

Den idylliska bergsregionen Kashmir, belägrat i nordvästra Himalaya-kedjan, har under många år varit ett subjekt för konflikter mellan Indien, Pakistan och till viss del Kina. Kampen om Kashmir-regionen har förblivit en av modern tids längsta konflikter och omfattas av ett av FN:s äldsta fredsuppdrag.(1) Konflikten är både komplex och mångfacetterad. Den innehåller lager av postkolonialism, politisk maktkamp, resursmässiga intressen, etnisk-religiösa spänningar och en delad lokal syn på huruvida Kashmir bör tillhöra en av de stridande nationerna eller kämpa för sin självständighet.(2)

Analys 1 - Kolonial bakgrund

Under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet styrdes Indien och Pakistan, Kashmir inkluderat, av Storbritanniens koloniala imperium under namnet Brittiska Indien.(3) Enligt den delningsplan som tillhandahölls av Indian Independence Act fick Kashmir valet att vara självständigt eller ansluta sig till antingen Indien eller Pakistan.(4) Till skillnad från majoriteten av furstestaterna som anslöt till något av länderna, begärde Kashmirs dåvarande furste Hari Singh självständighet för regionen.(5) År 1947 blev Indien självständigt, vilket gav utrymme för en växande hinduisk respektive muslimsk nationalism. Denna religiös-etniska motsättning mynnade ut i etableringen av det hinduiska Indien i väst och det muslimska Pakistan i öst.(6)

Trots att Singh ville att Kashmir skulle vara självständigt, valde han kort efter uppdelningen att ansluta regionen till Indien, som tack för landets hjälp att skydda Kashmir från att bli invaderat av pakistanska soldater.(7) Detta fick Pakistan att inleda en fullskalig invasion av Kashmir, vilket resulterade i ett tvåårigt krig mellan Indien och Pakistan som skördade tusentals liv. År 1949 slöts fred mellan länderna med FN i spetsen. Pakistan tilldelades en tredjedel av Kashmir-regionen medan Indien beviljades resten(8) En linje för eldupphör etablerades mellan länderna med FN-observatörer som närvarande.(9) Sakta men säkert började de två länderna dock trotsa fredsavtalet militärt och politiskt, och år 1962 förvärrades situationen ytterligare när Kina invaderade norra Kashmir. Detta ledde till ett kortvarigt krig där Kina övertog 17 procent av Kashmirs landområde, som kinesiska regimen fortfarande har kontroll över. (10) I nuläget kontrollerar Indien omkring 45 procent av Kashmir, och Pakistan runt 38 procent av regionen.

 Analys 2 - Tillhörande eller självständighet?

Både Indien och Pakistan anser sig ha rätt till Kashmir-regionen och konflikten kan ses som en del av en större kamp för de tre kärnvapenmakterna, Kina inkluderat, att stärka sina imperium. Kashmir är dessutom ett geografisk-politiskt åtråvärt område då det sitter på viktiga mineral- och vattenresurser(11) och områdets höga berg ger militärstrategisk säkerhet.(12) Av denna anledning är kontrollen över Kashmir viktig för alla involverade aktörer.

Sedan 1970-talet finns en handfull olika rebellgrupper, varav de två största är Jammu Kashmir Liberation Front (JKLF) respektive De Heliga Krigarna (Hizb-ul Mujahideen). Medan JKLF har som mål att göra Kashmir självständigt, och förespråkar en egen identitet och egna lagar, vill De heliga Krigarna att Kashmir ska bli en del av Pakistan.(13) Det som förenar de två rebellgrupperna är dess vilja att frigöra sig från Indien, som sedan länge har störst kontroll över Kashmir.

En ljusglimt under 1900-talets andra hälft var att det Indien-ockuperade Kashmir omfattades av en konstitutionell lag vid namn Artikel 370. Den tillät regionen att ha sin egen konstitution, flagga samt självständighet över alla politiska beslutsärenden utöver internationella relationer, försvar och kommunikation.(14) Detta gav även Kashmir möjlighet att stoppa indiska kolonisatörer från att permanent bosätta sig där.(15) År 2019 beslutade Indien däremot att avskaffa Artikel 370 (en handling som Pakistan starkt fördömt(16), vilket bidragit till starkare motstånd mot Indiens kontroll över Kashmir.(17)

Analys 3 - Religiös och etnisk identitet

I grunden handlar kampen om Kashmir, nästan mer än något annat, om religiösa och etniska faktorer. Sedan 1947 har konflikten präglats av huruvida regionen bör tillhöra det hinduiska Indien eller muslimska Pakistan.(18) Med en befolkning som utgörs av både muslimer, hinduer och buddhister fortsätter Kashmir vara en etnoreligiöst delad region. Således är detta en drivande faktor för rebellgrupperna. Hizb-ul Mujahideen, en islamistisk grupp med sin bas i den Indisk-kontrollerade regionen där en stor del av befolkningen är muslimer, strävar efter Kashmirs tillhörighet till det muslimska Pakistan.(19) JKLF, å andra sidan, vill att Kashmir ska vara en sekulär stat utan religion som en väsentlig del av landets identitet och lagstiftning.

 Slutsats

Bland Kashmirs invånare finns ett missnöje mot både Indien och Pakistan eftersom de väpnade striderna kring Kashmir-konflikten ständigt skördar civila offer.(20) Dessutom har den indiska regimen och indisk militär upprepade gånger anklagats för brott mot mänskligheten mot invånarna i Kashmir, framför allt den muslimska befolkningen. Yttrande- och pressfriheten är starkt begränsad i regionen och hundratals kashmirer har fängslats av den indiska regimen utan rättegång.(21) Det finns även en rädsla bland den muslimska lokalbefolkningen att Indien helt kommer ockupera det nu indisk-kontrollerade Kashmir (med muslimsk majoritet) och göra det muslimska folket till en förtryckt indisk minoritet.(22) Liknande, och mycket värre humanitära brott, har redan begåtts mot de kinesisk-muslimska uigurerna i Indiens grannland Kina(23), som också kontrollerar en del av Kashmirs muslimska befolkning.

Tilde Varnestig är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1. Dutta, Prabhash K. Kashmir: How Line of Control Has Changed in 70 years. India Today. 09/08/2019.

2. Kashmir. FN-förbundet UNA Sweden. 24/11/2022.

3. British Colonialism in India. BBC News. 05/05/2022.

4. Kashmir: Why India and Pakistan fight over it. BBC News. 08/08/2019.

5. Blakemore, Erin. The Kashmir Conflict: How did it start? National Geographic. 02/03/2019.

6. FN-förbundet UNA Sweden. 24/11/2022.

7. BBC News. 08/08/2019.

8. FN-förbundet UNA Sweden. 24/11/2022.

9. Dutta, Prabhash K. 09/08/2019.

10. FN-förbundet UNA Sweden. 24/11/2022.

11. Ellison, Tom. India´s Lithium Resources in Kashmir Highlight Conflict Risks Around Critical Minerals. Center for Climate & Security. No. 48. 30/03/2023.

12. FN-förbundet UNA Sweden. 24/11/2022.

13. Fareed, Rifat & Hashim, Asad. Explainer: Who are Kashmir's armed groups? Al Jazeera. 03/03/2019.

14. Maizland, Lindsay. Kashmir: What to Know About the Disputed Region. Council on Foreign Relations. 07/08/2019.

15. Article 370: What happened with Kashmir and why it matters. BBC News. 06/08/2019.

16. BBC News. 08/08/2019.

17. Peerzada, Amir. Article 370: Why more locals in Kashmir are becoming militants. 05/08/2021.

18. FN-förbundet UNA Sweden. 24/11/2022.

19. Fareed, Rifat & Hashim, Asad. 03/03/2019.

20. Peerzada, Amir. 05/08/2021.

21. FN-förbundet UNA Sweden, 24/11/2022.

22. BBC News. 08/08/2019.

23. Who are the Uyghurs and why is China being accused of genocide? BBC News. 24/05/2022.

Systematisk diskriminering av ursprungsbefolkning i USA

Unsplash

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Tilde Varnestig

Analytiker, Utrikespolitisk afton

Introduktion

I samband med att kolonisatörerna från Europa tog makten i USA påbörjades den stegvisa marginaliseringen och förtrycket av ursprungsfolket. År 1830 instiftades Indian Removal Act, vilket innebar startskottet för den systematiska fördrivningen av urinvånare från sina landområden. Detta följdes av storskalig assimilering och förtryck under århundraden framöver. Än idag finns djupa spår av den systematiska rasism som präglat ursprungsfolkens historia. Denna analys ämnar blotta hur den nutida systematiska utsattheten ser ut.

Analys 1 - Folkhälsa

Analysen utgår från fyra kategorier; allmän hälsa, social utsatthet/brottsofferstatistik, tillgång till mark och resurser, och politiskt utrymme. I analysen används ordet “ursprungsamerikaner” som ett paraplybegrepp för ursprungsinvånare i USA:s fastland, i Alaska samt Hawaii.

Trots lagmässiga förpliktelser av USA:s ledning att förse alla amerikanska medborgare med lika rätt till sjukvård, råder det stora ojämlikheter mellan majoritets- och ursprungsbefolkningen när det kommer till folkhälsa och tillgång till vård. På grund av socioekonomisk utsatthet och fattigdom har en stor del av USA:s ursprungsbefolkning bristfällig tillgång till bland annat rent vatten, färska råvaror och husvärme under vintern, vilket haft en negativ effekt på den allmänna hälsan.(1) Dessutom drabbades de av en högre andel COVID-19- relaterade dödsfall än någon annan etnisk grupp i USA, bland annat på grund av extrem trångboddhet och därmed högre smittrisk.(2) Statistiskt sett dör fler ursprungsamerikaner av leversjukdomar, diabetes och luftvägssjukdomar än någon annan folkgrupp i USA - sjukdomar som i många fall går att förebygga. (3) Dessa omständigheter har lett till att den genomsnittliga livslängden för ursprungsamerikaner är 4,4 år lägre än den genomsnittliga livslängden för alla amerikanska invånare. (4).

För att motverka dessa hälsomässiga ojämlikheter skapades divisionen Indian Health Service (IHS) inom USA:s hälso- och socialdepartement (HHS) vars syfte är att tillhandahålla den ursprungsamerikanska befolkningen i 37 av delstaterna, alltså över 2,2 miljoner människor, med medicinska och offentliga hälso- och sjukvårdstjänster.(5) Trots detta viktiga arrangemang, brister det i möjligheten att förse alla behöriga med (tillräcklig) vård: utöver det faktum att ca 4,69 miljoner ursprungsamerikaner (av en total ursprungsbefolkning av 6,79 miljoner) inte täcks av detta hälsoprogram, så har USA:s kongress upprepade gånger inte gett IHS tillräcklig finansiering, något som har tvingat myndighetens sjukvårdsadministratörer att dra in delar av de tjänster och resurser som erbjuds. (6,7)

Analys 2 - Social utsatthet/brottsofferstatistik

Sett till den nationella brottsstatistiken har ursprungsamerikaner som folkgrupp en signifikant större risk att falla offer för våldsbrott jämfört med den genomsnittliga befolkningen i USA.(8) En rapport av The centers for Disease Control and Prevention (CDC) från 2021 visade att mord var en av de ledande dödsorsakerna för ursprungsamerikaner i åldrarna 1-44 år.(9) Dessutom löper ursprungsamerikanska kvinnor mer än två gånger så hög risk att bli utsatta för sexuella övergrepp jämfört med genomsnittet för kvinnor i USA.(10) Antalet försvunna ursprungsamerikaner, i synnerhet barn och unga kvinnor, har ökat så pass mycket att det numera klassas som en epidemi i landet. År 2022 skapades det första varningslarmet Missing Indigenous Persons Alert (MIPA) för att hitta försvunna ursprungsamerikaner. Enligt data från FBI skedde 10 650 rapporter av försvunna människor från denna folkgrupp. (12) Av dessa är nästan en tredjedel av de försvunna personerna under 18 år.

Analys 3 - Tillgång till mark och nödvändiga resurser

Sedan de första kolonisatörerna tog över USA har ursprungsbefolkningen förlorat nästan 99 procent av all sin mark genom bland annat tvångsförflyttning, markstöld och federala regleringar som utplånat urbefolkningens rätt till ägande av marken.(13) I samband med denna koloniala plundring av urbefolkningens landområden försvann till stor del deras naturresurser såväl som traditionella jaktbyte. Det råder också brist på rent vatten bland många ursprungsbefolkningar i USA. Enligt en rapport av U.S. Water Alliance från 2023 är 58 av 1000 hushåll i områden bebodda av ursprungsamerikaner utan fungerande vatten- och avloppssystem, medan andras hushåll har vattenrör som är utdaterade och ur funktion.(14)

Enligt rapporter om hunger i USA råder det utbredd brist på tillgänglighet till mataffärer och färska råvaror i många uramerikanska samhällen.(15) Detta uppskattas vara en bidragande faktor till att diabetes, övervikt, och hjärt- och kärlsjukdomar är så pass vanligt inom denna folkgrupp. Enligt United States Department of Agriculture bor 80 procent av den uramerikanska befolkningen i genomsnitt ca 2,1 mil från en vanlig stormarknad, vilket försämrar möjligheterna att enkelt få tag i varierande livsmedel. (16)

En rapport av The Energy Information administration från 2014 visade dessutom att 14 procent av alla ursprungsamerikanska hushåll saknar elektricitet, en siffra som då var 10 gånger högre än det nationella genomsnittet. Nästan tio år senare hade inte mycket ändrats: År 2022 vittnade politiker i amerikanska kongressen om att ett av fem hushåll tillhörande Navajo-reservatet, respektive ett av tre hushåll inom det närliggande Hopi-reservatet, var helt utan elektricitet. Dessa knappa förhållanden påverkar nödvändigheter i dagens moderna samhälle såsom tillgång till toalett, kyl- och frysförvaring, hembelysning samt laddning av elektroniska verktyg. (19)

Analys 4 - Politiskt utrymme

För 100 år sedan, år 1924, tilldelades ursprungsamerikaner fullt medborgarskap i USA, trots att de levt på amerikansk mark långt innan de europeiska kolonisatörerna anlände. Inte förrän 1948 fick de även rösträtt i allmänna val. (20) Idag under 2020-talet råder det fortfarande ojämlikhet i rösträtt och politisk påverkan mellan den ursprungsmerikanska befolkningen och USA:s majoritetsbefolkning, särskilt i sydstater med stort antal uramerikanska invånare. År 2013 upphävde USA:s högsta domstol en bestämmelse i Voting Rights Act som gav justitiedepartementet rätt till valtillsyn i delstater med en historia av diskriminering mot minoriteter. (21)

Uramerikanerna har heller inte haft mycket att säga till om i politiska beslut som direkt påverkar dem. Sedan den amerikanska konstitutionen antogs 1787 har det endast funnits ett fåtal uramerikanska politiker på högre beslutande nivå. På senare år har dock viktiga framsteg gjorts i mån om politisk representation: År 2021 blev Deb haaland, som tidigare gjort historia med sitt fd ämbete i USA:s kongress, den första ursprungsamerikanska medlemmen i presidentkansliet. (22) Ett år senare satt sex ursprungsamerikanska politiker i representantshuset (med full ursprungsamerikansk representation), efter över 230 år av demokratiskt styre. (23) Trots det finns det fortfarande stort utrymme till politisk förändring.

Slutsats

Ursprungsbefolkningen i USA har under lång tid utsatts för systematiskt förtryck och marginalisering, och fortsätter att vara offer för detta. Trots lagstiftning och initiativ som Indian Health Service (IHS) instiftat kvarstår stora brister i allmänhälsan, där ursprungsamerikaner har sämre tillgång till vård och högre dödlighet i förebyggbara sjukdomar. Dessutom löper de högre risk att bli offer för våldsbrott och sexuella övergrepp, och ett oroande antal försvinner varje år utan att fallen löses på grund av juridiska komplikationer. Följaktligen är tillgången till grundläggande resurser som rent vatten, mat och elektricitet begränsad, vilket ytterligare förstärker deras utsatta position. Många ursprungsamerikanska samhällen lider av bristfällig infrastruktur och fattigdom, vilket påverkar deras livskvalitet och hälsa negativt. Politiskt har ursprungsamerikaner historiskt exkluderats och deras inflytande är fortfarande begränsat, trots vissa framsteg i representation på senare år. Det råder inga tvivel om att den systematiska utsattheten för ursprungsbefolkningen i USA kvarstår och att större insatser krävs för att motverka de pågående orättvisorna som ofta oproportionerligt drabbar denna folkgrupp.

Tilde Varnestig är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1. Native Americans have shorter life spans, and it's not just about health care. CBS News. 2024/04/15

2. Williams, L. Riis. Native American Deaths from COVID-19 Highest Among Racial Groups. Princeton University. 2021/12/02

3. Smith, Mary. Native Americans: A Crisis in Health Equality. American Bar Association. 2024-02-29

4. American Indian Health Data Book: Selected Health Concerns in South Dakota. South Dakota Department of Health. 2024/01

5.Smith, V. Anna. What is the Indian Health Service? High Country News. 2017-09-26

6. Native American Population by State 2024. World Population Review. 2024.

7. Smith, Mary. American Bar Association.

8. Overview of Tribal Crime and Justice. National Institute of Justice. 2016/06/23

9. CDC works to prevent voilence against American Indian and Native American people. The Centres for Disease Control and Prevention. 2021.

10. Kampen mot människohandel i inhemska samhällen. US Department of Health & Human Services. 2020/12/24.

11. Chavez, Nicole. The nation's first alert system for missing Indigenous people is bringing a crisis to the forefront in Washington State. CNN News. 2023/05/05

12. 2023 Missing American Indian and Alaskan Native Persons Data. FBI´s National Crime Information Centre Missing Person File. 2024/04

13. Aadland, Chris. How Tribes Are Reclaiming and Protecting Their Ancestral Lands From Coast to Coast. Audubon Magazine. 2022.

14. Indigenous Resources - One Water Summit 2023. U.S. Water Alliance. 2023/10/31

15. Dicken, Chris & Kaufman, Phillips & Williams, Ryan. Measuring Access to Healthful, Affordable Food in American Indian and Alaskan Native Tribal Areas. 2014/12.

16. Dicken, Chris & Kaufman, Phillips & Williams, Ryan. 2014/12.

17. Stone, Laurie. Native energy: Rural Electrification on Tribal Lands. 2014/06/24

18. Bryan Montoya, Susan. U.S launches program to provide electricity to more Native American homes. Associated Press. 2023/08/16.

18. Bryan Montoya, Susan. 2023/08/16.

19. Lee, Morgan. 100 years ago, US citizenship för Native Americans came without voting rights in swing states. Associated Press. 2024/06/02.

20. Lee, Morgan. 2024/06/02.

21. Pecorin, Allison. Deb Haaland confirmed, makes history as the first Native American Cabinet member. ABC News. 2021/03/15.

22. Diaz, Jaclyn. U.S. congress reaches a milestone in Indigenous representation. National Public Radio. 2022/09/20.

Kvinnors roll i fredsbevarande uppdrag

AtK/ istock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Cassandra Andersson

Analytiker, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

Militären har länge varit en mansdominerad sfär, vilket gör det enhälliga beslutet om att rösta igenom resolution 1325 i FNs säkerhetsråd för 24 år sedan till en banbrytande händelse. Detta då den fokuserar på kvinnors deltagande i fredsbyggande processer och säkerhetsfrågor.(1) Resolutionen uppmanar bland annat till att öka kvinnors medverkan i fredsbevarande processer, inkludering av genusperspektiv och krav att öka skyddet för kvinnor och flickor vid utsatthet för könsrelaterat våld i konfliktsituationer. 

Idag syns en marginell ökning av andelen kvinnor i fredsbevarande uppdrag, men det finns mer att önska i arbetet kring inkludering av kvinnor och deras förutsättningar under uppdraget.(2) Det visar sig att med rätt förutsättningar, berättar kvinnor att de upplever sina arbetsuppgifter som meningsfulla och att de har möjlighet att vara förebilder, men de berättar även att deras deltagande ofta blir symboliskt på grund av olika hinder. 

Kvinnor som förebilder för jämlikhet

I artikeln “Reevaluating Peacekeeping Effectiveness: Does Gender Neutrality Inhibit Progress?” fokuserar Karim (2017) på kvinnors egna upplevelser av sin roll i fredsbevarande operationer.(3) I intervjuer med dessa kvinnor berättar de att de upplever att kvinnor har en unik roll och att de anser att kvinnor är viktiga i fredsoperationer. De är också av uppfattningen att kvinnor ökar tilliten i samhällen och att de kan vara till särskild hjälp vid känsliga fall som vid könsbaserat våld. Vidare visar Blanton, Peksen & Blanton (2023) i sin artikel "The Impact of Peacekeeping Missions on Women’s Empowerment" att kvinnliga fredsbevarare har möjlighet att stärka andra kvinnor i lokalsamhällen genom att vara förebilder.(4) De har exempelvis sett att under fredsinsatser ökar antalet kvinnliga offentliga representanter, vilket har en viktig representativ aspekt av den lokala demokratin.

Trots dessa positiva aspekter har det i intervjuer med kvinnliga fredsbevarare framkommit begränsningar som gör att de inte kan genomföra sina uppdrag och som gör att de upplever sitt arbete som mindre meningsfullt. 

Hinder för kvinnor i fredsbevarande uppdrag

I ett så mångfacetterat uppdrag som fredsbevarande operationer kan det finnas flera olika utmaningar. Denna analys kommer huvudsakligen att fokusera på två av dessa: hur kvinnor fördelas mellan olika fredsoperationer och deras tillgång till lokalbefolkning på plats. Karim och Beardsleys (2013) forskning pekar på att länder väljer att inte sända kvinnliga fredsbevarare till högriskområden på grund av en uppfattning att kvinnor skulle vara mer sårbara, exempelvis genom en ökad medial uppmärksamhet om de skulle bli skadade under uppdraget.(5) Dessutom är det vanligt att fredsbevarande styrkor i långa perioder blir sittande i compounds vilket framförallt blir ett problem för kvinnor, vars uppgift ligger i att skapa relationer till kvinnor och flickor i lokalsamhället. Detta påverkar i sin tur upplevelsen av meningsfullhet för kvinnliga fredsbevarare då de hindras att utföra den del av uppdraget som anses vara deras syfte med deltagandet.

Möjligheter framåt 

I studien av Blanton, Peksen och Blanton (2023) pekar de på att det finns stora möjligheter för kvinnors deltagande att skapa positiva förändringar i lokalsamhällen, men för att arbetet ska få en skjuts framåt behöver beslutsfattare fokusera mer på de hinder som kvinnliga fredsbevarare rapporterar om. Denna artikel rekommenderar främst tre åtgärder framåt. Den första åtgärden handlar om att skicka kvinnor till högriskområden med fokus på skydd av kvinnor och flickor vid könsbaserat våld. Den andra åtgärden handlar om att se till att kvinnor på plats faktiskt får tillgång till lokalbefolkningen för att kunna möta kvinnor och flickor. När kvinnliga fredsbevarare får möjlighet att synas ute i lokalsamhället får de även möjligheten att vara förebilder. Den tredje rekommendationen framåt är samla in mer data från deltagande kvinnor i fredsbevarande operationer för att bättre kunna kartlägga och förbättra arbetet så att deltagandet känns meningsfullt för alla parter. 

Avslutningsvis är resolution 1325 en viktig milstolpe för kvinnors och flickors rättigheter då den synliggjorde att kvinnor har en viktig del i den fredsbevarande processen och i säkerhetsarbetet. Det verkar som att kvinnor själva delar beslutsfattares uppfattning om att kvinnor har en unik roll i fredsinsatser där de har en viktig uppgift i att skapa relationer till kvinnor och flickor i lokalsamhällen. Däremot behövs det mer arbete kring att arbeta bort de utmaningar som kvinnor rapporterar om, där de både måste bli skickade till områden där de behövs och känner att de kan göra skillnad, samt att de får möjlighet att befinna sig ute i samhället där de kan träffa lokalbefolkningen och skapa relationer. 

I en orolig samtid är frågor kring kvinnors deltagande i den militära sfären högst aktuell och ett kontinuerligt arbete med resolution 1325 behövs, där kvinnors hinder minskas och deras möjligheter att vara förebilder istället ökar. 

Cassandra Andersson är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

Referenser

1 United Nations. Landmark Resolution on Women, Peace and Security. https://www.un.org/womenwatch/osagi/wps/.

2 United Nations. Women in peacekeeping. https://peacekeeping.un.org/en/women-peacekeeping

3 Karim, Sabrina, "Reevaluating Peacekeeping Effectiveness: Does Gender Neutrality Inhibit Progress?", International interactions 43:5 (2017), pp. 822–847, doi:10.1080/03050629.2017.1231113.

4 Blanton, Shannon Lindsey, Peksen, Dursun & Blanton, Robert, "The Impact of Peacekeeping Missions on Women’s Empowerment", Political research quarterly 76:4 (2023), pp. 1872–1887, doi:10.1177/10659129231181594.

5 Karim, Sabrina & Beardsley, Kyle, "Female Peacekeepers and Gender Balancing: Token Gestures or Informed Policymaking?", International interactions 39:4 (2013), pp. 461–488, doi:10.1080/03050629.2013.805131.

Ett bortglömt Armenien

snapsaga/ unsplash

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Froila Flórez Toscano

Analytiker, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

I september förra året lanserade Azerbajdzjan en överraskningsattack som lamslog armenierna. På bara en dag var hela Artsach ockuperat. En vecka senare signerade Artsachs president upplösandet av alla republikens statliga institutioner och en vecka efter detta signerande var något mer än 100 000 människor på flykt.(1) Upplösandet av en stats alla institutioner och nästintill hela dess befolkning på flykt tycks vara en ganska dramatisk händelse, ändå har det knappt uppmärksammats av media i omvärlden. Hur är detta möjligt? Finnandet av en logisk förklaring bör inledas med en historisk tillbakablick kring konflikten och dess karaktärsdrag.

En historisk tillbakablick

Armenien brukar beskrivas som en av de äldsta nationerna i världen, med en historia som är flera tusen år gammal.(2) Dess områden omnämns i Bibeln eftersom Noas ark strandade på toppen av Ararat – ett heligt berg för armenierna som bl.a. avbildas i landets statsvapen – efter syndafloden. Armenien är dessutom den första kristna nationen, i.e., det första folket som kollektiv anammade det kristna budskapet och antog tron som rikets officiella religion. Det geografiska läget har gjort Armeniens överlevnad svår då mäktiga imperier såsom romarna, perserna, araberna, turkarna och ryssarna på ett eller annat sätt velat lägga anspråk på området.(3) Särskilt svårt var slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De sista decennierna av Osmanska riket och de första åren av det nybildade Turkiet karakteriserades av ett konstant förtryck, synnerligen plågsamt var det under de hamidiska massakrerna på 1890-talet där uppemot 300 000 armenier dödades, och ännu hemskare blev det under 1910-talet där några miljoner kristna från områdets minoriteter – t.ex. armenier, pontiska greker, assyrier, syrianer och kaldéer – dödades. Dessa sistnämnda händelser får vi följa i filmen The Promise med Christian Bale som en av huvudrollerna i filmen. I Sverige har händelserna uppmärksammats med tilltagande intensitet de senaste åren. Seyfo har varit den vanligaste terminologiska beteckningen när det talas om folkmordet, vilket är den assyrisk-syrianska terminologin, armenierna talar istället om Meds Yeghern.(4) Folkmordet erkänns nu av flertalet stater och år 2010 erkände Sveriges riksdag folkmordet – den dåvarande utrikesministern Carl Bildt menade dock att den dåvarande regeringen inte nödvändigtvis stod bakom beslutet och att politiseringen av historien är ett misstag – som svar på detta kallade Turkiet hem sin ambassadör, då Turkiet bestämt, tillsammans med Azerbajdzjan, förnekar alla folkmordsanklagelser.(5) Efter första världskriget med Centralmakternas förlust undertecknades Sèvres-fördraget av bl.a. Osmanska riket, där utlovades exempelvis en armenisk stat. Detta svek från den osmanska sultanen ledde emellertid till en utbredd besvikelse bland turkarna, som ledda av den senare kände landsfadern Mustafa Kemal Atatürk valde att strida och återta områden som Sèvres-fördraget lovat bort, däribland stora områden av det som utlovats till Armenien, och icke att förglömma, områden som historiskt varit Armeniens.(6) Samtidigt som allt detta skedde triumferade bolsjevismen i Ryssland och alltfler länder började ockuperas av denna nya ideologiska stormakt, bl.a. erövrades Armenien 1922. Under sovjetstyret införlivades området Nagorno-Karabach i den nybildade azerbajdzjanska socialistiska sovjetrepubliken, fastän majoriteten av befolkningen var armenisk.(7) Detta sågs alltid som ett geostrategiskt val av Stalin för att vinna turkfolkens sympatier, ha i åtanke att turkfolken är många fler än armenierna.

En analys av nuläget

Armenierna var inte särskild bekväma under sovjetstyret. Precis som de allra flesta folkslagen i socialistrepublikerna upplevde majoriteten av befolkningen att de folkliga traditionerna förföljdes och förtrycktes i internationalismens och sekularismens namn. Perestrojkan och glasnost under Gorbatjovs ledning ledde till ett försvagande av den sovjetiska ordningen, och kort därefter till upplösandet av hela den sovjetiska statsapparaten. I det ögonblicket började alla kräva secession och självständighet, något som man på pappret egentligen alltid hade haft, men som de facto omöjligtvis kunde tillåtas. Däribland utropade Azerbajdzjan, Armenien och Nagorno-Karabach självständighet. Nagorno-Karabach som alltid varit överväldigande armeniskt firade en folkomröstning 1991 där 99,98 procent röstade för ett självständigt land, en folkomröstning som bojkottades av den lilla azerbajdzjanska minoriteten. Givetvis stöttade och firade Armenien resultaten, medan Azerbajdzjan och Turkiet självfallet aldrig accepterade dessa folkomröstningar. Det mest häpnadsväckande – eller kanske inte så häpnadsväckande om man inte fortsatt är löjligt naiv– är att omvärlden, rectius västvärlden, som alltid varit oerhört entusiastisk kring självbestämmanderätten à la Wilson däremot tycktes vara bestämt emot Nagorno-Karabachs – senare Artsach – rätt till självbestämmande. Hur kan denna motsägelse förklaras när minsta lilla självbestämmandeyttrande vanligtvis alltid stöttats av västvärlden? I mångt och mycket kan denna indifferens och märkliga ovilja förklaras med hjälp av geopolitiska och ekonomiska argument. På ena sidan står lilla betydelselösa Armenien som i princip inte har något materiellt att erbjuda. På andra sidan står Turkiet med en mäktig militär, ekonomi och diplomati, samt Azerbajdzjan med sin olja och naturgas. Västvärlden har inget intresse att irritera Turkiet eller att mista viktiga affärer med Turkiet och Azerbajdzjan.(8) Dessutom verkar delar av den egna armeniska eliten vara helt ointresserad av konflikten och snarare verkar man mer intresserade av att göra affärer med väst, något som lett till massiva protester och utbredd ilska bland armenierna.(9) Denna inhemska verklighet gör västvärlden givetvis ännu mindre intresserad då man ändå redan verkar räkna med den armeniska regeringens sympatier vare sig hjälp erbjuds eller inte. Den folkliga sensmoralen som säger att endast de rika har råd att vara landlösa tycks därmed vara korrekt ännu en gång. Samtidigt har kriget mot Ukraina gjort att Ryssland – som möjlig potentiellt allierad till Armenien – knappt brytt sig om Armenien, och att tävla medialt med Ukraina-kriget och Palestina-Israel konflikten tycks vara en nästintill omöjlig uppgift. Allt detta har i slutändan lett till ett bortglömt Armenien.

Froila Flórez Toscano är analytiker vid Omvärldsanalysgruppen.

1. Reuters. (2023). Explainer: Why are 120,000 people about to move from Nagorno-Karabakh? Reuters. 24 september. https://www.reuters.com/world/why-are-120000-people-about-move-nagorno-karabakh-2023-09- 24/ (Hämtad 2024-05-12).

2. Livesay, J. (2023). What is the oldest country in the world? Here’s why historians debate which came first. USA Today. 18 januari. https://eu.usatoday.com/story/news/2023/01/18/what-is-the-oldest-country-in-theworld/10592125002/ (Hämtad 2024-05-12).

3. Pasqualin, R. (2023). Armenia: storia di un popolo coraggioso e tenace. La Esperanza. 17 januari. https://periodicolaesperanza.com/archivos/16464 (Hämtad 2024-05-12).

4. Seyfo betyder ”svärd”. Medan Meds Yeghern betyder mer eller mindre ”det stora onda brottet”.

5. France 24. (2010). Ankara slams Swedish recognition of Armenian ‘genocide’. France 24. 11 mars. https://www.france24.com/en/20100311-turkey-recalls-ambassador-sweden-armenian-genocide-vote-worldwar-one-usa (Hämtad 2024-05-12).

6. New Zealand History. (2013). Ottoman signatories of Treaty of Sèvres. New Zealand History. 15 juli. https://nzhistory.govt.nz/media/photo/ottoman-signatories-treaty-sevres (Hämtad 2024-05-12).

7. Blakemore, E. (2023). How the Nagorno-Karabakh conflict has been shaped by past empires. National Geographic. 25 september. https://www.nationalgeographic.com/premium/article/nagorno-karabakharmenia-azerbaijan-conflict-geography-ussr (Hämtad 2024-05-12).

8. Moreno Ocampo, L. (2024). The ICC should consider the new Armenian genocide petition. Politico. 10 maj. https://www.politico.eu/article/icc-armenian-genocide-nagorno-karabakh-azerbaijan-ilham-aliyev/ (Hämtad 2024-05-12).

9. Sandén, K. (2024). Volontär i gränstrakten: ”Vi kan inte fortsätta ge bort bitar av vårt hemland”. Omni. 9 maj. https://omni.se/volontar-i-granstrakten-vi-kan-inte-fortsatta-ge-bort-bitar-av-vart-hemland/a/xmP8R8 (Hämtad 2024-05-12)

Biodiversitetskrisen hotar världsekonomin

Eelco böhtlingk/ unsplash

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Markus Lang

Chefredaktör Omvärldsanalysgruppen, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

Den negativa trenden för biologisk mångfald är en av de största utmaningarna för mänskligheten just nu. Globalt hotas kring en miljon växter och djur av utrotning och omkring 80 procent av EU:s naturliga miljöer är hotade. Den globala ekonomin är helt beroende av en rik biodiversitet och därför varnar nu både Europiska Centralbanken och World Economic Forum för de stora risker som biodiversitetskrisen för med sig. När stora ekonomiska värden hotas är risken stor att det i sin tur kan påverka den internationella stabiliteten och säkerheten.

Även svenska företag påverkas av hotet mot den biologiska mångfalden och nya regler inom EU tvingar nu företag att redovisa hur de påverkar utvecklingen. Biokrediter är ett verktyg som nu utvecklas både på global och svensk nivå för att ge företag möjlighet i att investera i naturpositiva åtgärder.

Analys 1 – Ekonomiska och planetära risker

I World Economic Forums senaste riskrapport från januari 2024 klassas biodiversitetskrisen som en av de värsta riskerna för ekonomin de kommande tio åren och om samma utveckling fortsätter så riskeras så mycket som hälften av världens samlade BNP. https://www.weforum.org/publications/global-risks-report-2024/)

Det här handlar alltså om en global kris där åtskilliga branscher och verksamheter riskerar att slås ut. Ett flertal rapporter pekar på att det är bråttom nu. ”Målen för klimat, biologisk mångfald och markförstöring kommer att vara utom räckhåll om inte investeringar i naturbaserade lösningar snabbt ökar från 200 miljarder USD till 542 miljarder USD år 2030.” konstaterar UNEP:s rapport State of Finance for Nature, 2023 https://financefornature.unep.org/en)

En femtedel av världens människor är helt beroende av vilda växt- och djurarter för sin inkomst. FN är tydliga med att krisen inte endast berör u-länder utan i hög grad även påverkar i-länderna, då biologisk mångfald krävs för stor del av all produktion av mat, energi och medicin. Enligt FN:s forskarpanel för biologisk mångfald och ekosystemtjänster IPBES är den snabbt ökande biodiversitetskrisen ett hot mot försörjningen för miljarder människor.

Analys 2 – Europas näringsliv påverkas   

Det händer samtidigt mycket inom området biologisk mångfald, speciellt inom EU. Det har kommit ett globalt avtal och många policies som berör området, inte minst CSRD och taxonomin. Näringslivet har därför mycket att navigera i vad gäller miljö- och klimatfrågor och många företag har satt upp ambitiösa målsättningar. Några exempel som påverkar näringslivet och driver frågor om ansvar är:

Taxonomin - För att företaget ska klassificeras som miljömässigt hållbart enligt taxonomin behöver det bidra väsentligt till minst ett av de sex miljömålen (mål 6 Skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem), inte orsaka skada för något av målen och leva upp till sociala minimumskyddsåtgärder. 

CSRD - Den standard inom CSRD som berör biologisk mångfald heter ESRS E4-strategin och är utformad för att förstå samspelet mellan verksamheten, ekosystemet och biodiversiteten. Med de nya direktiven är målsättningen att biodiversiteten vara helt återställd till 2050.

TNFD  - Hjälper företag och finansiella aktörer att kartlägga risker, beroenden, påverkan och möjligheter kopplade till naturen. Ledstjärnan för ramverket är det globala FN-avtalet för naturen som slöts 2022.

Biologisk mångfald uppfattades tidigare som en fråga enbart för experter, nu är den central för hela näringslivet. Företag påverkas av EU:s initiativ och policies på området vad gäller exempelvis riskbedömning, tillgång till kapital, redovisning av påverkan, markexploatering och jord- och skogsbruk. Det gör biodiversitetsfrågan till en ägar- och ledningsfråga i näringslivet. Det finns redan idag företag som har ambitiösa målsättningar på biodiversitetsområdet och till och med mål om att bidra till rikare biologisk mångfald.

Trots det pekar Världsnaturfonden WWF i sin rapport Swedish business & the biodiversity crises på att: ”Svenska företag står inför en biodiversitetskris. Fokus på företagens påverkan på miljö och klimat har ökat snabbt under de senaste åren. När det gäller biologisk mångfald och naturförlust, är företagens medvetenhet om deras påverkan och omfattningen av de vidtagna åtgärderna fortfarande begränsad.” https://www.wwf.se/dokument/rapport-swedish-businesses-and-the-biodiversity-crisis/

Analys 3 – Nya verktyg utvecklas

Allt är dock inte becksvart då det finns initiativ för att stärka en rikare biologisk mångfald. Ett av detta verktyg är biokrediter. Enkelt beskrivet går det ut på att företag betalar markägare, till exempel skogsägare, för att genomföra naturpositiva åtgärder på sin mark. Som skogsägare kan man alltså få betalt för att vårda sin skog istället för att låta den bli till virke. Att utveckla ett sådant system kräver sitt av transparens för att köparen verkligen ska kunna vara säker på att pengarna verkligen går till det som det var tänkt.

Nyttan för köparen av biokrediter är givetvis att bidra till rikare biologisk mångfald och nytta för planeten, men det kan också vara ett sätt att hantera risker, utveckla nya gröna produkter, möta krav och stärka position gentemot ägare, kunder, medarbetare och finansmarknaden.

Sverige har genom ett forskningsinitiativ av Aleksandra Holmlund, SLU, kommit en bra bit på väg att etablera biokrediter i Sverige. Just nu utvecklas system för att utveckla ett pålitiligt system där köpare och säljare ska kunna mötas. Det är ett arbete som följs med stort intresse från internationellt håll. World Economic Forum har tillsammans med McKinsey & Company analyserat efterfrågan av biokrediter i rapporten Biodiversity Credits: Demand Analysis and Market Outlook. https://www3.weforum.org/docs/WEF_2023_Biodiversity_Credits_Demand_Analysis_and_Market_Outlook.pdf

Den globala organisationen Biodiversity Credit Alliance har också tagit fram en rapport kring marknadens vilja att köpa biokrediter Demand-side Sources and Motivation for Biodiversity Credits. https://www.biodiversitycreditalliance.org/media/BCAIssuePaper_DemandOverview(06122023)-final.pdf

Slutsatser

Det har hittills varit ett tydligare fokus på klimatproblemen när miljöhoten diskuteras. Men det är helt klart att världen nu också befinner sig mitt i en omfattande kris när det kommer till biologisk mångfald. För många är förmodligen det enormt stora hotet det innebär för världsekonomin en nyhet. Om inte insatser mycket snabbt görs som lyckas vända utvecklingen kan jordens befolkning inte bara hotas av svält utan också av kraftiga säkerhetsrisker. Om ekonomin i starka länder påverkas starkt kan det mycket snabbt utvecklas till fler konflikter och internationell instabilitet. Det bör därför vara en mycket prioriterad fråga att hitta skalbara insatser för att skydda den biologiska mångfalden. Här krävs ett globalt samarbete och ett målinriktad arbete av såväl politiker som näringsliv.

Markus Lang är chefredaktör för Omvärldsanalysgruppen.