Möte mellan Marco Rubio och utrikesministrarna från Gulfstaternas samarbetsråd I september 2025. / U.S. Department of State

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Den senaste, och ännu pågående, regionala krisen mellan Iran och Israel har åter placerat Gulfstaterna i konfliktens centrum, trots att de själva inte är direkta parter i konflikten. USA-Iran-konflikten har aktualiserat viktiga frågor om USA:s roll som säkerhetsgarant i regionen och i vilken utsträckning amerikanskt skydd kan förhindra eskalation eller minimera konsekvenserna av en regional konflikt. För Gulfstaterna är säkerhet och ekonomisk stabilitet av hög betydelse, och eftersom dessa är nära kopplade till den regionala stabiliteten påverkas Gulfstaterna påtagligt av den regionala krisen. Därför har USA-Iran-konflikten och dess effekter på Gulfregionen skapat ett ökat fokus på strategisk handlingsfrihet.

Samtidigt har den internationella ordningen blivit mer multipolär, vilket har öppnat för närmare relationer mellan Gulfstaterna och andra aktörer, såsom Kina, Turkiet, Europeiska unionen och andra. Dessa relationer utgör inte nödvändigtvis ett avståndstagande från USA, utan kan snarare tolkas som en strategi för att diversifiera beroendet av säkerhetspartners.

USA:s roll och begränsningar

USA är fortfarande den viktigaste externa säkerhetsaktören för Gulfstaterna, både genom sin militära närvaro och genom sin roll som avskräckande makt mot Iran. Detta återspeglas också i att USA står för en mycket stor andel av Gulfstaternas vapenimport, exempelvis omkring 77 procent i Saudiarabien, 62 procent i Kuwait, 48 procent i Qatar och cirka 42 procent i Förenade Arabemiraten (SIPRI, 2026). Samtidigt har den pågående konflikten mellan USA och Iran visat att amerikanska säkerhetsgarantier inte nödvändigtvis skyddar Gulfstaterna från de ekonomiska och säkerhetspolitiska följderna av en större konflikt. Reuters (2026a) rapporterar att konflikten till viss del har blottlagt svagheterna i USA:s skydd i regionen, samtidigt som Gulfstaternas infrastruktur och energiflöden har utsatts för betydande skador.

För Gulfstaterna handlar problemet därför inte bara om huruvida USA fortfarande är en trovärdig allierad eller inte, utan om vilken typ av skydd USA faktiskt kan erbjuda i en snabbt eskalerande regional konflikt. Enligt Reuters (2026b) har Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Bahrain krävt att varje framtida uppgörelse med Iran också måste omfatta missiler, drönare, proxygrupper och hot mot Hormuzsundet. Kraven visar att Gulfstaterna inte längre ser ett begränsat amerikanskt ingripande som tillräckligt.

Detta innebär dock inte att USA har förlorat sin centrala roll, utan snarare att Gulfstaternas förtroende har blivit mer villkorat och inte en självklarhet. Enligt De Maio och Lovatt (2026) har osäkerheten kring amerikanska säkerhetsgarantier bidragit till att Gulfstaterna omprövar sina externa partnerskap och sin riskhantering.

Gulfstaternas strategi

På grund av ökad osäkerhet i regionen har Gulfstaterna inte valt att bryta med USA, utan snarare att sprida sina risker genom en mer flexibel säkerhetspolitik. Detta kan förstås som en form av hedging, där stater behåller sin huvudsakliga säkerhetspartner men samtidigt fördjupar relationer med andra aktörer för att öka sitt handlingsutrymme. Reuters (2026a) visar att USA-Iran-konflikten har förstärkt missnöjet i Gulfen och lett till en bredare och mer seriös diskussion om behovet av att diversifiera allianser och stärka den kollektiva försvarsförmågan.

Samtidigt tyder utvecklingen på att Gulfstaterna inte längre uppfattar strategisk balansgång som lika enkel eller riskfri som tidigare. Enligt Bianco (2026) har kriget markerat en viktig vändpunkt i Gulfmonarkiernas säkerhetskalkyl, där tidigare säkerhetsstrategier har satts under press i takt med att regionen själv har blivit en direkt frontlinje i konflikten. Detta har exempelvis tagit sig uttryck i attacker mot energiinfrastruktur, missil- och drönarangrepp samt hot mot sjöfarten i Persiska viken. Dessa händelser har testat trovärdigheten i USA:s säkerhetsgarantier och ökat osäkerheten kring hur snabbt och kraftfullt USA är berett att ingripa vid framtida kriser. Detta skapar ett incitament för Gulfstaterna att både kräva tydligare säkerhetsåtaganden från USA och samtidigt bygga upp alternativa relationer för att minska sitt beroende av en enda aktör.

Hedging i Gulfen handlar därför inte bara om diplomati utan även om att kombinera fortsatt amerikanskt säkerhetsberoende med ekonomiska, teknologiska och regionala samarbeten utanför den traditionella USA-Gulf-ramen. Strategin syftar mindre till att helt ersätta USA än till att minska sårbarheten om amerikanska prioriteringar förändras eller visar sig otillräckliga i framtida kriser.

Alternativa partnerskap och en bredare strategisk diversifiering

Gulfstaternas svar på osäkerheten kring USA:s säkerhetsgarantier har inte varit att söka en enda ny beskyddare, utan att utveckla en bredare diversifieringsstrategi för att undvika att hamna i strategiska dödlägen. Enligt Reuters (2026a) handlar utvecklingen inte om att helt bryta relationerna med Washington utan om en utvidgning av Gulfstaternas externa relationer. Beroende på sina egna säkerhets- och utrikespolitiska prioriteringar orienterar sig olika stater närmare mot Kina, Europa, Turkiet, Pakistan, Indien eller i vissa fall Israel.

Kina framstår i detta sammanhang främst som en ekonomisk och diplomatisk partner, snarare än som en fullvärdig ersättare för USA:s militära roll. Turkiet är samtidigt relevant för Gulfstaterna som en regional säkerhetsaktör just på grund av landets växande försvarsindustri. Dessutom är Pakistan en viktig aktör i Mellanösterns nutida maktbalans. Pakistan har fått en mer framträdande roll som regional mellanhand i diplomatisk konfliktlösning kring Iranfrågan, medan europeiska aktörer i högre grad ses som möjliga kompletterande partners i frågor som säkerhet, handel och riskhantering.

Sammanfattningsvis visar detta att Gulfstaternas strategi inte bör förstås som en enkel geopolitisk pivot från USA till någon annan makt. Snarare handlar det om att bygga flera parallella relationer för att minska sårbarheten i flera dimensioner av dessa staters säkerhetslogik. Diversifieringen blir därmed ett sätt att öka deras handlingsfrihet genom att sprida risker och undvika ett alltför ensidigt beroende av en enda extern säkerhetspartner.

Mohamad Youssef är analytiker vid OAG.

Referenser

Bianco, C. (2026) ‘The Gulf on the front line: The end of strategic hedging and new space for Europeans’, European Council on Foreign Relations, 26 mars.

Reuters (2026a) ‘US ignites Iran war, but Gulf Arab states pay the price, Gulf sources say’, Reuters, 11 mars.

Reuters (2026b) ‘Gulf states tell US ending the war is not enough, Iran’s capabilities must be degraded’, Reuters, 27 mars.

SIPRI (2026) Trends in International Arms Transfers, 2025. SIPRI Fact Sheet. Stockholm: Stockholm International Peace Research Institute.