Irak efter USA:s uttåg: kampen om statens våldsmonopol
/Soldater höjer PMF-flaggor och den irakiska flaggan i Falluja 2016 / Tasnim News Agency
Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte nödvändigtvis Utrikespolitisk Aftons inställning.
Mail: oag@utrikespolitiskafton.com
Gabriel Behnam
Analytiker, OAG
Den amerikanskledda koalitionens militära insats i Irak avslutades i september 2026. För Bagdad innebär det ett större ansvar för landets säkerhet, men också en prövning av statens förmåga att kontrollera väpnade grupper som länge har verkat både inom och utanför dess institutioner. När regeringen nu försöker samla vapen under statlig kontroll är den avgörande frågan inte om miliserna erkänner staten formellt, utan om de accepterar att förlora sin självständiga militära makt.
Inledning
Den 30 september 2026 avslutade den amerikanskledda koalitionen sin militära insats Operation Inherent Resolve på irakiskt territorium. Insatsen, som inleddes 2014 för att bekämpa Islamiska staten, har i Irak ersatts av andra former av säkerhetssamarbete. USA:s tillbakadragande innebär således inte att relationen till Irak upphör. Förändringen innebär istället att irakiska säkerhetsstyrkor bär huvudansvaret, vilket markerar ett viktigt skifte (U.S. Central Command, 2026).
För premiärminister Ali al Zaidi, som tillträdde i maj 2026, sammanfaller förändringen med en komplicerad inrikespolitisk uppgift: att föra väpnade grupper under en gemensam statlig befälsordning. Flera av dem har länge varit knutna till Popular Mobilization Forces (PMF), även kallad al Hashd al Shaabi. PMF är redan en lagligt erkänd del av Iraks väpnade styrkor, men vissa grupper som verkar inom eller i anslutning till organisationen har fortsatt att fatta självständiga militära beslut (Saliba, 2016; Mansour, 2021).
Därmed uppstår en motsättning. En minskad utländsk militär närvaro kan stärka regeringens anspråk på suveränitet, men knappast dess faktiska handlingsfrihet så länge andra aktörer kan använda våld utan dess godkännande. Analysen undersöker därför hur PMF:s framväxt, milisernas politiska intressen och de regionala konflikterna påverkar Iraks möjligheter att etablera våldsmonopolet. Huvudargumentet är att framgång inte kan mätas i antalet avtal om integration, utan genom vem som i praktiken kontrollerar bland annat befäl, militära resurser och beslut om våldsanvändning.
Från kampen mot Islamiska staten till en del av staten
PMF:s ställning växte fram ur den irakiska statens säkerhetskris 2014. När Islamiska staten erövrade stora områden och armén kollapsade på flera håll uppmanade den shiitiske religiöse ledaren Ali al-Sistani irakier att bidra till landets försvar. Mobiliseringen förde samman både nyrekryterade frivilliga och redan etablerade väpnade organisationer. Dessa grupper bidrog senare till att återta områden från Islamiska staten, men deras ursprung och lojaliteter skilde sig åt (Al-Marashi, 2023; Mansour, 2021).
PMF var följaktligen aldrig en enhetlig milis. Vissa delar var starkt förankrade i irakiska religiösa och sociala sammanhang, medan andra hade långvariga förbindelser med Iran. Gruppernas olika erfarenheter gav dem också skilda uppfattningar om förhållandet mellan staten och den egna militära organisationen. Att behandla samtliga som direktstyrda av Teheran skulle därför dölja viktiga motsättningar inom den irakiska politiken.
I november 2016 antog parlamentet en lag som gjorde PMF till en självständig institution inom de irakiska väpnade styrkorna, underställd premiärministern i egenskap av högste befälhavare. Enligt lagen skulle medlemmarna dessutom stå utanför partipolitisk verksamhet. Däremot skapade lagstiftningen inte automatiskt en gemensam befälsordning för varje väpnad fraktion (Saliba, 2016). Här måste alltså den statliga organisationen PMF skiljas från grupper som fortsatt att upprätthålla egen befälsordning, ibland med tillgång till resurser inom samma organisation.
Denna gränsdragning är avgörande. Om en grupp får statlig finansiering och formellt införlivas i säkerhetsapparaten, men behåller rätten att själv bestämma över militära operationer, har statens kontroll förstärkts på papperet snarare än i praktiken. Mansour (2021) beskriver därför PMF genom de politiska och ekonomiska nätverk som binder dess olika delar till staten. Det är just dessa förbindelser som gör reformer svåra att genomföra med enbart juridiska beslut.
Milisernas politiska makt och statens begränsningar
Efter Islamiska statens territoriella nederlag 2017 började flera väpnade grupper omsätta sin militära ställning i politiskt inflytande. Genom bland annat parlamentariska allianser och relationer till myndigheter fick de tillgång till nya resurser och större möjligheter att påverka statliga beslut. Mansour (2021) visar hur deras inflytande gradvis kom att omfatta långt mer än säkerhetsfrågor.
Utvecklingen förändrade milisernas strategiska kalkyl. För grupper vars ledare nu har betydande politiska och ekonomiska intressen kan en stabil stat vara mer värdefull än fortsatt militär konfrontation. Samtidigt kan den väpnade förmågan fungera som en garanti för att inflytandet inte hotas. Integrationen skapar därmed ett dubbelt incitament att försvara den existerande ordningen och att behålla möjligheten att kringgå den.
Konsekvenserna berör även medborgarnas rättigheter. Under protesterna som inleddes i oktober 2019 dödades demonstranter av säkerhetsstyrkor och väpnade grupper. Amnesty International (2025) konstaterar att ansvarsutkrävandet fortfarande är mycket begränsat. Händelserna illustrerar varför våldsmonopol inte endast kan betyda att en regering har kontroll över vapen. Det måste även finnas rättsliga möjligheter att granska hur ordningsmakten används och ställa ansvariga till svars.
Reformförsöken 2026: verklig kontroll eller nya avtal?
Ali al Zaidi tillträdde med stöd av det shiitiska politiska samarbetet Coordination Framework, där flera partier har nära band till väpnade grupper. Regeringens försök att begränsa milisernas handlingsutrymme riktas därför delvis mot aktörer vars parlamentariska stöd är betydelsefullt för dess egen överlevnad (Loft, 2026). Valet 2025 förstärkte också betydelsen av förhandlingar mellan redan etablerade maktgrupper. Premiärministerns formella befogenheter innebär därför inte automatiskt att han kan genomdriva beslut mot dessa gruppers vilja (Azizi och Werenfels, 2026).
Regeringen satte först den 30 september 2026 som tidsgräns för att föra vapen utanför statens kontroll under en gemensam ordning. Målet sköts därefter fram till den 30 juni 2027. Förhandlingarna omfattar flera modeller, från avväpning till att personal och militär materiel förs in i statligt reglerade strukturer (Loft, 2026). Den 29 september godkände regeringen dessutom ett reviderat lagförslag om PMF:s organisation och överlämnade det till parlamentet. Regeringen har dock betonat att lagförslaget om PMF:s institutionella organisation är en separat process från förhandlingarna om att föra de självständiga väpnade gruppernas vapen under statlig kontroll (Rudaw, 2026b). Det var ett steg i lagstiftningsprocessen, men inte ett bevis för att en ny ordning redan hade börjat tillämpas (Rudaw, 2026a).
Reformerna innebär samtidigt en möjlighet att stärka statens kontroll. Al-Mawlawi (2026) framhåller att tydligare utnämningsmakt, finansiell insyn och samordning med övriga säkerhetsinstitutioner skulle kunna minska enskilda fraktioners inflytande. Men den motsatta risken är att ny lagstiftning ger en redan mäktig organisation starkare institutionellt skydd utan att dess självständiga strukturer avvecklas. Reformernas konsekvenser avgörs därför av hur de genomförs och inte av deras formella benämning.
Novemberrapporteringen visar hur långt det återstår. Den 5 november uppgav en anonym regeringskälla för Shafaq News att förhandlingarna närmade sig ett dödläge (Shafaq News, 2026a). Den 8 november rapporterade samma tidning att Kataib Sayyid al Shuhada hade förnekat att gruppen accepterat den vapenkontroll som utrikesminister Fuad Hussein tidigare hänvisat till (Shafaq News, 2026b). Dagen därpå sade regeringens talesperson till Voice of America att fem grupper hade gått med på att ställa sina vapen under statlig kontroll, men utan att namnge dem eller förklara hur överlämnandet skulle genomföras (Jamal, 2026).
Uppgifterna innebär inte nödvändigtvis att dialogen saknar resultat. I en artikel publicerad den 12 november rapporterade The National att en rådgivare till premiärministern bedömde att avväpningsprocessen inte skulle slutföras under 2026 (Shehadi, 2026). Rapporterna visar samtidigt att parterna kan lägga olika innebörd i uttrycket statlig kontroll. En överenskommelse om att reglera vapnen är inte nödvändigtvis detsamma som att lämna ifrån sig dem. Än mindre innebär det automatiskt att fraktionernas ledare accepterar regeringens beslut om framtida militära insatser.
Varför de väpnade grupperna gör olika bedömningar
Skillnaderna mellan miliserna förklarar varför en gemensam lösning är svår. Asaib Ahl al Haq, under Qais al Khazali, har signalerat beredskap att närma sig statliga strukturer. Gruppen har samtidigt vuxit som politisk aktör och har därmed starka skäl att undvika en konfrontation som riskerar dess institutionella inflytande. Kataib Hezbollah och Harakat Hezbollah al Nujaba har däremot tydligare motsatt sig avväpning och betonat sin roll i det Iranstödda regionala motståndet (Mansour, 2026; Al-Mawlawi, 2026).
Skillnaden ska inte förstås som att vissa organisationer enbart styrs av irakiska intressen och andra enbart av Iran. De kan samtidigt eftersträva politisk makt i Irak och betrakta sin militära roll som ett led i ett större regionalt säkerhetsprojekt. För de grupper som har etablerat sig inom parlamentet kan en kompromiss därför stärka deras långsiktiga ställning. För organisationer vars inflytande i högre grad vilar på självständig militär kapacitet kan samma kompromiss uppfattas som en strategisk förlust.
Regeringen måste följaktligen hantera skilda incitament inom ett system där även dess egna stödpartier har motstridiga intressen. Det begränsar möjligheten att genomdriva enhetliga krav, men öppnar också för att vissa fraktioner kan avskiljas från dem som fortsätter att agera självständigt.
Mellan Iran och USA: suveränitetens utrikespolitiska pris
Iran har sedan 2003 byggt nära relationer med irakiska politiska och väpnade aktörer. För Teheran ger förbindelserna strategiskt djup och minskar risken för att Irak utvecklas till en bas för fientliga angrepp. Samtidigt har ett relativt stabilt Irak ett ekonomiskt värde för Iran. Det gör den iranska hållningen mer komplex än en strävan efter permanent irakisk instabilitet (Mansour, 2026).
Kriget mellan USA, Israel och Iran under 2026 har dock ökat trycket på denna balans. Irananknutna grupper i Irak har genomfört angrepp mot amerikanska intressen, samtidigt som utländska militära motangrepp har drabbat irakiskt territorium. Bagdad riskerar därmed att förlora kontrollen över beslut som kan föra landet in i en regional konfrontation, även när regeringen uttryckligen försöker undvika detta (Congressional Research Service, 2026; Mansour, 2026).
För Washington handlar en starkare irakisk statsapparat om att minska Irananknutna gruppers militära handlingsutrymme och motverka ett återuppbyggt hot från Islamiska staten. Trots att koalitionsinsatsen har avslutats fortsätter ett bilateralt säkerhetssamarbete. USA har dessutom
betydande ekonomiska påtryckningsmöjligheter genom sanktioner och Iraks beroende av internationella dollartransaktioner (Loft, 2026). Amerikanskt stöd kan därför öka regeringens kapacitet, men tydliga amerikanska krav kan också ge miliserna möjlighet att framställa reformerna som utländskt dikterade.
Det centrala dilemmat är att både amerikanskt tryck och iranska förbindelser påverkar den irakiska regeringens handlingsutrymme. En hållbar reform behöver därför kunna motiveras som en irakisk institutionell förändring, inte enbart som ett resultat av en förändrad regional maktbalans.
Regionala följder och Kurdistanregionens särskilda ställning
Milisernas militära självständighet påverkar även relationen till Gulfstaterna. Under 2026 har attacker från irakiskt territorium mot saudiska intressen skapat allvarliga motsättningar. Den 29 juli 2026 meddelade Saudiarabien att landet i samordning med USA hade genomfört militära angrepp mot Iranstödda grupper i Irak. Enligt saudiska myndigheter var angreppen ett svar på drönarattacker mot landets oljeinfrastruktur. Bagdad hade samtidigt betonat att irakiskt territorium inte skulle få användas för angrepp mot grannländer (Tolba och Al Gebaly, 2026). Iraks regering kan motsätta sig angreppen, men riskerar ändå att hållas ansvarig när grupper inom landets gränser använder våld mot grannländer.
Samtidigt har Irak intresse av ett närmare ekonomiskt och politiskt samarbete med Gulfstaterna. Den 1 juli 2026 tog premiärministern emot GCC:s generalsekreterare i Bagdad för samtal om regional säkerhet och fördjupade förbindelser (Gulf Cooperation Council, 2026). Kadhim (2026) betonar att sådana relationer kan stärka landets möjligheter att balansera beroendet av Iran. Gulfstaternas intresse är i sin tur inte nödvändigtvis att bryta Iraks band med Teheran, utan att minska risken för att landet fungerar som utgångspunkt för regionala angrepp. Därmed blir kontrollen över miliserna också en förutsättning för Iraks bredare diplomatiska handlingsfrihet.
Iraks militära makt är dessutom inte organiserad enbart kring centralregeringen och PMF. Kurdistanregionens peshmergastyrkor har en annan rättslig ställning. Artikel 121 i den irakiska konstitutionen ger regionerna befogenhet att organisera egna interna säkerhetsstyrkor (Republiken Irak, 2005, artikel 121). Denna konstitutionella ordning ska inte likställas med självständiga milisoperationer utanför statlig kontroll. Däremot kräver den fungerande samordning mellan de regionala och federala myndigheterna.
Inför koalitionens tillbakadragande varnade Kurdistanregionens regering för att regionen saknade ett tillräckligt alternativt luftförsvar och framhöll Bagdads ansvar för det irakiska luftrummet (Kurdistan Regional Government, 2026). Även detta illustrerar att en fungerande suveränitet inte endast handlar om vem som formellt har befälet, utan om statens faktiska förmåga att garantera säkerhet inom hela landet.
Tre möjliga utvecklingsvägar
Ett första scenario är en gradvis reform där regeringen lyckas föra självständiga militära resurser under en fungerande befälsordning. Flera grupper skulle då kunna fortsätta delta i politiken, men förlora möjligheten att fatta egna beslut om väpnade operationer. Ett sådant resultat kräver mer än avtal. Det förutsätter kontroll över bland annat materiel, tydliga ansvarsförhållanden och institutioner som kan ingripa mot överträdelser. Reformen skulle stärka både Iraks interna säkerhet och dess trovärdighet gentemot omvärlden.
Ett andra scenario, som framstår som särskilt tänkbart mot bakgrund av tidigare erfarenheter, är en begränsad omorganisation. Vissa fraktioner accepterar nya administrativa regler medan andra behåller sina informella befälsstrukturer. Regeringen kan då visa på framsteg utan att fullt ut kontrollera användningen av våld. En sådan kompromiss kan minska risken för omedelbara sammanstötningar men lämnar kvar den sårbarhet som gör Irak mottagligt för regionala konflikter.
Ett tredje scenario är att förhandlingarna bryter samman och att regeringen försöker genomdriva förändringar som centrala fraktioner uppfattar som existentiella hot. Dessa grupper kan då mobilisera sina militära och politiska nätverk för att hindra genomförandet. Följden skulle kunna bli en intern upptrappning av våldet samtidigt som externa aktörer ingriper för att försvara sina intressen. Detta är inte ett oundvikligt utfall, men risken måste vägas mot kostnaden för att låta självständiga väpnade strukturer bestå.
Tidsfristen den 30 juni 2027 blir en viktig politisk prövning. Den avgörande indikatorn bör dock inte vara hur många organisationer som uppges ha skrivit under ett avtal, utan om staten kan förhindra militära operationer som den själv inte har godkänt.
Slutsats
Den amerikanskledda koalitionens tillbakadragande har förändrat Iraks säkerhetspolitiska förutsättningar, men inte löst landets grundläggande problem med splittrad militär makt. PMF:s historia visar att en väpnad organisation kan bli en del av staten utan att dess interna lojaliteter och politiska förbindelser försvinner. Samtidigt visar de pågående reformförsöken att institutionell integration kan vara en möjlighet, förutsatt att den leder till faktisk kontroll och rättsligt ansvar.
Iraks vägval handlar därför inte om att välja mellan fullständig konfrontation och att acceptera milisernas nuvarande ställning. Det handlar om att skapa en ordning där politiskt deltagande inte längre ger rätt att behålla en självständig militär maktbas. En sådan förändring skulle öka regeringens möjlighet att skydda landets institutioner och föra en utrikespolitik som inte ständigt kan kringgås av väpnade aktörer. Det avgörande måttet på Iraks suveränitet är därmed inte att utländska soldater har lämnat landet, utan att regeringen själv kan bestämma när och av vem militärt våld får användas.
Gabriel Behnam är analytiker vid OAG.
Referenser
Al-Marashi, I. (2023) ‘Iraq’s popular mobilisation units: Intra-sectarian rivalry and Arab Shi’a mobilisation from the 2003 invasion to Covid-19 pandemic’, International Politics, 60(1), s. 194–213. Tillgänglig på: https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8196280/ (Hämtad: 10 november 2026).
Al-Mawlawi, A. (2026) ‘Iraq’s Disarmament Path Begins with Reform of the PMF’, Carnegie Endowment for International Peace, 18 september. Tillgänglig på: https://carnegieendowment.org/middle-east/diwan/2026/09/iraqs-disarmament-path-begins-with pmf-reform (Hämtad: 10 november 2026).
Amnesty International (2025) Iraq: Six years since Tishreen protests, activists persecuted and freedom of expression in peril. 1 oktober. Tillgänglig på: https://www.amnesty.org/en/latest/news/2025/10/iraq-six-years-since-tishreen-protests-activists persecuted-freedoms-in-peril/ (Hämtad: 10 november 2026).
Azizi, H. och Werenfels, I. (2026) Reclaiming Iraqi Agency: Post-election Dynamics and Challenges. SWP Comment 2026/C 03. Berlin: Stiftung Wissenschaft und Politik. Tillgänglig på: https://www.swp-berlin.org/en/publication/reclaiming-iraqi-agency (Hämtad: 10 november 2026).
Congressional Research Service (2026) Iraq. In Focus IF10404, uppdaterad 8 juni. Washington, DC: Congressional Research Service. Tillgänglig på: https://www.everycrsreport.com/files/2026-06-08_IF10404_525a44f48f88aec22b63a29e1c4454b 861e5e6ad.html (Hämtad: 10 november 2026).
Gulf Cooperation Council (2026) HE the PM of the Republic of Iraq Receives HE the GCCSG, and They Discuss GCC-Iraq Relations, Ways to Enhance Them, and Strengthening Security and Stability in the Region. 1 juli. Tillgänglig på: https://www.gcc-sg.org/en/MediaCenter/News/Pages/news2026-7-1-5.aspx (Hämtad: 10 november 2026).
Jamal, D. (2026) ‘Iraq says it has made progress in talks with armed groups’, Voice of America, 9 November. Tillgänglig på: https://www.voanews.com/a/iraq-say-it-has-made-progress-in-talks-with-armed-groups/8220837. html (Hämtad: 10 november 2026).
Kadhim, A. (2026) ‘The Geopolitical Imperative of Iraq-GCC Relations’, Arab Gulf States Institute, 4 juni. Tillgänglig på: https://agsi.org/analysis/the-geopolitical-imperative-of-iraq-gcc-relations/ (Hämtad: 10 november 2026).
Kurdistan Regional Government (2026) KRG Ministry of Peshmerga Affairs Statement. 28 september. Tillgänglig på: https://gov.krd/mopa-en/activities/news-and-press-releases/2026/september/krg-ministry-of-pesh merga-affairs-statement/ (Hämtad: 10 november 2026).
Loft, P. (2026) A new president and prime minister for Iraq: What challenges face the country in 2026? Research Briefing CBP 10829. London: House of Commons Library. Tillgänglig på: https://commonslibrary.parliament.uk/research-briefings/cbp-10829/ (Hämtad: 10 november 2026).
Mansour, R. (2021) Networks of Power: The Popular Mobilization Forces and the State in Iraq. London: Chatham House. Tillgänglig på: https://www.chathamhouse.org/2021/02/networks-power (Hämtad: 10 november 2026).
Mansour, R. (2026) ‘Can Iraq’s new prime minister finally rein in its armed factions?’, Chatham House, 9 juni, uppdaterad 10 juni. Tillgänglig på: https://www.chathamhouse.org/2026/06/can-iraqs-new-prime-minister-finally-rein-its-armed-fact ions (Hämtad: 10 november 2026).
Republiken Irak (2005) Constitution of the Republic of Iraq. Tillgänglig på: https://www.wipo.int/wipolex/en/legislation/details/10027 (Hämtad: 10 november 2026).
Rudaw (2026a) ‘Iraqi government submits PMF bill to parliament’, 29 september. Tillgänglig på: https://www.rudaw.net/english/categories/iraq/1079513 (Hämtad: 10 november 2026).
Rudaw (2026b) ‘PMF law not linked to armed groups’ weapons control deadline: Spox’, 4 oktober. Tillgänglig på: https://beta.rudaw.net/english/categories/iraq/1079571 (Hämtad: 15 november 2026).
Saliba, I. (2016) ‘Iraq: Legislating the Status of the Popular Mobilization Forces’, Global Legal Monitor, Library of Congress, 7 december. Tillgänglig på: https://www.loc.gov/item/global-legal-monitor/2016-12-07/iraq-legislating-the-status-of-the-pop ular-mobilization-forces/ (Hämtad: 10 november 2026).
Shafaq News (2026a) ‘Iraq faction disarmament talks near deadlock, says source’, 5 november. Tillgänglig på: https://shafaq.com/en/Iraq/Iraq-faction-disarmament-talks-near-deadlock-says-source (Hämtad: 10 november 2026).
Shafaq News (2026b) ‘Iraq’s armed factions dispute arms deals as June 2027 deadline looms’, 8 november. Tillgänglig på: https://www.shafaq.com/en/Report/Iraq-s-armed-factions-dispute-arms-deals-as-June-2027-deadl ine-looms (Hämtad: 10 november 2026).
Shehadi, L. (2026) ‘No deadline for disarming militias this year, says Iraqi Prime Minister's aide’, The National, 12 november. Tillgänglig på: https://www.thenationalnews.com/news/uk/2026/11/12/no-deadline-for-disarming-militias-this-y ear-says-iraqi-prime-ministers-aide/ (Hämtad: 15 november 2026).
Tolba, A. och Al Gebaly, M. (2026) ‘Saudi Arabia says it struck Iran-backed groups in Iraq with U.S. coordination’, Reuters, 29 juli. Tillgänglig på: https://www.internazionale.it/ultime-notizie-reuters/2026/07/29/saudi-arabia-says-drones-launch ed-from-iraq-targeting-oil-facilities-intercepted (Hämtad: 15 november 2026).
U.S. Central Command (2026) U.S. Forces End Operation Inherent Resolve Mission in Iraq. 30 september. Tillgänglig på: https://www.dvidshub.net/news/575965/us-forces-end-operation-inherent-resolve-mission-iraq (Hämtad: 10 november 2026).
